10 i topp: Filmer 2020

2020 känns som året som försvann. Filmer som skulle ha haft premiär sköts upp inte bara en gång, utan både två och tre gånger. Den enda riktigt stora filmen, en äkta blockbuster, som hade premiär var väl Christopher Nolans Tenet.

Ibland sköt dock filmbolagen inte upp filmerna utan lät dem ha premiär direkt via streamingtjänster (The Invisble Man och Wonder Woman 1984 är två exempel). Det här är nog här för att stanna skulle jag tro. Det känns så. Jag tror (och hoppas) även att filmfestivaler kommer fortsätta med att erbjuda filmerna online precis som festivalerna i Stockholm och Göteborg gjorde nu senast.

Nej, nu har jag svamlat nog och det är dags att ge sig på listan som i år blir en topp-17 då jag har sju bubblare.

Håll till godo!

17. Nomadland – Mysig film i Chloé Zhaos speciella stil. Fina miljöer och sköna personligheter.
16. Extraction – Action, i princip bokstavligen, utan slut med Chris Hemsworth. Underhållande!
15. Breaking Surface – Svensk dykaraction som förtjänar att uppmärksammas.
14. Minari – Fint familjedrama om att en koreansk familj som vill hitta sin plats i USA.
13. Small Axe: Education – Om vikten av utbildning och med ett extremt rörande slut!

12. The Old Guard – En uppgiven Charlize Theron leder en grupp odödliga i kampen mot det onda.
11. Promising Young Women – Skarp #metoo-film med Carey Mulligan på en udda hämndturné.

10. Druk
Druk
Thomas Vinterberg gjorde mig inte besviken. Som regissör har han väldigt bra förmåga att få till intensiva scener mellan en films skådisar. Här blir det inte lika intensivt som i Festen men tillräckligt för att hamna på plats 10. En skådespelarnas film.

9. Small Axe: Lovers Rock
Small Axe: Lovers Rock

Den lättsammanste av Steve McQueens Small Axe-filmer även om rasism och orättvisor kan anas i bakgrunden. Lovers Rock är en ruggigt skön house party-film med dans, svett och inte minst underbar musik.

8. Sound of Metal
Sound of Metal
En väldigt fin film om en otänkbar situation där Oscarsnominerade Riz Ahmed spelar en hårdrockstrummis som förlorar hörseln. Världen rasar samman men det finns en väg tillbaka.

7. I’m Thinking of Ending Things
I'm Thinking of Ending Things
Den kanske mest Kaufmanska filmen av alla Charlie Kaufmans filmer? Dröm, minnen, verklighet, fantasier, barndom, vuxenliv, ålderdom, allt blandas samman till en magisk och i grunden sorglig mix.

6. Possessor
Possessor

Äpplet faller inte långt från trädet. Brandon Cronenberg har gjort en imponerande science fiction-rulle som innehåller snygga bilder, intressanta idéer, body horror och ultravåld.

5. First Cow
First Cow
Kelly Reichardt är en lågmäld favorit som gör lågmälda filmer om ofta lågmälda personer. I First Cow möts två sådana personer och blir vänner i ett lerigt och ganska farligt Oregon på 1820-talet. Tillsammans startar de upp en affärsverksamhet där de med stor framgång säljer kakor.

4. One Night in Miami
One Night in Miami

En film att hänga med. Cassius Clay, Malcolm X, Sam Cooke och Jim Brown (en amerikansk amerikansk fotbollsspelare) träffas på ett motellrum för att snacka allvar om hur de ska vidare i medborgarrättsrörelsen. Konflikter uppstår och samförstånd nås.

3. Da 5 Bloods
Da 5 Bloods

En spretig film som vet att den är en film. Det är underhållande, spretigt (har jag sagt det redan?), bra skådisar, underbar musik och en lite för lång film. Men Spike Lee levererar.

2. The 40-Year-Old Version
The 40-Year-Old Version

Årets klart roligaste film. Jag både skrattade med och blev rörd av Radha Blank a.k.a. RadhaMUS Prime.

1. Gunda
Gunda
En svartvit dokumentär utan musik eller talking heads om en grisfamilj, en enbent höna och ett kosläpp. Haunting!

 

Filmer som återstår att se: framförallt tänker jag på Rättfärdighetens ryttare med Mads.

 

Vilka andra har fått till sin topplista över 2020 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fripps filmrevyer-Henke
Letterboxd-Carl
Letterboxd-Niklas
Filmitch-Johan
Movies – Noir-Christian
Fiffis filmtajm-Fiffi

10 i topp: Pixar-filmer

Som avslutning på mitt Pixar-tema så kände jag att det vore kul att avsluta med en topp-10-lista över mina favoriter bland Pixars filmer. Vilka filmer jag gillar bäst framgår med all önskvärd tydlighet av min lista. För min del ska det vara filmer om människor! Leksaker, monster, myror, bilar, dinosaurier och fiskar göra sig icke besvär. Notera dock att alla Toy Story-filmerna finns med på listan om än på den undre halvan.

De filmer som gjort mig mest besviken är nog WALL·E och Up. En science fiction-dystopi borde ju ha funkat men så blev det inte. Up hade jag hört skulle innehålla en magisk inledning som skulle få den hårdaste att smälta. Blev det dammigt i rummet? Nope.

De två teman som återkommit oftast i filmerna är ”att hitta sig själv” och döden. Ett vanligt innehåll är även en parallell mer eller mindre magisk värld som vi människor inte har en aning om existerar. Där får leksaker liv, där lever monster vardagsliv utanför sitt jobb med att skrämma barn, där gnabbas känslor med varandra i våra hjärnor eller så är det våra själar som det ska sörjas för före och efter livet.

Därmed är det dags för listan!

 

10. Toy Story 3 (2010)
Toy Story 3
Jag gillade ettan och trean i Toy Story-serien ungefär lika mycket. Men originalet är ändå originalet så då kommer trean på tionde plats.

9. Toy Story (1995)
The Irishman

Det är inget större fel på Toy Story. Det är en bra film men jag gillar den definitivt inte lika mycket som många andra gör. Platsar på listan gör den dock. Ett minus är uncanny valley-känslan på de människor som förekommer.

8. Monsters University (2013)
Monsters University
Att Monsters University är med på listan men inte Monsters, Inc. beror på den enögde grönbollen Mike. Jag kunde inte med honom i ettan. I prequlen fann jag honom mer sympatisk. Dessutom fick jag nostalgi-vibbar från min studenttid i Uppsala.

7. Toy Story 2 (1999)
Toy Story 2
Toy Story 2 vinner på att jag hade lärt känna de olika leksakerna, deras tropes och personligheter. Det gjorde att det blev en mysig titt.

6. Toy Story 4 (2019)
Toy Story 4

Toy Story 4 vinner på att den presenterade en annorlunda handling med en hel del överraskningar, bl a i form av Forky, en leksak som skapas av sin egen ägare.

5. Soul (2020)
Soul
Soul lyfts av musiken och de underbara miljöerna i New York. Här hade jag kunnat hänga länge. Som helhet hänger filmen dock inte lika bra ihop som regissören Pete Docters Inside Out gjorde.

4. The Incredibles (2004)
The Incredibles

Jag gillade verkligen blandningen av familjedrama, Bondfilm och superhjältehistoria. Underhållande!

3. Ratatouille (2007)
Ratatouille

Jag tror nästan Ratatouille är Pixars vuxnaste film, i konkurrens med Soul. Till och med texterna inne i filmen är på franska, inte svenska, när jag såg den på Disney+. Bara en sån sak. En härlig matlagningsfilm.

2. Inside Out (2015)
Inside Out

Jag såg och älskade Inside Out på Malmö Filmdagar 2015 och det var då min första (sic!) Pixar-film. En film som både är känslosam och har ett intressant koncept. Dammigt i biosalongen blev det!

1. Coco (2017)
Coco

Om det blev dammigt i rummet under Inside Out så tog Coco ändå priset. Att den hamnar överst kan till viss del bero på att jag precis sett den och därför har den fräscht i minnet men det går inte att värja sig mot denna färgsprakande känslobomb. Det är helt klart den Pixar-film som stannat mest kvar i sinnet av de filmer som jag såg under temat.

 

Fripps filmrevyer-Henke, en av mina hjälpryttare under temat (den andra var Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia), postar också sin topp-10-lista idag. Hoppa över och kolla vilka filmer Henke lyfter. Jag anar leksaker på övre halvan snarare än i botten.

10 i topp: Filmer 2019

Att sätta ihop min årsbästalista för 2018 drog ut på tiden rejält. Jag tyckte inte jag hade sett tillräckligt med bra filmer för att riktigt kunna stå för min topp-10-lista. Jag behövde se fler filmer men tittandet gick ganska segt. Till slut kom dock både jag och filmerna igång, men det var inte förräns i april som listan var klar för publicering.

Den här gången är det helt annorlunda och det beror till stor del på att jag varit med i Shinypodden och pratat om 2019 års bästa filmer. Eftersom vi spelade in podden redan i februari så krävdes det ju att man var up to date med filmåret och kände sig redo och nöjd med sin lista. Jag ville även se de där filmerna det pratades om även om jag kanske inte var säker på att jag skulle tokgilla dem. Men jag ville ju kunna vara med och snacka om dem. När man (läs: jag) har en sån där blåslampa i baken så är det mycket lättare att ta sig tid och att ha ork att bocka av filmerna på sin ska-se-lista. Så när vi väl skulle podda kände jag mig helt nöjd.

Jag tror även att hur filmer släpps har ändrats de senaste åren och att vi nu i Sverige får möjlighet att se snackis-filmerna tidigare än förr. Ta bara en sån grej att prestige-filmer som The Irishman, Marriage Story och Uncut Gems är filmer som släppts direkt på Netflix eller gått att se där bara nån vecka efter en begränsad biopremiär. Förutom detta så var jag även på Stockholm Filmdagar i januari (perfekt tajming) där ett antal av snackis-filmerna förhandsvisades. Även under Stockholm Filmfestival i november gavs chansen att se potentiella topp-10-filmer, och det är ofta under festivaler och filmdagar som de bästa filmupplevelserna under året äger rum. Vanliga biobesök sker inte lika ofta för min del nuförtiden vilket är både synd och skönt. Med det sagt så har årets två 5/5-betyg delats ut efter alldeles vanliga biovisningar bland pöb… vanligt folk.

Nej, nu har jag svamlat nog och det är dags att ge sig på listan som i år blir en topp-17 då jag har sju bubblare.

Håll till godo!

17. I Lost My Body – En udda fransk animerad film som bjuder på både vardag och magi.
16. Code 8 – En överraskande bra sf-rulle som ger oss X-Men om X-Men fanns på riktigt.
15. The Last Black Man in San Francisco – Ett finstämt drama om hus, hem och tillhörighet.
14. Ford v Ferrari – En mysig bilfilm med en happy-go-lucky Christian Bale som racerförare.
13. 1917
– Ett kameramässigt oerhört imponerande hantverk som dock hade kunnat beröra mer.
12. The Nightingale – En mardrömskildring som blir en mardrömsjakt i Tasmaniens skogar.
11. Knives Out – En smart och rolig uppdatering av whodunnit-genren med skådisar som har kul.

10. Dolemite Is My Name
Dolemite Is My Name
Det är inte så ofta som komedier letar sig in på min topp-10-listor men det händer. Den här gången var det Knives Out och Dolemite Is My Name som slogs om en plats. Lite förvånande för mig själv så blev det biografi-filmen om allsysslaren/komikern Rudy Ray Moore som knep tiondeplatsen. Eddie Murphy är härlig, både rolig och sårbar, som den ständigt kämpande Moore som till slut får framgång med blaxploitation-komedin Dolemite. Förutom mysig ”film om film”-känsla bjuder Dolemite Is My Name inte oväntat på ett soundtrack med skönt soul/funk-sväng plus en överspelande och väldigt rolig Wesley Snipes i en biroll.

9. The Irishman
The Irishman

Martin Scorseses gangsterepos är 3,5 timmar långt men rullar på förvånansvärt lätt. Det var en ren njutning att se denna filmfilm. Ja, föryngrings-cgi:n är inte alltid klockren men funkar (förvånansvärt igen) bra. Trojkan Robert De Niro, Joe Pesci och Al Pacino är i gammal storform precis som regissören Scorsese. The Irishman fungerar som en sorgsam kommentar till regissörens tidigare filmer Goodfellas och Casino. Dessutom förekommer en sekvens på 20 minuter som är bland det bästa och svettigaste jag såg under 2019.

8. Parasite
Parasite
Jag såg Parasite på Malmö Filmdagar redan i augusti och blev fullkomligt blown away. Jag kände att jag var i regissören Bong Joon-hos trygga händer. Handlingen rullar på som ett väloljat klockverk där den ena kuggen hakar i den andra, precis på samma sätt som familjen Kims heist gör i filmen. Efter att filmen började tokhajpas och vinna en massa Oscar-statyetter så var det dock som att den sjönk lite hos mig istället, därav den relativt låga placeringen. Jag blev helt enkelt less på allt snack om den och lät det påverka min egen syn på filmen. Hmm, illa.

7. Avengers: Endgame
Avengers: Endgame
Avengers: Endgame gav mig nog den bästa bioupplevelse under 2019 vilket var en stor överraskning för mig efter den svaga Infinity War. Filmens längd som inkluderade den dystra inledningen gjorde att det blev fokus på rollfigurerna och deras relationer. Utbetalningen som kom när Steve Rogers under slutfajten svingar Mjölner och låter höra de bevingade orden ”Avengers… assemble!” gav gåshud.

6. Uncut Gems
Uncut Gems

Adam Sandlers New York-juvelerare/optimist/opportunist/spelmissbrukare tar felbeslut efter felbeslut och som tittare får man ett stresspåslag som nog inte är speciellt hälsosamt. Bröderna Safdie tar med oss på berg-och-dal-bane-tur i en nervig och skrikig värld som påminde mig om Curb Your Enthusiasm på crack. De sista 15 minuterna är 2019 års svettigast och det absoluta slutet tog mig på sängen.

5. Midsommar
Midsommar
De sista 30 minuterna av Ari Asters svenskskräckis fick mig att skratta hysteriskt. Innan dess så kände jag av både sorg, obehag och en känsla av att inte veta vad som väntade runt hörnet. Midsommar är inspelad i Ungern (men med en hel rad svenska skådisar) vilket gör att Asters version av Sverige blir precis lagom twistad för att funka som skräckis. Det är för rollen i Midsommar som Florence Pugh borde ha blivit Oscarsnominerad!

4. Apollo 11
Apollo 11

Apollo 11 är kanske den bästa filmen om resan till månen. Undanstoppade på hyllor djupt inne i det nationella arkivet hittade regissören Todd Douglas Miller filmrullar i storformatet 70 mm; filmrullar som var det som var kvar efter en dokumentär som aldrig fick se världens ljus eftersom månresor inte var lika hett längre. Miller har satt ihop dessa maffiga bilder tillsammans med andra ljud- och bildupptagningar från resan till månen och skapat en fascinerande och nästan overkligt bra dokumentär.

3. Marriage Story
Marriage Story

Noah Baumbachs film är en skådespelarnas film där Adam Driver och Scarlett Johanson går upp mot varandra i en skilsmässoduell sekonderade av birollsinnehavarna Laura Dern, Ray Liotta och Alan Alda. Det var en njutning att se filmen på Stockholm Filmfestival i höstas. Det bjuds på drama, bitterljuv melankoli och kanske lite oväntat en del humor som för mig inte förstörde filmens ton som helhet utan snarare förstärkte det jobbiga.

2. Waves
Waves

Om den första halvan av filmen är intensivt jobbig för både själ och sinne så är den andra halvan djupt och fint mänsklig. En poetisk lisa. Det handlar om livet, döden och allt däremellan. Det är vackert både vad gäller det tematiska och det bild- och ljudmässiga. Och vilka scener och skådespelarinsatser! Jag blev tagen flera gånger om och nu jag ser fram emot fler filmer av den mångsidige regissören Trey Edward Schults.

1. Joker
Joker
Att man blir fysisk sjuk av en film och är på gränsen till att behöva gå ut ur biosalongen under visningen borde betyda att den filmen inte skulle ha nån chans att hamna på en topp-10-lista. Men det var precis vad som hände med Joker. Denna karaktärstudie av Arthur Fleck, spelad av en störigt bra Joaquin Phoenix, där vi får se hans pånyttfödelse till Batmans nemesis Joker fick mig på fall så till den milda grad att jag nästan svimmade i salongen. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs stråkande musik och Phoenix som den patetiske Fleck överrumplade och överväldigade mig. 5/5!

 

Filmer som återstår att se: Queen & Slim och säkert en hel radda andra filmer.

 

Vilka andra har fått till sin topplista över 2019 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fripps filmrevyer-Henke
Letterboxd-Carl
Letterboxd-Niklas
Movies – Noir-Christian
Fiffis filmtajm-Fiffi
Flmr-Steffo
Filmitch-Johan

10 i topp: Filmer 1972

1972: Parliament-Funkadelic spelar live på klubben The Sugar Shack i Boston. Parliament gav inte ut några skivor eftersom de inte hade rätt till namnet Parliament vid den här tiden. Funkadelic var däremot aktiva och gav ut dubbelalbumet America Eats Its Young.

Muhammad Ali gick hela fem matcher under 1972 och han vann samtliga, varav en mot svenskbekantingen Floyd Patterson.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista, kanske t.o.m. en topp-11-lista om det hade varit tillåtet. Förresten, varför inte? Jag tror faktiskt det blir en topp-11-lista. På så sätt kan jag knöka in två blaxploitation-filmer där i slutet av listan.

Det är kul att äntligen plocka upp årsbästalistorna igen. Jag har arbetat mig bakåt genom åren men efter 1973 tog det stopp. Andra teman har pockat på uppmärksamheten och för att få ihop listor för dessa 70-talsår behövde jag se en massa tidigare osedda filmer. Nu när mitt Bergman-tema fullbordats så finns det tid för just detta. Förhoppningsvis kommer 1971 inom en inte alltför avlägsen framtid.

Den här gången såg jag alltså en hel del tidigare osedda filmer och det berodde helt enkelt på att jag annars inte hade fått ihop nån lista, i alla fall inte en lista som jag kunde stå för till 100%. Nytittarna är markerade med * nedan och hela sex stycken av dessa tog sig in på listan. Nice!

 

11. Trouble Man*
Trouble Man

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

10. Super Fly*
Super Fly

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

9. Jeremiah Johnson*
Jeremiah Johnson
För Robert Redfords skägg och de fina naturscenerierna inklusive snö.

8. Aguirre, the Wrath of God*
Aguirre, the Wrath of God
För de magnifika inlednings- och avslutningsscenerna.

7. The Poseidon Adventure*
The Poseidon Adventure

För att det är en klassisk 70-talskatastroffilm som engagerar.

6. Frenzy
Frenzy
För den nerviga spänningen bland potatisarna när jag nästan hejade på mördaren, och förstås för middagsscenerna med poliskommissarien och hans fru.

5. Viskningar och rop
Viskningar och rop

För Ingmar Bergmans talang som skräckfilmsregissör och allt det röda.

4. Deliverance
Deliverance

För Burt Reynolds (vila i frid) och för banjoduellen förstås.

3. What’s Up, Doc?
What's Up, Doc?

För att det är en screwball-komedi som jag älskar.

2. Across 110th Street*
Across 110th Street
För den underbara musiken och för de skitiga New York-miljöerna som får staden att framstå som en rutten svamp.

1. The Godfather
The Godfather
För att det är The Godfather of movies.

 

Bubblare? Japp, en hel del: The GetawaySilent RunningBorgarklassens diskreta charmDr. Phibes Rises AgainFive Fingers of DeathHit Man*, SolarisRoma och The Candidate*.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’72.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
Flmr
Filmfrommen

10 i topp: Filmer 2018

Ganska länge under 2018 så kände jag att året kanske inte var så rackarns bra filmmässigt. Visst såg jag bra filmer, t.o.m. fantastiska filmer, men jag tyckte ändå att jag hade lite svårt att bli så där riktigt exalterad över en film. Det fanns förstås undantag och 5/5-filmer, som t ex min etta på den lista det handlar om idag. Men ändå: känslan var att 2018 var betydligt svagare än tidigare år. Frågan jag ställde mig var om det var mig eller filmerna det var fel på. Hade jag överdoserat, blivit avdomnad, så att inget längre bet på mig. Svaret på min fråga var att det varken var fel på filmerna eller på mig. Under slutdelen av 2018 och inledningen på 2019 så började jag nämligen beta av de där filmerna som det hade pratats om men som jag hade missat, och då dök de upp, filmerna som stack ut och som fick mig att känna den där upphetsningen igen. Skönt. Puh.

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-21-lista eftersom jag inleder med mina elva bubblare, och 21 är ju som alla vet oslagbart. Som vanligt kände jag att det allra svåraste var att bestämma vilken film som skulle knipa den där tiondeplatsen och vilken som skulle hamna på elvan och därmed titta in från utsidan på hur mysigt topp-10-filmerna har det med fina bilder, längre texter och allt.

Håll till godo!

21. Bird Box – Oväntad bra apokalyps-film från Netflix där Sandra Bullock blundar för skräcken.
20. Blaze – Min favorit från Stockholm Filmfestival i höstas mycket pga den härliga musiken.
19. If Beale Street Could Talk – Jag gav den högt betyg pga att den är så pass vacker som den är.
18. The Rider – En fin och poetisk skildring, med dokumentär känsla, om en hästviskare.
17. Mission: Impossible – Fallout – Tom Cruise flyger helikopter och bryter benet för vår skull.
16. Den skyldige – Den film som utspelade sig på andra sidan luren var ruggigt spännande.
15. Leave No Trace – Årets Captain Fantastic? Nja, inte riktigt men jag gillade den väldigt mycket.
14. Blindspotting – En uppfriskande och skarp skildring av livet för två kompisar i Oakland.
13. Aniara
– Svensk domedags-sf i form av en filmatisering av Harry Martinssons rymdepos.
12. Cold War – En vacker och komplicerad kärleksrelation i svartvitt av regissören till Ida.
11. First Man – Sååå nära att ta sig in på topp-10. Storslagen, nervig, personlig och sorgsen.

10. Eighth Grade
Eighth Grade
Jag vet inte riktigt varför jag väljer Eighth Grade som min nummer tio och därmed förvisar First Man till elfteplatsen men så blev det till slut. Jag velade fram och tillbaka. Jag gillar inte Eighth Grade lika mycket som The Edge of Seventeen men det är filmer som utspelar sig i samma miljöer och tar upp liknande problem. Att det är komikern Bo Burnham som både skrivit och regisserat Eighth Grade är häpnadsväckande.

9. Hold the Dark
Hold the Dark

Snöfilm är aldrig fel. Jeffrey Wright är aldrig fel. Jeremy Saulnier är aldrig fel. Krydda med vargar, ett mysterium, årets shootout, en hel deciliter flum och en psykopatisk Alexander Skarsgård och vi kan konstatera att Hold the Dark inte heller är fel. Det är inte Saulniers bästa film (det är Blue Ruin) men den platsar på topp-10.

8. Upgrade
Upgrade
Upgrade var en underbar och positiv överraskning för mig. Glöm allt det där snacket om att Logan Marshall-Green skulle vara nån Tom Hardy-light. I Upgrade är han strålande som ett förlamat offer som förvandlas till förbannad martial arts-hämnare när han får ett AI-chip inopererat i ryggmärgen. Upgrade > Venom!

7. Widows
Widows
Britten Steve McQueen är inte en filmskapare som jag springer benen av mig för att se hans nästa film. Han lockar inte. Hans filmer känns iskalla, och jag faktiskt bara sett en, 12 Years a Slave, och den var väl ok men jag kände en viss distans till det som skedde. Widows var för mig nåt helt annat. Den hade en livfullhet och humor som friskade upp. Historien är komplex och i fokus är staden Chicago och några av dess politiker/kriminella. Mina tankar gick osökt till favoritserien The Wire och det är gott betyg bara det.

6. Dogman
Dogman

På Twitter uttryckte jag mig så här om det här italienska crimedramat: ”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”. Japp, det är ett starkt och tragiskt drama om en figur vid namn Marcello som i en italiensk kuststad driver en hundsalong. Men vare sig han vill det eller ej så är han del av en kriminell värld och han hamnar i en rävsax. Jag kände stor empati med Marcello och filmen kände jag av både i magen under visningen och i huvudet efteråt.

5. Prospect
Prospect
Prospect är för mig årets största överraskning som jag mer eller mindre av en slump betade av precis innan årsbästalistan skulle spikas. Det är en lågbudget-sf-rulle om en far och en dotter som försöker tjäna ihop stålar genom att skörda nån form av kristallsvampar på en avlägsen måne. Jag blev helt tagen på sängen av filmen. Jag gillade det vardagliga, det skitiga och inbodda. Det förekommer ingen tradig exposition. Vi kastas in i handlingen direkt utan skyddsnät och filmen tog vändningar och visade sig ha lager som både överraskade och fascinerade mig.

4. Juliet, Naked
Juliet, Naked

Juliet, Naked är årets må-bra-film helt utan konkurrens. Mysigare än jag hade i salongen under visningen av Juliet, Naked är det svårt att ha. Juliet, Naked är en härlig komedi med värme. Humorn uppstår när våra rollfigurer befinner sig i udda situationer som tillkommer på ett naturligt sätt och är av det slaget som perfekt känner av vår samtid och liksom petar på oss. Lite som att filmen säger: ”Hallå! Känner ni igen er, eller?”. Ja, vi gör nog det. Rose Byrne, Ethan Hawke och Chris O’Dowd är strålande och strålande castade.

3. Mandy
Mandy

Jag skrev att Prospect var årets överraskning och det stämmer nog även om Mandy är en stark kandidat till den titeln. Men medan Prospect kom från ingenstans så har det snackats en del om Mandy, och mitt intryck var att åsikterna gick isär. Mandy var en s.k. vattendelare. Jag blev fascinerad och helt indragen i filmen från första stund. Ljudspåret av det isländska musikgeniet Jóhann Jóhannsson (VIF) är perfekt. Så hypnotiskt och sorgligt på samma gång vilket är en rätt bra beskrivning av filmen. Jag älskade blandningen av alla galna saker.

2. First Reformed
First Reformed

Även i First Reformed var ljudspåret en starkt bidragande orsak till att filmen lyfte till oväntat höga höjder. I First Reformed är det den brittiske musikern Lustmord som står för fiolerna, ja, eller syntarna i alla fall. Musikgenren kallas dark ambient och har blivit min nya programmeringsmusik på jobbet. Att Paul Schrader skulle göra en film som hamnar tvåa på min topplista var mycket överraskande speciellt efter att jag toksågade hans Dog Eat Dog för några år sen. First Reformed är även den andra filmen med Ethan Hawke på listan. Jag har aldrig ogillat Hawke direkt men han har aldrig varit nån favorit. Det här är hans bästa roll nånsin i mina ögon, tyvärr totalt ignorerad av Oscarsjuryn.

1. Annihilation
Annihilation
Jag märker ett tema bland mina tre filmer som är överst på listan. Samtliga har ljudspår som jag älskade och det handlar om liknande elektroniska och hypnotiska ljudbilder. I Annihilation är det Ben Salisbury och Portisheads Geoff Barrow som står för syntarna och försatte mig i trans. Under filmens sista kvart sitter jag på helspänn, på kanten av soffan, med händerna på tinningarna i trans. Obehag. Mystik. Alien. 2001. Ekon. Dubbletter. Enemy. Obehag. Uppslukad. Jag kände att jag var på väg att sjunka igenom soffan, att mina celler skulle bli en del av soffan, och soffan en del av mig.

 

Filmer som återstår att se: Shoplifters, Burning, Suspiria, The House That Jack Built och Bad Times at the El Royale.

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2018 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Vad blir det för film?
Har du inte sett den?-Carl
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

10 i topp: Filmer 2017

Förra året hade jag en blåslampa i baken då det gällde att färdigställa min årsbästalista över 2016 års bästa filmer. En blåslampa i form av Shinypodden där jag var med och listade mina favoritfilmer från året som varit. När väl poddningen skulle spelas in gällde det ju att ha sett de filmer man ville se.

Den där blåslampan hade jag inte i år och det är nog en av anledningarna till att det hela har dragit ut på tiden. Fortfarande kände jag ju att jag ville se där filmerna som det pratades om. För ett tag sen tillkännagav jag ändå till slut på Twitter att jag var klar. Att jag hade dragit ett streck och nu hade sett de filmer jag ville se. Sen kunde jag ändå inte låta bli att fråga om nån verkligen brann för de filmer jag hade missat. Det var som att jag ändå inte riktigt ville vara klar. Efter de tips som kom in så bockade jag ytterligare två filmer – och det är jag glad för eftersom en av dessa tog sig in hela vägen på topp-10-listan.

Hur tyckte jag 2017 var som filmår rent generellt? Klart sämre än 2016 är min spontana känsla. Det har funnits många filmer som jag gillat men de där absoluta toppfilmerna har lyst med sin frånvaro. Jag har inte sett enda 5/5 från 2017! När jag går igenom filmerna från 2016 så hittar jag inte mindre än tre (!) 5/5-filmer. Kan det ha det göra att med att jag helt enkelt har sett färre filmer? Låt oss se. Sedda filmer från 2016: 83. Sedda från 2017: 79. Nej, ingen större skillnad.

En intressant sak jag dock noterar när jag nu går igenom mina olika betyg är att jag har gett betydligt fler 2017-filmer betyget 4/5. 22 st filmer från 2017 har fått 4/5 medan enbart 10 st 2016-filmer har fått det. Det är ju stor skillnad. Min teori är att 2017 nog är ett minst lika bra filmår t.o.m. för mig men att jag helt enkelt inte blivit berörd på det där speciella sättet man måste bli för att dela ut toppbetyget. Bredden finns ju helt klart för 2017 – ja, den är ju klart bättre än för 2016. Well, det beror ju på vad man värderar högst? Bredden eller topparna?

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-22-lista eftersom jag inleder med mina tolv bubblare. Håll till godo!

22. Kong: Skull Island – Förvånansvärt underhållande matinéäventyr med gigantisk Kong.
21. John Wick: Chapter Two – Bättre än ettan! Kvalitén på fajterna höjs ytterligare en nivå.
20. Spider-Man: Homecoming – Den klart mest underhållande MCU-filmen från förra året.
19. The Endless – En mystisk sf-rulle utan mysterium som snurrar runt i huvudet efter titten.
18. The Square – Inte bättre än Play men fylld med hjärngympa och förhöjda pinsamheter.
17. The Shape of Water – Ingen är bättre på att blanda magisk realism och sagor än del Toro.
16. God’s Own Country – Rörande och lerigt drama om en ung fårbonde som hittar sig själv.
15. Okja – Ok? Ja! Bong Joon-ho bjuder de vanliga tvära koreanska tonskiftena.
14. Molly’s Game – Dialogtung och spännande Aaron Sorkin-BOATS med bästa Jessica Chastain.
13. It Comes at Night – Oerhört tät och nervig skräckthriller som klår A Quiet Place.
12. Good Time – En natt i New York bjuder på en intensiv resa med oväntade vändningar.
11. The Florida Project – Sååå nära att ta sig in på topp-10 p.g.a. det magiska slutet.

10. Star Wars: The Last Jedi
Star Wars: The Last Jedi
Det här är den enda filmen på listan som jag har sett om. Vid omtitten hände det trevliga att jag uppskattade filmen mer än jag gjorde första gången, och då gillade jag ändå The Last Jedi när jag såg den på bio. Det som jag gillade (relationerna Rey-Luke och Rey-Ren, humorn, miljöerna, kaxigheten och viss mån respektlösheten mot tidigare filmer) gillade jag lika mycket andra gången. Det som kanske inte funkade (kasinoplaneten och Laura Dern) störde mig mindre, eller inte alls, andra gången. Den förtjänar därför en tiondeplats och kickar därmed ut The Florida Project från topp-10.

9. Brawl in Cell Block 99
Brawl in Cell Block 99

En årets stora överraskningar för mig. Jag hade tidigare hört talas om men inte sett regissören S. Craig Zahlers film Bone Tomahawk. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av filmen med den härligt exploitationklingande titeln Brawl in Cell Block 99. Det blev en härlig resa. Vince Vaughn är stenhård som fängelsekunden Bradley med nävar av stål och ett hjärta av guld (well, kanske inte av guld men ett hjärta har han definitivt). Jag ser redan fram emot Zahlers kommande film med den (återigen) härliga titeln Dragged Across Concrete, och Bone Tomahawk står på ska-se-listan.

8. Phantom Thread
Phantom Thread
Paul Thomas Anderson har länge varit en stor favorit. I konkurrens med Denis Villeneuve är han min favoritregissör. Just idag får jag säga att Villeneuve tagit över förstaplatsen efter en serie ruggigt starka filmer. PTA:s senaste film för Phantom Thread var Inherent Vice och den gillade jag inte alls. Nu tycker jag dock han är tillbaka i superform. Filmen skildrar en maktkamp/kärlekslek mellan klädskaparen Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis i sin sista (?) film) och hans nya musa Alma (nykomlingen Vicki Krieps). Med i spelet finns även Reynolds granithårda syster, utmärkt spelad Lesley Manville. Det var en njutning att se filmen. Den är vacker, tar oväntade vändningar och är dessutom bitvis väldigt rolig. Välkommen tillbaka, PTA!

7. Mother!
Mother!
Det här var en av de filmer som jag såg allra sist. Ja, jag tror t.o.m. det var den sista jag såg innan jag satte samman min lista. Jag visste att folk hade pratat om den. Det skulle vara en sån där vattendelare och nåt man helt enkelt borde ha sett. Jag är jätteglad att jag såg den för jag gillade den nämligen väldigt mycket. Den är så speciell och udda att jag inte kunde låta bli att dras in i dess värld. Hur ska jag beskriva filmen? Ja, för mig känns det som en blandning av Polanskis Carnage, kanske en home invasion-skräckis, den outhärdliga Sauls son och nån av Roy Anderssons senare filmer. För mig var det jackpott. Det finns mycket att smälta. Jag har hört att det spekulerats i vad den egentligen handlar om. Vad är det den symboliserar? För mig var det uppenbart men det tar jag i min recension när jag väl skriver den.

6. Columbus
Columbus

Oj, det här var en sällsam film i regi av för mig okända och Seoul-födda Kogonada. Kanske är detta raka motsatsen mot Mother!. En film att vila i. En film att stilla betrakta. En film att inte bli rastlös över. Två för varandra okända personer spelade av John Cho och Haley Lu Richardson möts i Columbus, Indiana, och spenderar p.g.a. orsaker ett antal dagar tillsammans. Staden Columbus är precis som filmen en sällsam stad, fylld med modernistiska byggnader designade av bl a världsberömda (men för mig okända) finska arkitekter. Filmen är stiliserad, långsam, utstuderad och funkar perfekt för mig. Vad är det den lyckas med? Ja, att vara poetisk och fin utan att bli pretto.

5. Dunkirk
Dunkirk
Dunkirk blev en av årets bästa bioupplevelser. Filmen sågs i IMAX (Liemax) i Mall of Scandinavia i 2D. Just 2D:n tror jag var viktig. Att se denna intensiva rulle i 3D hade nog gjort mig yr i bollen. Som det var nu satt jag på helspänn i princip hela filmen utan att kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där! Ljudspåret är enormt. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor. Fotot av Hoyte Van Hoytema är så bra att det välförtjänt fick en Oscarsnominering. Slutligen så gav Tom Hardys sista glidflygande insats mig gåshud.

4. Blade Runner 2049
Blade Runner 2049

Om Dunkirk var en mäktig upplevelse att se på bio så var det kanske än maffigare att avnjuta Denis Villeneuves Blade Runner 2049. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är något utöver det vanliga. Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri. Harrison Ford är här bättre än i originalet. Men skådisarna i all ära, det som lyfter filmen det där lilla extra är dess scenografi, foto och ljudbild.

3. The Disaster Artist
The Disaster Artist

The Disaster Artist skulle visas under Stockholm Filmdagar och jag kände typ noll pepp. Det hela skulle ju bygga på The Room, de dåliga filmernas Citizen Kane. Jag har aldrig förstått nöjet med att se på usla filmer. Så dålig att den blir bra och underhållande? Nej. Så jag förstod liksom inte poängen med att göra en BOATS om skapandet av en usel film. Men jag tänkte att det kunde vara kul att faktiskt ha sett The Room bara för att. Så jag såg The Room och sen The Disaster Artist och det är jag väldigt glad för. Det var länge sen jag hade så här roligt i en biosalong. Ett tag var filmen faktiskt uppe och snuddade vid en femma. Jag skrattade läppen av mig. James Franco har fångat Tommy Wiseau perfekt. Så fort han öppnar munnen är det komiskt guld. En komedi som får mig att skratta på det här sättet och samtidigt har en hel del tänkvärda poänger ska premieras. Årets Toni Erdmann!

2. Logan
Logan

Logan var en film som sågs tidigt under året men den håller definitivt än. Den har inte släppt sitt grepp trots att jag inte sett om den. Logan är helt enkelt den bästa filmen med en superhjälte i huvudrollen som nånsin gjorts. För jag vet inte om jag vill kalla det för en superhjältefilm. Logan är sliten. Professor X är livsfarlig och gaggig. Världen är sliten och inga X-Men finns kvar. Men det finns hopp. Flickan Laura, strålande spelad av Dafne Keen, tillhör en ny generation x-människor. Filmen utvecklar sig till en rörande roadmovie där Laura, Logan och Xavier färdas mot sina egna och landets gränser. + blir x.

1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Då har vi anlänt till ettan! Och det kan ju bara bli en film. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var för mig ett mer eller mindre perfekt exempel på en filmfilm. Den är välskriven, välgjord och välspelad. Efter fem minuter av filmen så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Martin McDonagh visar sig vara en mästare på att blanda djup tragik med svart och skrattframkallande humor. Frances McDormand är en naturkraft och väl värd sin Oscar. Mitt i all film noir så kunde det ändå bränna till i hjärtat och plötsligt alldeles äkta. Jag tänker speciellt på filmens finaste scen då McDormands rollfigur blir förhörd av den sympatiske polischefen spelad av Woody Harrelson. Det var inte långt ifrån toppbetyget och därmed även en ny bloggheader. Men att vara etta på topp-10-listan över 2017 års filmer får räcka.

 

Filmer som återstår att se: Personal ShopperA Quiet PassionRawWonderstruckThe Meyerowitz Stories, Wind River och T2 Trainspotting. Och kanske några fler? Vilka saknas?

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2017 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Viktor Fredriksson

10 i topp: Dokumentärfilmer

Filmpodden Snacka om film med Steffo och Fiffi har ett stående inslag varje vecka i form av en topp-3-lista. Det är upp till lyssnarna att komma med förslag på ämnen för listorna. För ett tag sen skickade jag in en radda ämnen och ett av dessa blev faktiskt draget ur deras låda full med listlappar. Ämnet? Jo, de bästa dokumentärfilmerna nånsin skulle listas. Efter att ha lyssnat på avsnittet blev jag inspirerad själv och bestämde mig för att göra en topp-10-lista med mina favoriter inom ”genren”. Ja, det blev faktiskt en topp-20-lista.

För egen del så har kanske aldrig dokumentärer gett mig de där riktiga maffiga filmupplevelserna, och det är väl en del av genren antar jag. Det kan ju aldrig bli en Arrival av en dokumentärfilm. Under vissa perioder får jag dock ett sug att se dokumentärer och kan då bocka av en tre, fyra stycken på rad. Jag gillar nästan alltid de dokumentärer jag ser, men det är sällan jag älskar dem. Att en dokumentär får ett bättre betyg än 3/5 är ovanligt. Eller det var åtminstone det jag trodde fram tills att jag började kolla upp vilka dokumentärfilmer jag verkligen gillat.

Jag hittade hela 20 filmer som fått betyg 4/5 eller bättre. Högst upp i toppen kunde det bara finnas en film och det är dessutom den enda som fått toppbetyget 5/5.

Här är mina favoritdokumentärer. Filmens titel är en länk till min recension när det finns en sådan, vilket det gör det för de flesta av filmerna. Håll till godo!

 

20. Metallica: Some Kind of Monster – Fascinerande om gruppterapi och musik.
19. Sagolandet – En nostalgisk blick på ett svunnet Sverige av Jan Troell med mycket skånska.
18. Plötsligt i Vinslöv – Om grillning, minigolf, konst och fåglar i Vinslöv. Finns på Öppet arkiv.
17. The Cove – En dokumentär som väcker en hel del frågor kring relationen människa-djur.
16. De renade – Oerhört intressanta diskussioner mellan Dogmas grundare om vad film egentligen är.
15. Woodstock – 3,5 timmar med flum, naket, droger och sist men inte minst härlig musik.
14. Lost in La Mancha – Tragikomiskt om Terry Gilliams hopplösa försök att spela in Don Quixote.
13. Liv till varje pris – Ciceron Thommy Berggren drar härliga anekdoter om Bo Widerberg.
12. Junun – Paul Thomas Anderson åker till Indien med Johnny Greenwood och ljuv musik uppstår.
11. Palme – Ett väldigt intressant och välgjort tidsdokument om Sverige och Olof Palme.

 

10. Bowling for Columbine (2002)
Bowling for Columbine
Jag kände att jag var tvungen att ha med en film av och med Michael Moore på topp-10. Moore har väl mer eller mindre på egen hand skapat en ny typ dokumentärstil där regissören själv i mångt och mycket är i centrum. Bowling for Columbine, som tyvärr är lika aktuell nu som 2002 när den kom, var filmen som banade väg för fler filmmakare med liknande koncept, som t ex en sån som Morgan Spurlock.

9. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991)
Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse

Film om film tycker jag nästan alltid är intressant. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse är fascinerande inblick i den kaotiska filminspelningen av Francis Ford Copppolas Vietnamfilm Apocalypse Now. Coppola och filmteamet råkar ut för många vedermödor: En tyfon avbryter inspelningen, Martin Sheen får en hjärtattack och Marlon Brando, vars rollfigur ska vara lång, smal, i princip undernärd, dyker upp under slutfasen och är allt annat än smal. En favoritdokumentär om en favoritfilm.

8. Ett anständigt liv (1979)
Ett anständigt liv
Andra delen i Stefan Jarls Modstrilogi är blytung. Stockholm känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. Trots att det bara gått drygt tio år sen vi mötte Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods så ser de ut att ha åldrats 25 år. Ulf Dageby bidrar med suggestiv och passande musik. Slutligen konstaterar jag att det som lyfte upplevelsen ytterligare var att lyssna på det underhållande och insiktsfulla kommentarspåret med Stefan Jarl och luffaren Kenta.

7. Armbryterskan från Ensamheten (2004)
Armbryterskan från Ensamheten
I den lilla byn Ensamheten i Norrlands inland bor 16 personer och typ alla bryter arm. Vi får följa Heidi Andersson och hennes sköna familj med pappan i spetsen. Heidi är världsmästare i armbrytning och nu stundar VM i Kanada mot otäcka ryskor. Det här är en härlig må-bra-film om sympatiska personer. Dessutom blir den ruggigt spännande på slutet då VM ska avgöras.

6. Searching for Sugar Man (2012)
Searching for Sugar Man

Searching for Sugar Man är en riktigt intressant film och speciellt är reaktionerna på den intressant. Jag vet att många stör sig på att filmen utelämnar vissa fakta för bättre dramatisk effekt när den väver sin historia om den mystiske Sixto Rodriguez. Jag själv stör mig inte på det. Kanske eftersom jag inte gör nån större skillnad på en dramafilm baserad en verklig persons liv och en dokumentär om samma person. Det viktiga är inte att rabbla sanningar utan att berätta en historia på ett äkta sätt, och det tycker jag Malik Bendjelloul (vila i frid) lyckas utmärkt med. Filmen handlar om relationen mellan Rodriguez och Sydafrika, inte om hans karriär i Australien. Searching for Sugar Man är i mina ögon ett lyckopiller.

5. Senna (2010)
Senna
Allt i Senna är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom Formel 1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron. Senna är en vinklad film där Ayrton Senna själv framställs som ett charmigt helgon medan motståndaren Prost målas upp som en gris. Men jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.

4. Searching for the Wrong-Eyed Jesus (2003)
Searching for the Wrong-Eyed Jesus

Det här är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst; en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker ”JEEEESUS-A!”. Det handlar om religion, musik och meningslöshet…

3. Koyaanisqatsi (1982)
Koyaanisqatsi

En mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst. 😉 Och så är musiken av Philip Glass fantastisk förstås. Interstellar, någon?

2. Armadillo (2010)
Armadillo

Armadillo, där vi följer en grupp unga danska soldater på uppdrag i Afghanistan, är som The Hurt Locker, Green Zone och Jarhead men med den lilla skillnaden att det är på riktigt. De nämnda krigsfilmerna är ju realistiskt gjorda eller ska åtminstone framstå som realistiska. I Armadillo är det realistiskt på riktigt om man säger så. Det lustiga är att jag ibland ändå glömde bort detta faktum. Anledningen är de danska filmmakarna verkligen har ansträngt sig med att göra en filmisk dokumentärfilm som innehåller ett riktigt snyggt foto och passande suggestiv musik. En krigsdokumentär som verkligen kröp under skinnet på mig och som ställer många frågor men svarar på få. Vissa sekvenser har etsat sig fast, som t ex blicken på soldaten på bilden ovan.

1. H:r Landshövding (2008)
H:r Landshövding
Då har vi anlänt till ettan. Och det kan ju bara bli en film. H:r Landshövding förstås. Den enda dokumentärfilm som jag gett högsta betyg 5/5. Filmen i fråga är en cinéma vérité-dokumentär om Uppsalas landshövding Anders ”Du ska veta hut” Björck. I fantastiskt snygga svartvita scener får vi ”flugan på väggen”-följa Björck i hans ämbete. Vad gör Björck? Ja, han sitter och planerar in kommande möten i sin kalender med två andra äldre gentlemän. Han försöker tillsammans med en medarbetare/assistent få ordning och reda på programmet i en kommande aktivitet i samband med 300-årsfirandet av Carl von Linné. Han vandrar evighetslänge i en källarkorridor med kameran i ryggen à la Elephant. Som sig bör i cinéma vérité förekommer det inte några intervjuer eller kommentarer. Det är bara Anders Björck rakt upp och ner. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för. 86 minuter fulländning!

 

Har jag några hedersomnämnanden? Ja, en hel del. Två stycken är musikfilmerna The Last Waltz och Pink Floyd The Wall. Mästerverket O.J.: Made in America bör förstås också nämnas, och nu har jag gjort det, men jag betraktar det som en tv-serie. Späckhuggardokumentären Blackfish är riktigt bra och en systerfilm till The Cove. Powaqqatsi, del två i Godfrey Reggios Qatsi-trilogi är nästan lika bra som ettan Koyaanisqatsi. Man on Wire är en vacker och mot slutet märkvärdigt rörande film, som kanske hade passat bättre som novellfilm, om den franske lindansaren Philippe Petit.

Fler bra: The King of Kong, Murderball, Bill Cunningham New York, Cameraperson, Cartel Land, Darwin’s Nightmare, 13th, The Black Power Mixtape 1967-1975, Jesus Camp, The Fog of War, Videocracy, Vikarien, Weiner, When We Were Kings… Listan kan göras lång.

Givetvis finns många omtalade dokumentärer som jag inte har sett. Några jag tänker på är: The Thin Blue Line, Harlan County U.S.A., Dont Lock Back, The Act of Killing, The Look of SilenceGrey Gardens, Hoop Dreams… Listan kan göras lång. 😉

Vad tycker du om dokumentärer? Vilka är dina favoriter? Har du några tips på riktigt sevärda dokumentärer som jag inte nämnt?

10 i topp: Filmer 1973

1973: Var ett år med få live-spelningar för Parliament-Funkadelic och det verkar inte finnas nåt inspelat heller, förutom en härlig reklamvideo för Funkadelics album Cosmic Slop. Parliament kunde fortfarande inte ge ut skivor under namnet Parliament pga skivbolagstrubbel. Funkadelic som alltså hade samma bandmedlemmar som Parliament gav däremot ut just Cosmic Slop.

Muhammad Ali gick bl a två matcher mot Ken Norton under 1973. Den första slutade med förlust och en bruten käke för Ali. I den efterföljande matchen vann Ali mycket knappt och var världsmästare igen.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista. Den här gången såg jag endast tre tidigare osedda filmer men samtliga tog sig faktiskt in på listan. De är markerade med * nedan.

 

10. High Plains Drifter*
High Plains Drifter

För att Clintan återigen visade att Clintan är Clintan.

9. Serpico
Serpico
För Al Pacinos kläder och huvudbonader.

8. Mean Streets
Mean Streets
För en ung Robert De Niro och för att jag såg den på Cinemateket.

7. The Sting
The Sting

För att det är en mysig heistfilm och för den klassiska låten.

6. The Long Goodbye*
The Long Goodbye
För Elliott Goulds avslappnade ”it’s ok by me”-attityd och för hans oförlåtande attityd när det till slut inte var ok.

5. Coffy*
Coffy

För Pam Grier! Igen.

4. Don’t Look Now
Don't Look Now

För att den innehåller nåt så ovanligt som en bra sexscen.

3. Soylent Green
Soylent Green

För att man trots 70-talsstämningen ändå lyckas få fram en känsla av en dystopisk framtiden, och för Edward G. Robinson.

2. The Exorcist
The Exorcist
För att jag gillar demonfilmer och för att Sofia hos Rörliga bilder och tryckta ord just nu har demontema.

1. O Lucky Man!
O Lucky Man!
För att det är en sevärd odyssé genom ett bisarrt Storbritannien.

 

Bubblare? Japp, några stycken: Amarcord, Westworld, Dag som natt (och kanske Scener ur ett äktenskap, men den ser jag mer som en tv-serie även om det finns en filmversion).

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’73.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Fiffis filmtajm
Flmr
Cinema Absurd

 

Två bonusbilder. Arnold från The Long Goodbye och pimpen King George från Coffy.

10 i topp: Filmer 1974

1974: Parliament-Funkadelic spelar live i bl a Boston. Det återupplivade Parliament återkommer med albumet Up for the Down Stroke efter en paus på fyra år pga rättighetsproblem med namnet Parliament. Funkadelic släpper Standing on the Verge of Getting It On (I’ll Stay!).

Muhammad Ali gick två matcher under 1974, en mot Joe Frazier och sen hans kanske mest kända match: The Rumble in the Jungle mot George Foreman till tonerna av James Brown (The Payback!).

När Henke skickade ut sitt mail om årsbästalistan så kände jag den här gången att jag inte var redo att publicera mitt inlägg på det utvalda datumet. Jag hade inte tio filmer som jag kunde stå för och ville därför se några välkända klassiker som jag missat. Semester och annat gjorde att det drog ut lite på tiden men nu har jag hunnit med att beta av sex stycken hittills osedda filmer och jag känner mig redo för min lista. Av de sex filmer jag såg (markerade med * nedan) så tog sig fyra in på listan, en blev bubblare och en var en stor besvikelse.

 

10. Chinatown
Chinatown

För att det är en bra neo-noir med en obehaglig John Huston.

9. Truck Turner*
Truck Turner
För Isaac Hayes sätt att rikta sin pistol mot sina offer innan han skjuter dem, för Nichelle Nichols (Uhura från Star Trek!) som bordellmamma och så för musiken (Pursuit of the Pimpmobil!) förstås.

8. The Taking of Pelham One Two Three*
The Taking of Pelham One Two Three
För att det är en bra kidnappningsthriller och att vi får njuta av New Yorks gamla tunnelbana.

7. The Sugarland Express
The Sugarland Express

För att den har etsat sig fast och jag inte vill att den ska glömmas bort.

6. Death Wish*
Death Wish
För de härliga New York-miljöerna och brumbjörnen Charles Bronson plus den slemmigaste versionen av Jeff Goldblum.

5. Foxy Brown*
Foxy Brown

För Pam Grier!

4. The Parallax View
The Parallax View

För att det är en av de bästa konspirationsfilmerna från 70-talet.

3. The Conversation
The Conversation

För att John Cazale och paranoian.

2. The Towering Inferno
The Towering Inferno
För den klassiska katastroffilmskänslan och för att jag såg den ganska nyligen.

1. The Godfather: Part II
The Godfather: Part II
För att det är världens bästa uppföljare?

 

Bubblare? Japp, några stycken: A Woman Under the Influence, NattportierenMurder on the Orient Express* och Gone in 60 Seconds. Årets stora besvikelse som bara visade sig vara jobbig, jobbig och äcklig: The Texas Chain Saw Massacre*, och jag verkar vara i minoritet om att tycka så.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’74.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Fiffis filmtajm
Flmr

10 i topp: Filmer 1975

1975: Parliament-Funkadelic spelar live en hel massa gånger under året men tyvärr verkar inget ha spelats in. Parliament släpper de två klassiska albumen Chocolate City och Mothership Connection. Funkadelic släpper Let’s Take It to The Stage.

Muhammad Ali gick fyra matcher under 1975 och han vann samtliga varav den mest kända är den s.k. Thrilla in Manila mot Joe Frazier.

Det som var kul med den förra årslistan, den som fokuserade på 1976, var att jag passade på att se ett antal filmer som jag inte hade sett förut från det året. Tyvärr fanns inte riktigt samma tid den här gången (då >14 MCU-filmer håller på att betas av) så jag hann bara med en. Å andra sidan så kom just den filmen med på listan.

 

10. Picnic at Hanging Rock
Picnic at Hanging Rock

För att stämningen vid Hanging Rock är ytterst obehaglig. Lite som i en David Lynch-film fast poetiskt.

9. Flåklypa Grand Prix
Flåklypa Grand Prix
För att det måste vara Norges bästa stop motion-animerade film och en barndomsfavorit.

8. Dog Day Afternoon
Dog Day Afternoon
För att jag hade glömt att Al Pacinos rollfigur utför bankrånet för att bekosta sin partners könsbyte, och så för John Cazale förstås.

7. Night Moves
Night Moves

För att det är jätteroligt att se lite mer okända filmer med kända skådisar där de gör lite annorlunda roller. I det här fallet är det Gene Hackman som är en skön lirare, vilket var lite oväntat. Det här var den filmen som jag hann med att bocka av innan listan skulle publiceras.

6. Profondo rosso
Profondo rosso
För bildspråket, stämningen och musiken av Goblin.

5. Yrke: Reporter
Yrke: Reporter

För slutscenen som är magisk och lång, och för en nedtonad och mystisk Jack Nicholson.

4. Three Days of the Condor
Three Days of the Condor

För Max von Sydow i glasögon och lönnmördaren i keps med regnskydd. Just det där regnskyddet har av nån anledning etsat sig fast precis som von Sydows glasögon.

3. Gökboet
Gökboet

För att slutet är både vackert och tragiskt.

2. Barry Lyndon
Barry Lyndon
För den episka historien om en simpel man, den klassiska musiken av bl a Händel och givetvis det naturliga ljuset.

1. Hajen
Hajen
För att ibland är en film en klassiker värd namnet, och så för att den mekaniska gummihajen oftast inte funkade under inspelningen.

 

Bubblare? Japp, en några stycken. Men en del hade jag nog behövt se om men dessa filmer dök i alla fall upp som kandidater till listan. Berättelsen om Adèle HKatharina Blums förlorade hederMonty Python and the Holy Grail och Dersu Uzala

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’75.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmmedia
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmfrommen

%d bloggare gillar detta: