Chaos on the Bridge (2014)

Jag har sett ytterligare en Star Trek-dokumentär förutom de tre (The Captains, The Truth Is in the Stars och For the Love of Spock) som jag skrivit om tidigare. I The Truth Is in the Stars fick vi se William Shatner prata med forskare, skådisar och kändisar om hur Star Trek har påverkat dem och vår omvärld. I dagens film Chaos on the Bridge kliver Shatner in i både regi- och manusförfattarollen samt sköter alla intervjuer. Hmm, man hade kunnat tro att Shatner jobbat med nån Star Trek-serie tidigare…

Chaos on the Bridge handlar om hur det gick till när Star Trek: The Next Generation skulle lanseras på 80-talet. Enligt dokumentären var det rena rama kaoset. I fokus till en början är skaparen av originalserien från 60-talet: Gene Roddenberry. De som pratar om honom i dokumentären verkar alla säga olika saker. Han var omöjlig att jobba med, envis, vresig, men samtidigt öppen, fin och en man med en underbar vision. Frågan är om denne föredetting, som han beskrivs vara på 80-talet, skulle få en aktiv roll i skapandet av den nya serien?

Som dokumentär, rent hantverksmässigt, är Chaos on the Bridge undermålig. Den inleds med det trista greppet att visa en trailer, som de facto är en del av filmen, om vad vi kommer att få se senare i filmen. Det hela är ganska hafsigt gjort. Det är snabba klipp, animerade återblickar och talking heads i en enda röra. De personer som intervjuas får några få sekunder per gång att säga nåt och så går det runt så i round robin-stil.

Det som var intressant var det som berättades och det man fick reda på om hur det kan gå till när en tv-serie ska skapas. Makt- och pokerspelet bakom kulisserna var inte att leka med. Mycket uppskattat var att en av de som intervjuades var D.C. Fontana, en kvinna som skrivit några av de bästa avsnitten av originalserien. Varför hon använde namnet D.C. Fontana? Ja, det kan ni nog räkna ut. Fontana var även med och skrev för TNG men där skar det sig mellan henne och Roddenberry. När det är fler inblandade i ett manus och det skrivs om i olika omgångar så kan det vara svårt att veta vilka som egentligen ska få credit…

Patrick Stewart är med och berättar underhållande om hur han försökte vara en seriös britt bland den i övrigt amerikanska rollbesättningen som skämtade, dansade och hade sig mellan tagningnarna. Efter ett tag insåg dock Stewart att det gick att kombinera att vara seriös under tagningarna med att samtidigt slappna av mellan dessa.

Personerna som intervjuas konstaterar att säsong ett och två av TNG var dåliga, och det är väl bara att hålla med. De är inte superdåliga men inte heller speciellt bra. Dock kan det vara värt att påpeka att Q, holodeck och The Borg introducerades här. Inte illa ändå.

Säsong tre är ju lyftet som serien behövde. Nya manusförfattare och showrunners kliver in och jag skulle säga att de skapar tv-historia. Från och med säsong tre och framåt är TNG banbrytande. Det blir fokus på rollfigurerna och deras relationer istället för att serien enbart är plot driven. Samtidigt så innehåller ändå de historier som berättas ett mått av nytänkande och spännande idéer. Science fiction av toppklass!

Betyget till den här dokumentären blir dock bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

For the Love of Spock (2016)

I samband med att Netflix i Sverige började visa den nya (och ganska dåliga Star Trek-serien Discovery) så la man även upp ett antal ST-dokumentärer. Två har jag redan skrivit om, nämligen The Captains och The Truth Is in The Stars. Idag handlar det om den tredje som har fått titeln For the Love of Spock. Som titeln antyder är det berättelsen om den kanske mest kända ST-karaktären Mr Spock men på samma gång en biopic om Leonard Nimoy som gjorde rollfiguren till en ikon.

Inledningen är en enda lång hyllning till både Nimoy och Spock. Det blev kanske lite tradigt och övertydligt smörigt. Men så regisserades ju filmen av Leonards son Adam, som emellertid inte alls alltid stod på god fot med sin far, snarare tvärtom låter dokumentären berätta.

Jag drar en parallell till dokumentären Dick Johnson Is Dead som jag i och för sig inte har sett men känner till en del om. Jag tänker på hur det är att spela in en dokumentär om sin far när dennes liv lider mot sitt slut. Det är nog både jobbigt men samtidigt tillfredsställande. Under inspelningen av For the Love of Spock så dör Leonard men Adam har hunnit spela in en hel del material. Bl a agerar Leonard berättarröst vilket gav en extra känsla. Det märks att dokumentärens fokus har ändrats något efter Leonards bortgång. Det blir mer fokus på Leonard och hans liv, inte bara på Spock.

En sak som är bra med dokumentärer är att man kan lära sig nåt nytt. Vad lärde jag mig under titten på For the Love of Spock? Ja, t ex att Leonard sysslade med så mycket annat än att spela Spock. Han har sålt akvarier, varit glassförsäljare, salufört godisautomater, kört taxi… och spelat in ett musikalbum där bl a sången The Ballad of Bilbo Baggins förekommer.

En vetskap som överraskade mig en aning var hur pass mycket av Spocks olika egenskaper, agerande och manér var sånt som Leonard själv kom på. Det gäller t ex så vitala detaljer som the Vulcan nerve pinch, the mind meld och den klassiska handhälsningen 🖖 följt av ”Live long and prosper”.

For the Love of Spock är en helt ok dokumentär, speciellt om man är intresserad Star Trek i allmänhet och Spock/Nimoy i synnerhet. Jag uppskattar också att det är en ärlig dokumentär som inte skyr undan från vare sig Leonards problem med alkohol, Adams drogproblem eller hur det skar sig mellan far och son. Då blir ju försoningen mer värd när den väl kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Leonard Nimoy sjunger om Bilbo Baggins

Tokyo Noise (2002)

Känner ni till Lucky People Center? Det är (var?) en löst sammansatt grupp av svenska musiker och konstnärer som gjorde (elektronisk) musik och film under 90-talet. Det hela började som en svartklubb i Göteborg med samma namn och på den klubben tror jag funkgruppen Stonefunkers hängde eftersom de döpte en av sina tidiga singlar till just det. Några av medlemmarna i LPC (Johan Söderqvist och Jan Röed) gjorde 2002 dokumentärfilmen Tokyo Noise tillsammans med regissören Kristian Petri och min preblogg-text om den filmen skrevs i september 2003.

Det här är en svensk dokumentär om Tokyo och dess invånare. Ett antal personer, alla japaner, intervjuas och berättar om Tokyo och japaner, om deras oförmåga att visa känslor och deras kärlek till maskiner bl a. Det är en ganska annorlunda dokumentär där intervjuerna blandas ihop till ett collage av bilder, röster, musik och ljud. Vi får bl a möta en shinto-präst, två fotografer, en robottillverkare och en datorspelsutvecklare. Den ene fotografen är med i en klubb för fotografer som bara tar bilder på det heliga berget Fuji och den andra tar bara bilder på himlen efter det att hans fru har dött (eftersom hon finns där uppe). Vi får höra om en ”självmordsskog”, en skog där ca 70 människor om året tar livet av sig. I skogen har myndigheterna satt upp skyltar där man uppmanar blivande självmördare att tänka om. Märkligt.

Det är inte ofta jag ser dokumentärer men när jag gör det så blir jag oftast inte missnöjd. Tokyo Noise får godkänt men inte mer. Jag ville veta mer om den vanlige japanen kanske. Nu blev det lite väl extrema saker och ibland kändes det som en lång musikvideo. I Tokyo Noise saknade jag också nån, kanske en svensk, som liksom förhöll sig till det som vi såg och upplevde. För rätt länge sen gick det en serie på SVT som jag gillade mycket. Den hette Jorden runt och i den åkte Janne Forssell runt jorden och skildrade främmande länder på ett intressant och personligt sätt (min kommentar: och fotade gjorde Lasse Westman). Eftersom denne ”berättare” saknades kändes Tokyo Noise lite tråkig ibland. Men betyget blir ändå 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars (1983) & Style Wars Revisited (2003)

På Stockholm Filmfestival 2003 visades Style Wars, dokumentären från 1983 som förde hiphop-kulturen till Europa och Sverige. Med tanke på hur min (mitt?) Instagram ser ut idag så är det inte förvånande att jag tog chansen att se den. Graffiti och de tre andra elementen är coola prylar. Efter originalfilmen visade festivalen även Style Wars Revisited, en kortare uppföljningsdokumentär

Style Wars är kultfilmen som fick svenska kids att börja göra konstverk (eller?) på den svenska tuben. Dokumentären är fylld av sköna karaktärer som drivs av något som mammor, borgmästare och poliskommissarier inte förstår. Det var kul att se utvecklingen i New York, från början av 70-talet med väldigt enkla tags till mer avancerade prylar, wild style och rena konstverk. Lösningen på ”problemet” för New York var att göra dubbla stängsel runt bangårdarna och dessutom placera en galen hund mellan stängslen. Mest av allt gillade jag nog ändå b-boy-inslagen faktiskt. Skön musik! 3/5.

Vad de vilda kidsen gör idag fick vi reda på uppföljaren. B-boyen Crazy Legs hade dansskola. Den unga graffitiförmågan som intervjuades i originalfilmen med sin mamma var idag i amerikanska armén av alla ställen. Vilken helomvändning. 3-/5.

Style Wars (1983)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars Revisited (2003)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Truth Is in the Stars (2017)

Netflix har väldigt mycket Star Trek-innehåll. Förutom den nu pågående (och ganska dåliga) Star Trek: Discovery så tror jag banne mig de har alla gamla serier – TOS, TNG, DS9, VOY – och även Star Trek: The Animated Series från 70-talet! Av de nyare serierna saknas Star Trek: Picard och Star Trek: Lower Decks men det är ingen större förlust skulle jag säga.

En ST-relaterad dokumentär som jag kollade in för ett tag sen på Netflix (den har dock försvunnit nu) var The Truth Is in the Stars. Här får vi följa William Shatner (dvs kapten Kirk själv) när han ur ett ST-perspektiv pratar om filosofi, kvantmekanik och Guds eventuella existens med forskare, astronauter, Ben Stiller, Whoopi Goldberg och Jason Alexander, m fl.

En sak, en bra sak, som jag upptäckte direkt är att Shatner är en väldigt bra intervjuare. Han är uppriktigt intresserad av det som den person han pratar med säger och uttrycker. Det är klart att han som skådis kan låtsas vara intresserad men oavsett hur det är med den saken så tyckte jag om samtalen. Han lyckas få till nåt som inte bara framstod som nonsens-snack.

Seth MacFarlane dyker också upp, vilket var kul då ju han ligger bakom den absolut bästa ST-serien på senare år, nämligen The Orville. Ja, The Orville är alltså inte en ”äkta” ST-serie utan en hyllning (med komiska inslag) till främst TNG. Från att till en början varit mer av… kanske en satir, så har den under sina två säsonger vuxit till en mycket bra serie som står för sig själv. Jag inväntar otåligt den tredje säsongen.

Hela dokumentären går ut på att Shatner i slutet ska få till ett besök med Stephen Hawking. Jag vet inte om just det mötet är det som gör filmen men Shatner säljer i alla fall in det bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Shut Up & Sing (2006)

The Dixie Chicks. Kommer ni ihåg dem? Det blev ett väldigt rabalder kring dem när de uttalade sig negativt om ”dub-ya”, dvs George W. Bush, USA:s president under åren 2001 till 2009. När jag själv hör ordet dixie tänker jag på jazzmusik: dixieland, en form av gladjazz från New Orleans som kom fram under början av 1900-talet. Det är inte en typ av jazz jag gillar. Alls. Det är alldeles för glatt och tramsigt för min smak. Det svänger på fel sätt.

Åter till The Dixie Chicks. De har numera bytt namn till The Chicks, vilket känns så politiskt korrekt att man storknar. Men det är tydligen känsligt det där. Dixie är nämligen även ett smeknamn på de amerikanska sydstaterna och specifikt de gamla Confederate States of America-staterna. Så när man i USA började riva gamla statyer av sydstatsgeneraler så tyckte The Chicks att det var läge att slopa Dixie i sitt namn. Min korta preblogg-text om dokumentären Shut Up & Sing skrevs i oktober 2008.

Shut Up & Sing är en nuförtiden ganska typisk dokumentär rent formmässigt. The Dixie Chicks är i London 2003 och sångerskan Natalie visar sitt missnöje över det stundande kriget i Irak genom att säga att de skäms över att USA:s president är från samma stat (Texas) som de är. Efter detta bryter helvetet löst – skivbränning, radiobannlysning, mordhot – i USA efter att det framkommer vad hon har sagt. Ja, håhåjaja, det finns ju saker att uppröras över och saker att uppröras över. Only in the US (min kommentar: well, inte bara i USA). Jag är bara glad att den där guvernören från Alaska inte blev vicepresident (min kommentar: jag vet inte vem jag syftar på här men det var säkert en otrevlig typ, lika otrevlig som ni vet vem). Shut Up & Sing puttrar på ganska bra som en sån här dokumentär brukar göra. Den visar på ett bra sätt hur mångfacetterat USA är och vilka motsättningar och olika synsätt det finns där. Jag gillar ofta dokumentärer om landet USA. Det är ett fascinerande land.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Innan jag började skriva ihop det här inlägget så sökte jag på YouTube efter ”Dixieland Jazz” för att se om mina fördomar skulle bli bekräftade. Både ja och nej kan man väl säga. Jag hittade ett klipp med en kavalkad av låtar och det var rätt så mysigt musik att skriva till. Det kommer nog aldrig bli nån favoritmusik men just det här var riktigt bra som bakgrundsmusik, kanske för att det kändes som hissmusik. 😉 Det passar även bra som filmmusik för att sätta rätt tidsstämning. Bandet heter Extra Dixie Jazz Band och är tydligen från Italien. Fast vänta nu… Extra Dixie… Det är nog dags att ändra namn för dem också. 😉

#SFF20: Gunda (2020)

Jag trodde faktiskt inte jag skulle känna den där filmfestivalkänslan som jag normalt sett brukar få i mörka november under Stockholm Filmfestival. Att inte gå på några fysiska visningar med kompisgänget borde ju leda till det. I år ser jag alltså enbart de filmer som erbjuds online.

Men vet ni vad? Jag fick faktiskt filmfestival-vibbar redan under den första filmen Bad Hair. Jag tror det är just det där att se en film i princip helt blank plus att man får ett begränsat antal filmer att välja bland, ett kurerat utbud om du så vill. Det finns en spänning där. Man ögnar igenom programmet, kanske känner igen nån regissör eller skådis, kanske tycker en films upplägg verkar intressant, kanske det räcker att se en bild från filmen, och så är man intresserad. Ofta leder det till att du ser filmer som du normalt sett inte skulle se. Man vet inte riktigt vad som väntar. Det är lite kittlande. Ibland går man på en trampmina, ibland hittar man en pärla.

Gunda var just en sån pärla. Anledningen till att filmen fångade mitt intresse var trailerbilden på festivalens hemsida samt det faktum att de skådespelare som listades i filmen var ”-”. Gunda är alltså en dokumentär om grisar, kor och höns. Gunda är namnet på en sugga som precis fött ett gäng kultingar som vi får följa när de växer upp på en bondgård. Dessutom träffar vi även några coola kossor och en enbent höna.

Gunda är en film i svartvitt. Den är långsam, innehåller inga människor, och har inget soundtrack (eller kanske fanns här nån form av bakgrundsbrus?). Ändå, eller därför, är den ändlöst fascinerande. Redan från den första minuten satt jag som på helspänn och njöt av det oerhört vackra fotot, alla upphöjda naturljud, och det raffel som det innebar att följa grisarna på sina första äventyr, uppleva ett kospring eller se när den enbenta hönan tog sig över en fallen trästam.

Joaquin Phoenix är filmens exekutiva producent och jag misstänker att han, och många andra, ser filmen som ett upprop till att sluta äta kött. En film med ett veganskt budskap. Det blir väl än mer tydligt om man påminner sig det tal som Phoenix höll under den senaste Oscarsgalan. Jag vet inte, jag. De djur vi får träffa i dokumentären ser ut att leva ett alldeles förträffligt liv, så för mig blev det snarare tvärtom. Sorry, Joaquin!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Aristocrats (2005)

Jag noterar att jag mest av allt uppskattade George Carlin i den här dokumentären. Då, alltså 2008 när jag såg och skrev om The Aristocrats, hade jag ingen aning om vem George Carlin var. Nu, däremot, så är han en av mina favoritkomiker och det är inte sällan jag letar upp YouTube-klipp med Carlin där han på ett både roligt och filosofiskt sätt iakttar mänsklighetens olika sidor. Dessutom önskar jag att jag hade kunnat höra Carlin prata lite om dagens samhälle, främst USA då förstås.

Hur bra kan en dokumentär om ett skämt vara? Nja, hyfsad möjligen. Skämtet i fråga är i sig inte speciellt roligt; det är utförandet som är hela grejen. Då får nämligen komikern spela ut hela sitt obscena och snuskiga register. Kanske är det därför som man tydligen bara drar det internt för sig själva, nästan aldrig för publik. Filmen är en typisk amerikansk indie-dokumentär där man i korta klipp snurrar runt mellan olika komiker som upphackat får dra sin version av skämtet och/eller berätta lite anekdoter kring skämtet. Bäst är en äldre komiker som heter visar det sig efter research George Carlin (som tyvärr dog i år). Men att folk kallar filmen för det roligaste som gjorts förstår jag inte riktigt. Att man skulle skratta så man grät? Nej, förutom Carlin så blir det hela lite väl internt och amerikanskt. Ett plus dock till Carrie Fisher som jag kände igen först när namnet visades under eftertexterna (min kommentar: really?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jo, just det, bra var också en trollkarl som drog skämtet i form av ett korttrick.
(Min kommentar: warning, it’s dirty)

Diego Maradona (2019)

En stor del av sommaren 1982 spenderade jag på mina morföräldrars sommarställe i Marielund. Det var en magisk tid. Lek, bad, utedass, hallon, vattentunnor, morfars trädgårdsodling, stuvade sockerbönor, kaviarmackor som kvällsmål, hämta vatten i pumpen, gå ner och hämta pommac och zingo i jordkällaren med de gigantiska spindlarna och de vita äggsäckarna, tomater i små växthus gjorda av fönster med träram, klippa gräset med den motordrivna gräsklipparen, gå balansgång på Lennakattenspåret på väg till badet, springa upp till utedasset längs stigen som växte igen varje sommar – och mysterier (oftast påhittade) i skogen.

Höjdpunkten under den här sommaren var nog att titta på fotbolls-VM i Spanien tillsammans med morfar. Vi satt uppe i den stora villan med de bättre fåtöljerna, mer plats och en bättre tv. Vilken högtidsstund. Vilken nostalgi (nu). Favoritlaget var givet. Brasilien!

Men det fanns en annan spelare som fick mig att titta lite extra. Från Argentina: Diego Armando Maradona. Lustigt det där att kommentatorerna (i alla fall de svenska) ofta när han gjorde mål skulle säga alla tre namn. Diego – Armando – Maradona! Nu gick det inte så bra för Maradona och Argentina i Spanien-VM. Diego togs hårt och de slogs ut i den andra omgången efter att ha förlorat mot Brasilien och de blivande mästarna Italien (gnetlaget, hatlaget).

Revanschen skulle dock komma fyra år senare i Mexiko ’86 då Maradona var i galen form och dominerade som kanske ingen spelare dominerat eller kommer att dominera. Dessutom var Argentina bättre som lag. Jag satt som klistrad och tittade på i princip varje match. Maradona var min favoritspelare. Vilken teknik! Vilka mål! Jag minns att jag blev lite besviken på finalen mot Västtyskland där Maradona till synes kanske inte dominerade som vanligt. Men han stod för fina framspelningar och var nog minst lika viktig som tidigare.

Varför berättar jag om det här? Jo, för att jag har sett dokumentären Diego Maradona från 2019 av doku-mästaren Asif Kapadia (Senna och Amy, bl a) och jag kände att jag ville ge lite bakgrund.

Asif Kapadia verkar vara briljant på den här typen av dokumentärer där han har och får tillgång till ett rikt bildmaterial som han sätter samman, helt utan nyinspelade berättarröster. (Blir det inte vanligare och vanligare, det här att man skippar talking heads?) I det här fallet har Kapadia fått tillgång till material som spelades in av två argentinska kameramän som från 1981 följde Maradona. Tanken var att man skulle göra en dokumentär. Den blev dock inte av men nu när materialet hittades så kunde Kapadia utnyttja det. Även om det inte handlar om 70 mm film så kommer jag osökt att tänka på rymddokumentären Apollo 11.

Filmen Diego Maradona är ytterst fascinerande och välgjord. Man fokuserar på tiden i Napoli där Maradona var kung (eller snarare kejsare) men även satt fast i ett skruvstäd med droger, maffia och prostituerade. Sju år blev han kvar i Napoli och de sista åren var nog inte så roliga. Hur mycket man ska skylla på Maradona själv eller på omständigheterna, det vet jag inte. Att vara upplyft som kejsare, att vara så superskicklig som han var, att få allt serverat, få allt man pekar på, och samtidigt leverera för sitt lag och land. Ja, om man börjar vackla lite så är det nog lätt att falla för trycket.

Jag kan inte klandra Maradona för mycket. Han var skicklig som få, om ens någon, men han var människa. Han betedde sig som ett svin, ja, det gjorde han. Mot sin fru. Mot sin son som han fick utanför sitt äktenskap. Men all that goes around, comes around. Jag tycker nog Maradona har betalat ett ganska högt pris. Sen kan han mycket väl själv ha försatt sig i många av de situationer han hamnade i. Men, som sagt, jag är förlåtande vilket den inledande bakgrundstexten kanske ger en förklaring till.

Jag rekommenderar den här filmen skarpt, speciellt för fotbollsnostalgiker och om ni vill få en insyn i vad som pågick bakom kulisserna i fotbollsspelaren Maradonas liv. Dessutom bjuds det ju på mängder av klipp där Maradona visar upp sin sanslösa skicklighet på planen.

Slutligen: filmen avslutas med försoning vilket jag fann fint. Sant eller ej, det struntar jag i just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Obs! Dokumentären om Diego Maradona går att se på SVT Play just nu.

Fahrenheit 9/11 (2004)

Den här fredagen blir det blir en kort preblogg-text om dokumentären Fahrenheit 9/11. Michael Moore, vad gör han nu för tiden? Ett tag var han väldigt het och diskussionsvågorna gick höga. Jag antar att utvecklingen av sociala medier (Twitter, YouTube, poddar, osv) har gjort att Moore och hans stil blivit lite mindre relevant? Visst görs det fortfarande dokumentärer men det känns som att allt går så fort i våra dagar att Moores undersökande filmer hinner bli inaktuella innan de har kommit ut. Eller så har jag inte hängt med själv. Texten om Fahrenheit 9/11 skrevs i maj 2010.

Egentligen är den här ”dokumentären” inte speciellt vinklad, vilket möjligen brukar hävdas. Däremot är den osammanhängande, aningen inaktuell, och ganska tråkig. Dessutom är den för långdragen (vilket är det som gör den tråkig). Vissa delar dras ut för länge, som t ex skildringen av soldaterna i Irak (det kan man se bättre skildrat i ”vanliga” spelfilmer). När det gäller sakfrågorna så har jag inte så mycket att säga. Vissa saker som kanske är slump eller icke-medvetet framställs som medvetet och illasinnat från familjen Bushs sida, vilket sänker trovärdigheten. Men på det stora hela så tror jag Moore har rätt i sak, och det har ju konstaterats i efterhand att kriget i Irak bygger på lögner. Vilket är tråkigt för Iraks befolkning och de amerikanska soldater som skickades till Irak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: