Knock Down the House (2019)

Det är ju nästan märkligt hur amerikaniserade vi är. Inte minst inom politik. I Sverige är vi ju nästan mer insatta i vissa delar av amerikansk politik än i vad som händer i Sverige. Eller? Det är lite samma sak när det gäller film. Allt är ju så mycket större, häftigare och viktigare i USA än i Sverige. Och för att inte tala om hur fullkomligt ointressant det är med nyheter om det politiska livet i, låt säga, Finland eller Ungern (så vida det inte handlar om nåt högerextremt parti som har fått 25 procent av rösterna i ett val).

Med det sagt, så har jag sett en Netflix-dokumentär om fyra kvinnliga amerikanska (d’oh) politiker från det demokratiska partiet som försöker bli valda som partiets ledamöter i kongressen för sina respektive distrikt. Det handlar alltså om det demokratiska partiets egna primärval så det som dokumentären skildrar är deras valkampanjer mot andra (redan sittande) demokratiska politiker.

Det visar sig vara en tuff kamp. Att ens få kandidera verkar kräva en rejäl arbetsinsats där man först måste kunna visa upp ett antal tusen namnunderskrifter. Jag kan ha missförstått nåt här men jag tror det var så det var. Det är väl i och för sig inte så konstigt då man ju ändå måste börja kampanja nån gång.

Men om vi hoppar tillbaka några steg så tyckte jag det var intressant hur de kandidater vi får träffa egentligen blev kandidater. Det är nämligen så att det inte var de själva som kom idén om att de skulle bli politiker. Nej, det är olika organisationer inom det amerikanska politiska systemet som aktivt söker upp ”vanligt fôlk” som de rekryterar. Ett sätt att rensa upp och bygga om från grunden.

Om man har följt med i amerikansk politik på sistone så kanske man har snappat upp namnet Alexandria Ocasio-Cortez (eller förkortat AOC). Hon är nämligen en av kvinnorna som filmen följer. Och hon vann! Mot en äldre manlig politiker som suttit i 20 år på posten. Haha, vilken grej! Regissören av dokumentären, Rachel Lears, måste ha jublat och tackat sin lyckliga stjärna att hon valde just AOC att följa. Och inte nog med det, AOC gick även vidare och slog sin republikanske motståndare och tog därmed en plats i representanthuset för det 14:e distriktet i New York.

Jag drar paralleller till två filmer. Först är det Weiner, dokumentären om Anthony Weiner som efter sexskandal försöker göra comeback och bli borgmästare i New York. Den andra filmen är Widows där en del av handlingen fokuserar på det politiska spelet under en valkampanj, och hur det ofta på lokal nivå är samma politiker som sitter kvar år efter år eftersom de blivit en del av systemet. Gentjänster hit och gentjänster dit. Jag kliar din rygg så kliar du min.

Som dokumentär är Knock Down The House helt ok. Ämnet är intressant och precis som när det gäller Weiner var det fascinerande att följa med bakom kulisserna. Rent filmiskt är det, som så ofta med den här typen av dokumentärer, inget speciellt. Och det är väl inte det som det handlar om, men det gör ändå trots allt att betyget allt som oftast stannar på en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ebbe – The Movie (2009)

Dagen till ära så gräver jag fram en gammal preblogg-text om en svensk dokumentärfilm. Och, nej, det handlar inte om en svensk popgrupps turné i Australien eller om ett punkband i Rågsved. Min text om Ebbe – The Movie skrevs i maj 2009.

Jag såg den här dokumentär på SVT Play (som för övrigt är något av en guldgruva). Ebbe – The Movie är en intressant film om en intressant person: Ebbe Carlsson. Det är märkligt hur en privatperson kan vara inblandad i så många (politiska) historier och affärer. Ja, nu var han ju faktiskt pressekreterare till bl a justitieminister Lennart Geijer på 70-talet men för övrigt så var han helt enkelt ”polare” med personer i maktpositioner.

Filmen är ganska snyggt gjord, och känns lite som ett förlängt Kobra-avsnitt. Inte bara hur filmen ser ut påminner om Kobra utan även att filmens berättarröst görs av Jane Magnusson, som ju även är reporter på Kobra. Tyvärr passar inte Janes röst riktigt i just det här fallet. Hon låter lite för ironisk hela tiden. Det passar bra i vissa reportage men inte här. I övrigt är det en standardmässig dokumentär med klipp med personer som blir intervjuade. Då kan nästan aldrig bli mer än en trea.

Slutligen måste jag ändå säga att Ebbe på nåt sätt framstår som en cool snubbe. Som t ex när han svarar på frågan om han ångrar hela härvan med att han som privatperson agerad mordutredare med otillåten avlyssningssutrustningen och what not: ”Jag är inte i ångerbranschen, jag står för vad jag har gjort”. Punkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pingvinresan (2006)

Dags för en gammal preblogg-text igen och den här gången handlar det om naturdokumentären Pingvinresan. När jag läser igenom min text blir jag nästan förvånad över hur mycket jag ogillade filmen. Nu ser jag också att det 2017 kom uppföljare gjord av samma franska team. Nej, jag tror jag hoppar den och kollar in Madagascar istället eller ser om Det stora äventyret. Min text om Pingvinresan skrevs i juni 2007.

Mitt korta omdöme om den hajpade Pingvinresan är att den var fånig, för oseriös och upprepande. Då ser jag mycket hellre den välgjorda BBC-dokumentärserien Planet Earth där ett avsnitt skildrar samma pingviner bra mycket bättre. Och ja, innan ni påpekar det så kan det mycket väl vara så – det är till och med nästan säkert – att Morgan Freeman funkar bättre som berättarröst än Gösta Ekman. Jag såg alltså den svenska versionen, som i sin tur förmodligen är ljusår bättre än den franska där tre skådisar gör mamma pingvin, pappa pingvin och baby pingvin.

En sista kommentar om musiken av Émilie Simon: den var riktigt dålig, dålig och fånig, och dålig. Men vafan, låttitlar som ”The Egg” och ”Attack of the Killer Birds”, man höll ju på att gå åt i soffan. Det är pingviner det handlar om. Det är Alex Wurman som står för musiken i den amerikanska versionen, vilket med största sannolikhet betyder att den musiken är bättre. Nä, som sagt, samma pingviner är mer gripande i Planet Earth-dokumentären. Här blev det sliskigt överdramatiserat.

Skillnaderna i musik, upplägg och berättarröst i den amerikanska versionen gör att den kanske skulle kunna få ett godkänt betyg om jag såg den (men det kommer jag inte att göra).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Borat (2006)

Jag minns Borat (eller Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan som den fullständiga titeln lyder) som en väldigt hajpad film, en film som gick hem hos både publik och kritiker. Upplagt för fenomenet för högt ställda förväntningar som inte infrias med andra ord. En sak jag noterade nu är att filmen på sin Wikipedia-sida beskrivs som en mockumentär. Jag vet inte, är det egentligen en mockumentär? Jag skulle nästan kalla den för en vanlig dokumentär då ju reaktionerna hos de personer som Borat möter är genuina, och det är just det som filmen går ut på. Min korta text om Borat skrevs i november 2006.

Hmmm, Borat blev något av en besvikelse. Men Manetheren (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) behöver egentligen inte oroa sig när det gäller det här med att driva med ”vanliga” personer som det möjligtvis görs i scenerna i ”Kazakstan”. 90% av filmen utspelar sig i USA och bilden av USA blir allt annat än smickrande. (Min kommentar: jag antar att jag menar att de personer som det drivs med inte är hyvens utan idioter och att de är värda att drivas med.) Så här i efterhand känns filmen nästan inte som en komedi. Snarare en skräckfilm. En del scener är obehagligt roliga men på nåt sätt så fastnar skrattet i halsen även fast det är sjukt roligt (gäller t ex middagsbjudningen och nationalsången). Vissa skämt och hela karaktären Borat tröttnar jag kanske på efter ett tag. Filmen känns lite lång. Dock är den underhållande, och det blir en trea. Men det där med att man skulle skratta så man får kramp förstår jag inte. Jag småskrattar några gånger men det var allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Fårödokument 1979 (1979)

Fårögubbe

Söndag med Bergman igen och tillbaka på Fårö igen! Nu har det gått tio år sen den förra dokumentären spelades in. Vad har hänt? Har öborna fått sin bro? Har ön avfolkats än mer? Har några av kidzen vi mötte i den första filmen stannat kvar eller har alla dragit till Stockholm? Vi får svar på de flesta av frågorna i denna dokumentära uppföljare.

Fårödokument 1979 är ett exempel på en uppföljare som är bättre än originalet. Jag tycker den här filmen är bättre regisserad och den känns mer genomtänkt. En anledning till det är kanske att vi får träffa ett antal personer från den första dokumentären igen. Det är samma grepp som används av Stefan Jarl i Mods-trilogin och Richard Linklater i Boyhood och Before-filmerna. Det är det perfekta sättet att visa hur tiden går eftersom tiden ju verkligen har gått.

Ungarna som vi träffade på den där skolbussen t ex, hur har det gått för dem? Ja, en tjej skulle ju utbilda sig till barnsköterska och flytta till Visby. Det blev inget med det. Hon fick ett eget barn och så var det bara att lägga ner tankarna på studier. Ja, det var en annan tid.

Killen som inte kunde tänka sig att bo i Stockholm eftersom han var uppvuxen på en liten ö och behövde leva i öppna landskap, hur gick det för honom? Well, han har flyttat till Stockholm och jobbar som tunnelbaneförare. D’oh!

Miljöfrågan är viktig i filmen. Det hela inleds med en långsam panorering längs med Fårös kust. Hav, dimma, skog, fåglar. Det är som att man vill framställa Fårö som ett mytiskt djungelland, en helig vildmark. Bergmans berättarröst förklarar att Fårö steg ur det varma silurhavet för flera hundra miljoner år sen och nu finns det fossiler att hitta på stränderna som berättar den historien.

Ah, leta fossiler (trilobiter!) på Gotländska stränder = nostalgi och barndomsminnen.

Vi hoppar till nutid, dvs vintern 1979. Det regnar vågrätt, snöblandat regn. Folk stretar mot vinden för att ta sig ombord på färjan som kastas runt i de gropiga vågorna som en vante. Nej, man har alltså inte fått sin bro, och den kommer väl aldrig att bli till trots att det planerades för en bro redan på 1920-talet.

Vad händer med det gamla Fårö när allt handlar om sommarturismen är en fråga som filmen ställer sig. Här bjuds vi på härlig svensk funkmusik som ackompanjemang till scenerna när sommargästerna väller in. Den svängiga låten, som jag aldrig hade hört, heter ”Boyss” och bandet är Strix Q (Magnus Ugglas kompband!). Svängigt som sagt. Scenerna ger vibbar av att ”onda krafter” vill göra om hela Fårö till ett Östermanland.

Det som sticker ut för mig i filmen är kanske hur Bergman verkar besatt av det här med grundläggande kunskap, om hur man odlar grödor, fäller träd, tar hand om trädet, sågar upp bräder, använder en vedeldad spis, fångar fisk med nät från en eka, rensar fisken, bygger hus med grästak. Det är sån kunskap som är på väg att försvinna. Bergman har nog snappat upp just detta faktum vid den här tidpunkten och därför valde han att fokusera på det.

Vi får se en gammal gubbe vara ute med sin eka och fånga fisk. Senare fäller han ett träd och tar på en egen hand hem stockarna från skogen som han sen sågar upp till plankor. Efter det bjuds det på en festmåltid i form av den fångade fisken och potatismos. Det var nästan som att se den fascinerande dokumentären Gubben i stugan igen. Meditativt.

Fårödokument 1979 är ett härligt tidsdokument som alltså för tankarna till guldkorn som Mods-trilogin och även Jan Troells Sagolandet. Jag är väldigt svag för den här typen av dokumentär så betyget blir högt och jag tror nostalgin är en bidragande faktor.

Bergman avslutar med följande fundering:

”Nästa Fårödokument kommer förhoppningsvis 1989. Det ska bli intressant att se om vi är vid liv då!”

Ja, det hade varit kul att se.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fårö Beach

Strix Q – ”Boyss”

Söndagar med Bergman: Fårödokument (1970)

Fårödokument (särskrivet i förtexterna, ajabaja) är en av Ingmar Bergmans få dokumentärfilmer och den handlar förstås om Bergmans älskade ö där han ju i Hammars hade sitt hem under många år (och hans bostad och personliga biograf finns ju fortfarande kvar och är nu en del av Bergmangårdarna). Materialet till dokumentären spelades in våren 1969 och den hade sedan premiär i svensk tv på nyårsdagen 1970.

Redan från början står det klart att det inte är en naturfilm det handlar, även om naturen, vattnet och djuren spelar en stor roll. Nej, filmen är tillägnad Fåröborna själva förkunnar förtexterna. Bergman agerar berättarröst och det var lite kul att höra hans röst och sätt att prata. Jag fick intrycket att han läste innantill. Ändå blev det inte tråkigt då han trots den uppläsande känslan har nåt skarpt där också.

Bergman åker runt på Fårö och träffar vanligt folk för att få reda på deras livssituation. Hur är det att bo och verka i glesbygd som Fårö? Det framkommer att Fåröborna känner sig ungefär på samma sätt som Gotlänningar känner sig gentemot fastlandet. Det är liksom bara ett pinnhål ner på stegen. Allt ska centraliseras och Fårö har slagits ihop med ett antal andra Gotlandskommuner och styrs numera från Fårösund som ju ligger på Gotlandssidan.

Vi träffar en kvinnlig bonde som inte gillar statlig inblandning i det hon gör. Hon gillar småskalighet och fri konkurrens. I det lilla glöms inte människan bort anser hon. Trots att hon är kritisk så är hon i grunden positiv och glad, en sorts naturkraft. Och som man brukar säga nuförtiden, en människotyp och ett sorts liv som man inte ser så ofta idag.

Ja, det är det klassiska som jag sett i ett antal dokumentärer som t ex Palme eller Jan Troells Sagolandet. Det handlar om ett Sverige som inte finns längre. Det som är speciellt med just Sagolandet och Fårödokument är att det inte är nygjorda dokumentärer utan de är filmade i den tid som det handlar om. Så det finns liksom två lager här. Först en svunnen tid som de i filmen saknar eller håller på att förlora. Men även den tid som jag som tittare idag upplever inte finns. Det finns potential för en hel del nostalgi här. Men det var det som var lite kul med de som intervjuades; de hade inte en nostalgisk syn på det hela utan mer praktisk.

En gubbe som intervjuas är 102 år gammal. Han föddes alltså på 1860-talet. Wow! Som tidsdokument den här typen av filmer obetalbara.

En stor fråga, och en evighetsfråga, är frågan om det ska byggas en bro mellan Gotland och Fårö. Fåröborna själva verkar vara för en bro, i alla fall om man ska tro på de som intervjuas i filmen. En uttrycker det så här:

”Många gånger har man nog önskat sig en bro, i synnerhet när man kommer i synnerligen god tid till nästa färja”. 😀

Brofrågan återkommer i Bergmans dokumentäruppföljare som kom 1979. Den kommer vi till framöver.

Det förekommer underbara klipp med skolungdomar på en buss. Bergman frågar hur de trivs på Fårö och om de vill flytta där ifrån. ”Det finns ingenting att göööööra!” låter de flesta svaren. Genomgående kändes det som att tjejerna är de som är mest benägna att dra till fastlandet. ”Här finns ju inga joooooobb!”. Killarna verkar tveka mer, och en kille säger att han måste se vatten, det blir ju så när man har vuxit upp på en ö tycker han. Stockholm, det kan han inte tänka sig. Vi återkommer även till honom i uppföljaren.

Inklippt med intervjuerna med ungdomarna i bussen får vi se och höra en präst oroa sig för sin församling. Kommer den överhuvudtaget finnas kvar om tio år? På gudstjänsterna är det ju mest gamlingar konstaterar han krasst.

Det kanske bästa i filmen är en intervju med en gammal gumma. Hon bröt benet när hon var ute och cyklade för flera år sen. Den bristfälliga vårdpersonalen som fanns på plats på ön sa dock åt henne att det bara var en stukning. I två månader låg hon hemma i sängen men benet läkte ju aldrig riktigt ordentligt. Det läkte liksom ihop fel. En tid senare fick en kunnig läkare se detta och hon skjutsades direkt till lasarettet (ett härligt gammal ord) på Gotland och man försökte fixa till benet. Men det lyckades inte utan man tvingades amputera det. Sorgligt. Men gumman, jo, hon berättade glatt historien med en glimt i ögat som är lite svår att förstå. En kärv krutgumma om man säger så, precis som lantbrukarkvinnan i inledningen.

Det Bergman har gjort är en partsinlaga och han avslutar själv filmen med en slutplädering för Fåröbornas sak. Eller är det jag som har gjort en partsinlaga i och med detta inlägg?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lantbrukaren Ingrid

Bibliotekarien Emilia

Poststationsföreståndaren Vera

Citizenfour (2014)

Under Malmö Filmdagar 2016 såg jag Snowden, Oliver Stones biopic om visselblåsaren Edward Snowden. En återkommande punkt i den filmen är korta sekvenser som utspelar sig under fyra dagar på ett hotellrum i Hongkong. Dokumentären Citizenfour är resultatet av de intervjuer som filmaren Laura Poitras gjorde med Snowden under dessa fyra dagar (eller om det var åtta dagar, vilket det står på filmens Wikipedia-sida).

En detalj jag funderade på var hur regissören Laura lyckades dekryptera de krypterade mail som hon mottog från Snowden. Tydligen hade Snowden tidigare skickat samma mail till journalisten Glenn Greenwald men han hade inte lyckats dekryptera dem. Hur lyckades Laura? Skickade Snowden krypteringsnyckeln i ett separat mail? Nå, de vill givetvis inte avslöja sånt här. Jag blev intresserad av det eftersom jag håller på med just sånt här på jobbet då och då.

Det förekommer en berättarröst i filmen. Det är Laura själv som agerar denna berättarröst men det intressanta är att det är Snowdens mail som läses upp. När personen Laura själv säger nåt så gör hon det genom en textruta, t ex ”I moved to Berlin”.

Det som dokumentären tar upp är mycket intressant. Myndigheter avlyssnar allt? Är det så? Varför gör man det? Och är det rätt? Och de som vill avslöja denna avlyssning, vad är det man vill stoppa? Ja, givetvis att allt man gör och säger spelas in och lagras nånstans. Men den information som man läcker ut, vad händer med den? Det kan ju leda till att känsligt material, t ex agenters identitet kommer ut. Är det så bra? Eller vill man montera ner all underrättelseverksamhet? Många förvirrade frågor. Jag har inga svar.

Dokumentären bygger upp en bra stämning innan vi till slut får se vem som döljer sig bakom aliaset Citizenfour. Sen träffar vi plötsligt honom där i Hongkong och han är ju bara en helt vanlig snubbe. Åtminstone är det det intrycket jag får. Reportern som ska intervjua honom känner sig aningen nervös och hans penna går av när han krampaktigt griper om den. ”Är du nervös” frågar Snowden. Sen går brandlarmet mitt i allt. Paranoian växer. Är de avslöjade?

Aldrig har väl en så till synes betydelselös person orsakat så mycket rabalder. Det kan inte vara lätt att vara Edward Snowden. Hade han kunnat göra på nåt annat sätt? Som det är nu befinner han sig på okänd plats i Ryssland på obestämd tid. Jag vet inte, han kände väl helt enkelt att han var tvungen att göra det han gjorde.

Citizenfour är ett bra komplement till Stones biopic, eller biopicen kanske är ett bra komplement till dokumentären.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

RBG (2018)

RBG är en lite lustig titel på en film kan jag tycka, och lätt att förväxla med färgsystemet RGB. Att jag tycker så kanske beror på att jag som svensk och person med uppenbar noll koll inte kände till nånting om en viss dam vid namn Ruth Bader Ginsburg. Det är just detta jag gillar med dokumentärfilmer. Ja, eller det är ju snarare motsatsen jag gillar. Nu efter att ha sett dokumentären RBG så är jag nämligen en person MED koll. Jag vet vem Ruth Bader Ginsburg är och hur viktig hon har varit för det amerikanska rättssystemet och i amerikansk politik.

I dokumentären får vi följa Ruth från det att hon växer upp, läser juridik, träffar sin man, börjar jobba inom rättsväsendet och kämpa för lika rättigheter mellan män och kvinnor. Snabbspolning fram till 1993 när hon blir invald i USA:s Högsta domstol.

Det som fascinerar mig med dokumentären eller snarare det som fascinerar mig med Ruth är hur otroligt viljestark och envis hon är när det gäller att få saker gjort, och det samtidigt som hon i grunden är en ganska tillbakadragen och blyg person. När hon ger sig in i den extremt manliga rättsvärlden vet hon att det inte hjälper att skrika, att gnälla, att demonstrera, att tjafsa, att försöka få saker att hända på ett år.

Nej, det Ruth ställer in sig på är ett långsiktigt, tidskrävande, engagerat och envist arbete. Det är det som ger resultat. Tur att inte Twitter fanns på den tiden säger jag. Ja, eller Twitter är det väl inget fel på. Det är mer känslan av att ett tålamod saknas idag. Det ska vara snabba lösningar. Så funkar det inte. Så har det aldrig funkat. Då smälter lösningen bara bort som ett musselskum på en rimmad torskrygg.

Dokumentären som ett rent hantverk är inget speciellt. Det är de vanliga gamla fotona eller klippen från förr i tiden. Ett antal pratande huvuden berättar om Ruth och hur mycket de beundrar henne. Ja, det är svårt att inte beundra henne men det blir kanske inte så spännande att titta på.

En detalj som störde mig var att filmen inleddes med vad som i princip var en trailer för sig själv. De första minuterna var som en best of av det vi skulle få se. De pratande huvudena gjorde korta kärnfulla uttalande som hyllade Ruth. Snabba klipp visar höjdpunkterna från hennes karriär och vad filmen kommer att fokusera på. Nja, det kändes billigt och väldigt amerikanskt. Men så är det en dokumentär producerad av CNN också.

En gång under filmen så tryckte den plötsligt på de där känsloknapparna som verkar vara väldigt lätta att hitta just under filmdagarna i Malmö. Det är som att mitt motstånd sakta bryts ned och mitt hjärta är blottat för känslomässiga intryck när jag ser fem filmer per dag. Ögonblicket som fick mig tårögd är när Ruth besöker en militärskola i Virginia, en skola som fram till 1996 bara var för män. Det var inte tillåtet för kvinnor att utbilda sig där.

1996 upphävdes detta av Högsta domstolen, med Ruth i spetsen. Skolan öppnades upp för kvinnor och i filmen får vi se hur Ruth besöker skolan i nutid, blir hyllad, och en rad kvinnliga studenter berättar om hur mycket det betydde för dem att utbilda sig på skolan. Jag är en sucker för sånt här.

Slutligen måste jag bara nämna en smart grej som Ruth gjorde som en del av sitt arbete för kvinnors rättigheter. Hon vände helt enkelt på steken och satsade på ett fall där en man hade nekats vårdnadsbidrag efter att hans fru dött. Han var ju man! Han behövde ju inga bidrag! Ja, det vill säga fram tills att Notorious R.B.G. hade sagt sitt i rätten.

RBG som film:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

RBG som person:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioRBG hade premiär i fredags i Stockholm och man kan se den på den trevliga biografen Sture. Om du bor i Uppsala så har den premiär idag och den går på den anrika Fyrisbiografen.

Fler som skrivit om filmen: Rörliga bilder och tryckta ord.

When We Were Kings (1996)

1974 möttes Muhammad Ali och George Foreman i en klassisk boxningsmatch kallad The Rumble in the Jungle. Fajten ägde rum i Afrika, i landet som på den tiden gick under namnet Zaire. Dokumentären When We Were Kings är förutom ett väldigt intressant tidsdokument en skildring av matchen med stort M och allt som hände kring den.

Detta är fascinerande rörliga bilder att se. Efter ett tag glömmer jag vilket år det är och jag tror att det helt enkelt är 1974. Kvaliteten på klippen och fotot från vad som hände i Zaire före och efter matchen är strålande.

Historien kring varför matchen ägde rum i just Zaire är intressant. Här drar jag en del paralleller till mastodontdokumentären The Vietnam War som jag såg i vintras på SVT Play. Vi har ett land som blivit fritt från sin kolonialmakt (Belgien i det här fallet). En ”röd” premiärminister tillsätts men störtas sen av en militär med stöd av amerikanska CIA. Militären gör sig själv till diktatorisk president och styr landet med korrupta medel.

Denne nye president ser en chans till lite positiv uppmärksamhet och goodwill och köper därför till sig matchen för 10 miljoner dollar. Pengar som givetvis tas ur statskassan, på samma sätt som när ett olympiskt spel ska bekostas antar jag.

När Ali och Foreman anländer till Afrika är det uppenbart att Zaire älskar Ali men inte ger mycket för Foreman. Folket i Zaire gillar Ali eftersom han vägrade kriga i Vietnam. Foreman gör så gott han kan men ett misstag var att ha med sig en schäferhund, samma hundras som den belgiska kolonialmakten använde som polishund.

Filmen fokuserar en del på de svartas rättigheter. Ali gör en rad vad man skulle kunna kalla kontroversiella uttalanden. Bl a förklarar han varför han inte gillar vit eller kinesisk musik (bara en massa pling pling plong plong). Det är inte hans kultur, han förstår den helt enkelt inte. Svarta vill vara oberoende säger han. Men han hatar inte vita. Han kan visst samarbeta och göra affärer med dem. Fast svarta ska gifta sig med svarta. Ooook. Jag tror och hoppas att man visst kan förstå alla kulturer och då inse att alla (näst intill) har samma mänskliga sida. Men jag förstår vad han är ute efter. Det handlar ur Alis perspektiv om att först hitta en egen stabil identitet för sig själv. En identitet som Ali inte tycker afroamerikaner hade då.

Promotorn Don King. Vilken lirare! Han citerar Shakespeare samtidigt som han är oerhört medveten om the black struggle. Exempelvis kan nämnas att Ali flög till Zaire med ett plan med enbart afrikanska piloter och flygvärdinnor. Det är som att det svarta USA här återupptäcker Afrika som sitt moderland. Här kommer jag ju osökt att tänka på MCU-filmen Black Panther. When We Were Kings är lite som Black Panther fast på riktigt.

Musik! Det förekommer härlig musik i filmen. Don King & Co vill ju göra en jättegrej av det hela. Därför har man ordnat en stor musikfestival med de största svarta artisterna som ska äga rum i samband med matchen. Problemet är bara att Foreman i träning med en sparringpartner slår upp ett sår i pannan och matchen måste skjutas upp sex veckor. Musikfestivalen går dock av stapeln enligt plan. Vi får se en hel del klipp från konserterna med bl a James Brown (jag vill introduceras på samma sätt varje morgon när jag kommer till jobbet!), B.B. King, The Spinners och Miriam Makeba. Konserten skildras för övrigt i en separat dokumentär kallad Soul Power från 2008.

Efter musikfestivalen stannar Foreman och Ali överraskande nog kvar i Zaire och tränar under sex veckor fram till matchdatumet. Det känns inte som att det skulle hända idag. Zlatan skulle ta privatplanet hem.

Matchen då? Ja, mot slutet ägnar man tio minuter åt den fascinerande holmgången, där bl a författaren och journalisten Norman Mailer, som var på plats för att skriva om fajten, agerar engagerande berättarröst. Hur gick det? Ja, om jag säger så här: Ali boma ye!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Latin Kings (2004)

The Latin Kings är inte bara namnet på en svensk hiphop-grupp utan även naturligt nog namnet på Maud Nycanders dokumentär om samma grupp.

Jag var själv aldrig så förtjust i TLK även om jag hörde en del av deras låtar och såg deras album fladdra förbi i skivbackarna. Skivbackarna? Ja, det här var under mitten av 90-talet på den tiden när det fanns skivbutiker med fysiska plastbitar som man köpte och tog med sig hem.

Jag vet inte om problemet var att de rappade på svenska och att det då kändes töntigt. Rim som ”snubben trodde han va’ cool för han hade en pistool” gick inte riktigt hem hos mig. Då var jag mer road av Infinite Mass (svensk G-Funk) vars medlem Rodde även inledningsvis var med i TLK.

Dokumentären handlar kanske inte så mycket om musik utan mer om hur det var att växa upp i Sverige och Botkyrka som invandrarbarn på 70- och 80-talet och sen hur Sverige förändrades under 90-talet bl a i och med Ny Demokratis intåg.

Maud Nycander gillar att berätta om en tid som flytt, ett svenskt folkhem som inte finns mer. 2012 gjorde hon tillsammans med Kristina Lindström dokumentären om Palme. Den dokumentären kryllade av nostalgiska klipp från ett gammalt och annorlunda Sverige. Här blandar Nycander nya och gamla klipp och kopplar ihop förortsliv, miljonprogram, främlingsfientlighet, Ny Demokrati och lasermän med TLK och deras karriär. Det är intressant och bra gjort och filmen känns väldigt aktuell även idag trots att den har många år på nacken.

Det förekommer en mängd härliga klipp från hur förortslivet såg ut förr och hur vissa tyckte det kanske borde se ut. I inledningen dyker det upp en cyklande centerpartist i Hallunda som beskriver det perfekta lokalsamhället. Cecilia, som hon heter, låtsas att hon bor ”här ute”. Hon har precis ätit lunch hemma, hunnit träffa barnen och nu ska hon cykla vidare till jobbet som givetvis ligger på cykelavstånd.

Nja, det funkade kanske inte riktigt som Cecilia hade tänkt. Salle berättar i slutet av dokumentären att han har flyttat från Botkyrka för att han inte vill att hans dotter ska växa upp där, gå i skolan där, inte lära sig svenska ordentligt, osv.

Vidare får vi se klipp från några lekplatser där barn, sjuåringar typ, inte leker så mycket. Nej, de slåss. Brutalt är det. Fasiken vad det gick hett till. Ett barn sparkar en unge i huvudet. Hårt. Kameramannen fortsätter lugnt filma. Barnet som blev sparkad i huvudet plockar upp en sten och kastar mot sin antagonist. Kameramannen fortsätter filma. Ja, det var en annan tid.

Det var kul att se de tidiga klippen på TLK och hur Dogge alltid skulle se arg ut med sin rynkade panna. Hade han fått denna stil från Ice Cube tro? För mig kändes det mest tillgjort. TLK blev bättre senare i karriären enligt mig och framförallt så är ju bröderna Salazar ena hejare till producenter. De driver fortfarande sitt skivbolag Redline Recordings.

I filmen ska TLK 2004 uppträda på Ullevi för storpublik. De har blivit stora och folkliga och turnerar och jobbar mer än nånsin. Samtidigt är Dogges fru dödssjuk i cancer. Detta är inget som berörs i filmen men jag läste om det i efterhand och kände att det nog var en väldigt jobbig tid för Dogge. En kort tid efter att dokumentären spelades in så upplöstes gruppen.

Jag tycke det var roligt var att se Janne Schaffer komma in i studion för att spela in några gitarriff. De hade ju samplat honom så mycket i sina tidigare skivor så de kände att det inte var mer än rätt att låta honom spela live också. Sämre var det när Håkan Hellström skulle vara med. Jag kände inte riktigt att det fanns nån kemi där.

Det bästa med filmen är nog att vi kommer nära alla medlemmar i gruppen. Som jag förstått det så träffade Nycander snubbarna första gången redan när de gick i högstadiet. Det känns att det finns en tillit här. Vi får se hur de grälar i studion om olika saker, som t ex diverse papper som ska skrivas på. Dogge visar möjligen divafasoner, åtminstone om man ska tro de andra medlemmarna. Men alla är trötta, alla har barn, och alla sover för lite. Det är man överens om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären går att se på SVT:s Öppet arkiv. Även Fiffi har skrivit om TLK.

%d bloggare gillar detta: