#SFF20: Gunda (2020)

Jag trodde faktiskt inte jag skulle känna den där filmfestivalkänslan som jag normalt sett brukar få i mörka november under Stockholm Filmfestival. Att inte gå på några fysiska visningar med kompisgänget borde ju leda till det. I år ser jag alltså enbart de filmer som erbjuds online.

Men vet ni vad? Jag fick faktiskt filmfestival-vibbar redan under den första filmen Bad Hair. Jag tror det är just det där att se en film i princip helt blank plus att man får ett begränsat antal filmer att välja bland, ett kurerat utbud om du så vill. Det finns en spänning där. Man ögnar igenom programmet, kanske känner igen nån regissör eller skådis, kanske tycker en films upplägg verkar intressant, kanske det räcker att se en bild från filmen, och så är man intresserad. Ofta leder det till att du ser filmer som du normalt sett inte skulle se. Man vet inte riktigt vad som väntar. Det är lite kittlande. Ibland går man på en trampmina, ibland hittar man en pärla.

Gunda var just en sån pärla. Anledningen till att filmen fångade mitt intresse var trailerbilden på festivalens hemsida samt det faktum att de skådespelare som listades i filmen var ”-”. Gunda är alltså en dokumentär om grisar, kor och höns. Gunda är namnet på en sugga som precis fött ett gäng kultingar som vi får följa när de växer upp på en bondgård. Dessutom träffar vi även några coola kossor och en enbent höna.

Gunda är en film i svartvitt. Den är långsam, innehåller inga människor, och har inget soundtrack (eller kanske fanns här nån form av bakgrundsbrus?). Ändå, eller därför, är den ändlöst fascinerande. Redan från den första minuten satt jag som på helspänn och njöt av det oerhört vackra fotot, alla upphöjda naturljud, och det raffel som det innebar att följa grisarna på sina första äventyr, uppleva ett kospring eller se när den enbenta hönan tog sig över en fallen trästam.

Joaquin Phoenix är filmens exekutiva producent och jag misstänker att han, och många andra, ser filmen som ett upprop till att sluta äta kött. En film med ett veganskt budskap. Det blir väl än mer tydligt om man påminner sig det tal som Phoenix höll under den senaste Oscarsgalan. Jag vet inte, jag. De djur vi får träffa i dokumentären ser ut att leva ett alldeles förträffligt liv, så för mig blev det snarare tvärtom. Sorry, Joaquin!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Aristocrats (2005)

Jag noterar att jag mest av allt uppskattade George Carlin i den här dokumentären. Då, alltså 2008 när jag såg och skrev om The Aristocrats, hade jag ingen aning om vem George Carlin var. Nu, däremot, så är han en av mina favoritkomiker och det är inte sällan jag letar upp YouTube-klipp med Carlin där han på ett både roligt och filosofiskt sätt iakttar mänsklighetens olika sidor. Dessutom önskar jag att jag hade kunnat höra Carlin prata lite om dagens samhälle, främst USA då förstås.

Hur bra kan en dokumentär om ett skämt vara? Nja, hyfsad möjligen. Skämtet i fråga är i sig inte speciellt roligt; det är utförandet som är hela grejen. Då får nämligen komikern spela ut hela sitt obscena och snuskiga register. Kanske är det därför som man tydligen bara drar det internt för sig själva, nästan aldrig för publik. Filmen är en typisk amerikansk indie-dokumentär där man i korta klipp snurrar runt mellan olika komiker som upphackat får dra sin version av skämtet och/eller berätta lite anekdoter kring skämtet. Bäst är en äldre komiker som heter visar det sig efter research George Carlin (som tyvärr dog i år). Men att folk kallar filmen för det roligaste som gjorts förstår jag inte riktigt. Att man skulle skratta så man grät? Nej, förutom Carlin så blir det hela lite väl internt och amerikanskt. Ett plus dock till Carrie Fisher som jag kände igen först när namnet visades under eftertexterna (min kommentar: really?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jo, just det, bra var också en trollkarl som drog skämtet i form av ett korttrick.
(Min kommentar: warning, it’s dirty)

Diego Maradona (2019)

En stor del av sommaren 1982 spenderade jag på mina morföräldrars sommarställe i Marielund. Det var en magisk tid. Lek, bad, utedass, hallon, vattentunnor, morfars trädgårdsodling, stuvade sockerbönor, kaviarmackor som kvällsmål, hämta vatten i pumpen, gå ner och hämta pommac och zingo i jordkällaren med de gigantiska spindlarna och de vita äggsäckarna, tomater i små växthus gjorda av fönster med träram, klippa gräset med den motordrivna gräsklipparen, gå balansgång på Lennakattenspåret på väg till badet, springa upp till utedasset längs stigen som växte igen varje sommar – och mysterier (oftast påhittade) i skogen.

Höjdpunkten under den här sommaren var nog att titta på fotbolls-VM i Spanien tillsammans med morfar. Vi satt uppe i den stora villan med de bättre fåtöljerna, mer plats och en bättre tv. Vilken högtidsstund. Vilken nostalgi (nu). Favoritlaget var givet. Brasilien!

Men det fanns en annan spelare som fick mig att titta lite extra. Från Argentina: Diego Armando Maradona. Lustigt det där att kommentatorerna (i alla fall de svenska) ofta när han gjorde mål skulle säga alla tre namn. Diego – Armando – Maradona! Nu gick det inte så bra för Maradona och Argentina i Spanien-VM. Diego togs hårt och de slogs ut i den andra omgången efter att ha förlorat mot Brasilien och de blivande mästarna Italien (gnetlaget, hatlaget).

Revanschen skulle dock komma fyra år senare i Mexiko ’86 då Maradona var i galen form och dominerade som kanske ingen spelare dominerat eller kommer att dominera. Dessutom var Argentina bättre som lag. Jag satt som klistrad och tittade på i princip varje match. Maradona var min favoritspelare. Vilken teknik! Vilka mål! Jag minns att jag blev lite besviken på finalen mot Västtyskland där Maradona till synes kanske inte dominerade som vanligt. Men han stod för fina framspelningar och var nog minst lika viktig som tidigare.

Varför berättar jag om det här? Jo, för att jag har sett dokumentären Diego Maradona från 2019 av doku-mästaren Asif Kapadia (Senna och Amy, bl a) och jag kände att jag ville ge lite bakgrund.

Asif Kapadia verkar vara briljant på den här typen av dokumentärer där han har och får tillgång till ett rikt bildmaterial som han sätter samman, helt utan nyinspelade berättarröster. (Blir det inte vanligare och vanligare, det här att man skippar talking heads?) I det här fallet har Kapadia fått tillgång till material som spelades in av två argentinska kameramän som från 1981 följde Maradona. Tanken var att man skulle göra en dokumentär. Den blev dock inte av men nu när materialet hittades så kunde Kapadia utnyttja det. Även om det inte handlar om 70 mm film så kommer jag osökt att tänka på rymddokumentären Apollo 11.

Filmen Diego Maradona är ytterst fascinerande och välgjord. Man fokuserar på tiden i Napoli där Maradona var kung (eller snarare kejsare) men även satt fast i ett skruvstäd med droger, maffia och prostituerade. Sju år blev han kvar i Napoli och de sista åren var nog inte så roliga. Hur mycket man ska skylla på Maradona själv eller på omständigheterna, det vet jag inte. Att vara upplyft som kejsare, att vara så superskicklig som han var, att få allt serverat, få allt man pekar på, och samtidigt leverera för sitt lag och land. Ja, om man börjar vackla lite så är det nog lätt att falla för trycket.

Jag kan inte klandra Maradona för mycket. Han var skicklig som få, om ens någon, men han var människa. Han betedde sig som ett svin, ja, det gjorde han. Mot sin fru. Mot sin son som han fick utanför sitt äktenskap. Men all that goes around, comes around. Jag tycker nog Maradona har betalat ett ganska högt pris. Sen kan han mycket väl själv ha försatt sig i många av de situationer han hamnade i. Men, som sagt, jag är förlåtande vilket den inledande bakgrundstexten kanske ger en förklaring till.

Jag rekommenderar den här filmen skarpt, speciellt för fotbollsnostalgiker och om ni vill få en insyn i vad som pågick bakom kulisserna i fotbollsspelaren Maradonas liv. Dessutom bjuds det ju på mängder av klipp där Maradona visar upp sin sanslösa skicklighet på planen.

Slutligen: filmen avslutas med försoning vilket jag fann fint. Sant eller ej, det struntar jag i just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Obs! Dokumentären om Diego Maradona går att se på SVT Play just nu.

Fahrenheit 9/11 (2004)

Den här fredagen blir det blir en kort preblogg-text om dokumentären Fahrenheit 9/11. Michael Moore, vad gör han nu för tiden? Ett tag var han väldigt het och diskussionsvågorna gick höga. Jag antar att utvecklingen av sociala medier (Twitter, YouTube, poddar, osv) har gjort att Moore och hans stil blivit lite mindre relevant? Visst görs det fortfarande dokumentärer men det känns som att allt går så fort i våra dagar att Moores undersökande filmer hinner bli inaktuella innan de har kommit ut. Eller så har jag inte hängt med själv. Texten om Fahrenheit 9/11 skrevs i maj 2010.

Egentligen är den här ”dokumentären” inte speciellt vinklad, vilket möjligen brukar hävdas. Däremot är den osammanhängande, aningen inaktuell, och ganska tråkig. Dessutom är den för långdragen (vilket är det som gör den tråkig). Vissa delar dras ut för länge, som t ex skildringen av soldaterna i Irak (det kan man se bättre skildrat i ”vanliga” spelfilmer). När det gäller sakfrågorna så har jag inte så mycket att säga. Vissa saker som kanske är slump eller icke-medvetet framställs som medvetet och illasinnat från familjen Bushs sida, vilket sänker trovärdigheten. Men på det stora hela så tror jag Moore har rätt i sak, och det har ju konstaterats i efterhand att kriget i Irak bygger på lögner. Vilket är tråkigt för Iraks befolkning och de amerikanska soldater som skickades till Irak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apollo 11 (2019)

Jag grät tre gånger under den här dokumentärfilmen som skildrar Apollo 11:s resa till månen och tillbaka. Det är nog inte så svårt att gissa när tårarna kom. Jo, just precis, det var vid uppskjutningen av Saturn 5-raketen från Kennedy Space Center, när Neil Armstrong landar Eagle på månen, och slutligen när kommandomodulen Columbia med de tre fallskärmarna utvecklade slår ner i säkerhet i Stilla havet. Vilken resa!

Jag blev alltså fullkomligt blown away av den här filmen. Det var nånting med bilderna vi fick se som gav mig en känsla av både nostalgi och hoppfullhet. Bilderna, förresten, är helt otroliga och av sanslös kvalitet. Filmmakarna har fått lov att gräva i NASA:s arkiv och hittat en bortglömd vrå med med en hög filmrullar.

Vad det handlar om är sagolikt fina inspelningar gjorda med 65 mm film och de var en del av NASA:s egna dokumentärfilmsprojekt om månfärden. När dokumentären var redo att släppas hade dock världen och USA tröttnat på dessa rymdresor och rullarna stoppades undan och glömdes bort. Fram tills nu.

The crawler-transporter (largest self-powered land vehicle in the world)

Inledningen, där vi får se det gigantiska, GIGANTISKA, fordonet som transporterar ut Saturn 5-raketen till uppskjutningsplatsen, gav mig rysningar. Männen som går omkring framför och omkring denna rullande bjässe ser ut som myror i jämförelse.

Vi får se hur det ser ut bland de oändliga raderna av personal, både vid Kennedy Space Center och vid Mission Control i Houston. Hur mycket personal behövs det inte för att ro ett sånt här projekt i hamn?

”BOOSTER, how you?”
”We’re go, Flight.”
”EECOM?”
”Go, Flight.”
”GNC?”
”Go, Flight.”
”TELCOM?”
”Go, Flight.”
”CONTROL.”
”Go.”
”NETWORK, got it there?”
”That’s affirmative, Flight.”
”Mission director, CBTS 111, verify go for launch.”
”Go for launch!”

Sen har vi uppståndelsen runt omkring. Området omkring uppskjutningen är fullt med folk (på tryggt avstånd förstås) som kommit dit för att bevittna det hela. Familjer har bilat dit och spenderat natten där. Det är ett spektakel med journalister, tv-personligheter och mat- och godisstånd. Kläderna, frisyrerna, bilarna, glasögonen, allt är ju autentiskt. Det känns som att se den mest välgjorda rymdfilmen när det gäller att skapa miljöerna från den tiden. Det är bara det att detta är på riktigt. Men jag förväntade mig nästan ändå att se Tom Hanks eller Ryan Gosling dyka upp där i sina bylsiga rymddräkter.

Standing tall

Vad vi slipper är de standardmässiga pratande huvudena som ju annars brukar dyka upp i dokumentärer som skildrar en historisk händelse. Det hade ju kanske varit naturligt att ha med såna inslag men nu har man haft tillgång till ett helt unikt bildmaterial så det finns ju ingen anledning att låta nån prata om det skedde när man kan visa det. Det är samma angreppssätt som Senna använde för övrigt och även där hade man rikligt med dokumentärt material att tillgå.

När vi kommer upp i rymden och börjar närma oss månen ändrar bilderna helt naturligt kvalitet. Det blir svartvitt och grynigt. Men det känns ändå rätt på nåt sätt. Filmens ton ändras från majestätiskt spännande till mer nervigt spännande. Själva månlandningen är en liten rysare i sig. Bränslet håller på att ta slut och Neil vid rodret får styra manuellt efter att datorn försökt få dem att landa i en massa sten och moras.

Blandat med de verkliga bilderna från olika kameror så får vi se stilfulla och enkla små grafiska filmer som visar vad som sker. Hur man lämnar jordens dragningskraft, rör sig mot månen för att hamna i bana runt månen, hur de olika dockningsmanövrerna går till, osv. Effektivt och enkelt berättat.

Is Neil thinking of Karen?

Som avslutning blir det en liten anekdot. En av de ansvariga på Mission Control i Houston och som vi även ser ofta i filmen var Charlie Duke. Han var själv var en del av Apollo-programmet och gick på månen 1972 i och med Apollo 16. När jag jobbade på Ericsson i slutet av 90-talet satt denne Duke med i styrelsen för våra amerikanska underleverantörer, och en dag kom han på besök till Sverige och höll en presentation om sin tid som astronaut. Det var en ganska cool känsla att ha en livs levande astronaut som gått på månen framför sig. Givetvis var det ändå nån som var tvungen att ställa den där frågan. Ni vet vilken. Och, nej, det var inte jag.

Apollo 11 är en ytterst fascinerande och nästan overklig dokumentär som jag rekommenderar skarpt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Saturn V at night (cinematographer: Roger Deakins?)

Lots of switches and buttons

Lots of people looking at switches and buttons

Camping!

Looking through binoculars is always exciting

White shirt, black tie

Lift off!

Sonic boom!

Standing on the moon next to Eagle

Leaving a mark

Back to Earth, back to reality

Splash!

Serena (2016)

Jag har aldrig riktigt gillat Serena Williams. Hon är en oerhört skicklig tennisspelare med underbara grundslag och en hård serve. Men det är nåt med hennes sätt som inte klickat helt med mig. Då gillar jag hennes syrra Venus mer. Hon kändes mer ödmjuk. Det är lite som med Zlatan och Henke Larsson. Det är inget snack vem som är den bäste fotbollsspelaren men inte heller vem som framstår som mest sympatisk. Främst under senare år har ju Zlatan sjunkit nåt väldigt och beter sig mer eller mindre som en mobbare på skolgården.

Med denna bakgrund var det en intressant inblick man fick i den här dokumentären som lämpligt nog heter just Serena. Det var kul att få se hur hon är bakom kulisserna så att säga. Vilken resa hon har gjort! Från fattig svart unge i Compton till Roland Garros och Franska Öppna. Straight Outta Compton!

Serena visar sig ha både humor och självinsikt vilket ändrade min bild av henne. Det är en sak att vara aggressiv och kaxig på tennisbanan. Det är en bra sak. Utanför banan kan man vara på ett helt annat sätt, och det var hon. I slutet av dokumentären var hon dessutom vältalig då hon läste en fin dikt för sin syster. She won me over. Undrar om en dokumentär om Zlatan kan göra samma sak? Eller kanske den där boken som David Lagercrantz skrev?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sicko (2007)

Nu när jag avhandlat den sista filmen som jag såg under Stockholm Filmfestival så kändes det passande att lugna ner sig lite och skicka ut en gammal preblogg-recension. Texten om Sicko skrev jag i oktober 2007, och, nej, jag har fortfarande inte sett den där dokumentären jag nämner i slutet, Manufacturing Dissent.

Som vanligt handlar det om en underhållande och tänkvärd dokumentär/propaganda-film från Michael Moore. Visst är det vinklat och det är ju det som är poängen på ett sätt. Moore vill ha nåt sagt och tar till de medel som står till buds. Jag tror inte han ljuger i nåt han säger. Däremot väljer han att lyfta fram sånt som backar upp hans poäng. Och denna gång är poängen att nåt är sjukt med det amerikanska sjukvårdssystemet. För att få tillgång till sjukvård måste man först ha en sjukvårdsförsäkring och det kan hända att det inte räcker med det då försäkringsbolagets regler och läkare kan sätta käppar i hjulet, ibland bokstavligen då vi får höra om en flicka som dör i en ambulans på väg till ”rätt” sjukhus.

Efter att ha återgett några skräckhistorier om hur (dåligt!) det funkar i USA ger sig Moore av till Europa för att visa hur (bra!) det funkar där. Här blir det en aning fånigt då Europa framstår som rena sagovärlden. Ok, jag håller med Moore i sak; sjukvård är en sån sak som är perfekt att skötas som en beskattad statlig verksamhet och inte som ett vinstdrivande företag. Men i Europa överdrivs det hela, när Moore gång på gång konstaterar att allt är gratis vilket det ju inte är. Moore nämner nån gång att det faktiskt inte är gratis utan en skattefinansierad verksamhet, men ofta är det helt enkelt – gratis, enligt Moore. Dessutom skulle det inte vara svårt för en sån som Moore att göra en liknande ”skräckdokumentär” om t ex psykvården i Sverige. Brister finns överallt.

Efter Europaäventyret styr Moore kosan till Guantánamo med några sjukliga 11 september-hjälparbetare för att de ska få samma vård som fångarna där får. Det slutar med att de istället hamnar i Kuba där de (förstås!) tas emot med öppna armar. Hyfsad pr för Kastros Kuba. Filmen är, som jag skrev först, både underhållande och tänkvärd. Moore har ett allvar som han blandar upp med en skön humor med självdistans, kanske inte självdistans mot sig själv som person men mot sig själv som amerikan om ni förstår vad jag menar. Mot slutet, med hjälparbetarna i Kuba, blir det riktigt rörande. Det är möjligt att det är rörande på samma sätt som t ex i det smaklösa Extreme Home Makeover men här kändes det i alla fall mer mänskligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag ska försöka se den Moore-kritiska dokumentären Manufacturing Dissent som är gjord av (tidigare) Moore-fans för att få en annan vinkling på fenomenet. Ja, han är blivit ett sånt, Moore.

Bananas!* (2009)

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten har jag sett några gånger på Malmö Filmdagar. Inte just i år dock. Min preblogg-text om Bananas!* skrevs i oktober 2009.

Den här uppmärksammade filmen visade sig vara en ganska normal dokumentär. Den handlar om bananarbetare i Nicaragua som blivit sjuka av bananjätten Doles bekämpningsmedel. Början är lite seg med upprepningar innan man riktigt förstår vad det går ut på. Sen förvandlades det hela till en riktigt spännande rättegångsfilm där Doles stjärnadvokat strider mot den timide men bestämde kämpen Duane Miller. Juan J. Dominguez, chefen för advokatbyrån som tar sig an fallet, kanske är huvudpersonen egentligen men jag gillade verkligen Miller.

Filmen visar hur svårt det är med juridik och att få rätt i domstol. Att Dole har gjort nåt dåligt, omoraliskt, ansvarslöst, etc, det står utan all tvivel, det erkänner t.o.m. en av cheferna i domstol (i alla fall indirekt). Men att få det till ett fungerande rättsfall där man bevisar att arbetarna har blivit sjuka pga det som Dole har gjort, det är svårare. Nåt som ger filmen ett plus är att man faktiskt inte framställer advokat Dominguez som någon genomädel rättskämpe. Tvärtom: han röker cigarr och åker röd Ferrari (min kommentar: vad det nu har med saken att göra?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Maradona by Kusturica (2008)

Just nu är en dokumentär om fotbollsspelaren Diego Maradona bioaktuell. Den är regisserad av en viss Asif Kapadia som även gjort de uppmärksammade dokumentärerna om Amy Winehouse respektive Ayrton Senna. 2008 gav sig filmskaparen Emir Kusturica sig på att ge sin bild av Maradona i form av filmen Maradona by Kusturica. Bara titeln antyder väl att om det är nån dokumentär man ska se så är det Kapadias. Maradona by Kusturica var för övrigt en av de första filmerna jag såg via den numera avsomnade filmtjänsten Voddler och min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Precis som titeln antyder så är det här en dokumentär om Diego Maradona gjord av Emir Kusturica. Tyvärr kanske det blir lite väl mycket Kusturica i filmen. Maradona var en extraordinär fotbollsspelare men som privatperson hade han problem, både under men främst efter karriären. De bästa avsnitten är de där Maradona blir intervjuad och öppenhjärtigt och ärligt berättar om t ex handmålet mot England eller sitt kokainmissbruk och om hur han försummade sina två döttrar. Just det där med döttrarna gjorde det lite känslosamt när Maradona senare i filmen sjöng en sång om sitt liv (lämpligen kallad La Mano de Dios) på en klubb och på slutet fick sällskap av sina döttrar på scenen. (Och, ja, Diego har faktiskt en ganska bra och uttrycksfull sångröst; ja, han är verkligen en känsloperson.)

Alltid sevärt är ju matchklipp med Maradona. Det förekommer en hel del såna men tyvärr har Kusturica lagt in animerade sekvenser där en tecknad South Park-Diego spelar mot Thatcher, prins Charles och George W. Bush m fl. Maradona framställs lite som en revolutionär som kämpar mot främst USA tillsammans med Che Guevara, Fidel Castro och Hugo Chavez. Just den här politiska biten kändes kanske inte lika intressant, precis som när Kusturica blandar in klipp från sina egna filmer och drar (lite krystade) paralleller till Maradona. Bäst var filmen när en personlig Maradona berättade om sitt liv. Sen förekom det en helt vansinnig sekvens när Maradona besöker sin gamla hemstad Napoli. Diego försöker ta sig ut från ett hotell till en bil framför en galen publik. Maradona by Kusturica är en hyfsat sevärd rulle då Maradona är en fascinerande person: briljant men självdestruktiv (vilket han själv vet om och erkänner).

Just det, riktigt kul är också de avsnitt som handlar om den kyrka som grundats i hans namn, en kyrka där Maradona betraktas som Gud och João Havelange som Djävulen. Smått bisarr var sekvensen när en ny person ska invigas i kyrkan genom att spela upp Maradonas Guds hand-mål mot England. Den som invigs spelar Maradona och ska alltså slå in bollen med handen för att sen springa vidare till ett Maradona-altare där man får svära en ed (ja, trosbekännelsen) och sen är man med i kyrkan. Härligt. 😀

Filmen avslutades bra med en sång av Manu Chau. Anar man att Diego blir lite känslosam där bakom solglasögonen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tower (2016)

Tower tillhör en grupp intressanta dokumentärer som kommit under senare år. Det handlar om dokumentärer som sticker ut på ett eller annat sätt. Det kan gälla ämnet eller hur de är gjorda. Jag tänker på filmer som Searching for Sugar Man, The Act of Killing eller varför inte den nu bioaktuella Apollo 11.

Tower handlar om en masskjutning som ägde rum 1966 på University of Texas i Austin. Gärningsmannen tog sig upp i tornet på universitets huvudbyggnad med mängder av vapen och började prickskjuta på folk nedanför under ca 90 minuter innan han sköts ihjäl av polis.

Men Tower handlar inte gärningsmannen. Nej, den handlar om offren eller än mer de som överlevde. Det som gör Tower lite annorlunda som dokumentär är att den till stora delar är animerad. Man har gått igenom arkivmaterial, vittnesmål och gjort mängder av nya intervjuer. Istället för att dramatisera händelserna genom att filma som vanligt eller visa klipp med talking heads så har man valt att filma scener med skådisar och sen animerat det hela i efterhand. Tänk Waltz with Bashir eller A Scanner Darkly.

Vi har alltså skådisar idag som spelar riktiga personer som de var 1966 när de blev intervjuade direkt efter de tragiska händelserna. Plus att vi får se dessa skådisar i dramatiserade, och alltså animerade, scener som skildrar det som hände under själva skjutningen. Detta blandas även upp med autentiska nyhetsklipp från 1966.

Just att använda den här typen av animering tycker jag funkar utmärkt. Filmmakarna kan ta sig konstnärliga friheter när det gäller det visuella och dessutom vi slipper den där billiga känslan av b-aktig tv-dramadokumentär.

En sak som filmen sätter fingret på är hur frågan om hur man skulle reagera i en liknande situation själv. Är man en fegis (normalt funtad?) eller hjälper man en person som ligger skottskadad helt öppet nedanför tornet och därmed riskerar att bli skjuten själv? Jag hoppas att aldrig få reda på svaret.

Jag önskar jag kunde ge Tower ett högre betyg men det är som så ofta för mig: jag gillar dokumentärer men det är sällan som de lyfter sig över betyget 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: