The Greatest Night in Pop (2024)

4 maj, 2024 5 kommentarer

The Greatest Night in Pop är en sorts lyxversion av SVT:s underbara serie Hitlåtens historia. Här har filmmakarna, med regissören Bao Nguyen i spetsen, fått tillgång till allt (tror jag) filmat material från när monsterhitten ”We Are the World” spelades in 1985.

En sak jag inte hade klart för mig var att Bob Geldof & Co var först ut, så att säga, med Band Aid och ”Do They Know It’s Christmas?”. Jag trodde ordningen var omvänd. Geldof dyker förresten upp under inspelningskvällen och talar allvar med artisterna som plötsligt känner allvaret i det hela, och varför de egentligen spelar in låten.

Låten var det, ja. Den skrevs av gentlemannen Lionel Richie och blyge Michael Jackson. Lionel själv är med i nutid och berättar om hur allt gick till. Om logistiken kring att samla ihop alla artisterna på samma tid och samma plats för inspelningen. Inte det lättaste. Och skulle man få Prince att komma? Ja, man försökte i alla fall genom att bjuda in Sheila E.

Innan Lionel vet ordet av så ska plötsligt inspelningen äga rum men de har ju inget låt. Det är ju så där när man inte har en tydlig deadline. Då kan man låta tiden gå. Sen blir det skarpt läge och då gäller det att leverera! Känner jag igen mig från mitt eget arbetsliv? Kanske. 😉

Det var riktigt kul att se alla artisterna under inspelningen vilken ägde rum på kvällen och natten efter American Music Awards i januari 1985. Det var liksom enda chansen eftersom alla artister var i stan (L.A.!). Det mest fascinerande var kanske att se stjärnorna som de helt vanliga (ja, nästan) människor de ändå är. Lite osäkra, lite blyga, lite obekväma, lite upphetsade, lite glada, lite eller mycket nervösa.

En kul episod är när Stevie Wonder tycker att de ska sjunga en del av texten på swahili. Det tycker inte Weylon Jennings och stormar ut. ”I’m not recording no song in no Swahili”. Typ. Efter en het debatt blir det ingen swahili och nån konstaterar ju också att man inte talar swahili i Etiopien. Men Jennings kom inte tillbaka.

Det var nästan rörande att se hur obekväm Bob Dylan var med hela situationen. Han skulle även göra några rader av sången solo men visste inte hur han skulle sjunga (mhm, jo, hans röst är ju lite speciell). Fint av skojaren och empaten Stevie Wonder att hjälpa honom genom att själv härma Bob och sen konstatera att: var dig själv! Och det var Bob och verkade i slutändan tycka att det var kul. Kul!

Just det, en grej jag inte hade koll på var att det från början var ett svart initiativ inlett av Harry Belafonte tillsammans med Quincy Jones (som producent)och så då Jackson och Richie som låtskrivare. Efter hand växte det hela och alla möjliga artister kallades in och ville vara med.

Det är en fin dokumentär det här. Se den om ni inte gjort det. Den finns på Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tack till YouTube-användaren navirise som listade alla artister i en kommentar till den här videon

Lionel Richie 0:25
Stevie Wonder 0:32
Paul Simon 0:42
Kenny Rogers 0:54
James Ingram 0:59
Tina Turner 1:05
Billy Joel 1:12
Michael Jackson 1:18
Diana Ross 1:32
Dionne Warwick 1:48
Willie Nelson 2:02
Al Jarreau 2:08
Bruce Springsteen 2:14
Kenny Loggins 2:21
Steve Perry 2:27
Daryl Hall 2:35
Michael Jackson 2:41
Huey Lewis 2:48
Cyndi Lauper 2:53
Kim Carnes 3:01
Bob Dylan 3:48
Ray Charles 4:41
Stevie Wonder & Bruce Springsteen 4:53
Bruce Springsteen 5:31
James Ingram 6:13
Ray Charles 6:27

plus alla i kören

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

McEnroe (2022)

18 augusti, 2023 6 kommentarer

”Answer my QUESTION. The QUESTION, jerk!”.

Dessa bevingade ord yttrades av en viss John McEnroe i Stockholm Open 1984 då han spelade semifinal mot dubbelspecialisten Anders Järryd. Efter att inte ha fått nåt svar från den svenska domaren (däremot en varning) gjorde McEnroe under sidbytet kaos med vattenflaskorna och glasen som stod på ett bord bredvid hans stol. En underbar sekvens!

Dokumentären med det fantasifulla namnet McEnroe handlar bl a om just hans hetlevrade sinne och utbrott på tennisbanan. Man får egentligen ingen förklaring. Det är bara så han är, helt enkelt. Jag vet inte hur pass medvetet det är det han gör. Gör han det för att pumpa igång sig själv och samtidigt störa motståndaren eller kan han helt enkelt inte kontrollera det. En sak som dokumentären och McEnroe själv konstaterar är dock att McEnroe var expert på att efter utbrottet vara helt fokuserad på nästa poäng.

En stor del av dokumentären handlar om Björn Borg vs John McEnroe och hur det påverkade McEnroe när Borg slutade så tidigt. Det var som luften gick ur McEnroe totalt. Han var aldrig så bra som han var mot Borg.

En liten udda aspekt är att man spelat in intervjuer med McEnroe och andra på ett märkligt sätt. Jag vet inte om det är en studio eller om man varit ute på nätterna nånstans och filmat. McEnroe går omkring bland gatlytkor ute på stan, kommer till nån sorts tunnelbanestation, svarar när det ringer i en telefonkiosk (det är en person som pratar om McEnroe som en del av dokumentären). Det hela gav en suggestiv stämnning.

McEnroe pratar om relationen med sina föräldrar. Den verkar inte ha varit helt sund. McEnroes pappa, som även var hans coach, var tydligen en svår figur. Att John ville byta, och faktiskt bytte coach, var inte nåt pappan förstod eller nånsin förlät.

Som vanligt med dokumentärer så är det väldigt sällan det blir ett superbetyg eller underkänt. Likaså här. Det var ett intressant porträtt och så är det ju alltid kul att se gamla klipp från 70- och 80-talet. Nostalgi!

Dokumentären går för övrigt att se på SVT Play fram till 22 december. Passa på!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

McEnroe i Stockholm 1984.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

Summer of Soul (2021)

19 maj, 2023 4 kommentarer

Billy Davis Jr och Marilyn McCoo från The 5th Dimension reagerar på sig själva

Summer of Soul är en musikdokumentär som kom till på ungefär samma sätt som månresedokumentären Apollo 11. Båda bygger nämligen på filmmaterial inspelat under sommaren 1969 som sen föll i glömska och hamnade i ett arkiv i en källare. Många år senare återupptäcks filmrullarna och sätts ihop till två underbara dokumentärfilmer.

Summer of Soul skildrar en musikfestival i Harlem, New York (the Harlem Cultural Festival) som ägde rum under the summer of ’69 med artister som Stevie Wonder, B.B. King, Mahalia Jackson, Nina Simone, The 5th Dimension, Gladys Knight & the Pips, Mavis Staples, Sly and the Family Stone och The Chambers Brothers.

Inledningen av Summer of Soul var inte klockren. Jag tycker inte vi får fokus på varken musiken eller politiken. Filmen hoppar mellan de båda ämnena på ett rörigt snarare än smart sätt.

En bit in tar dock musiken helt över, i alla fall för mig, och jag sveps in i filmen och häpnar inför kraften i musiken. Vi bjuds på en rad olika stilar av svart musik: rock, pop, soul, R&B, funk, jazz, blues och gospel.

Mycket gospel blir det, och jag trodde inte jag gillade gospel egentligen. Men här var det nåt med rösterna från Mahalia Jackson och Mavis Staples som gjorde att jag började gråta. Det där händer ibland: att jag börjar gråta i princip enbart av en röst. En gång det hände var när jag såg Lisa Ekdahl på Stockholm Jazz Festival på Skeppsholmen i början av 2000-talet.

The Chambers Brothers är med, helt okända för mig, och de påminner en del om tidiga Funkadelic (funky rock, typ). Det är lustigt det där. Jag känner till ett visst gammalt band (Parliament-Funkadelic i det här fallet, mitt favoritband) och tror kanske nånstans att de är unika men de är ju ett resultat av sin samtid. P-Funk har även, främst i Parliaments skepnad, använt sig en hel del av gospel i sina sånger men twistar ofta till det så att det handlar om rymdvarelser snarare än om Gud.

En briljant grepp filmen använder sig av är YouTube-fenomenet ”reaction videos”. Man låter två medlemmar av The 5th Dimension för första gången titta på filmerna från sin egna spelning på festivalen. De blir berörda när de minns tillbaka. The 5th Dimension gjorde pop som the black community tyckte var för vit. Här får de spela inför en svart publik som älskade dem.

Apropå det här med vitt och svart så var nog Sly and the Family Stone en föregångare. Sly hade i sitt band kvinnor (som spelade trumpet!) och vita snubbar som spelade trummor och sax. Tydligen var detta inte vanligt på den här tiden. Jag noterade även att The Chambers Brothers hade en vit trummis. Music unites. Ja, jag tror faktiskt det. Eller hoppas. I’m a softy.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 5, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

David Attenborough: A Life on Our Planet (2020)

23 april, 2023 4 kommentarer

David Attenborough är en imponerande man. Vilken pondus när han pratar. 96 år gammal idag and still going, kanske inte strong, men going. Nya projekt med BBC är på gång. A Life on Our Planet inleds passande nog med bilder från Tjernobyl/Prypjat. Det är obeboeligt men naturen överlever och visar upp en biolgisk mångfald där. Väl?

I serien är det alltså mer fokus på biologisk mångfald snarare än klimatet, i alla fall inledningsvis. Jag tror det är (klimat)smart och rätt. Om man har det förstnämnda ordnar man förmodligen det andra.

Jag tänker direkt på Attenboroughs BBC-serie Liv på jorden (Life on Earth). Jag var fullkomligt besatt och fascinerad av den som barn. ”Naturhistoria” eller vad vi nu ska kalla det, var det ett ämne vi hade i grundskolan? Vi borde ha haft det kan jag tycka. Är det geovetenskap det kallas kanske?

Nåväl. Själv var jag i alla fall väldigt djur- och naturintresserad som liten. Dinosaurier var exempelvis superpopulära under en period. Jag ritade dinosaurier med krita på svarta tavlan i skolan. Det intresset hade dock avtagit när Jurassic Park hade premiär så den filmen är inte nån jättefavorit.

Jag gillar att David är öppen med att han själv var naiv i början av sin karriär. Han tyckte naturen var cool men att vår jord var en begränsad resurs var inget han funderade över alls. Han var snarare en del av problemet. I dokumentären säger han att mycket har förändrats när det gäller synen på vår begränsade lilla blå planet. Hmm, har det det verkligen?

Själv skrev jag uppsatser i skolan om det här ämnet. Det handlade om växthuseffekten och freoner och allt sånt. En uppsats fokuserade på de försurade skogarna och hade titeln ”Klockan är fem i tolv för våra skogar”. LOL. Jag var Greta innan Greta. Apropå Greta så nämns hon inte ens i dokumentären, vilket jag tror är ett smart drag. Det hade tagit fokus från vad man vill berätta.

På äldre dar har jag möjligen (nähä!) blivit mer cynisk, luttrad eller vad man nu vill kalla det. Förutom att lyssna på vad David Attenborough säger med sin otroliga berättarröst så är det ord från en sån som George Carlin (RIP) som fastnar:

”Save the planet?! We don’t even know how to take care of ourselves yet! We haven’t learned to care for one another. We’re gonna save the f***ing planet?!”

”Besides there is nothing wrong with the planet. The planet is fine. The people are f***ed”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”The planet isn’t going anywhere. We are!”

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Born to Fly (2022)

11 januari, 2023 Lämna en kommentar

Born to Fly är en helt ok sportdokumentär om stavhopparmiraklet Armand ”Mondo” Duplantis.

En sak som är avgörande för hur en dokumentär upplevs är hur stor access filmmakarna har haft. Precis som är fallet med Greta-dokumentären så känns det som att man har haft access. Å andra sidan kan man ju misstänka att om familjen ger inblick i hur saker och ting funkar så kanske filmmakarna förväntas att filtrera bort eventuellt känsliga saker. Inte vet jag, men jag kan tänka mig det.

Det roligaste med dokumentären var nog att se Mondo att som liten knatte hoppa stav. Killen har (eller åtminstone hade) ett bisarrt stor huvud i förhållande till resten av kroppen. Han ser ut som en stavhoppande minion. Och envis var han också.

Det var även kul att se vänskapen mellan Mondo, Renaud Lavillenie och Sam Kendricks (just Kendricks fick vi dessutom följa lite extra). Den vänskapen är ju nåt som man verkligen ser under tävlingar. Det verkar för övrigt gälla alla stavhoppare. Det är inte riktigt samma sak inom andra idrotter.

Roligaste tävlingen att återuppleva var den där kvällen i Berlin 2018 när Mondo hoppade 6.05 med luft. Helt galet.

Om jag ska rekommendera två andra sportdokumentärer så får det bli Diego Maradona och Senna, båda av Asif Kapadia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären Born to Fly finns att se på SVT Play

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , ,

Greta (2020)

30 december, 2022 2 kommentarer

Greta är en dokumentär som kanske känns som en propagandafilm. Filmmakarna har haft full access, eller i alla fall den access som familjen valt att ge. Vi får se både framsidan och baksidan av det liv som Greta lever. Jag tror själv att Greta är ärlig. Klimatfrågan är det hon brinner för. Hur ärliga är de som har gjort filmen? Det vet jag inte, men det känns lite märkligt att man började filma Greta väldigt tidigt då hon satt där vid Riksdagshuset i september 2018. Nån hade i alla fall en agenda. Sen är det nåt med ungdomar som protesterar mot nåt, bara för att, som känns off. De protesterar, demonstrerar och skriker för att de känner ett sammanhang snarare än att de kanske brinner för sin sak på samma sätt som Greta gör. Det är i alla fall den känslan jag får. De toppolitiker som Greta möter, ja, de känns mest obekväma i situationen. Pinsamt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Därmed tar bloggen nyårsledigt och är tillbaka på onsdag nästa år. God Nytt År!

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Minding the Gap (2018)

23 oktober, 2022 Lämna en kommentar

Minding the Gap var en rätt så uppmärksam dokumentär om skateboard (och livet) när den kom. Själv såg jag den ganska när inpå att jag hade sett Skate Kitchen (en annan film om skateboard och livet) på Stockholm Filmfestival och jag kunde inte låta bli att dra paralleller mellan de båda filmerna.

Minding the Gap är en ”ren” dokumentär medan Skate Kitchen är en ”spelfilm” men det finns många likheter mellan filmerna. I bägge filmerna finns det t ex en i gänget som hela tiden ska filma. En blivande filmskapare. Ja, Ruben Östlund började ju med skidfilmer, så varför inte.

Ibland handlar det nästan lika mycket om de personer som inte skejtar utan om deras omgivning, vänner och familj. Som sagt, det handlar om livet. Dock förstår jag fortfarande inte titeln Minding the Gap. Jag tänker på att man ska tänka på avståndet mellan vagn och plattform i tunnelbanan och att det ska vara nån sorts parallell till verkligheten. Oklart. Eller gapet mellan vänner som kan uppstå? Oklart.

I slutet blir en av våra skejtare som gör ett trick ute på stan hårt sparkad av en uppretad säkerhetsvakt. Jag får känslan av att vakten störs av den frihet som skejtaren uppvisar och att just denna frihet stör hans världsbild. Det var osympatiskt av vakten, tyckte jag.

Som vanligt när det gäller dokumentärer så är det svårt för den genren att nå toppbetyg. Det är en helt annan pryl än en spelfilm. Men 3,5/5 får anses som mycket bra. Det fanns en del att fundera över här, saker som jag uppenbarligen inte gått in på i texten inser jag nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

The War on Democracy (2007)

3 november, 2021 Lämna en kommentar

När jag går på Stockholm Filmfestival är det sällan att jag väljer att se dokumentärfilmer. Det känns som att man lika gärna kan se de flesta dokumentärer hemma i tv-soffan. Det brukar liksom inte vara Dune-episka filmer vi pratar om. Men i och för sig kan man stöta på dokumentära guldkorn också. Gunda t ex, som jag såg just hemma i tv-soffan förra året via Festival on Demand. The War on Democracy såg jag under 2007 års festival.

The War on Democracy är en dokumentär om USA:s agerande i Latinamerika som ramas in av ett sorts porträtt av Venezuelas president, tillika hatobjekt i Vita Huset, Hugo Chavez. Det framgår tydligt att USA har spelat en manipulativ roll i ett flertal länder i Latinamerika. En folkligt vald ledare i ett latinamerikanskt land som vill införa demokrati men som inte är en Vita Huset-marionett är inte populär i USA. Då ser man hellre en USA-vänlig diktator som Pinochet i Chile t ex (och stöder det genom militära insatser eller på annat sätt) eftersom det anses bättre för USA:s ekonomi och säkerhet. Det är ett idiotiskt beteende och pinsamt för USA men det är som om man inte låtsas om faktum eller är för att dumma att fatta. Och nu är det samma visa i Irak när man försöker ”lära ut” demokrati. Skrämmande. Tyvärr var dokumentären i sig ganska tråkig. Det hade behövts en Michael Moore för att ledsaga oss istället för den ganska tråkiga John Pilger (som dessutom verkade vara lite väl bundis med den numera maktgalne Chavez).

En CIA-ansvarig intervjuas i filmen men han framstår som en fullständigt inkompetent skitstövel och blir bara ett sorts offerlamm som ska representera det onda USA. Det kändes som ett billigt grepp (typ som Charlton Heston i Bowling for Columbine). Det gör i och för sig inte det som USA gör i världen mindre fel. Kolla t ex in det här inslaget från SVT:s Kobra (min kommentar: länken funkar inte och jag minns tyvärr inte vad det var jag länkade till men det gjorde tydligen mig upprörd).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , ,

Chaos on the Bridge (2014)

3 oktober, 2021 2 kommentarer

Jag har sett ytterligare en Star Trek-dokumentär förutom de tre (The Captains, The Truth Is in the Stars och For the Love of Spock) som jag skrivit om tidigare. I The Truth Is in the Stars fick vi se William Shatner prata med forskare, skådisar och kändisar om hur Star Trek har påverkat dem och vår omvärld. I dagens film Chaos on the Bridge kliver Shatner in i både regi- och manusförfattarollen samt sköter alla intervjuer. Hmm, man hade kunnat tro att Shatner jobbat med nån Star Trek-serie tidigare…

Chaos on the Bridge handlar om hur det gick till när Star Trek: The Next Generation skulle lanseras på 80-talet. Enligt dokumentären var det rena rama kaoset. I fokus till en början är skaparen av originalserien från 60-talet: Gene Roddenberry. De som pratar om honom i dokumentären verkar alla säga olika saker. Han var omöjlig att jobba med, envis, vresig, men samtidigt öppen, fin och en man med en underbar vision. Frågan är om denne föredetting, som han beskrivs vara på 80-talet, skulle få en aktiv roll i skapandet av den nya serien?

Som dokumentär, rent hantverksmässigt, är Chaos on the Bridge undermålig. Den inleds med det trista greppet att visa en trailer, som de facto är en del av filmen, om vad vi kommer att få se senare i filmen. Det hela är ganska hafsigt gjort. Det är snabba klipp, animerade återblickar och talking heads i en enda röra. De personer som intervjuas får några få sekunder per gång att säga nåt och så går det runt så i round robin-stil.

Det som var intressant var det som berättades och det man fick reda på om hur det kan gå till när en tv-serie ska skapas. Makt- och pokerspelet bakom kulisserna var inte att leka med. Mycket uppskattat var att en av de som intervjuades var D.C. Fontana, en kvinna som skrivit några av de bästa avsnitten av originalserien. Varför hon använde namnet D.C. Fontana? Ja, det kan ni nog räkna ut. Fontana var även med och skrev för TNG men där skar det sig mellan henne och Roddenberry. När det är fler inblandade i ett manus och det skrivs om i olika omgångar så kan det vara svårt att veta vilka som egentligen ska få credit…

Patrick Stewart är med och berättar underhållande om hur han försökte vara en seriös britt bland den i övrigt amerikanska rollbesättningen som skämtade, dansade och hade sig mellan tagningnarna. Efter ett tag insåg dock Stewart att det gick att kombinera att vara seriös under tagningarna med att samtidigt slappna av mellan dessa.

Personerna som intervjuas konstaterar att säsong ett och två av TNG var dåliga, och det är väl bara att hålla med. De är inte superdåliga men inte heller speciellt bra. Dock kan det vara värt att påpeka att Q, holodeck och The Borg introducerades här. Inte illa ändå.

Säsong tre är ju lyftet som serien behövde. Nya manusförfattare och showrunners kliver in och jag skulle säga att de skapar tv-historia. Från och med säsong tre och framåt är TNG banbrytande. Det blir fokus på rollfigurerna och deras relationer istället för att serien enbart är plot driven. Samtidigt så innehåller ändå de historier som berättas ett mått av nytänkande och spännande idéer. Science fiction av toppklass!

Betyget till den här dokumentären blir dock bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

For the Love of Spock (2016)

29 september, 2021 3 kommentarer

I samband med att Netflix i Sverige började visa den nya (och ganska dåliga Star Trek-serien Discovery) så la man även upp ett antal ST-dokumentärer. Två har jag redan skrivit om, nämligen The Captains och The Truth Is in The Stars. Idag handlar det om den tredje som har fått titeln For the Love of Spock. Som titeln antyder är det berättelsen om den kanske mest kända ST-karaktären Mr Spock men på samma gång en biopic om Leonard Nimoy som gjorde rollfiguren till en ikon.

Inledningen är en enda lång hyllning till både Nimoy och Spock. Det blev kanske lite tradigt och övertydligt smörigt. Men så regisserades ju filmen av Leonards son Adam, som emellertid inte alls alltid stod på god fot med sin far, snarare tvärtom låter dokumentären berätta.

Jag drar en parallell till dokumentären Dick Johnson Is Dead som jag i och för sig inte har sett men känner till en del om. Jag tänker på hur det är att spela in en dokumentär om sin far när dennes liv lider mot sitt slut. Det är nog både jobbigt men samtidigt tillfredsställande. Under inspelningen av For the Love of Spock så dör Leonard men Adam har hunnit spela in en hel del material. Bl a agerar Leonard berättarröst vilket gav en extra känsla. Det märks att dokumentärens fokus har ändrats något efter Leonards bortgång. Det blir mer fokus på Leonard och hans liv, inte bara på Spock.

En sak som är bra med dokumentärer är att man kan lära sig nåt nytt. Vad lärde jag mig under titten på For the Love of Spock? Ja, t ex att Leonard sysslade med så mycket annat än att spela Spock. Han har sålt akvarier, varit glassförsäljare, salufört godisautomater, kört taxi… och spelat in ett musikalbum där bl a sången The Ballad of Bilbo Baggins förekommer.

En vetskap som överraskade mig en aning var hur pass mycket av Spocks olika egenskaper, agerande och manér var sånt som Leonard själv kom på. Det gäller t ex så vitala detaljer som the Vulcan nerve pinch, the mind meld och den klassiska handhälsningen 🖖 följt av ”Live long and prosper”.

For the Love of Spock är en helt ok dokumentär, speciellt om man är intresserad Star Trek i allmänhet och Spock/Nimoy i synnerhet. Jag uppskattar också att det är en ärlig dokumentär som inte skyr undan från vare sig Leonards problem med alkohol, Adams drogproblem eller hur det skar sig mellan far och son. Då blir ju försoningen mer värd när den väl kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Leonard Nimoy sjunger om Bilbo Baggins

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg