Van Helsing (2004)

Vampyrfilmer var rätt poppis under 2000-talet. Blade-filmerna (den första kom ’98) och Underworld-serien är två exempel. Ja, och sen kom ju Twilight-sagan med start 2008. Kate Beckinsale från Underworld är med även i den vampyrjägarrulle det handlar om idag. I huvudrollen ser vi Wolverine själv, nämligen Hugh Jackman. Uppenbarligen funkade Jackman bättre som järv eftersom jag inte ens nämner honom i min text om Van Helsing som skrevs i juni 2004.

Då har jag sett Van Helsing. Stephen ”Mumien” Sommers slår till igen med en effektspäckad äventyrsfilm. Denna gång är det vampyrjägaren Van Helsing som kämpar mot Dracula men även Frankensteins monster, varulvar och Dr Jekyll & Mr Hyde finns med på ett eller flera hörn. Van Helsing jobbar för Vatikanen som utrotare av ondska i världen. Denna gång skickas han alltså till Transsylvanien, men innan det tar han sig an Mr Hyde.

Nä, det här var inte bra. Jag börjar med det som var lite bra ändå. Jag gillade Mr Hyde, och Van Helsings fajt med honom. Där fanns lite fantasi och humor. Idén med det hemliga sällskapet i Vatikanen var lite småkul. Sen tappade filmen mer och mer. Dracula var enbart töntig. Dialekten alla i Transsylvanien envisades med var pinsam. Av nån anledning krävs det en Gary Oldman i högform för att det ska funka. Värst tyckte jag Draculas brudar var. Otroligt dåligt animerade och bara pinsamma när de öppnade munnen. Då är Astrid Lindgrens vildvittror i Rönja Rövardotter 100 gånger bättre.

Känslan i filmen saknas helt. Jag ville ha ett mysigt matinéäventyr men fick ett ytligt, hoppigt, ryckigt, taskigt hafsverk helt utan känsla där 99% av budgeten lagts på specialeffekter och ändå har inte ens dessa blivit bra. Det som jag hade kunnat gilla stressades förbi. T ex gällde detta tolkningen av den där målningen och vad den betydde. Vad tycker du, Manetheren? Inte ens du kan gilla det här. Eller? (Min kommentar: Manetheren var en gammal filmforumkompis som älskade Mumien-filmerna av Sommers.)

Även om inte Underworld var speciellt bra så var det ändå nästan en trea och ett givet val om man måste välja nån av vårens två vampyrfilmer. Van Bajsing säger jag. 1+/5. Pluset får Mr Hyde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Troja (2004)

När jag nu tänker tillbaka på filmen Troja och ser dess trailer så känns det som en film som försökte rida på vågen efter Sagan om ringen-filmerna. Det är svärd, sandaler, mytologisk fantasy och Brad Pitt i tunika och långt blont hår. King Arthur är för övrigt en annan film i liknande stil som kom samma år. Just den här typen av framtänkta filmer blir sällan lyckade. Min text om Troja skrevs i maj 2004.

Nu har även jag sett Troja. Kung Agamemnon (Brian Cox) startar krig mot Troja när prins Paris (Orlando Bloom) ”stjäl” sköna Helena (Diane Kruger) från Agges brorsa Menelaus och tar med henne till Troja. En gigantisk flotta med krigaren Akilles (Brad Pitt), som inte vill kriga, i spetsen seglar mot Troja där prins Hektor (Eric Bana) väntar. Det hela bygger som alla vet på Homeros verk Illiaden.

Jag tyckte filmen var alldeles för ojämn. Vissa bitar (och vissa skådisar) funkar, andra inte alls. Jag tyckte öppningen var ganska bra. Ganska storslaget och då var man lite nyfiken fortfarande. Men sen blev det bara storslaget men utan att vara spännande. Så fort Orlando visade sig i bild och dessutom öppnade munnen så blev det fjantigt. Nu har jag förstått att prins Paris ska vara lite av en fjant men jag gillade inte det alls. Brad Pitt funkade inte heller. Han kändes inte trovärdig. Däremot tyckte jag att Eric Bana gjorde en bra insats. När han var med så blev lite mer på riktigt på nåt sätt. Brian Cox var en karikatyr, men bitvis rätt så rolig. Sean Bean var med för lite, tyvärr. Diane Kruger var en vacker men tråkig docka.

Nä, med så mycket budget och resurser så ska det bli bättre. De storslagna scenerna funkar bitvis men det brister rejält i det ”lilla” spelet. Här måste man lägga ner mer tid som regissör för att få den rätta känslan, Wolfgang! Se på Sagan om ringen-filmerna. Här funkar både det storslagna och framför allt även de mindre men ack så viktiga scenerna där man ska få en mer personlig känsla för karaktärerna. Och, som sagt, så fort den supertöntige Orlando öppnar munnen eller ser ut som en pudel så försvann den känsla av episkt och storslaget mästerverk, som ibland fanns, helt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Shape of Water (2017)

The Shape of Water är en turkos film. Det känns som att de flesta av miljöerna har en turkos blågrön ton. Även filmens amfibieman (spelad av Doug Jones) är av samma kulör. Filmen påminner en om Amélie i stilen tycker jag. En sorts sagokänsla. Ja, The Shape of Water är en saga. Miljöerna är en saga. Michael Shannon spelar en sagoskurk.

Den stumma Elisa (Sally ”Poppy” Hawkins) är en person som det är lätta att gilla. Hon är likeable som det heter på ett annat språk än svenska. Sympatisk.

Eftersom filmen är sagoaktig så kan jag känna att det blir lite övertydligt ibland. Men det är ju kanske så det ska vara i en saga. Jag tror det är en ganska svår konst att blanda magisk realism och saga som Guillermo del Toro gör här, och mest framgångsrikt i Pans labyrint.

Det är en jättefin film, det måste jag säga. Elisas ”tal” till Richard Jenkins rollfigur om varför de måste rädda vattenvarelsen i slutet var fint, och det fick ju en extra twist eftersom Elisa handteckade och Jenkins uttalade orden. Det blev faktiskt lite dammigt i rummet.

Apropå Jenkins så tyckte jag inte riktigt hans rollfigurs historia fick nån riktig avslutning. Det var en historietråd vars avslutning lös med sin frånvaro och därmed förblev lös.

The Shape of Water var i mina ögon nog inte värd att vinna en Oscar för bästa film, och kanske inte heller att få ett högre betyg än en stark trea från mig. Men så är det ibland. Blir det dammigt i rummet så blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls World Tour (2020)

Dags att avsluta den här resan till penntrollens värld med Trolls World Tour, från i år, och nu kommer vi till anledningen till att jag har suttit trollbunden (nåja) framför dessa filmer. På nåt sätt råkade jag snappa upp att min husgud inom musikens värld, funköversteprästen George Clinton, skulle vara med i den avslutande filmen. Och jag kunde ju inte göra som Sofia och hoppa direkt på den sista filmen så jag fick snällt kolla in ettan och även den där kortisen som jag skrev om igår.

I Trolls World Tour får prinsessan Poppy och hennes unga vänner reda på att det finns fler penntroll som alla ser annorlunda ut och alla gillar olika musikstilar. Poppy och hennes kompisar är pop-troll och nån annan musik kan de inte tänka sig ens existerar och varför skulle man i såna fall ens lyssna på den.

Once upon a time så fanns det sex stycken strängar, en för varje musikstil: pop, rock, klassiskt, country, techno och, hör och häpna, funk! Alla trollen levde i harmoni. Så småningom började trollen emellertid bli less på de andra musikstilarna. De ville bara höra sin egen musik! Till slut blev det så att trollen tog sina respektive strängar och drog iväg till olika delar av trollvärlden för att där lyssna på sin musik ifred.

Eller var det verkligen det som hände? Var det kanske så att en viss musikstil försökte ta över de andra stilarna genom att stjäla element från dem och på så sätt skapa en bred och mer urvattnad musik som dominerar? Och så slutade det med att de andra fem trolltyperna helt enkelt fick fly för att bevara sin musik. Hmmm, jag undrar vilken stil som var boven?

I filmens inledning har en av trolltyperna blivit rebelliska och nu vill de, ledda av Queen Barb, ta över världen med sin musik. Vilka troll handlar det om? Jo, givetvis de farliga rock-trollen. Återigen är det nu upp till Poppy och hennes team att få alla att bli sams och spela i harmoni igen.

Ja, som sagt i tidigare inlägg, det här är väldigt förutsägbara och harmlösa filmer. Man vet efter en kvart vad som ska hända och i princip i detalj hur det kommer att ske. Det finns inget att bli överraskad över. Inget farligt. Inget tänkvärt. Det är öppna dörrar.

George Clinton då? Jo, han är med väldigt lite, men de få sekunder han är med gillade jag. Clinton spelar givetvis kungen över funk-trollen, King Quincy. Det är alltid kul när ens egna underskattade favoriter får lite välförtjänt uppskattning och uppmärksamhet. Gubben är närmare åttio nu och det känns som ett under att han överlevt så länge med tanke på de substanser som han tagit under årens lopp. De senaste tio åren har han dock ändrat livsstil och är nu helt ren. Good för him!

Jag hade räknat med lite mer skön funk än det bjöds på. När Poppy kommer till funk-trollens huvudstad Vibe City fick vi höra lite kort på ”Atomic Dog” som inte är nån av mina P-Funk-favoriter, snarare tvärtom. Det var dock kul att Vibe City var ett rymdskepp och såg ut precis som det berömda moderskeppet, The Mothership, från P-Funks konserter på 70-talet.

Slutar filmen med att konstatera att vi INTE är lika, att vi ska uppskatta och vara tacksamma för våra olikheter, att vi ska leva i harmoni pga olikheterna och inte trots dem? Har påven en rolig mössa?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

George Clinton a.k.a. Dr Funkenstein och King Quincy

Trolls Holiday (2017)

Inget gott som har nåt ont med sig, eller vad är det man säger? I den första filmen om våra penntroll så såg prinsessan Poppy till att de deppiga bergerna hittade den inre lyckan och inte längre behövde fira helgdagen Trollafton med att äta penntroll. Problemet som det medförde var dock att bergerna nu inte har några helgdagar alls att fira då Trollafton var den enda de hade. Penntrollen däremot, de firar nånting i princip varje dag.

I Trolls Holiday, en kortfilmsuppföljaren (25 minuter) till den första filmen, så är det återigen upp till prinsessan Poppy och hennes team att rycka ut (slå till, avslöja) för att hjälpa bergerna att hitta på en ny dag att fira. Varför inte ge bort en av sina egna?

Poppy har en uppsjö idéer som förmedlas till kungen och drottningen av Bergenstaden medelst sång- och dansnummer. Bergerna är inte roade. Men så när allt ser som mörkast ut så inser bägge parter vad som är viktigt: att fira det som är fint i livet och inte ytliga saker. Vad bergernas nya helgdag egentligen gick ut på minns jag knappt trots att det bara var några dagar sen jag såg filmen. Men jag tror det var sång, dans och girlanger – och inga trolltacos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls (2016)

Trolls är en fullkomligt harmlös animerad film om såna där penntroll som man hade som liten. De var gulliga, hade hår som stod rakt upp och så satte man dit dem på änden av pennan. Här har DreamWorks Animation hittat på en historia som kretsar kring dessa lyckliga troll som till skillnad från Skalman har en kramklocka, dvs en klocka som när den piper låter penntrollen veta att det är dags att kramas. Förutom att kramas går deras tillvaro ut på att har roligt, sjunga och dansa.

Sämre ställt är det med bergerna. De är också en sorts troll fast större och olyckligare. För bergerna finns det ingenting roligt alls. Förutom en sak: att äta penntrollen. En gång om året firar de trollafton där man äter sig lyckligt mätt på små välsmakande trolltacos.

Nu har penntrollen emellertid lyckats leva i skymundan utan att upptäckas av bergerna i över 20 år. Men när penntrollen ledda av prinsessan Poppy har en alltför högljudd fest så vill det sig inte bättre att de blir upptäckta. Några av penntrollen norpas och hamnar i förvar i Bergenstaden i väntan på att bli snacks. Nu är det upp till en grupp penntroll att ge sig av på en räddningsaktion.

Ja, men det här var ju harmlöst, som sagt. Förresten, glömde jag att säga att det är en musikal!? Det är en musikal. Jag har tittat på en musikal! Vilka oväntade effekterna den här Corona-krisen för med sig.

Musiken är funky, vilket jag uppskattade. Ganska bra sväng. Det förekommer både covers på kända låtar och en del nyskrivet. Det bästa är nästan prinsessan Poppys koskälla (ett underskattad instrument för optimalt sväng). Det förekommer även ett glittrigt autotune-troll som var kul. Allt han sa eller sjöng hade den något obehagliga elektroniska autotune-effekten.

De pratande huvudrollerna görs av superkäcka Anna Kendrick och helylle Justin Timberlake (som även är en av filmens producenter). Kendrick är klockren. Justin är stabil men kanske inte världens roligaste röstskådis.

Filmens budskap är enkelt. Man kan inte äta sig lycklig. Nej, din lycka finns redan inom dig, det gäller bara att hitta och ta fram den. Och det är just det som Poppy & Co försöker visa för bergerna. Tror ni att de lyckas? Har påven en lustig hatt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Star Wars: The Rise of Skywalker (2019)

Det som började så bra med The Force Awakens och sen fortsatte ännu bättre (och annorlunda) med The Last Jedi. Det var synd att denna Star Wars-trilogi skulle sluta med något av ett ”jaså”. The Rise of Skywalker är på intet sätt en dålig film men diverse saker gör att den inte funkar lika bra som sitt nära syskon The Force Awakens samt sin avlägsna kusin The Last Jedi.

För mig var The Force Awakens en härlig bioupplevelse. Även om jag inte är nåt jättefan av originaltrilogin så var det ändå mysigt att se de gamla hjältarna igen och jag tyckte även nykomlingarna funkade bra. Emo Kylo Ren var en trevlig bekantskap precis som Rey. Jag vet att en del tycker att Kylo är en trulig tonåring som bara broodar. Ja, men jag gillade det! Och relationen mellan Rey och Kylo var en av de viktigaste elementen i både The Force Awakens och The Last Jedi.

Just The Last Jedi såg jag om för ett tag sen och den höll verkligen. Jag gillar den kaxiga tonen som manusförfattaren och regissören Rian Johnson håller under filmen. Till ganska stora delar är det en komisk satir som nästan driver med de tidigare filmerna. Jag fann detta märkvärdigt uppfriskande.

Nu när The Rise of Skywalker kommer så har Disney återgått till det säkra kortet J.J. Abrams från The Force Awakens. Abrams är duktig på reboota klassiska franchises, vilket han visade med Star Trek från 2009. Däremot kanske han är sämre på att föra dem vidare, att bidra med nåt nyskapande. I The Rise of Skywalker blev det mest mellanmjölk blandat med märkligheter.

Spoilers från och med nu.

Jag gillar fortfarande Rey och Kylo. Deras relation är intressant, även om den borde ha fått ett bättre slut. Övriga rollfigurer kommer bort helt. Finn, Poe och Chewbacca minns jag knappt vad de gjorde. Jo, Chewbacca dog men återuppstod efter fem minuter i en fullkomligt meningslös sidohistoria. Detsamma gällde för övrigt C-3PO. Borta! Tillbaka!

Att Abrams ska rätta till saker efter The Last Jedi märks kanske mest när det gäller Rose, dvs Kelly Marie Trans rollfigur. Jag tror hon har en, endast en, replik där hon säger typ ”Jag måste stanna här på basen och läsa rymdskeppsritningar”. Pinsamt faktiskt.

Hela grejen med Kejsaren som var tillbaka kändes bara märklig. För mig var det knappt samma person som från originaltrilogin. Att det visade sig att det var Palpatine som låg bakom det mesta som hade hänt i The Last Jedi, inklusive Snoke, kändes också… märkligt. Ungefär lika märkligt kändes det att Rey tydligen var barnbarn till Palpatine. What? Och sen i slutet i en helt bisarr scen så får Rey frågan om vem hon är. Vad svarar hon? Jo, Rey Skywalker. Återigen: what?

Men. Det är ändå en ganska trevlig äventyrsfilm. Vi bjuds på action, en del fina miljöer, coola skepp och dräkter, en vattenplanet med en kraschad star destroyer (eller om det var en dödsstjärna?) och några schyssta ljussabelfajter.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en svag trea till The Rise of Skywalker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jumanji: The Next Level (2019)

Jumanji: The Next Level kan nog vara den perfekta fredagsfilmen. Den är totalt harmlös. Mysig och politiskt korrekt samtidigt som den faktiskt kan skämta lite om ras och andra stereotyper. De fyra avatarerna i huvudrollerna från den första filmen är tillbaka, dvs den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black.

Den här gången är det inte bara ett gäng kids som dras in i spelet. Nej, ungdomarna får sällskap av två gnabbande old-timers i form av den lille Danny DeVito och den långsampratande Danny Glover. Fast de förvandlas ju som sagt till sina avatarer väl inne i spelet.

En nykomling i gänget är Awkwafina som jag senast såg i The Farewell. Awkwafina är inte speciellt stor hon heller. Dessutom har hon en hes röst, vilket passar bra då det är den likaledes hese Danny DeVito som vid ett tillfälle intar just hennes avatar, som är nån form av figur med speciella ninjakrafter.

Skådisarna bjuder på sig själva och har nog haft rätt kul under inspelningen. De byter kroppar med varandra titt som tätt så det blir att spänna en del skådespelarmuskler eller kanske snarare imitationsmuskler. Hart och Johnson har en skön kemi som nästan blir rörande mot slutet.

Inte oväntat är de sämre delarna av filmen två på tok för långa cgi-tunga actionsekvenser, en där gänget blir jagade av en flock strutsar (eller heter det hjord eftersom de inte kan flyga?) och så en sekvens som involverade hängbroar och apor.

Som helhet om jag nu ska runda av och tänka på refrängen och sammanfatta så är Jumanji: The Next Level till slut hur man än ser på det i slutändan en mer eller mindre perfekt fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Weathering with You (2019)

Makoto Shinkais förra film Your Name såg jag på en kaosartad visning på Stockholm Filmfestival 2016. Nu har Shinkais nya film, Weathering with You, kommit till Sverige.

Weathering with You har många likheter med Your Name. Bägge filmerna är oerhört vackra, nästan för vackra, vilket jag noterade i min recension av Your Name. Shinkai har ett speciellt vackert sätt att skildra himlen, moln, regn och soljus. Att skildra väder med andra ord.

Andra likheter är förekomsten av nån form av naturkatastrof, fina skildringar av vardagsmiljöer, övernaturliga inslag, ung och gullig romans med förhinder, samt japansk sentimental pop.

I Weathering with You är det klimatet som är katastrofen. Det regnar konstant i Japan. Ett regnmoln är envist placerat ovanför den avlånga ön.

En av huvudpersonerna i filmen är Hina, en ung tjej som är en s.k. solskensflicka. Hon kan helt enkelt framkalla solen på beställning. Tillsammans med en ung kille som flytt plugget så startar hon en solskensfirma där man kan hyra Hina om man vill få sol under t ex ett bröllop.

Nja, den här filmen funkade inte lika bra som Your Name. Det har sagts om Shinkai att han är den nye Miyazaki, vilket inte är så konstigt då Your Name är den mest framgångsrika (pengamässigt) anime-filmen nånsin. Men Shinkais filmer tycker jag har en helt annan ton. De är mer realistiska och saknar den där mysiga sagokänslan som kännetecknar Miyazakis filmer. Shinkais filmer har även sentimentala sirapsinslag, både berättarmässigt men framförallt i form av nån typ av smörig J-pop. Själv önskar jag att fler skulle upptäcka Satoshi Kon, animens David Lynch.

Det mest intressanta med filmen är att den har ett klimatbudskap som känns lite annorlunda i våra Greta-dagar. Min tolkning är att filmen säger följande: skit i klimatet, det är som det är, välj kärleken och slappna av. Jag är helt säker på att många andra tolkar filmen precis tvärtom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWeathering with You har premiär idag fredag 21 februari och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Filmen är ruggigt vacker att se på en stor duk, och många andra verkar älska filmen så det är säkert mig det är fel på.

Andra som vädrat sina åsikter om filmen: Letterboxd-Carl, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Spirited Away (2001)

När 2003 inleddes hade jag inte sett en enda Studio Ghibli-film och endast en (!) anime-film, nämligen Vampire Hunter D: Bloodlust som jag såg under 2001 års upplaga av Stockholm Filmfestival. Så Spirited Away blev alltså min första film i regi av mästaren Hayao Miyazaki och min preblogg-text om den skrevs i september 2003. Vid det här laget har jag ju sett de flesta av Miyazakis filmer och Spirited Away tror jag nog inte att jag betraktar som nån bland favoriterna. Å andra sidan har jag inte sett om den och det är möjligt att jag skulle uppskatta den mer idag.

Den här filmen är från 2001 men kommer först nu till Sverige. Lite fegt, men det måste tydligen till Oscarsstatyetter för att övertyga filmdistributörerna om att det här är nåt för den svenska publiken. Nåja, den handlar i alla fall om flickan Chihiro som hamnar på ett badhus för andar (och andra väsen) i en sorts parallellvärld efter att hennes mamma och pappa kört vilse på väg till sitt nya hus. Mamman och pappan förvandlas dessutom till grisar på köpet.

Hehe, det är en skön fantasi i denna historia. Det är alltid kul att se animerat på bio. Det gör jag nog för sällan. Utbudet är väl främsta anledningen. Disneyfilmer går jag aldrig på. Borde jag det? Ja, ja, jag tyckte i alla fall att filmen var kul och lite fascinerande, men jag har ändå lite svårt att förstå de oehörda hyllningar den har fått. Det är en annorlunda historia, men jag tyckte den var ok bara, inte fantastisk. Det kan i och för sig bero på att jag somnade till i mitten så jag förstod inte riktigt vad som hände där ett tag. Om jag ser den igen (vilket är troligt) kan det hända att jag höjer betyget, men nu stannar det på 3/5. Då tyckte att Vampire Hunter D: Bloodlust, som var den första anime jag såg, faktiskt var bättre. Anime-gurus tycker förstås det här är alldeles galet men jag tyckte hela den historien var mer spännande. Kanske beror på att Spirited Away nånstans ändå är en barnfilm, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: