Song of the Sea (2014)

Regissören Tomm Moore har kallats Irlands svar på Hayao Miyazaki. Ja, till viss del kan jag hålla med. Song of the Sea, som bygger på irländska folksagor, är en fantasifull animerad historia om mystiska vattenvarelser, ja, faktiskt om en hel värld med väsen som existerar parallellt med vår vanliga värld. Dessa väsen kan vara onda eller goda. Just detta tema för ju t ex mina tankar till Miyazakis Spirited Away där en liten flicka dras in i andarnas läskiga men fascinerande värld.

Precis som för Miyazaki har Moores filmer, Song of the Sea och debuten The Secret of Kells från 2009, blivit nominerade till Oscar för bästa utländska film. Men till skillnad från Miyazaki har Moore inte lyckats ta hem guldgubben.

I Song of the Sea träffar vi en familj bestående av en fyrvaktaren Conor, hans fru Bronagh och sonen Ben. Ja, och så fårhunden Cú förstås. Familjen väntar tillökning och frun föder den lilla flickan Saoirse och allt verkar bra. Men så försvinner plötsligt frun spårlöst. Fyrvaktaren bryter ihop och åren går. Sex år senare är frun fortfarande borta, Saoirse kan inte prata och Ben är sur på Saoirse och anklagar henne för hans mammas försvinnande.

Nu hittar Saoirse ett snäckskal som hon börjar blåsa en sorglig melodi i. Mystiska saker börjar hända och Ben och Saoirse får jobba ihop för att kanske få reda på vad som har hänt med deras mor.

Det som sticker ut mest med filmen är kanske animationsstilen där man låtit sig inspireras av gammal irländsk konst. Stilen är väldigt enkel men väldigt vacker. Jag får känslan av animerade tygkonstverk. Perspektiv byggs upp genom olika tvådimensionella lager, t ex gröna kullar lager på lager med en ringlande väg som blir mindre och mindre. Jag får den nostalgiska känslan av att titta på ett tecknat barnprogram från 70-talet eller min gammelmosters tygtavlor som jag såg på min mormor och morfars sommarställe som barn.

Historien är fin, charmig, men inget som riktigt bränner till. Kanske är det för mycket av en barnfilm? Där ser jag en skillnad med en animerad film som t ex Inside Out. Kan det vara så att en film som man sätter epitetet ”fin” på aldrig riktigt kan bränna till?

Det jag gillar med Song of the Sea är att det inte är självklart vilka som är goda eller onda, precis som i de flesta av Studio Ghiblis filmer. Det finns gråzoner här och det uppskattar jag.

Jag nämnde att jag gillar tecknarstilen och det gör jag. När det gäller miljöerna så är det underbart. Dock tycker jag inte man har fått till ansiktena till fullo. I anime brukar just ansikten vara väldigt enkelt gjorda. Där finns oftast inte så mycket nyanser i form av ansiktsuttryck. Man överdriver känslorna som visas i just ansiktet och istället kanske det är resten av kroppen som är mer nyanserad. Song of the Sea har sin egen stil. Det är möjligt att det var ytterligare ett snäpp enklare, eller kanske bara annorlunda, vilket för mig gjorde det svårare att riktigt känna nåt för karaktärerna.

Förutom en tecknarstil som utgått från irländsk konst så förekommer det även en hel del irländsk folkmusik. Aningen för mycket för mina öron. Det är lite som med Riverdance. Små doser funkar men efter ett tag känner man sig ganska mätt på armar som inte rör sig (eller sorgliga ballader). Det kan nog gälla all folkdans/musik när jag tänker efter.

En detalj som tyvärr nog sänkte filmen en del var att jag såg filmen med svenska röster. Tänk att istället fått höra Brendan Gleeson och Fionnula Flanagan. Det hade gett en helt annan irländsk tyngd till filmen, förutom att man slipper krystade översättningar av engelska uttryck eller skämt.

Deireadh.

Song of the Sea har premiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar, och jag var den enda av filmspanarna som valde just denna film.

Extramaterial

Nåt som är mer regel än undantag är att det är väldigt dåligt med information om vilka de svenska röstskådisarna faktiskt är. Det var precis samma sak i samband med The Boxtrolls som var filmspanarfilm för ett år sen. Varför inte lyfta fram dessa bättre, ge dem ordentligt med cred, för att på så sätt göra det mer prestigefyllt att dubba till svenska. Då tror jag att man skulle kunna anlita gräddan av den svenska skådiseliten (och bra ”röstregissörer”) vilket förhoppningsvis skulle förbättra kvaliteten på dubbningen. Med det sagt så gör väl inte de svenska skådisarna i Song of the Sea direkt bort sig men de ger ändå ett ganska platt intryck. Vilka var då de svenska skådisarna? Jag gav mig fasiken på att reda på det. Till slut hittade jag namnen på en filmposter i en pdf-fil som fanns hos Folkets Bio. Här är skådisarna (och det är inte några Rolf Lassgårds direkt):

Leon Pålsson, Lina Bergfalk, Myrra Malmberg, Fredrik Hiller (som var med i den horribelt usla American Burger), Monica Forsberg, Louise Raeder, Lovisa Heed, Hasse Andersson (Kvinnaböske?), Anders Öjebo, Göran Engman, Claes Ljungmark.

Slutligen vill jag förmedla lite av det som jag tyckte lyfte Song of the Sea. Nämligen det härligt mysiga bildspråket som ibland förde mina tankar till John Bauer.