RRR (2022)

RRR är en av de filmer som jag ville se innan jag sätter samman min 10-i-topplista för 2022 års filmer. Den har varit en riktigt snackis och många hyllar den. Det kändes självklart att se den. Under titten gick mina tankar till många av de martial arts-filmer från Hongkong som jag sett genom åren. Allt är over the top. I filmerna med Donnie Yen & Co är det allt som oftast japaner som är de genomonda skurkarna som ockuperar Kina och förtrycker Ip Man och hans vänner. Japanerna är nazister. I RRR är det givetvis britterna som är genomonda karikatyrer. Filmens vita skådisar är för övrigt usla, precis som de brukar vara i filmer med Jet Li & Co när det är de vita som är onda. Det som räddar Hongkong-filmer för min del är de fantastiska action- och fajting-sekvenserna. I RRR var det green screen, cgi-djur och fajter som jag inte uppskattade speciellt mycket. Då faller det hela. Det bästa med filmen var sång- och dansnumret efter ungefär en timme plus slutsången innan eftertexterna. I övrigt: mja, inte min kopp chai men ändå ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den här intervjun med de två stjärnorna var mer givande än filmen i sig

The Nightingale (2018)

Inledningsvis tänker jag: oj, The Nightingale blir en jobbig film att ta sig igenom. Den kvinnliga huvudpersonen Clare (Aisling Franciosi) befinner sig i en olösbar situation, totalt utlämnad på en ö och straffkoloni bland kåta soldater och en mördad familj. Det är genommörkt det här. Patriarkatets onda sida. Ja, eller patriarkatet är ont i sig kanske? Manlig ilska och aggressivitet som leder till våld. Är det inbyggt på nåt sätt sen stenåldern? Filmen påminner mig lite om Jungfrukällan. Vedervärdiga våldsdåd begås och det ska utkrävas hämnd. Clare är den som ska hämnas i det här fallet. Hon får hjälp av en guide från ursprungsbefolkningen som hon behandlar rasistiskt, som en lägre stående varelse. Plötsligt är hon i ”förarsätet”. Efter en tid inser de dock att de har mer gemensamt än de har olikheter. Ja, filmen var jobbig att ta sig igenom men slutet var väldigt fint och jag fick mycket att tänka på efter titten. En stark film av Jennifer Kent, regissören till The Babadook.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The King (2019)

The Brood King

I onsdags skrev jag om Outlaw King och idag kommer det en tankeströmsrecension av The King med Timothée Chalamet.

Det är ganska klassiskt om brittiska kungar och maktkamp på 1400-talet. Det är England vs Wales vs Skottland. Det är det vanliga: intriger, lögner och spel bakom kulisserna.

Skådisarna är lite för unga för att ge tillräcklig tyngd åt filmen. Men flickfavoriten Chalamet är bra. Än så länge.

Musiken får mig att tänka på Aguirre, the Wrath of God. Det är samma typ av drömska elektroniska musik. Apropå Aguirre så har den filmen en av de absolut bästa öppningarna i filmhistorien. Galet bra.

Hmm, den är kanske lite överdriven den där musiken. Den ligger på ständigt och glider över från en scen till en annan. Det funkar ibland, som i Sicario, men inte här.

Att kriga eller inte kriga, det är frågan. Ett krig kan ju ena en nation. Istället för att kriga mot walesare och skottar så krigar man tillsammans mot de onda fransmännen.

Hmm, Chalamet är lite för valpig. Han har samma ansiktsuttryck hela tiden. Han är dyster och broodar i kubik.

Det är fascinerande hur lång tid allt tog på den tiden. Det finns liksom inte sms eller epost. Krig tog tid. (Ja, det verkar det ju göra idag också.)

Haha, Robert Pattinson är rolig som den franske prinsen. Han pratar engelska med perfekt fransk brytning. Jag vet, eftersom jag för tillfället jobbar ihop med ett gäng franska kollegor.

Chalamet tittar och tittar mot fjärran men förmedlar mest brood. Är jag kinkig om jag sätter 2,5/5?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Öppningen av Aguirre, the Wrath of God

Outlaw King (2018)

Relationen mellan Storbritannien, England och Skottland är intressant. Skottland och England har krigat genom århundradena och idag är de bägge ”länderna” hyfsat självständiga delar av Storbritannien och har egna fotbollslag (!). Men när det ska tävlas i OS så är det Storbritannien som gäller för både engelsmän och skottar. Nåväl.

Kanske är det delvis Ivanhoe på Nyårsdagen som bidragit till mitt intresse kring Englands historia. Saxare, normander, Rikard Lejonhjärta, tempelriddare, tornerspel och inte minst Rebecca. Ja, det är ju spännande prylar.

Outlaw King utspelar sig under samma tidsperiod, början av 1300-talet, som Braveheart. William Wallace (som Mel Gibson spelade i Braveheart) är med på ett hörn. Han blir avrättad av engelsmännen men inte i bild (vilken respektlöshet!). Hans död leder emellertid till en upprorisk och enande stämning bland de internt stridande skottarna. Filmtitelns fredlöse kung, Robert the Bruce, spelas av Chris Pine. Han ser det som sin uppgift att ena skottarna och ta upp striden mot England för att få självständighet.

I början av filmen är det mycket intriger och politik. Det är aningen svårt att hänga med bland alla namn på diverse viktiga lorder som Robert vill få med sig.

Kvinnans roll under den här tiden var intressant och absurd. Hon ska fungera som en länk mellan länder. En dotter ges bort som en fredsgåva. En schackpjäs att offra.

En sak man inte kan klaga på är kungar som sitter på sin kammare och skickar ut soldater för att dö. Nej, här slåss man bokstavligen om makten. En kniv i strupen på din motståndare och så har du förtjänat att vara kung.

Det var en brutal tid. Avrättningar sker genom att hänga kroppen upp och ner och skära upp magen. Kvinnor som ska straffas placeras i en järnbur och firas ned för att hänga utanför borgmuren.

Outlaw King bjuder inte på nåt nytt. Vi får det vanliga. Lera, uppeldade krigstal inför mannarna före strid, lera, en slemmig Prince of Wales som påminner om Prince John i Ivanhoe och så lite mer lera.

Filmmakarna har valt att göra det hela till en saga. Engelsmännen är onda som nazister. Skottarna är reko rödhåriga gubbar som sjunger sånger.

Mitt stora problem med filmen är dock dess klippning. Det finns inget flyt. Det är både ointressant klippt och stressat på samma gång. Det är svårt att förklara men det flyter helt enkelt inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Tsar (2009)

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Tsar som jag såg på 2009 års festival.

Den här filmen om den förste ryske tsaren Ivan ”den förskräcklige” (Pjotr Mamonov) var en film som jag kanske trodde lite mer på. Nu vet jag i och för sig inte riktigt vad jag väntade mig. Filmen är ändå intressant. Den framställer Ivan som en ganska svag och paranoid ledare och människa. Ok, han är inte svag när det gäller att ta livet av folk som han tror försöker störta honom.

Gamle vännen Filipp (Oleg Jankovskij) som är en kyrkans man kallas in för att Ivan ska få så många som möjligt på sin sida, Gud t ex. Ivan slits mellan sin misstänksamhet och vad han egentligen vet är rätt. Temat har jag sett i en hel del andra filmer, t ex några av Kurosawas rullar som Blodets tron. Tsar är lite för statisk, den rör sig inte framåt, och bitvis förekom ett ganska jobbigt överspel. Jag tyckte ändå huvudrollsinnehavarna var bra, främst Jankovskij som tyvärr dog i cancer i år.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En lite sömnig morgonvisning på en liten salong på Saga. Med en 7-Eleven-kaffe och en kanelbulle så gick det dock bra trots att jag var farligt nära att nicka till några gånger. Intill mig hade jag en äldre man som andades ljudligt. Han blev liksom andfådd av den enorma ansträngningen det var att sitta i en biofåtölj och se ett ryskt kostymdrama.

Mudbound (2017)

En anledning till att jag gillar historiska filmer är att det är som att transporteras till en annan tid, nästan till en fantasy-värld. Yes, stupid, det är ju precis det som är tanken. Nej, men allvarligt, jag tycker det är intressant att ta del av miljöerna, kostymerna, företeelserna och prylarna. Jag får en känsla av en annan tid. Ehe, stupid, det är ju en annan tid som skildras!

Just det där att uppleva hur saker funkade förut är också det jag gillar med att titta på filmer från förr men som utspelar sig i den nutid som filmen gjordes, 1940-talet t ex. Film noir är en utmärkt genre för just detta då dessa filmer skildrar samhället rakt upp och ner så att säga. Hur funkar det med manuella telefonväxlar, mjölkbud och andra samhällsfunktioner som inte finns längre? Det kan man få reda på om man har tur.

Jag kom in på dessa tankar när jag såg Netflix-filmen Mudbound som utspelar sig på under och efter andra världskriget, främst i amerikanska Södern i Mississippi. Två soldater, Jamie och Ronsel, från en vit och en svart familj kommer tillbaka från Europa efter att ha besegrat nazisterna. Båda två har problem, till viss del samma, till viss del olika, med att anpassa sig till verkligheten i Mississippi. De kan dock vända sig till varandra med sina problem.

Nja, det här var lite för enahanda, lite för övertydligt. Jag känner att inget som händer inte är det förväntade. Det är vita som vill göra gott, vara en frälsare, men det blir förstås bara värre (för Ronsels familj). Det funkade i tv-serien Lilly Harpers dröm när jag såg den som betydligt yngre och möjligen mer optimistisk.

De få krigsscener från Europa som finns med är inte speciellt bra. De känns som tagna ur en dramadokumentär. Däremot förekommer det en del fina scener bl a mellan Ronsel och Jamie där de har en sorts terapisessioner. I filmen är det endast de två som kan prata med varandra om vad de har varit med om i kriget. Ingen annan förstår. Unfortunately, no one can be told what The Matrix is”. Jag gillade även en scen mellan Ronsels föräldrar när de dansar i köket och eftersom de inte har nån grammofon så hummar de (eller snarare mmmar à la Crash Test Dummies) en sång tillsammans. Fint.

Det var kul att se den grymma R&B-sångerskan Mary J. Blige i rollen som Ronsels mamma. Hon var bra (och har skådespelat förr men jag tror det här var första gången jag såg henne i en film). Som helhet kan det dock inte bli mer än ett sånt där typiskt mellanmjölksbetyg till Mudbound.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mary J. Blige – ”My Life”.

Die Fälscher (2007)

Die Fälscher, eller Falskmyntarna som den fick heta i Sverige, vann en Oscar för 2007 års bästa utländska film. Efter att ha läst min korta preblogg-text från maj 2010 så verkar jag ganska kallsinnig inför filmen. Jag noterar att jag tyckte huvudpersonen var osympatisk, och då väcks ju den frågan tilll liv igen: kan man gilla en film med en osympatisk huvudperson? Nej, vänta nu, frågan är felformulerad. Frågan borde vara: kan man gilla en film med en huvudperson som är både ointressant och okarismatisk? Och då är nog svaret nej. Osympatisk, däremot, behöver inte vara nåt negativ.

Falskmyntarna handlar om judar som arbetar med att trycka upp falska pund- och dollarsedlar i ett nazistiskt fångläger i andra världskrigets slutskede. Nånting gör att jag inte dras in i filmen helt. Jag vet inte, men jag tyckte inte huvudpersonen Sally (Karl Markovics) var en speciellt intressant person. Visst, lite annorlunda är det med en hjälte som inte är god utan snarare tvärtom. Sally ser egoistiskt på tillvaron; han vill överleva. Vissa frågor uppstår dock. Ska man överleva till varje pris även om det innebär att man hjälper sina förtryckare och det samtidigt som andra dödas skoningslöst? Jag tycker aldrig riktigt filmen når sin höjdpunkt som t ex nån form av uppgörelse eller samförstånd mellan Sally och hans medfånge Burger (August Diehl). De båda har en annorlunda syn på just de frågor som jag nämnde ovan. Lägerchefens fru var en typisk kliché som filmen inte behövde. Dit hörde väl möjligen även sadistiske lägervakten Holst. Slutet och början av filmen band väl ändå ihop det hela hyfsat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ingenstans i Afrika (2001)

I slutet av min gamla preblogg-text om Ingenstans i Afrika nämner jag att den vann en Oscar för bästa utländska film. Vet ni vilka den tävlade emot? Jo, t ex Mannen utan minne av Aki Kaurismäki och Hero av Zhang Yimou. Hugget som stucket? Min text om Ingenstans i Afrika skrevs i maj 2004.

Ingenstans i Afrika (Nirgendwo in Afrika) är en tysk film om en judisk familj som flyr från Tyskland till Afrika innan andra världskrigets utbrott. Jettel, mamman i familjen, är den som i alla fall till en början har svårast att anpassa sig till det nya livet som farmare i okänt land. Dottern Regina anpassar sig, barn som hon är, på ett barns självklara sätt. Pappan Walter försöker hålla ihop det hela.

Mmm, det här var en ganska mysig berättelse trots sitt ganska obehagliga tema. Den påminner om en del andra filmer som utspelar sig i början av 1900-talet i västvärldens kolonier i Afrika eller Indien. Här är mötet med det nya landet och den nya kulturen skildrat kanske främst ur mamman Jettels synvinkel, även om Regina är en slags berättare i filmen. Jettel är den som förändras mest (eller behöver förändras mest) av de tre. Först vill hon inget hellre än att åka tillbaks till Tyskland men efter att ha anpassat sig börjar Kenya framstå som ett möjligt hem. Frågan är om familjen ska åka tillbaks till Tyskland efter att kriget tagit slut?

Jag tyckte det var bra att huvudpersonerna inte framställdes som enbart offer (som de ju var som judar i Tyskland) utan som människor med fel och brister och inte alltid sympatiska. På det viset blev de mer mänskliga. Som sagt, det är en mysig och även vacker film som ger en skön känsla. Jag störde mig kanske lite på att den kenyanske kocken Owuor är en genomsnäll hjälpgumma för familjen, precis som det brukar vara i såna här filmer. Nja, eller det var ändå inte riktigt som det brukar vara. Han hade ändå lite personlighet och karaktär.

Det förekom ett snyggt och nästan omärkligt tidshopp när Owuor tar emot Regina när hon kommer hem från internatskolan hon går på. Regina blir plötsligt men ändå omärkligt nästan 10 år äldre. Det var snyggt gjort.

Filmen är kanske lite väl snäll och det hettar aldrig riktigt till. Lite lång är den också. Regissören Caroline Link drar ut på det hela onödigt länge på slutet. Det är ändå ett sevärt familjedrama med bra skådespelare. Ingenstans i Afrika vann för övrigt en Oscar för bästa utländska film för ett år sen – och, ja, det är nog en ganska typisk Oscarsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malcolm X (1992)

Spike Lee är en j-vla regissör ändå. En bildberättare av rang och med en helt egen stil. Jag kanske inte riktigt hade insett det tidigare men under den senaste veckan har jag sett två Spike Lee-joints som fick mig att uppskatta Lee mer än jag gjort tidigare.

Den här Corona-våren har gjort att mitt filmtittande har sjunkit till ett minimum. Jag har helt enkelt inte haft ro att fokusera på en film. Istället har det blivit hetstittning av den senaste säsongen av MasterChef Australia (rekommenderas varmt!). Under maj månad såg jag endast tre (!) filmer. Det är ett unikt bottenrekord.

Det som triggade mig att titta på Malcolm X var när Charlotte på Twitter frågade om tips på #BlackLivesMatter-filmer. Nån tipsade om Malcolm X och jag insåg att jag inte hade sett den. Det är fortfarande oklart för mig varför speltiden på 3 timmar och 21 inte avskräckte mig.

Filmens inledning visar direkt att Lee inte håller tillbaka slagen. Malcolm X talar rasande, en amerikansk flagga brinner och Rodney King slås sönder och samman. Det är allvar. Och, ja, redan här använder Lee alltså greppet att klippa in autentiskt bildmaterial.

Jag kände till en del om Malcolm X:s bakgrund, att han var en fifflare eller hustler som hade åkt in i finkan. Här får vi hela bakgrunden, hur han rakpermanentar håret för att verka mer vit, hur han har ihop det med en vit kvinna, hur han kallar sig Red, åker till New York och börjar jobba för en lokal gangster, och slutligen döms till 10 års fängelse för stöld och inbrott.

Tiden i fängelset förändrar Malcolm totalt. Han blir muslim (går med i Nation of Islam) och nån form av renlevnadsmänniska och pläderar för de svartas rättigheter. X pläderar aggressivt. Nån försoning mellan svarta och vita à la Martin Luther King kommer inte på fråga. Den vite mannen är djävulen, den vita rasen kommer att förgöra sig själva och svarta ska leva separat i USA i ett eget land.

Religion grumlar ju alltid till saker och ting. Tro blir till sanningar. Men att bli muslim hjälpte ju just Malcolm och reda ut sitt liv, sköta sig och sluta med droger och brott.

Detta är alltså en mastodontfilm. Som sagt så är den över 3 timmar, men den känns episk på ett ganska mysigt sätt. Den passar som en söndagsmatiné. Till den episka känslan bidrar att man spelat in på plats i Egypten vid pyramiderna och även i Mecka. Mot slutet av sitt liv gjorde nämligen X en pilgrimsresa till Mecka där han gick de sju varven runt Kaba.

Efter sin pilgrimsresa under vilken X såg muslimer av alla raser från hela världen så förändras hans syn på vägen framåt och nu är han mer inne på försoningsspåret. Det gillar inte rörelsen Nation of Islam som X nu har lämnat och det är detta som leder fram till att X mördas 1965. Mmm, så länge du tycker som den religion du valt att följa så är allt frid och fröjd. Börjar du sen tycka olika då tycker du plötsligt fel.

Malcolm X är en bra och lärorik film. Kanske i längsta laget och kanske ibland med en känsla av Wikipedia-sida. Men Lee är ändå Lee och bjuder på en hel del filmiskt godis. Ta bara scenen med klanmedlemmarna som på hästar rider in i en gigantisk måne. Magiskt. Slutet är dessutom omskakande och har en känsla en nalkande undergång över sig.

Slutligen var det kul att se Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) i en tidig roll. Jo, just det, jag måste även nämna Delroy Lindo som spelade den där Harlem-gangstern som Malcolm jobbade för tidigt i filmen. Lindo har en väldig pondus som skådis. Denzel då i titelrollen frågar ni er? Jo, han var strålande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Troja (2004)

När jag nu tänker tillbaka på filmen Troja och ser dess trailer så känns det som en film som försökte rida på vågen efter Sagan om ringen-filmerna. Det är svärd, sandaler, mytologisk fantasy och Brad Pitt i tunika och långt blont hår. King Arthur är för övrigt en annan film i liknande stil som kom samma år. Just den här typen av framtänkta filmer blir sällan lyckade. Min text om Troja skrevs i maj 2004.

Nu har även jag sett Troja. Kung Agamemnon (Brian Cox) startar krig mot Troja när prins Paris (Orlando Bloom) ”stjäl” sköna Helena (Diane Kruger) från Agges brorsa Menelaus och tar med henne till Troja. En gigantisk flotta med krigaren Akilles (Brad Pitt), som inte vill kriga, i spetsen seglar mot Troja där prins Hektor (Eric Bana) väntar. Det hela bygger som alla vet på Homeros verk Illiaden.

Jag tyckte filmen var alldeles för ojämn. Vissa bitar (och vissa skådisar) funkar, andra inte alls. Jag tyckte öppningen var ganska bra. Ganska storslaget och då var man lite nyfiken fortfarande. Men sen blev det bara storslaget men utan att vara spännande. Så fort Orlando visade sig i bild och dessutom öppnade munnen så blev det fjantigt. Nu har jag förstått att prins Paris ska vara lite av en fjant men jag gillade inte det alls. Brad Pitt funkade inte heller. Han kändes inte trovärdig. Däremot tyckte jag att Eric Bana gjorde en bra insats. När han var med så blev lite mer på riktigt på nåt sätt. Brian Cox var en karikatyr, men bitvis rätt så rolig. Sean Bean var med för lite, tyvärr. Diane Kruger var en vacker men tråkig docka.

Nä, med så mycket budget och resurser så ska det bli bättre. De storslagna scenerna funkar bitvis men det brister rejält i det ”lilla” spelet. Här måste man lägga ner mer tid som regissör för att få den rätta känslan, Wolfgang! Se på Sagan om ringen-filmerna. Här funkar både det storslagna och framför allt även de mindre men ack så viktiga scenerna där man ska få en mer personlig känsla för karaktärerna. Och, som sagt, så fort den supertöntige Orlando öppnar munnen eller ser ut som en pudel så försvann den känsla av episkt och storslaget mästerverk, som ibland fanns, helt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: