Trolls World Tour (2020)

Dags att avsluta den här resan till penntrollens värld med Trolls World Tour, från i år, och nu kommer vi till anledningen till att jag har suttit trollbunden (nåja) framför dessa filmer. På nåt sätt råkade jag snappa upp att min husgud inom musikens värld, funköversteprästen George Clinton, skulle vara med i den avslutande filmen. Och jag kunde ju inte göra som Sofia och hoppa direkt på den sista filmen så jag fick snällt kolla in ettan och även den där kortisen som jag skrev om igår.

I Trolls World Tour får prinsessan Poppy och hennes unga vänner reda på att det finns fler penntroll som alla ser annorlunda ut och alla gillar olika musikstilar. Poppy och hennes kompisar är pop-troll och nån annan musik kan de inte tänka sig ens existerar och varför skulle man i såna fall ens lyssna på den.

Once upon a time så fanns det sex stycken strängar, en för varje musikstil: pop, rock, klassiskt, country, techno och, hör och häpna, funk! Alla trollen levde i harmoni. Så småningom började trollen emellertid bli less på de andra musikstilarna. De ville bara höra sin egen musik! Till slut blev det så att trollen tog sina respektive strängar och drog iväg till olika delar av trollvärlden för att där lyssna på sin musik ifred.

Eller var det verkligen det som hände? Var det kanske så att en viss musikstil försökte ta över de andra stilarna genom att stjäla element från dem och på så sätt skapa en bred och mer urvattnad musik som dominerar? Och så slutade det med att de andra fem trolltyperna helt enkelt fick fly för att bevara sin musik. Hmmm, jag undrar vilken stil som var boven?

I filmens inledning har en av trolltyperna blivit rebelliska och nu vill de, ledda av Queen Barb, ta över världen med sin musik. Vilka troll handlar det om? Jo, givetvis de farliga rock-trollen. Återigen är det nu upp till Poppy och hennes team att få alla att bli sams och spela i harmoni igen.

Ja, som sagt i tidigare inlägg, det här är väldigt förutsägbara och harmlösa filmer. Man vet efter en kvart vad som ska hända och i princip i detalj hur det kommer att ske. Det finns inget att bli överraskad över. Inget farligt. Inget tänkvärt. Det är öppna dörrar.

George Clinton då? Jo, han är med väldigt lite, men de få sekunder han är med gillade jag. Clinton spelar givetvis kungen över funk-trollen, King Quincy. Det är alltid kul när ens egna underskattade favoriter får lite välförtjänt uppskattning och uppmärksamhet. Gubben är närmare åttio nu och det känns som ett under att han överlevt så länge med tanke på de substanser som han tagit under årens lopp. De senaste tio åren har han dock ändrat livsstil och är nu helt ren. Good för him!

Jag hade räknat med lite mer skön funk än det bjöds på. När Poppy kommer till funk-trollens huvudstad Vibe City fick vi höra lite kort på ”Atomic Dog” som inte är nån av mina P-Funk-favoriter, snarare tvärtom. Det var dock kul att Vibe City var ett rymdskepp och såg ut precis som det berömda moderskeppet, The Mothership, från P-Funks konserter på 70-talet.

Slutar filmen med att konstatera att vi INTE är lika, att vi ska uppskatta och vara tacksamma för våra olikheter, att vi ska leva i harmoni pga olikheterna och inte trots dem? Har påven en rolig mössa?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

George Clinton a.k.a. Dr Funkenstein och King Quincy

Trolls Holiday (2017)

Inget gott som har nåt ont med sig, eller vad är det man säger? I den första filmen om våra penntroll så såg prinsessan Poppy till att de deppiga bergerna hittade den inre lyckan och inte längre behövde fira helgdagen Trollafton med att äta penntroll. Problemet som det medförde var dock att bergerna nu inte har några helgdagar alls att fira då Trollafton var den enda de hade. Penntrollen däremot, de firar nånting i princip varje dag.

I Trolls Holiday, en kortfilmsuppföljaren (25 minuter) till den första filmen, så är det återigen upp till prinsessan Poppy och hennes team att rycka ut (slå till, avslöja) för att hjälpa bergerna att hitta på en ny dag att fira. Varför inte ge bort en av sina egna?

Poppy har en uppsjö idéer som förmedlas till kungen och drottningen av Bergenstaden medelst sång- och dansnummer. Bergerna är inte roade. Men så när allt ser som mörkast ut så inser bägge parter vad som är viktigt: att fira det som är fint i livet och inte ytliga saker. Vad bergernas nya helgdag egentligen gick ut på minns jag knappt trots att det bara var några dagar sen jag såg filmen. Men jag tror det var sång, dans och girlanger – och inga trolltacos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls (2016)

Trolls är en fullkomligt harmlös animerad film om såna där penntroll som man hade som liten. De var gulliga, hade hår som stod rakt upp och så satte man dit dem på änden av pennan. Här har DreamWorks Animation hittat på en historia som kretsar kring dessa lyckliga troll som till skillnad från Skalman har en kramklocka, dvs en klocka som när den piper låter penntrollen veta att det är dags att kramas. Förutom att kramas går deras tillvaro ut på att har roligt, sjunga och dansa.

Sämre ställt är det med bergerna. De är också en sorts troll fast större och olyckligare. För bergerna finns det ingenting roligt alls. Förutom en sak: att äta penntrollen. En gång om året firar de trollafton där man äter sig lyckligt mätt på små välsmakande trolltacos.

Nu har penntrollen emellertid lyckats leva i skymundan utan att upptäckas av bergerna i över 20 år. Men när penntrollen ledda av prinsessan Poppy har en alltför högljudd fest så vill det sig inte bättre att de blir upptäckta. Några av penntrollen norpas och hamnar i förvar i Bergenstaden i väntan på att bli snacks. Nu är det upp till en grupp penntroll att ge sig av på en räddningsaktion.

Ja, men det här var ju harmlöst, som sagt. Förresten, glömde jag att säga att det är en musikal!? Det är en musikal. Jag har tittat på en musikal! Vilka oväntade effekterna den här Corona-krisen för med sig.

Musiken är funky, vilket jag uppskattade. Ganska bra sväng. Det förekommer både covers på kända låtar och en del nyskrivet. Det bästa är nästan prinsessan Poppys koskälla (ett underskattad instrument för optimalt sväng). Det förekommer även ett glittrigt autotune-troll som var kul. Allt han sa eller sjöng hade den något obehagliga elektroniska autotune-effekten.

De pratande huvudrollerna görs av superkäcka Anna Kendrick och helylle Justin Timberlake (som även är en av filmens producenter). Kendrick är klockren. Justin är stabil men kanske inte världens roligaste röstskådis.

Filmens budskap är enkelt. Man kan inte äta sig lycklig. Nej, din lycka finns redan inom dig, det gäller bara att hitta och ta fram den. Och det är just det som Poppy & Co försöker visa för bergerna. Tror ni att de lyckas? Har påven en lustig hatt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tower (2016)

Tower tillhör en grupp intressanta dokumentärer som kommit under senare år. Det handlar om dokumentärer som sticker ut på ett eller annat sätt. Det kan gälla ämnet eller hur de är gjorda. Jag tänker på filmer som Searching for Sugar Man, The Act of Killing eller varför inte den nu bioaktuella Apollo 11.

Tower handlar om en masskjutning som ägde rum 1966 på University of Texas i Austin. Gärningsmannen tog sig upp i tornet på universitets huvudbyggnad med mängder av vapen och började prickskjuta på folk nedanför under ca 90 minuter innan han sköts ihjäl av polis.

Men Tower handlar inte gärningsmannen. Nej, den handlar om offren eller än mer de som överlevde. Det som gör Tower lite annorlunda som dokumentär är att den till stora delar är animerad. Man har gått igenom arkivmaterial, vittnesmål och gjort mängder av nya intervjuer. Istället för att dramatisera händelserna genom att filma som vanligt eller visa klipp med talking heads så har man valt att filma scener med skådisar och sen animerat det hela i efterhand. Tänk Waltz with Bashir eller A Scanner Darkly.

Vi har alltså skådisar idag som spelar riktiga personer som de var 1966 när de blev intervjuade direkt efter de tragiska händelserna. Plus att vi får se dessa skådisar i dramatiserade, och alltså animerade, scener som skildrar det som hände under själva skjutningen. Detta blandas även upp med autentiska nyhetsklipp från 1966.

Just att använda den här typen av animering tycker jag funkar utmärkt. Filmmakarna kan ta sig konstnärliga friheter när det gäller det visuella och dessutom vi slipper den där billiga känslan av b-aktig tv-dramadokumentär.

En sak som filmen sätter fingret på är hur frågan om hur man skulle reagera i en liknande situation själv. Är man en fegis (normalt funtad?) eller hjälper man en person som ligger skottskadad helt öppet nedanför tornet och därmed riskerar att bli skjuten själv? Jag hoppas att aldrig få reda på svaret.

Jag önskar jag kunde ge Tower ett högre betyg men det är som så ofta för mig: jag gillar dokumentärer men det är sällan som de lyfter sig över betyget 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Renaissance (2006)

Denna lill-lördag (svenskans fånigaste ord?) skickar jag ut en gammal preblogg-text om en fransk animerad tech noir-rulle (tyvärr med engelska röster) som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2006.

Renaissance var en ganska skön upplevelse som ändå inte gjorde nåt större intryck med tanke på att jag dåsade till gång vid mitten. Innan filmen började nämnde jag för min kompis (min kommentar: undrar vem det var, kan inte minnas?) att vi kommer få se den engelskdubbade versionen vilket jag tyckte var lite synd. Då vände sig en kille om på raden framför och sa att man inte märkte att det var dubbat. Hmm, jag tycker nog man märker att det snackas engelska även fast det utspelas i Paris. Och dessutom får jag för mig att de franska skådisarna är bättre än de engelsktalande. Jag störde mig även på att de använt sig av motion capture-teknik med riktiga skådisar istället för att animera fullt ut.

Ett problem är att rösterna ibland inte riktigt känns som om de riktigt är med i matchen så att säga. Det känns att de i efterhand läser sina repliker utan att agera ut tillsammans med sin rollfigur. Det känns bitvis tillbakahållet och stelt, helt enkelt. Historien, kriminalhistorien, är intressant och med bra sci-fi-inslag och det är väldigt snyggt allting. Dessutom finns det en del kopplingar till utmärkt flummiga animen Akira. Då tänker jag t ex på utseendet på rollfiguren Jonas Mullers yngre bror. Men helhetsintrycket är ändå ganska svalt även om det lyfte en hel del mot slutet. Riktigt snyggt. Jag vill gärna gilla den mer eftersom jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. T ex Ghost in the Shell och Akira rekommenderas om man vill se nåt japanskt med någorlunda liknande känsla, fast bättre.

Mary and Max (2009)

För nån vecka sen publicerade jag en kortis om $9.99 och idag blir det leranimation igen. Om jag minns rätt så såg den här animerade filmen med min torsdagsbio-kompis Anders. Jag såg den i alla fall på bio så mycket vet jag. Om jag ska lägga till nåt mer om filmen så är det att om det hade gjorts en spelfilm av berättelsen så hade Philip Seymour Hoffman spelat den manlige huvudrollen om jag hade fått bestämma. Damn, jag fattar fortfarande att han inte finns bland oss längre. Texten skrevs i juli 2010.

Mary and Max är en australiensisk leranimerad film, lite i samma stil som en annan lerig rulle från samma land, nämligen $9.99. Filmen är mörk, ganska dyster, långsam i tempot, och med ett ganska speciellt utseende på figurerna. Den beskriver livet för två ensamma människor på olika sidor av vår planet som finner varandra, först som brevvänner och sen… Som så ofta i ler- eller dockanimerade filmer så är det väldigt snygga detaljer. Man ser arbetet som lagts ner. Ofta uppstår det en speciell känsla när man skapar en hel värld med hjälp lera och olika modeller. Historien i sig blir till slut ganska rörande med både en del svart humor och tänkvärda detaljer. Men för ett högre betyg krävs lite mer intensitet. Vissa scener är dock klockrena, som t ex när Max (som har Asperger) räcker upp handen i hissen – ”japp, det var jag” – och helt naturligt erkänner att det är han som släppt sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hmm, nu när jag ser bilderna ovan så tänker jag att filmen faktiskt var riktigt rörande, och gullig på ett mörkt sätt.

PPS. Det där jag skrev om Philip Seymour Hoffman skrev jag förresten innan jag upptäckte att det var just han som gjorde Max röst i filmen.

$9.99 (2008)

Jag skickar ut ytterligare en gammal text om en film som jag såg på filmfestivalen för tio år sen. Den här gången handlar det om den leranimerade filmen $9.99. Ja, fast det är inte lera utan man har använt silikon för att skapa figurerna.

$9.99 är en stop motion-animerad australiensisk film om ett bostadsområde i Sydney där alla har sina stora och små problem. Skön och underfundig humor kännetecknade filmen. Ibland överraskade den med drömsekvenser eller surrealistiska scener (låtsasvänner, livs levande änglar och annat). $9.99 syftar på kostnaden för en bok som en av karaktärerna köper som ska lära ut meningen med livet. Ja, litet närmare svaret på den frågan kommer kanske filmen. $9.99 är väl en må-bra-film fast med lite svärta. Men nånstans så är det ofta så att en animerad film bara kan göra intryck till en viss gräns. Den kan vara skön och rolig,men nåt riktigt avtryck gör den kanske inte. Undantaget är väl Eldflugornas grav. $9.99 får en stark trea. En skön film, helt klart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Mja, inte så mycket att säga. Halvbesatt på Saga så där lagom till lunch. Men en skön visning och skön stämning.

Zootopia (2016)

Jag har sett en nygjord animerad Disney-film och det är inte det vanligaste ska jag säga. Jag kan nog räkna dem på ena handens fingrar skulle jag tro och då räknar jag även med Pixar.

Zootopia fick heta Zootropolis i Europa eftersom ”Disney tyckte det var en bättre titel i just Europa”. Jo, just det, och sen fanns det tydligen ett danskt zoo som hade registrerat namnet Zootopia. Fånerier från Disney. Säg som det är istället.

Filmen handlar om kaninen Judy som flyttar från landet till storstan Zootopia för att bli polis, typ den första kaninpolisen nånsin. Hon blir placerad som trafikpolis men drömmer om att jobba med viktigare fall. Var försiktig med vad du drömmer om…

Jo, men det var väl trevligt det här. Det finns en hel del jag gillar och en del som inte riktigt funkar. Vad gillar jag? Jo, jag gillar själva detektivhistorien, utredningen som Judy och hennes nya kompis räven Nick grottar ner sig i. Det kändes som en film noir, eller i alla fall som en homage till klassiska noir-filmer. Många andra referenser till andra filmer dyker för övrigt upp, bl a Gudfadern och Hulken.

Utredningen har att göra med att en del av stadens rovdjur försvunnit spårlöst. När Judy och Nick till slut hittar dem visar det sig att de har blivit ”vilda”. Hehe, jaha, och vad var de tidigare? Hur som helst, i Zooptopia lever i alla fall rovdjur och byten sida vid sida och alla är lyckliga och kramas. Ingen äter ingen. Så det som har hänt är en stor kris.

Innan jag glömmer det, eftersom jag kommer gnälla en del, så kommer här mer positivt. Jag gillade lämlarna. De var roliga. Jag gillade sengångarna. Helt rätt jobb för dem och inte stressande alls för de som står i kö och bara vill få en liten liten sak gjort. Jag gillade mössen som var gangsters och hade isbjörnar som hejdukar. Kul. Miljöerna som filmen bygger upp är väldigt njutbara och det är ett stort plus.

Men. Som så ofta när jag ser filmer med antropomorfiska djur så kan jag inte låta bli att fundera på en del saker. Man gör tydligt att rovdjur är, eller i alla fall har varit, just rovdjur. Vad ska de äta nu? Har de blivit vegetarianer? Och växterna? Har inte de känslor och ett medvetande också om nu en mask har det? Eller har en mask det? Inget av detta berörs.

Poängerna som görs känns lite för övertydliga och samtidigt märkliga i den värld som filmen skapat. En kanin får kalla en annan kanin söt men inte kalla ett annat djur söt. Det är tydligen vilket N-ord man syftar på här. Man drar hela tiden paralleller till vår verkliga värld men jag förstår aldrig kopplingen mellan vårt samhälle och ”rovdjur versus växtätare”-frågan. Jag får inte ihop det fullt ut och därmed hamnar jag på det ändå höga betyget 3,5/5. Avslutningssången: njaaaeee.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

I den version jag såg, på Viaplay med engelskt tal, hade man överallt där det skulle ha stått Zootopia animerat om det till Zootropolis. Dessutom hade alla skådisar spelat in repliker på nytt och där sagt Zootropolis istället. Vilket roligt extrajobb.

Loving Vincent (2017)

Loving Vincent är kanske en sån där film där dokumentären om hur filmen kom till är bättre än filmen själv. Det jag visste om Loving Vincent var att det skulle vara en visuellt häftig film, i alla fall var det det jag hade hört och även misstänkte själv när jag hörde filmen beskrivas. Denna animerade film skulle handla om konstnären Vincent van Gogh och den skulle vara animerad i samma stil som Van Goghs egna tavlor. Jag tyckte konceptet lät ganska spännande.

Och, ja, filmen ÄR visuellt imponerande, speciellt i inledningen där man på ett sätt bränner av sitt bästa krut. Just att se stilen på animationen och hur det är som att titta på en levande målning är coolt, men det är lite som att nyhetens behag bleknar efter ett tag. Men inledningsvis var jag faktiskt förtrollad.

Jag hade som sagt gärna sett en ”making of”-dokumentär. När jag läser på om filmen inser jag hur galen idén är. Först har man filmat en ca 90 minuter lång film med vanliga skådisar i studio med greenscreen. Sen har man använt sig av flera hundra konstnärer som med olja på duk producerat 65000 bildrutor, baserat på den inspelade filmen, i form av fullstora tavlor, äkta oljemålningar. Crazy. En sekund tog två veckor att måla och fyra år tog arbetet totalt.

Storyn är en hyfsat intressant detektivhistoria där Armand (Douglas Booth), sonen till en gammal brevbärare (Chris O’Dowd), försöker leverera ett brev till Vincents bror Theo, det sista brevet som Vincent skrev. När Armand upptäcker att Theo inte är i livet längre blir han istället besatt av ta reda på vad som orsakade Vincents död. Tog han sitt eget liv eller var det nåt annat som hände?

Vi får höra en mängd personer (en spelad av Saoirse Ronan exempelvis) berätta om Vincent och hur han var när de träffade honom. Var han deprimerad? Glad och på bättringsvägen? Alla verkar ge olika besked.

I flashback-sekvenser får vi ta del av olika episoder ur Vincents liv. Här har man valt en annan animationsstil, svartvitt och mer realistisk som påminner om blyertsteckningar eller gamla fotografier.

Jag gillade det faktum att man använde sig av olika stilar. Nutiden med Vincents galna stil och dåtiden med en mer återhållen stil. Det påminde mig lite om Instagram och hur man applicerar olika filter för att ge olika känsla beroende på vad man vill förmedla.

Filmens problem är att jag, hur visuellt imponerande den än må vara, inte fann historien tillräckligt engagerande. I detektivhistorien lägger man fram idén om att Vincents död kanske inte alls skedde på det sätt som man kan läsa om på Wikipedia. Var det fler personer inblandade? Vad hände egentligen? Och det i sig var hyfsat intressant men jag tyckte filmen segade sig fram i snigelfart för att komma fram till pudelns kärna.

Visuellt är filmen som sagt häftig. Landskap, byggnader, broar, tåg, hus, sädesfält, himmel, vattendrag och allt sånt är riktigt snyggt gjort. Ett litet problem är dock att människorna ser lite för verkliga ut. Det är ett problem jag har ibland med filmer som är gjorda på det här sättet, med rotoscoping där man filmar skådisar på vanligt sätt och sen animerar i efterhand. Jag tas liksom ur den animerade världen och påminns om att det är verkliga skådisar i en studio.

Hur filmen är gjord är däremot alltså galet imponerande och inspirerande. Men nu visste jag ju inget om det i detalj när jag såg filmen och en film är ju trots allt en film hur den än har gjorts (ja, jag tittar på dig Boyhood!).

Loving Vincent är en tragisk historia om en under sin livstid helt okänd man. Det som fascinerar mig är att Van Gogh endast sålde en enda tavla (säger legenden) när han själv levde men numera går hans tavlor för över hundra miljoner dollar. Galet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioLoving Vincent har premiär idag fredag och om du är konstintresserad rent allmänt så är det nog värt att ta en titt på filmen. Om du har ett specialintresse för Van Gogh så är filmen ett måste!

Det var inte så många av mina filmspanarkompisar som såg Loving Vincent nere i Malmö. Men några var vi i alla fall och länkar till recensioner dyker upp här när de publiceras.

 

Här är några av oljemålningarna som alltså existerar i verkligheten och går att köpa!

Anomalisa (2015)

Ett litet (och kanske ett generellt problem med dockfilmer) är att alla ansiktsuttryck i Anomalisa är exakt lika hela tiden. Filmmakarna får liksom välja om det ska vara ett glatt, neutralt eller ilsket ansikte. Här ser huvudpersonen, och alla andra, otroligt uttråkade ut. Filmen är aningen för dyster för min smak. Den påminner lite om Synecdoche, New York i sin dysterhet. Det blir för långsamt, för apatiskt. Handlingen känns bisarr men inte på det där vanliga sköna Charlie Kaufman-sättet. Det känns som att jag har sett det förut eller åminstone versioner av samma idé. Alla pratar likadant och ser likadana ut för huvudpersonen. Alla är lika och han är deprimerad. Jag tycker inte handlingen leder nån vart. Det finns ingen riktig dynamik här. Och den omtalade sexscenen? Hmm, inget speciellt med den. Men lite pinsam och gullig var den väl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: