Tomm Moore är en irländsk animatör med en speciell tecknarstil. Sen tidigare har jag sett den väldigt vackra Song of the Sea. Hur är då Moores stil? Ja, det är så långt ifrån Pixar man kan komma. Det känns som att titta på akvarellmålningar ungefär. Vattenfärger där bakomliggande streck och former syns igenom.
Dessutom är det som att allt är platt. Det är lustiga perspektiv där det saknas djup och påminner lite om hur man (läs: jag) målade som barn. Det förekommer ofta även en speciell symmetri med fyrkantiga och runda former. Det är utstuderat på det sättet.
Wolfwalkers är en klassisk sagohistoria som inledningsvis påminner om Pixars (apropå Pixar) Brave. I Brave handlade det om björnar som var människor och människor som var björnar. Här är det istället, som titeln skvallrar om, vargar i fokus.
Robyn är en ung äventyrslysten tjej som upptäcker en hemlig dold värld i skogen bakom täta buskar. Mina tankar gick till The Secret Garden och jag tror att det är den brittiska tv-serien från 1975 jag tänker på.
Ja, det är som sagt ett klassiskt upplägg och jag blev påmind om några av Studio Ghiblis filmer, kanske främst Prinsessan Mononoke. Precis som i den är det som att naturen nästan är ond, eller åtminstone farlig för människorna som vill hugga ner träd för att kunna bruka jorden. Robyn blir länken mellan naturen och människorna.
Klart sevärt!
🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅
Därmed tar bloggen julledigt och är tillbaka om en vecka. God Jul!
I Lost My Body (J’ai perdu mon corps) är en fin fransk film. Det är en rar film. Animerad och fylld med innovationer och fantasi. Jag gillar animeringsstilen som är enkel och påminner lite om klassisk anime. Musiken och stämningen ger nostalgi-vibbar av en barndom som fanns en gång.
Det förekommer ingen handling egentligen på ett vanligt vis. En mamma dog i en bilolycka (?) i Marocko och pappan och den lille sonen flyttar till Paris.
Nu har sonen vuxit upp och försöker hitta sig själv som främling i sin stad. Han jobbar som pizzabud och en leverans leder till ett slumpmässigt möte med en madam i ett trapphus i en fin scen. Efter det följer fler fina sällsamma scener.
Fasiken så fin vacker den är, filmen. Den kanske inte levererar (förutom pizza) nåt nybakat rent innehållsmässigt. Men det är berättat på ett underbart sätt. Miljöerna är härliga, de urbana miljöerna i Paris. Musiken (av Dan Levy) sätter som sagt helt rätt stämning.
Titelstycket från Dan Levys soundtrack till filmen
Idag skickar jag upp om en kort preblogg-text från september 2007 om The Simpsons Movie. I PS:et noterar jag att jag inte var lika förtjust i South Park-filmen som kom 1999. När det gäller tv-serierna så är det samma sak där. Jag såg knappt alls på South Park men jag tittade en hel del på The Simpsons. South Park innehöll inte riktigt min typ av humor plus att tecknarstilen var direkt störande. Däremot älskade jag Trey Parker och Matt Stones marionettdockfilm Team America: World Police från 2004.
Det här var en klart underhållande film där skämten staplas på varandra. Jag störde mig på att filmen inte fyllde ut hela bioduken (vilket den inte gjorde från början) men det visade sig givetvis vara ett av skämten: man visade att man gick från tv-skärmen till den bredare bioduken. Jag gillar såna metafilmsgrepp. Filmen tappar en aning när familjen Simpson lämnar Springfield men den är ändå underhållande. Jag håller med Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) som ville se mer av Mr Burns. Han är bara för bra. ”Release the hounds!”. Även om den blir lite halvseg i mitten så tycker jag ändå man har lyckats göra en biofilm som inte känns som ett förlängt tv-avsnitt. Storyn funkar.
PS. Jag kan säga att jag inte håller med Ingo (min kommentar: en gammal filmforumkompis som tyvärr inte finns bland oss längre) som tyckte att South Park-gänget lyckades bättre som film. Tvärtom.
Tiden går fort när man har roligt. Eller nåt. Nu kanske inte mitt Pixar-tema rent betygsmässigt blivit nån jättesuccé men det har ändå varit riktigt kul att gå från att knappt ha sett en enda Pixar-film till att nu ha betat av alla filmer i deras katalog. 23 stycken allt som allt. Det hela startade i januari med Toy Story och nu har vi nått vägs ände med Soul.
Jag tjuvstartade faktiskt temat med att se Soul redan i januari som första film. Nu har jag sett om den för att ha den fräsch i sinnet (eller kanske i själen) och för att se om en omtitt skulle göra filmen bättre eller sämre i mina ögon.
Resultatet? Ja, det blev ungefär samma utfall. Soul är en helt ok film, kanske till och med bra. Men nånting saknas. Jag önskar nästan att filmen hade varit helt realistisk och bara utspelat sig i New York bland huvudpersonen Joe Gardners familj och vänner. Det hade kunnat vara en dramakomedi om hur Joe försöker få rätsida på sitt liv. Ska han fortsätta som musiklärare som mamman vill eller ska han satsa på sin dröm att jobba som jazzpianist. Det här upplägget påminner mig om den helt underbara The Forty-Year-Old Version som bjuder på en mysig dramakomedi i härliga svartvita New York-miljöer med roliga personer. Soul hade kunnat vara en animerad variant av den filmen.
Men det här är en Pixar-film med en sina vanliga ingredienser: en parallellvärld som vi människor inte vet om att den existerar. I det här fallet är det en värld som sköter om allt som händer innan du föds som människa och efter att du dör. Det är en arbetsplats som vilken annan. De döda ska räknas. Nya själar ska hitta sin plats i livet, få sina egenskaper, hitta sin inre gnista, innan de likt en fallskärmshoppare kan glida ner mot jorden och sin födsel.
I den här märkvärdiga världen hamnar Joe när han ramlar ner i en gatubrunn utan lock och dör. För Joe kunde tajmingen inte vara sämre. Han har ju precis fått sitt break, en chans att spela med divan, jazzlegenden och saxofonisten Dorothea Williams. Joe vägrar acceptera sin död. Det aningen märkliga är att det bara är Joe som blir upprörd över sin kommande undergång. De andra själarna står lugnt i kö på rullbandet mot det stora intet.
På nåt sätt hamnar Joe i The Great Before, dvs den arbetsplats där nya själar ska läras upp inför livet på jorden. De som jobbar där misstar Joe för en s.k. mentor, dvs en död själ (eller själen är inte död men väl dess kropp) som innan de åker vidare mot The Great Beyond tar sig an varsin bebissjäl. Joe får en själ kallad 22 dumpad i knät. 22 är en odåga som i flera tusen år varit i detta limbo-läge utan bli redo för att födas. Tillsammans tar de sig tillbaka till jorden för att Joe ska kunna genomföra sin spelning med Dorothea (och kanske kan 22 lära sig nåt också på köpet). Det enda problemet är att Joes själ hamnar i en katt och 22 hamnar i Joe. Body swap comedy! Freaky Friday!
Inledningen är strålande. Musiken och miljöerna är helt underbara. Här hade jag som sagt kunnat hänga mer. Det var faktiskt en ganska ovanlig sak för att vara Pixar, just detta att den fokuserar på vuxna människor som inte är leksaker, myror eller monster. Det är väl egentligen bara Ratatouille och kanske nån till jag kommer att tänka på.
När filmen utspelar sig i The Great Before och på andra märkliga platser så tappade jag lite av intresset. Det var lite fascinerande det hela men jag blev inte berörd på samma sätt som jag blev av Inside Out som ju även den regisserades av Pete Docter och har ett liknande upplägg med en hel värld av känslor i människans hjärna.
I slutändan är det en resa för både Joe och 22. Bägge två kommer till insikt om vad som är värt att leva för. Vilket då undrar ni? Ja, det är det vanliga. Ni vet: glass, pizza, vinden, sanden mellan tårna, att bli skälld på i tunnelbanan. Såna grejor. Eller kanske berget, molnet, skogarna och de sorlande källorna som farbror Isak berättar om för Fanny och Alexander.
Blev det dammigt i rummet mot slutet? Nej, inte alls faktiskt. Inte ens nära. Varför blev jag inte mer berörd. Hmm, jag vet inte. Kanske var slutet lite för enkelt, lite för mycket fint ihopknutet i en rosett. Betyget blir en helt vanlig trea. Bra men inte jättebra.
Slutligen: varje gång jag ser (och hör) nån spela trombon tänker jag på Fred Wesley, min funkiga favorittrombonist.
Denna sista Pixar-fredag får jag sällskap av Fripps filmrevyer-Henke igen vilket känns väldigt roligt eftersom han ju var med när jag drog igång projektet med att se alla Toy Story-filmerna. Blev han själaglad av Soul? Ta reda på det genom att klicka här.
Men vänta! Är Pixar-projektet helt slut? Hmm, nej, jag tror faktiskt jag måste bjuda på en topp-10-lista också. Så nästa fredag kommer min lista över Pixar tio bästa filmer! Det känns som en bra avslutning, och den stora frågan är om nån av Cars-filmerna kommer att platsa.
Kanske borde jag ha gjort en topp-10 Bergman i samband med mitt Ingmar Bergman-projekt också? Well, det går ju fortfarande att åtgärda (t ex på fredag om två veckor, vem vet?).
Onward kan vara Pixars mest ooriginella film hittills. Efter den i mina ögon originella, färgsprakande och berörande Coco känns det som att vi är tillbaka i gamla och lite trötta Pixar-hjulspår igen. Det vimlar av referenser till diverse populärkultur och jag tycker att filmen har svårt att stå på egna ben.
Det är en klassisk coming of age-historia där den unge alven Ian försöker hitta sin plats i tillvaron. Ian bor med sin mamma Laurel, sin äldre dude-bror Barley och mammans nya snubbe, kentaurpolisen Colt. Ians pappa gick bort innan Ian föddes vilket har påverkat relationerna inom familjen (obviously!) och det hänger som en sorts skugga över deras liv. När Ian fyller ”nästan en riktigt man” (16 år) får han en present som pappan har lämnat efter sig. Det visar sig att det kanske finns en magisk chans att Ian, och mamman och Barley, kan få träffa sin pappa igen och för första gången.
Vänta nu? Alver, kentaurer och magi? Ja, Onward utspelar sig i en värld som bebos av fantasivarelser som alver, drakar, kentaurer, småfolk, fauner och cykloper. En gång i tiden var även magi och trollkarlar en viktig del av den här världen. Men i och med teknikens utveckling så behövs inte längre magi för att exempelvis få ljus och värme i sitt hus. Nej, nu räcker det ju att tända en helt vanlig glödlampa och sätta på elementet. De gamla tidernas trollformler och spännande skattkartor ses numera som nåt förgånget och barnsligt. Ians bror Barley är emellertid besatt av dessa gamla tider och spenderar all sin vakna tid med att… vara besatt av dessa gamla tider. Men frågan är vem av bröderna som har den magiska gåvan? Ja, det är inte så svårt att gissa.
Brooooo! Duuuude! Onward är en bro-ig (broey) film. Den känns som en mix av Monsters University, alla high school-filmer som gjorts, Jakten på den försvunna skatten, The Goonies (som jag inte ens har sett) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (som jag inte heller har sett). Försöker man rida på nån fantasy-våg efter Harry Potter, Games of Thrones och annat undrar jag? Ja, förmodligen är det därför man valt att låta filmen utspela sig i den magiska värld som den utspelar sig i. Jag vet inte hur mycket dessa magiska element egentligen tillförde. I grunden är Onward en film om en brödrarelation och jag tyckte alla referenser hit och dit mer störde än tillförde.
Ytterligare en annan film som jag inte har sett men som Onward måste vara en sorts hyllning till är Weekend at Bernie’s. Eller hur? Ni som sett bägge filmerna måste hålla med.
Som jag skrev inledningsvis tycker jag inte filmen står på egna ben. Storyn har vi sett tusen gånger förut. En ung kille ska hitta sig själv och är samtidigt The One. Mammans nya kille är polis (givetvis, som i Ant-Man) och ingen av sönerna gillar honom. Har vi sett det förut?
Det är dock intressant hur Pixar verkar besatta av döden. Helt rätt i och för sig. Det är ju en del av livet och ett tema som ofta gör sig bra på film.
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia brukar ofta gnälla på genusperspektivet i Pixars filmer. Själv är det sällan nåt jag tänker på när jag ser på film. Den här gången kände jag dock av det. Mamma Laurel och hennes nyfunna vän, mantokoran Corey, sidsteppas rejält en bit in i filmen. Efter att bröderna ger sig ut på en quest så följer Laurel och Corey efter för att försöka hitta dem och förhindra en katastrof men vi får inte följa deras äventyr överhuvudtaget. De försvann helt ur handlingen bara för att i slutet dyka upp som en deus ex machina. Jag hade gärna sett lite mer av dessa kvinns då jag blev lite less på bröderna.
Blev det dammigt i rummet i slutet? Nej, inte alls. Jag delar ut två Fenix-stenar till Onward och då kanske jag är lite snäll.
Idag får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes tankar om Onward här. Dessutom har podden Snacka om film! som av en händelse som ser ut som en tanke tagit sig en titt på Onward. Hur upplevde de filmen? Filmisk magi eller funkade inte formeln?
Tiden går fort när man har roligt! Nästa fredag är det dags att avsluta Pixar-temat med den senaste filmen Soul och då ansluter Fripps filmrevyer-Henke med sina funderingar om själen. Cirkeln är sluten.
Under mitt Pixar-tema har en sak blivit väldigt tydlig. De filmer som funkar absolut bäst för mig är de som känns lite vuxnare, de som inte har så rackarns många populärkulturella referenser och de som har människor som huvudpersoner. Filmer om bilar, dinosaurier, leksaker, myror, monster eller fiskar funkar överlag sämre. Så är det bara.
Coco visade sig vara en film som gick hem hos Pixar-skeptikern Jojjenito. Den gick till och med hem rejält. Ja, den gick hem så rejält att det blev dammigt i rummet. Inte bara nästan dammigt. Nej: dammigt!
I Coco har Pixar åkt till Mexiko där vi träffar den stora och mustiga familjen Rivera som förbereder firandet av Día de Muertos. Den unge Miguel drömmer om att bli musiker men det kan bli svårt om man är en del av familjen Rivera. Mörka familjehemligheter har gjort att musik är bannlyst. Flera generationer tillbaka så lämnade mannen som Miguels mormors mormor (ja, jag tror det blev rätt) var gift med sin fru och lilla dotter Coco för att göra karriär som musiker. Han kom aldrig tillbaka, och därmed var musik a big no-no i familjen Rivera.
I hemlighet vill Miguel uppträda på en talangjakt under festligheterna kring Día de Muertos. Han behöver dock en gitarr, och kommer på idén att sno den gitarr som förvaras inne i gravkammaren där byns musikhjälte Ernesto de la Cruz sover den stora sömnen. Well, det kanske Miguel inte skulle ha gjort. Eller så skulle han gjort just det. Miguel transporteras nämligen till De dödas land där han träffar på sina gamla döda släktingar och kanske kan han även få reda på vad som egentligen hände med Cocos far. Arriba!
Ja, jag tyckte det var en härlig film. Inledningsvis kunde jag tycka att det var en lite överdriven reaktion att vara så totalt emot musik. Att musik skulle vara helt förbjudet att vare sig lyssna på eller än värre spela själv. Men efter hand så insåg jag att det handlade om en gammal familjehistoria som ärvts ner från generation till generation. Det sätter sig i väggarna. Gammalt groll.
Miguel är ju ännu oförstörd och när alltså på en hemlig dröm om att lyckas som musiker. Han har inrett en (hemlig, förstås) vindsvrå till en sorts musikstudio där han tittar på gamla VHS-band med sin hjälte de la Cruz och lär sig sjunga och spela gitarr.
Vi har alltså ett av Pixars återkommande teman: en ung pojke eller flicka (eller dinosaurie) som känner sig hämmad av sin familj och inte får göra det som hen själv vill, som inte får skapa sig sin egen framtid. Brave är väl det andra tydligaste exemplet.
Ett annat tema som jag känner igen vid det här laget är skildringen av en parallell men dold värld där ett annat liv fortgår samtidigt som vårt eget. I det här fallet är det ju De dödas land vi får lära oss mer om. En skillnad är att i Coco så är ju personerna i filmen medvetna om att det finns en sån värld. De tror på den även om de inte kan se den och de som befolkar den. Ja, förutom Miguel då som via magins (?) hjälp får tillgång till den.
Coco har ett väldigt fint budskap. Eller kanske inte ett budskap. Det kändes mer som en filosofisk tanke. Så länge människor i vår värld minns och tänker på sina döda släktingar så lever dessa vidare i De dödas land. Men om inte historierna om de sedan länge bortgångna inte berättas så kommer förr eller senare en tid när ingen längre minns, och då försvinner man även från De dödas land in i intet. *snyft*
Slutet är en känslobomb som briserade med stor styrka. Det gick inte att värja sig när Miguel sjunger sången ”Remember Me” för sin mormors mor Coco för att hon ska minnas sin far så att han ska få chansen att besöka sin levande familj under nästa års Día de Muertos. Dammigt!
Förutom detta rörande slut har filmen en del andra plus. Givetvis är animeringen supersnygg. De färgsprakande miljöerna i De dödas land var underbara. De döda själva var skönt framställda som löst sammansatta skelett. Här snackar vi att man faktiskt tappar hakan på riktigt om man blir överraskad.
Efter att filmen nu har marinerat ett dygn så känner jag mig tvungen att dela ut temats andra 4/5-betyg till Coco. Det är denna och Ratatouille som hittills har förärats med så höga betyg.
The Good Dinosaur måste vara en av de minst kända av Pixars filmer och när jag läser på lite om den så verkar den inte heller ha blivit nån publiksuccé när den kom. Det är en märklig film. The Good Dinosaur är en sorts alternativhistoria om hur jordens utveckling skulle ha blivit om den där meteoriten som utplånande dinosaurierna för 65 miljoner år sen faktiskt inte hade träffat jorden. Här tyckte jag filmen inleddes ganska snyggt med en hjord växtätande dino-bjässar som lugnt betar vidare efter att ha vridit på sina huvuden och tittat lite lagom nyfiket på ett stjärnfall.
Så, vad hände då när dinosaurierna levde vidare? Ja, det kan ni aldrig gissa. Men jag ska berätta. Dinosaurierna lärde sig prata, bygga hus, staket, och driva jordbruk eller boskapsskötsel. Huvudpersoner i detta Hem till gården-drama är familjen Apatosaurus som livnär sig på att odla majs. Den yngste sonen i familjen, Arlo, är en klen och rädd stackare som försöker imponera på sina föräldrar men allt som oftast misslyckas med sina uppdrag. En dag ramlar Arlo ner i floden och sveps iväg, långt bort från sin familj. För att ta sig tillbaka hem gäller det nu för Arlo att besegra sina rädslor och vinna över sig själv!
Dinosaurier blev alltså i princip som människor. Vad hände med människorna då? Ja, haha, de blev som djuriska varghundar ungefär. Arlo träffar under sitt ofrivilliga äventyr på ett föräldrarlöst människobarn som beter sig som en hund. Ja, barnet är i princip en hund. Han bits, skäller, ylar och hoppar runt som en upphetsad terrier. Hur gick det till? Varför har filmmakarna valt att framställa detta barn som en hund? Mycket märkligt. Jag undrar om Anton Glanzelius gjorde barnets röst i den svenska versionen?
Filmens naturmiljöer är väldigt fina. Jag får känslan av att se en BBC-naturdokumentär om Yosemite eller Yellowstone. Det var nästan så jag förväntade mig en berättarröst av David Attenborough. Naturen är alltså återgiven på ett fotorealistiskt sätt. Det känns nästan som att man har filmat på riktigt och sen kört det genom ett Pixar-filter. Jag blir för övrigt inte riktigt klok på det här med att göra datoranimerade filmer som ser ut som att man har filmat verkliga miljöer. What’s the point, liksom? Förutom att visa hur tekniskt skickliga man är. Det är kanske därför jag oftast uppskattar anime mer (än Pixar). Där handlar det mer om ett konstnärligt uttryck snarare än teknisk briljans.
Det som sticker ut en hel del och som jag faktiskt gillade är att dinosaurierna inte alls är gjorda för att se ut som de faktiskt gjorde. Nej, de är tecknade med överdrivna former och som tagna ur en serietidning för barn. Jag läste nånstans att detta var en av förklaringarna till att filmen delvis floppade. Mja, jag vet inte. Visst, det skavde en del, just barnsligheten som kontrast mot den ”verkliga” naturen. Men det var inte direkt nåt negativt för mig.
Vad som däremot störde en del var de vanliga referenserna till företeelser och beteenden från vår värld av idag. (Lustigt med ord som har två e:n i rad.) Jag kan inte hjälpa det, men jag kastas ofta ut ur filmens värld eftersom manuset själv gör just det (dvs kastar sig ut ur filmens och sin egen värld).
Det förekommer en del naturmystik (och ännu mera naturromantik) och det påminde mig lite om en del av Studio Ghiblis filmer. Skillnaden här är dock att det inte känns på riktigt. Det känns inte som en värld som är inbodd som jag brukar säga. Ghibli förmedlar ofta en känsla av en komplett värld där det man får se bara är en liten del av den världen. Världen i The Good Dinosaur framstår mer som ett luftslott med instoppade figurer som inte har ett liv vare sig före eller efter sina inhopp i filmens manus.
Om jag ska avsluta med nåt positivt så kan jag säga att jag gillade Sam Elliott som en boskapsfösande Tyrannosaurus. Elliotts röst är i konkurrens med Morgan Freemans den mysigaste man kan lyssna på. Under partiet med Elliott så blev filmen en western och det var en metapoäng som jag i alla fall inte ogillade.
Vad gäller teman (förutom att övervinna sina rädslor) så tar The Good Dinosaur en kölapp och ställer sig bakom Vin Diesel i kön till #family-kassan. Skillnaden är väl att det här handlar om mer traditionella familjer och inte om folk som gillar att köra bil fort. Mot slutet av filmen får vi en fin scen mellan Arlo och hans människohund som knyter ihop #family-temat på ett snyggt sätt visuellt. Dessutom blev det nästan lite dammigt i rummet här. Slutbetyg: varken bättre eller sämre än de flesta andra av Pixars filmer.
Bonusbild och samtidigt mitt ”ansökningsbrev” till Pixar Animation Studios
Efter att i förra filmen varit lite sidsteppad (till förmån för bärgningsbilen Mater) är nu Lightning McQueen (Owen Wilson) tillbaka i fokus. Vi är med andra ord tillbaka på racing-banan där McQueen länge varit en vinnare. Nya förmågor knackar dock på dörren. Ungtupparna äntrar banan med ny teknik, simulatorer och statistik. McQueen känner sig stressad och gammal och i sin iver att utmana de unga bilarna kraschar han våldsamt. Är karriären över nu, precis som den var för den gamle mentorn Doc Hudson efter dennes krasch?
Efter de inledande racing-sekvenserna gör vi ett kort besök i Radiator Springs där McQueen efter kraschen sitter och surar och tänker tillbaka på bättre tider, speciellt de lyckliga stunderna med Hud. Till slut, efter lite påverkan från sina vänner, beslutar sig ändå McQueen för att satsa vidare.
Nu får vi ett klassiskt roadmovie-collage med klassiska amerikanska miljöer och smörig pop-country. Amerikanarna älskar verkligen sina vägar och sina bilar! McQueens färd inuti den stora röda lastbilen Mac går till en helt ny och ultramodern träningsanläggning där formen ska finslipas.
Den som får ansvaret att lära den gamla hunden McQueen att sitta är den klämkäcka tränartjejen Cruz, a.k.a. The Maestro of Motivation. Som förväntat går det inte så bra. Stretching och simulatorer är inte direkt McQueens grej. Hans nya chef hotar med att avsluta samarbetet men McQueen får en sista chans. Om han lyckas vinna det första loppet för säsongen så får han fortsätta rejsa.
Jag får lite Rocky vs Ivan Drago-känsla. Genuin (amerikansk) racing-skicklighet ställs mot ny avancerad teknik. Man kan säga att Cruz till att börja med spelar motsvarande roll som Brigitte Nielsen gjorde i Rocky IV. Men skrivbordsprodukten Cruz, som trivs i sin kliniska och instängda träningsmiljö, får lära sig ett annat om racing på riktigt. När McQueen ledsnat på simulatorer och pepp-talks så börjar han nämligen träna på sitt eget sätt, på sanden vid en havsstrand och i ett lerigt folkrace (eller demolition derby mer specifikt).
Det visar sig dessutom att Cruz som ung närt en dröm om att bli racingförare men inte vågat i den hårda miljön som domineras av män. Men kanske chansen finns än?
Cars 3 är otroligt amerikansk. Jag misstänker, utan att ha kollat upp det, att den mer internationellt präglade tvåan inte gick hem hos den amerikanska publiken. Nu skulle man tillbaka till rötterna och ”USA! USA! USA! USA! F*ck, yeah!”. Men även till mysig och nostalgisk americana i form av fina slitna miljöer och lost highways. Underbart!
Notis 1: Det var först i den här filmen som jag insåg att alla traktorer som förekommer faktiskt skulle föreställa kossor; kossor som man kan använda som träningshjälpmedel genom att försöka ta sig igenom en muande hjord av dem.
Notis 2: Senator Clay Davis från The Wire (yay!) dyker upp som en veteranracingbil. Isiah ”shiiiiiiiit” Whitlock Jr! Jag kände direkt igen hans karaktäristiska röst.
Avslutningsvis får jag lov att säga att det var ett lite udda ämne som behandlades: hur svårt det kan vara att avsluta sin karriär som elitidrottare, att därmed förlora en del av sin identitet. Det ska filmen ha cred för. Man snuddar även vid frågor kring hur det svårt det kan vara som kvinna eller svart i sportens värld. Ämnen som fortfarande är aktuella.
Cars 2 är en helt annan film än sin föregångare Cars. Vi spenderar t ex knappt nån tid alls i Radiator Springs eller Kylarköping som Disney+ väljer att visa det som trots att jag valt engelska som språk både för tal och text.
Filmen inleds förvånande nog som en Bond-film med att vi får lära känna en bilagent (agentbil?), Finn McMissile, röstspelad av en omisskännlig Michael Caine. Mystiska aktiviteter pågår ute på en oljeplattform. McMissiles uppgift är att ta reda vad men han blir avslöjad innan han får reda på nåt och tvingas fly för glatta (eller blöta) livet.
Vad har detta med racingstjärnan Lightning McQueen att göra? Inte så mycket egentligen. Lite överraskande så är det nämligen inte McQueen som är mest i fokus i filmen. Den rollen har bärgningsbilen Mater tagit över. Postern ovan ljuger alltså en del.
Det ena leder till det andra när Lightning och Mater är i Japan för att tävla i World Grand Prix bl a mot den italienska F1-bilen Francesco Bernoulli (röstspelad av en, precis som Caine, omisskännlig John ”Överspelet” Turturro). Plötsligt finner sig Mater värvad av Finn och den brittiska underrättelsetjänsten för att lösa mysteriet om vad som egentligen pågick ute på oljeplattformen.
Jag märker direkt att animationen är snäppet bättre än i den första filmen. Framförallt under inledningen noterade jag att havet var helt underbart gjort. Jag tror aldrig jag har sett havsvatten så snyggt animerat förr. Kanske i Ponyo, men där är det ju en helt annan stil.
En annan positiv detalj var att jag bisarrt nog köpte att bilar (och båtar, flygplan och andra typer av fordon och maskiner) är levande varelser som finns i världen trots att inga människor existerar och därmed byggt dem. Kanske har man lyckats förmänskliga dem på ett bättre sätt eller så har jag blivit van helt enkelt.
Filmen har ett uttalat miljötema där mycket handlar om att ta fram förnybara energikällor istället för att förlita sig på fossila bränslen som olja. Gissa vad filmens storskurk (en Elon Musk-homage?) vill att världen ska förlita sig på i framtiden?
Ett annat tema är USA vs Resten av världen och hur korkade amerikaner är. Det gestaltas i filmen av hur korkad i synnerhet Mater är. Det handlar om att tro att wasabi är glass, det oerhört förvirrande metersystemet och den lika förvirrande vänstertrafiken i London (ja, men den ÄR ju förvirrande). I slutändan så är det förstås ändå amerikanerna vi har att tacka för världsfreden och att en ondskefull skurk inte tog över världsherraväldet.
På det mer personliga planet handlar det om att lita på sig själv och sina vänner. Att inte försöka spela en roll utan att vara sig själv. Att inte försöka tvinga på en kompis en roll som han eller hon inte är trygg med. Lita på den du är! (Är det en trigger att skriva ”han eller hon” i en text?)
Slutligen: Mater röstspelas av… Larry the Cable Guy. What?! Vem fasiken är det? På IMDb är skådisen alltså namngiven som Larry the Cable Guy. Släng dig i väggen, McG! Efter lite research visar det sig att Larry är Dan Whitney, en amerikansk ståuppkomiker som skapat sig ett namn genom sin persona Larry the Cable Guy, en tvättäkta redneck med kraftig sydstatsbrytning.
Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!
Resultatet? Det blev en dikeskörning.
Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.
Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.
Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.
Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.
Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.
Idag skickar jag upp om en kort preblogg-text från september 2007 om 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?