Downton Abbey (2019)

Downton Abbey är rena rama kostymdramaporren – och jag stortrivdes och mös som en spinnande katt på en varm motorhuv under visningen på Malmö Filmdagar på Royal, Sveriges bästa biosalong. Yay!

Själv har jag aldrig egentligen följt tv-serien, eller det är åtminstone vad jag trodde. Men jag visste att jag under en period av nån anledning hade sett ett gäng avsnitt, kanske under besök hos mina föräldrar eller om serien hade visats på SVT på söndagskvällar (det brukar vara en perfekt avslutning på helgen att se den serie som SVT visar då, typ vid 21-tiden). Men nån vidare koll trodde jag inte att jag hade.

Nu visade det sig att jag ändå hade hyfsad koll. Jag visste i princip vilka alla rollfigurer var och en del av deras bakgrundshistorier. Några var mer okända. Men, vet ni vad, det spelade ingen roll hur det nu var med mina kunskap om serien eftersom filmen gör ett bra jobb att introducera varje rollfigur och relationerna mellan de viktigaste spelarna. Ja, spelare är ett rätt bra ord för att beskrivavad det handlar om. De flesta har dolda agendor som de genom olika strategier försöker genomdriva.

På Downton Abbey råder stor uppståndelse. Kungen och drottningen ska besöka familjen Crawleys ståtliga lantgods under en rundresa i Yorkshire. Det är med skräckblandad förtjusning både upstairs och downstairs ser fram emot besöket.

Jag kan inte låta bli att charmas av det här. Jag är redan från början svag för brittiska kostymdramer (ja, jag tittar t ex på dig The Remains of the Day). Om man dessutom bjuder på en Maggie Smith i högform med en replikleverans som är knivskarp, så går det inte att misslyckas.

Jag kan tycka att man kanske har slängt in en sidohistoria för mycket om en av betjänterna ute på äventyr på gay-klubb. Det blev liksom en sak för mycket och kändes inslängt för att man skulle framstå som woke. Men överlag är det bara att sitta och njuta av miljöerna, pompan, ståten, intrigerna och framförallt den härligt brittiska dialogen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioDownton Abbey har biopremiär nu på fredag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Är du ett fan av serien så är det ju inget att snacka om, och jag tror du kommer att bli nöjd.

Fler åsikter om Downton Abbey får du från Fiffi som pratar om den i SoF-podden på torsdag.

 

Upstairs

Downstairs

Maleficent (2014)

MaleficentJag gillar sagor. There, I said it. Nej, det kanske inte är nåt överraskande erkännande egentligen, men när det kom fram att jag gillade brittiska kostymdramer så agerade alla mina filmbloggarkompisar som om det kom som en fullkomlig överraskning. Nåväl, sagor var det. Jag gillar alltså sagor och jag gillar sagor på film. På senare år har det kommit ett antal nya versioner av gamla klassiska sagor, som t ex Jack the Giant Slayer och Oz the Great and Powerful.

Förra året kom det ytterligare en sån här modern tolkning av en gammal historia, och den här gången var det Törnrosas tur. Fast att säga att filmen bygger den gamla folksagan är inte helt korrekt. Istället handlar det om en spelfilmsversion av den animerade Disneyfilmen Sleeping Beauty från 1959. Angelina Jolie spelar huvudrollen, men, nej, hon gör inte rollen som prinsessan Aurora utan Jolie har givetvis axlat skurkrollen som den ondskefulla svarta fen Maleficent. Det var en gång…

Efter att ha sett cgi-festen och sömnpillret Oz the Great and Powerful var jag redo för, eller snarare befarade, sterila datoranimeraingar en masse. Japp, mycket riktigt. Allt i Maleficent är datoranimerat. Allt utom Maleficent själv faktiskt. I filmens inledning där Maleficent är bara barnet spelas hon av charmiga Isobelle Molloy. Eh, vad? Maleficent, charmig? Ja, i denna version av Törnrosa har man skiftat fokus och gjort om vissa detaljer i berättelsen. Maleficent är inte en ondskefull fe i stil med den onda Häxan från Väst från Trollkarlen från Oz. Nej, hon är en godhjärtad fe som lever sitt liv i ett magiskt sagorike. Allt förändras dock när människorna i ett intilliggande rike invaderar Maleficents skogsparadis. Mest förändras Maleficent själv. Den avgörande händelsen är ett svek begånget av en ung pojke som Maleficent träffat som barn.

Inledningen, och större delen om jag ska vara ärlig, är en cgi-fest. Det blir så sterilt och tråkigt. Allt är alltså gjort i datorer. Ändå lyckas filmen få till en viss sagokänsla. Sedan drog det igång strider mellan människornas armé och sagoarmén och då sjönk sagokänslan drastiskt. Som tur var så var detta tråkiga slag barmhärtigt kort. En annan sak som störde (mig) var att relationen mellan Stefan, den unge pojken, och Maleficent stressades igenom och Stefan blir plötsligt ond bara för att en berättarröst sa just det.

Trots mina invändningar så kände jag nånstans efter kanske halva filmen att det här var ju faktiskt riktigt bra. Vad är det som händer här tänkte jag? Hur kan detta cgi-fiasko faktiskt vara bra? Kan verkligen Josh ”torrbollen” Larsen för en gångs skulle ha rätt? Ja, för en gångs skull har han det. Maleficent är en annorlunda tolkning av en klassisk story. Den blir mörk, rejält mörk, när Maleficents hjärta tappar sitt ljus och hopp. Här finns uppdaterade vinklingar av saker och ting. För att låna ett uttryck som jag såg hos Fripps filmrevyer-Henke så är Maleficent även skönt genuskorrekt, och det utan att bli politiskt korrekt. Tycker jag då. Andra tycker säkert att det blir övertydligt och tungrott.

Jolie är härligt bitter, cynisk och rolig. En klassisk anti-hjälte skulle man kunna säga, men ändå inte utan en känslomässig botten. Hon bär filmen på sina svarta axlar (och horn).

Slutligen: Elle Fanning är härlig som den delvis sovande prinsessan Aurora.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pride (2014)

Varje jul bestämmer jag vilken film som familjen ska se på Annandagen som är vår julbiodag. Förra julen – fast det blev på nyårsdagen efter hjärnsläpp och biljettstrul från min sida – blev det (givetvis!) Hundraåringen. Den här gången hade jag några alternativ som jag bollade med. En stark kandidat var konstnärsporträttet Mr. Turner men när jag såg att den var hela 2,5 timmar lång så vågade jag inte chansa. Nej, det fick istället bli en brittisk må-bra-film i form av det gayiga gruvarbetarstrejkdramat Pride.

Jag kände inte till något alls om historien bakom, den om homosexuella aktivister från London som beslutar sig för att samla in pengar för att stödja strejkande gruvarbetare på 80-talet i Storbritannien. Gruppen som leds av Mark (Ben Schnetzer) har problem att få gehör från gruvarbetarna. Den nationella fackföreningen vill förstås ha hjälp men inte från vilka som helst. Till slut får Mark & Co ändå napp när de ringer runt direkt till små samhällen, och de ger sig av till en liten stad Wales. De får ett blandat mottagande.

Pride

Hipsters?

Mmm, det här var en sån film som jag skulle placera i kategorin ”en film med ett budskap som är bättre än filmen i sig”. Pride är en varm historia om att hjälpa varandra. Om du visar god vilja mot din medmänniska så får du förr eller senare något tillbaka. Just så gick det till här. Vad hade egentligen Lesbians and Gays Support the Miners, som gruppen kallades, att tjäna på detta? Inget kan tyckas. Men faktum är att efter deras stöd till gruvarbetarna så fick de själva stöd under åren framöver, när det gällde lagförslag för homosexuellas rättigheter.

I filmen bjuds vi på en riktigt bra skådespelarensamble med veteranerna Imelda Staunton och Bill Nighy i spetsen. Förutom dessa rävar har vi även en lustiger Dominic West som syslöjdskunnig och dansant bög i nån sorts blonderad och krusig hockeyfrilla. Skådespelarna är det inget fel på och det är väl inte förvånande då det alltså är den brittiska skådespelareliten det handlar om. Bara en sak om Bill Nighy. Jag trodde han överdrev sitt uttal när spelade pirat med bläckfiskansikte i Pirates of the Caribbean. Det gjorde han inte. Han pratar nämligen så även här. Lustigt.

Apropå lustigt, eller märkligt. I Sverige är detta må-bra-drama tillåtet från sju år, i USA och England blev det R-rating (under 17 kräver sällskap av förälder) respektive 15-årsgräns. Och så har vi ju även tilltaget med att ändra på den amerikanska dvd-utgåvans omslag så att det ser ut som det bara är ett gäng random London-hipsters som stöder gruvarbetarna.

Filmens brister, eller snarare manusets brister, lyser tyvärr igenom trots skådisarna. Det är lite för många huvudpersoner. Det blir aldrig nåt riktigt fokus på nån. Saker och ting bara händer utan att det riktigt gås på djupet. Det förekommer konflikter och problem men många av dessa är plötsligt bara lösta utan att vi som tittare riktigt förstod hur det gick till. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Harry Potter och Fenixorden


Titel: Harry Potter och Fenixorden (Harry Potter and the Order of the Phoenix)
Regi: David Yates
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Då har jag sett den femte filmen om Harry Potter, Hogwarts & Co. I Harry Potter och Fenixorden kommer Harry, efter att ha konfronterat Voldemort (i HP och den flammande bägaren), tillbaka till Hogwarts bara för att upptäcka att många, inklusive Trolldomsministern Fudge, väljer att sticka huvudet i sanden och helt enkelt vägra tro att Voldemort är tillbaka. Det blir ett jobbigt år för Harry som tvingas konfrontera både de som kallar honom lögnare och sitt eget allt mer mörka inre. Dessutom har Fudge utsett en ny lärare i försvar mot svartkonster: den rosaklädda Dolores Umbridge (Imelda Staunton) som ska se till att allt till synes farligt (Voldemort-snack!) dränks i sockersöta trevligheter och nya strikta regler.

Hehe, det är väl bara att erkänna att jag har sugits in i Harry Potters värld. Hogwarts börjar kännas hemma nu, precis som dess olika lärare och elever. Men HP och Fenixorden är en riktigt bra rulle. Helt i fokus är Harry och hans kamp med sig själv. Det är en mental kamp. Ska Harry välja den enkla vägen, den onda vägen, eller kämpa med den goda vägen? Filmen är väldigt mörkt och allt är egentligen elände – vilket känns uppfriskande, haha. Trots det mörka så är det ändå mysigt, om ni förstår. Fotot är kanske inte så fulländat som i HP och fången från Azkaban, men ändå riktigt snyggt. De svartblänkande korridorerna hos avdelningen för mysterier hos Trolldomsministeriet är t ex väldigt snygga.

De två första filmerna i serien kändes väl kanske i viss mån som barnfilmer. HP och Fenixorden känns liksom inte som en barnfilm överhuvudtaget. Eller i och för sig, även barn förstår ju att människor har något mörkt i sig och att allt inte är svartvitt. Det är väl det att filmen inte känns som en tillrättalagd rulle, även om alla ju förstår att Voldemort är the bad guy. Apropå Voldemort så gillar jag också att han fortfarande inte är med speciellt mycket. Nu är han ändå med indirekt så att säga eftersom han nämns, pratas om, och finns i människors tankar. Han är en ond kraft men han är fortfarande väldigt okänd för oss filmtittare. Om jag ska komma med negativ kritik så är det att slutuppgörelsen känns något långdragen. Men betyget blir en svag fyra.

4-/5

PS.
Fråga till de som är mer ned med HP än jag är: Varför är styvfamiljen så arg på honom och varför vill de inte att han ska få åka till Hogwarts? Det vore ju bättre för dem om de blev av med honom eftersom de tycker han bara ställer till problem. Men ok, de vill väl utnyttja honom som nån sorts ”slav”?

%d bloggare gillar detta: