Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

Kon-Tiki var en riktigt trevlig film gjord av den norska regissörsduon Joachim Rønning & Espen Sandberg. Jag såg den på bio tillsammans med min pappa efter att vi varit i Peru och bl a lärt oss vad Kon-Tiki egentligen betyder.

Efter de relativt stora (?) framgångarna med med Kon-Tiki fick regiparet chansen att göra film i drömfabriken. Det känns ju naturligt att det blev just den senaste filmen i Pirates of the Caribbean-serien då den till stora delar utspelar sig till sjöss. Vatten kan ju Rønning & Sandberg, det är bevisat.

Handlingen i Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales går ut på att alla, hjältar som skurkar, letar efter Poseidons mytomspunna treudd. En av dem som letar efter gaffeln är en viss Henry Turner (Brenton Thwaites), son till Orlando Blooms rollfigur Will Turner från de tidigare filmerna. Henry vill få tag i staven med tre uddar för att rädda sin far från evig förbannelse under vattnet ombord på spökskeppet Den flygande holländaren.

Det finns en skurk också, Captain Salazar, som spelas av ingen mindre än Javier ”Anton Chigurh” Bardem. Han letar också efter ljustret. Salazar och hans besättning är dömda till en evig vattenzombieexistens i Djävulstriangeln. Hämnd ska krävas och förbannelsen ska brytas.

Vem är det Salazar ska hämnas på? Vem letar Henry efter för att få hjälp? Ja, ni gissade rätt. En salongsberusad piratkapten vid namn Jack Sparrow spelad av speldosan Johnny Depp. Wind him up and he will play.

Mina förväntningar var inte höga men med tanke på regissörerna var de i alla fall inte sänkta ner i Marianergraven. Jag borde ha vetat bättre. Stackars, Joachim och Espen. De slukades nämligen hela av det gigantiska sjömonster som kallas Hollywood. Av deras eventuellt personliga stil finns inte mycket kvar.

Det känns så tydligt hur filmbolaget har resonerat. Titta, här har vi två snubbar som gjort en film om en flotte av trä som färdas på havet. Perfekt! Dem ska vi ha! Vi ska ju också ha flytande träfarkoster i vår film. Sen slafsar vi bara ihop ett manus, cgi:ar ihop några zombiepirater och så ringer vi in Johnny Depp som kan göra sin Captain Jack Sparrow i sömnen. Klart!

Nej, inte klart.

Filmen är fylld av dålig smak och dålig cgi. Framställningen av kvinnor är ofräsch, vilket man då kan försvara med det vanliga ”ja, men så var det på den tiden!”. Men här blir det mest äckligt och övertydligt när kvinnor likställs med hundar och piraterna skämtar om att den unga kvinnliga hjältinnan är en horolog (dvs en forskare inom tidmätning). ”Hö, hö, hon är horolog”. Beavis & Butthead-nivå. Pinsamt.

Det skämtas även om killar som kladdar på tjejer och det ska framställas som dråpligt och roligt. Kanske tänker jag till lite extra på såna här saker med tanke på den senaste tidens #metoo-kampanj. Förmodligen är det så, vilket är positivt. Att kampanjen gjort att jag tänker till alltså.

Den kvinnliga huvudpersonen spelas förresten av Kaya Scodelario som jag tidigare sett i den stentrista Wuthering Heights. Där var hon en av få ljusglimtar och så även här. Det är väldigt olika filmer det handlar om, väldigt olika. Det som de har gemensamt är att jag inte gillar nån av dem och att Scodelario är bra.

Scodelarios rollfigur anklagas förstås också för att vara häxa, vetenskapskvinna som hon är. Även denna aspekt blev mest övertydlig och trött. Det fanns liksom ingen finess i hur det framställdes utan blev mest dumt när alla män vrålade HÄXA!

Ingen finess fanns heller i det faktum att alla brittiska befäl eller myndighetspersoner på ett farsartat sätt utmålades som elaka, idioter och dumstrutar på samma gång.

Skurken Salazar var inte speciellt rolig. Tio gånger av tio tar jag hellre en Javier Bardem med fulfrilla med riktigt hår än med halvdåligt cgi-hår som ska se ut som att det flyter i vatten. Cgi:n övertygar inte i övrigt heller. Väldigt många scener utspelar sig när det är mörkt, som för att dölja bristerna.

Filmens actionsekvenser är segdragna och utan spänning. I en obegriplig, och obegripligt lång, scen får vi bl a se fyra hästar släpa på ett gigantiskt hus med ett kassaskåp i fem (tio?) minuter i en sorts rip-off på Fast Five.

Avslutningen är fånig då plötsligt Orlando Bloom och Keira Knightley dyker upp från ingenstans i varsin meningslös cameo. Ja, Bloom är med även en kortis i början, då med snäckskal i ansiktet.

Nej, tyvärr, våra norska regissörsvänner kan inte rädda den här filmen då de nog tyvärr bara är bönder i ett större studioschackspel som de inte kan påverka. Ett halvt extrabetyg får filmen ändå för viss matinéäventyrskänsla.

Här hittar ni mina recensioner av de tidigare filmerna i PotC-serien.

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3,5/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2,5/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End 3/5
Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides 2,5/5