Ponyo på klippan vid havet (2008)

Borta hos Filmitch pågår ett Ghibli-projekt där Karlstads filmguru kollar igenom de Ghibli-filmer som finns på Netflix. Störst inom Ghibli är medgrundaren och regissören Hayao Miyazaki som ligger bakom filmer som Prinsessan Mononoke, Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och en massa andra klassiker. Själv hade jag sett alla hans filmer… utom en och det är just den om Ponyo. Kanske berodde det på att jag kände att den skulle vara för barnslig, enbart för barn. Samtidigt säger jag till alla, inklusive mig själv, att Miyazakis anime-filmer inte är rena barnfilmer utan filmer för alla.

Nu när Ponyo på klippan vid havet dök upp på Netflix hade jag inte längre nån ursäkt för att inte se den. Sagt och gjort så kröp jag upp i soffhörnet för att förhoppningsvis ha en mysig stund framför tv-skärmen.

Inledningen av filmen kändes något skum. Jag förstod inte vad som hände egentligen. Det förekom ingen dialog och jag ställde mig frågor hela tiden. Vem är kvinnan i bubblan? Uppdatering: det var en man i bubblan. Är det där en ubåt? Är det en blandning mellan människa och fisk? Är de små fiskmänniskorna den större fiskmänniskans barn? Efter den förvirrande men vackra inledningen bjöds det på barnteckningar och opera. Ja, varför inte (även om jag har svårt för opera)?

Ganska snart har jag dock koll på vad som händer och dras in i filmens värld. Inte oväntat så visar det sig att den är så mycket mer än en barnfilm. Den har ett djup och nyanser i form av vardagliga men fina detaljer. Hur det funkar på ett dagis, eller ett ålderdomshem. Familjerelationer som känns äkta. En mamma som efter jobbet öppnar ölen och blir full och bitter på sin man som ständigt är frånvarande. Mysig matlagning i form av läcker ramen. Detaljer som gör det där lilla extra.

Vattnet är så rackarns snyggt. Det är flytande fantastiskt som Christopher Doyles foto i en Wong Kar-wai-film. Samtidigt är det förstås farligt med tanke på tsunami-faran. Filmen har ett miljöbudskap också som så ofta i en Miyazaki-film. Haven och dess invånare är nåt vi ska vara rädda om. Jag har svårt att förstå hur man inte kan gilla den här filmen. Jag gillar den i alla fall, så mycket kan jag lova.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ramen-upphetsning – Ramen-koma

Weathering with You (2019)

Makoto Shinkais förra film Your Name såg jag på en kaosartad visning på Stockholm Filmfestival 2016. Nu har Shinkais nya film, Weathering with You, kommit till Sverige.

Weathering with You har många likheter med Your Name. Bägge filmerna är oerhört vackra, nästan för vackra, vilket jag noterade i min recension av Your Name. Shinkai har ett speciellt vackert sätt att skildra himlen, moln, regn och soljus. Att skildra väder med andra ord.

Andra likheter är förekomsten av nån form av naturkatastrof, fina skildringar av vardagsmiljöer, övernaturliga inslag, ung och gullig romans med förhinder, samt japansk sentimental pop.

I Weathering with You är det klimatet som är katastrofen. Det regnar konstant i Japan. Ett regnmoln är envist placerat ovanför den avlånga ön.

En av huvudpersonerna i filmen är Hina, en ung tjej som är en s.k. solskensflicka. Hon kan helt enkelt framkalla solen på beställning. Tillsammans med en ung kille som flytt plugget så startar hon en solskensfirma där man kan hyra Hina om man vill få sol under t ex ett bröllop.

Nja, den här filmen funkade inte lika bra som Your Name. Det har sagts om Shinkai att han är den nye Miyazaki, vilket inte är så konstigt då Your Name är den mest framgångsrika (pengamässigt) anime-filmen nånsin. Men Shinkais filmer tycker jag har en helt annan ton. De är mer realistiska och saknar den där mysiga sagokänslan som kännetecknar Miyazakis filmer. Shinkais filmer har även sentimentala sirapsinslag, både berättarmässigt men framförallt i form av nån typ av smörig J-pop. Själv önskar jag att fler skulle upptäcka Satoshi Kon, animens David Lynch.

Det mest intressanta med filmen är att den har ett klimatbudskap som känns lite annorlunda i våra Greta-dagar. Min tolkning är att filmen säger följande: skit i klimatet, det är som det är, välj kärleken och slappna av. Jag är helt säker på att många andra tolkar filmen precis tvärtom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWeathering with You har premiär idag fredag 21 februari och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Filmen är ruggigt vacker att se på en stor duk, och många andra verkar älska filmen så det är säkert mig det är fel på.

Andra som vädrat sina åsikter om filmen: Letterboxd-Carl, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Spirited Away (2001)

När 2003 inleddes hade jag inte sett en enda Studio Ghibli-film och endast en (!) anime-film, nämligen Vampire Hunter D: Bloodlust som jag såg under 2001 års upplaga av Stockholm Filmfestival. Så Spirited Away blev alltså min första film i regi av mästaren Hayao Miyazaki och min preblogg-text om den skrevs i september 2003. Vid det här laget har jag ju sett de flesta av Miyazakis filmer och Spirited Away tror jag nog inte att jag betraktar som nån bland favoriterna. Å andra sidan har jag inte sett om den och det är möjligt att jag skulle uppskatta den mer idag.

Den här filmen är från 2001 men kommer först nu till Sverige. Lite fegt, men det måste tydligen till Oscarsstatyetter för att övertyga filmdistributörerna om att det här är nåt för den svenska publiken. Nåja, den handlar i alla fall om flickan Chihiro som hamnar på ett badhus för andar (och andra väsen) i en sorts parallellvärld efter att hennes mamma och pappa kört vilse på väg till sitt nya hus. Mamman och pappan förvandlas dessutom till grisar på köpet.

Hehe, det är en skön fantasi i denna historia. Det är alltid kul att se animerat på bio. Det gör jag nog för sällan. Utbudet är väl främsta anledningen. Disneyfilmer går jag aldrig på. Borde jag det? Ja, ja, jag tyckte i alla fall att filmen var kul och lite fascinerande, men jag har ändå lite svårt att förstå de oehörda hyllningar den har fått. Det är en annorlunda historia, men jag tyckte den var ok bara, inte fantastisk. Det kan i och för sig bero på att jag somnade till i mitten så jag förstod inte riktigt vad som hände där ett tag. Om jag ser den igen (vilket är troligt) kan det hända att jag höjer betyget, men nu stannar det på 3/5. Då tyckte att Vampire Hunter D: Bloodlust, som var den första anime jag såg, faktiskt var bättre. Anime-gurus tycker förstås det här är alldeles galet men jag tyckte hela den historien var mer spännande. Kanske beror på att Spirited Away nånstans ändå är en barnfilm, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Omtitt: Cowboy Bebop (2001)

Filmspanarna avslutade året med att i lördags titta på animen Cowboy Bebop på Cinemateket. Mycket trevligt. Jag hade redan sett filmen i fråga men det var över tio år sen (2007) så jag mindes i princip ingenting. Efter visningen rådde viss förvirring kring var filmen egentligen utspelar sig. Well, främst var det nog jag själv som var förvirrad. I min gamla text skriver jag ”…som jagar en mystisk man som hotar att utrota jorden med ett – mystiskt – biologiskt vapen”. Fel, fel, fel, fel. Det hela utspelar sig på Mars!

Betyg 2007

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2019

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Förutom Cowboy Bebop hann vi även med ett besök på Ejes chokladfabrik och kvällen avslutades med krubb på Krubb.

Fler tankar om filmen hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Johan)

 

Miraï, min lillasyster (2018)

Under Malmö och Stockholm Filmdagar försöker jag alltid se de få anime-filmer som förhandsvisas där. Nu senast i vintras var det Mamoru Hosodas senaste film Miraï, min lillasyster som ingick i programmet. Hosoda är regissör som jag uppskattar. Han gör mysiga filmer (The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars) där vanliga människor har vanliga problem men där det oftast finns en fantasy-twist med i handlingen.

Miraï, min lillasyster handlar om Kun, en fyraårig pojke som ska få en lillasyster. Det väntas alltså tillökning i familjen. Lillasysterns ankomst är inget Kun uppskattar. Alls. Hon tar ju all uppmärksamhet!

På typiskt Hosoda-viss kastar regissören sen in en fantasy-twist i det hela. När Kun går ut i familjens trädgård för att sura träffar han plötsligt en framtida version av sin lillasyster. Och inte nog med det. Kun möter även andra medlemmar av sin familj från olika tider, både dåtid och framtid. Det är bara fantasin, Kuns fantasi (?), som sätter gränserna. Kun pratar exempelvis även med familjens hund (i nån sorts mänsklig skepnad) och hunden berättar hur han var avis på Kun när han föddes. Innan Kun var det ju hunden som var i centrum. Hmm, visst är det en del av handlingen i Lady och Lufsen?

Som ni förstår så kommer ju Kun genom att höra berättelser från de olika familjemedlemmarna mogna, växa upp, och slutligen acceptera sin lillasyster. Det är lite gulligt, det är det.

Animationen är härligt levande. Jag gillar den handmålade känslan vi får istället för en clean cgi-känsla. Vardagsdetaljer blandas med mer fantasifulla miljöer på ett fint sätt.

Kanske inte lika fint var hur otroligt tafatt pappan i familjen framställdes som när han blev lämnad ensam för att ta hand om barn och hem när frun direkt efter födseln började jobba igen. Mer handfallen hemmaman får man leta länge efter. Jag antar att det skulle vara roligt men det blev mest töntigt.

När jag såg filmen under Stockholm Filmdagar i januari var vi inte många i salongen. Tre stycken tror jag att jag räknande till. Lite synd. Jag tycker filmen är värd fler besökare nu när den till slut får premiär mitt i sommaren och mitt i alla semestrar. Det känns som en premiär i slutet av augusti hade varit smartare?

En detalj jag störde mig på var att det i pressmaterialet inte fanns nån som helst information om vilka skådisar som gjorde de svenska röster. Filmen visades alltså med svenskt tal och då kan väl tycka att sån information borde finnas med. Jag mailade distributören Njutafilms och frågade men det hade de inte koll på.

I vilket fall, det jag skulle komma till var att jag tyckte att de svenska skådisarna gjorde ett ovanligt bra jobb. Jag föredrar givetvis att se filmer på originalspråk eftersom det ger en helt annan känsla. Men här tycker jag man har fått till det riktigt bra. Det kändes inte som b-skådisar som utan inlevelse läste upp repliker. Nej, här fanns både inlevelse och dessutom rätt ton som passade in i filmens stil i övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Miraï, min lillasyster under Stockholm Filmdagar och visst kan den vara värd ett biobesök. Och dessutom funkar det utmärkt att se den med svenskt tal. Nu vet jag även vilka skådisarna är, men den enda som jag känner igen till namnet är dock Sofia Ledarp (från den härliga serien Fröken Frimans krig) som spelade mamman.

#SFF16: Your Name (2016)

your-namesff_logoYour Name är som en blandning av The Lake House (en övernaturlig snyftrulle med Keanu Reeves och Sandra Bullock), Donnie Darko, Freaky Friday, andra anime-filmer som t ex The Girl Who Leapt Through Time och som om inte det vore nog så bjuds vi även på lite musikal (typ). Ja, det är verkligen en film som har det mesta.

Huvudpersoner i filmen är Mitsuha, en ung tjej som bor i en liten by på landet, och Taki, bor och pluggar i Tokyo. Mitsuha och hennes kompisar trivs inte så vidare värst med livet ute på landet. Det finns ju inget att göra! Det finns inte ens ett kafé. Alltid detta problem som ungdomar har: det finns inget att göra!

Taki i Tokyo, ja, han trivs väl ok med livet sitt. Efter plugget jobbar han som servitör på en restaurang där även Miki jobbar. Taki är inte lite förtjust i den något äldre Miki men han verkar inte ha nån framgång med sina framstötar.

Jag vet inte om jag vill skriva så mycket mer om handlingen i detalj förutom att Takis och Mitsuhas liv knyts samman på ett övernaturligt sätt. Nu nämnde jag ju några andra filmer tidigare för att beskriva Your Name och känner man till dessa så kanske jag redan sagt för mycket. För som vanligt, i alla fall för mig, så är det den bästa känslan att gå in i en film helt blank.

Jag gillade Your Name. Länge är den uppe och nosar på en fyra i betyg. Jag satt mest och njöt. Filmen är väldigt vacker, bitvis nästan för vacker med sina himlar med moln och solnedgångar och vyer med pittoreska byar fint belägna vid en sjö.

Som så ofta när jag kollar på anime så är det små detaljer jag uppskattar mest, vardagliga små detaljer. Här handlar det om gammalt japanskt konsthantverk i form av vävning eller hur vattendroppar träffar röda löv under ett höstregn.

Handlingen var för mig bitvis helt oförutsägbar. Till stora delar är det en komedi, en sorts förväxlingskomedi kan man säga. Framförallt inledningsvis är de komiska inslagen dominerande.

Mitt i allt fick vi även sånger instoppade i form av en sorts musikvideor. Egentligen handlar det väl om det i film så vanligt förekommande montaget som ackompanjeras av nån känd låt. Fast här kändes det mer som regelrätta musikvideor och dessa musikaliska inslag förekom alltså inte bara en gång.

Efter hand blir filmen mer dramatisk och mer mystisk. Vad är det som händer och varför är de båda huvudpersonernas liv sammanlänkade?

Slutord: vacker, mystisk, rolig, dramatisk och kanske lite för snygg och aningen för lång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Kaos på Skandia. När brorsan och jag anländer (för sent, efter jakt på kaffefix) står folk ute på Drottninggatan i två långa ringlande led. Dörrparet i mitten var stängt men efter att man börjat släppa in så öppnades även dessa dörrar. Då var frågan: skulle man gå förbi kön genom att gå in genom dessa dörrar? Well, det var inte jag som började är mitt försvar. Sue me and see you in court. 😉

Insläppet funkade ganska smidigt trots allt. Vi fick platser ganska snabbt och dessutom på de upphöjda raderna. Jag kände mig avslappnad trots att det tog ett tag innan filmen drog igång. Att få in de allra sista tog tid. Volontären som presenterade filmen var oerhört exalterad och körde (givetvis vid det här laget) en stand-up-rutin. Lite udda var att han dessutom genomförde en marknadsundersökning medelst handuppräckning. Frågorna var: Hur många har festivalkort? och För hur många är det här den första filmen man ser på festivalen? Kul tyckte jag och resten av publiken verkade vara med på noterna. Jag tyckte han var rolig. Han gjorde så gott han kunde och försökte få tiden att gå samtidigt som han var så glad och exalterad. Min bror tyckte han bara var jobbig, vilket även andra som var på visningen verkar ha tyckt. Och jag som normalt brukar vara den gnälliga!

Slutligen konstaterar jag att det var många japaner på visningen, precis som det brukar vara på festivalen (dvs filmer från Spanien lockar spanjorer, filmer från Iran lockar iranier osv).

 

Några bilder (och en gif) från filmen.

your-name-1

your-name-2

your-name

#SFF16: Seoul Station (2016)

seoul-stationsff_logoEn av de mest hajpade filmerna under festivalen får nog sägas vara den sydkoreanska zombierullen Train to Busan. Som bonus skulle festivalen även visa Seoul Station, en animerad prequel (eller kanske en lillasysterfilm) till ”huvudfilmen”. Roligt!

I filmen, som är regisserad av Yeon Sang-ho som även gjort Train to Busan, får vi se hur zombiesmittan bryter ut i Seoul.

En äldre man kommer stapplande med ett blödande sår i halsen. Mannen, som är hemlös (vad det verkar), kommer fram till centralstationen där han lägger sig för att vila. Just kring centralen är det många uteliggare som håller till. Mannens kompis upptäcker sin skadade vän och ger sig av för att hämta hjälp vilket inte visar sig vara det lättaste.

Parallellt med detta får vi möta en ung tjej och hennes pojkvän. De har problem med att betala hyran och pojkvännen tycker det är en bra idé lägga upp bilder på sin tjej på nätet och erbjuda hennes tjänster av sexuell natur. Tjejen som nu får nog ger sig av och hamnar så småningom i området kring centralen. Samtidigt letar hennes pappa efter henne, en pappa som hon inte haft kontakt med på länge.

Hmm, jag märker att jag skriver väldigt mycket tråkigt om själva handlingen. Kanske det beror på att jag inte har så rackarns mycket att säga om vad jag tycker om filmen. Jag blev något besviken på Seoul Station.

Men: Det var som vanligt kul att se en asiatisk animerad film. Jag tycker den tecknade stilen är skön. Det är lite skitigt och inte så där supersnyggt datoranimerat. En lite råare känsla.

Det var kul att se en tecknad zombiefilm. Det var premiär för mig tror jag. En gång i tiden, på den jättefina men numera nedlagda biografen Röda Kvarn, såg jag en vampyr-anime på festivalen, Vampire Hunter D: Bloodlust. Jag minns det som en ganska häftig upplevelse.

Seoul Station är en helt ok film men nånting gjorde att jag inte sögs in i filmen. Bitvis var den ganska spännande men jag kände att den kanske blev lite upprepande med sina gurglande zombier.

Och så har vi en av farorna med sydkoreansk film: det finns alltid en risk för överspel. Fast jag tror inte det handlar om överspel ur deras perspektiv. Det är så det ska vara. Det ska vara överdrivet med krokodiltårar. Det är en del av kulturen, både på film och i verkligheten tror jag. Men för mig kan det ibland bli mer farsartat t än nåt annat, och då kastas jag ur filmen. Här bjöds jag på en del urkast.

Vad har vi mer? Ja, vi har relativt övertydlig samhällskritik om hur Sydkorea behandlar sina fattiga och hur myndigheter inte har nån som helst respekt för mänskligt liv. Det gav inte mig nåt speciellt.

Slutligen konstaterar jag att filmen var väldigt mörk. Ja, så mörk att jag faktiskt blev överraskad. Och att bli överraskad brukar ofta var nåt positivt för mig när jag ser på film. Här blev det tvärtom då jag ville känna nåt sorts hopp. Annars känns det som att poängen lite försvinner, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jag minns inte så mycket från själva visningen, vilket är ett gott betyg då det förmodligen betyder att inget störde. Jag hade sällskap med Henke och Har du inte sett den?-gänget (fast Erik tog sovmorgon har jag för mig?). Det var en skön lunchvisning en söndag på Victoria. En sak minns jag: En snubbe på raden bakom mig väste ”NEJ” varje gång en zombiejagad tjej INTE stängde dörren efter sig, tre-fyra gånger i rad. Och jag håller med: stäng dörren, människa… annars blir du zombie, människa.

Här hittar ni Henkes recension av Seoul Station.

Odjuret och hans lärling (2015)

odjuret-och-hans-larlingNär jag fick se programmet till årets Malmö Filmdagar visste jag direkt att det fanns en film jag skulle se. Det är nämligen inte speciellt ofta man får se anime på bio. Jag har gjort det några gånger och det gäller förstås främst mästaren Hayao Miyazakis filmer. Några gånger har även Stockholm Filmfestivals Twilight Zone-sektion visat anime-filmer. Men speciellt ofta är det alltså inte. Därför tog jag givetvis chansen när filmdagarna visade Odjuret och hans lärling.

Jag kollade inte upp nånting om filmen i förväg utan gick in helt blind, endast medveten om att det var en anime. I filmens inledning får vi träffa den föräldralöse pojken Ren, som efter att ha flytt från myndigheterna och sina blivande fosterföräldrar driver omkring på Tokyos gator.

Som följeslagare får han efter ett tag en näpen varelse som mest liknar en vit liten pälsboll – som tagen ur Min granne Totoro. Jag är säker på att de minsta barnen älskar den. Jag tyckte den var söt i alla fall.

Nån förklaring till varför detta gulliga sagoväsen finns i Tokyo ges inte direkt men så småningom visar det sig att det parallellt med vår verkliga värld existerar ett sagouniversum dolt för människor. Denna sagornas värld befolkas av märkliga varelser, odjur eller monster om man så vill. Vissa ser nästan ut som människor och de flesta beter sig egentligen som människor. Skillnaden är att alla är nån form av djur, och alla har ett djurhuvud.

Sagovärlden är en harmonisk värld där alla verkar samsas. Förändringar är dock på gång. Kungen bland djurmonstren (som ju inte alls känns som ett monster utan som en genommysig och klok vitpälsad liten jultomte) har beslutat sig för att avsäga sig sitt uppdrag, att avgå kan man säga. För dessa monster innebär det att de istället förvandlas till en gud. Efterträdaren ska utses genom en martial arts-duell. Japp, ni läste rätt. Det ska slåss om det. De två hetaste kandidaterna är den lugne och vise Iôzen och den vilde och hetlevrade Kumatetsu.

En dag när Kumatetsu i lönndom besöker Tokyo träffar han pojken Ren och det ena leder till det andra och vips! så har Ren transporterats till Jutengai, som odjurens värld kallas. Kumatetsu tar nu Ren som sin lärling och ska lära honom allt han kan (Djungelboken?) när det gäller kampsport. Grejen är nämligen att för att vara en värdig mästare och kung så måste man kunna visa att man kan ta lärlingar för att på så sätt föra sin kunskap vidare.

Fasiken, nu när jag skriver om Odjuret och hans lärling så upptäcker jag att det finns en hel del udda och charmiga detaljer här. När jag såg filmen så var det som den allra sista filmen under filmdagarna och min hjärna var något mosig och det kan hända att jag nickade till några gånger under filmen. Jag tror jag missade en del på grund av detta.

Jag gillar t ex att filmen har en ganska så mörk och sorglig inledning. Ren har det inte lätt alls, men jag tror att barn kan hantera svåra situationer, bättre än vuxna på många sätt.

En sak som är vanlig i anime är att det inte finns nån uttalad skurk och så är det även här. Man kan tycka att det gör att insatserna blir lägre men det är egentligen tvärtom. Det handlar om det mörka inom oss och det som hotar att förstöra den vackra fantasivärlden som här representeras av Jutengai. (Nu kom jag att tänka på Pixars underbara Inside Out och att den ju handlar om samma sak.)

Regissör till Odjuret och hans lärling är ingen mindre än Mamoru Hosoda som gjort de mysiga The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars. Hosoda ligger även bakom Wolf Children som handlar om en sorts människo-varg-familj. Hmm, jag anar ett tema här. Hosoda verkar gilla det här med att låta den mänskliga världen flyta samman med det mer fantasifulla. Det är inte en ren fantasivärld utan två världar som existerar parallellt. Ja, just detta koncept var nåt jag gillade med Odjuret och hans lärling. Ren återvänder nämligen med jämna mellanrum till Tokyo och där träffar han den blyga och mobbade skoltjejen Kaede. De inleder en mysig, kanske romantisk, men fullkomligt oskyldig relation där Kaede hjälper Ren med att komma ifatt med skolarbetet.

Direkt efter att ha sett filmen kände jag mig lite gnällig och klagade på att den kändes som att den var lite för mycket för barn. Jag tyckte odjuret Kumatetsu var over the top och tramsig, precis som en av hans sidekicks. Då gillade jag de sekvenser mellan Ren och Kaede som utspelade sig i den vanliga världen betydligt bättre.

Mot slutet förekom en väldig snygg sekvens som involverade en stor val. Den var väldigt snygg, precis som resten av filmen, men jag tyckte den pågick på tok för länge (vilket kanske även kan sägas om filmen som helhet).

Nu när jag tänker efter och går igenom handlingen i huvudet så kan jag inte låta bli att höja mitt betyg till en trea efter att först ha satt en stark tvåa. Eller inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallOdjuret och hans lärling har biopremiär nu på fredag. Är du en animefantast är det bara att bänka sig biofåtöljen. Det är inte ofta anime-rullar hittar hit till Sverige, speciellt inte icke-Studio Ghibli-filmer.

Jag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar och bland de andra filmspanarna var det bara Sofia som lockades av detta animeäventyr.

Sagan om prinsessan Kaguya (2013)

filmspanarna_kvadratApril månads filmspanarträff inleddes med en visning av episka mått. Pratar jag om filmens episka kvaliteter? Nej, jag pratar givetvis om de häpnadsväckande besökarna, filmspanarna exkluderade, som hade letat sig till en liten salong på Sergel för att avnjuta Sagan om prinsessan Kaguya.

Vi börjar från början. Under reklam och trailers sitter vi filmspanare och pratar, som man ju gör under reklam och trailers. Eller, app app app, det får man inte alls göra enligt en kvinna på raden framför. Av Sofia får jag reda på att kvinnan tydligen bett oss att vara tysta eftersom hon lider av tinnitus. Aha, då fick jag en förklaring till varför jag hörde mystiska schyyyyyyyyy-ljud nån minut tidigare, ljud som jag inte förstod om de kom från högtalarna i salongen eller från publiken. Cecilia fick dessutom en förklaring till varför hon fick godis (förtydligande: det handlade om rostad majs!) kastat på sig från okänt håll. Japp, tinnituskvinnan kastade alltså rostade majskorn på de onda människor som inte kunde hålla tyst under reklamen.

När filmen väl sätter igång får vi en förklaring till varför tinnituskvinnan lider av just tinnitus. Hennes make sitter nämligen bredvid henne och hostar högt (HÖGT!) var femte minut, hela filmen, förmodligen rätt in i örat på henne. Arma kvinna.

En bit in filmen ringer det på raden bakom. En kvinna har glömt mobilen påslagen och en käck gitarrlåt drar igång. En gång. Två gånger. Tre gånger. När mobilen ringer första gången bryr sig inte ens kvinnan om att ta upp mobilen och stänga av den – nej, hon låter den ligga kvar i handväskan. När det ringer andra gången tar mobilkvinnan upp mobilen men lyckas inte med det oerhört svåra konststycket att stänga av ljudet (eller stänga av den helt). Hennes son som sitter bredvid henne viskar ”men stäng av den då!”. Mobilkvinnan svarar ”men jag försöker ju!”. Det ringer en tredje gång och nu börjar folk i salongen bli något irriterade. Folk vänder sig om. Hur svårt kan det vara att stänga av ljudet på en mobil? Mycket svårt tydligen. Hon lyckas inte stänga av ljudet. Istället ljuder en spetsig och genomträngande visselsignal genom salongen. Mobilkvinnan har fått ett sms. Ridå.

De vanliga störningarna – i form av folk som kommer in i salongen efter 25 minuter (nähä, har filmen redan börjat?), folk som springer ut på toaletten (jag drack just tre liter cola, vadårå?), folk som letat i timmar efter det godis som låter absolut mest när man tuggar det (KRASCH, KRAASCH, KRAAASCH), eller en biodörr som plötsligt öppnas under 30 sekunder utan att nån kommer in – förekom förstås också men bleknade en del i jämförelse med hostmän, godiskastande kvinnor och mobilmarodörer.

(Obs! Jag vet inget om hur tinnitus fungerar och det är säkert inte alls kul att lida av detta.)

Förutom ovanstående fanns det ”störningsmoment” av sånt slag som man får acceptera. På raden längst fram satt en person med nån typ av funktionsnedsättning. Han hojtade till med jämna mellanrum och höjde armen och pekade på duken. Hans ledsagare fick fånga in hans arm gång på gång. Men det är bara att köpa. Alla ska få gå på bio. Han var exalterad av det han såg helt enkelt. Men på väg ut ur salongen noterade jag några som klagade för SF:s personal om just detta. Hmmpf. Eller?

Bästa sekvensen i filmen

Bästa sekvensen i hela filmen. Här stod tiden stilla.

Hur var då filmen? Ja, det var ingen ny Eldflugornas grav i alla fall. Ghibli-grundaren Isao Takahata har ändå gjort en vacker och annorlunda film. Tecknarstilen ger en känsla av att läsa en sagobok målad med pensel och akvarellfärger. Bakgrunden är vit som om det vore en sida en i bilderbok. Bitvis är det briljant snyggt, maffigt eller roligt gulligt.

Men filmen är seg, för lång, har en för märklig handling som mest gör mig frustrerad och förvirrad. Dessutom nickade jag till mitt i filmen under kanske en tio minuter. Slutet fick jag inte ihop riktigt. Vad var poängen?

När filmen var slut frågade Sofia mig (som motvilligt axlade rollen som ställföreträdande expert på asiatisk film) om filmen inte gick hem eftersom vi inte förstod det unikt japanska med den. Jag tror inte det. Jag tror att en bra story är en bra story, och det här var inte en speciellt bra story hur klassisk folksagan som den bygger på än må vara.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om filmen, om visningen, om kvällen. Vill de öppna en biograf på månen för att få till bättre visningar? Filmstaden Månen? I MOON IMAX? Endast inbjudna gäster utan tinnitus och med mobilen avstängd? Kontroll av godis vid insläppet? Bra lutning?

Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Det blåser upp en vind (2013)

Det blåser upp en vindJag och min torsdagsbiokompis Anders gick i våras och såg Hayao Miyazakis sista (?) film Det blåser upp en vind. Jag, som man väl ändå får säga är ett ganska stort fan av anime i allmänhet och Miyazki i synnerhet, såg givetvis fram emot filmen. Tyvärr levererade den inte. Jag fann filmen tråkig och förvånansvärt oengagerande. Kanske var det det faktum att filmen bygger på verkliga händelser, att det den här gången inte var en fantastisk film, som ställde till det? Jag vet inte. Jag försöker komma på om det finns någon Miyazki-film som inte har de där övernaturliga sagoelementen och jag kommer bara på en: Slottet i Cagliostro, och den är jag inte heller speciellt förtjust i (fast det var ju å andra sidan Miyazkis filmdebut).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: