Deadpool 2 (2018)

Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.

Nu har tvåan setts, och det mesta är sig likt. Som var fallet med ettan så är det Deadpool 2 jag beundrar på avstånd. Jag beundrar hantverket. Men det är inte min typ av film. Är nåt på riktigt? Inte ens när det är på riktigt är det på riktigt. Det är i mina ögon långt ifrån vad jag kallar en filmfilm. Jag känner inte det där mysiga med att se på film.

Referenserna kryllar det, som sagt, av och jag uppskattar dessa på nån nivå men det är som ett annat lager i filmen istället för att vara en del av filmen. Det är helt enkelt inte min typ av film. Det är som att ge en otroligt välgjord och läcker citrontårta till nån som inte gillar citron. Jag förstår att det känns lite surt men så är det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Venom (2017)

Plura: ”Kärlekens tunga”

Jag hade ändå en del förväntningar inför titten på den här filmen. Trots att det var en DCEU-film. Alltså, missförstå mig rätt, det var ju inte så att jag hoppade upp och ner som ett barn på julafton, men det kändes som att Venom inte skulle gå i stil med de flesta av de andra filmerna i DC Comics utökade universum.

Uppdatering: Det har kommit till min kännedom att Venom INTE är en DC Comics-figur. Venom är Marvel! Jag gjorde nog det pinsamma misstaget eftersom Venom inte är en del av MCU. Men det finns alltså filmer med seriefigurer från Marvel Comics som faktiskt inte är en del av Kevin Feiges filmiska universum.

Vi skulle få en anti-hjälte i form av Venom och kanske en lite annorlunda story. En lite mindre film – utan planetförstörare. Tom Hardy är helt ok också så det borde ju kunna funka, tänkte jag.

Ska jag vara ärlig så funkade det helt ok också, men det blir ju en tråkig recension om man bara skriver ”helt ok”. Man måste ju ha en mer digital åsikt. Smörja eller mästerverk! Men i det här fallet så får det nog bli en ”helt ok”-recension trots allt.

Inledningen förde mina tankar till The Rock-filmen Rampage. Mystiska prover från rymden når jorden när ett skepp kraschar. Nånting (Venom!) slipper löst och träffar på och sammanfogas med en viss Tom Hardy.

Det är väl lika bra att beta av elefanten i rummet direkt. Upgrade! Ja, Venom och Upgrade har liknande teman och känns nästan som såna där syskonfilmer som Armageddon och Deep Impact. Dessutom spelas ju huvudrollen i Venom av Logan Marshall-Green light. Upgrade är den klart bättre filmen. Gestaltningen av hur en kraft inom dig tar över din kropp görs mycket bättre i Upgrade. Där är det Marshall-Green som gör det med strålande skådespeleri. I Venom var det lite kul i början men sen blev det mest cgi-effekter som när Venom mejar ner poliser i 10 minuter.

Michelle Williams i tydlig peruk kändes felcastad och verkar inte ha haft speciellt roligt. Hon log väldigt märkligt och stelt. Plötsligt, och ett kort tag, dök Melora Walters upp. Tänk så bra hon var i Magnolia! Varför känns det som hon aldrig riktigt fått chansen efter det? Jag tycker det är synd.

Venom inledde ganska lovande men som vanligt i den här typen av superhjältefilm urartar det till en tråkig cgi-fest i slutet. Ändå en ”helt ok” fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Wild Rose (2018)

Har ni koll på Mary Steenburgen? Jag känner igen henne från främst Parenthood (där hon spelar Steve Martins fru), Back to the Future Part III och Curb You Enthusiasm (där hon är ihop med Ted Danson, vilket hon är i verkliga livet också).

Vad jag inte hade koll på är att Steenburgen för drygt tio år sen när hon vaknade upp efter en ganska enkel operation, som dock krävde anesti (narkos på vardagssvenska), började höra musik i sitt huvud. Hon hörde musik hela tiden och kunde inte sluta höra den. Hon kunde inte fokusera på att jobba som skådis, att läsa manus, lära sig repliker osv. Hennes hjärna hade på något sätt förändrats och allt som hon upplevde gjordes om till musik i hennes huvud.

Till slut, för att få nån sorts ordning på sitt liv började hon ta musiklektioner för att kunna skriva ner de sånger hon hörde. Jag tror t.o.m. hon och Ted flyttade till Nashville (de har åtminstone en bostad där) för att hon skulle kunna jobba med sin låtskrivarkarriär. Country verkar vara hennes genre. Vid det här laget har hon credits på över 50 utgivna låtar. Vilken otrolig, och även på ett sätt skrämmande, historia. Det visar väl också att det aldrig är för sent att byta karriär, och göra nåt annat med sitt liv. Just Steenburgen var ju så illa tvungen men ändå.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att jag nyss har sett filmen Wild Rose där en av Steenburgens låtar är själva ledmotivet.

Wild Rose handlar om Rose-Lynn som precis blivit frigiven från fängelset efter en dom för ett knarkrelaterat brott. Rose har en karta över USA och ett vykort från Nashville i sin cell och orden ”Three chords and the truth” tatuerade på sin arm. Japp, hon drömmer med andra ord om att åka till Nashville och göra karriär countryartist.

Det är ju bra att ha drömmar. Problemet är bara att Rose är en riktig slarvmaja som ständigt ställer det för sig själv och dessutom för sina barn. Under tiden i fängelset bor barnen hos hennes mamma (spelad av mysiga Julie Walters). Jag misstänker att Rose hoppas på ett liknande upplägg när hon drar till Nashville. Kan man sympatisera med en sån rollfigur? Rose är ett typexempel på vad jag skulle säga en osympatisk rollfigur. Man vill bara skaka om henne och skrika ”skärp dig för i helvete!”.

Men.

Sen börjar hon sjunga. Och då kan jag inte låta bli att smälta. Rose spelas av Jessie Buckley som jag förstås kände igen från den strålande (ehe) tv-serien Chernobyl. Det visade sig att Buckley har en mäktig och rörande sångröst fylld med känsla och äkthet. Precis vad som behövs för en countrylåt.

Filmens manus är kanske lite förenklat med osannolika saker som sätter käppar i hjulet för Rose samt att hon beter sig osannolikt korkat och därmed sabbar för sig själv.

Jag kan avslöja (spoiler!) att Rose till slut åker till Nashville. Vad jag däremot inte ska avslöja är vad som händer där och hur filmen avslutas. Men jag kan säga att jag gillade det. Det var en lite annorlunda avslutning där det mer handlade om att hitta sig själv och hur man ska leva sitt liv än om att nå framgång. Fast det kanske är samma sak?

Jag skulle beskriva Wild Rose som en blandning av en Mike Leigh-dramakomedi och Jills veranda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jessie Buckley sjunger ledmotivet ”Glasgow” på BAFTA-galan i februari 2020 (pre-pandemi)

Pacific Rim: Uprising (2018)

Vad tyckte jag om den första Pacific Rim-flmen? Jag ställer frågan för att jag inte minns. Vilken tur då att man har en filmblogg där man kolla upp vad man tyckte. Mitt omdöme om Pacific Rim i korthet: 3,5/5, klart godkänd underhållning.

Efter att Idris Elba & Co ställt in apokalypsen i den första filmen är nu de elaka monstren tillbaka i form av en andra våg och nu har de dessutom muterat på nåt sätt och är farligare än nånsin.

Jag gillar John Boyega. Det har jag gjort ända sen jag såg Attack the Block, där han spelade en ungdomsligist med charm. Här spelar han en yngre verison av Idris Elba. Ja, faktum är att han som britt passar perfekt i rollen som Elbas son. Jag tror till och med han försöker, och lyckas ganska bra med att, framföra sina repliker som Elba.

I övrigt har vi Michael Bay-estetik över hela filmen. Överdåd och robotar som ska vara coola. Är det inte lite Top Gun-känsla också (?) med pilotrekryter som ska vara våghalsiga och överträffa varandra. Men jag måste säga att det här konceptet att man måste vara ett par för att styra en Jaeger känns lite fånigt. Drift compatible kallas det. Lite krystat men ändå lite intressant då det ju är upplagt för drama med exempelvis två personer som inte alls gillar varandra men är kompatibla.

Nu kliver jag in på minerad mark. Jag tycker filmen känns generisk pga den etniskt mångfaldiga rollbesättningen. Istället för att det blir organiskt så känns det som att man bockar av en lista. En del av det hela är ju självklart att man speciellt vill rikta sig till den asiatiska och i synnerhet den kinesiska marknaden. Själv ser jag hellre att filmer som exempelvis Parasite lyfts fram och blir stora. Men det kanske finns en plats för bägge varianterna.

Apropå minerad mark… så börjar jag bli lite less på greppet med att en av huvudpersonerna ska vara en liten tuff tjej. Men det kanske bara är sättet som det är gjort på som är problemet? Laura i Logan är ju klockren.

Robot-fajterna var ganska trista och jag zonade ut efter ett tag. Vilken skillnad jämfört med actionen i t ex Mission Impossible-filmerna där man spelar in på plats och utan att bli cgi-tunga.

Pacific Rim: Uprising känns som en barnfilm. Ja, det är en barnfilm och lite generiskt trist. Jag undrar om jag inte saknar Guillermo del Toro i registolen. Han är fortfarande med i projektet men nu har slagit sig ner bakom producent-skrivbordet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Drift compatible”

Let Me Fall (2018)

När jag funderade på vilka filmer jag skulle kolla in under Malmö Filmdagar så dök en isländsk film upp i programmet. Let Me Fall hette den och skulle handla om två tonåriga tjejer, deras uppväxt, att de skiljs åt, och träffas igen 12 år senare. Den bild från filmen som användes i pressmaterialet fick mig att tänka ”ah, en isländsk Fucking Åmål”, det kan väl passa bra. Beskrivningen av handlingen i samma pressmaterial antydde att det skulle förekomma en del droger och problem, men hur farligt kan det vara?

Det kan vara väldigt farligt. Min korta recensions-tweet efter visningen löd som följer:

”En blandning av Vi barn på Bahnhof Zoo, Larry Clark och Mods-trilogin. Totalt jävla mörker. Nattsvart. Jag som hoppades på en isländsk F-cking Åmål. Finns egentligen inte så mycket att säga förutom att dosen misär nu måste vara uppnådd.”

Ja, det beskriver rätt bra vad det här handlade om. Det är misär i kubik. Korparna är rena Bamse i jämförelse. Let Me Fall är en ren tragedi. Den är nattsvart från början till slut. Redan efter fem minuter är stämningen satt och jag vet att det jag kommer att få se kommer vara skitjobbigt. Där och då hade jag ganska långt gångna planer på att lämna salongen. Jag härdade dock ut.

Är jag glad för att jag härdade ut? Jag vet inte. Filmen är ju inte dålig. De unga skådespelarna som spelar Magnea (Elín Sif Halldórsdóttir) och Stella (Eyrún Björk Jakobsdóttir) är strålande. Det kan inte ha varit en lätt film att spela in.

Filmen hoppar fram och tillbaka i tiden, från när tjejerna är 15 och sen 12 år senare. Då, 12 år senare, har det gått åt helvete för en av tjejerna medan den andra har ordnat upp sitt liv. Scenerna med hon som har hamnat snett är en nedstigning rakt ner i helvetet, och det blev för mycket. Det var t.o.m. nästan så att det slog över och blev parodi. Så eländigt var det. Det blev nästan svårt att känna nåt. Av nån anledning kom jag att tänka på Eldflugornas grav och hur den filmen troligen inte alls hade funkat på sitt underbara och tragiska sätt om den INTE hade varit tecknat. Jag misstänker att jag hade värjt mig istället för att ta in det jag såg. I fallet Let Me Fall så värjde jag mig.

Jag tänkte hela tiden att det var skönt ändå att det faktiskt gick bra för en av tjejerna. Det visade ju att det faktiskt finns hopp. Då väljer filmen att göra en dolkstöt i magen på oss tittare. Jag förstår inte riktigt poängen med den kniven i ryggen. Var det inte tillräckligt liksom? Knark är skit, vi vet. Ändå delar jag ut en trea till Let Me Fall. Nånstans så kröp den ändå in under skinnet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioLof mér að falla, som den heter på isländska, har biopremiär idag fredag.

Biobesök eller ej? Ja, haha, du får bestämma själv. Var beredd på en tuff resa bara, under två timmar och sexton minuter. Det är liksom inte tjo och tjim och klackarna i taket efteråt.

 

Bilden som lurade mig att se filmen

Gräns (2018)

Nja, jag vet inte. Jag kände direkt att det hela är lite för artsy (i brist på bättre ord). Jag tycker inte historien är speciellt engagerande. Allt är lite för uppenbart. Man ser direkt att Tina är ett troll. Hon pratar dock helt normalt. Sen när Vore, det manliga trollet, dyker upp ser man direkt att även han är ett troll. Men han pratar däremot som ett troll också. Är det för att han har bejakat sin trollsida fullt ut?

Skådisen som spelade Vore pratade tyvärr dålig svenska vilket gjorde att hans nyanser i språket försvann helt. Det var som att han läste nån form av fonetisk svenska innantill. Men det kanske var meningen för att göra honom mer främmande? Eller så har troll inga nyanser?

Nja, det hela känns alltså lite för uppenbart, när det kanske ska vara mystiskt. Kan det vara så att jag hade läst och hört för mycket om filmen innan jag såg den?

Gräns är ganska effektivt berättad i korta sekvenser som nog ändå blir lite upprepande till slut. Jag gillade nog storyn om den där polisutredningen mer än Tinas och Vores egna historia, vilket kanske inte var filmmakarnas avsikt. Jag tycker filmen överlag saknar ett ordentligt driv.

Jo, men sen kommer ju då sexscenen, och, ja, den var lite överraskande, det medges. Samtidigt kändes det lite typiskt att rollerna var ombytta: hon har penis, han blir gravid. SPOILER!!!!

Jag kände aldrig riktigt för det där trollet Vore, åtminstone inte efter att han sysslar med barnporr och mördar människor. Å andra sidan har troll enligt filmen genom åren behandlats än värre av människor, så han känner väl att han har rätten på sin sida. Tina vill dock försöka med samförstånd istället, vilket jag tycker känns vettigare.

Sen var det nåt med ett bisarrt och döende trollfoster som Vore hade i kylen som av nån anledning skulle bytas ut mot en mänsklig bebis… Ah, vänta nu var det så att människobebisen skulle skickas till en pedofil och så skulle trollbebisen läggas på dess plats för att föräldrarna inte skulle misstänka nåt. Ehe, både vidrigt och inte trovärdigt.

Jag ber om ursäkt för den här svamliga tankeströmsrecensionen men så blir det ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Miraï, min lillasyster (2018)

Under Malmö och Stockholm Filmdagar försöker jag alltid se de få anime-filmer som förhandsvisas där. Nu senast i vintras var det Mamoru Hosodas senaste film Miraï, min lillasyster som ingick i programmet. Hosoda är regissör som jag uppskattar. Han gör mysiga filmer (The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars) där vanliga människor har vanliga problem men där det oftast finns en fantasy-twist med i handlingen.

Miraï, min lillasyster handlar om Kun, en fyraårig pojke som ska få en lillasyster. Det väntas alltså tillökning i familjen. Lillasysterns ankomst är inget Kun uppskattar. Alls. Hon tar ju all uppmärksamhet!

På typiskt Hosoda-viss kastar regissören sen in en fantasy-twist i det hela. När Kun går ut i familjens trädgård för att sura träffar han plötsligt en framtida version av sin lillasyster. Och inte nog med det. Kun möter även andra medlemmar av sin familj från olika tider, både dåtid och framtid. Det är bara fantasin, Kuns fantasi (?), som sätter gränserna. Kun pratar exempelvis även med familjens hund (i nån sorts mänsklig skepnad) och hunden berättar hur han var avis på Kun när han föddes. Innan Kun var det ju hunden som var i centrum. Hmm, visst är det en del av handlingen i Lady och Lufsen?

Som ni förstår så kommer ju Kun genom att höra berättelser från de olika familjemedlemmarna mogna, växa upp, och slutligen acceptera sin lillasyster. Det är lite gulligt, det är det.

Animationen är härligt levande. Jag gillar den handmålade känslan vi får istället för en clean cgi-känsla. Vardagsdetaljer blandas med mer fantasifulla miljöer på ett fint sätt.

Kanske inte lika fint var hur otroligt tafatt pappan i familjen framställdes som när han blev lämnad ensam för att ta hand om barn och hem när frun direkt efter födseln började jobba igen. Mer handfallen hemmaman får man leta länge efter. Jag antar att det skulle vara roligt men det blev mest töntigt.

När jag såg filmen under Stockholm Filmdagar i januari var vi inte många i salongen. Tre stycken tror jag att jag räknande till. Lite synd. Jag tycker filmen är värd fler besökare nu när den till slut får premiär mitt i sommaren och mitt i alla semestrar. Det känns som en premiär i slutet av augusti hade varit smartare?

En detalj jag störde mig på var att det i pressmaterialet inte fanns nån som helst information om vilka skådisar som gjorde de svenska röster. Filmen visades alltså med svenskt tal och då kan väl tycka att sån information borde finnas med. Jag mailade distributören Njutafilms och frågade men det hade de inte koll på.

I vilket fall, det jag skulle komma till var att jag tyckte att de svenska skådisarna gjorde ett ovanligt bra jobb. Jag föredrar givetvis att se filmer på originalspråk eftersom det ger en helt annan känsla. Men här tycker jag man har fått till det riktigt bra. Det kändes inte som b-skådisar som utan inlevelse läste upp repliker. Nej, här fanns både inlevelse och dessutom rätt ton som passade in i filmens stil i övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Miraï, min lillasyster under Stockholm Filmdagar och visst kan den vara värd ett biobesök. Och dessutom funkar det utmärkt att se den med svenskt tal. Nu vet jag även vilka skådisarna är, men den enda som jag känner igen till namnet är dock Sofia Ledarp (från den härliga serien Fröken Frimans krig) som spelade mamman.

Bumblebee (2018)

När Transformers-filmerna kommer på tal så tror jag hela tiden att jag har sett fler filmer i serien än jag har gjort. När jag nu kollar upp hur det verkligen ligger till så visar det sig att jag bara har sett, och avskytt, den första filmen. Jag fick liksom nog efter den. I min recension avfärdar jag den som rent trams och döper om filmen till Tramsformers.

Nu har jag ändå, på något märkligt sätt, sett spinoff-filmen Bumblebee och därmed med nöje hoppat över de tre (eller fyra?) uppföljarna som kom efter den första filmen.

Anledningen, eller anledningarna, till att jag tog mig an (eller avnjöt, kan man ju hoppas) Bumblebee var tre: 1. Michael Bay regisserade INTE; 2. Hailee Steinfeld, från The Edge of Seventeen, spelade huvudrollen; 3. Filmen hade fått en del fin kritik.

Filmen börjar på noll. Vi är på robotarnas hemplanet och det är cgi-krig mellan de goda och de onda robotarna. Det är urtrist, och hade filmen fortsatt så här så hade det blivit en etta. Men sen när Charlie, spelad av Hailee Steinfeld, kommer in i bilden så lyfter sig filmen en del. Det blir en riktig film med rollfigurer att bry sig om.

Trots att filmen blir bättre när den blir mer jordnära (bokstavligen) måste jag ändå säga att jag är aningen less på den här 80-talsnostalgin som förekommer i var och varannan film eller tv-serie nuförtiden. I Bumblebee gäller det speciellt musiken. Det bara radas upp en massa låtar. Det känns krystat och oorganiskt. Lite som i Suicide Squad.

Nördar i filmer som ser ut som fotomodeller är tydligen fortfarande gångbart. Jag tänker på killen som tafatt uppvaktar Charlie. Riktigt pinsamt blev det när Charlie vill låna hans skjorta när de är ute och åker bil. En obegriplig scen.

Som helhet är Bumblebee en helt ok film som funkar hyfsat men inte fullt ut för mig. När Charlie ska väcka Bumblebee till liv med elstötar ungefär som när en människa fått hjärtstopp så blir det övertydligt och lökigt. När hon senare ska krama metallkonstruktionen Bumblebee så blir det pinsamt. Jag vet inte, jag kanske borde se The Iron Giant istället?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Alltid kul att se The Wire-skådisar i filmer! Den här gången var det Glynn Turman, som ju spelar borgmästaren i The Wire.

Aquaman (2018)

Dags för en tankeströmsrecension igen. Den här gången har jag tittat på det senaste DCEU-spektaklet Aquaman. Yeauh! Eller förresten, Shazam! är ju faktiskt den senaste filmen från DC:S filmuniversum, men den har jag inte sett.

Snubben som spelar Arthur/Aquamans pappa i dåtid, är det han från Krigarens själ fast cgi-föryngrad? Han ser liksom plastig ut.

(Ja, det var han, Temuera Morrison heter han. Och han var mycket riktigt cgi-föryngrad i de inledande scenerna.)

Nicole Kidman dyker upp i en ganska överraskande roll. Inte helt väntat att se henne i en superhjältefilm. De inledande scenerna fick mig att tänka på Splash.

Kidman käkar alltså akvariefiskarna. Samtidigt så pratar Arthur med fiskar och man ska tro att han är mannen som talar med fiskar. Men mamman är alltså mamman som gillar sushi. Hmmm?

Fy fan vad dålig Aquamans introduktion under ubåtsscenerna är. Det är uselt. Äckligt våldsamt men samtidigt lökigt. Och de där skurkarna, ska man känna nåt för dem?! Totalt värdelösa.

Alltså, det här är verkligen svindåligt. Det är otroligt lökig fantasy och en märklig mischmasch av allt möjligt. Filmmakarna försöker få till en episk stämning men misslyckas kapitalt. Tonen är helt off. Nu är det plötsligt nån form av gladiatorspel som inte går ihop för fem öre. Ingenting känns inbott.

Dolph Lundgren (klicka för hans mycket bra TED-tal) är dock bra. Jag gillar honom och hans rollfigur i filmen.

Nu är det plötsligt National Treasure i form av en skattjakt runt jorden. Att hoppa från plats till plats runt jorden funkar i Fast & Furious (lökigt på rätt sätt) men inte här.

De bästa scenerna är de som inte är under vatten. De känns mer på riktigt. Inte så konstigt eftersom allt är cgi under ytan. Under ytan, kan en god själ förgås.

Black Manta? Huh? Kom igen. Hur fånig var inte den skapelsen? Sagolikt töntig med stor grodhjälm.

Nu är det plötsligt nån form av Resan till Jordens medelpunkt eller nån annan dålig filmatisering av en Jules Verne-roman. Det är rent trams detta.

Slut på tankeströmmen och betyget blir en etta.

Jag inser nu att jag missat en DCEU-film. Nämligen Justice League. Eller missat och missat. Jag har sett den men inte lyckats få ut en text. Men det kommer ett omdöme så småningom, kanske redan på fredag, vem vet? Men Aquaman, slipprig som han är, slank före i kön av misstag. Dayum!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Creed II (2018)

Jag gillade den första filmen om Adonis ”Donnie” Creed. Det var en fin film om att hitta sig själv, inte glömma det som varit men inte heller låta det styra en. Det var helt enkelt Adonis Creeds origin story. Nu är uppföljaren här. Första filmens regissör Ryan Coogler har ”hoppat av”. Jag antar att han var upptagen med Black Panther och dessutom kanske ”färdig” med Creed-filmerna. Ny regissör är för mig helt okända Steven Caple Jr.

Jag tycker det märks att Coogler är borta. Eller så är det ett tajt manus som saknas. Filmen saknar en del finess och känns lite spretig och ofokuserad. Jag gillar ändå hur filmen inleds: i det dystra Ukraina med gamle Ivan (Dolph!) och hans son Viktor. Jag fick nästan Chernobyl-vibbar här och det är ju aldrig fel. Förutsatt att det inte är på riktigt förstås.

Konstrasten mot det glassiga L.A., dit Donnie och hans flickvän Bianca (Tessa Thompson) flyttar från Philly, kunde inte vara större. Och jag måste säga att Donnie kändes lite som en barnunge. Så den här delen av historien var inte så intressant. Speciellt inte när Donnie brottas med själv efter att han blivit slagen sönder och samman i den första matchen mot Viktor. Efter det blev filmen bara en enda lång transportsträcka mot den andra fajten i Moskva.

Positivt var ändå att Donnie framställdes som mänsklig, dvs rädd. Han var rädd. Precis som Viktor var rädd för att förlora eftersom risken då fanns att han skulle bli lämnad ensam precis som Ivan blev när han förlorade då för över 30 år sen. Men det fanns nåt här som skavde. Just hur du är ingenting om du förlorar. Fast å andra sidan så visar just Ivan motsatsen i slutet efter att han har kastat in handduken. Så filmen tycker nog inte det i slutändan. Men ändå kanske.

Jag tyckte var lite synd att Ivan och Viktor på slutet bara lämnades vind för våg. Men ändå fint att de var ute och joggade ihop i den kortkorta scen vi fick. Dessutom var det synd att de båda skulle prata ryska med varandra. Nyanser går totalt förlorade och det blev mest en massa kyrilliska skrik. Speciellt Viktor sa inte många ord och det framgick att han inte var en skådis på riktigt. Dolph gjorde så gott han kunde och spelade bra med sina ansiktsuttryck.

Creed II var ett halvt snäpp sämre än sin föregångare så det blir två och en halv hörapparater av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Rocky, jag hoppas de har fixat den där gatlyktan nu, och att du har det mysigt med ditt barnbarn och din son!

PPS. Det finns andra som gillar Creed II betydligt mer än jag. Fiffi t ex.

%d bloggare gillar detta: