Keep an Eye Out (2018)

Quentin Dupieux är en speciell figur i filmvärlden. Han gör filmer som ingen annan. Jo, kanske som Charlie Kaufman och filmer i stil med Leos Carax-rullen Holy Motors. Möjligen lite David Lynch. Det handlar om surrealistiska och absurda komedier där man aldrig riktigt vet vad som ska hända, eller vad som egentligen händer när det väl händer. Själv har jag faktiskt bara sett tre filmer av Dupieux. Förutom denna: Deerskin (3/5) och Reality (4/5). Keep an Eye Out (eller Au poste! som den heter på franska) bryter väl ingen ny mark men det är som vanligt som att kliva in i hjärnan på nån som drömmer en bisarr dröm. Jag kan inte inte gilla det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Roma (2018)

Alfonso Cuarón gjorde 2013 mästerverket Gravity. Hans nästa film blev en aning annorlunda. Roma är ett svartvit drama som skildrar Cuaróns uppväxt i Mexico City.

Jag är inte säker på vad filmen vill säga egentligen. Kanske att alla människor har en egen historia, ett liv, och det gäller även en till synes obetydlig barnflicka som familjen liksom bara räknar med ska finnas där.

Det förekommer många hundar (speciellt en som bajsar orimligt mycket) och även många bilder med vattenpölar som saker speglar sig i. Mina tankar gick till Tarkovskijs Stalker som har ett liknande bildspråk. I Roma dyker det ofta upp ett flygplan i den där spegelbilden. Ska det representera en annan värld att drömma sig bort till kanske?

En annan Cuarón-film jag kom att tänka på var Children of Men (även den ett mästerverk, för övrigt). Precis som i den är en viktig del av historien i Roma att en gravid och hjälplös kvinna ska räddas ur kaos.

Roma är givetvis ruggigt välgjord men den berör inte (mig). Att jag varit i Mexiko och känner igen miljöerna kan bidra till varför jag ändå delar ut en trea, förutom det tekniska hantverket. Men varför det står en norrman i monsterkostym och sjunger en norsk visa under en skogsbrand är fortfarande oklart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Tau (2018)

Varför inte beta av ytterligare en sån där småskalig science fiction-rulle som jag skrivit om på sistone?

Jo, det gör vi. Tau är en sorts högteknologisk variant av Saw eller Cube. En galen, besatt forskare utnyttjar oskyldiga människor för sina experiment kring… wait for it… AI! Ja, givetvis har vi en AI-dator vid namn Tau (Gary Oldman) i stil med HAL, Colossus, Mother, GERTY, TARS… ja, hur många fler har vi? Säkert några till.

Maika Monroe spelar huvudrollen som tjejen som genom att prata omkull Tau försöker fly sitt fängelse. Den besatte och hänsynslöse forskaren spelas av Nicholas Hoult-kopian Ed Skrein.

Nja, det här blev nån form av halvmesyr. En luddig blandning av 2001, Ex Machina och Escape Room. Det är lite för rena miljöer. Allt är så rent och sterilt och känns inte på riktigt riktigt. Det är för simpelt allting, för övertydligt. Det finns inget att tveka över eller fundera på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fast Color (2018)

Det känns som att det blvit ett litet minitema på sistone på bloggen: små science fiction-rullar, ofta i form av lite udda berättelser om vanliga människor bestitter superkrafter (Freaks och Code 8 är två exempel).

I Fast Color är det Ruth (Gugu Mbatha-Raw) som är på flykt undan folk som vill studera och utnyttja hennes krafter. Världen vi befinner oss i påminner mig om början i Interstellar och även Logan. Det mesta känns hopplöst. Det är torka och katastrofläge på grund av människans hänsynslöshet. Vatten är hårdvaluta.

Ruths krafter är till en början helt okontrollerbara och består i att hon får nån typ av anfall som skapar kraftiga jordbävningar. Hon är en sorts blandning av den senile Professor X i Logan och Storm från de tidiga X-Men-filmerna.

Jag gillar filmen. Den är helt ok. Den är lagom mystisk och jag vill få reda på vad som ska hända. Ett grepp som jag kanske ledsnat en del på är flashbacksekvenserna som återkommer med jämna mellanrum. Nånting viktigt och avgörande för handlingen och huvudpersonen har hänt tidigare men vi får se det enbart i snabba och korta glimtar. Det blir lite krystad mystik istället för mer organisk dito.

Mot slutet blir det aningen för smetigt och pompöst. Det var även lite övertydligt med det värdiga svarta mot det onda vita (ja, förutom den snälle sherfiffen spelad av David David Strathairn). Det blev nästan fånigt med en vit sadistisk tjänsteman mot rena Mother Abagail.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Freaks (2018)

Dags för ytterligare en liten konceptbaserad sf-rulle som är en sorts superhjältefilm utan att vara en superhjältefilm. Jag tycker upplägget i Freaks är intressant. Filmen är en sorts blandning av Room, Captain Fantastic och X-Men.

En pappa (med superkrafter?) vill skydda sin dotter (med superkrafter?) från omvärlden men dottern är förstås nyfiken på vad som finns utanför deras hus. Frågan är om det pappan eller omvärlden som är galen och farlig?

Ja, det visar sig alltså (spoiler!) att pappan och dottern har superkrafter. Pappan, spelad av Emile Hirsch, kan på nåt sätt styra tiden medan dottern har nån form av telepatiska krafter. Givetvis är myndigheterna efter dem. Allt annorlunda är ju både fel och farligt, det är sen gammalt.

I Freaks är det inte så enkelt som i de flesta mer normala superhjältefilmer att använda sina krafter. Nej, här har det sitt pris i form av att de blöder från ögonen och hostar blod. Det gör det hela lite mer komplext och bidrar till att förstå dilemmat som pappan har hamnat i.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Minding the Gap (2018)

Minding the Gap var en rätt så uppmärksam dokumentär om skateboard (och livet) när den kom. Själv såg jag den ganska när inpå att jag hade sett Skate Kitchen (en annan film om skateboard och livet) på Stockholm Filmfestival och jag kunde inte låta bli att dra paralleller mellan de båda filmerna.

Minding the Gap är en ”ren” dokumentär medan Skate Kitchen är en ”spelfilm” men det finns många likheter mellan filmerna. I bägge filmerna finns det t ex en i gänget som hela tiden ska filma. En blivande filmskapare. Ja, Ruben Östlund började ju med skidfilmer, så varför inte.

Ibland handlar det nästan lika mycket om de personer som inte skejtar utan om deras omgivning, vänner och familj. Som sagt, det handlar om livet. Dock förstår jag fortfarande inte titeln Minding the Gap. Jag tänker på att man ska tänka på avståndet mellan vagn och plattform i tunnelbanan och att det ska vara nån sorts parallell till verkligheten. Oklart. Eller gapet mellan vänner som kan uppstå? Oklart.

I slutet blir en av våra skejtare som gör ett trick ute på stan hårt sparkad av en uppretad säkerhetsvakt. Jag får känslan av att vakten störs av den frihet som skejtaren uppvisar och att just denna frihet stör hans världsbild. Det var osympatiskt av vakten, tyckte jag.

Som vanligt när det gäller dokumentärer så är det svårt för den genren att nå toppbetyg. Det är en helt annan pryl än en spelfilm. Men 3,5/5 får anses som mycket bra. Det fanns en del att fundera över här, saker som jag uppenbarligen inte gått in på i texten inser jag nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Outlaw King (2018)

Relationen mellan Storbritannien, England och Skottland är intressant. Skottland och England har krigat genom århundradena och idag är de bägge ”länderna” hyfsat självständiga delar av Storbritannien och har egna fotbollslag (!). Men när det ska tävlas i OS så är det Storbritannien som gäller för både engelsmän och skottar. Nåväl.

Kanske är det delvis Ivanhoe på Nyårsdagen som bidragit till mitt intresse kring Englands historia. Saxare, normander, Rikard Lejonhjärta, tempelriddare, tornerspel och inte minst Rebecca. Ja, det är ju spännande prylar.

Outlaw King utspelar sig under samma tidsperiod, början av 1300-talet, som Braveheart. William Wallace (som Mel Gibson spelade i Braveheart) är med på ett hörn. Han blir avrättad av engelsmännen men inte i bild (vilken respektlöshet!). Hans död leder emellertid till en upprorisk och enande stämning bland de internt stridande skottarna. Filmtitelns fredlöse kung, Robert the Bruce, spelas av Chris Pine. Han ser det som sin uppgift att ena skottarna och ta upp striden mot England för att få självständighet.

I början av filmen är det mycket intriger och politik. Det är aningen svårt att hänga med bland alla namn på diverse viktiga lorder som Robert vill få med sig.

Kvinnans roll under den här tiden var intressant och absurd. Hon ska fungera som en länk mellan länder. En dotter ges bort som en fredsgåva. En schackpjäs att offra.

En sak man inte kan klaga på är kungar som sitter på sin kammare och skickar ut soldater för att dö. Nej, här slåss man bokstavligen om makten. En kniv i strupen på din motståndare och så har du förtjänat att vara kung.

Det var en brutal tid. Avrättningar sker genom att hänga kroppen upp och ner och skära upp magen. Kvinnor som ska straffas placeras i en järnbur och firas ned för att hänga utanför borgmuren.

Outlaw King bjuder inte på nåt nytt. Vi får det vanliga. Lera, uppeldade krigstal inför mannarna före strid, lera, en slemmig Prince of Wales som påminner om Prince John i Ivanhoe och så lite mer lera.

Filmmakarna har valt att göra det hela till en saga. Engelsmännen är onda som nazister. Skottarna är reko rödhåriga gubbar som sjunger sånger.

Mitt stora problem med filmen är dock dess klippning. Det finns inget flyt. Det är både ointressant klippt och stressat på samma gång. Det är svårt att förklara men det flyter helt enkelt inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ready Player One (2018)

Jag är inte nån spelare (eller gamer heter det väl på svenska). Jag spelade Doom en gång i tiden men det är allt. Ready Player One är proppfull med populärkulturella referenser fast kanske mest till filmer och tv-serier? Fast att jag inte snappade upp spelreferenser kanske (nähä?) beror på att jag har noll koll på spelvärlden. Filmens inledning var trist och en enda lång exposition med en orerande berättarröst. Helt ointressant. Efter det balanserar Ready Player One mellan ganska vettig kritik om dagens IT-samhälle och att bli övertydlig samt drunkna i referenser (som gör att jag tas ur berättelsen som filmen berättar). Slutfajten är ganska tråkig med en sån där typisk och gigantisk energisköld. Det blir knappt godkänt till Steven Spielberg och hans film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Tomb Raider (2018)

Det fanns planer på fler Tomb Raider-filmer med Alicia Vikander som Lara Croft men tydligen blir det inte så. Det var nog pandemin som satte stopp för det misstänker jag. Jag vet inte, det kanske är lika bra. Men kul ändå att Alicia är med i den här typen av lättsammare film. Även The Man from U.N.C.L.E. är ett exempel på en sån typ av film. Jag menar, kostymdramer, där vet vi ju att Alicia dominerar fullkomligt.

Tomb Raider är ett Indiana Jones-äventyr där gåtor ska lösas à la The Da Vinci Code eller National Treasure. Laras pappa spelas av Dominic West (McNulty från The Wire, yay!).

Jag gillar att Lara i princip är en helt vanligt tjej (om än extremt vältränad och bra med pilbågen). Hon har skinn på näsan men är inte övermänsklig. Och det är ju inte speciellt ofta man ser nån som blir uppriktigt ledsen efter att ha dödat nån i den den här typen av actionfilm.

Vi får ett klassiskt upplägg som vi sett förut där hjältarna och skurkarna liksom hjälps åt för att hitta ”skatten”. Sen när den väl är hittad så är det slut på samarbetet.

Jag gillar filmen. Den är helt ok. Det enda jag är lite tveksam över är om scenerna när Alicia ska vara cool funkar fullt ut.

Tomb Raider:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Skalvet (2018)

Norge är ena rackare på katastroffilmer. Denna filmvåg började med Vågen, och Skalvet är en direkt uppföljare till den. Efter Skalvet har vi även fått Tunnelen (har sett den men inte skrivit om den än) och Nordsjön (har inte sett den än) från våra västra grannar.

Skalvet inleds med Skavlan! Haha, ja, tv-programmet Skavlan alltså där Skavlan spelar sig själv och man pratar om det som hände i Vågen. Det hela känns realistiskt, som om det vore Skavlan idag om Corona och hur man skulle kunna hindra att det sker igen.

Hjältepappan Kristian betraktas som en… hjälte men själv mår han inte speciellt bra och relationen till familjen är allt annat än god. Precis som det ska vara i en katastroffilm med andra ord.

Den här gången är det en hotande jordbävning som Kristian och hans forskarkollegor försöker larma om. Givetvis lyssnar ingen. Kanske för att Kristian är en slarver och dessutom mår rejält psykiskt dåligt. Det är svårt att leda eller initiera en räddningsaktion då.

Det är kul, eller bra snarare, att det utspelar sig i Oslo. Eftersom jag har varit där och kände igen byggnaderna så gjorde det att det kändes mer verkligt. Skalvet är som en norsk version av Skyscraper fast med en norsk deprimerad gutt istället för The Rock.

Mot slutet får vi riktigt intensiva actionscener (bl a med några rejält överraskande dödsfall) uppe på översta planet på ett lyxhotell där Kristians fru jobbar. Precis som i Vågen så får vi följa en liten grupp, en familj, och hur de ska rädda sig och hitta varandra. Det är liksom inte femtielva figurer vi följer som i en Roland Emmerich-katastrofare. Obs! Jag gillar Emmerichs katastroffilmer, men här blir det en lite annorlunda känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: