Diego Maradona (2019)

En stor del av sommaren 1982 spenderade jag på mina morföräldrars sommarställe i Marielund. Det var en magisk tid. Lek, bad, utedass, hallon, vattentunnor, morfars trädgårdsodling, stuvade sockerbönor, kaviarmackor som kvällsmål, hämta vatten i pumpen, gå ner och hämta pommac och zingo i jordkällaren med de gigantiska spindlarna och de vita äggsäckarna, tomater i små växthus gjorda av fönster med träram, klippa gräset med den motordrivna gräsklipparen, gå balansgång på Lennakattenspåret på väg till badet, springa upp till utedasset längs stigen som växte igen varje sommar – och mysterier (oftast påhittade) i skogen.

Höjdpunkten under den här sommaren var nog att titta på fotbolls-VM i Spanien tillsammans med morfar. Vi satt uppe i den stora villan med de bättre fåtöljerna, mer plats och en bättre tv. Vilken högtidsstund. Vilken nostalgi (nu). Favoritlaget var givet. Brasilien!

Men det fanns en annan spelare som fick mig att titta lite extra. Från Argentina: Diego Armando Maradona. Lustigt det där att kommentatorerna (i alla fall de svenska) ofta när han gjorde mål skulle säga alla tre namn. Diego – Armando – Maradona! Nu gick det inte så bra för Maradona och Argentina i Spanien-VM. Diego togs hårt och de slogs ut i den andra omgången efter att ha förlorat mot Brasilien och de blivande mästarna Italien (gnetlaget, hatlaget).

Revanschen skulle dock komma fyra år senare i Mexiko ’86 då Maradona var i galen form och dominerade som kanske ingen spelare dominerat eller kommer att dominera. Dessutom var Argentina bättre som lag. Jag satt som klistrad och tittade på i princip varje match. Maradona var min favoritspelare. Vilken teknik! Vilka mål! Jag minns att jag blev lite besviken på finalen mot Västtyskland där Maradona till synes kanske inte dominerade som vanligt. Men han stod för fina framspelningar och var nog minst lika viktig som tidigare.

Varför berättar jag om det här? Jo, för att jag har sett dokumentären Diego Maradona från 2019 av doku-mästaren Asif Kapadia (Senna och Amy, bl a) och jag kände att jag ville ge lite bakgrund.

Asif Kapadia verkar vara briljant på den här typen av dokumentärer där han har och får tillgång till ett rikt bildmaterial som han sätter samman, helt utan nyinspelade berättarröster. (Blir det inte vanligare och vanligare, det här att man skippar talking heads?) I det här fallet har Kapadia fått tillgång till material som spelades in av två argentinska kameramän som från 1981 följde Maradona. Tanken var att man skulle göra en dokumentär. Den blev dock inte av men nu när materialet hittades så kunde Kapadia utnyttja det. Även om det inte handlar om 70 mm film så kommer jag osökt att tänka på rymddokumentären Apollo 11.

Filmen Diego Maradona är ytterst fascinerande och välgjord. Man fokuserar på tiden i Napoli där Maradona var kung (eller snarare kejsare) men även satt fast i ett skruvstäd med droger, maffia och prostituerade. Sju år blev han kvar i Napoli och de sista åren var nog inte så roliga. Hur mycket man ska skylla på Maradona själv eller på omständigheterna, det vet jag inte. Att vara upplyft som kejsare, att vara så superskicklig som han var, att få allt serverat, få allt man pekar på, och samtidigt leverera för sitt lag och land. Ja, om man börjar vackla lite så är det nog lätt att falla för trycket.

Jag kan inte klandra Maradona för mycket. Han var skicklig som få, om ens någon, men han var människa. Han betedde sig som ett svin, ja, det gjorde han. Mot sin fru. Mot sin son som han fick utanför sitt äktenskap. Men all that goes around, comes around. Jag tycker nog Maradona har betalat ett ganska högt pris. Sen kan han mycket väl själv ha försatt sig i många av de situationer han hamnade i. Men, som sagt, jag är förlåtande vilket den inledande bakgrundstexten kanske ger en förklaring till.

Jag rekommenderar den här filmen skarpt, speciellt för fotbollsnostalgiker och om ni vill få en insyn i vad som pågick bakom kulisserna i fotbollsspelaren Maradonas liv. Dessutom bjuds det ju på mängder av klipp där Maradona visar upp sin sanslösa skicklighet på planen.

Slutligen: filmen avslutas med försoning vilket jag fann fint. Sant eller ej, det struntar jag i just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Obs! Dokumentären om Diego Maradona går att se på SVT Play just nu.

Dolemite Is My Name (2019)

Dolemite Is My Name var rena lyckopillret för mig. Snällare film får man leta efter. Dolemite Is My Name är lika fylld med mys som Rudy Ray Moores texter är fyllda med vulgariteter och ”under bältet”-humor. Filmen har ett härligt flow och ett soundtrack (fuuunkeee!) som svänger som Daytona 500.

Ett annat sätt att uttrycka det är: Eddie Murphy är tillbaka! Och han är tillbaka i en biopic om komikern Rudy Ray Moore som till slut når framgång efter att oförtrutet ha kämpat i flera år utan att ge upp. Framgången kommer till slut med filmen Dolemite, Moores humoristiska hyllning till blaxploitation-genren.

Mysig och snäll frågar ni er? Trots att filmen är fylld med grova sexskämt, strippklubbar, uteliggare och knarkarkvartar? Japp, mysig! Ja, det kan hända att miljöerna och Moores egen historia är skönmålade men det svalde jag. I grunden är det en film om att inte ge upp, att kämpa vidare trots att andra kanske inte tror på dig. Gör din grej, med andra ord.

En viktig detalj som filmen har på plussidan är att det känns som att hela skådespelarensemblen har haft roligt när de spelat in den. Här kommer jag osökt att tänka på Knives Out där det verkar som att skådisarna också har haft fun on set.

En som verkar ha haft extra roligt under inspelning av Dolemite Is My Name är Wesley Snipes. Den, i mina ögon, seriöse Snipes är helt underbar som skådisen (och även regissör av filmen i filmen) med det underbara namnet D’Urville Martin. Tydligen har Snipes en stark komisk ådra som jag inte upptäckt tidigare.

Vill ni titta på den bästa filmen om att göra film sedan The Disaster Artist så rekommenderar jag Dolemite Is My Name starkt, och den finns på Netflix. Put your weight on it!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Il divo – La spettacolare vita di Giulio Andreotti (2008)

Nu blir det italienskt här på bloggen i form av biopicen Il divo. Av nån anledning får jag för mig att min filmspanarkompis Filmitch-Johan skulle kunna uppskatta den här filmen. Johan är lärare till yrket och kanske är det som gjorde att jag tänkte på just honom. För mig var det nämligen en ganska lärorik upplevelse att se Il divo som jag minns det. Min preblogg-text skrevs i september 2009.

Eftersom jag har en kompis som är intresserad av Italien (samhället, kulturen, politiken, maffian, osv) så har jag varit på bio och sett två filmer med italienskt tema. Först ut var en biografifilm om den italienske kristdemokratiske politikern Giulio Andreotti (som vid 90 års ålder fortfarande är senator). Andreotti spelas av Toni Servillo, som även var med i briljanta Gomorra, och han gör en mycket märklig karaktär. Andreotti tassar omkring, han visar inga känslor, han är inte karismatisk – men han är Italiens premiärminister.

Filmen utspelas i början på 90-talet då Andreotti vill bli president. I alla fall så vill hans entourage det. Andreotti själv och hur han tänker förblir något oklart, eller outtalat, filmen igenom. Istället för att bli president anklagas Andreotti för samröre med maffian och att vara inblandad i ett antal mord. Mycket av det som händer i filmen har grund i en händelse i slutet av 70-talet då den italienska politikern Aldo Moro kidnappades och mördades av den väpnade vänsterorganisationen Röda brigaderna.

Hmm, bitvis är det här briljant. Det är en politisk film som samtidigt är poetisk, hur det nu kan gå ihop. Il divo är nästan en konstfilm då musiken och sättet att berätta verkligen sticker ut. Handlingen går inte direkt från a till b så att säga utan är snarare episodiskt. Trots ämnet får jag nästan en surrealistisk känsla. Inledningen är brutal då vi får se ett antal mord, bl a det på den sicilianske domaren Giovanni Falcone (en grym scen med poetisk touch då vi får se en sprängd bil falla i slow motion). Nåt som kanske är till filmens nackdel är mängden scener, mängden personer och hur allting verkar väldigt förvirrande. Jag har helt enkelt inte koll på vem som är vem, och vem som gör vad.

En annan sak som drog ner helhetsintrycket var att visningens inledning stördes av att vissa biobesökare verkade tro att biofåtöljen inte var en biofåtölj utan soffan hemma i tv-rummet. Under förtexterna, då det var helt ljudlöst, tyst, utan musik, och det visades viktiga faktatexter om Andreotti som man var tvungen att koncentrera sig på för att hinna med att läsa – så satt en pajsare och prasslade med sin godispåse under tre fyra minuter. Gah. Vad håller människan på med!? Har hon begravt sina godisbitar under ett lager med metallskrot?! Så svårt kan det väl inte vara att plocka upp en godisbit!?

Hur som helst, jag rekommenderar Il divo om man vill se ett annorlunda drama om det märkliga italienska samhället. Den påminner lite om Gomorra fast det här är mest fokus på den politiska världen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Den andra filmen med italienskt tema som jag refererar till i inledningen av texten var Videocracy och den har jag redan publicerat en text om.

Så vit som en snö (2001)

Jag fortsätter med en till gammal preblogg-text om en Jan Troell-film, en film med den kanske vackraste titeln nånsin (i konkurrens med Bleka dödens minut och Medan vi faller…). Min text om Så vit som en snö skrevs i augusti 2004.

I SVT:s retro med Jan Troell-filmer såg jag bara två stycken. Den första var Här har du ditt liv och nu har jag sett Så vit som en snö. Det är en till största delen fiktiv berättelse om den verkliga personen Elsa Andersson, som var den första kvinnan i Sverige som tog dykcert.. eh ska vara flygcertifikat. Hon var dessutom en hejare på att hoppa fallskärm. Vi får följa hennes liv, som präglas av utanförskap och längtan till nåt annat, från uppväxten och fram till hennes tragiska slut.

Det här är i mångt och mycket en välgjord film. Fotot och miljöerna är vackra, men filmen är lite väl långdragen och den är pretentiös, vilket i detta fall är både positivt och negativt. Amanda Ooms är bra på att fånga den udda Elsa. Bra i sina roll är även Björn Granath som Elsas pappa som är orolig när hans dotter är ute och flyger. Han lyckas inte, och vill kanske inte, tygla henne. Detta är det intressanta i filmen. Däremot tyckte jag inte om Stina Ekblad som försöker prata med dansk brytning eftersom hon spelar en danska som blir pappans nya fru (efter att Elsas mamma dör i barnsäng, tidigt i filmen). Shanti Roney har jag aldrig gillat riktigt. Han ser så jävla skum ut. Här känns han krystad. Sen undrar jag varför Richard Wolff ska vara med. Jag hade precis samma undran hade jag när jag såg kalkonen Tre solar. Det blir godkänt till denna film som har en grammatiskt konstig men väldigt vacker titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. För den som är intresserad kan jag nämna att både Ooms och Björn Kjellman visar prov på lite full frontal nudity i en ganska märklig scen.

Capote (2005)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Den tredje och sista filmen är Capote som gav Philip Seymour Hoffman (*snyft*) en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll.

En ganska speciell film om en speciell man, en man som i den här filmen gestaltas obehagligt bra av Philip Seymour Hoffman. Truman Capote var uppenbarligen ganska odräglig och självcentrerad (men rolig) och samtidigt en briljant författare som efter att ha skrivit Breakfast at Tiffany’s blir besatt av mordet på en familj i Kansas. Denna besatthet ledde till han sista bok In Cold Blood och filmen, som är ambitiös och välgjord i alla aspekter, berättar om hans arbete med den boken. Filmen hade en förmåga att komma in under skinnet på en och den skildrar väldigt bra hur Capotes arbete med boken, och hans nära kontakt med en av mördarna, tär på honom. Jag brukar alltid vara lite skeptisk till biografifilmer. Jag får alltid för mig att de ska vara tråkiga av nån anledning men Capote var intensiv, intressant och spännande i sin skildring av personen Capote och hans twistade ego.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Blaze (2018)

Blaze är Ethan Hawkes debutfilm som regissör. Höll jag på att säga. För det visade det sig nämligen att det är hans tredje fjärde (tack, Cecilia!) film i registolen. Men jag är ganska säker på att det är den som har fått mest uppmärksamhet.

Obs! Nästan alla länkarna i texten leder till underbara YouTube-klipp med härlig, oftast melankolisk musik, framförd av antingen skådisarna eller den artist de gestaltar.

Filmen är en biopic om, för mig tidigare helt okända, countrymusikern Blaze Foley. Vi får följa Blaze (spelad av musikern Ben Dickey) genom livet i lösryckta sekvenser, från det att han träffar sin flickvän Sibyl (Alia Shawkat), försöker lyckas som musiker, och fram till hans för alltför tidiga död.

Ibland räcker det med musik, stämning, foto och miljöer för att jag ska uppslukas totalt av en film. Blaze är ett exempel på en sån film. Miljön i det här fallet är den amerikanska södern precis som i Searching for the Wrong-Eyed Jesus (lyssna på tjejens magiska röst, Maggie Brown heter hon). Blaze är inte en strikt berättelse från a till ö som är lätt att följa. Istället är det en film som låter vackra sekvenser avlösa varandra i ett långsamt tempo som vaggar mig till nån sorts trans.

Med det sagt så förekommer det starka scener som för mig säger något om livet, och döden. När Blaze tillsammans Sibyl och sin syster besöker sin gamle far på ålderdomshemmet blev det rörande. Som barn spelade Blaze och hans syster tillsammans med sin far och mor musik och sjöng i kyrkor. Nu när det enda som pappan verkar vilja ha är cigaretter så blir det musiken som får honom att väckas till liv och röras till tårar (liksom jag). Lämpligt nog spelas pappan av Kris Kristofferson. Efter denna scen hade filmen mig på kroken om det nu inte hade det innan.

Det är lätt att dra paralleller till bröderna Coens film Inside Llewyn Davis och då inte bara för scener där det sjungs för en åldrande far. Även i Inside Llewyn Davis har vi en avig musiker som är för vrång, eller uppfuckad på ren svenska, för att kunna lyckas. Countryartisten Lucinda Williams har beskrivit Blaze så här: ”En genialisk och vacker förlorare”. Det passar väl hyfsat bra in på Llewyn också.

Musiken var det, ja. Jag tyckte den var helt underbar. Det är en form av country som jag verkligen gillar. Melankolisk country. Kanske mer nån form av folkmusik, långsam bluegrass eller vad man ska kalla den. I en scen som för min del hade kunnat pågå hur länge som helst spelar Townes Van Zandt, här gestaltad av musikern Charlie Sexton (bara 17 år gammal i klippet!), den underbara låten Marie (live från filmen!) med bluesig gitarr och en sorgsen fiol där kameran sakta zoomar in och solljuset från ett fönster gör att vi bjuds på linsöverstrålning som slår JJ Abrams (som tydligen enligt klippet slutat med denna ljuseffekt nu).

När jag läser om de musiker som spelar den här typen av musik så verkar i princip alla drabbade av inre demoner och drogmissbruk. Jag undrar lite varför? Är det livet som musiker som bjuder in till förfall eller är det helt enkelt inbyggt i ens personlighet och ofrånkomligt? Blaze kämpar med sina demoner. Han är oftast som en snäll brumbjörn. I andra stunder är han en man med stora brister och helt fel tankar i huvudet. Kan man säga att han är mänsklig kanske?

Även filmen har brister. Det hoppiga och olinjära berättande kanske inte funkar fullt ut. Fast efter ett tag gör det just det. Men sen blev det lite upprepande, framförallt när vi återkom till de två delar som inte hade att göra med relationen mellan Blaze och Sibyl. De två delarna var den sista konserten Blaze gjorde och en radiointervju med Townes och en annan musikervän.

Men bristerna är inte nog allvarliga för att sänka mitt betyg från en stabil fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag är glad att såg Blaze eftersom det fick mig att leta runt på YouTube efter de artister som förekom i filmen. Jag hittade bl a detta klipp med en vacker men samtidigt väldigt mörk sång med Townes Van Zandt. När old-timern i bakgrunden börjar bli berörd…

Från dokumentären Heartworn Highways inspelad 1975.

Jag såg Blaze på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Filmfrommen

Blaze får vanlig svensk biopremiär 30 november.

Colette (2018)

Colette var en film som inte fanns med på min lista över filmer som jag hade valt ut för att se under Malmö Filmdagar. Jag var dock intresserad eftersom kostymdrama är min genre. Låt oss säga att den var första reserv.

Det som sen hände nere i Malmö var att min ordinarie filmuppställning inte levererade. Bokstavligen. Den första filmen jag skulle se, den dansksvenska Holiday, gick nämligen inte att starta. Så det var bara att rusa ut ur salongen och välja en annan film. Valet var ganska enkelt. Det blev Colette. De jag valde bort var en svensk sf-rulle för barn, en fransk rullstolskomedi och en dokumentär om fyra adlade brittiska skådespelerskor.

En sak som är bra med film är att man kan lära sig saker. Det låter kanske inte som nåt jättehäftigt, att se film i utbildningssyfte för att lära sig nåt. Nej, det är ju inte därför man, eller i alla fall jag, i första hand ser på film. Det måste ju finnas en bra historia, intressanta rollfigurer, häftiga actionsekvenser, spänning, humor, och allt annat som utgör en bra film. Men om man samtidigt utökar sitt kunskapsförråd så är ju det en positiv bieffekt.

Så, vad lärde jag mig av, eller i det här fallet snarare om, biografifilmen Colette? Jo, att den utspelades i Frankrike. Haha, ja, så dålig koll hade jag på filmens huvudperson. Jag trodde länge att handlingen var förlagd till landsbygden i England och att Colette var en brittisk författarinna (för jag hade läst att filmen handlade om en författarinna). Att en kostymfilm utspelar sig i England är väl grundläget. Dessutom pratade alla skådisar en härlig brittisk engelska. Och så var det ju kostymdramats go-to-girl som spelade titelrollen. Just det, Keira Knightley förstås.

När sen handlingen förde oss till Paris började jag ana ugglor i mossen men trodde initialt att man tagit båten över kanalen. Till slut insåg t.o.m. mitt tröga jag att Colette, vars fulla namn var Sidonie-Gabrielle Colette, var en känd fransk författare (och dansare, skådis, mimare och journalist!).

Filmen är berättelsen om hennes liv, inte hela hennes liv utan hennes tidiga liv innan hon blev känd som Colette (för alla utom mig vill säga). För när man kan skippa det här med förnamn och efternamn och bara använda ett namn (tänk McG!), då är man känd.

Fokus i filmen är Colettes relation med Henry Gauthier-Villars mer känd under monikern Willy (se där, bara ett namn där med!). Willy var nån form av kulturprofil (ehe) som gav ut böcker och skrev musikkritik. När Colette var 20 så gifte de sig och han uppmuntrade henne att börja skriva. Colette gav ut flera böcker (om flickan Claudine) som spökskrivare för Willy.

Eller hur var det egentligen? Filmen gör tydligt att Willy hade till en början ett positivt inflytande på Colette och var den som fick henne att tro på sig själv, börja skriva, hitta sin stil. Så som filmen framställer det så var han involverad, i alla fall inledningsvis, i böckernas tillkomst som redigerare och nån form av omskrivare för att anpassa texten till sin publik.

Efter ett tag står det dock klart att deras förhållande är osunt. Colette bryter upp och provar sina vingar inom andra områden.

Som sagt, för mig var det här en lärorik film. Hur funkade det i bokbranschen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet? Hur var det att leva kändisliv i Paris? Hur fick man en bokhit? Filmen verkar mena att det inte är så stor skillnad jämfört med våra dagar. Trots avsaknad av (digitala) sociala medier så verkar det som att det fungerade på ungefär samma sätt. Få till en hit! Det måste vara lättillgängligt! Inte för krångligt! Lite skandalöst är aldrig fel! Smid sen medan järnet är varmt och kom ut med uppföljaren!

Jag brukar vanligtvis inte vara stormförtjust i Keira Knightley, men här funkar hon helt ok, förutom när hon ska spela tonåring då hon rätt och slätt känns för vuxen. Jag kan inte låta bli att undra över hur Alicia Vikander hade tagit sig an rollen. Det hade varit lite kul att se, speciellt eftersom hon då hade fått spela mot Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) för tredje gången (Tomb Raider och Testament of Youth de tidigare två). Men hon, liksom jag, kanske har tröttnat på att hon ofta får göra roller i kostymdramer.

Jag märker att jag har svårt att säga nåt vettigt om filmen så jag slutar nu. Jag gillade filmen. Jag är nöjd. Det är härliga kostymdramiga miljöer i det dekadenta Paris. Och så lärde jag mig alltså en hel del på köpet, t ex att en film om en fransk författare utspelar sig i Frankrike av alla ställen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioColette har biopremiär idag och om du gillar kostymdramer med Keira Knightley så är filmen helt klart värd ett biobesök. Just att den utspelar sig främst i Paris gör den lite annorlunda jämför att med alla stiff upper lip-filmer i samma genre.

När, eller om, det poppar upp fler recensioner av filmen så dyker länkar upp här nedan.

Har du inte sett den?-Carl

 

First Man (2018)

Den film som jag såg fram mest emot under årets Malmö Filmdagar var nog Space Jazz… ja, eller First Man heter den ju. Varför Space Jazz? Jo, regissör är nämligen Damien Chazelle (eller Damian Chappelle som presentatören nere i Malmö kallade honom innan filmen drog igång) som ju ligger bakom de jazziga filmerna Whiplash och La La Land.

Nu skulle Damien lämna det jordnära och åka hela vägen till månen. Varför lockades han av att göra den här filmen? Jag hörde nån nämna att det tydligen varit ett drömprojekt under en längre tid. Jag vet inte vad svaret är till att han drogs till den här historien. Vad jag vet är att Chazelle i mina ögon har jag gjort First Man till sen egen personliga film. Det här är inte en vaniljfilm à la Ron Howard, och det ska Chazelle ha cred för.

Man skulle kunna tänka sig att filmen om den första mannen på månen skulle vara en triumfatorisk film. Pukor och trumpeter, applåder, den amerikanska flaggan, tårar av stolthet. På ett sätt är den kanske det ändå. Den firar människans envishet, uppfinningsrikedom och utforskarglädje. Ja, den firar allt detta. Samtidigt så vet både filmen och vi tittare att den kanske främsta anledningen till att man utforskar det man utforskar är att hinna före ryssarna snarare än det magiska med att uppleva gravitationen på månen.

Framförallt är First Man ändå en film som för mig berättar om två saker. Den första är att astronautlivet och jobbet med att ta sig till månen är ungefär så oglamoröst det kan bli. Träningen astronauterna genomgår får dem att svimma och spy. Den metallkapsel de sitter i gnisslar, knakar, skakar, roterar, är trång, exploderar, är kall, är otrygg och inget ställe man vill spendera nån längre tid i. I kommandocentralen nere på jorden träffar vi vanliga knegare som gör sitt jobb. En halväten macka ligger på bordet bredvid en kaffekopp vid en av stationerna. Folk är orakade. En gitarr står lutad mot väggen. Kanske plockas den upp för en stunds underhållning när månkapseln befinner sig i radioskugga.

Det andra filmen berättar är den personliga berättelsen om astronautlivet i kombination med att ha en familj. Vad innebär det att säga hejdå till sin fru och sina barn när man ska åka till månen. Det är liksom inte samma sak som att åka till kontoret på morgonen och säga ”vi ses ikväll!”.

Neil Armstrongs fru spelas av Claire Foy och hon gör inte nån vanlig fru som väntar vid telefonen. Nu väntar hon ju förstås vid telefonen i filmen men hennes rollfigur är välskriven och har sin egen berättelse. Foy var för mig en helt ny men mycket trevlig bekantskap. Det känns som hon kan vara nästa It Girl om hon inte redan är det. Det var tur att Foy var så utagerande och känslomässig i filmen eftersom Ryan Goslings Armstrong är ganska så nollställd. Men för mig funkar även Gosling i sin roll. Det finns en anledning till hans nollställdhet.

I grunden är First Man en oväntat personlig och även sorglig film, eller kanske ännu mer en sorgsen film. På samma gång är den storslagen och intensivt nervig. Under den avslutande delen sitter jag som på nålar. Hela tiden finns där ändå ett stänk av svärta som man återkommer till. Under avslutningen där uppe på månen gick mina tankar till Denis Villenueves mästerverk Arrival. De båda filmerna har en del teman gemensamt.

Den allra sista scenen i filmen, en scen som i en Ron Howard-rulle ska ge ståpäls, slår fast att astronautlivet nog inte är en klang och jubel-föreställning och jag blir nedstämd snarare än upplyft (och jag gillar det!). Jag undrar i mitt stilla sinne om filmbolaget har fattat vilken film som Damien Chazelle egentligen har gjort.

Slutligen ett stort plus till filmens svenske fotograf Linus Sandgren som gjort ett strålande jobb med att fånga tidskänslan (det gryniga 60-talet) plus att ge en skakig (bitvis lite väl skakig) spänning inifrån de där kapslarna med bågnande plåtskal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioFirst Man har premiär på fredag och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Det bästa sättet att uppleva rymden är på bio och det allra bästa sättet är troligen mitt sätt, dvs på Sveriges bästa biograf Royal under Malmö Filmdagar.

Vi var fler som såg First Man under filmdagarna. Länkar till andra recensioner dyker upp när de blir tillgängliga.

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Citizenfour (2014)

Under Malmö Filmdagar 2016 såg jag Snowden, Oliver Stones biopic om visselblåsaren Edward Snowden. En återkommande punkt i den filmen är korta sekvenser som utspelar sig under fyra dagar på ett hotellrum i Hongkong. Dokumentären Citizenfour är resultatet av de intervjuer som filmaren Laura Poitras gjorde med Snowden under dessa fyra dagar (eller om det var åtta dagar, vilket det står på filmens Wikipedia-sida).

En detalj jag funderade på var hur regissören Laura lyckades dekryptera de krypterade mail som hon mottog från Snowden. Tydligen hade Snowden tidigare skickat samma mail till journalisten Glenn Greenwald men han hade inte lyckats dekryptera dem. Hur lyckades Laura? Skickade Snowden krypteringsnyckeln i ett separat mail? Nå, de vill givetvis inte avslöja sånt här. Jag blev intresserad av det eftersom jag håller på med just sånt här på jobbet då och då.

Det förekommer en berättarröst i filmen. Det är Laura själv som agerar denna berättarröst men det intressanta är att det är Snowdens mail som läses upp. När personen Laura själv säger nåt så gör hon det genom en textruta, t ex ”I moved to Berlin”.

Det som dokumentären tar upp är mycket intressant. Myndigheter avlyssnar allt? Är det så? Varför gör man det? Och är det rätt? Och de som vill avslöja denna avlyssning, vad är det man vill stoppa? Ja, givetvis att allt man gör och säger spelas in och lagras nånstans. Men den information som man läcker ut, vad händer med den? Det kan ju leda till att känsligt material, t ex agenters identitet kommer ut. Är det så bra? Eller vill man montera ner all underrättelseverksamhet? Många förvirrade frågor. Jag har inga svar.

Dokumentären bygger upp en bra stämning innan vi till slut får se vem som döljer sig bakom aliaset Citizenfour. Sen träffar vi plötsligt honom där i Hongkong och han är ju bara en helt vanlig snubbe. Åtminstone är det det intrycket jag får. Reportern som ska intervjua honom känner sig aningen nervös och hans penna går av när han krampaktigt griper om den. ”Är du nervös” frågar Snowden. Sen går brandlarmet mitt i allt. Paranoian växer. Är de avslöjade?

Aldrig har väl en så till synes betydelselös person orsakat så mycket rabalder. Det kan inte vara lätt att vara Edward Snowden. Hade han kunnat göra på nåt annat sätt? Som det är nu befinner han sig på okänd plats i Ryssland på obestämd tid. Jag vet inte, han kände väl helt enkelt att han var tvungen att göra det han gjorde.

Citizenfour är ett bra komplement till Stones biopic, eller biopicen kanske är ett bra komplement till dokumentären.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

RBG (2018)

RBG är en lite lustig titel på en film kan jag tycka, och lätt att förväxla med färgsystemet RGB. Att jag tycker så kanske beror på att jag som svensk och person med uppenbar noll koll inte kände till nånting om en viss dam vid namn Ruth Bader Ginsburg. Det är just detta jag gillar med dokumentärfilmer. Ja, eller det är ju snarare motsatsen jag gillar. Nu efter att ha sett dokumentären RBG så är jag nämligen en person MED koll. Jag vet vem Ruth Bader Ginsburg är och hur viktig hon har varit för det amerikanska rättssystemet och i amerikansk politik.

I dokumentären får vi följa Ruth från det att hon växer upp, läser juridik, träffar sin man, börjar jobba inom rättsväsendet och kämpa för lika rättigheter mellan män och kvinnor. Snabbspolning fram till 1993 när hon blir invald i USA:s Högsta domstol.

Det som fascinerar mig med dokumentären eller snarare det som fascinerar mig med Ruth är hur otroligt viljestark och envis hon är när det gäller att få saker gjort, och det samtidigt som hon i grunden är en ganska tillbakadragen och blyg person. När hon ger sig in i den extremt manliga rättsvärlden vet hon att det inte hjälper att skrika, att gnälla, att demonstrera, att tjafsa, att försöka få saker att hända på ett år.

Nej, det Ruth ställer in sig på är ett långsiktigt, tidskrävande, engagerat och envist arbete. Det är det som ger resultat. Tur att inte Twitter fanns på den tiden säger jag. Ja, eller Twitter är det väl inget fel på. Det är mer känslan av att ett tålamod saknas idag. Det ska vara snabba lösningar. Så funkar det inte. Så har det aldrig funkat. Då smälter lösningen bara bort som ett musselskum på en rimmad torskrygg.

Dokumentären som ett rent hantverk är inget speciellt. Det är de vanliga gamla fotona eller klippen från förr i tiden. Ett antal pratande huvuden berättar om Ruth och hur mycket de beundrar henne. Ja, det är svårt att inte beundra henne men det blir kanske inte så spännande att titta på.

En detalj som störde mig var att filmen inleddes med vad som i princip var en trailer för sig själv. De första minuterna var som en best of av det vi skulle få se. De pratande huvudena gjorde korta kärnfulla uttalande som hyllade Ruth. Snabba klipp visar höjdpunkterna från hennes karriär och vad filmen kommer att fokusera på. Nja, det kändes billigt och väldigt amerikanskt. Men så är det en dokumentär producerad av CNN också.

En gång under filmen så tryckte den plötsligt på de där känsloknapparna som verkar vara väldigt lätta att hitta just under filmdagarna i Malmö. Det är som att mitt motstånd sakta bryts ned och mitt hjärta är blottat för känslomässiga intryck när jag ser fem filmer per dag. Ögonblicket som fick mig tårögd är när Ruth besöker en militärskola i Virginia, en skola som fram till 1996 bara var för män. Det var inte tillåtet för kvinnor att utbilda sig där.

1996 upphävdes detta av Högsta domstolen, med Ruth i spetsen. Skolan öppnades upp för kvinnor och i filmen får vi se hur Ruth besöker skolan i nutid, blir hyllad, och en rad kvinnliga studenter berättar om hur mycket det betydde för dem att utbilda sig på skolan. Jag är en sucker för sånt här.

Slutligen måste jag bara nämna en smart grej som Ruth gjorde som en del av sitt arbete för kvinnors rättigheter. Hon vände helt enkelt på steken och satsade på ett fall där en man hade nekats vårdnadsbidrag efter att hans fru dött. Han var ju man! Han behövde ju inga bidrag! Ja, det vill säga fram tills att Notorious R.B.G. hade sagt sitt i rätten.

RBG som film:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

RBG som person:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioRBG hade premiär i fredags i Stockholm och man kan se den på den trevliga biografen Sture. Om du bor i Uppsala så har den premiär idag och den går på den anrika Fyrisbiografen.

Fler som skrivit om filmen: Rörliga bilder och tryckta ord.

%d bloggare gillar detta: