David Attenborough: A Life on Our Planet (2020)

23 april, 2023 4 kommentarer

David Attenborough är en imponerande man. Vilken pondus när han pratar. 96 år gammal idag and still going, kanske inte strong, men going. Nya projekt med BBC är på gång. A Life on Our Planet inleds passande nog med bilder från Tjernobyl/Prypjat. Det är obeboeligt men naturen överlever och visar upp en biolgisk mångfald där. Väl?

I serien är det alltså mer fokus på biologisk mångfald snarare än klimatet, i alla fall inledningsvis. Jag tror det är (klimat)smart och rätt. Om man har det förstnämnda ordnar man förmodligen det andra.

Jag tänker direkt på Attenboroughs BBC-serie Liv på jorden (Life on Earth). Jag var fullkomligt besatt och fascinerad av den som barn. ”Naturhistoria” eller vad vi nu ska kalla det, var det ett ämne vi hade i grundskolan? Vi borde ha haft det kan jag tycka. Är det geovetenskap det kallas kanske?

Nåväl. Själv var jag i alla fall väldigt djur- och naturintresserad som liten. Dinosaurier var exempelvis superpopulära under en period. Jag ritade dinosaurier med krita på svarta tavlan i skolan. Det intresset hade dock avtagit när Jurassic Park hade premiär så den filmen är inte nån jättefavorit.

Jag gillar att David är öppen med att han själv var naiv i början av sin karriär. Han tyckte naturen var cool men att vår jord var en begränsad resurs var inget han funderade över alls. Han var snarare en del av problemet. I dokumentären säger han att mycket har förändrats när det gäller synen på vår begränsade lilla blå planet. Hmm, har det det verkligen?

Själv skrev jag uppsatser i skolan om det här ämnet. Det handlade om växthuseffekten och freoner och allt sånt. En uppsats fokuserade på de försurade skogarna och hade titeln ”Klockan är fem i tolv för våra skogar”. LOL. Jag var Greta innan Greta. Apropå Greta så nämns hon inte ens i dokumentären, vilket jag tror är ett smart drag. Det hade tagit fokus från vad man vill berätta.

På äldre dar har jag möjligen (nähä!) blivit mer cynisk, luttrad eller vad man nu vill kalla det. Förutom att lyssna på vad David Attenborough säger med sin otroliga berättarröst så är det ord från en sån som George Carlin (RIP) som fastnar:

”Save the planet?! We don’t even know how to take care of ourselves yet! We haven’t learned to care for one another. We’re gonna save the f***ing planet?!”

”Besides there is nothing wrong with the planet. The planet is fine. The people are f***ed”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”The planet isn’t going anywhere. We are!”

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

The Fabelmans (2022)

19 april, 2023 6 kommentarer

The Fabelmans är Steven Spielbergs självbiografiska skildring om sin uppväxt och hur han som barn blev besatt av filmmediet.

Jag fick lite vibbar från den härliga nostalgi-serien The Wonder Years (En härlig tid som den hette i Sverige). I The Fabelmans är det amerikanskt 50- och 60-tal. Men det är inte bara helylle. Det förekommer en del mörker då äktenskapet mellan makarna Fabelmans knakar i fogarna. Spielberg har väl snuddat vid den här typen av ämnen tidigare men här är det i fokus på ett mer direkt sätt (än i exempelvis Närkontakt av tredje graden).

Den unge Steven (eller Sammy som han kallas här) lever mer eller mindre med sin filmkamera. När han är ledsen lägger han sig i sängen och lyssnar på den surrande kameran som tröst. Han upptäcker också filmens manipulerande och avslöjande kraft

Det förekommer en del metagrepp, speciellt mot slutet, där filmen gör klart att den vet att den är en film.

Slutligen undrar jag om ett kontinuitetsfel som filmen gör var medvetet eller inte. Det måste nästan ha varit det eftersom det så uppenbart var fel. Scenen jag syftar på är när Sammy i slutet av filmen dricker te hemma hos sin pappa och hans slips plötsligt och magiskt ligger uppe på bordet. Var det bara jag som noterade detta tro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Magic Tie

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Filmfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Molly’s Game (2017)

3 februari, 2023 2 kommentarer

Aaron Sorkin gjorde mig inte speciellt glad i och med hans senaste film som regissör, The Trial of the Chicago 7. Debuten, biografifilmen/BOATS:en Molly’s Game är betydligt bättre i mina ögon.

I mitt huvud klumpar jag ihop Molly’s Game med Miss Sloane. Även om Sorkin inte är inblandad i den senare så är bägge filmerna dialogdrivna thrillerdramer och har Jessica Chastain i huvudrollen som en slipad kvinna som hamnar i klammeri med rättvisan.

Poker är nog inte min grej men det var ändå kul att få inblick i en värld jag inte kände till så mycket om. Kändisar betalar tydligen stora pengar (till såna som Molly) för att få spela poker med varandra om storkovan.

Jag gillar filmen. Den är smart. Den har en smart dialog (nähä!). Vi bjuds på diskussioner om juridik och fina rättegångsscener. Kan det vara Sorkin själv som skrivit manus, tro?

Möjligen känns det att det inte en sån som David Fincher som regisserar. Det är inte nåt cinematiskt guld utan mer som en normal tv-serie. Ändå gillar jag det här så pass mycket att det blir en fyra.

Två bra saker till: jag gillar att man under eftertexterna inte visar bilder på den riktiga Molly Bloom (det behövs inte, en spelfilm är en spelfilm, inte en dokumentär) + Idris Elba (Stringer Bell från The Wire, yay!) spelar Mollys advokat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rättelse: The Trial of the Chicago 7 är inte Sorkins senaste film som regissör. Det är istället Being the Ricardos.

Filed under Betyg 4, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Born to Fly (2022)

11 januari, 2023 Lämna en kommentar

Born to Fly är en helt ok sportdokumentär om stavhopparmiraklet Armand ”Mondo” Duplantis.

En sak som är avgörande för hur en dokumentär upplevs är hur stor access filmmakarna har haft. Precis som är fallet med Greta-dokumentären så känns det som att man har haft access. Å andra sidan kan man ju misstänka att om familjen ger inblick i hur saker och ting funkar så kanske filmmakarna förväntas att filtrera bort eventuellt känsliga saker. Inte vet jag, men jag kan tänka mig det.

Det roligaste med dokumentären var nog att se Mondo att som liten knatte hoppa stav. Killen har (eller åtminstone hade) ett bisarrt stor huvud i förhållande till resten av kroppen. Han ser ut som en stavhoppande minion. Och envis var han också.

Det var även kul att se vänskapen mellan Mondo, Renaud Lavillenie och Sam Kendricks (just Kendricks fick vi dessutom följa lite extra). Den vänskapen är ju nåt som man verkligen ser under tävlingar. Det verkar för övrigt gälla alla stavhoppare. Det är inte riktigt samma sak inom andra idrotter.

Roligaste tävlingen att återuppleva var den där kvällen i Berlin 2018 när Mondo hoppade 6.05 med luft. Helt galet.

Om jag ska rekommendera två andra sportdokumentärer så får det bli Diego Maradona och Senna, båda av Asif Kapadia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären Born to Fly finns att se på SVT Play

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Weird: The Al Yankovic Story

25 november, 2022 Lämna en kommentar

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt! Den här gången pratar Daniel och Johan om en märklig film, nämligen biopic-parodin Weird: The Al Yankovic Story. När betyg ska delas ut blir en av värdarna rejält förvånad och får det inte riktigt att gå ihop.

Förutom det så blir det tips om två Netflix-serier, en som Guillermo del Toro ligger bakom och så en svensk om en viss musik-app.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Filed under Biografifilm, Film, Komedi Tagged with , , , ,

Mank (2020)

9 oktober, 2022 6 kommentarer

Mank är en film om film, om att göra film, regisserad av David Fincher och baserat på ett manus av Davids pappa Jack. Det handlar alltså om filmbranschen och mer specifikt om hur manuset till Orson Welles Citizen Kane kom till. Filmen är välgjord, med bra skådisar, och ett otroligt snyggt foto i svartvitt. Hantverksskickligheten går det inte att ta fel på. Men det hela leder ingenstans. Det är väldigt snackigt också, så till den grad att det blir tradigt. Som vanligt när man ser filmer om äldre tider går det lätt att dra paralleller till dagens samhälle. Här är det kommunist- och nazistanklagelser, depression (både den ”lilla” och Den stora om man säger så), en biografbransch i kris och amerikansk politik. Inte mycket förändras.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Lost City of Z (2016)

14 augusti, 2022 4 kommentarer

Nej, det handlar inte om The Lost City med Sandra Bullock och Channing Tatum. Det här är något betydligt seriösare (pretentiösare?), nämligen James Grays homage till Apocalypse Now, Fitzcarraldo och Aguirre, the Wrath of God.

Jag gillade The Lost City of Z ganska så direkt. Fotot är underbart. Det finns en grå ton över bilden som skapar rätt känsla av den tid som filmen utspelar sig i (början av 1900-talet). Det påminner kanske om gamla foton som man ser från den tiden tänker jag mig. Lite så där dammigt.

Det handlar om klass och berömmelse, om att göra sig ett namn som medierna snappar upp och marknadsför. Istället för att det är en influerare på Instagram som idag så är det här en upptäcktsresande som följs av amerikanska papperstidningar.

Det var kul att se kejsaren Palpatine från Star Wars i en liten roll. Han är en underbar skådis (Ian McDiarmid). Det var kanske inte lika roligt att se Robert Pattinsons lösskägg. Pattinson själv sköter sig men tyvär var hans skägg skrattretande och av nån anledning kom jag att tänka på Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet.

Filmen skiftar under en period fokus då det blir en del scener från första världskriget vilket gjorde att jag lite tappade intresset. Jag ville se mer av upptäckter från den mystiska djungeln där det okända väntade. Dessa djungelsekvenser gav mig lite samma vibbar som när man (läs: jag) utforskar övergivna platser. I slutändan räcker det hela till ett klart godkänt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Äventyr, Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Naturfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Borg (2017)

15 juni, 2022 4 kommentarer

”Borg? Sounds Swedish”. Jag tycker det är kul att Borg gjordes. En svensk storsatsning (relativt sett) på en biopic om en svensk idrottslegend, det hör inte till ovanligheterna. Utomlands, eller åtminstone i USA, fick filmen heta Borg vs McEnroe, vilket jag nästan kan tycka är en bättre titel. Den är åtminstone mer insäljande. Sverrir Gudnason är perfekt i rollen som den på ytan känslokalle Borg och Shia LaBeouf är lika bra som den färgstarke McEnroe. Tennisscenerna från finalen i Wimbledon 1980 är bra gjorda (det ser nästan ut som att de spelar på riktigt) och det blev faktiskt spännande. Det jag kanske gillade mest är hur Borg och McEnroe finner varandra och inser att de är mer lika än omvärlden anar. Slutligen en kul detalj: det är Björns son Leo som spelar Borg som hetlevrad racketslängande grabb.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Control (2007)

14 november, 2021 2 kommentarer

Anton Corbijn verkar inte vara nån lustigkurre direkt. Eller det kanske han är privat, men han gör inte direkt några lättsamma filmer. The American är dyster. A Most Wanted Man är dyster, inte bara för att det var en av Philip Seymour Hoffmans sista filmer. Control är rätt så dyster den med och min preblogg-text om den skrevs i april 2010.

Anton Corbijns första långfilm är välgjord och snygg och handlar om en sorgsen ung man vid namn Ian Curtis som råkar vara sångare i det mytomspunna bandet Joy Division.

Mja, tyvärr blir jag av nån anledning inte helt fångad av filmen. Kanske för att jag inte är jätteinsatt i Joy Division och deras historik och musik. Fast jag har alltid varit nyfiken på Ian Curtis och varför han dog, hur bandet lät i början, hur förhållanden var mellan bandmedlemmarna, och vad som hände efteråt när New Order bildades. Fast om man vill veta just sådana saker så är det här fel film. Fokus här är Curtis som väl utan tvekan var mest intressant.

När det gäller musiken i sig så får vi faktiskt höra en hel del i ganska många och långa konsertsekvenser. Tyvärr så tycker jag filmen blir lite upprepande då den helt enkelt växlar mellan konsertscenerna (som i och för sig är bra) och andra ganska intetsägande scener där egentligen inget händer förutom att Curtis är deprimerad och sjunker allt djupare ner i grubblerier.

”Love Will Tear Us Apart” funkade bättre i Donnie Darko än här. I Richard Kellys debutfilm var den perfekt.

Annik (älskarinnan spelad av Alexandra Maria Lara) var för snygg. Hon såg ut som en fotomodell (haha, men det var väl det som lockade Ian) till skillnad från Samantha Morton (fru Curtis) som har ett ganska skumt utseende. Som sagt, jag hade velat veta mer om hur de jobbade, skrev låtar, etc. Men det finns säkert nån bra dokumentär som fokuserar på det (nån som har nåt tips?).

Hmm, fan, efter att ha YouTubat lite på Joy Division så kan jag bara konstatera att de var grymma, t ex ”She Lost Control” som har en suggestiv stämning över sig. Dessutom är väl filmens titel tagen från den låten?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Ed Wood (1994)

5 november, 2021 8 kommentarer

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: