Molly’s Game (2017)

Aaron Sorkin gjorde mig inte speciellt glad i och med hans senaste film som regissör, The Trial of the Chicago 7. Debuten, biografifilmen/BOATS:en Molly’s Game är betydligt bättre i mina ögon.

I mitt huvud klumpar jag ihop Molly’s Game med Miss Sloane. Även om Sorkin inte är inblandad i den senare så är bägge filmerna dialogdrivna thrillerdramer och har Jessica Chastain i huvudrollen som en slipad kvinna som hamnar i klammeri med rättvisan.

Poker är nog inte min grej men det var ändå kul att få inblick i en värld jag inte kände till så mycket om. Kändisar betalar tydligen stora pengar (till såna som Molly) för att få spela poker med varandra om storkovan.

Jag gillar filmen. Den är smart. Den har en smart dialog (nähä!). Vi bjuds på diskussioner om juridik och fina rättegångsscener. Kan det vara Sorkin själv som skrivit manus, tro?

Möjligen känns det att det inte en sån som David Fincher som regisserar. Det är inte nåt cinematiskt guld utan mer som en normal tv-serie. Ändå gillar jag det här så pass mycket att det blir en fyra.

Två bra saker till: jag gillar att man under eftertexterna inte visar bilder på den riktiga Molly Bloom (det behövs inte, en spelfilm är en spelfilm, inte en dokumentär) + Idris Elba (Stringer Bell från The Wire, yay!) spelar Mollys advokat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rättelse: The Trial of the Chicago 7 är inte Sorkins senaste film som regissör. Det är istället Being the Ricardos.

Born to Fly (2022)

Born to Fly är en helt ok sportdokumentär om stavhopparmiraklet Armand ”Mondo” Duplantis.

En sak som är avgörande för hur en dokumentär upplevs är hur stor access filmmakarna har haft. Precis som är fallet med Greta-dokumentären så känns det som att man har haft access. Å andra sidan kan man ju misstänka att om familjen ger inblick i hur saker och ting funkar så kanske filmmakarna förväntas att filtrera bort eventuellt känsliga saker. Inte vet jag, men jag kan tänka mig det.

Det roligaste med dokumentären var nog att se Mondo att som liten knatte hoppa stav. Killen har (eller åtminstone hade) ett bisarrt stor huvud i förhållande till resten av kroppen. Han ser ut som en stavhoppande minion. Och envis var han också.

Det var även kul att se vänskapen mellan Mondo, Renaud Lavillenie och Sam Kendricks (just Kendricks fick vi dessutom följa lite extra). Den vänskapen är ju nåt som man verkligen ser under tävlingar. Det verkar för övrigt gälla alla stavhoppare. Det är inte riktigt samma sak inom andra idrotter.

Roligaste tävlingen att återuppleva var den där kvällen i Berlin 2018 när Mondo hoppade 6.05 med luft. Helt galet.

Om jag ska rekommendera två andra sportdokumentärer så får det bli Diego Maradona och Senna, båda av Asif Kapadia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären Born to Fly finns att se på SVT Play

Nätrullarna – Weird: The Al Yankovic Story

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt! Den här gången pratar Daniel och Johan om en märklig film, nämligen biopic-parodin Weird: The Al Yankovic Story. När betyg ska delas ut blir en av värdarna rejält förvånad och får det inte riktigt att gå ihop.

Förutom det så blir det tips om två Netflix-serier, en som Guillermo del Toro ligger bakom och så en svensk om en viss musik-app.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Mank (2020)

Mank är en film om film, om att göra film, regisserad av David Fincher och baserat på ett manus av Davids pappa Jack. Det handlar alltså om filmbranschen och mer specifikt om hur manuset till Orson Welles Citizen Kane kom till. Filmen är välgjord, med bra skådisar, och ett otroligt snyggt foto i svartvitt. Hantverksskickligheten går det inte att ta fel på. Men det hela leder ingenstans. Det är väldigt snackigt också, så till den grad att det blir tradigt. Som vanligt när man ser filmer om äldre tider går det lätt att dra paralleller till dagens samhälle. Här är det kommunist- och nazistanklagelser, depression (både den ”lilla” och Den stora om man säger så), en biografbransch i kris och amerikansk politik. Inte mycket förändras.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Lost City of Z (2016)

Nej, det handlar inte om The Lost City med Sandra Bullock och Channing Tatum. Det här är något betydligt seriösare (pretentiösare?), nämligen James Grays homage till Apocalypse Now, Fitzcarraldo och Aguirre, the Wrath of God.

Jag gillade The Lost City of Z ganska så direkt. Fotot är underbart. Det finns en grå ton över bilden som skapar rätt känsla av den tid som filmen utspelar sig i (början av 1900-talet). Det påminner kanske om gamla foton som man ser från den tiden tänker jag mig. Lite så där dammigt.

Det handlar om klass och berömmelse, om att göra sig ett namn som medierna snappar upp och marknadsför. Istället för att det är en influerare på Instagram som idag så är det här en upptäcktsresande som följs av amerikanska papperstidningar.

Det var kul att se kejsaren Palpatine från Star Wars i en liten roll. Han är en underbar skådis (Ian McDiarmid). Det var kanske inte lika roligt att se Robert Pattinsons lösskägg. Pattinson själv sköter sig men tyvär var hans skägg skrattretande och av nån anledning kom jag att tänka på Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet.

Filmen skiftar under en period fokus då det blir en del scener från första världskriget vilket gjorde att jag lite tappade intresset. Jag ville se mer av upptäckter från den mystiska djungeln där det okända väntade. Dessa djungelsekvenser gav mig lite samma vibbar som när man (läs: jag) utforskar övergivna platser. I slutändan räcker det hela till ett klart godkänt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Borg (2017)

”Borg? Sounds Swedish”. Jag tycker det är kul att Borg gjordes. En svensk storsatsning (relativt sett) på en biopic om en svensk idrottslegend, det hör inte till ovanligheterna. Utomlands, eller åtminstone i USA, fick filmen heta Borg vs McEnroe, vilket jag nästan kan tycka är en bättre titel. Den är åtminstone mer insäljande. Sverrir Gudnason är perfekt i rollen som den på ytan känslokalle Borg och Shia LaBeouf är lika bra som den färgstarke McEnroe. Tennisscenerna från finalen i Wimbledon 1980 är bra gjorda (det ser nästan ut som att de spelar på riktigt) och det blev faktiskt spännande. Det jag kanske gillade mest är hur Borg och McEnroe finner varandra och inser att de är mer lika än omvärlden anar. Slutligen en kul detalj: det är Björns son Leo som spelar Borg som hetlevrad racketslängande grabb.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Control (2007)

Anton Corbijn verkar inte vara nån lustigkurre direkt. Eller det kanske han är privat, men han gör inte direkt några lättsamma filmer. The American är dyster. A Most Wanted Man är dyster, inte bara för att det var en av Philip Seymour Hoffmans sista filmer. Control är rätt så dyster den med och min preblogg-text om den skrevs i april 2010.

Anton Corbijns första långfilm är välgjord och snygg och handlar om en sorgsen ung man vid namn Ian Curtis som råkar vara sångare i det mytomspunna bandet Joy Division.

Mja, tyvärr blir jag av nån anledning inte helt fångad av filmen. Kanske för att jag inte är jätteinsatt i Joy Division och deras historik och musik. Fast jag har alltid varit nyfiken på Ian Curtis och varför han dog, hur bandet lät i början, hur förhållanden var mellan bandmedlemmarna, och vad som hände efteråt när New Order bildades. Fast om man vill veta just sådana saker så är det här fel film. Fokus här är Curtis som väl utan tvekan var mest intressant.

När det gäller musiken i sig så får vi faktiskt höra en hel del i ganska många och långa konsertsekvenser. Tyvärr så tycker jag filmen blir lite upprepande då den helt enkelt växlar mellan konsertscenerna (som i och för sig är bra) och andra ganska intetsägande scener där egentligen inget händer förutom att Curtis är deprimerad och sjunker allt djupare ner i grubblerier.

”Love Will Tear Us Apart” funkade bättre i Donnie Darko än här. I Richard Kellys debutfilm var den perfekt.

Annik (älskarinnan spelad av Alexandra Maria Lara) var för snygg. Hon såg ut som en fotomodell (haha, men det var väl det som lockade Ian) till skillnad från Samantha Morton (fru Curtis) som har ett ganska skumt utseende. Som sagt, jag hade velat veta mer om hur de jobbade, skrev låtar, etc. Men det finns säkert nån bra dokumentär som fokuserar på det (nån som har nåt tips?).

Hmm, fan, efter att ha YouTubat lite på Joy Division så kan jag bara konstatera att de var grymma, t ex ”She Lost Control” som har en suggestiv stämning över sig. Dessutom är väl filmens titel tagen från den låten?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ed Wood (1994)

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

For the Love of Spock (2016)

I samband med att Netflix i Sverige började visa den nya (och ganska dåliga Star Trek-serien Discovery) så la man även upp ett antal ST-dokumentärer. Två har jag redan skrivit om, nämligen The Captains och The Truth Is in The Stars. Idag handlar det om den tredje som har fått titeln For the Love of Spock. Som titeln antyder är det berättelsen om den kanske mest kända ST-karaktären Mr Spock men på samma gång en biopic om Leonard Nimoy som gjorde rollfiguren till en ikon.

Inledningen är en enda lång hyllning till både Nimoy och Spock. Det blev kanske lite tradigt och övertydligt smörigt. Men så regisserades ju filmen av Leonards son Adam, som emellertid inte alls alltid stod på god fot med sin far, snarare tvärtom låter dokumentären berätta.

Jag drar en parallell till dokumentären Dick Johnson Is Dead som jag i och för sig inte har sett men känner till en del om. Jag tänker på hur det är att spela in en dokumentär om sin far när dennes liv lider mot sitt slut. Det är nog både jobbigt men samtidigt tillfredsställande. Under inspelningen av For the Love of Spock så dör Leonard men Adam har hunnit spela in en hel del material. Bl a agerar Leonard berättarröst vilket gav en extra känsla. Det märks att dokumentärens fokus har ändrats något efter Leonards bortgång. Det blir mer fokus på Leonard och hans liv, inte bara på Spock.

En sak som är bra med dokumentärer är att man kan lära sig nåt nytt. Vad lärde jag mig under titten på For the Love of Spock? Ja, t ex att Leonard sysslade med så mycket annat än att spela Spock. Han har sålt akvarier, varit glassförsäljare, salufört godisautomater, kört taxi… och spelat in ett musikalbum där bl a sången The Ballad of Bilbo Baggins förekommer.

En vetskap som överraskade mig en aning var hur pass mycket av Spocks olika egenskaper, agerande och manér var sånt som Leonard själv kom på. Det gäller t ex så vitala detaljer som the Vulcan nerve pinch, the mind meld och den klassiska handhälsningen 🖖 följt av ”Live long and prosper”.

For the Love of Spock är en helt ok dokumentär, speciellt om man är intresserad Star Trek i allmänhet och Spock/Nimoy i synnerhet. Jag uppskattar också att det är en ärlig dokumentär som inte skyr undan från vare sig Leonards problem med alkohol, Adams drogproblem eller hur det skar sig mellan far och son. Då blir ju försoningen mer värd när den väl kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Leonard Nimoy sjunger om Bilbo Baggins

Christine (2016)

Nej, det handlar inte om John Carpenter-filmatiseringen av Stephen Kings bilskräckis från ’83, vilket hade varit det logiska i dessa Halloween-tider. Det här är istället en BOATS om en kvinnlig nyhetsreporter som begick självmord i direktsändning. Happy days!

Rebecca Hall är mycket bra som den plågade tv-reportern Christine Chubbuck. Hall har fångat den osäkra och obekväma aggressiviteten hos Christine, som ändå verkar vara en reko person. Hon bor med sin mamma och arbetar frivilligt med barn på sjukhus.

Christine jobbar i en mansdominerad värld. Kvinnor är inte mycket värda, och att de ska kunna vara nyhetsankare? Skämta inte nu! Det hela utspelar sig i början av 70-talet kanske är bäst att nämna. Christine vill göra undersökande journalistik. Chefen vill ha juicy stories. ”If it bleeds, it leads”. Hetsen kring tittarsiffror får mig att tänka på Nightcrawler.

Christine är en film om en person som är fast i en nedåtgående spiral. Christine är deprimerad och osäker på sig själv och hon vågar inte låta nån hjälpa henne. Hon tänker för mycket, grubblar, och kan liksom aldrig slappna av. Detta med psykisk ohälsa… det är svårt att ta sig an.

Känslan av en kommande undergång är stark, just eftersom man ju vet vad som kommer att hända. Rebecca Hall är som sagt strålande och har hittat rätt ton i sitt skådespeleri.

Kanske finns lite för lite av en story i filmen. Men det behövs liksom inte. Det är en studie om en människa som inte riktigt hör hemma nånstans. Lite som Joker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: