A Ghost Story (2017)

Är det så att A Ghost Story är den där filmen som många hyllar men som jag fann mördande tråkig och pretto? Ja, jag tror faktiskt det.

Filmens regissör heter David Lowery och spontant, nu när jag skriver den här texten, så tänker jag att det här är den enda filmen som jag sett av honom. Men det visade sig inte stämma. Lowery står nämligen bakom Robert Redfords adieu till filmskådespeleriet, The Old Man & the Gun, som jag såg under 2018 års filmfestival (undrar om det blir nån festival i år?).

De två filmerna känns väldigt olika. The Old Man & the Gun är mysig, snäll och charmig, precis som Robert Redford i filmen. A Ghost Story är långsam, trist och övertydlig. Nu kanske jag tar i här, men vafan, ibland måste man (läs: får man) vara digital.

Långsam alltså. Om ni gillar det här, så kom nu inte och klaga på att Michael Haneke gillar statisk kamera för mycket. Lowery tar det till nya nivåer. Det är konstnärligt och under min kulturtantsperiod så hade jag kanske älskat det, men nu föll det platt tyvärr. Men jag kan fortfarande gilla kulturtantsfilmer. Är Mother! en kulturtantsfilm? I vilket fall så älskar jag den.

Spöket Laban. Hur funkade Casey Affleck som spöke under ett lakan med hål för ögonen? Bitvis funkade det och bitvis inte. När det är som mest långsamt och pretto och lakanspöket är fast i en längtande pose så blir jag nästan full i skratt och mina tankar går till svenska ångestrullen Korparna.

Tiden. Det är en film om tid, tiden, tidens gång. Det är verkligen snyggt fångat i några scener. För Laban är tiden annorlunda. Omvärlden snurrar på men Laban hinner knappt vrida på huvudet så har en ny familj flyttat in i det hus han en gång bodde i när han inte var ett spöke.

Jag blir påmind om när mina föräldrar flyttade från min barndoms gamla hus där jag växte upp. Nostalgi blandat med melankoli. Det är en bra påminnelse och ett plus för filmen. Men det räcker inte på långa vägar för att lyfta A Ghost Story till ett godkänt betyg. Jag gillade vissa delar men som helhet funkade den tyvärr inte alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Shape of Water (2017)

The Shape of Water är en turkos film. Det känns som att de flesta av miljöerna har en turkos blågrön ton. Även filmens amfibieman (spelad av Doug Jones) är av samma kulör. Filmen påminner en om Amélie i stilen tycker jag. En sorts sagokänsla. Ja, The Shape of Water är en saga. Miljöerna är en saga. Michael Shannon spelar en sagoskurk.

Den stumma Elisa (Sally ”Poppy” Hawkins) är en person som det är lätta att gilla. Hon är likeable som det heter på ett annat språk än svenska. Sympatisk.

Eftersom filmen är sagoaktig så kan jag känna att det blir lite övertydligt ibland. Men det är ju kanske så det ska vara i en saga. Jag tror det är en ganska svår konst att blanda magisk realism och saga som Guillermo del Toro gör här, och mest framgångsrikt i Pans labyrint.

Det är en jättefin film, det måste jag säga. Elisas ”tal” till Richard Jenkins rollfigur om varför de måste rädda vattenvarelsen i slutet var fint, och det fick ju en extra twist eftersom Elisa handteckade och Jenkins uttalade orden. Det blev faktiskt lite dammigt i rummet.

Apropå Jenkins så tyckte jag inte riktigt hans rollfigurs historia fick nån riktig avslutning. Det var en historietråd vars avslutning lös med sin frånvaro och därmed förblev lös.

The Shape of Water var i mina ögon nog inte värd att vinna en Oscar för bästa film, och kanske inte heller att få ett högre betyg än en stark trea från mig. Men så är det ibland. Blir det dammigt i rummet så blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Call Me By Your Name (2017)

Jag tillåter mig själv ytterligare en tankeströmsrecension. Förra gången var det Columbus som råkade ut för den omilda behandlingen. Idag handlar det om en annan 2017-film, en rejält hajpad sån dessutom. Call Me By Your Name. Skulle den hålla för hajpen?

Under förtexterna blev jag nyfiken på typsnittet, eller snarare så funderade jag på om det var ett eget typsnitt. Snyggt var det i vilket fall, men troligen inte ett typsnitt eftersom t ex bokstaven ‘r’ kunde se olika ut. Lite senare ser jag att designern är Chen Li och att det är hans alldeles egna handstil.

Under förtexterna ser jag också att filmens manus har skrivits av James Ivory. James Ivory! Känd från filmmakarduon Merchant Ivory. Gubben är 90 år vid det här laget men still going strong alltså.

Oliver (spelad av Armie Hammer) lever. Han tänker inte. Han gör det han känner för. Jag önskar att jag kunde vara mer så ibland. Lite mer gladlynt och inte tänka efter tre gånger innan jag gör nåt.

Etymologi – läran om ords ursprung betyder det, eller hur? Jag älskar sånt.

Äh! Jag får sluta titta eftersom jag känner mig rastlös. Det är inget bra tecken. Men vi får se. För övrigt undrar jag varför den inte finns att hyra eller strömma via nätet… Jo, nu 2020 så finns den absolut det men när jag såg den så fanns den inte tillgänglig via nån nättjänst. Ja, förutom…

Jag börjar kolla på filmen igen nästa dag. Jag får lite vibbar av Blå är den varmaste färgen. Det flyter på lite på samma sätt. Löst och ledigt. Det är motsatsen mot diskbänksrealism. Här är det de rikas filosofiska problem som är i fokus.

Är det en coming of age-historia? Vari ligger filmens kärna? Var finns konflikten?

Det är kulturellt. Många språk: italienska, franska, tyska och engelska. Alla är lärda.

Det är bra musik – bl a i form av The Psychedelic Furs sång ”Love My Way”.

Finaste scenen är när Elio (Timothée Chalamet) och Marzia (Esther Garrel) försonas.

Till slut räcker det inte med ett fint tiominuterssnack av Michael Stuhlbarg (som spelar Elios pappa) för ett högre betyg än en stark tvåa.

*duckar för de ruttna italienska tomaterna*

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Columbus (2017)

Dags för en tankeströmsrecension igen. Tankeströmsrecension? Ja, det är när jag mer eller mindre rakt upp och ner tar mina anteckningar från filmtitten och trycker in i inlägget utan att låta dem passera hjärnan eller redaktionen. Idag handlar det om 2017 års sjätte bästa film, Columbus.

Har kameran rört sig än? Mycket statiska scener. Tankarna går till Ozu förstås. Jag får även lite vibbar av Paterson. Columbus är en snygg stad och känns inte amerikansk. Det kanske är lite mycket uppvisning i snygga bilder, typ Wes Anderson, men det är som sagt ruggigt snyggt.

Filmen gör en ganska intressant analogi mellan arkitektur och mat. Ska man krydda mycket och maximera smakerna eller ska man vara mer subtil?

Ro Laren från Star Trek: The Next Generation, yay!

Finsk arkitektur av far och son Saarinen.

Aaaaah! Äntligen rör sig kameran. Filmen är en skön upplevelse. Den är lugn och innehåller vettiga människor.

Det förekommer en magisk scen när huvudpersonen spelad av Haley Lu Richardson beskriver varför stadens bankbyggnad berör henne. Vi hör inte vad hon säger utan bara musik.

Jag gillar verkligen filmen. Den är långsam, stiliserad, men snygg på rätt sätt. Rar.

Far-son. Mor-dotter. Attention span. Mobil. Googla. Paterson.

Det är lite samma känsla som i Ex Machina. Arkitekturen. Lost in Translation.

Vad är det filmen har? Den är poetisk utan att vara pretto. Den är sann. Arkitektur, den får en att tänka på arkitektur.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Och dagen efter att jag såg Columbus gick jag runt i Stockholm och studerade dess arkitektur

Wind River (2017)

Jag älskar snöfilmer. Det har jag alltid gjort. Av nån anledning känns de mysiga. Tänk filmer som A Simple Plan, Død snø, eller gamla western-rullar som utspelar sig i vintriga och klippiga berg, som Death Hunt t ex. Observera att det ska vara snöfilmer som utspelar sig i verkliga snömiljöer med äkta snö, on location. Ingen låtsas-snö som mer brukar se ut som konfetti.

Wind River är en äkta snöfilm och dessutom en filmfilm. Nu är mysig kanske fel ord för att beskriva just Wind River. Rejäl kanske är bättre. Den känns lugn, samtidigt som den ibland inte tvekar att ta i, överraska, och bjuda på våldsamma sekvenser. Framförallt kanske den är väldigt sorglig.

Jeremy Renner spelar, Cory, en spårare och vildmarksexpert som upptäcker en död kvinna från ursprungsbefolkningen i ett reservat. FBI-agenten Jane (Elizabeth Olsen) skickas dit för att reda ut ett eventuellt mord. Jane är som fisken på torra land (bland kyla, snö och hänsynslösa män, även om hon har skinn på näsan) och parar ihop sig med den erfarne Cory för att reda ut vad som har hänt.

Det är Taylor Sheridan som både skrivit och regisserat filmen, och det märks. Andra filmer skrivna av Sheridan är exempelvis Hell or High Water och Sicario och jag känner igen stämningen. Det är lite dystert. Filmerna känner för de utsatta. Det är inte klackarna i taket-filmer direkt. Det finns en stämning av americana och jag vet inte om jag använder ordet i sin rätta bemärkelse. Men det är det ordet jag kommer att tänka på.

En film som kanske varit en influens för Sheridan är John Sayles Lone Star. Även om Wind River inte handlar om ett gammalt mord som skedde för länge sen så har den ett liknande upplägg och skiftar mellan nutid och dåtid på ett snyggt sätt.

Manuset till Wind River är inte utan brister. Jag tycker vissa trådar i historien, och rollfigurer, liksom tappas bort och inte återkomma. Det förekommer en oerhört våldsam och dödlig shootout som bara glöms bort. Vad hände exempelvis med den snälle polisen spelad av Graham Greene?

Överlag är det här dock en på de allra flesta sätt välgjord och välspelad film. Den hade nog haft chans på en topp-10-placering på min 2017-lista men av nån anledning så blev det så att jag såg den dagen efter jag publicerade min lista (som är skriven i sten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Sofia och Henke om Wind River så kolla in vad de tycker!

Trolls Holiday (2017)

Inget gott som har nåt ont med sig, eller vad är det man säger? I den första filmen om våra penntroll så såg prinsessan Poppy till att de deppiga bergerna hittade den inre lyckan och inte längre behövde fira helgdagen Trollafton med att äta penntroll. Problemet som det medförde var dock att bergerna nu inte har några helgdagar alls att fira då Trollafton var den enda de hade. Penntrollen däremot, de firar nånting i princip varje dag.

I Trolls Holiday, en kortfilmsuppföljaren (25 minuter) till den första filmen, så är det återigen upp till prinsessan Poppy och hennes team att rycka ut (slå till, avslöja) för att hjälpa bergerna att hitta på en ny dag att fira. Varför inte ge bort en av sina egna?

Poppy har en uppsjö idéer som förmedlas till kungen och drottningen av Bergenstaden medelst sång- och dansnummer. Bergerna är inte roade. Men så när allt ser som mörkast ut så inser bägge parter vad som är viktigt: att fira det som är fint i livet och inte ytliga saker. Vad bergernas nya helgdag egentligen gick ut på minns jag knappt trots att det bara var några dagar sen jag såg filmen. Men jag tror det var sång, dans och girlanger – och inga trolltacos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Only the Brave (2017)

Only the Brave var BOATS som överraskade mig en hel del var brandmansfilmen Only the Brave. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig men inte att jag skulle vara i princip rörd till tårar i slutet.

Inledningsvis var det det gamla vanliga med macho-män som säger hej då till fru och barn. Det spelas rockmusik i bilen på väg ut mot skogen. Det grabbsnackas under pauserna mellan släckningsarbete. Macho.

Miles Teller spelar en slarver och är urtypen av en figur som ska skärpa till sig, växa upp, klippa sig, skaffa sig ett jobb, och ta hand om sin familj under filmens gång.

Så kanske inte så mycket nytt under solen och ingenting speciellt upphetsande. Det är som sagt macho så det förslår och filmen är superamerikansk. Americana! Och det kanske just därför jag gillar den, just att den känns ärlig. Under titten satt jag och funderade på om jag hade gillat den lika mycket om huvudpersonerna hade varit soldater. Det är mycket möjligt att det inte hade funkat då, som i Lone Survivor. Det är nåt med soldater som dör ärofyllt i slow motion som bara inte funkar för mig.

En liten detalj som stack ut med Only the Brave var dess klippning. Det var ett grepp som förekommer då och då. Nämligen att man klipper över till nästa scen innan den pågående scenen kommit till ett normalt avslut. Jag gillade det eftersom det gav ett bra tempo till filmen.

Filmen visade sig även som tur var innehåll mer än brandmän som släcker bränder och fruar som väntar hemma och barn. Fruarna är riktiga människor som får andra scener än där de väntar vid telefonen.

Mot slutet får jag en tryckande känsla av en kommande katastrof, och när slutet väl kom var jag helt oförberedd eftersom jag inte hade koll på den verkliga historien. Mycket rörande. Enda lilla plumpen var att man envisades med att veva bilder på de verkliga personerna under eftertexterna. För mig blir det bara lök på laxen, tårta på tårta, och övertydligt smetigt. Det hade räckt med bilden med trädet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Greppet att visa de verkliga personer funkade dock givetvis utmärkt i Chernobyl. Där kändes det helt berättigat.

Life (2017)

Oj, Daniel Espinosas sf-rulle Life försvann väldigt kvickt ur mitt medvetande efter att jag sett den. Mina anteckningar som togs under filmtitten är inte speciellt matiga. Det här blir en kort text. Känslan jag fick var att man ville göra en lika majestätisk film som 2001 och samtidigt en lika spännande film som Gravity. Man misslyckas i bägge fallen. Det är inte uselt men absolut inte bra. Not great, not terrible som det heter. Den har lite inslag av The Andromeda Strain med en till synes ofarlig bakterie som växer. Samtidigt är det en så uppenbar rip-off på Alien, men så mycket sämre gjord. Slutet är förvirrande och med en märklig twist inlagd. Dessutom har filmen ett väldigt mörkt slut som kändes malplacerat. Det var som att manusförfattarna trodde att filmen blev djup och bättre bara för att man klistrar på ett mörkt slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Justice League (2017)

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit sju filmer och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna för recensioner):

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – 2/5

Shazam! har jag alltså inte sett ännu men det blir nog en titt ganska snart, om inte annat eftersom den regisserades av Lights Out-regissören David F. Sandberg. Jag får för mig att Shazam! är ett försök att göra vad Deadpool gjorde i X-Men-serien, dvs addera lite glimt i ögat.

Men idag blir det en kortis om den femte filmen i serien, Justice League. Jag utlovade ju ett omdöme om den i onsdags och jag ska väl göra rätt för mig.

När jag kollar mina korta anteckningar så ser jag att jag noterade att den inleds på ett liknande sätt som Spider-Man: Homecoming, med ett ”YouTube”-klipp som filmats med mobilkamera. Jag antar att man vill vara nere med kidzen och ge nån form av realistisk ton. Just det här greppet (nån som spelar in en YouTube-video) har jag sett i flera filmer på sistone. Eighth Grade, A Simple Favor och Juliet, Naked är tre exempel. En trend?

Filmens skurk, Steppenwolf, är supertrist. Hans introduktion utspelar sig på Wonder Womans ö Themyscira. Tyvärr var det inte alls lika vackert här som det var i Wonder Woman. Nu är allt cgi, blek cgi, inklusive skurken själv. Och actionen är tråkig.

Inget hänger ihop. Allt är greenscreen. Det är för pompöst. Det är för osammanhängande. Cgi:n är horribelt dålig. Så det mesta är dåligt med andra ord, både historiemässigt och de tekniska aspekterna. Man försöker få till scener, och jag antar att det var här som Joss Whedon hopppade in, som är lite mindre och närgångna där vi ska lära känna rollfigurerna och deras relationer, men de är för korta och betyder inget eller för lite i stora hela.

Det enda som funkar är inte oväntat Wonder Woman (Gal Gadot). Hon är badass och har dessutom en bra egen signaturmelodi. I övrigt är detta skräp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

John Wick: Chapter 2 (2017)

Den första filmen om John Wick var en positiv överraskning, det får man ändå lov att säga. Filmerna om John Wick påminner kanske lite om Liam Neesons Taken-filmer. Bägge filmserierna har gett en sorts nystart åt sina något åldrade actionskådisar (Liam lite mer än Keanu). En skillnad är väl att Keanu spelat i actionfilmer i större delen av sin karriär, inte minst i The Matrix-filmerna. För Liam var det väl däremot en något oväntat vändning att han skulle bli en badass-actionskådis.

Jag gillade John Wick – Chapter 2 från början. Vi kastas direkt in i handlingen utan nån vidare backstory. Den bara börjar och visar ingen pardon. Apropå handlingen så behöver vi väl inte gå in nåt djupare på den. Wick får försöker lägga pistolerna på hyllan (ja, eller under golvet) men måste utföra ett sista uppdrag och får sen ett pris på sitt huvud. Shootouts, biljakter och slagsmål följer.

Det var en riktigt snygg film det här. Färgerna, den blöta asfalten, neonskyltarna! Och så Peter Stormare som rysk gangsterbror till Viggo, skurken i ettan som ju spelades av Micke Nyqvist (Vila i frid). I inledningen är en stulen bil väldigt viktig. John Wick måste få tillbaka den. Vad är det som är så viktigt med den där bilen undrade jag? Jo, det visar sig att det fanns ett födelsedagskort från Wicks fru i bilen och Wick vill ha tillbaka det. Det är lite udda det där att det alltid handlar om Wicks känslomässiga koppling till sin fru, vare sig det handlar om en hund eller ett födelsedagskort.

Efter inledningen tar filmen oss till Rom där vi bjuds på riktigt snygga scener när en mafiosa ska krönas och invigas i den inre cirkeln av en kriminell organisation. Det är ett stort party i en sorts slottsruin med tillhörande ljusshow och ambient techno. Jag kom att tänka på Norbergfestival som jag besökte för några år sen. Det var lite samma mysiga stämning där, minus skjutvapen och lönnmördare.

I Rom gillar jag även de underbara scenerna när Wick går till ”vinkännaren” och ”skräddaren” för provning. Det här verkar vara scener som vissa klagar på (Filmspotting). Just scener som visar upp den parallella lönnmördarvärlden och dess egna interna regler. Själv gillade jag dessa scener. Ett annat exempel är relationen mellan Cassian (en motståndare spelad av Common) och Wick. De försöker döda varandra men är artiga och kan t.o.m. ta en drink på platser som är fredade (allt enligt de där reglerna).

Fajterna är brutala och snygga. Mycket gun fu men även en del brottargrepp. Maror. John kan det mesta, och det inkluderar även alla världens språk inklusive teckenspråk. Hur många universitetspoäng har han egentligen?

Det förekommer en del referenser till The Matrix. Neo får träffa Morpheus igen. Vi har även den dolda världen i en annan värld. Och så en snygg fajt på en tunnelbanestation.

Jag gillar tvåan mer än ettan. Tvåan känns mer extrem och allt är här och nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: