Baby Driver (2017)

Det finns en hel del att gilla med Edgar Wrights Baby Driver. Den innehåller härliga biljakter. Baby, som Ansel Elgorts rollfigur heter, innehar rejäla bilkörar-skills. Jag gillar hur jag känner att han faktiskt inte kommer att lyckas komma ur de knipor han försätts i. Men han utnyttjar sina omgivningar på kreativa sätt och tar snabba, och rätt, beslut.

Vid ett tillfälle så har våra huvudpersoner en polishelikopter efter sig, och hur i hela friden ska man kunna fly från den frågar jag mig. Det går ju liksom inte att köra ifrån den. Det adresserar filmen direkt efter att jag började undra över det problemet. Sånt gillar jag.

Filmens stadsmiljöer är fyllda med graffiti och gatukonst och det uppskattar jag (nähä!?). Det lyser upp en stad och även den här filmen.

Främst kanske det ändå är kärleken till musiken som lyser igenom. Jag känner igen mängder med låtar som jag har hört i samplingar i hiphop-låtar. Eller, ja, det jag känner är ju den del som samplats, inte hela låten i sig egentligen. Jag älskar att fånga upp såna här saker. Ett exempel är De La Souls ”Say No Go” som använt sig av The Detroits Emeralds ”Baby Let Me Take You (In My Arms)”.

Babys kärleksintresse Debora spelas av Lily James och precis som Baby är hon ett stort musikfan. I en härlig meet cute-scen på ett kafé pratar de bland annat om Becks underbara låt ”Debra”, en låt som jag såg framföras live på Cirkus under en härlig konsert.

Berättarmässigt känner jag igen en del (meta)grepp från Ant-Man som ju Wright var inblandad i från början. Det gäller t ex att man får se nåt hända men dialogen framförs av nån annan à la Michael Peña. Eller att man får se ett skeende berättat på två olika sätt. Kanske även lite vibbar från Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Jag undrar om det är en speciell brittisk stil som det är jag känner av?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tack, YouTube. Beck live på Cirkus 1996.

Girls Trip (2017)

Vem spetsar drinkarna? Tiffany förstås.

Är Girls Trip en svart version av Bridesmaids? Ja, det kanske man kan säga men med brasklappen att jag inte har sett Bridesmaids. Fyra bästa vänner från college (Regina Hall, Queen Latifah, Tiffany Haddish och Jada Pinkett Smith) ska ses igen efter flera år och åka på en partyresa till New Orleans.

Vi känner igen de olika typerna i gänget. Pinkett Smith spelar den ordentliga flickan med familj och barn som tar på sig mormorsklänningen när det ska partajas. Tiffany Haddish, som möjligen fick sitt genombrott här, spelar givetvis en galen tjej med ett språk som får vem som helst att rodna.

Det handlar om sociala medier, vår allt mer stressade värld, klickhysteri och rutten nöjesjournalistik (Regina Hall spelar en kändis, typ den nästa Oprah, som har problem med en otrogen man). Vi bjuds även på vita tjejer som vill hänga med sina svarta tjejkompisar och som lärt sig hur man ska vara cool på Urban Dictionary.

Girls Trip är en rätt så splittrad film med två lägen: 1. Ett allvarligt drama om förlorade vänner och otrohet. 2. En crazy fars med Tiffany Haddish som går bananas. Kommer filmen ha roliga bortklippta scener under eftertexterna? Hell, yes!

Ja, detta är en fars med låg nivå på skämten, blandat med allvar. Jag tycker inte det är jätteroligt men jag gillar att filmen är så vågad som den är. Manusmässigt hänger det knappt ihop. Det känns som att saker och ting sker slumpmässigt. Men jag gillar en hel del och det blev nästan lite dammigt i rummet i slutet under ett tal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Walking Out (2017)

Walking Out handlar om en pappa-son-relation och hade kunnat ingå i mitt Överleva i vildmarken-tema som jag körde för några år sen. Sonen bor hos sin mamma och besöker bara sin pappa en gång om året i Montana. Förhållandet mellan de båda är minst sagt ansträngt. Sonen sitter med ansiktet i mobilen medan pappan ska härda sonen medelst älgjakt i bergen.

Det handlar om manlighet, om jakt, om att döda djur för föda. Det är möjligen lite för mycket skriven dialog. Ja, det är klart den är skriven. Det är det man kallar manus, din dummer! Men jag menar alltså att den känns skriven och inte nåt som rollfigurerna skulle säga i filmens verklighet. Ibland kan det bli så när filmen vill fram ett budskap (på ett övertydligt sätt).

Det förekommer klassisk musik som jag inte riktigt vet om den funkar. Jag tyckte det blev lite pretto. Jag hade hellre velat höra nån form av country/bluegrass eller nåt.

Sonen får uppleva naturen och vildmarken som den ska upplevas. Han upptäcker och inser att mobilen inte är till mycket nytta där ute. Det hela utvecklar sig till ett överlevnadsdrama efter en olycka. Nu är det upp till sonen att ta ansvar. Bra jobbat, pappa! Kanske för bra jobbat…

Mm, det är egentligen en fin film om män och pojkar som inte kan uttrycka sina känslor. Det enda jag inte gillar är slutet. Jag kan liksom inte köpa det… och nu kommer det spoilers… Kan de liksom inte bara acceptera varandra som de är. Nej, pappan ska behöva dö för att det ska ske.

Walking Out påminner t ex om en film som Wildlike och jag konstaterar att jag gillar den här typen av filmer även om det kanske inte blir toppbetyg så ofta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

War for the Planet of the Apes (2017)

Haha, det är så roligt att inledningens expositions-förtexter ska förklara de fullkomligt ologiska filmtitlarna i denna serie filmer.

”Fifteen years ago a scientific experiment gone wrong gave RISE to a species of intelligent apes…

With the DAWN of their burgeoning civilization, the apes flourished in the absence of human contact…

The WAR rages on…”

Hmmm. Enligt Wikipedia (och mig): ”Dawn is the time that marks the beginning of twilight BEFORE sunrise.”

Jag stör mig lite på att kvinnoaporna i filmen framställs som kvinnor i klassiska actionfilmer från Hollywood. De väntar oroligt hemma medan apmännen är ute och slåss. De har dessutom läppstift och stora örhängen som täcker deras bröst. De där örhängena, är det nåt krystat sätt att slippa visa deras bröst för att komma undan filmcensur? Oh well, jag antar att aporna har anammat (apammat?) vissa mänskliga drag efter att de blev smarta i den första filmen.

Woody Harrelson spelar (en version av) överste Kurtz från Apocalypse Now. De där Apocalypse Now-referenserna blir för övrigt alldeles för övertydliga för att jag ska uppskatta dem. Ja, vi förstår! Men jag gillar förstås att det står Ape-ocalypse Now klottrat på betongen i en underjordisk gång (ordvitsar rules). Det hade räckt med det.

Jag älskar att filmen i mångt och mycket är en roadmovie. De postapokalyptiska miljöerna är underbara. På vår resa passerar vi övergivna hus, bilar, lastbilar, skidorter och skidliftar. Underbart!

War for the Planet of the Apes är bra, riktigt bra. Men nånting saknas. Eller så är den för sentimental kanske? Och hur i h-e kan en orangutang rida på en häst?! Det blir högt betyg ändå i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Så här tyckte jag om de två första filmerna i serien:

Rise of the Planet of the Apes
Dawn of the Planet of the Apes

Ghost in the Shell (2017)

Ghost in the Shell är en klassisk anime från 1995 och 2017 kom spelfilmsversionen med Scarlett Johansson som antiterrorist-cyborgen Major Mira Killian.

Hehe, filmens frågeställningar kring mänsklighet, vad är en människa etc, läggs fram direkt genom att rollfigurer säger dem rätt ut i form av repliker istället för att brottas med dem på ett mer organiskt sätt.

Varför minns inte Major sitt förflutna? Frågan behandlas aldrig. Märkligt.

Filmen försöker skapa en stämning som i Blade Runner med en stadsmiljö med en massa reklambudskap i 3D. Det blev mest en trist efterapning. Andra film/tv-referenser är The Matrix och Star Trek (framförallt The Borg). Att jag fick The Matrix-vibbar är inte så konstigt då The Matrix lånat väldigt mycket från originalanimen.

Det är för mycket cgi. Det blir för plastigt. Jämför t ex med en film som Blade Runner 2049 som skapar en värld som känns bebodd på riktigt. Varför inte filma i riktiga miljöer istället? Nå, det kan ju ha ekonomiska skäl. Det förekommer en helt meningslös fajt i totalt mörker. Här kan vi t ex jämföra med en film som Atomic Blonde med underbara fajter i vad som kändes som äkta miljöer och där man ser vad som händer hela tiden.

De frågor som filmen ställer känns inte intressanta. Det blir för övertydligt. Det finns inget att fundera på egentligen. För mig känns det uppenbart att filmen gjordes som en följd av framgångarna som Ex Machina hade. Man tänkte sig att man skulle rida vidare på vågen och dessutom göra det via en sen tidigare känd anime. Fast dagens kids har väl noll koll på Ghost in the Shell från ’95?

Jag avslutar med två bra saker. Takeshi Kitano a.k.a. Beat Takeshi är bra. Han är alltid bra. Här tillför han en japansk (nähä!?) känsla som behövdes. Inledningen var fin med en robotfödsel som påminde mig om Chris Cunninghams underbara musikvideo till Björks ”All Is Full of Love”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Beguiled (2017)

The Beguiled är en Sofia Coppola-film som kanske gick lite under radarn. Det är en remake på en film med samma namn från 1971 med Clintan i samma roll som Colin Farrell spelar här. Eller ska man säga att Coppolas film är en nyfilmatisering av Thomas P Cullinans roman från 1966? En smaksak kanske.

Under förtexterna blir jag påmind om Coppolas film Marie Antoinette från 2006. Filmtiteln The Beguiled dyker upp i rosa finskrivstil. Och så har vi ju Kirsten Dunst i en av huvudrollerna.

Farrell spelar en skadad nordstassoldat under inbördeskriget som tas om hand av en grupp unga kvinnor i den amerikanska Södern. Ja, det är en internatskola för flickor som drivs av Nicole Kidmans rollfigur mitt under brinnande krig.

Intriger inleds. Den sexuella energin vibrerar bland de avskärmade unga kvinnorna som nu plötsligt har en tupp i hönshuset. Farrell lockar på alla möjliga sätt och flickorna är som förhäxade.

Är det inte också lite Picnic at Hanging Rock över filmen?

Det är lite jobbigt filmat med ett softat filter. Det är blekt, knappt några färger, låg kontrast. Det kanske är lite av Sofia Coppolas signum.

Efter ett tag märker jag att jag inte gillar filmen. Den känns ologisk och full med plotholes. En fullt frisk tjej ska ju lätt kunna springa ifrån en man på kryckor exemplevis.

Nej, nästintill totalt meningslös. Jag ger den ändå en svag två, kanske pga av det snygga fotot. Ja, fotot är både lite jobbigt och snyggt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Geostorm (2017)

Filmen inleds med ett ödesmättat mullrande. Är det klimatet som är skurken i dennna katastroffilm? Haha, har påven en lustig hatt. Geostorm är inte subtil. Det är KLIMATKRISEN det handlar om. I ett inledande montage vår vi se hur klimatet blir värre och värre i en snar framtid. Men faktum är att det inte känns så långt från verkligheten. Sommaren i Sverige 2018 var galet varm. Vad är lösningen på klimatkrisen i filmen? Jo, forskning, teknik och samarbete. Det gillar jag.

Toby från Vita huset dyker upp som en senator-skitstövel. Ja, en sån ska ju alltid finnas med i den här typen av filmer. En sån som inte lyssnar på forskarna.

Det var lite kul att man åker rymdfärja, upp till rymdstationen som styr jordens väder, ungefär som man åker taxi. Men det kändes inte helt realistiskt att Gerard Butler åker upp helt ensam. Man borde väl ha utnyttjat transporten för nåt mer, kanske mat eller andra prylar. Nåväl. När man stör sig på såna saker så brukar det betyda att filmen inte riktigt funkar…

Ja, som sagt, samarbete handlade det alltså om. I princip alla världens flaggor förekommer, inklusive den svenska. International Space Station, indeed.

Filmen är proppfull med datoranimerade krascher, datorskärmar och cgi-katastrofer på jorden. Det blir lite tråkigt till slut. Dessutom slänger man in totalt ologiska twistar i handlingen. De ska verka coola men är bara fåniga.

Geostorm verkar vilja rida på vågen efter framgången med Gravity. Det hela känns som en blandning mellan The Day After Tomorrow och just Gravity. Det funkar sådär.

Förutom en politiker som inte lyssnar på vetenskapen har vi även SOS-anrop med morse! Och en hund! En indisk hund. Voff. Geostorm slår över från pekoral till nåt annat ännu värre. Men Ed Harris är bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Borg (2017)

”Borg? Sounds Swedish”. Jag tycker det är kul att Borg gjordes. En svensk storsatsning (relativt sett) på en biopic om en svensk idrottslegend, det hör inte till ovanligheterna. Utomlands, eller åtminstone i USA, fick filmen heta Borg vs McEnroe, vilket jag nästan kan tycka är en bättre titel. Den är åtminstone mer insäljande. Sverrir Gudnason är perfekt i rollen som den på ytan känslokalle Borg och Shia LaBeouf är lika bra som den färgstarke McEnroe. Tennisscenerna från finalen i Wimbledon 1980 är bra gjorda (det ser nästan ut som att de spelar på riktigt) och det blev faktiskt spännande. Det jag kanske gillade mest är hur Borg och McEnroe finner varandra och inser att de är mer lika än omvärlden anar. Slutligen en kul detalj: det är Björns son Leo som spelar Borg som hetlevrad racketslängande grabb.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kong: Skull Island (2017)

Kong: Skull Island visade sig bli en positiv överraskning. Den har en härlig äventyrsmatinékänsla. Rent visuellt är det lite Michael Bay över det hela med lysande svetsloppor som stänker överallt under de frekvent förekommande explosionerna. Men, och det är stort men, känslan i filmen går inte jämföra med Bays Tramsformers-filmer (well, jag har bara sett den första, men det räckte). Här finns en helt annan värme och humor och vi slipper Bays sliskighet.

Bland skådisarna hittar vi två bekantingar från Straight Outta Compton i form av Corey Hawkins (Dr Dre) och Jason Mitchell (Eazy-E). Kul! Dessutom bjuds vi på en smal (sic!) John Goodman.

Jag snappade upp referenser (homager kanske man ska kalla dem) till två filmklassiker. Dels Ape-ocalypse Now-känslan under helikopter-scenerna. Och dels en soldat som blir spetsad av ett gigantiskt spindelben på samma sätt som en olycklig figur blir i Cannibal Holocaust (well, då var det inte ett spindelben utan en träpåle).

Främsta anledningen till att jag verkligen gillade Kong: Skull Island är nog miljöerna på Skull Island och hur de gigantiska djuren inklusive Kong själv är gjorda. Det är både maffigt och vackert, och som sagt, med en underbar äventyrsmatinékänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mudbound (2017)

En anledning till att jag gillar historiska filmer är att det är som att transporteras till en annan tid, nästan till en fantasy-värld. Yes, stupid, det är ju precis det som är tanken. Nej, men allvarligt, jag tycker det är intressant att ta del av miljöerna, kostymerna, företeelserna och prylarna. Jag får en känsla av en annan tid. Ehe, stupid, det är ju en annan tid som skildras!

Just det där att uppleva hur saker funkade förut är också det jag gillar med att titta på filmer från förr men som utspelar sig i den nutid som filmen gjordes, 1940-talet t ex. Film noir är en utmärkt genre för just detta då dessa filmer skildrar samhället rakt upp och ner så att säga. Hur funkar det med manuella telefonväxlar, mjölkbud och andra samhällsfunktioner som inte finns längre? Det kan man få reda på om man har tur.

Jag kom in på dessa tankar när jag såg Netflix-filmen Mudbound som utspelar sig på under och efter andra världskriget, främst i amerikanska Södern i Mississippi. Två soldater, Jamie och Ronsel, från en vit och en svart familj kommer tillbaka från Europa efter att ha besegrat nazisterna. Båda två har problem, till viss del samma, till viss del olika, med att anpassa sig till verkligheten i Mississippi. De kan dock vända sig till varandra med sina problem.

Nja, det här var lite för enahanda, lite för övertydligt. Jag känner att inget som händer inte är det förväntade. Det är vita som vill göra gott, vara en frälsare, men det blir förstås bara värre (för Ronsels familj). Det funkade i tv-serien Lilly Harpers dröm när jag såg den som betydligt yngre och möjligen mer optimistisk.

De få krigsscener från Europa som finns med är inte speciellt bra. De känns som tagna ur en dramadokumentär. Däremot förekommer det en del fina scener bl a mellan Ronsel och Jamie där de har en sorts terapisessioner. I filmen är det endast de två som kan prata med varandra om vad de har varit med om i kriget. Ingen annan förstår. Unfortunately, no one can be told what The Matrix is”. Jag gillade även en scen mellan Ronsels föräldrar när de dansar i köket och eftersom de inte har nån grammofon så hummar de (eller snarare mmmar à la Crash Test Dummies) en sång tillsammans. Fint.

Det var kul att se den grymma R&B-sångerskan Mary J. Blige i rollen som Ronsels mamma. Hon var bra (och har skådespelat förr men jag tror det här var första gången jag såg henne i en film). Som helhet kan det dock inte bli mer än ett sånt där typiskt mellanmjölksbetyg till Mudbound.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mary J. Blige – ”My Life”.

%d bloggare gillar detta: