Brawl in Cell Block 99 (2017)

Det finns en gammal svensk kultklassiker från 70-talet som heter Thriller – en grym film. Brawl in Cell Block 99 (en härlig 70-talsosande titel) skulle kunna ha samma undertitel: en grym film. Den är nämligen grym, precis som den stenhårde jätten Vince Vaughn i huvudrollen.

Vaughn spelar Bradley som på samma dag får sparken från bilmekarjobbet och upptäcker att hans fru varit otrogen. Man kan säga att Bradley har en dålig dag. Bradley går lugnt ut ur huset och ställer sig på uppfarten bredvid sin bil varefter han misshandlar bilen sönder och samman (istället för frun får man anta). Vilket helt galen scen och start på filmen.

Bradley kämpar med att tygla sina demoner. Han vet att han har ett våldsamt inre och håller sig därför på ett säkerhetsavstånd från frun. Ja, alla sätt är väl bra förutom de dåliga.

Efter att ha fått sparken så ser Bradley ingen annan lösning än att återgå till ett tidigare liv som knarklangare. Hmm, really?1 Ingen annan utväg alltså. Det känns ju snarare som att det är en återvändsgränd. Fast då hade det ju inte blivit en film av det hela. I alla fall inte regissören och manusförfattaren S Craig Zahlers film.

Under ett jobb går allting fel och Bradley hamnar i fängelse under uppsikt av den trevlige (nä, skojar bara) fängelsedirektören Tuggs, spelad av en mysigt elak Don Johnson.

Jag har insett att jag gillar fängelsefilmer. Om de är bra så är de riktigt bra. Det är som en serietidning, en helt egen värld med andra regler.

Oj, vad bra detta var. Det är grötigt, grått, lerigt och rått. Det övermättade fotot bidrar med en intensiv och hetare känsla än ett mer normalt foto. Vince Vaughn är en best, en naturkraft. Det här är inte Wedding Crashers direkt. Snarare Car and Skull Crashers.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Meyerowitz Stories (2017)

Son och far Meyerowitz (Adam Sandler och Dustin Hoffman)

När jag kollar igenom betygen på de filmer jag har sett av Noah Baumbach tidigare så framstår han som något en favorit. Betygsraden är 43434. The Meyerowitz Stories hoppade jag av nån anledning över men nu är den sedd. Jag gillar den ganska så direkt. Allt sätts upp genom relationer, dialog och repliker. Efter hand förstår man att det finns en hel del gammalt groll i familjen Meyerowitz. Kramar förekommer men de är märkligt kalla. Just den där kylan kan jag ibland tycka är ett sorts signum för Baumbach (men inte på ett negativt sätt). Ofta är rollfigurerna inte speciellt sympatiska. Relationen mellan Adam Sandlers rollfigur och hans dotter var dock mycket fin. Filmens finaste. Det där grollet jag nämnde tidigare, kommer det komma upp till ytan? Har påven en lustig hatt? En stark trea blir Baumbach-betyget denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Post (2017)

The Post är murvelporr av bästa märke. Ja, kanske inte i nivå med All the President’s Men och Spotlight men klart godkänt. Det är en skådespelarnas film med Meryl Streep och Tom Hanks i det främsta ledet. Steven Spielberg kan det här med att göra film. Det är rejält alltsammans och så långt ifrån den cgi-fylla Ready Player One man kan komma. Mina tankar går av nån anledning till Palme-mordet och i synnerhet Ebbe Carlsson-affären. Det är nåt med hur en ”affär” börjar med en sak men sen spinner ut ur kontroll och man glömmer hur allt började. Jag tänker även på filmerna Snowden och The Report som tar upp liknande ämen. Filmen kommenterar på ett något övertydligt sätt hur dagens sociala medier fungerar, och att det egentligen inte var nån skillnad med hur det funkade då. Gamla papperstidningar, vilken grej egentligen. Man måste tänka efter en del innan man publicerar, inte bara räkna till tio innan man skickar iväg en twee… toot.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Shinypodden Special: 2017 års bästa filmer – del 2

The Shape of Water vann en Oscar för både Bästa regi och Bästa film och det kunde inte hända en mer sympatisk person än Guillermo del Toro. Frågan är dock om Shinypodden är lika förtjusta i filmen som Oscarsjuryn var?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2017! I det första avsnittet handlade det om the outliers, dvs filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor, inklusive våra topp-3. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Cargo (2017)

Det är lite The Walking Dead över Cargo, denna australiska postapokalyps-rulle. Världen har drabbats av en pandemi som gör folk galna på 48 timmar. Hur blir man smittad? Jo, genom att bli biten förstås. Filmens tema är tydligt: en man gör allt han kan för att skydda sin fru och sin lilla dotter. I sin kamp för överlevnad så blir han i princip en djurisk urvarelse.

Att jag drar paralleller till The Walking Dead beror på, förutom de uppenbara likheterna i handlingen, att det framgår med all önskvärd tydlighet att det är människan själv som är den värsta fienden mot sig själv i en katastrofsituation. Misstänksamheten och avundsjukan väcks verkligen till liv. Om man passerar en grupp människor som har det hyfsat bra i en fristad så gör nog man bäst i att just passera.

Jag gillar en del av de vardagliga detaljerna som förekommer. Ja, de är vardagliga detaljer för människorna i filmen. Som t ex ett sorts zombie survival kit som inkluderar en nål att skjuta in i örat på sig själv och en klocka som räknar ner från 48 timmar.

Pappan i huvudrollen spelas av Bilbo himself, ja, Martin Freeman alltså, inte Ian Holm. Freeman är helt ok, och är rätt så bra på att spela en vanlig person som hamnat i en fruktansvärd situation.

En bit in i filmen dyker det upp en aborigin-tjej som påminde en del om Michonne i The Walking Dead. En tuff tjej som lärt sig att överleva, helt enkelt.

Är det politiskt inkorrekt att tycka att det blir lite fånigt att de vita i filmen framställs som världens ondaste människor medan ursprungsbefolkningen är nobla, förstår naturen och dessutom på nåt sätt visste att pandemin var på väg? Det känns som att man slår in öppna dörrar här.

Jag tyckte även det var lite synd att filmen är så familjevänlig. Det förekommer ju inget gore alls, trots att potentialen ju finns där. Istället blir det smörigt och för snällt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Det finns fler filmer som heter Cargo, t ex en från 2009 och den har jag skrivit om på bloggen tidigare.

Shinypodden Special: 2017 års bästa filmer – del 1

The Shape of Water vann en Oscar för både Bästa regi och Bästa film och det kunde inte hända en mer sympatisk person än Guillermo del Toro. Frågan är dock om Shinypodden är lika förtjusta i filmen som Oscarsjuryn var?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2017! Ja, vi hoppar alltså fem år tillbaka i tiden. Tidigare har vi gått igenom filmåren 2016, 2019, 2020 och 2021. Vi har alltså två luckor som vi nu ämnar att fylla igen. Först ut blir alltså 2017. Vi går igenom året, pratar om hur det är att sätta ihop en lista så här fem år senare och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer om en vecka och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Marjorie Prime (2017)

Här kommer ytterligare en litet omdöme om en sån där liten sf-rulle i stil med The Vast of Night och Code 8. Fast Marjorie Prime är nog en ännu mindre film, i alla fall budget- och spektakelmässigt. När eftertexterna rullar i slutet ser jag att filmen bygger på en pjäs från 2014 skriven av Jordan Harrison. Ja, det känns helt rimligt.

Jag får kanske lite Ex Machina-vibbar. Istället för en robot har vi här dock ett hologram, spelad av John Hamm, som ska hjälpa Marjorie (Lois Smith), en åldrande kvinna i slutet av sitt liv på väg in i demens.

Hologrammet levereras av ett företag kallat Prime och deras tjänst går ut på att ”patienten” får välja vem hologrammet ska vara, typiskt en avliden familjemedlem. Hologrammet programmeras sedan med patientens minnen och kan då senare återberätta dessa minnen om patienten själv glömt dem.

Nu kommer det nog lite spoilers så sluta läsa om du vill undvika dem…

Jag fann tyvärr Marjorie Prime lite trist. Till skillnad från i Ex Machina, som ju även den utspelas på en enda plats och bara har några få skådisar i rollerna, så saknar jag här en intensitet. Huset som filmen utspelar sig i och runt ger mig förresten också Ex Machina-vibbar. Nu ska jag sluta nämna den där filmen som har initialerna EM, jag lovar.

Marjorie Prime handlar om ålderdom, minnen som suddas ut och vård av äldre. Det kanske är lite för dystra ämnet för min smak. Det är liksom inte klackarna i taket. Men för i h-e filmen, påminn mig inte om min egen dödlighet!

Jag ställer mig ganska snart frågan om det är nån som inte är ett hologram, inklusive hunden. Jag ställde mig nog den frågan lite för tidigt. Det kändes lite för uppenbart, så mystiken försvann, i alla fall för mig.

En annan negativ detalj var musiken. Jag tyckte den kändes jobbig och överflödig och tog fokus från berättelsen. Nej, jag var tydligen inte helt med på noterna när det gäller den här filmen, både bokstavligt och bildligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Baby Driver (2017)

Det finns en hel del att gilla med Edgar Wrights Baby Driver. Den innehåller härliga biljakter. Baby, som Ansel Elgorts rollfigur heter, innehar rejäla bilkörar-skills. Jag gillar hur jag känner att han faktiskt inte kommer att lyckas komma ur de knipor han försätts i. Men han utnyttjar sina omgivningar på kreativa sätt och tar snabba, och rätt, beslut.

Vid ett tillfälle så har våra huvudpersoner en polishelikopter efter sig, och hur i hela friden ska man kunna fly från den frågar jag mig. Det går ju liksom inte att köra ifrån den. Det adresserar filmen direkt efter att jag började undra över det problemet. Sånt gillar jag.

Filmens stadsmiljöer är fyllda med graffiti och gatukonst och det uppskattar jag (nähä!?). Det lyser upp en stad och även den här filmen.

Främst kanske det ändå är kärleken till musiken som lyser igenom. Jag känner igen mängder med låtar som jag har hört i samplingar i hiphop-låtar. Eller, ja, det jag känner är ju den del som samplats, inte hela låten i sig egentligen. Jag älskar att fånga upp såna här saker. Ett exempel är De La Souls ”Say No Go” som använt sig av The Detroits Emeralds ”Baby Let Me Take You (In My Arms)”.

Babys kärleksintresse Debora spelas av Lily James och precis som Baby är hon ett stort musikfan. I en härlig meet cute-scen på ett kafé pratar de bland annat om Becks underbara låt ”Debra”, en låt som jag såg framföras live på Cirkus under en härlig konsert.

Berättarmässigt känner jag igen en del (meta)grepp från Ant-Man som ju Wright var inblandad i från början. Det gäller t ex att man får se nåt hända men dialogen framförs av nån annan à la Michael Peña. Eller att man får se ett skeende berättat på två olika sätt. Kanske även lite vibbar från Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Jag undrar om det är en speciell brittisk stil som det är jag känner av?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tack, YouTube. Beck live på Cirkus 1996.

Girls Trip (2017)

Vem spetsar drinkarna? Tiffany förstås.

Är Girls Trip en svart version av Bridesmaids? Ja, det kanske man kan säga men med brasklappen att jag inte har sett Bridesmaids. Fyra bästa vänner från college (Regina Hall, Queen Latifah, Tiffany Haddish och Jada Pinkett Smith) ska ses igen efter flera år och åka på en partyresa till New Orleans.

Vi känner igen de olika typerna i gänget. Pinkett Smith spelar den ordentliga flickan med familj och barn som tar på sig mormorsklänningen när det ska partajas. Tiffany Haddish, som möjligen fick sitt genombrott här, spelar givetvis en galen tjej med ett språk som får vem som helst att rodna.

Det handlar om sociala medier, vår allt mer stressade värld, klickhysteri och rutten nöjesjournalistik (Regina Hall spelar en kändis, typ den nästa Oprah, som har problem med en otrogen man). Vi bjuds även på vita tjejer som vill hänga med sina svarta tjejkompisar och som lärt sig hur man ska vara cool på Urban Dictionary.

Girls Trip är en rätt så splittrad film med två lägen: 1. Ett allvarligt drama om förlorade vänner och otrohet. 2. En crazy fars med Tiffany Haddish som går bananas. Kommer filmen ha roliga bortklippta scener under eftertexterna? Hell, yes!

Ja, detta är en fars med låg nivå på skämten, blandat med allvar. Jag tycker inte det är jätteroligt men jag gillar att filmen är så vågad som den är. Manusmässigt hänger det knappt ihop. Det känns som att saker och ting sker slumpmässigt. Men jag gillar en hel del och det blev nästan lite dammigt i rummet i slutet under ett tal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Walking Out (2017)

Walking Out handlar om en pappa-son-relation och hade kunnat ingå i mitt Överleva i vildmarken-tema som jag körde för några år sen. Sonen bor hos sin mamma och besöker bara sin pappa en gång om året i Montana. Förhållandet mellan de båda är minst sagt ansträngt. Sonen sitter med ansiktet i mobilen medan pappan ska härda sonen medelst älgjakt i bergen.

Det handlar om manlighet, om jakt, om att döda djur för föda. Det är möjligen lite för mycket skriven dialog. Ja, det är klart den är skriven. Det är det man kallar manus, din dummer! Men jag menar alltså att den känns skriven och inte nåt som rollfigurerna skulle säga i filmens verklighet. Ibland kan det bli så när filmen vill fram ett budskap (på ett övertydligt sätt).

Det förekommer klassisk musik som jag inte riktigt vet om den funkar. Jag tyckte det blev lite pretto. Jag hade hellre velat höra nån form av country/bluegrass eller nåt.

Sonen får uppleva naturen och vildmarken som den ska upplevas. Han upptäcker och inser att mobilen inte är till mycket nytta där ute. Det hela utvecklar sig till ett överlevnadsdrama efter en olycka. Nu är det upp till sonen att ta ansvar. Bra jobbat, pappa! Kanske för bra jobbat…

Mm, det är egentligen en fin film om män och pojkar som inte kan uttrycka sina känslor. Det enda jag inte gillar är slutet. Jag kan liksom inte köpa det… och nu kommer det spoilers… Kan de liksom inte bara acceptera varandra som de är. Nej, pappan ska behöva dö för att det ska ske.

Walking Out påminner t ex om en film som Wildlike och jag konstaterar att jag gillar den här typen av filmer även om det kanske inte blir toppbetyg så ofta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: