High Plains Drifter (1973)

Clintan kommer ridande ut ur öknen likt en vålnad ditskickad av Djävulen själv. Eller är det Clintan som är Djävulen? Eller är han bara broder till en mördad sheriff?

Clintan anländer till byn Lago som ligger belägen i en helt underbar miljö med öken, berg och en vacker sjö (Monosjön i Kalifornien i verkligheten). Invånarna tittar på honom som om han vore en utomjording, med nån sorts blandning av rädsla och hat.

Stämningen och det som händer i byn får mig att tänka lite på djurriket där hanarna slåss och den dominerande hanen sedan får ha sex med sina honor vare sig honorna vill det eller ej. Clintan lägger inga fingrar emellan i nåt avseende om man säger så. Det kändes aningen obehagligt det hela.

Clintan spelar ett spel som Yojimbo där hela byn blir lurade. High Plains Drifter fick mig att tänka på andra filmer eller tv-serier där nåt fruktansvärt har hänt men som sen en liten grupp, eller by i det här fallet, håller tyst om. Jägarna och Midnattssol är två exempel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

Oj, nu är det dags för en riktigt gammal preblogg-text från april 2003 om westernrullen Butch Cassidy and the Sundance Kid. En sekvens jag inte nämner i texten men som jag minns som ganska udda är när Redford och hans flickvän är ute och cyklar till tonerna av ”Raindrops Keep Fallin’ on My Head”.

Jag har sett Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969) med Paul Newman och Robert Redford. Det är en helt ok western men inget mer. Det förekommer en del rolig dialog och Redford och Newman har ett bra samspel. Slutet är bra men filmen som helhet blir aldrig riktigt spännande. 3/5 blir betyget. Donnie Darko-skådis-spotting: Katharine Ross som är Donnies psykolog spelar här Redfords flickvän Etta.

Butch Cassidy: ”Ah, you’re wasting you’re time. They can’t track us over rocks.”
Sundance Kid: ”Tell them that.”
Butch Cassidy: ”Who are those guys?”

Regissören George Roy Hill gjorde även Blåsningen (1973) tillsammans med Redford och Newman. Jag tycker den är snäppet bättre. Jag gillar ”den perfekta kuppen”-filmer där allt måste klaffa för att hjältarna ska lyckas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ride the High Country (1962)

Det verkar som att SVT hade nån form av western-tema under sommaren 2003 och att jag såg några av filmerna. En var The Searchers som jag inte gillade alls. En annan var dagens film Ride the High Country. Min preblogg-text om filmen skrevs i augusti 2003.

Jag har sett Ride the High Country (1962) regisserad av Sam Peckinpah. Den handlar om två gamla revolvermän/sheriffer, Stephen och Gil, som jobbat ihop tidigare för länge sen och som nu åtar sig att frakta guld från en gruva till en bank. Med sig har de också Heck, en yngre kollega till Gil. De får också en kvinna med sig av en slump. Komplikationer uppstår då Gil vill att de ska ta guldet för egen del.

Jag tyckte det här var en seg film. Den är aldrig spännande egentligen förutom lite i slutet då det blir lite pang-pang och uppgörelse. Det handlar om att gamle Stephen vill göra rätt för sig på äldre dar medan Gil vill bli rik efter flera års slit. Gott så men ack så tråkigt faktiskt. Detta var nog ingen vanlig western men jag tror ändå inte det är min genre riktigt. Ok, betyg för Ride the High Country blir 2/5. Jag ska dock se åtminstone För en handfull dollar när den visas och kanske också Pale Rider. Det var ett tag sen jag såg dessa filmer så det är väl inte helt fel med en omtitt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Rider (2017)

När jag var på skolresa i Finland för länge sen slog jag huvudet i ett element under ett kuddkrig. Det blev en tur till akuten för att sy ihop mig. Under några veckor efter det fick jag duscha med duschmössa tills stygnen var borta, precis som vår rodeoryttare Brady i filmen The Rider. Bradys skador efter en rodeo-olycka var dock betydligt värre än mitt jack som krävde fyra stygn eller så.

The Rider är en udda blandning av poetisk konstfilm, vardaglig realism och dokumentär. Den är skriven och regisserad av Chloé Zhao och känns som en ny typ av film med amatörskådisar som spelar sig själva. Även Sean Baker tycker jag rör sig i samma vatten med sina filmer Tangerine och The Florida Project.

The Rider innehåller en hel del starka scener. Det gäller t ex när Brady (spelad av Brady Jandreau) kollar på YouTube-klipp från när han tävlade innan sin olycka. Förmodligen är det hans syster som har filmat. Jag undrar om han kommer att kolla på olycksklippet?

Ännu starkare och finare blir det när Brady besöker sin vän Lane som har skadats ännu allvarligare än Brady efter en liknande rodeo-olycka (tolkade jag det som men det var en bilolycka i verkligheten).

Allra finast är dock alla scener när Brady jobbar med hästar. Mannen som talar med hästar. Det är tydligt att det här är Bradys kall. Det känns som hästar är gjorda för att Brady ska rida på dem. En scen där Brady tämjer en vild häst är väldigt fin. Jag sitter som på helspänn men känner ett intensivt lugn. Ett fokus. Precis som Brady skulle jag tro.

Efter sin olycka råder läkarna honom att aldrig tävla i rodeo igen. Men finns ett tryck på Brady att komma tillbaka, att komma upp på hästryggen (sic!) igen. Ett sorts macho-tryck. Kom igen, var en man! Back at it. För vännen Lane är det inte ens en möjlighet då han är betydligt värre skadad (förlamad). Jag påminns lite om The Wrestler med Mickey Rourke. När en viss sak är allt är det jobbigt att komma igen om den saken rycks bort.

Landskapet de vistas i är så vackert att det av nån anledning nästan ser ut som kulisser eller matte paintings. Filmen är inspelad i the Badlands of South Dakota. Ett mycket vackert område.

Ursprungsbefolkningen och deras kultur är och har en stark närvaro i området. Brady och hans familj ber en bön för rodeo-kompisen Lane vid en eld och det känns som en urceremoni. Intressant hur det här är en naturlig del av allas kultur.

D’oh! Nu när jag läser på lite mer om filmen igen ser jag att alla huvudpersoner är av Lakota-folket och att filmen är inspelad i indianreservatet Pine Ridge. Ja, inte så konstigt då att deras kultur förekom i filmen. Jag blev nog lurad av skådisarnas namn. Jandreau, det låter ju kreolskt. Alla skådisarna som förekommer i filmen spelar för övrigt i princip sig själva.

En liten brist i The Rider kan vara att den har lite för lite av en story. Samtidigt kan den inte ha mer story för då blir den nåt annat, nåt den inte är. Kanske är det här egentligen en dokumentär. Eller? Det blir luddigt det hela. Frågan är om jag ger filmen en fyra trots mina svaga invändningar vad gäller formatet. Ja, ni ser svaret nedan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Searchers (1956)

Tidigare i veckan skrev jag om västern-rullen News of the World och jag drog en uppenbar parallell till John Ford-filmen The Searchers (eller Förföljaren på svenska). Som Henke påpekade i en kommentar så hänger de bägge filmerna samman tematiskt men inte när det gäller den direkta handlingen. Men att dra den parallellen var ofrånkomligt. När jag nu läser igenom min korta preblogg-text om The Searchers, som skrevs i augusti 2003, så blir jag nästan chockad över hur mycket jag ogillade filmen. Jag menar, man måste ju ta hänsyn till vilken tidsera filmen gjordes i. Eller hur? Att fokusera på fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn gör ju att man inte ser filmens verkliga kärna, vad den egentligen handlar om? Ska man verkligen underkänna en film på såna grunder? Oklart.

Jag har sett Förföljaren (The Searchers, 1956) regisserad av John Ford med John Wayne i huvudrollen som indianhataren Ethan som är på jakt efter det indiangäng som dödat hans familj (bror med fru och barn) och tillfångatagit en systerdotter.

Jag orkar inte berätta mer om handlingen för faktum är att jag tyckte det här var en rent ut sagt usel film. För det första tycker jag skådisarna (t.o.m. John Wayne) mest hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (*kräk*). För det andra är den full med fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn så att det blir jobbigt. Nån förklaring till varför indianerna gjort som de gjort ges inte. De är bara vildar och framställs inte som riktiga människor. De har i princip inga repliker överhuvudtaget.

Kvinnorna gör ingenting i filmen, förutom att bli tillfångatagna, duka bordet, bjuda på kaffe, läsa brev, eller stå utanför dörren på ranchen för att antingen ta farväl eller välkomna sina stora starka cowboysare. För det sista och det viktigast när det gäller betyget som filmen får: den är helt och absolut ospännande. Betyget blir alltså 1+/5. Pluset är för Natalie Wood, som den kidnappade systerdottern, och de vackra naturbilderna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

News of the World (2020)

I denna västern som jag fick tips om från Henke spelar Tom Hanks en nyhetsuppläsare som åker runt från den ena hålan till den andra i 1870-talets Texas. Nyhetsuppläsare? Ja, han läser helt enkelt upp ett urval av nyheter från tidningar för folk i respektive hålas samlingssal. Den tidens CNN.

En bit in i filmen hamnar en ung flicka, Johanna/Cicada, i knät på Hanks. Hon är vit men klädd som om hon vore en infödd amerikan. Det visar sig att hon kidnappats som bebis från sina tyska nybyggarföräldrar och vuxit upp hos ursprungsbefolkningen, närmare bestämt hos stammen Kiowa. Det faller på en motvillig Hanks att föra tillbaka Johanna till sina överlevande släktingar.

Ja, här finns det ju en tydlig koppling till den mycket kända västern-klassikern The Searchers. Där är det John Wayne som ska för tillbaka Natalie Wood till ”civilisationen”. En skillnad jämfört med den är att ursprungsbefolkningen knappt förekommer i News of the World. De syns då och då i periferin, långt borta i bakgrunden. Däremot så förekommer de ju indirekt, så att säga, dels i form av Johannas språk och dels i form av de illdåd de har begått.

Jag kommer även att tänka på Coen-brödernas True Grit (ja, även där finns ju en John Wayne-förlaga) och även X-Men-filmen Logan. Både True Grit och Logan är dock klart bättre än News of the World.

Jag tycker är News of the World en bra film. Den blåste mig dock inte av banan. Relationen mellan Hanks och Johanna är intressant. Det finns ofta nåt roande och rörande när en grumpy old man får ett flickebarn på halsen och sakta men säkert mjuknar. Både Hanks och Johanna har sin beskärda del av tragik i sitt liv. Skillnaden är väl att Hanks kommer ihåg tragiken tydligt (och förtränger den) medan Johanna är en rotlös person utan att hon själv kanske är medveten om varför, eller åtminstone helt utan egen förskyllan.

Hela tiden i för- eller bakgrunden så blir vi påminda om konflikten mellan nord- och sydstaterna i USA, och Hanks är en gammal sydsstatssoldat. Det här utspelar sig ju efter inbördeskriget men sydstaterna är på intet sätt nöjda med att deras land patrulleras av yankees.

Det förekommer en del spänningsinslag, bl a en bra filmad shootout när Hanks och Johanna är jagade av tre punks som vill sälja Johanna som slav. Hanks visar prov på gamla soldattakter. Och regissören Paul Greengrass visade prov på hur man effektivt skapar en bra intensitet. Jag var förresten, av nån anledning, överraskad över att det var Greengrass som var filmens regissör. Jag har inte kopplat Greengrass med västern-genren tidigare.

Allt som allt, en bra film med ett slut som väl nånstans var oundvikligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tyckte om filmen. Goda eller dåliga nyheter?

The Missouri Breaks (1976)

The Missouri Breaks kallas det otillgängliga landområde som omger floden Missouri i norra Montana ganska nära dess källor. Här utspelar sig en western med samma namn från 1976 där vi hittar Jack Nicholson och Marlon Brando i huvudrollerna. I biroller ser vi även Randy Quaid och Harry Dean Stanton. Vilken rollbesättning! Ja, om man bortser från Randy Quaid kanske. Efter att ha sett honom som kusin Eddie i den första Vacation-filmen är han ingen favorit.

Nicholson spelar en boskapstjuv som efter att ha snott kossor från en mäktig ranchägare får en sorts prisjägare efter sig. Prisjägaren spelas av Marlon Brando som här gör en mycket märklig rolltolkning. Brando är en pajas, eller spelar i filmen en roll som en pajas. Lite oklart vad som gäller. Han är allt och inget, lite som Salvatore i Rosens namn. Brando har en mexikansk hatt ena studen, en kinesisk hatt den andra, och hans kläder är infödd amerikanska i stil i övrigt.

The Missouri Breaks påminner mig om andra westerns och även filmer som Heat eller Thief. Det handlar om att ta sig ur det kriminella livet, att slå sig ner, bilda familj, bli bonde kanske. Gänget med boskapstjuvar är trötta. Tiderna har förändrats. Lagen är starkare. Nu blir man fångad och hängd. Det är svårt att tjäna pengar på sin stulna boskap. Men vad ska man göra istället. Råna tåg kanske? Eller ännu hellre ska man kanske försöka börja på nytt som en ”simpel” jordbrukare.

Filmens känsla är buskis samtidigt som man har känslan av att i princip alla kommer att dö innan filmen är slut. Brando bidrar med till denna två(tre?)eggade känsla då han är en kombination av Clintan i en spaghetti-western, Anton Chigurh och Stefan & Krister. Och det konstiga är att det funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Duck, You Sucker! (1971)

Åsa-Nisse-vibbar, någon?

Jag hade dålig koll på den här filmen visade det sig. Jag visste nog att Sergio Leone hade gjort ytterligare en western efter Once Upon a Time in the West men jag vad den hette eller handlade om visste jag inte. Dessutom blandade jag kanske ihop den med Hang ‘Em High, eller i alla fall så lägger jag dessa filmer i samma genrekorg: nämligen westernkomedin.

Både de svenska och engelska titlarna bidrar till de här vibbarna, speciellt utropstecknet (som i och för sig ofta saknas på engelska när det gäller Ducka, skitstövel!). Nu vet jag inte om Häng dom högt! är en westernkomedi (troligen inte) eftersom jag inte har sett.

Vad är då Duck, You Sucker!? Jag skulle beskriva den som episk buddywestern (Wikipedia beskriver den som en Zapata Western Film). Vi har det klassiska omaka paret som motvilligt, eller inte alls motvilligt, slår sina påsar ihop och försöker navigera sig igenom den mexikanska revolutionen.

John (eller mer korrekt, Sean) spelas av James Coburn och är en IRA-medlem på flykt undan rättvisan (ja, det beror ju på hur man ser det) som bytt en revolution mot en annan. Juan (Rod Steiger) är en mexikansk bandledare som rånar dilligenser men drömmer om att tömma banken i Mesa Verde på allt sitt guld.

När Juan och John möts första gången, under mindre vänskapliga former, och Juan upptäcker att John är något av ett sprängämnesgeni ser han till att rekrytera honom för att råna banken i Mesa Verde. Men hur var det egentligen, vem rekryterade vem? Det finns ju nobla motiv och mindre nobla motiv, apropå dynamit och dess uppfinnare…

Inledningen av filmen var inte så lovande för mig. Dubbningen, dvs att man spelar in ljudet i efterhand inklusive skådespelarnas tal, tar alltid lite tid att vänja sig vid (för mig). Jag tyckte ändå att det var bra gjort den här gången.

Sekvensen på dilligensen där de rika grisarna pratar ner till Juan och hans gelikar som vore de djur, samtidigt som de smaskande äter gourmet-mat, kändes nåååågot övertydlig. Till de bidrog även de extrema närbilderna på de smackande munnarna. Ja, vi fattar, de är grisaktiga smackande rasister och fascister.

Däremot blev jag lite tagen på sängen (på ett positivt sätt) av avslutningen på den här sekvensen, vilket är ett bevis på att det är alltid bra att gå in helt blank till en film.

Efter det här blev filmen bara bättre och bättre. När väl John (i form av en underbar James Coburn) gjorde entré var det bara att slappna av och njuta av filmen. Juans och Johns första möte var njutbart, och det var även första gången den klassiska repliken ”Duck, you sucker!” yttrades. Haha, helt underbart. Jag var tvungen att se om den scenen några gånger eftersom Coburns dialogleverans var så skön. Juan, han bara: ”vad är det som händer?!”. Booooom! Shakalak.

Så, ja, det förekommer alltså en del humor men den funkade för mig, och det blev aldrig buskis vilket jag var lite rädd för. En bit in i filmen så blev även buddy-elementet tydligt. John och Juan gillar varandra! De får respekt för varandra. Båda lurar varandra till höger och vänster men till slut finns det inget mer att luras om och då återstår respekten och vänskapen. Fint.

Filmen är episk. Den innehåller episka scener, eller scenerier är kanske ett bättre ord. Jag undrar vilken budget man haft? Mängden statister (både mänskliga och de inom släktet Equus) är imponerande. Jag såg inte att det stod ”Inga djur skadades under inspelningen av denna film”. Hmm, jag undrar varför? Inte. Det var andra tider, helt klart. Att Steiger spelar mexikan är också en tidsmarkör och inget som skulle hända idag (och då syftar jag inte på att Steiger inte finns med oss längre).

Tillbaka till det episka. Explosionerna var episka. Episka säger jag! Grymt välgjorda och de slår vilken cgi-explosion som helst. Vid ett tillfälle spränger man en stor stenbro och jag trodde inte mina ögon. Man måste ju ha byggt upp den där stenbron ute i öknen? Eller var det så att det var en gammal bro som ändå skulle rivas? Oavsett så var det grymt imponerande.

Det förekommer även en tågkrasch mellan två lok som var ruggigt välgjord. Och ni vet ju vad som gäller för tågkrascher: de går inte att titta bort från.

Duck, You Sucker! är även en sorglig film. Den utspelar sig under en revolution (eller två, mer korrekt) och det är upplagt för martyrer och/eller förrädare. Med andra ord är det upplagt för starka känslor. Jag tyckte den här filmen hade ett hjärta som bultade. Kanske har det varit nåt jag har saknat i Leones tidigare westerns. Relationen mellan John och Juan bidrog förstås också till hjärtat.

Ennio Morricones musik var ytterligare en detalj som funkade klockrent för mig. Jag tyckte det var en sällsam musik med märkliga ljud och röster. Udda instrument som inte var vackra men gav helt rätt stämning. Röstkörer som gav en sorts romantisk känsla ibland, och en obehagskänsla ibland. Jag gillade musiken!

Jag skulle kunna skriva mer om Rod Steigers bra tal om revolutioner (”Don’t tell me about revolutions!”), om de bisarra flashback-sekvenser där Coburn i slowmotion hånglar med sin flickvän samtidigt som hans bästa kompis tittar på, om hur man spränger en kyrka sönder och samman, om hur filmen inleds med ett citat av Mao, om hur den klipptes ner från 157 minuter till 120 minuter när den hade premiär i USA, om hur filmen är känd under en mängd olika titlar (kärt barn har många namn), etc, etc, etc.

Men jag nöjer mig så och delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Explosioner i filmen och då har jag ändå inte med alla

Fler tankar om Duck, You Sucker!:

Rörliga bilder och tryckta ord: del 1 och del 2
Filmitch
Fripps filmrevyer

Once Upon a Time in the West (1968)

Då var vi framme vid Leones sista spaghettivästern, höll jag på att säga, för faktum är nämligen att det finns en till, Ducka, skitstövel! från 1971. Är den kanske lite bortglömd? Titeln mig att tänka på buskis eller Åsa-Nisse. Inga bra vibbar direkt. Vi får se om jag kanske får tag i den och tar en titt. Om så är fallet finns det en chans att det dyker upp en recension om den på onsdag. Min preblogg-text om Once Upon a Time in the West skrevs i oktober 2007.

Det var kul att se denna klassiker. Igen, kanske man ska säga, även om det enda jag minns är en munspelande Charles Bronson sittandes i ett hörn, typ. Jag struntar i handlingen utan går direkt på vad jag tyckte. (Om ni vill veta mer om filmen, klicka på titeln här ovan för att komma till filmens IMDb-sida.)

Nå, nja, det var ungefär som väntat. Jag hade ju svårt att tro att det skulle bli någon spektakulär skillnad jämfört med dollartrilogin som jag precis har sett. Visst, det är bra. Men det är tydligen inte riktigt min stil. Jag tycker det är för känslokallt, långdraget, för mycket hämnd för oförätter som ägde rum för länge sen när någon var ung. Det blir inflation i de utstuderade duellerna. Visst, de är pampiga, men Sergio: ”Kill your darlings!”.

Nu låter det kanske som om filmen får underkänt men så är inte fallet. Trots att det inte riktigt passar mig så är det ju en ruggigt välgjord film. Scenerierna är vackra. En episk undergångsstämning genomsyrar filmen. Jag får nästan känslan av en efter katastrofen-film. Jag har nu förstått varför Stephen King fick inspiration för sin mästerliga bokserie The Dark Tower från Leones westernfilmer. En positiv sak var Claudia Cardinale som lyfte filmen en aning genom att hon är en kvinna i en huvudroll, och inte bara ett offer som det annars brukar vara i Leones macho-filmer. Sen gillade jag även Jason Robards, både som skådis och hans rollfigur. Mellan honom och Cardinale fanns tendenser till lite riktiga känslor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Jag verkar ha tyckt ganska lika om alla filmer i Sergio Leones dollartrilogin. Bra men inte mycket mer än så. Jag antar att det här är ett exempel på såna filmer som hyllas av många andra men som jag helt enkelt inte går ner i brygga över. Då återstår att se vad jag tycker om Once Upon a Time in the West. På söndag kommer en gammal text om den filmen så då får ni svaret på den frågan. Kanske borde jag även ta mig en titt på Leones Duck, You Sucker! från ’71 som jag inte har sett. Min text om The Good, the Bad and the Ugly skrevs i september 2007.

Då har jag sett den tredje delen i Leones dollartrilogi. Efter att ha sett alla delar så konstaterar jag att ingen får högre betyg än tre. Det som drar ner betyget är känslan av västernkomedi som jag ibland får, den usla dubbningen samt att jag tycker att det är väldigt mycket snygga bilder men nånstans ganska tråkiga karaktärer, hur coola de än är. I den tredje delen är Lee Van Cleef mer ond än i För några få dollar mer och därför en aning mer ointressant. Jag tyckte han var coolare i den förra filmen. Clintan är cool men nu har jag sett honom i två filmer och nyhetens behag kanske är över. (Lite kul var att man fick se hur han fick sin poncho här?)

Jag tyckte filmen var alldeles för lång för sitt eget bästa. Leone tappar tråden några gånger, bl a när Clintan (den gode) och Eli Wallach (den fule) hamnar mitt i inbördeskriget. Jag såg för övrigt den långa versionen (för det finns väl en sådan?). Det hela dras ut för länge helt enkelt. Jag märkte dock att filmen hade högre budget än de föregående filmerna. Även själva slutet dras ut för länge. Med de andra filmerna i bagaget blir det inflation i duellscener. Fast jag medger att slutscenerna här är intensiva, tillspetsade och bra. Det är bara det att det är lite för mycket allt <spoiler>främst när Wallach springer runt i cirklar i kyrkogården i typ 10 minuter</spoiler>.

Jag ber om ursäkta för den dåliga recensionen. Jag vet inte om jag skrev nåt vettigt överhuvudtaget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: