SFF13: Traitors

21 november, 2013 Lämna en kommentar

sff_logoTraitorsTitel: Traitors
Regi: Sean Gullette
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Minns ni vem som spelade huvudrollen i Darren Aronofskys debutfilm Pi? Förmodligen inte, precis som jag. Han heter i alla fall Sean Gullette och nu har han gjort sin debutfilm som regissör och det blir den sista filmen från Stockholm Filmfestival som jag skriver om. Traitors är inspelad i Marocko, där Gullette numera även bor, och den handlar om den unga tjejen Malika (Chaimae Ben Acha) som är sångerska i ett punkband. Hennes föräldrar, speciellt pappan, är väl inte så förtjusta i att deras dotter går omkring i jeans och skinnjacka. De, återigen mest pappan, vill att hon ska klippa sig, skaffa sig ett jobb och gifta sig. Framförallt måste hon göra sig av med jeansen. Ingen vill ju ha en tjej med jeans. Japp, på den nivån är det.

Malika jobbar på ett call center där man ringer från Marocko till Frankrike, pratar franska och låtsas ringa från Frankrike, typ. Filmen hinner inte komma så långt innan hon har fått sparken. När en kund undrar om hennes brytning så lackar hon ur. Strax efteråt får hon dock en glad nyhet. En producent vill träffa henne för att planera inspelningen av en skiva med hennes band, Traitors som de heter. Problemet är bara att de själva måste bekosta studiotiden och de har bara två veckor på sig. Malika försöker på alla sätt få ihop pengar men det räcker inte på långa vägar. När hon får ett erbjudande att agera bilförare för en lokal gangster så kan hon inte tacka nej. Hon ska ”bara” köra en bil uppifrån bergen ner till Tanger. Hur svårt kan det vara? Men, som alla vet, om man en gång gett sig in i den kriminella leken så får man leken tåla.

Traitors inleds som ett drama om hur det är att vara ung och tjej och spela i ett punkband i Marocko. Filmen pekar på problem som finns inom det marockanska samhället i stort och även på problem (eller kanske snarare frågeställningar) som förekommer inom en marockansk familj. Malikas sångtexter är samhällskritiska och känns som en del av en svallvåg efter den arabiska våren. När Malika tackar ja till att agera knarkkurir (ja, det är inte svårt att förstå att det är knark som ska transporteras!) så övergår filmen mer till att bli en hyfsat spännande thriller.

Som vanligt på festivalen tycker jag det är kul att se filmer från andra länder än USA. Man blir påmind om hur det är i andra länder och kulturer. Allt är inte stöpt efter samma form. Nu ska väl sägas att filmen rent tekniskt och berättarmässigt är ganska så… lagom. Det som sticker ut är väl Chaimae Ben Acha som Malika. Hon är bra och påminner till utseendet om vår svenska schlagerstjärna Loreen som ju mycket riktigt har sina rötter i Marocko. Det blir även en del spänning när Malika och en annan tjej till ska köra bilen ner från bergen till Tanger. På vägen förekommer ett antal poliskontroller som måste klaras av.

Filmens brist är att den är aningen kort och vissa detaljer slarvas igenom, speciellt mot slutet. Vid ett tillfälle blir Malika upprörd när hon inser att det är knark hon ska transportera vilket kändes märkligt när hon själv hjälpte till att gömma det i bilen. Huh? I slutet när allt ska sys ihop händer saker och ting lite väl enkelt och orealistiskt. Jag vet inte, kanske visste Jean inte riktigt hur han skulle avsluta filmen och det blev ett slarvslut.

I slutändan blir det ändå godkänt till Traitors och det är alltid kul att se en hyfsad film som man vet att man aldrig skulle ha sett annars och som aldrig kommer på bio i Sverige. Det är bl a det som jag gillar mest med Stockholm Filmfestival.

3/5

Om visningen: I lördags skulle jag egentligen ha sett MMA-filmen Unbeatable men jag fick plötsligt för mig att jag ville se en annan film och då passade Traitors bra. Den började lite tidigare, var lite kortare och visades på söderbion Victoria, vilket innebar att jag skulle få lite tid över för en street art-promenad efter visningen. Så innan Blackfish i fredags bytte jag min Unbeatable-biljett mot en till Traitors för en kostnad av tio kronor. Jag bad dessutom att få biljetten utskriven. Det kändes dumt att chansa om nu streckkodsläsarna skulle börja strula i slutet av festivalen.

Jag kom i god tid till Victoria. Med lite otur hade jag inte kommit i god tid. Jag hade nämligen fått för mig att filmen visades på Zita. Trots att jag tittat på biljetten flera gånger och läst Victoria var jag ändå inställd på Zita. Till slut lyckades dock min hjärna registrera att det var Victoria som gällde.

Visnigen avlöpte utan några större avvikelser. Det var halvfullt så det var gott om plats vilket är skönt eftersom man kan sträcka ut sig ordentligt. Jag hade ändå lite otur då jag hamnade framför en stolsryggskickare. Då och då, främst i början, dunkade det till och hela sätet skakade till som om en sjunkbomb briserat. Jag förstår inte riktigt vad folk håller på med. Jag kanske gör det själv. Det kanske räcker med att nudda stolen framför så skakar det på det i sätet på det sättet. Nåväl, det avtog i alla fall ju längre in i filmen vi kom.

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , ,

SFF13: Blackfish

18 november, 2013 11 kommentarer

sff_logoBlackfishTitel: Blackfish
Regi: Gabriela Cowperthwaite
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Blackfish är det namn som den amerikanska ursprungsbefolkningen använde på späckhuggare och de ansåg att det var ett heligt djur och att det skulle lämnas ifred. I den här dokumentären som heter just Blackfish skildras vad som händer om man inte lämnar späckhuggare ifred, om man istället gör precis tvärtom, om man fångar in späckhuggare och låter dem ”bo” i begränsade bassänger för att delta i uppvisningar för en mänsklig publik.

Ja, ni hör kanske på min ton att jag är lite upprörd. Fast det är märkligt, jag har liksom aldrig tänkt det här extra varvet. Hur mår egentligen djur i djurparker? Eller jo, jag har nog tänkt på det men anledningen till att man i första hand inte tänker på just delfiner och späckhuggare är att de ser ut att ha så roligt i showerna de deltar i. Däremot räcker det ju att se ett lejon eller en tiger gå runt i cirklar i en liten bur, om och om och om igen. Man känner instinktivt att nåt är fel. Av det som visas i Blackfish är det ganska mycket som är fel.

För några år sen såg jag den omtalade dokumentären The Cove som handlar om organiserad slakt av delfiner i en japansk bukt. Det var en ganska vidrig skildring. På nåt sätt kan jag tycka att det man gör mot späckhuggarna på t ex SeaWorld nästan är värre. När delfinerna i The Cove dödas så slipper de i alla fall lida. Späckhuggarna, de får leva hela sina liv i en bassäng på SeaWorld när de egentligen ska ha ett stort stort hav att simma i. Och anledningen är att roa människor. Nu kan det finnas fler anledningar till att hålla djur inhägnade på det här sättet men jag återkommer till det senare.

Som dokumentären så är inledningen, om jag ska vara ärlig, ganska tråkig. Vi får se de vanliga talande huvudena: forskare, experter på späckhuggare och så en grupp f.d. tränare för späckhuggare från SeaWorld. Man visar hur man under 60- och 70-talet började fånga in späckhuggare och ordnade med vattenshower i liten skala. Vi får följa hur en speciell späckhuggare vid namn Tilikum fångades in på 80-talet och fördes till den lilla vattenparken Sealand of the Pacific.

Nånstans här ändrades plötsligt tonen i dokumentären. Fram tills nu hade det varit som en ordinär tv-dokumentär som inte gav nåt speciellt. Nu blev den plötsligt väldigt mörk och obehaglig. Tilikum är inblandad i ett första dödsfall. En tränare på Sealand of the Pacific råkar ramla i bassängen och Tilikum var en av tre valar som drog ner henne under vattnet för att slutligen döda henne. Tilikum säljs nu till den större anläggningen SeaWorld i Orlando. I februari 2010 omkommer den erfarna tränare Dawn Brancheau under en show när Tilikum tar tag i hennes arm och drar ner henne under vattnet.

Varför blev filmen mer engagerande nu? Jag undrar om det är så enkelt och grundläggande att det bara handlar om att det är äckligt fascinerande och svårt att titta bort när man får se obehagliga och spektakulär filmklipp av olika slag. Jag fick den känslan, att det kanske bara är spekulativt. Det går liksom inte att titta bort. Ett visst filmklipp har etsat sig fast. Anledningen till att det visas i sin helhet (i princip) är att det gick bra just den gången. Klippet med Dawn får vi givetvis inte se. Men det vi bl a fick se var när en annan tränare råkade ut för en späckhuggare som bet sig fast i foten och sen drog ner tränaren under vattnet, och så upp igen ett tag, och sen ner igen, och sen upp igen. Tränaren håller sig på nåt obegripligt sätt lugn. Han hyperventilerar för att förbereda sig på nästa nedstigning mot botten den djupa bassängen. Efter ett antal turer under vattnet fortsätter tränaren att vara lugn även fast han känner att han kanske inte klarar en till vända neråt. Till slut släpper späckhuggaren taget och han lyckas komma undan. Under det här klippet kunde jag knappt andas. Samtidigt kände jag att det var spekulativt och kanske tog fokus från det som filmen försökte säga.

Vad försökte filmen säga? Ja, att det är fel att hålla späckhuggare i fångenskap, helt enkelt. Det är inte rätt, så enkelt är det, jag håller med. Det är en onaturlig situation för valarna. De är tillsammans med andra valar som inte tillhör deras grupp, som de kanske inte trivs med. Vissa valar blir utstötta, som Tilikum. Deras beteende blir inte naturligt. De blir frustrerade. De har ingenstans att ta vägen. Att då även låta människor interagera i vattnet med dessa djur verkar inte riktigt vettigt. Efter Dawns dödsfall förbjöds SeaWorld att låta tränare vara i närkontakt med späckhuggarna men SeaWorld har överklagat detta.

Nu tillbaka till det positiva med djurparker och vattenparker som SeaWorld. Jag tror de gör en hel del nytta när det gäller utrotningshotade djur t ex. Man kan låta föda upp djur, förhoppningsvis i stora hägn, och sen placera ut dem i det vilda och hoppas på att de ska hitta partners och fortplanta sig. Vid problem med t ex inavel i en mindre population kan man använda sig av djur från djurparker. Om man har djuren i stora hägn som jag tror man har på t ex Kolmården så tror jag inte djuren vantrivs, men jag vet inte. Även när det gäller vård av upphittade, skadade djur gör man nog en bra insats. Fast här kan man ju fundera på vilken insats det är rätt att göra. En strandad val gör ju att människan rycker ut direkt och valen ska räddas för varje pris. Men det kanske bara är naturens gång.

Att ha djur i små trånga burar för att visas upp för människor, det känns osmakligt, så är det bara. Samma sak gäller att hålla späckhuggare i stora badkar under ett helt liv.

4-/5

PS. En bra double feature: Blackfish och Free Willy! Eller?

Om visningen: Jag flexade ut tidigt från jobbet för att hinna med visningen på Skandia som började 15.30. Jag hade inte dåligt samvete eftersom jag hade gått ganska mycket plus under resten av veckan och dessutom infann jag mig hyfsat tidigt på jobbet på morgonen. Som vanligt tog jag plats långt bak på Skandia för att få plats… eller vänta, jag kanske inte borde nämna det här. Då kanske fler kommer att hitta dessa platser, i alla fall de som mot förmodan läser den här bloggen. 😉

Lite kul, och till en början oroande, var att det satt en grupp kvinnor på raden bakom mig som i början av filmen inte kunde sluta prata. De noterade att salongen inte var helt full. De trodde det berodde på att det var en dokumentär. Igår kväll hade de sett en film med ”sånt där meningslöst våld” och då hade det minsann varit fullt.

Efter ett tag insåg jag att de inte riktigt hade koll på vilken film de egentligen skulle se. Jag förstod inte riktigt men det verkade som de bara hade gått in i salongen på vinst och förlust. När filmen var slut diskuterade de om de skulle se en film till i samma salong, vilken film det nu än skulle bli.

Filed under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , ,

SFF13: Only Lovers Left Alive

16 november, 2013 13 kommentarer

sff_logoLoversTitel: Only Lovers Left Alive
Regi: Jim Jarmusch
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jim Jarmusch är väl något av en kultregissör med ett koppel filmer bakom sig. Han har hållit på ett tag. Redan 1980 kom Permanent Vacation, som jag inte sett. Däremot har jag sett en så där åtta, nio andra av hans filmer. Min favorit är nog svartvita Dead Man med Johnny Depp som döende (indian?). Nu var det dags för Only Lovers Left Alive, en film jag inte visste nånting om. Henke hade tipsat om att den visades på festivalen och med Jarmusch som regissör och Tilda Swinton i en av rollerna så lockade den. Just det, Loke är med också.

Det som gjorde mig aningen skeptisk var att det var en vampyrfilm. Jag har egentligen inget emot vampyrfilmer, även om ämnet kanske börjar kännas lite uttjatat vid det här laget. Det jag var lite orolig över var att det skulle vara en lågbudgetfilm med vampyrer som bara kändes som ett filosofiskt studentspex där skådisarna sitter i ett rum och pratar om det som man inte kan visa pga av att det skulle bli för dyrt. Jag kommer t ex osökt att tänka på ”sf-filmen” Alphaville som led av detta problem och därför var urtråkig.

Under filmens inledning så kanske en aning av min oro sitter kvar. Jag vet inte riktigt vilken riktning filmen tar. Det är i alla fall inte en vanlig vampyrfilm. Vi träffar bara två vampyrer rakt upp och ner. Adam (Tom ”Loke” Hiddleston) bor i Detroit och hans älskade Eve (Tilda Swinton) i Tanger. Adam är trött på livet, det långa livet bland zombier (det är så han kallar de dödliga människorna). Adam låter beställa en specialgjord pistolkula gjord av trä för att få slut på eländet. När Eve inser att Adam är deprimerad (de pratar med varandra via bildtelefon aka mobil) tar hon dock nattflyget över från Tanger och de två möts igen. För övrigt verkar de ha gift sig tre gånger genom åren. Efter ett tag ensamma tillsammans får de besök av Eves syster Ava (Mia Wasikowska) som är ett jobbigt yrväder som ställer till det. Adam är fortfarande irriterad över deras senaste möte… för 87 år sen i Paris.

Mmm, jag gillade filmen mer och mer. Den blev bättre, och bättre, och bättre. En mycket trevlig känsla.

Tilda

Skål

Adam är musiker och han har gjort musik genom århundradena. I Detroit komponerar han vad jag skulle kalla ambient gothmetal (?). Oavsett vad man kallar den så är det genomgående riktigt bra musik. Detta lyfter filmen ett par snäpp. Nåt annat som lyfter filmen är att både Hiddleston och Swinton är magnifika i sina roller – och hur snygga och coola är de inte?! Loke är en svarthårig gothare och Swinton är en blonderad Tilda med sin udda skönhet. Bakom dina solglasögon.

Filmen försöker inte förklara det här med vampyrmyten. Det kommer liksom bara av sig själv. Det var ganska skönt att slippa det måste jag säga. Det behövdes inte. Vampyrer tål inte solsken, måste dricka blod och det är bra om de blir inbjudna om de ska besöka någons hem. Här hade de också handskar på sig när de är ute bland vanligt folk. För att få ta av sig dem måste de fråga nån av lov. Well, där lärde jag mig nåt nytt eller så hade filmmakarna hittat på nåt eget.

Filmens titel är klockren. Bara älskande lever kvar. I slutet av filmen hamnar Adam och Eve i ett prekärt läge. De har nästan slut på blod och situationen är desperat. Tidigare i filmen förstår vi att åtminstone Adam och Eve – Ava lever inte efter samma regler – är vampyrer som får blod utan att ta död på vanliga människor. De har kontakter på sjukhus som de går igenom. Nu har de slut på alternativ men när tillfället plötslig yppar sig känns filmtiteln logisk med tanke på de offer som väljs av Adam och Eve.

4-/5

Om visningen: På den här visningen på… ja, ni gissar rätt… Park så anslöt Henke, Fiffi och Henkes kompis Vanessa. Eftersom det är både kul och stressigt på jobbet just nu (lagom till festivalen) så hann jag inte med nån Vapiano-middag innan utan dök upp lagom till visningen. Jag kan inte minnas att det hände nåt utöver det vanliga. Efter filmen var alla överens om att det var en bra och trevlig överraskning. Vi gillade filmen, vilket kanske inte var väntat då bl a Twitter antytt nåt annat. Trevligt med en positiv överraskning. Dessutom fick vi av Vanessa höra en rolig historia om hur hon och hennes kompis skulle gå på bio. Båda, och speciellt Vanessa som jag förstod det, avskyr skräckfilmer. Vilken film valde de att se? Jo, ”thrillern” Sinister. Förra årets rysarupplevelse nummer ett. LOL.

****

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte. När recensionerna finns på plats så går det att klicka på deras namn. Hade filmen bett eller sög den?

Filed under Övernaturligt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , ,

SFF13: Nebraska

16 november, 2013 9 kommentarer

sff_logoNebraskaTitel: Nebraska
Regi: Alexander Payne
År: 2013
IMDb | Filmtipset

I samband med den filmfestivalen förra året så valde jag ut den festivalfilm som jag såg fram mest emot se och gjorde sen en header baserad på den filmen. The Master var förra årets val, det var inget snack om den saken. När PTA kommer med en ny film så peppar jag. Vilken film skulle jag välja i år? När jag snabbt tittade igenom programmet så var det väl kanske inget som stack ut. Sen såg jag filmtiteln Nebraska. Jag gillade titeln, klickade på den för att få upp mer information och såg att det var Alexander Paynes nya film OCH det var dessutom en road movie. Så det blev Nebraska som jag använde som min filmfestival-header. Motsvarade filmen mina förväntningar? Både ja och nej.

Bruce Dern (från Silent Running!) spelar gamlingen Woody Grant som bor i en småstad i Montana tillsammans med sin fru. Två söner bor även i samma stad. Woody får ett reklamutskick där det står att han vunnit en miljon dollar. Problemet, förutom att det är en bluff förstås, är att han måste hämta ut priset i en stad i annan delstat, Nebraska. Det är en lång väg dit men han börjar helt enkelt promenera. Han kommer dock inte så långt innan han hittas och plockas in av polisen (”hey, where are you going there, partner?”). En av hans söner beslutar sig för att köra pappan till Nebraska. Det blir en resa med några stopp på vägen, bl a i Woodys gamla hemstad där även frun och den andra sonen ansluter för en ”släktträff”.

Nebraska är för mig en film som det inte går att ogilla. Den är mysig och puttrar på i ett behagligt tempo. Payne verkar gilla road movies. Både About Schmidt och Sideways skulle jag kalla road movies. Nebraska är en road movie även om filmen stannar upp ett ganska bra tag i Woodys hemstad. Ja, det är fruns hemstad också för den delen. Det var där de två bodde som barn och träffades. Tillbaka med sin gamla släkt, som inte verkar träffas varje jul och sommar direkt, så kommer gammalt groll upp till ytan. När det står klart att Woody är miljonär så vill alla plötsligt, först vara Woodys vän och sen egentligen bara ha pengar.

Just släkten, och inte minst släktgräl, verkar också vara ett återkommande tema för Payne. Det såg vi i både The Descendants och About Schmidt. Fru Grant (spelad av krutgumman June Squibb) har en ganska skön uppgörelse på en kyrkogård med avlidna släktingar och andra av hemstadens bekanta.

Filmen har en skön och mysig humor. Det är inte en humor som får dig att skratta dig fördärvad. Nej, det är en lite lugnare och mysigare humor, och den blandas inte sällan med svärta. Så, humor och lite svärta saknades inte men jag tyckte inte filmen tände till på riktigt allvar.

Just det, en sak till. Filmen är i svartvitt och jag hörde en del undrande frågor efter visningen om varför den var det. Hade den inte varit bättre i färg? Hmm, jo, kanske det, men det var inget jag störde mig på även om det kanske kändes som en färgfilm där man helt enkelt tagit bort färgen. Det svartvita stack inte ut som det kan göra ibland.

Jag är nästan villig att ge filmen en fyra men jag tyckte inte den riktigt höll måttet. Ibland dök det upp scener som i och för sig var bra och ofta roliga men som inte kändes som en del av resten av filmen. Kanske att Payne inte lyckades fullt ut med sin blandning av humor och allvar här. När jag tänker efter så kanske det är både Paynes styrka och svaghet och nåt som gjorde att varken About Schmidt eller The Descendants fick toppbetyg. Sideways däremot, det är en favorit.

3+/5

Om visningen: Oj, hände det nåt speciellt på den här visningen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Men det var härligt att inte vara på Park med sina tortyrsäten utan istället på sköna Sture med sin ekorre.

****

Jag såg Nebraska med Henke och Fiffi och när recensioner finns så ska jag nebraska mig att lägga till länkar till deras inlägg och då är det bara att klicka på deras namn.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: Parkland

15 november, 2013 2 kommentarer

sff_logoParklandTitel: Parkland
Regi: Peter Landesman
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag blev medlockad till Parkland av Fiffi. Det jag visste om filmen var att den handlade om mordet på John F. Kennedy, fast kanske inte direkt om själva mordet utan om händelser och personer lite i periferin. Jag tyckte det passade ganska bra. Dels är mordet spännande i sig. (Spännande kanske är fel ord, men det känns så eftersom det ligger så långt borta, både i tid och plats.) Dels hade jag precis läst ut Stephen Kings senaste tegelsten 11/22/63 som handlar om mordet med en tidsresetwist.

Parkland är namnet på sjukhuset där man förgäves försöker rädda livet på JFK. Det är också hit man för Lee Harvey Oswald (mannen som har pekats ut som den skyldige) efter att han blivit skjuten av nattklubbsägaren Jack Ruby dagen efter mordet.

Under filmen får vi följa en mängd personer: läkarna som arbetade på Parkland, Secret Service- och FBI-agenter, Abraham Zapruder (som råkade filma hela mordet med sin hemvideokamera), Lee Harveys mor Marguerite och hans bror Robert. Jag kan tycka att det är lite väl många personer…

För mig lyckas filmen aldrig få till nån nerv eller spänning. Jag förstår tanken med att se på det hela ur en annan synvinkel. Att se hur händelsen påverkar andra personers liv. JFK och hans fru Jacqueline är inte ens bifigurer. Ett problem för mig är dock att jag aldrig får känslan av att jag är med, där och då. Den digitala kameran skakar och hoppar i början av filmen. Det klipps nåt enormt, för att skapa nerv antar jag. Vi får träffa typ 50 personer inom fem minuter och alla pratar i mun på varandra. Vi får se många män i svarta kavajer och smala slipsar som hoppar in och ut ur bilar. Dessutom gjorde utseendet på själva filmen att jag fick känslan av nån som alldeles nyligen hade åkt till Dallas och nån studio för att filma. Lite samma problem som Michael Manns Public Enemies hade, dvs att tidskänslan försvinner.

Med ovan sagt så fanns det ändå en del att gilla. Bl a var skildringen av kaoset som uppstod efter mordet bra gjord. Man var inte förberedd på nåt sånt här. Många är yra i mössan och man frångår vanligt protokoll. Bästa scenerna i filmen är kanske när först en lokal rättsläkare vägrar låta Kennedys kropp att lämna sjukhuset innan man utfört en obduktion samt den efterföljande smått parodiska sekvensen när agenterna försöker få ombord kistan med Kennedy ombord på Air Force One.

Och med ovan sagt så kan jag ändå inte ge mer än en tvåa till Parkland. Jag känner att den redan börjar sippra ut ur mitt medvetande. Som tur var hann jag skriva ner vad jag tyckte nu.

2+/5

Om visningen: Under den sista veckan på festivalen var det klockslaget 18.30 som  gällde för mig. Tre kvällar i rad, tre filmer som alla började 18.30. Parkland visades lämpligt nog på Park, som ju tyvärr inte har världens mest bekväma säten. Träsmak! Jag kom i hyfsad tid och hann grabba det sedvanliga 7-Eleven-kaffet på vägen. Det var gott om plats när vi gick och det blev väl aldrig helt fullt men nästan. När jag tog av mig i bara t-shirt (jag tycker ofta det är varmt i salongerna) tyckte Fiffi att det var för kallt och använde sin jacka som filt. Annat värt att notera var att killen som satt bredvid mig uppenbarligen hade skakat om sin läsk en del. När han öppnade den sprutade det ut och träffade mig på handen. Jag sa inget.

****

Kolla nu in vad Fiffi tyckte om Parkland. Var det värt att sitta en och en halvtimme i Parks tortyssäten? Även Movies – Noir har skrivit om filmen.

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Tom à la ferme

14 november, 2013 14 kommentarer

sff_logoTomTitel: Tom at the Farm
Regi: Xavier Dolan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag har inte sett nån av ”underbarnet” Xavier Dolans tre tidigare filmer. Jag vet inte, det har känts som ganska tunga filmer och jag har aldrig känt mig riktigt sugen. Men nu var det Henke som skulle välja film under festivalens filmspanarlördag och då blev Tom at the Farm dagens tredje och sista film. Eller Tom à la ferme som den heter i original eftersom den är inspelad och utspelar sig i Québec, dvs den fransktalande delen av Kanada.

Xavier Dolan själv spelar titelrollen, vilket var nåt jag inte förstod förrän nån nämnde det under eftertexterna. Tom (Dolan alltså) är en ung Montréal-kille som åker ut på landet för att besöka gården där hans pojkvän, Guillaume, har växt upp. Guillaume har dött och Tom är där för begravningen. Efter att ha träffat Guillaumes mor Agathe (Lise Roy) och bror Francis (Pierre-Yves Cardinal) förstår han snart att Guillaumes homosexualitet hållits hemlig. Mamman lever i tron att Guillaume haft en flickvän vid namn Sarah. Nu börjar ett psykologiskt spel där Francis med våld och hot om våld tvingar Tom att spela med i charaden.

Oj, vad kul att äntligen se en film som stack ut lite. Redan under inledningen kände jag att ”oj, vad skönt, det här är en välgjord film”. Den hade ganska direkt en speciell nerv. Filmen visar sig vara ett kammarspel. Det är i princip bara tre personer med i handlingen, i alla fall till att börja med. I slutet dyker det upp nån eller några till. Spelet mellan Tom, mamman och brodern är riktigt intressant att följa. Tom börjar efter ett tag att mer eller mindre förlora uppfattningen om vem han är. Mellan Tom och Francis uppstår ett märkligt och nååågot vrickat hatkärleksförhållande. Våldet lurar hela tiden runt hörnet. Samtidigt är filmen rolig på ett udda sätt vid ganska oväntade tillfällen.

Jag hörde nånstans att Dolan fram till för några år sen inte sett en enda Hitchcock-film. Jag undrar om han inte fick inspiration till Tom at the Farm från t ex en film som Psycho som den faktiskt påminner om en hel del. Nu bygger Tom à la ferme på en pjäs från början, vilket är naturligt då det i princip är ett kammarspel som hade funkat på scen. Dolan har dock lagt på sitt egna filmiska lager med riktigt bra musik (liknande den i Psycho tyckte jag) och ofta med väldigt vackert iscensatta bilder.

Skådisarna är klockrena i sina roller och det förekommer några riktigt bra, intensiva scener. Min favorit är nog när Tom besöker en bar mot slutet av filmen där han av en bartender får höra om varför folk i bygden inte pratar med Francis längre.

Slutet och eftertexterna är supersnygga och för mig var de extra kul att se eftersom de utspelas under en bilfärd på väg in mot ett nattligt och snyggt Montréal; ett Montréal som jag besökt två gånger i mitt jobb. Det är alltid kul att se filmer som utspelar sig på platser där man själv har varit.

4-/5

Om visningen: Vi fikar på Espresso House (inte Wayne’s Coffee som jag tweetade till filmspanar-Lena) men hoppar över att gå på toaletten där eftersom det är stopp i den. När vi anländer till Park 20 minuter innan filmen ska starta möts vi av en vägg med folk som alla står hopträngda som sillar innanför dörrarna. Uppdraget att tränga sig fram till toaletterna, som givetvis är allra längst in, startar. Det som är bra är att när man väl kommer upp från toaletten så står man först i kön, och där står man kvar. Vi får bra platser en bit bak i mitten. Nåt som alltid är lite spännande är om streckkodsläsarna som ska läsa av att du har biljetten inprogrammerad på ditt medlemskort ska fungera. Det är inte sällan detta fallerar och då får man helt enkelt lämna kön och fixa pappersbiljetter och sen ställa sig sist i kön. Underkänt skulle jag kalla det. Det finns andra fördelar med pappersbiljett får vi lära oss. Med pappersbiljett kan man nämligen promenera in och sätta sig på Parks balkongplatser. Men bara med utskriven pappersbiljett alltså. Nu gillar jag inte balkongplatser så det var inget problem. Men principen…

Vad tyckte nu de andra om Tom at the Farm? Très bon ou très terne? Tyvärr var Henke, filmväljaren själv, inte i form under kvällen och fick hoppa över filmen.

filmspanarna_kvadratSofia
Fiffi
Jessica
Jimmy

Filed under Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , ,

SFF13: Nuigulumar Z

13 november, 2013 8 kommentarer

sff_logoNuigulumar ZTitel: Nuigulumar Z
Regi: Noboru Iguchi
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Andra filmen för dagen blev alltså Nuigulumar Z, filmen som kanske borde ha hetat Gothic Lolita Battle Bear. På andra festivaler har den hetat just så och även om jag ibland klagar på att utländska icke-engelskspråkiga filmer får en engelsk titel i Sverige så tycker jag inte att det hade varit fel i det här fallet. Gothic Lolita Battle Bear, hur coolt låter inte det? Dessutom sammanfattar det filmen ganska bra. Markus från Har du inte sett den?-podcasten beskrev filmen ganska bra, ungefär så här:

Bomullsvarelser från en planet nånstans i universum tvingas att fly till jorden efter att deras planet gått under. Endast två varelser överlever och de överlever genom att de sammansmälter med stoppningen i två teddybjörnar. Pga av nån sorts magi så sker en transformation när teddybjörnarnas ägare kramar om sina björnar. Då förvandlas de nämligen till varsin superhjälte. En superhjälte är ond och en är givetvis god. Av nån anledning så har också en zombiesmitta drabbat Japan (där filmen utspelas) och det är upp till vår hjältinna Gothic Lolita Battle Bear att rädda världen.

Mmm, jag uppskattar det som är galet med filmen. Det är färgglatt (rosa!) och helt respektlöst. Jag gillar designen på dräkterna. Det är en film som inte bryr sig. Det är en parodi. Allt är överdrivet och fullkomligt crazy. Inledningen är helt galen och känns uppfriskande. Trots det somnar jag efter kanske 20 minuter och det tar ett bra tag innan John Blund släpper taget. Kanske är det därför jag uppfattar filmen som lite jobbig. Jag har svårt att hänga med på vad som händer helt enkelt.

Jag gillar martial arts. Jag har en egen kategori på bloggen tillägnad martial arts. I Nuigulumar Z får vi en hel del martial arts när de onda och de goda fajtas med varandra. Tyvärr är det ganska dålig martial arts. Taffligt gjord och dessutom med scener som pågår för länge. Mot slutet förekommer en sån lååååång scen som dessutom ackompanjeras av en jobbig låt på repeat. Njae. Jag är ledsen, det blir inte mer än en tvåa.

2+/5

Om visningen: Efter en lång lunch på Vapiano där våra sinnen för logistik sattes på prov var vi tillbaka på Victoria, denna gång en trappa upp i salong 2. Fiffi lät meddela att ryggstöden var belamrade med hår och förmodligen löss också. Åtgärder vidtogs av vissa för att skydda sig. Annars var det en ganska händelsefattig visning förutom kanske att jag under halvtimme i mitten av filmen flöt jag runt i det där tillståndet mellan sömn och vakenhet samtidigt som jag hoppades att lössen lös med sin frånvaro.

filmspanarna_kvadratVad tyckte de andra om filmen? Blev det en round kick för mycket?

Jessica
Sofia
Har du inte sett den?
Henke
Fiffi

Filed under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Blue Caprice

12 november, 2013 15 kommentarer

sff_logoBlue CapriceTitel: Blue Caprice
Regi: Alexandre Moors
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Filmen inleds med vad jag misstänkte var autentiska nyhetsbilder från rapporteringen av en amerikansk massmördare. Efter det finner vi oss på Antigua i Karibien. En ung kille blir lämnade ensam av sin mamma. Orsaken till detta är oklart. Pojken driver omkring, förföljer en amerikansk man som är där på semester (?) med sina barn. Nåt är dock fel. Mannen vekar vara på rymmen med sina barn, snarare än på semester. Det verkar handla om nån sorts vårdnadstvist. Mannen, John, låter pojken bo hos honom. Orsaken till detta är oklart. Nu gör filmen ett hopp fem månader framåt i tiden. Nu är vi i det nordvästra hörnet av USA i staten Washington. John, nu utan sina tre barn, bor ihop med en kvinna (inte hans fru) och har tagit med sig pojken till USA. Vad som har hänt med barnen är oklart.

Efter det här gör filmen mer och mer klart för oss som tittare att nåt inte står rätt till i huvudet med John. Hans fru har fått full vårdnad av barnen och dessutom är John belagd med besöksförbud. Han blir frustrerad, arg, och vill hämnas… på samhället. Han utnyttjar pojken för detta. Orsaken till det som sker är dock oklar.

Det är mycket i den här filmen som är oklart. Vissa saker är inte oklara. Det är väldigt tydligt att regissören vissa gånger är väldigt tydlig med en del symboler. Den amerikanska flaggan, tv-rapportering från USA:s krig i Afghanistan och våldsamma datorspel trycks oss in i ansiktet. Men hur det egentligen kopplas till handlingen förblir oklart. Det är väldigt tydliga symboler men de säger ändå inget. Vi får ingen som helst känsla för John som person. Han förblir ett mysterium precis som mycket av det som händer i filmen.

Det finns en del jag gillar. En del bilder och sekvenser är snygga, som t ex när John och pojken är ute och springer. Jag tycker även Isaiah Washington i rollen som John är riktigt bra och nedtonat obehaglig. Felet med filmen är inte Washington utan ett luddigt manus.

Efter filmen får jag reda på att den förstås, som jag misstänkte, bygger på verkliga händelser. I början av 2000-talet härjade krypskyttar i området kring Washington D.C., staden alltså inte staten. Jag förstår inte förrän efter en bra bit in i filmen att det är John och pojken som är krypskyttarna och det vi får se är en skildring av vad som ledde fram till dessa dåd. Tyvärr är det en dålig skildring som inte ger mig nånting.

2-/5

Om visningen: Det här var den första filmen av tre som skulle ses under dagen tillsammans med filmspanarna. Jag var för ovanlighetens skull på plats ganska tidigt på Victoria. Det blev i princip fullt i salongen, vilket kanske var lite förvånande då det klockan bara var 11.30. Men det var i och för sig lördag och folk vill väl komma igång tidigt med filmtittandet. En sak vi noterade när vi tittade runt i salongen var att det var nästan bara män vi såg. Hmm, märkligt. I övrigt hände inget speciellt utan allt flöt på som det skulle.

filmspanarna_kvadratVi var alltså fler som såg Blue Caprice. Hur uppfattade de andra filmen? Är de som jag nååååågot less på dessa ständiga BOATS? Hit or miss?

Henke
Fiffi
Sofia
Har du inte sett den?
Jessica

Filed under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: Metro Manila

11 november, 2013 2 kommentarer

sff_logoMetro ManilaTitel: Metro Manila
Regi: Sean Ellis
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag visste ingenting om Metro Manila. I alla fall ingenting om handlingen. Jag hade läst om den att den tydligen ska vara Storbritannien bidrag till Oscar för bästa utländska film (eller bästa icke-engelskspråkiga film som det heter numera) och regissören skulle vara britt. Det låter kanske konstigt men filmen utspelas på Filippinerna och språket man talar i filmen är filipino. Filmens producentländer är Storbritannien och Filippinerna.

Filmens regissör heter Sean Ellis och han har även fotat filmen. När jag tittar på hans IMDb-sida så verkar det vara den första filmen han stått som filmfotograf för. Jag måste säga att jag är imponerad. Metro Manila är en väldigt vacker film. Den inleds på landsbygden bland risodlingar på terrasser i grön och kuperad terräng. Vi träffar Oscar Ramirez (Jake Macapagal) och hans familj som får för lite betalt för sitt ris och tar sina två små barn och beger sig till huvudstaden Manila för att söka lyckan och jobb.

Metro Manila påminner om en film som Cinderella Man (eller Ip Man för den delen) med en pappa som försöker försörja sin familj i fattiga tider. Oscar gör allt han kan för att familjen ska hitta en bostad och för att han ska hitta ett jobb. Inte oväntat blir familjen lurade omgående och står ganska snart utan bostad, utan jobb, med två barn i Manila. Hur kul är det? Nej, inte kul. Oscars fru Mai (Althea Vega) finner sig dessutom tvungen att ta jobb på en strippbar. Efter tag ser det dock ut att vända för Oscar när han får jobb för värdetransportfirma. Men det är ett farligt jobb.

Länge står den här filmen och stampar på betyg tre, kanske en stark trea. Det är vackert och miljöerna i Manila är exotiska, kokande, häftiga och hektiska. Men det finns nåt som stör mig hela tiden och tyvärr växer det efterhand och överskuggar det som är bra med filmen. Efter ett tag känner jag att filmen är alldeles för smetig, övertydlig och fylld med klichéer. Oscar är en så godhjärtad och naiv man att det nästan är löjligt. Ingen kan vara så naiv. Inte ens en risodlare från filippinska landsbygden. Det som fick mig att tappa sugen helt var en lång, evighetslång, sekvens där Oscar är ute och dricker med sina nya kollegor, börjar gråta över hela situationen samtidigt som vi får se Mai plågas på strippklubben. Allt ackompanjerat av pompös smörmusik som verkligen skulle få oss att förstå. Nope. Det blev för mycket.

Det är klumpigt gjort. Inversen av subtilt. Berättarröst? Ja, det kan ni räkna med! Oscar berättar för oss vad det hela går ut på. Nej, jag ledsnade tyvärr. Hmmm, synd, för det tekniska hantverket är det egentligen inget fel på.

2+/5

Om visningen: Det här var en mysig söndagsvisnig vid tolvtiden. Havregrynsgröt till frukost, tunnelbana in till stan, grabba en kaffe på vägen. Jag tog plats ganska långt bak på Skandia där jag lärt mig av Henke att det finns lite upphöjda platser där det dessutom är bättre benutrymme. Apropå Henke så träffades vi av en slump när jag kom ut från visningen. Han och kompisen Vanessa skulle in och se nästa film, Afternoon Delight, givetvis en film i sektionen American Independents.

****

Movies – Noir har också sett Metro Manila och han kallade den festivalens hittills bästa film. Huh?

Filed under Action, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: The Selfish Giant

9 november, 2013 3 kommentarer

sff_logoThe Selfish GiantTitel: The Selfish Giant
Regi: Clio Barnard
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag visste i princip ingenting om The Selfish Giant. Jag visste inte att den utspelades i Bradford. Jag visste inte att personerna i filmen tillhörde resandefolket. Jag visste inte att filmen faktiskt byggde på, eller i alla fall inspirerades av, en kort historia (eller ”poem” som jag tror regissören Clio Barnard kallade den i F2F:et efter filmen) skriven av Oscar Wilde. Japp, så dålig koll har jag på Oscar Wilde. Men jag hoppas på att det inte tillhör allmän litteraturbildning att känna till denna fyrsidiga historia som ingår i samlingen The Happy Prince and Other Tales med historier för barn.

Huuuuur som helst. Jag visste att filmen var en brittisk socialrealistisk film à la Ken Loachs (det var i alla det jag fick höra av andra som inte ville se filmen) och så var jag 99% säker på att det var en kvinnlig regissör plus att det skulle vara ett Face2Face efter visningen.

Jag tycker det är en skön känsla att inte veta nåt om en film. Att inte läsa för mycket om den innan. Att inte bygga upp förväntningar utan bara slå sig ner och (förhoppningsvis) njuta.

Filmen handlar om de unga killarna Arbor och Swifty och deras vänskap. Arbor är en liten lintott som inte kan koncentrera sig i skolan. Han kan inte sitta still och munnen går i ett. Han äter nån sorts medicin för att bli lugn. När han inte äter medicinen… ja, då är han inte lugn. Swifty är i princip raka motsatsen. Han är större men lugn som en stor nallebjörn. Swifty är mobbad i skolan men hans vän Arbor kommer alltid till undsättning. Arbor är inte stor men han är kaxig och man fuckar inte med honom. De två är som ler och långhalm.

När de inte är i skolan samlar de in skrot som de tar med till den lokale skrothandlaren Kitten. Efter att de båda har blivit avstängda från skolan blir detta i princip ett heltidsjobb. En konflikt uppstår dock när det visar sig att Swifty är en hejare på att sköta om och köra travhästar. I Bradford ordnar man nämligen tävlingar med gatlopp med travhästar. Ungefär som street racing fast med hästar. Arbor vill fortsätta samla skrot, speciellt stora kopparledningar, medan Swifty tycker det är kul att jobba hästar.

The Selfish Giant är en bra film, inget snack om den saken. Fotot och miljöerna i Bradford är vackra. Många scener utspelas i slitna miljöer, gamla industriområden, eller platser där natur och industri möts. Just såna miljöer som jag gillar. Så bara för den skull är den värd att se. Filmens fokus är dock vänskapen mellan Arbor och Swifty. De båda killarna i huvudrollerna, Conner Chapman och Shaun Thomas, är mycket bra, trovärdiga och med ett bra samspel.

Inledningsvis, och ganska länge, är filmen mysig och ganska rolig trots de fattiga omständigheterna för personerna det handlar om. Speciellt Arbor är en karaktär med en energinivå på max och han sätter de flesta på plats med sin kaxighet och humor. Svordomar är det gott om.

Mot slutet blir det mörkare, mer känslosamt, men ändå inte utan hopp. Vid några scener, speciellt en kramande scen, hörde jag en del snörvel och snyft från salongen.

The Selfish Giant är en vacker film som jag gillar. Det som hindrar att den inte får en fyra i betyg är kanske att den blir aningen enformig inledningsvis. En del scener känns som att de upprepas. Jag kände kanske inte riktigt vad den ville få fram. Slutet är vackert men det kom väldigt snabbt. Men det kanske var en positiv sak, jag vet inte. Ibland brukar man ju klaga på att en film pågår en kvart för länge. Det här var en film som var föredömliga 91 minuter.

The Selfish Giant får svensk biopremiär 14 mars 2014.

3+/5

Om visningen: Visningen ägde rum på trevliga biografen Sture. Jag hann köpa en kaffe och chokladboll på närliggande 7-Eleven och ändå komma i hyfsad tid och få en bra plats. Precis innan filmen skulle dra igång kom Lena Endré med entourage in i salongen. Volontärerna föreslog att de skulle sitta på rad ett som ju var helt ledig. ”Nä, det går ju inte, då får vi ju nackspärr!!” sa Lena som slog sig ner på rad tre framför mig. Hur volontärerna tänkte vet jag inte.

Bredvid mig satt en man som höll på med mobilen, precis som jag, under reklamen. Inget konstigt med det. När filmen började med förtexterna slog jag givetvis av min och stoppade ner den i fickan. Mannen bredvid mig (mobilmannen från och med nu) stängde INTE av sin utan fortsatte fippla med den samtidigt som han kastade en blick upp mot duken då och då för att, fick jag för mig, stänga av den först när förtexterna var slut och filmen började ”på riktigt”. Jag kände mig aningen orolig. Var oron befogad…?

Ja, den oron var befogad. Efter tio minuter åkte mobilmannens mobil upp igen. Mörkret lystes upp av hans skärm. Jag vet inte vad han höll på med. Efter 20 minuter var det dags igen. Den tredje gången mobilen åkte upp visste jag att jag förr eller senare skulle bli tvungen att säga till. Ungefär fem minuter efter att mobilmannen tagit fram sin självlysande julgran för tredje gången var det dags igen. Nu gick det inte längre. Jag pratviskade till honom: ”Snälla, nu får du stoppa undan din mobil”. Det gjorde han och den kom aldrig fram igen. När Face2Facet började efter filmen stannade han inte kvar utan gick ut direkt. Man kan undra vad han gjorde där överhuvudtaget.

ClioFace2Facet tyckte jag var bra. Intervjuaren var åtminstone vettig och ställde frågor som det gick att svara på. Clio Barnard var en sympatisk kvinna som började skratta när Stures fina ridå kom ner. Början av intervjun gjordes med eftertexterna som bakgrund men när de var slut hissade man ner ridån med ekorren som håller i en fisk. Den bilden uppskattade Clio och tyckte ekorren fångade rollfiguren Swiftys själ.

Jag fick veta en hel del om filmen och hur den gjordes. Mest intressant var nog att filmens två huvudrollsinnehavare i verkliga livet är precis motsatsen jämfört med sina rollfigurer. Connor som spelade den dampiga och utåtriktade Arbor är en ganska blyg och inåtvänd person medan Shaun verkligen fick tona ner sig själv för att gestalta den timide Swifty. Från början hade man tänkt att de skulle spela tvärtom, dvs utåtriktade Shaun skulle vara Arbor och blyge Connor Swifty. Men efter en natts sömn, berättade Clio, stod det klart att man skulle testa att göra tvärtom. Man kan säga att det funkade galant.

****

Movies – Noir såg filmen på samma visning som jag och vad han tyckte kan ni läsa om här. Och ni som undrar: nej, Movies – Noir är inte mobilmannen. 🙂

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: