Manderlay

Titel: Manderlay
Regi: Lars von Trier
År: 2005

En film jag glömde bort (tack för påminnelsen, Sofia!) när funderade på vilka filmer av Lars von Trier som jag inte sett men faktiskt ville se nu var uppföljaren till Dogville, och alltså del två i von Triers trilogi om USA. Den sista delen ska heta Wasington (ja, så stavar von Trier det) men när den kommer att göras verkar oklart. Jag kan tänka mig att von Trier behövde en ganska lång paus efter Dogville och Manderlay då det sättet att göra film nog tar på krafterna; mängder av skådisar och stjärnor och så formatet som nog inledningsvis känns annorlunda för skådisarna.

Manderlay tar vid en tid efter händelserna i Dogville. Grace (nu spelad av Bryce Dallas Howard) och hennes gangsterpappa, som letar efter nya platser för sin verksamhet, hamnar vid plantagen Manderlay i Alabama. Här visar det sig att slaveriet frodas och lever trots att det är på 1930-talet och slaveri alltså förbjöds 65 åt tidigare. Grace blir förfärad när en av slavarna ska piskas offentligt och sätter stop för det. Uppbackade av några av pappans gangsters bosätter sig Grace på plantagen för att ”lära” den vita styrande familjen medmänsklighet och de svarta slavarna hur det är att vara fria.

Bryce Dallas Howard är inte Nicole Kidman, det kan jag konstatera direkt. Det slår inte direkt gnistor om filmen. Howard spelar sömngångaraktigt, det är min åsikt. I Dogville var scenografin udda i sin enkelhet. I Manderlay känns det nästan bara tråkigt. Jag tycker den sparsmakade scenografin och tv-teater-känslan gör att det blir en blekare film. Man har lagt till ljudeffekter som ackompanjerar det som händer, dörrar som stängs, hackor som hackar osv. Varför det? Då hade man väl lika gärna kunnat göra en riktig film av allt ihop, vilket är lite det jag sitter och längtar efter. Den känslan blir väl i och för sig mindre och mindre ju längre filmen rullar. Och jag förstår ju att grejen med filmen är just att den är inspelad som den är. Jag antar att Wasington blir i samma still.

Om det var nån av skådisarna som jag gillade så var det faktiskt Danny Glover. Glover spelar den äldste slaven på plantagen och är skeptiskt till Grace frihetskamp, vilket det visar sig finnas en förklaring till. John Hurts berättarröst är både bra och dålig. Hurt har en mörk raspig röst som är trevlig att lyssna på. Den text han läser upp ska vara ironiskt betraktande, tror jag, men för mig blir den mest fånig; själva texten då inte Hurts röst. Chloë Sevigny var med. Varför? Syntes hon ens i en minut sammanlagt?

En positiv sak var att Zeljko Ivanek, en personlig birollsfavorit från ett flertal tv-serier och filmer, dök upp. Jag gillar hans tillbakalutade spelsätt och röst. Ivaneks roll skulle egentligen ha gjorts av John C. Reilly men när Reilly fick reda på att von Trier skulle slakta en åsna i en scen (och då faktiskt slakta en åsna på riktigt) så gick han direkt av scenen och lämnade Trollhättan med omedelbar verkan. Scenen spelades in men klipptes sen ändå bort i den slutgiltiga versionen av filmen. Det ryktas om att hela den här historien är påhittad för att väcka intresse för filmen.

von Trier gör upp med slaveriet och förtrycket mot svarta i USA. Han ställer en del frågor om skuld. ”Brottet” är liksom redan begånget, men vem är det i dag som har skuld till det. På 30-talet fanns ju definitivt rasförtrycket kvar (för att uttrycka sig milt). För en vit rik kvinna är det lätt att göra ”rätt”, och det är också lätt att göra ”rätt” om man är uppbackad av män med vapen. Grace leker Gud, helt enkelt. På Manderlay levde man kvar på det gamla sättet för att det var enklast. Varken slavarna eller samhället tyckte de var redo för förändringen. När Grace försöker ändra detta så kan det inte gå annat än fel.

Precis som i Dogville så avslutas filmen till tonerna av David Bowies ”Young Americans” och den här gången med bilder på olika former av rasförtryck och fattiga svarta. Eftertexterna knyter därmed ihop filmen bra, frågorna blir tydligare och det känns som att filmen faktiskt handlar om något vilket det nästan inte gjorde under filmens gång.

2+/5

Dogville

Titel: Dogville
Regi: Lars von Trier
År: 2003

Helt oplanerat tar jag nu och drar igång ett Lars von Trier-tema. Efter att ha hört och läst om von Triers äventyr i Cannes och blivit riktigt sugen på hans senaste film Melancholia kände jag att det var dags att samla ihop mina tankar kring danskjävelns filmer. De kommande dagarna kan jag utlova recensioner av Epidemic, Riket I och II, Direktören för det hele och beroende på hur landet ligger kanske även några texter om The Element of Crime, Europa, Dancer in the Dark, Antichrist och Idioterna. Som avslutning blir det en recension av Melancholia. Jag börjar helt ologiskt med Dogville som jag såg och skrev om i september 2003.

Denna uppmärksammade film av danske galningen Lars von Trier är ett otroligt projekt egentligen. Stjärnor som Nicole Kidman, Lauren Bacall, Philip Baker Hall, James Caan, etc åker till Sverige och Trollhättan för att bli regisserade och filmade (regissören själv håller i kameran som vanligt) av detta fenomen von Trier. Dessutom spelas filmen in på ett stort svart golv där hus, väggar, hundar, buskar, etc bara är vita kritstreck.

Filmen, som utspelas i USA på 30-talet, handlar om Grace som jagas av gangsters och tar sin tillflykt i Dogville, en fattig liten bergsby i Klippiga bergen. Den första hon träffar är Tom (Paul Bettany), en ung författar-wannabe som blir kär i henne. Invånarna i Dogville beslutar efter ett rådslag (och övertalning av Tom) att låta Grace stanna kvar och skydda henne. Som ”betalning” utför hon små sysslor som byborna behöver hjälp med. Till en början är det glada dagar i Dogville och Grace har höjt stämningen bland invånarna, men efter ett tag börjar byn utnyttja Grace på ett mer och mer obehagligt sätt.

Tyvärr! Jag och Lars von Trier går inte riktigt ihop. Det är tydligen bara så. Jag såg och gillade TV-serien Riket när den gick, men tyckte väl inte det var det bästa jag sett. Idioterna har jag inte vågat se. Breaking the Waves och Dancer in the Dark är starka, men jag vet inte, det finns nåt konstlat över filmerna. Likadant är det med Dogville. Jag hatar den inte, men blir inte heller helt gripen av den. Karaktärerna känns inte verkliga, det är något med dialogen som känns fel. Sen tyckte jag den innehöll en krystad och konstig filosofisk diskussion (både i form av dialogen och en berättarröst) om Toms författarambitioner, förmågan att acceptera gåvor, arrogans och annat. Den fördes ovanför mitt huvud kändes det som.

Jag stördes inte av den sparsamma scenografin och hela den biten. Inte heller att den är tre timmar lång, vilket tyder på att jag ändå tyckte att den var rätt så bra kan man tycka. Jag tyckte James Caan var bra, även om han bara hade en liten cameo mot slutet. Kidman & Co var väl ok, men jag vet inte. Det kändes som de spelade rollen mer än att de var sin roll. Jag gillade eftertexterna med starka bilder på baksidan av USA till David Bowies Young Americans.

Jag hade väntat mig mer, men det är en film som man definitivt ska se om man är filmälskare. Det är en upplevelse, men den passade inte mig helt.

3/5