The Invisible Man (2020)

The Invisible Man kan man kalla en sorts omstart av Universal Studios fiaskoprojekt Dark Universe. Efter Dracula Untold och Tom Cruise-fordonet The Mummy så skrinlade man planerna på ett universum med de klassiska Universal-monstren. Eller gjorde man det? Man kanske bara ändrade sina planer.

I vilket fall så är The Invisible Man en ny version av James Whales klassiker från 1933, eller kanske snarare en ny filmatisering av H.G. Wells roman från 1897. Filmen är skriven och regisserad av Leigh Whannell, som tidigare bl a gjort den suveräna lilla sf-rullen Upgrade.

Apropå uppgradering så har Whannell uppgraderat The Invisible Man. Dels utspelar den sig i nutid och dels är det inte den osynlige mannen själv som är i fokus (well, kanske svårt eftersom han är osynlig…). I fokus är istället Cecilia (Elisabeth Moss) som en natt flyr från sin misshandlande man Adrian. Lite senare får hon reda på att Adrian har tagit livet av sig. Eller har han det? Muahahaha.

Filmen inleds väldigt effektivt. Cecilia ska fly på natten. Det hela blir väldigt spännande och det enbart med ljud och stämning. Ingen musik. Det hade bara förstört ”man kan höra en knappnål falla”-stämningen. Samtidigt tänkte jag ”varför fly mitt i natten?”. Hade det inte varit smartare att göra det nån gång under dagen när Adrian inte var hemma?

Jag gillar väldigt mycket med filmen. Just konceptet med att en osynlig person kan eller inte kan finnas i Cecilias närhet utnyttjas till max, rent visuellt. Sen har vi ju även en gaslighting-aspekt där Cecilia framställs som galen i omgivningens ögon. ”Men det finns ju ingen där!?”. ”Vad pratar du om!?”.

Aldis Hodge (MC Ren från Straight Outta Compton) ser vi i en liten roll. Jag gillade hans rollfigur och jag gillade att man inte gjorde nån grej av att han var svart samtidigt som han ändå kändes som en helt vanlig svart snubbe. Förstår ni vad jag menar här? Filmen gjorde honom liksom inte till en snubbe som lika gärna kunde ha varit vit. Nej, han var svart och med en svart kultur och det var inget mer med det.

Mot slutet kanske filmen ballar ur en aning. När väl monstret visar sig etc… Men jag gillar verkligen det visuella i filmen. Vi får många coola kameravinklar och -rörelser, precis som i Upgrade för övrigt. Jag ser fram emot herr Whannells kommande filmprojekt vad de nu än må vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malcolm X (1992)

Spike Lee är en j-vla regissör ändå. En bildberättare av rang och med en helt egen stil. Jag kanske inte riktigt hade insett det tidigare men under den senaste veckan har jag sett två Spike Lee-joints som fick mig att uppskatta Lee mer än jag gjort tidigare.

Den här Corona-våren har gjort att mitt filmtittande har sjunkit till ett minimum. Jag har helt enkelt inte haft ro att fokusera på en film. Istället har det blivit hetstittning av den senaste säsongen av MasterChef Australia (rekommenderas varmt!). Under maj månad såg jag endast tre (!) filmer. Det är ett unikt bottenrekord.

Det som triggade mig att titta på Malcolm X var när Charlotte på Twitter frågade om tips på #BlackLivesMatter-filmer. Nån tipsade om Malcolm X och jag insåg att jag inte hade sett den. Det är fortfarande oklart för mig varför speltiden på 3 timmar och 21 inte avskräckte mig.

Filmens inledning visar direkt att Lee inte håller tillbaka slagen. Malcolm X talar rasande, en amerikansk flagga brinner och Rodney King slås sönder och samman. Det är allvar. Och, ja, redan här använder Lee alltså greppet att klippa in autentiskt bildmaterial.

Jag kände till en del om Malcolm X:s bakgrund, att han var en fifflare eller hustler som hade åkt in i finkan. Här får vi hela bakgrunden, hur han rakpermanentar håret för att verka mer vit, hur han har ihop det med en vit kvinna, hur han kallar sig Red, åker till New York och börjar jobba för en lokal gangster, och slutligen döms till 10 års fängelse för stöld och inbrott.

Tiden i fängelset förändrar Malcolm totalt. Han blir muslim (går med i Nation of Islam) och nån form av renlevnadsmänniska och pläderar för de svartas rättigheter. X pläderar aggressivt. Nån försoning mellan svarta och vita à la Martin Luther King kommer inte på fråga. Den vite mannen är djävulen, den vita rasen kommer att förgöra sig själva och svarta ska leva separat i USA i ett eget land.

Religion grumlar ju alltid till saker och ting. Tro blir till sanningar. Men att bli muslim hjälpte ju just Malcolm och reda ut sitt liv, sköta sig och sluta med droger och brott.

Detta är alltså en mastodontfilm. Som sagt så är den över 3 timmar, men den känns episk på ett ganska mysigt sätt. Den passar som en söndagsmatiné. Till den episka känslan bidrar att man spelat in på plats i Egypten vid pyramiderna och även i Mecka. Mot slutet av sitt liv gjorde nämligen X en pilgrimsresa till Mecka där han gick de sju varven runt Kaba.

Efter sin pilgrimsresa under vilken X såg muslimer av alla raser från hela världen så förändras hans syn på vägen framåt och nu är han mer inne på försoningsspåret. Det gillar inte rörelsen Nation of Islam som X nu har lämnat och det är detta som leder fram till att X mördas 1965. Mmm, så länge du tycker som den religion du valt att följa så är allt frid och fröjd. Börjar du sen tycka olika då tycker du plötsligt fel.

Malcolm X är en bra och lärorik film. Kanske i längsta laget och kanske ibland med en känsla av Wikipedia-sida. Men Lee är ändå Lee och bjuder på en hel del filmiskt godis. Ta bara scenen med klanmedlemmarna som på hästar rider in i en gigantisk måne. Magiskt. Slutet är dessutom omskakande och har en känsla en nalkande undergång över sig.

Slutligen var det kul att se Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) i en tidig roll. Jo, just det, jag måste även nämna Delroy Lindo som spelade den där Harlem-gangstern som Malcolm jobbade för tidigt i filmen. Lindo har en väldig pondus som skådis. Denzel då i titelrollen frågar ni er? Jo, han var strålande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Gone in 60 Seconds (1974)

Eleanor när hon fortfarande är intakt

Gone in 60 Seconds är en klassisk bilåkarfilm från 70-talet. År 2000 kom en onödig remake med Nicolas Cage i huvudrollen. Ja, fast jag har inte sett den så jag kanske inte ska uttala mig om den är onödig eller ej. Men den känns onödig. Själv såg jag originalet på Cinemateket i april 2004.

Egentligen behöver jag inte beskriva handlingen i den här filmen eftersom det knappt finns nåt manus. Men ok, det handlar om en snubbe spelad av H.B. Halicki (som även producerade och regisserade) som bossar över en liga som stjäl bilar och sen säljer dem vidare. Nåt sorts försäkringsbedrägeri är också en del av det hela. Det spelar mindre roll…

…eftersom manus, dialog och skådespelarinsatser i princip lyser med sin frånvaro i denna film. De inledande ca 40 minuterna är ganska tråkiga eftersom i princip inget händer. Man får se ligan stjäla en massa bilar (de har lovat en kund ”en massa” bilar inom en snar framtid). Det som ändå är lite kul är ju kläderna, frisyrerna och hela 70-talskulturen.

Precis innan jag kollade in Blåst på 60 sekunder så såg jag om Kill Bill Vol. 1. När jag nu såg på Blåst på 60 sekunder upptäckte jag genast nåt som Tarantino refererat till. Jag vet inte om ni kommer ihåg, men i Kill Bill Vol. 1 får man se en polis (spelad av Michael Parks) komma åkandes med sin bil på väg till kapellet där bröllopsmassakern ägde rum. Han tas emot av sin son, också polis, och inspekterar brottsplatsen. På sin instrumentbräda har han en rad av solglasögon. Precis samma scen finns i Blåst på 60 sekunder.

Ok, hur som helst, efter den mediokra inledningen så övergår filmen till en 40 minuter lång biljakt. Halva Kaliforniens poliskår jagar vår ”hjälte” som färdas i sin gulsvarta Mustang kallad Eleonor. Här förekommer inte några snabba klipp eller speciellt häftiga bilstunts. Men i sin envishet blir biljakten ändå sevärd på nåt sätt. Mängder av bilar kvaddas. Den tar liksom aldrig slut… Jo, till slut gör den det, och slutet var lite småkul faktiskt. Jag kan inte låta bli att ge filmen precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Inte så intakt längre…

Assault on Precinct 13 (1976)

John Carpenter, vad har vi på honom? Jo, en hel del skulle jag säga. Min favorit är nog Flykten från New York, vilket kan ha nostalgiska skäl då jag såg den ensam hemma på tv när mina föräldrar var på fest. Vilken film att se som 12-13-åring! Snake Plissken! Assault on Precinct 13 såg jag (på Cinemateket) och skrev om i april 2004. Czechflash, roadie och mitchie är gamla filmforumkompisar från förr.

En tidig John Carpenter-film som hyllas, inte bara som kultklassiker, utan som en bra film helt enkelt. Det hela börjar med att ett antal gängmedlemmar i L.A. blir nedmejade av polisen. De andra i gänget ska hämnas. Det blir en polisstation i det nionde (!) polisdistriktet som drabbas. Den ska till att läggas ner och ansvarig för ordningen den sista natten är polismannen Bishop (Austin Stoker) på sitt första uppdrag. Dessutom slumpar det sig så att en fångtransport blir tvungen att stanna till där.

Nja, jag måste säga att jag inte riktigt förstår tjusning med den här filmen. Skådisarna är torra som fnöske. Laurie Zimmer, som spelar en av de två kvinnorna som jobbar på stationen den sista natten, skulle passa bättre som robot. Inga som helst nyanser i hennes skådespeleri (detsamma gäller de flesta andra i filmen). Eller, vad fan, Zimmer var söt (hon hade ett lustigt utseende och ögon med en isblå kall blick) men hon log inte en enda gång. Förmodligen var det meningen; hon skulle vara en kvinnlig Charles Bronson eller nåt. Handlingen i filmen är inte speciellt upphetsande. Det händer inte så mycket, man får aldrig lära känna nån karaktär.

Jag tyckte aldrig det blev spännande, mest beroende på de träiga skådespelarinsatserna. Det som ändå gör att filmen får godkänt är vissa kultiga actionsekvenser, den elektroniska musiken (ja, jag vet, Carpenter har gjort den själv!) samt den lite märkliga 70-talskänsla som vilar över hela filmen. Det är en sorts b-känsla det där och den kritiserar jag samtidigt som det på nåt sätt är just den som gör att filmen blir sevärd. Ok, Czechflash (och roadie i viss mån) kommer väl slå mig, men jag råkade se att i alla fall mitchie inte är stormförtjust i den. Knappt, knappt godkänt blir det. Men många andra uppskattar den nog. Kolla bara in de här bilderna, speciellt multi-kulti-gänget i bilen, som ju faktiskt är ganska sköna (min kommentar: i min originaltext länkar jag till en bildsida som inte finns längre). Men sköna bilder gör inte en hel film. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. När det gäller kultsekvenser så är det väl främst den här (Vanilla Twist) som är värd att nämna. Obs! Spoiler!

Monster (2003)

Dags för lite onsdagsdepp (yay!) i form av biografirullen Monster från 2003. Den här filmen är väl i princip så långt man kan komma från Wonder Woman men de har faktiskt regissören Patty Jenkins som den gemensamma nämnaren. Hehe, ja, fast vill är det ändå säkert ganska lätt att dra paralleller mellan dem. Min text skrevs i april 2004.

Ja, de flesta känner väl till att det här är den allt igenom tragiska historien om den prostituerade Aileen Voorhees… eh Wuornos som började ta livet av sina kunder, och som år 2002 blev avrättade för detta. Oscarsbelönade Charlize Theron är Aileen och Christina Ricci spelar Selby, en ung tjej som kanske var det enda lilla ljuset i Aileens liv.

Det här är en film som för mig har många likheter med Boys Don’t Cry (där ju Hillary Swank också fick en Oscar för ett starkt porträtt). Det är white trash och det är elände från första början. Man vet hur det kommer gå och man vet att det kommer gå illa. Precis som i Boys Don’t Cry är det starkt men nånting gör att jag ändå inte blir helt gripen. Det känns lite som om man gjorde om ordspråket till ”efter regn kommer… regn”. Det blir liksom inget som bryter av och jag saknar lite grann en poäng.

Eftersom jag tidigare knappt sett hur Charlize Theron egentligen ser ut, och än mindre en film med henne, så blev kontrasten inte så stor för mig. Men det är bara att hålla med Oscarsjuryn denna gång. Theron är grym som Aileen. Hon spelar med ryckiga rörelser och spasmiskt minspel. Aileens försök att bilda sig ett liv med Selby är rörande. Som Lestat (min kommentar: en gammal filmforumkompis som gillade en vampyrfilm med Tom Cruise) skrev så kändes det inte som hon nödvändigtvis var lesbisk men här fanns en person som för en gångs skull brydde sig om. Filmen känns inte som ett försök att skönmåla Aileen och inte heller svartmåla henne. Inte heller tar den nån ställning för eller emot dödsstraff. Jag tror inte regissören Patty Jenkins ville göra det heller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

L’histoire d’Adèle H. (1975)

För några dagar sen postade jag en gammal text om La nuit américaine, en François Truffaut-film om film från 1973. Två år senare gjorde Truffaut L’histoire d’Adèle H. och det är den filmen det handlar om idag. Min preblogg-text skrevs i mars 2004 i samband med att SVT körde ett Truffaut-tema.

Berättelsen om Adèle H är den sanna historien om Adèle, dotter till den store franske författaren Victor Hugo. Adèle är olyckligt förälskad i, eller snarare besatt av, den brittiske officeraren Pinson och följer efter honom från Europa till Halifax (Kanada). Själv ser Pinson deras tidigare förälskelse mer som en tillfällig flört.

Den här filmen utvecklade sig faktiskt till en ganska så intressant historia även om det inte var nåt att hoppa jämfota över. Jag tyckte att Isabelle Adjani (hon var bara 20 år) i huvudrollen gjorde en bra insats som en ung kvinna på väg in i galenskapen. Som Greenie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) skrev tidigare i sitt omdöme så gick hon från att vara en till synes normal förälskad flicka, via besatthet, till fullständig galenskap. Det skildrades på ett bra sätt. Sen har jag en liten svaghet för historiska dramer med den tidens moral och olika regler som ställer till det för de inblandade. T ex det här med giftermål som hela tiden måste godkännas av far och mor. Såna här historier brukar oftast utspelas på engelska herrgårdar, typ Ang Lees Jane Austen-filmatisering Förnuft och känsla. Här är platsen en annan men dessa element finns med i historien. I slutändan en ganska ok rulle, men Truffaut är och förblir något av en besvikelse för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Secret Window (2004)

”Klippa mig? Jag?”

Mitt fredagsinlägg handlar om en ganska bortglömd film med Johnny Depp. Secret Window heter den och det är Stephen King som har skrivit förlagan. Det här är en film som jag skulle kunna tänka mig att se om, om nu andan att överhuvudtaget se på film faller på igen. Min text om filmen skrevs i maj 2004 och jag noterar lite roat att jag tydligen uppskattade Depp och hans ticks. Det är tydligt att det här är innan alla PotC-uppföljare och Alice i Underlandet-filmer.

David Koep (för mig tidigare okänd) visade sig efter lite nätforskning ha varit en flitig manusförfattare. Han har skrivit manus till kända filmer som Jurassic Park, Carlito’s Way, Panic Room, Mission: Impossible och Spider-Man bl a. Nu har han regisserat och skrivit manus till Secret Window som bygger på Stephen King-novellen Secret Window, Secret Garden.

Johnny Depp spelar författaren Morton Rainey som efter en skilsmässa tagit sin tillflykt till ett sommarhus där han försöker bota sin skrivkramp. I stället knackar det på dörren och utanför står den mystiske John Shooter (John Turturro) och påstår att Rainey har stulit hans historia. För att bevisa sin oskuld behöver Rainey bara visa upp den tidning där hans historia först publicerades. Well, det visar sig vara lättare sagt än gjort…

Egentligen har jag inte så mycket att säga om filmen. Den är ganska medioker, dvs inte alls dålig men inte riktigt bra heller. Den puttrar på och Turturro och framför allt Depp får ha lite kul. Depp lyfter filmen och han är rolig så fort han är med i bild. Som vanligt har han en massa ticks för sig (kanske blev det kvar efter PotC, hehe). Som sagt, utan att vara varken läskig eller speciellt spännande så puttrar den på ganska mysigt. Perfekt att hyra en söndag en regnig höstdag till en kopp choklad och lite bullar. Jag gillade slutet. Och, just det, fotot är vackert och följsamt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

La nuit américaine (1973)

Jag såg dagens film när SVT körde ett François Truffaut-tema för ett gäng år sen. Först ut var De 400 slagen. Jag tyckte den var ok men jag var inte direkt imponerad av den hyllade filmen. Andra filmen Jules och Jim levererade inte alls. Frågan var nu om nästa film skulle falla mig på läppen? Min text om La nuit américaine (Dag som natt var den svenska titeln) skrevs i mars 2004.

François Truffaut igen. Dag som natt är en metafilm. Alltså en film om en film. Vi får följa en filminspelning ta två steg fram och ett steg bak. Truffaut själv spelar regissören med mardrömmar. Jacqueline Bisset spelar den kvinnliga stjärnan i filmen i filmen.

Ja, det var rätt så intressant att följa med bakom kulisserna på filminspelningen och se vilket jobb det är att göra film. Omtagning efter omtagning. Valentina Cortese hade en skön roll som den lite äldre dalande stjärnan Severine som har svårt att komma ihåg sina repliker. Själv föreslår hon under en scen att de kanske kunde köra som de brukar göra med Federico (Fellini får man gissa), dvs att man bara säger nonsensrepliker (en slumpmässig rad med siffror t ex, 13, 1, 5, 46, 34, 56). Men det gick ju inte eftersom Truffaut spelar in ljudet direkt till skillnad från i italienska filmer där man dubbar efteråt.

Just det där har jag lagt märke till i italienska filmer. Rätt så ofta så stämmer inte ljudet med munrörelserna och det framgår tydligt att ljudet är inspelat vid ett annat tillfälle. Det ser inte bra ut.

Vid ett tillfälle får Truffaut ett gäng böcker med posten som han har beställt. Mina falkögon registrerade att en av böckerna var om Ingmar Bergman och en annan om Alfred Hitchcock. Det är kul med såna här filmreferenser om man är filmfreak.

Filmen rullar väl på och är lite smårolig ibland men fortfarande har jag svårt att se storheten med Truffaut. Den får dock godkänt och det är kärleken till filmen som gör detta. Den lyser igenom. Men – om man vill se en roligare film om kaoset som kan råda på en filminspelning så rekommenderar jag Tystnad, tagning! (Living in Oblivion, 1997).

”Dag som natt” är för övrigt ett uttryck som betyder att man spelar in en nattscen på dagen med mörkerfilter framför kameran. Lite kul är också att Jean-Pierre Léaud spelar med i en stor roll. Léaud är ju pojken Antoine i De 400 slagen (1959). I ett flertal andra Truffaut-filmer spelar Léaud just den pojken i olika stadier av livet (dock inte i Dag som natt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ils (2006)

Dags för en söndagsskräckis fredagsskräckis (dagarna flyter verkligen ihop i dessa tider) i form av en preblogg-text om en fransk film från 2006 med det korta namnet Ils. Franska skräckisar var väl ganska mycket i ropet vid den här tiden, eller? Det var några år efter den värsta japanska skräckvågen och jag har för mig att Frankrike var nästa land som gällde när det kommer till det här med att skrämmas på film. Min text skrevs i augusti 2007.

Ett ungt franskt par lever skönt liv i en gammal kåk utanför Bukarest i Rumänien (hon lärarinna, han författare) men deras tillvaro ska snart rubbas av nåt okänt som stör deras nattsömn. Stämningen byggs upp ganska bra och filmen är ett skönt avbrott från den gängse amerikanska skräckstilen, nuförtiden ofta i form av en remake på en japansk skräckis. Filmen är nästan en dogmaskräckis, då man inte förlitar sig på en massa ljud- och bildeffekter.

Det som ändå är det bästa med filmen är kanske ändå ljudbilden som är påtagligt verklig och påträngande, med en krypande stämning och med hoppscener som liksom kommer naturligt, och inte när man vet att de ska komma (förstår ni skillnaden?). Men som vanligt i skräckisar så är det nåt som gör att filmen inte håller hela vägen. Till slut så har allt tryck liksom pyst ur spänningsballongen och vad som återstår är ett jaså, men ändå ett intressant och otäckt jaså med tanke på att filmen baseras på verkliga händelser. Filmen är klart sevärd… även då plötsligt lamporna tänds i fem minuter i biosalongen mitt under visningen (gah, hur är det möjligt?!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Babylonsjukan (2004)

Den här söndagen skickar jag ut en gammal preblogg-text från 2004 som jag skrev efter att ha sett en viss regissörs debutfilm, Babylonsjukan, på bio. Vem var regissören? Jo, Daniel Espinosa! Han har ju verkligen gått vidare till större och nog även bättre saker, och inte bara i Sverige (Snabba cash) utan han har ju blivit ett ganska stort namn även internationellt. Det där om Valdshult var nåt internt (försök till) skämt med en filmforumkompis som kom därifrån och var avis på oss som bodde i Stockholm och kunde se artsy filmer på bio.

Typ 20-åriga Maja (Nina Wähä) blir lämnad ensam kvar i stan (Valdshult… närå, Stockholm) när pojkvännen (Gustav Skarsgård) drar till Indien på semester. Bostaden hon hade ordnat sket det sig med och i sista minuten fixar pojkvännen en ny bostad hos en kompis, där Maja får bo i köket. Det blir en något kaotisk sommar för Maja tillsammans med de nya slackerkompisarna.

Svenske debutanten Daniel Espinosa står bakom filmen tillsammans med manusförfattaren Clara Fröberg (som själv säger att Maja i filmen är hon själv för några år sen; nu har hon villa, vovve och volvo i typ Täby). Jaha, jag tyckte det var en ganska uppfriskande debut. Det jag framförallt lade märke till var att dialogen faktiskt kändes helt realistisk. Själv hade jag gärna sett att man textat delar av dialogen, hehe. Det var lite svårt att hänga med när det inte var teatersvenska utan i stället rinkebysvenska (Sho bre, softish!). Bitvis är filmen riktigt bra, med schysst (melankolisk) musik och bra annorlunda foto. Just fotot påminner förresten om svenska tv-serien Spung som jag i och för sig bara sett korta avsnitt av, men det ser ut så ungefär. Lite kul och förmodligen ovanligt var att det var en kvinnlig cinematograf filmfotograf (Camilla Hjelm).

Filmen är ganska spretig. Ibland ett drama om vad man ska göra i livet, ibland lite kärleksfilm, ibland ren fars (här dyker Josef Fares upp i en rolig cameo). Slutresultatet blir således lite väl spretig. Jag tyckte att historien med det invandrarfientliga partiet kändes lite krystad. Övriga ämnen tyckte jag filmmakarna hade känsla för men här kändes som man bara hittade på. En annan sak jag störde mig på var att man i filmen framställdes som driftig och duktig om man åkte gratis på tunnelbanan, skiter i sitt jobb och bara drar, eller inte betalar sina räkningar. Visst, det kan det vara skönt att skita i allt ibland men det är ingen lösning på nåt. Nåväl, en trea ska filmen ha. En uppfriskande debut, som sagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: