The Quiet Earth (1985)

För ett gäng år sen köpte jag på mig ett knippe plastbitar med science fiction-filmer, och mitt fokus var främst postapokalyptiska filmer (en favoritgenre). En av filmerna var nyzeeländska The Quiet Earth och min text om den skrevs i december 2007.

En tidig film av regissören till klassiker som Young Guns 2 och Under belägring 2, kan det vara nåt? Nja, egentligen inte, men denne talanglöse filmskapare från Nya Zeeland lyckas på nåt sätt få ihop en godkänd science fiction-film. Manuset har potential. Själva temat är intressant: en man vaknar upp och finner sig, till synes, helt ensam på jorden. Alla andra människor är som bortblåsta, ivägbeamade av Scotty. Mannen (Bruno Lawrence) slits mellan djup förtvivlan och något sorts galet storhetsvansinne och bosätter sig i en lyxig mastodontvilla. Ska han träffa på några andra överlevare (ja, det gör han ganska snart kan jag avslöja) och vad är det som egentligen har hänt?

Mmm, inledningen lovar ganska gott. Bäst i hela filmen är nästan den absoluta inledningen med förtexter, musik och bilder av en soluppgång. Här etablerades en mystisk stämning som höll ett bra tag även om regissören gjorde sitt bästa för att förstöra den. Jag gillar även delen när Lawrence kämpar med sig själv (i nattlinne) och hur han ska hantera situationen. Sen tappas den där mystiska och desperata stämningen liksom bort. Fokus försvinner då filmen inte får till nåt speciellt intressant samspel mellan ”de överlevande”. Dessutom är förklaringen till vad som hänt fullständigt förvirrad och man får aldrig nån aha-upplevelse utan snarare en öhö?-upplevelse. Det som är positivt, och samtidigt negativt (men till en mindre grad), är den något b-iga 80-talsstämningen. Jag är tvungen att ge godkänt till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Knock Down the House (2019)

Det är ju nästan märkligt hur amerikaniserade vi är. Inte minst inom politik. I Sverige är vi ju nästan mer insatta i vissa delar av amerikansk politik än i vad som händer i Sverige. Eller? Det är lite samma sak när det gäller film. Allt är ju så mycket större, häftigare och viktigare i USA än i Sverige. Och för att inte tala om hur fullkomligt ointressant det är med nyheter om det politiska livet i, låt säga, Finland eller Ungern (så vida det inte handlar om nåt högerextremt parti som har fått 25 procent av rösterna i ett val).

Med det sagt, så har jag sett en Netflix-dokumentär om fyra kvinnliga amerikanska (d’oh) politiker från det demokratiska partiet som försöker bli valda som partiets ledamöter i kongressen för sina respektive distrikt. Det handlar alltså om det demokratiska partiets egna primärval så det som dokumentären skildrar är deras valkampanjer mot andra (redan sittande) demokratiska politiker.

Det visar sig vara en tuff kamp. Att ens få kandidera verkar kräva en rejäl arbetsinsats där man först måste kunna visa upp ett antal tusen namnunderskrifter. Jag kan ha missförstått nåt här men jag tror det var så det var. Det är väl i och för sig inte så konstigt då man ju ändå måste börja kampanja nån gång.

Men om vi hoppar tillbaka några steg så tyckte jag det var intressant hur de kandidater vi får träffa egentligen blev kandidater. Det är nämligen så att det inte var de själva som kom idén om att de skulle bli politiker. Nej, det är olika organisationer inom det amerikanska politiska systemet som aktivt söker upp ”vanligt fôlk” som de rekryterar. Ett sätt att rensa upp och bygga om från grunden.

Om man har följt med i amerikansk politik på sistone så kanske man har snappat upp namnet Alexandria Ocasio-Cortez (eller förkortat AOC). Hon är nämligen en av kvinnorna som filmen följer. Och hon vann! Mot en äldre manlig politiker som suttit i 20 år på posten. Haha, vilken grej! Regissören av dokumentären, Rachel Lears, måste ha jublat och tackat sin lyckliga stjärna att hon valde just AOC att följa. Och inte nog med det, AOC gick även vidare och slog sin republikanske motståndare och tog därmed en plats i representanthuset för det 14:e distriktet i New York.

Jag drar paralleller till två filmer. Först är det Weiner, dokumentären om Anthony Weiner som efter sexskandal försöker göra comeback och bli borgmästare i New York. Den andra filmen är Widows där en del av handlingen fokuserar på det politiska spelet under en valkampanj, och hur det ofta på lokal nivå är samma politiker som sitter kvar år efter år eftersom de blivit en del av systemet. Gentjänster hit och gentjänster dit. Jag kliar din rygg så kliar du min.

Som dokumentär är Knock Down The House helt ok. Ämnet är intressant och precis som när det gäller Weiner var det fascinerande att följa med bakom kulisserna. Rent filmiskt är det, som så ofta med den här typen av dokumentärer, inget speciellt. Och det är väl inte det som det handlar om, men det gör ändå trots allt att betyget allt som oftast stannar på en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Beach Bum (2019)

Harmony Korine, vad har vi på honom? Mest känd är han väl kanske för Spring Breakers, en film som jag drev en Twitter-kampanj för att den skulle komma upp på bio (vilken den faktiskt gjorde till slut). Korine har även skrivit manus till Larry Clark-filmerna Kids och Ken Park. För egen del är min favorit från denne white trash-skildrare nog ändå den mycket speciella Gummo. Spaghetti och köttfärssås i badkaret!

Nu är Korine, mästaren på de sedeslösa utsvävningarna, tillbaka med fler excesser i form av komedin (?) The Beach Bum. I titelrollen hittar vi ingen mindre än Matthew McConaughey som strandlodaren/poeten/Hunter S. Thompson-wannaben Moondog (givetvis) som glider runt i The Florida Keys utan nån som helst riktning i livet. Förutom att bli hög. Ungefär som filmen alltså.

Ja, vafan, jag gillar det här. När jag såg filmen så greppade jag inte att det var en stonerkomedi men så här i efterhand är det uppenbart. Men jag hade inte läst på nånting alls om filmen så jag visste inte vad som var att vänta. Jag blev nog lite förvirrad när filmen liksom inte hade nån egentlig story att berätta. Ingen av rollfigurerna genomgår nån förändring eller kommer till insikt, allra minst Moondog själv.

Korines stil är udda. Hans filmer är sällan (aldrig?) rätlinjiga berättelser från a till ö. Nej, istället är det en stämning och känsla som ska förmedlas, hamras in. Lite som David Lynch jobbar ibland kom jag att tänka på nu. Klippningen sticker ut. Scener blandas, kommer tillbaka, lite som att man blandat en kortlek med klipp som man sen delar ut till tittarna lite som man vill. Det ger en hög stämning.

Filmens foto är vackert. Alla scener, mer eller mindre, utspelar sig under the magic hour. Terrence Malick skulle vara stolt.

Under filmens sista del undrar jag om inte allt som händer är en feberdröm i Moondogs hjärna. Haschplantorna är stora som träd. Delfinguider kan inte skilja på delfiner och hajar. Piloter har grön starr och röker blunts större än foten på en stolt fjällskivling. 46 miljoner dollar i sedlar eldas upp.

Matthew McConaughey ger allt i sin roll och kunde inte vara bättre castad. Snoop Dogg är med också som nån form av ganjaälskande (nähä?) storfräsare/gangster/vän till familjen. Snoop Dogg är smooth men han är inte nånstans en bra skådis, det är uppenbart. Vi hittar även Isla Fisher (snygg), Jonah Hill (smal) och Zac Efron (randigt skägg) i några av de andra rollerna. Jag undrar om det bara är jag som fortfarande inte har förstått storheten med Efron. Dessutom gillade jag inte att det verkade vara tänkt att man skulle skratta när han slog en hjälplös pensionär i huvudet för att stjäla hans pengar. Nu tyckte i och för sig även Moondog att Efrons rollfigur gick för långt just i den scenen.

Man kan säga att The Beach Bum är som en systerfilm till Spring Breakers där Moondog är en sorts version av James Francos Alien. The Beach Bum är dock mindre intressant, då de kvinnliga huvudrollerna saknas och allt fokus är på Moondog, och det finns liksom inte så mycket att fundera på efter filmtitten. Jag kan ändå inte låta bli att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen på Bio Capitol: Detta var mitt första besök på Bio Capitol. Anledningen till att jag inte känt mig lockad är förstås att det serveras mat och att det finns små bord med lampor intill sätena i salongen. Angående maten så var det inget problem för mig. Det kommer inte kypare in i salongen under visningen och det handlar inte heller om varm eller starkt doftande mat. På raden framför mig så var det några som hade beställt den dyraste delikatesslådan med skinka, salami och ostar och jag kände inget alls, och då har jag ändå en väldigt känslig näsa. Själv beställde jag en bit choklad när jag köpte mina biljetter via nätet och den låg fint vid min plats när jag kom in i salongen. Chokladen var dock aningen för kall och hård. För ni vet väl att man absolut inte ska förvara choklad i kylen. Det går även att köpa ett glas vin eller en öl om man så vill och ta med in i salongen. Det tror jag att jag ska testa nästa gång.

De där små bordslamporna som fanns släcktes inte under filmen så det blev ju aldrig helt mörkt vilket gjorde att man (läs: jag) aldrig fick det där fulla fokuset på filmen som man ju önskar när man går på bio. Jag tycker ändå det var helt rätt att man som besökare själv inte kunde tända eller släcka de där lamporna. Om så vore fallet så skulle det bara ge upphov till gnäll, irritation och blinkande lampor.

Jag tror Bio Capitol funkar bra för rätt typ av film. The Beach Bum kändes som en sån. Jag tror även att konceptet  funkar för omtittar av gamla klassiker. Senare i juni kommer t ex komedifavoriten Office Space att visas och jag känner mig sugen på att se den. Men jag skulle ju aldrig gå på Bio Capitol för att se en lågmäld idébaserad science fiction-film som jag sett fram emot länge. Det vore alltför riskabelt.

Jag såg The Beach Bum tillsammans med Carl och Henke. Klicka på deras namn för att komma till deras recensioner. Tack för tips om filmen, Carl! Själv hade jag missat den totalt, vilket förmodligen beror på att det förekommit noll marknadsföring av filmen – och den visas dessutom bara tre gånger på Bio Capitol. Vad jag förstått har den förpassats till att få en s.k. technical release. Distributören, i det här fallet SF Studios, har förbundit sig att visa den på bio men gör det i minsta möjliga skala eftersom de egentligen inte tror på filmen. Varför köpte de då rättigheterna från början kan man fråga sig?

 

Skål!

Ebbe – The Movie (2009)

Dagen till ära så gräver jag fram en gammal preblogg-text om en svensk dokumentärfilm. Och, nej, det handlar inte om en svensk popgrupps turné i Australien eller om ett punkband i Rågsved. Min text om Ebbe – The Movie skrevs i maj 2009.

Jag såg den här dokumentär på SVT Play (som för övrigt är något av en guldgruva). Ebbe – The Movie är en intressant film om en intressant person: Ebbe Carlsson. Det är märkligt hur en privatperson kan vara inblandad i så många (politiska) historier och affärer. Ja, nu var han ju faktiskt pressekreterare till bl a justitieminister Lennart Geijer på 70-talet men för övrigt så var han helt enkelt ”polare” med personer i maktpositioner.

Filmen är ganska snyggt gjord, och känns lite som ett förlängt Kobra-avsnitt. Inte bara hur filmen ser ut påminner om Kobra utan även att filmens berättarröst görs av Jane Magnusson, som ju även är reporter på Kobra. Tyvärr passar inte Janes röst riktigt i just det här fallet. Hon låter lite för ironisk hela tiden. Det passar bra i vissa reportage men inte här. I övrigt är det en standardmässig dokumentär med klipp med personer som blir intervjuade. Då kan nästan aldrig bli mer än en trea.

Slutligen måste jag ändå säga att Ebbe på nåt sätt framstår som en cool snubbe. Som t ex när han svarar på frågan om han ångrar hela härvan med att han som privatperson agerad mordutredare med otillåten avlyssningssutrustningen och what not: ”Jag är inte i ångerbranschen, jag står för vad jag har gjort”. Punkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Du levande (2007)

I onsdags skrev jag att Ken Loach väl är en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Det samma gäller kanske även Roy Andersson? Själv tappade jag intresset för Andersson efter att jag sett dagens film och i skrivande stund har jag fortfarande inte sett Duv-filmen. Min text om Du levande skrevs i oktober 2007.

Aah, den nya filmen från Roy Andersson var jag bara tvungen att se på bio. Trots att jag inte var överförtjust i Sånger från andra våningen (en fyra får den nog i alla fall) misstänkte jag att det skulle bli en annorlunda och bra biokväll. Och Du levande inleder strålande med en rad roliga och tänkvärda scener med samma estetik som i Sånger från andra våningen. Det är dock aningen lättsammare och lite mer jordnära (även om slutscenen utspelar sig i luften). Det har sagts att det inte finns nån handling och inga huvudpersoner men jag tycker det finns en klar röd tråd och det är inte färre huvudpersoner än i den kommande ensemblefilm från PTA.

Hehe, jag skrev stycket här ovan för en vecka sen eller så (jag kom inte längre då) och nu vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta. Well, jag tyckte i alla fall att Du levande hade en liten svacka i mitten. Några av scenerna kändes inte så välgjorda, snygga och intensiva som resten av filmen. Mot slutet höjdes nivån dock igen, främst i och med ”lägenhetståget” som kommer in på stationen med brudparet. En riktigt vacker scen. Några andra scener jag gillade var hela sekvensen med snubben som (kapitalt) misslyckades med sitt partytrick med duken och den efterföljande rättegången där domarna bjöds på öl. Helt underbart. Jag gillade även ”punkarparet” med kvinnan som tyckte att ingen förstod henne samt snubben på balkongen. Jag kan ändå inte ge Roy Andersson mer än en stark trea den här gången.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Om ni vill se lite mörkare, och i mitt tycke, bättre filmer av Roy Andersson så rekommenderar jag verkligen hans två kortfilmer Någonting har hänt (1987) och Härlig är jorden (1991). Dessa filmer känns som en sorts förlagor till Sånger från andra våningen, och att de är bättre kan bero på att de är just korta filmer. Överdoser är (nästan) aldrig bra. På YouTube kan man beskåda Härlig är jorden i sin helhet.

The Wind that Shakes the Barley (2006)

Ken Loach är väl en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Han är ju inte direkt subtil om man säger så. Med det sagt så varken hatar eller älskar just jag Loachs filmer. Men jag gillar dem. Min text om The Wind that Shakes the Barley skrevs i juni 2007. Här förstår jag faktiskt att man har översatt originaltiteln då det ju kanske är lite svårt att ha koll på poängen med den som obildad svensk. Nu blev det tyvärr en ganska tråkig och generisk svensk titel. Men ändå.

Frihetens pris handlar om irländarnas kamp för frihet från britterna omkring år 1920. Well, det här var en hyfsad historia. Cillian Murphy är bra. Han har nåt märkligt sårbart över sig, som även syns i Sunshine). Det mesta är bra, från skådisar till foto. Det som är problemet är väl manuset. Ken Loach försöker, ganska illa dolt, att få in lite vänsterpropaganda. Inget fel i att försöka säga något men här kändes det vinklat. Inget fel i att vinkla heller kanske, men ibland blir det krystat.

Historien och karaktärerna (min kommentar: rollfigurerna) grep tag i mig i inledningen av filmen men efter ett tag tappade jag intresset då jag tyckte att handlingen blev lite väl utstuderad med bl a två bröder som hamnar på varsin sida i inbördeskriget som följde på upproret mot britterna. Nja, och sen fanns det ett lite obehagligt drag av revolutions- och martyrromantik i filmen. Jag vet inte riktigt vad regissören Loach vill ha sagt med filmen. Av nån anledning vann filmen Guldpalmen i Cannes 2006. Cannes som oftast brukar belöna riktigt bra filmer. För mig är filmen en trea. Kanske var jag på fel humör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Citizen Kane (1941)

Jaha, då var det dags att lägga upp en gammal preblogg-text om filmvärldens Citizen Kane. The Citizen Kane of movies. Jag syftar alltså på just Citizen Kane och min text om den skrevs i juni 2007.

Jaha, då är det mycket möjligt att jag har stött på en av de filmer som jag skulle vilja beteckna som överskattad. Jag kan egentligen inte komma på nån annan mer uppenbar. Fast samtidigt så vet jag att ganska många inte tycker Orson Welles debutfilm är nåt mästerverk, så jag vet egentligen inte om överskattad är rätt ord. Det är som med Bergman ungefär. Jag tycker inte Bergman är överskattad eftersom väldigt många inte gillar hans filmer. Det är möjligt att det i bägge fallen är skillnad på hobbycineaster med båda fötterna på jorden och recensenter uppe i finkulturskyn kanske.

Hur som helst, Citizen Kane är filmen om tidningskungen Charles Foster Kane, hans uppgång och fall. Vi får hans liv berättat för oss i återblickar, från barndomen där han blev bortadopterad till en bank (!), via starten och uppgången på tidningen The New York Inquirer, till misslyckade äktenskap och en tilltagande besatthet och paranoia. Berättelsen ramas in av att en reporter som genom att intervjua personer från Kanes liv försöker få reda på vad Kanes sista ord på sin dödsbädd egentligen betydde. ”Rosebud!”.

Objektivt sett kan jag se att det här är en ganska speciell film. Åtminstone, gissar jag, för sin tid. Berättartekniskt använder sig Welles av en del annorlunda grepp som t ex en sorts journalfilm där Kanes liv snabberättas i dokumentär form. Även själva strukturen på filmen med episodiska återblickar känns modern. Och så det klassiska slutet där inledningens Rosebud får sin förklaring. Fotot, vackert svartvitt, sticker ut med framförallt ljus, mörker och annorlunda bildlösningar (à la film noir?). Dock överanvänder man greppet att låta vissa personers ansikten förbli siluettskuggor. Jag får också erkänna att Welles är bra i rollen som Kane. Speciellt känns han som blott 26 år gammal väldigt trovärdig som gammal (bra sminkad och bra spelat).

Men. Men. Men. Jag tycker filmen som helhet, liksom karaktären Kane, ändå känns tom, torr och tråkig. Jag håller med Puffie (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) som skrev att filmen känns som tre timmar även fast den bara är två. Jag får liksom inte ihop filmen. Den lovar väldigt mycket (inte minst inledningen som är briljant) men i slutändan får jag inte ut nånting av den. De många delarna, journalfilmen, de episodiska återblickarna, journalistens intervjuer, ger bara ett spretigt pretentiöst intryck. Jag skulle kunna skriva mer men nöjer med att konstatera att betyget ändå med nöd och näppe blir godkänt. (Min kommentar: om jag hade satt betyg idag hade det nog blivit 2-2,5/5 då ”nöd och näppe godkänt” nog inte längre är en trea utan snarare en tvåa).

Jag skulle kunna sammanfatta Citizen Kane så här: <spoiler>En ganska tråkig transportsträcka bara för att konstatera att Kane saknade sin kälke</spoiler>

Det här också en av få gånger då jag avstår från att använda den svenska titeln. Det är den här och sen en del av Dario Argentos filmer…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Saraband (2003)

Liv och en ung Erland

När Saraband släpptes så minns jag att det pratades en del om hur fult fotot var i den. Den var inspelad med digitala kameror och det sades att Ingmar Bergman själv var väldigt missnöjd med utseenden på den. Jag vet inte jag. Jag tyckte den såg helt ok ut. Jag misstänker att det hela var en av Bergmans vanliga utbrott där han ska såga sina egna filmer.

När jag läser på om inspelning på den som alltid eminenta sidan IngmarBergman.se lär jag mig att det inte var utseendet Bergman klagade på. Det var ljudet! Kamerorna som användes var unika i sitt slag, innehöll helt ny teknik, och det fanns bara fem exemplar i hela värden. SVT hyrde fyra stycken för inspelningen.

Problemet var bara att fläktarna som användes för att kyla ner den hårt arbetande elektroniken förde ett väldigt oväsen. Och för en ljudallergiker som Bergman gick det inte alls för sig. Från början var det tänkt att man skulle spela in hela filmen med tre kameror. Nu fick man begränsa sig till en kamera, en kamera som man dessutom fick kapsla in i nån form av väggisoleringsmaterial för att det inte skulle låta för mycket. När väl allt det här var löst så gick inspelningen ändå enligt uppgift bra.

Saraband är alltså en sorts uppföljare till Scener ur ett äktenskap, Bergmans tv-serie från 70-talet, som jag skrev om förra söndagen så det kändes ju naturligt att beta av den den här söndagen.

Huvudperson, eller vår ledsagare kanske man kan säga, är Marianne, dvs Liv Ullmanns rollfigur från Scener ur ett äktenskap. Hon har inte träffat sin före detta man Johan (Erland Josephson) på 30 år. Nu har hon dock rest till Johans sekelskiftesvilla i Orsa finnmark för att spendera en tid där.

Förutom Johan bor där även Johans son Henrik (Börje Ahlstedt) och Henriks dotter Karin (Julia Dufvenius). Det råder en minst sagt spänd stämning mellan de figurer vi får träffa. Johan och Henrik mer eller mindre hatar varandra. Karin är en cellist som Henrik är lärare till. Henrik vill att Karin ska söka till en prestigefylld musikutbildning för att bli solist. Karin är inte lika säker. Över allt och alla hänger en skugga i form av Henriks fru Anna som dött två år tidigare. Marianne hamnar i stormens öga om man säger så.

Jag gillade en hel del med denna Bergmans sista (!) film. Den inleds gravallvarligt med vit text (Saraband) mot svart bakgrund till tonerna av tung och ångestfylld cellomusik. Det var nästan som en parodi. Nu fanns det ju en förklaring till cellomusiken (Sarabanden från Bachs femte cellosvit) så jag får köpa det. För övrigt använder Bergman samma musik i Viskningar och rop.

Efter de korta förtexterna får vi se en prolog där Marianne talar direkt till oss tittare. Det är helt stiliserat, inte realistiskt på nåt sätt. Marianne sitter vid ett stort bord helt täckt av foton. Hon berättar för oss vad som har hänt efter Scener ur ett äktenskap. Hon talar alltså direkt in i kameran, ett grepp som Bergman använt många gånger under sin karriär. Det görs tydligt att det här är en film och att den vet om det. Den här prologen kändes fräsch och fick mig direkt intresserad.

När Marianne sen anländer till sommarvillan så fortsätter hon prata förtroligt med oss tittare. Jag undrade hur länge hon skulle hålla på med detta. Ja, i princip hela filmen är svaret. I scener när hon är i dialog med någon så pratar hon givetvis med sin motpart men sen när den personen lämnar scenen så återgår hon ofta till att kommentera till oss tittare hur hon känner. Intressant.

Det var rörande att se framförallt Liv Ullmann igen efter att ha sett henne i tv-serien från 1973. Hon är helt underbar och uppvisar nån form av magisk utstrålning som är svår att värja sig ifrån. Erland Josephson har blivit gammal men levererar sina bitska repliker med härlig precision. Vissa saker som kommer ur hans mun via Bergmans penna är så dräpande att de blir roliga. Som t ex när han under en uppgörelse med sin son Henrik tycker bättre om Henrik när Henrik är öppen med sin avsky för sin far. ”Då finns i alla fall ett hederligt litet hat i den allmänna svampigheten”. Jo, jag tackar jag.

I och med att jag tittat på många Bergman-filmer eller återbesökt mina gamla texter om hans filmer på sistone så var det kul att man fick en bonus i Saraband i form av mängder av callbacks till hans tidigare filmer. Dels är det ju samma teman här som i många av hans andra filmer. Döden, livet, ångesten, kärleken, vad är meningen med allt – ja, de gamla vanliga sakerna. Men vi får även mer handfasta referenser som t ex när Marianne tar tid med sin klocka. En minut ska hon vänta innan hon ska väcka Johan som sover i en stol på verandan. Det här bara måste vara en återkoppling till Vargtimmen där ju Max von Sydow är den som mäter hur lång en minut (verkligen) är.

Hur sköter sig skådisarna i övrigt? Ja, Erland och Liv är som sagt underbara. Börje Ahlstedt är väl Börje Ahlstedt. Han har sin stil och han kör på den. Av nån anledning kom jag ändå hela tiden att tänka på SVT-serien Stjärnorna på slottet när han var med där och drev alla till vansinne genom sitt arroganta sätt.

Julia Dufvenius då? Jo, det måste ha varit nån form av eldprov för henne. Bergmans dialog kan inte har varit den lättaste. En sak jag dock inte kan klaga på är det faktum att dialogen inte känns naturlig för hennes 19-åriga rollfigur. Nej, den är så klart inte naturlig alls. Det är ju Bergman som skrivet den, och det är en del av grejen eftersom filmen inte alls eftersträvar nån form av realism. Problemet är bara att Dufvenius bitvis kanske inte riktigt klarar av leverera på det sätt som behövs. Det kändes överspelat. Hon tog i för mycket. Men jag tyckte ändå hon var bra som helhet.

Slutligen måste jag nämna en annan metadetalj som jag inte blir klok på. I filmen återkommer ett foto på Henriks döda fru Anna. På IngmarBergman.se läser jag att den som är på fotot i själva verket är Bergmans fru Ingrid som dog 1995 och som filmen är tillägnad. Så det vore ju en intressant detalj om det vore just hon. Men det är bara det att jag inte tycker att det är hon. Det ser inte ut som det i alla fall. Jag har försökt hitta foton på en ung Ingrid von Rosen för att jämföra men jag tycker inte det är samma person. De är ganska lika men ändå inte. Nåväl. Jag får släppa det.

Jag delar ut en trea till Saraband. Det är den värd. Jag återkommer nästa söndag med vad som kanske är mitt sista inlägg i det här projektet som inleddes i juli 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nej, jag ser det inte. Det är inte samma person. Det måste vara en myt det här att det ska vara Ingmars hustru Ingrid. Kvinnan till vänster är en svensk skådespelerska som jag bara inte kan placera just nu.

Hilarious när Börje Ahlstedt och Peter Harryson grälar i Stjärnorna på slottet

The Thomas Crown Affair (1968)

Efter onsdagens stora spektakel med Avengers: Endgame går vi tillbaka till lite tråkigare, eller i alla fall vardagligare, saker. Nämligen en gammal preblogg-text om The Thomas Crown Affair, en 60-talsfilm med Steve McQueen och Faye Dunaway. Min korta text skrevs i december 2006. Och nej, Henke, jag har inte sett remaken med Brosnan och Russo.

Steve McQueen är Bogart-cool i sin roll som äventyraren (som rånar bank) och faktiskt tycker jag Faye Dunaway är snäppet vassare som Vicki (som utreder rånet för ett försäkringsbolags räkning). Mmm, stämningen är skön. Till det bidrar musiken (jazz som en gång övergår i funksväng), miljöerna och (över)användningen av split screen. Vi får en hel del bra scener, som t ex första gången vi möter Vicki på flygplatsen eller när Steve och Faye spelar schack (haha, underbart). Men coolhet räcker ibland bara så långt. Jag saknade känsla för karaktärerna rollfigurerna (min kommentar: försöker lära mig att använda rollfigur istället karaktär så jag rättar mig själv); det blev ytligt helt enkelt. Snygg yta alltså men jag brydde mig egentligen inte. Sen var jag kanske inte på helt rätt humör (min kommentar: nähä, och vilket humör var det då om jag får fråga?) när jag såg den och det brukar spela in en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: