Little Women (2019)

Den mest hajpade filmen under Stockholm Filmdagar får man väl ändå lov att utnämna Greta Gerwigs Little Women till. Gerwigs förra film som regissör, Lady Bird, var en stor succé med Oscarsnomineringar och allt. För egen del så gillade jag Lady Bird när jag såg den men bara några dagar efter visningen så hade den bleknat betänkligt. Min uppplevelse av Little Women var nästan den motsatta.

När jag såg Unga kvinnor, som den får heta i Sverige eftersom den bygger på en (för många, exklusive mig) känd romanklassiker, så hade jag inte speciellt roligt. I fallet Lady Bird tyckte jag åtminstone det var kul att hänga tillsammans med rollfigurerna i deras värld. Under titten av Little Women så såg jag halvintresserat på när handlingen puttrade på och jag blev inte ens berörd av scharlakansfeber.

Men efteråt så var det som att filmen växte. Fina scener poppade upp i huvudet, som den på stranden med Jo (Saoirse Ronan) och Beth (Eliza Scanlen), eller när Beth respektive Friedrich (Louis Garrel) spelade piano för framförallt gamle herr Laurence (Chris Cooper). Då var det nästan så att det fanns antydan till damm i salongen. Men bara nästan. En annan positiv detalj var att slutets metatwist framstod som bättre och bättre ju mer jag tänkte på det. Vad var det vi såg där egentligen? Det verkliga slutet för Jo eller ett fantasislut från boken i filmen? Hmm, värt att fundera på.

Timothée Chalamet, är han så rackarns bra egentligen? Jag har nu sett fyra filmer med unge herr Chalamet och jag vet inte vad jag tycker. Han är bra på att brooda och har väl markerade käkben. Jag kanske är fel målgrupp. I Little Women var jag ganska ointresserad av Chalamets rollfigur. Han spelar rikemansson och grannpojke till systrarna March. Jag vet inte om meningen är att man ska känna att han är dödskär i Jo. Jag kände inte riktigt av det där dödskära. Han var liksom bara som en i gänget (vänzonen?) fram tills att han ställde Frågan.

Filmen hoppar i tiden på ett sätt som bitvis var aningen förvirrande. Som Dale Cooper skulle ha sagt: ”What year is this?”. Filmen inleds 1868 för att sen hoppa tillbaka sju år i tiden. 1868 ska Florence Pugh, som spelar yngsta systern Amy, föreställa en tjugoåring (inga problem). Sju år tidigare är hon alltså 13 om min matematik är korrekt och, nej, det känns kanske inte klockrent. Men om man bara släpper det så är det inga problem. Jag själv tänkte nog på det eftersom jag hade hört eller läst att nån påpekat just detta faktum. Ah, dessa sociala medier…

Kostymdramer är en av mina favoritgenrer men, jag får nog lov att lägga in ett men här, det gäller främst brittiska kostymdramer. Tacka vet jag brittiska period pieces. Tacka vet jag Mr Stevens och Miss Kenton i The Remains of the Day. Där snackar vi outtalad kärlek så att det gör ont. Eller Emma Thompson och Hugh Grant i Sense and Sensibility. Där snackar vi over the top-sentimentalitet och -romantik så att det sjunger om det. Det funkar tydligen bättre för mig.

Betyg direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLittle Women (alltså Unga kvinnor på svenska) går upp på bio idag fredag 24 januari och givetvis är det här nåt man bör se på bio. Bara för att jag är lite gnällig så betyder det ju inte att filmen inte kommer gå hem överlag, för det tror jag nämligen den kommer att göra. Mina tentakler som känner av vad andra som sett filmen tycker säger mig att den är allmänt hyllad.

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer, SoF-podden och Rörliga bilder och tryckta ord.

House of Sand and Fog (2003)

House of Sand and Fog känns som ett litet bortglömd film som kom i samma veva som en del andra filmer i samma typ av genre. Jag tänker på filmer som Crash, Syriana, och kanske The Way of the Gun. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2004.

Jennifer Connelly spelar den olyckliga Kathy som blivit lämnad av sin man och dessutom, pga av både eget och myndigheters slarv, blir vräkt från sitt hus som hon ärvt från sin far. En bitter konflikt uppstår mellan Kathy och husets nya ägaren, familjen Behrani från Iran där pappan spelas av Ben Kingsley. Polisen Lester (Ron Eldard) försöker hjälpa Kathy och blir samtidigt kär i henne.

Jag tyckte den här filmen påminde en del om Clint Eastwoods Mystic River i stämningen även om det inte är en kriminalhistoria. Men det är, precis som Mystic River, en film där personerna inte är goda eller onda, men stolta och desperata. Det är en ruggigt mörk historia också vilket på ett sätt kändes märkligt uppfriskande (ungefär som 21 gram). Fotot är strålande. Däremot störde jag mig lite på musiken som tog överhanden ibland (den blev för dramatisk) i stället för att låta det som sker på duken tala för sig själv.

Connelly gör en insats av Oscarsklass, liksom Kingsley (som kändes trovärdig som iranier). Jag störde mig dock lite smått på att Kingsley inte kunde snacka persiska. Det var lite märkligt rent logiskt eftersom sonen och frun snackar det mest hela tiden. Men han kanske ville visa att han var amerikan på nåt sätt och sen fanns det ju liksom ingen annan lösning om man ville ha Kingsley i rollen. Det finns en hel del gripande scener, främst ett telefonsamtal där Kathy ringer till sin bror för att be honom komma och hjälpa henne. Brorsan har dock mycket att göra på jobbet. Tough luck!

Det som gör att filmen inte får högre betyg var att jag kände att händelseutvecklingen på slutet var lite väl otrolig och vissa av huvudpersoner betedde sig väldigt korkat. Sen blev den väldigt långdragen i slutet och jag tyckte den hade kunnat sluta några scener tidigare i stället för att fortsätta. Men klart sevärd och rekommenderas för en helkväll i ångestens tecken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni som har sett Requiem for a Dream kommer att känna igen en speciell scen med Connelly och en pir.

Picnic at Hanging Rock (1975)

Peter Weir är en australiensisk veteranregissör som ligger bakom storfilmer som Döda poeters sällskap, Witness, The Truman Show och Master and Commander. Måhända är han lite underskattad? Det är som att man (läs: jag) inte har koll på att han har regisserat de filmerna han faktiskt har gjort. Min preblogg-text om 70-talsfilmen Picnic at Hanging Rock skrevs i februari 2004.

Utflykt i det okända är regisserad av Peter Weir och utspelar sig år 1900. Den bygger på verkliga händelser då en lärare och några elever från en flickskola försvann under en utflykt till Hanging Rock, en märklig klippformation i Australien (Victoria).

Den här filmen växte lite grann efter att jag hade sett den. Under själva filmen så tyckte jag början var riktigt bra faktiskt. Den är vacker, mystisk och lite hypnotiserande. Vad var det egentligen som hände på den där klippan? Ja, det vet man inte riktigt och det finns ett mystiskt element här som är bra. Just skildringen av försvinnandet är bra gjort. Bra stämningsmusik, vackra mystiska bilder, bra klippt. Sen tappade jag tyvärr intresset lite grann. Det känns lite som man inte utnyttjade den stämning som man byggt upp i början av filmen. Så länge handlingen är förlagd till klippan så är filmen bra men sen så fokuserar man bitvis på diverse problem på flickskolan. Just den biten tyckte inte jag var lika intressant. Lite kul var dock att Rachel Roberts från O Lucky Man! (Imperials försäljningspsykolog för er som har sett O Lucky Man!) spelade föreståndarinnan på flickskolan. Det är alltid lite lustigt när en skådis man känner igen dyker upp i en helt annan film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lord of War (2005)

Lord of War får mig att tänka på filmer som Three Kings, Charlie Wilson’s War och War Dogs. Vad är det för genre? Satiriska filmer om krig kanske? Just Lord of War är kanske den film som jag gillar mest av dessa och min preblogg-text om den skrevs i maj 2010.

Lord of War är en supercynisk film. Den är slick och snygg. Det är på gränsen till satir. Ja, det är i princip en satir. Nicolas Cage är riktigt bra, även fast han ser så där bajsnödig ut (min kommentar: what?) som han brukar göra. Jag tycker ibland den blir för övertydlig och slår in öppna dörrar. Den låter inte en tänka själv riktigt. Ibland är det supercyniskt och sen ska man plötsligt tänka mer mänskligt och det håller inte riktigt ihop. Det blir liksom för ytligt. Den är kritisk mot USA, kritisk mot hur världen funkar eller snarare inte funkar. Det hade kanske varit skönt med nåt sorts hopp ändå. Allt kan inte vara cyniskt. Det blir liksom för mycket. Jag gillar när Orlov (Cage) upprepade gånger agerar språkpolis då Liberias diktator säger fel (härifrån är ju även filmens titel hämtad). Jag gillar filmen just för att den är så satirisk, trots allt. Problem uppstår dock när den ska mjuka till det hela. Fast då motsäger jag samtidigt mig själv eftersom jag efterlyste hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Great Expectations (1946)

Hur många filmer regisserade av David Lean har jag sett? Ja, jag vet att jag har sett Lawrence av Arabien, visselfilmen Bron över floden Kwai och delar av Doktor Zjivago, men jag har inte skrivit några recensioner av dem. Kanske dags för ett mastodontfilmsmaraton, och sen avsluta med den lilla filmen Brief Encounter som jag inte har sett. Min text om Great Expectations skrevs i januari 2010.

Det här visade sig vara en underbar matinérulle som var perfekt att se en vintereftermiddag med kaffe och mackor. Jag gillar storyn som ursprungligen är skriven av Charles Dickens. Även filmmanuset är genomtänkt och stort och det sträcker sig över ganska lång tid och innehåller stora känslor, händelser och beslut. Man skulle kunna kalla filmen episk. I alla fall är den episk för de inblandade rollfigurerna.

Japp, mannen till höger med den lustiga frisyren är Alec Guinness

Pip växer upp på landsbygden som fattig adoptivson till en snäll smed och sin elaka syster. En dag anländer en advokat till familjens stuga och meddelar att Pip (Tony Wager/John Mills) ska uppfostras till rikeman i London och försörjas av en okänd välgörare.

David Lean visar här för mig att han är en duktig regissör. Fotot är riktigt smart och snyggt. Filmen kändes inte så studiomässig som vissa andra brittiska kostymrullar från den här tiden. Dessutom är det bitvis riktigt rolig. Bl a är den fete advokaten en härlig karaktär. Filmen innehåller många sympatiska, märkliga, och en del elaka karaktärer. Sen kändes den lite, jag vet inte – modern kanske, med tanke på vilka scener som var med. Jag tänker t ex på scenen med advokatassistentens döve och nickande gamle far. Kärlekshistorien i filmen kanske det inte direkt slår gnistor om. En annan liten negativ detalj var att jag först inte riktigt gillade skådisen, Mills, som gjorde Pip som vuxen. Jag tyckte han kändes blek och träig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Logan’s Run (1976)

Dags för ytterligare kortis om en science fiction-film från 70-talet. Det handlar om Logan’s Run med Michael York i huvudrollen. York, vad har vi på honom förresten? Han var väl hyfsat stor under 70-talet. Själv minns jag nog honom mest som d’Artagnan i De tre musketörerna från ’73. Min preblogg-text om Logan’s Run skrevs i januari 2008.

Lustigt att jag gnäller på den svenska titeln eftersom jag numera brukar uppskatta fåniga svenska titlar. Men jag tror nog de var bättre på att hitta på klatschiga svenska titlar på noir-filmer på 40- och 50-talet, och det är just dessa som tilltalar mig. Illdåd planeras? t ex. Och vi ska inte glömma Planerat illdåd. 😉

I en framtid där invånarna, styrda av datorer, bor i en jättelik bubbla avskurna från resten, eller kanske resterna, av jorden är det inte är tillåtet att vara äldre än 30 år. Logan (Michael York) jobbar som ”terminerare” av såna som försöker fly när de fyllt 30. För infiltrera denna underjordiska rörelse av s.k. runners får Logan i uppdrag att själv bli en runner.

Ja, haha, detta var ganska skön 70-tals-sci-fi. Den har en bra idé som håller hela filmen ut. Det är skrattretande tydligt att vissa modellbyggen, eller snarare alla modellbyggen, är just modellbyggen. Ibland kändes det som en dokumentärfilm om någons märklinjärnväg. Men, som sagt, idén funkar och ger en viss spänning och filmen lyfter när Logan och hans kvinnliga följeslagare, och vi som tittare, upptäcker vad som finns utanför ”bubblan”. Logan’s Run ger en godkänd filmupplevelse även om den kanske inte är godkänd som film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Logan’s Run har enligt Filmtipset en svensk titel (min kommentar: (Flykten från framtiden) men den känns fånig, och fel, så jag skippar den.

Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Dags för min gamla preblogg-text om den avslutande delen i Quentin Tarantinos epos om The Bride. Anledningen till att jag letade upp mina gamla texter om filmerna var att Henke på Fripps filmrevyer skrev om dem i samband med att han såg om dem nyligen. Här hittar ni Henkes tankar om Kill Bill: Vol. 2. Min egen text skrevs i april 2004 i samband med biopremiären.

Ni får ursäkta den osammanhängande texten. Det blev lite svamligt. Obs! Det förekommer spoilers för Kill Bill nedan!

Jaha, då har jag sett Kill Bill Vol. 2 och hunnit smälta den lite. Den var ganska lättsmält. Precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skriver så känns det som ett hopkok av en massa olika stilar där helheten tyvärr inte blir så bra. I ettan, som ju också är sorts ett hopkok, gillade jag främst hela Tokyo-delen och även Hattori Hanzo-avsnittet. Jag gillade anime-filmen och Umas ankomst till Tokyo, O-Ren och hela den biten (Vol. 1 får 4-/5 av mig). Tvåan är ganska annorlunda och inte alls lika cool, enligt mig. Jag vet inte riktigt vad det var men jag fick aldrig den där wow-känslan som jag faktiskt fick i ettan några gånger. Jag saknade O-Ren och Tokyo tror jag. Michael Madsen är väl någorlunda cool men på den korta tid som han är med så hinner man liksom inte lära känna karaktären. Likaså Elle Driver (Hannah), hon dyker upp, är med ett tag, men blir bara en sorts pappfigur. I ettan funkade detta eftersom hela den filmen har mer av glimten i ögat, mer serietidningskänsla på nåt sätt. I tvåan ska det plötsligt bli ett seriöst drama av det hela och det funkar inte riktigt. Känslan från ettan är helt borta och kontrasten blir för stor, speciellt hela slutet med Bill.

Jag gillade Umas träning hos Pai Mei men jag hade gärna sett det som en naturlig del i filmen, eller en del i en annan film kanske, en kung fu-film. Nu var det instoppat plötsligt i en annars helt annorlunda film. Roligt så länge det varade men sen var det plötsligt slut. Helhetsintrycket blir för spretigt.

Kiddos möte med Bill blev lite segt och utdraget och ibland pinsamt nästan. Hela biten med att de skulle låtsas skjuta varandra och sen när Bill snackade om att dottern trampat ihjäl sin guldfisk (skulle väl visa att hon var en natural born killer hon också, vad vet jag?). Nja, jag vet inte. Jag tyckte det bara kändes konstigt. Sen tyckte det blev lite töntigt nästan på slutet när Uma låg på badrumsgolvet och skrattade/grät och tackade… Gud eller nån. En sån scen skulle man liksom aldrig kunnat tänka sig i ettan.

En sak som jag störde mig på (även i ettan) är att Uma inte känns helt rätt som martial arts-hjältinna. Hon är inte tillräckligt bra, rent kung fu-mässigt. Men här får man väl göra ett val antar jag. Uma är ju bra i andra scener med ”vanligt” skådespeleri och dialog och så. Hellre det än en kung fu-expert som inte kan agera. Sen undrar jag lite smått över Umas dotter. Borde inte hon vara drygt fyra år? Hon såg ju ut som tio ungefär. Nja, kändes konstigt.

Några saker jag gillade kommer nu. Som jag sa tidigare så var Pai Mei rolig, det går inte att bortse ifrån. Sen tyckte jag det var lite smart att Budd (Madsen) faktiskt dödades av en svart mamba (Black Mamba) även om det inte var Uma utan en riktig orm. Jag gillade även att man fick höra inledningen på Shogun Assassin. Grejen är att jag inte sett den filmen men däremot har jag flera gånger hört just det klippet när jag lyssnat på GZA:s skiva Liquid Swords. Om man gillar att höra på referenser och klipp från kung fu-filmer så kan jag rekommendera alla Wu-Tang Clans skivor. Riktigt bra. Producenten RZA är ju också den som gjort originalmusiken till Kill Bill.

Jag gillade att när Bill pratar med Uma i början av tvåan (och i ettan) så kallar han henne ”kiddo”. Det var ju lite kul eftersom hon faktiskt hette just så. Sen tyckte jag Bills snack om Stålmannen var intressant. Jag hade faktiskt inte tänkt på det han sa tidigare men det stämmer ju faktiskt. Angående five point palm-exploding heart technique så gillade jag idén med den. Just såna där lite övernaturliga grejor (typ att flyga som i Crouching Tiger, Hidden Dragon) som man kan lära sig efter att ha studerat Kung Fu på ett kloster i Tibet i fem år tycker jag är lite kul.

Betyget till Kill Bill Vol. 2 blir 3+/5 och slutbetyget för hela Kill Bill blir nog ändå en väldigt väldigt svag fyra, dvs 4–/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hitchcock: Spellbound (1945)

Alfred i profilShinypodden har just nu Hitchcock-tema och senaste pratade de om filmen Spellbound från 1945. Själv var jag säker på att jag hade en text om den på bloggen men det visade sig inte stämma. Det är åtgärdat nu och det handlar om en rejält gammal preblogg-text som skrevs i augusti 2003.

Ingrid Bergman (den ljuvliga) spelar en psykiater, Dr Constance Peterson, som jobbar på en psykiatrisk anstalt. Till anstalten kommer Dr Edwards (Gregory Peck) som ska bli ny chef. Ljuv musik uppstår mellan Bergman och Peck. Snart visar det sig dock att något är fel med Dr Edwards. Han uppvisar en oförklarlig fobi för ränder mot vit bakgrund. Dr Peterson försöker då med psykoanalys få Dr Edwards att minnas vad som kan orsaka denna fobi. Det hela utvecklar sig till en mordhistoria kryddad med minnesförluster och surrealistiska drömsekvenser med scenografi av Salvador Dalí.

Första halvtimmen av den här filmen var en fyra. Det är härligt att se Bergman och Peck, som här gjorde en av sina första filmer (Peck alltså). Det är småroligt och samtidigt mystiskt med Pecks fobi för ränder. Sen blir det tyvärr något av en transportsträcka i mitten (förutom den mystiska drömsekvensen som är rolig) fram till den lite spännande upplösning. Jag vet inte, men jag har en känsla av att producenten David O. Selznick haft flera fingrar med i spelet. Att Alfred kanske inte har fått göra precis som han ville och att det kanske därför inte känns helt som en Hitchcock-film. Jag gillade filmen men den når inte upp till en fyra. Betyget blir 3+/5.

Det finns en scen i slutet av filmen som fick mig att tänka på en identisk scen i Pedro Almodóvars Köttets lustar. Just denna scen har också Hitchcocks speciella stil när det gäller bildlösningar. Ni som har sett båda filmerna vet vad jag tänker på, väl?

Alfred Alfred Alfred Alfred Halvsep

Omtitt: Cowboy Bebop (2001)

Filmspanarna avslutade året med att i lördags titta på animen Cowboy Bebop på Cinemateket. Mycket trevligt. Jag hade redan sett filmen i fråga men det var över tio år sen (2007) så jag mindes i princip ingenting. Efter visningen rådde viss förvirring kring var filmen egentligen utspelar sig. Well, främst var det nog jag själv som var förvirrad. I min gamla text skriver jag ”…som jagar en mystisk man som hotar att utrota jorden med ett – mystiskt – biologiskt vapen”. Fel, fel, fel, fel. Det hela utspelar sig på Mars!

Betyg 2007

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2019

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Förutom Cowboy Bebop hann vi även med ett besök på Ejes chokladfabrik och kvällen avslutades med krubb på Krubb.

Fler tankar om filmen hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Johan)

 

Bride of Frankenstein (1935)

För några år sen såg jag biografi-filmen Gods and Monsters med Ian McKellan som Frankenstein-regissören James Whale. I samband med det la jag även upp texter om tre av hans filmer på bloggen. Trodde jag. Det visade sig nämligen att jag glömde bort att publicera min gamla text om Bride of Frankenstein så därför så kommer den nu. Bättre sent än aldrig.

Sista filmen i min trio med James Whale-filmer är Frankensteins brud, som den heter på svenska. Frankenstein och hans monster är tillbaka. Ingredienserna är i princip de samma fast med några extra kryddor. Exempelvis gör Ernest Thesiger nog den ultimata rollen som Galen Vetenskapsman här. Vithårig, vilt stirrande blick och ett otäckt anlete förstärkt av det uttrycksfulla fotot. Och sen ska ju monstret få sin Eva också. Jag gillade den här uppföljaren mer än den första filmen om Frankenstein. Handlingen har lite mer humor, främst när Den Galne Vetenskapsmannen är i farten. Det blir dock aningen fånigt ibland. Jag gillade verkligen hur det kvinnliga monstret såg ut, även om hon är med för lite. Riktigt snygg design på henne. Fotot i uppföljaren är också aningen vassare än i ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sak som jag glömde skriva när det gällde den första Frankenstein-filmen var att Colin Clive är riktigt bra som den besatte Henry Frankenstein som drömmer om att skapa liv av död. Bäst i alla de tre filmer jag sett av Whale är nog ögonblicket när Frankenstein ser att hans monster rör på sig och är vid liv och då vrålar som bortom besatt ”It’s alive! It’s alive! It’s alive! It’s alive!”.

Sammanfattningsvis när det gäller de tre Whale-filmerna ser det ut så här:

Frankenstein (1931) 3-/5
Den osynlige mannen (1933) 3/5
Frankensteins brud (1935) 3/5

%d bloggare gillar detta: