The Princess Bride (1987)

Ok, är det dags att ducka för de ruttna tomaterna nu, eller? Men faktum är ju att jag ändå ger The Princess Bride 3/5, klart godkänt. Problemet är väl att jag är ganska oengagerad och tycker att den mest puttrar på i matinétempo utan att skapa några större avtryck samtidigt som jag vet att många andra tycker att den är helt underbar. Min preblogg-text om Bleka dödens minut skrevs i augusti 2004.

Lajvare är vi allihopa!

En morfar berättar en saga för sitt sjuka barnbarn, som till en början är måttligt road av historien. ”Is this a kissing book?”. Efter ett tag dras han ändå in i historien om vackra prinssesor, svärdfäktning, jättar och en elak prins.

Jag tyckte det här var en bra film men inte mer. Den känns lite för lättviktig för min smak även om den bitvis är rolig, speciellt dialogen är rolig. Jag gillade den där lilla snubben i början som hela tiden sa ”Inconceivable!”. Jag förstår dock inte riktigt fascinationen över denna film. Men, nåja, den är lite småmysig och en ganska skön matiné. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga mer om den, men jag tycker i alla fall att regissören Rob Reiners Stand By Me (1986) är klart bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Missing (1982)

Jag har bara sett två filmer av den grekiskfödda regissören Costa-Gavras (förkortning för Konstantinos Gavras). De två filmerna är dels Le couperet (Mördande konkurrens) som kom så sent som 2005, och dels den 80-talsfilm det handlar om idag. Min preblogg-text om Missing skrevs i juli 2004.

Jack Lemmon spelar pappan till sonen Charlie (John Shea) som försvunnit i Chile under kuppen 1973 (som ju USA var inblandade i). Tillsammans med Charlies fru (Sissy Spacek) så försöker han hitta sonen.

Mmm, det är en välgjord och realistisk film utan några spekulativa eller slemmiga avsnitt. Den är relativt torr (på ett positivt sätt) som gör att den känns realistisk. Den påminner lite om några av John Sayles politiska filmer, typ Men with Guns. Lemmon är, inte oväntat, bra. Han spelar utmärkt, först en ganska naiv pappa som tror på de amerikanska myndigheterna och tycker att Charlies fru är konstig som inte litar på amerikanerna i Chile. Sen börjar han inse att det ligger mer bakom. Han kommer även närmare sin son som han avfärdat som något av en drömmare utan ambitioner. Ibland blir det gripande men filmen kommer aldrig till nåt riktigt klimax utan det hela rinner liksom ut i sanden. Det fanns en del fyndiga bildlösningar som t ex när olika personer berättade vad som hade hänt när Charlie fördes bort av tio soldater… eller var det bara två? Försvunnen är sevärd och känns lite som en dramadokumentär, vilket inte är ett negativt omdöme i sig i just det här fallet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Toy Story 4 (2019)

Den fjärde och sista (?) Toy Story-filmen inleds precis som vanligt med en rafflande actionsekvens. Den här gången är det dock inte nån av Andys (eller Bonnies) lekar vi får se spelas upp. Istället är det leksakerna själva som försöker rädda en av sina kollegor som fastnat i en vattenränna och är på väg att svepas bort under en regnstorm. Det hela är en flashback-sekvens som utspelar sig nio år tidigare när våra leksaksvänner fortfarande var hos Andy.

Allt ser ut att ha ordna sig. Leksaksbilen är räddad. Men så ställs allt på ända när Woodys flamma Bo Peep plötsligt ska skänkas bort till ett annat barn. Woody känner sig lockad att haka på till en ny ägare för att vara tillsammans med Bo.

Nyckelordet, tillika Henkes favoritord, är lojalitet. ”No one is left behind!”. Det handlar om lojalitet både mot sina leksakkollegor men även mot sin ägare, vilket i Woodys fall är Andy och senare Bonnie. I valet mellan Bo och Andy väljer Woody i flashback-scenen att stanna hos sin ägare. Jag skulle säga att hela filmseriens tema är just lojaliteten mot sina vänner och samtidigt ansvaret mot sina ägare.

I Toy Story 4 får vi se nåt nytt och väldigt intressant: en leksak som skapas av sin egen ägare! Han heter Forky och konstrueras av Bonnie när hon är på förskolan. Senare presenterar Woody Forky för de andra leksakerna och Forky liksom föds som en leksak ur Bonnies ryggsäck. ”Problemet” med Forky är att han är gjord av skräp och instinktivt vill han tillbaka till papperskorgen. Han kan inte greppa att han nu är en leksak. From trash to toy.

En sak som Sofia gnällt lite på i de tidigare filmerna är att de kvinnliga leksakerna får för lite att göra. Jag kan till viss del köpa det även om det inte är nåt jag fokuserer eller stör mig på när jag tittar på filmerna. Här tycker jag dock inte man kan komma med samma klagomål. Bo Peep har förvandlats till en självständig badass och är en av huvudpersonerna och Woody spelar ofta andrafiolen. Dessutom är huvudskurken en kvinnlig docka, Gabby Gabby, som vill stjäla Woodys inre röst eftersom hennes egen är trasig.

Eftersom Gabby Gabby aldrig haft nån ägare utan spenderat sitt liv på ett antikvariat så känner Woody förstås, lojal som han är, att han måste ställa upp på att donera sin inre röst.

Förutom det här med lojalitet så kände jag att det fanns en hel del barn/föräldrar-tematik här. Leksakerna är ”föräldrar” och deras ”barn” är deras ägare, dvs barn. Tiden går, barnen växer upp (barnen flyger ut ur bot) och leksakerna förlorar då sin mening tycks filmen säga. Så om man aldrig i det verkliga livet haft barn (eller haft en ägare i Toy Story-världen) så har man aldrig haft nån mening? (Nå, att sitta inspärrad på ett museum eller ett antikvariat verkar ju onekligen ganska meningslöst.)

Det här nyanseras dock när det visar sig att Bo lever helt självständigt utan ägare och att Woody i slutet beslutar sig för att leva samma liv tillsammans med henne. Däremot jobbar de båda som nån form av adoptionsbyrå och ser till att leksaker som längtar faktiskt får en ägare.

Här kom jag lite att tänka på Lady och Lufsen där det handlade om att som hund antingen leva fritt eller vara bunden till en ägare. Jag tycker Toy Story 4 gjorde ett bättre jobb med den här tematiken.

Animeringen? Den är för bra! Jag kan tycka att miljöerna nästan är för fotorealistiskt återgivna. Det behövs liksom inte när figurerna, främst människorna, inte är det.

I Toy Story 4 är det Woody som är i fokus. Buzz, och de andra leksakerna, har helt klart mindre att göra. Det är väl främst Bo som tagit fokus från Buzz. Men Buzz inre röst var dock väldigt rolig och väldigt smart. Den hade ju för fasiken rätt varje gång. Helt otroligt! Man kanske skulle lyssna mer till sin egen inre röst?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag skrattade högt när kvinnan i slutet upptäcker buktalardockan i barnvagnen. Jag var tvungen att se om den scenen tre gånger. Härligt.

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 4 efter sin omtitt.

Die Fälscher (2007)

Die Fälscher, eller Falskmyntarna som den fick heta i Sverige, vann en Oscar för 2007 års bästa utländska film. Efter att ha läst min korta preblogg-text från maj 2010 så verkar jag ganska kallsinnig inför filmen. Jag noterar att jag tyckte huvudpersonen var osympatisk, och då väcks ju den frågan tilll liv igen: kan man gilla en film med en osympatisk huvudperson? Nej, vänta nu, frågan är felformulerad. Frågan borde vara: kan man gilla en film med en huvudperson som är både ointressant och okarismatisk? Och då är nog svaret nej. Osympatisk, däremot, behöver inte vara nåt negativ.

Falskmyntarna handlar om judar som arbetar med att trycka upp falska pund- och dollarsedlar i ett nazistiskt fångläger i andra världskrigets slutskede. Nånting gör att jag inte dras in i filmen helt. Jag vet inte, men jag tyckte inte huvudpersonen Sally (Karl Markovics) var en speciellt intressant person. Visst, lite annorlunda är det med en hjälte som inte är god utan snarare tvärtom. Sally ser egoistiskt på tillvaron; han vill överleva. Vissa frågor uppstår dock. Ska man överleva till varje pris även om det innebär att man hjälper sina förtryckare och det samtidigt som andra dödas skoningslöst? Jag tycker aldrig riktigt filmen når sin höjdpunkt som t ex nån form av uppgörelse eller samförstånd mellan Sally och hans medfånge Burger (August Diehl). De båda har en annorlunda syn på just de frågor som jag nämnde ovan. Lägerchefens fru var en typisk kliché som filmen inte behövde. Dit hörde väl möjligen även sadistiske lägervakten Holst. Slutet och början av filmen band väl ändå ihop det hela hyfsat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Robin Hood (2010)

Hur många versioner av Robin Hood har det egentligen gjorts? Det måste ju vara hundratals. 2010 kom Ridley Scotts försök och som jag minns det så blev det inte direkt hyllad. Själv är jag mer positiv i den här preblogg-texten som skrevs i juni 2010. För övrigt är Oscar Isaak med som prins John och det här var ju innan han blev Oscar Isaac.

För mig kan välgjorda historiska äventyrsdramer med matinékänsla nästan aldrig gå fel. Ridley Scotts Robin Hood är mycket riktigt en mysig matinérulle. Det är en sorts omstart (eller reboot som det kallas i Sverige) av Robin Hood, ungefär som Batman Begins precis som Plox nämnde. Jag gillar Crowe och Blanchett i sina roller. De verkar trivas och ser ut att ha ganska roligt. Filmen innehåller en del smårolig humor, lite mer än vanligt kanske. Blanchett bidrar med välbehövlig kvinnlig kraft även om det kanske kändes krystat när hon dök upp med barnen på stranden i slutet. Kanske inte att just hon dök upp men att barnen nödvändigtvis skulle vara med. Max von Sydow bidrar med pondus som skådis. När han talar så lyssnar man. Jag tror nästan han är min favorit i filmen. Två andra positiva saker: man fick höra franska vilket var uppfriskande (i motsats till engelska med fransk brytning som annars ju brukar vara standard) och så var manus var lite annorlunda med en kung Rikard som inte var nån modig ädel sagokung direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Var det bara jag som tyckte att Cate Blanchett såg väldigt smal ut?

Pixar: Toy Story 3 (2010)

Fredag och Pixar-dags igen!

Toy Story 3 inleds på samma sätt som tvåan, dvs med en actionsekvens regisserad av Andy själv. Jag tycker det är en rätt så kul idé det här med att vi får se det som barnen leker som en liten film i filmen. Det uppstår en parallellvärld där leksakerna är huvudpersoner i sin egen film. Här kan man också börja skönja en förklaring till varför det för leksakerna finns ett egenvärde i att bli lekt med, och varför de flesta faktiskt uppskattar det. Det är roligt helt enkelt.

Den inledande acctionsekvensen var en fartfyllt blandning av western och science fiction (Cowboys & Aliens, någon?). Allt kan hända och leksaker och tidseror blandas huller om buller. Jag fick vibbar av Tillbaka till framtiden 2 och 3.

En sak som dock störde mig var att det ute i öknen på en skylt stod följande: ”Gränsstation 2 km, Fredlösa välkomna”.

Hallå, Disney+! Jag har faktiskt valt att se filmen på engelska med engelskt tal och engelska undertexter. Då vill jag inte plötsligt se svenska texter inne i själva animeringen. Det är otroligt störande och jag kastas nästan ut ur filmen. Obs! Det här har varit nåt jag stört mig på genomgående och inte bara i trean.

Efter inledningen hoppar vi framåt i tiden rejält, vilket inte minst märks på hunden Buster (som för övrigt leksakerna av nån anledning kan prata med). Andy ska iväg till college likt Mason i Boyhood. För leksakerna betyder det tre saker: Haka på till college (inte troligt), förvaras på vinden för framtida barn (kanske) eller åka ut med soporna (troligt). Ja, det visar sig faktiskt finnas ett fjärde alternativ också: att skänkas till förskolan Sunnyside och det är givetvis det som händer pga… förvecklingar.

Efter en trevlig första tid på Sunnyside där vi bl a får träffa den mysige rosa nallebjörnen Lotso (och Barbiedockan Ken) så förvandlas plötsligt filmen till både en maffiafilm och en fängelseflyktfilm. Mina tankar gick till gangsterrullar av Martin Scorsese och Stephen King-filmatiseringen, tillika mästerverket, The Shawshank Redemption.

Det blir även en sorts heistfilm under själva flykten och jag fick vibbar av svenska och gamla Jönssonligan.

Förutom den obligatoriska Star Wars-blinkningen när Big Baby kastar Lotso ner i soplådan så noterar jag bl a följande filmreferenser: Sagan om konungens återkomst (”Just push it!”), Melancholia/Deep Impact (när de håller hand innan eldinfernot) och The Matrix (The Claw to the rescue). Ja, Melancholia kom ju ut efter Toy Story 3 så det är snarare Melancholia som refererar till Toy Story 3.

Som jag var inne på tidigare så kom jag att tänka på Boyhood. Andys mamma har en scen som liknar den bästa scenen i hela Boyhood när Patricia Arquette inser att Mason åkt iväg och hon är ensam kvar i ett tom hus utan några egentliga mål kvar i livet (så upplever hon det i alla fall).

Slutet försöker trycka på mina känslomässiga knappar och lyckas nog göra det lite dammigt i rummet men jag upplevde att det trycktes lite väl hårt på de där knapparna. Jag hade inte riktigt lika kul och mysigt under den här filmen som jag hade under tvåan så nu är vi tillbaka på samma nivå som ettan. Toy Story 3 är en bra film. Jag undrar om det faktum att det handlar om leksaker gör att jag inte fullt ut berörs av deras öde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 3 efter sin omtitt.

Pixar: Toy Story 2 (1999)

Pixar-fredag igen, och leksaksdags igen. Det känns helt rätt att se Toy Story-filmerna i ett svep istället för att se de andra filmerna mellan. Bra förslag, Henke. När det gäller just Toy Story 2 så hade det kanske inte blivit nån större skillnad då endast en annan Pixar-film (Ant… eh A Bug’s Life) kom ut mellan Toy Story 1 och 2. Men för Toy Story 3 och 4 är det nog bra att köra det här upplägget.

Man kan säga att handlingen i den här uppföljaren är inverterad jämfört med ettan. I den första filmen är det Buzz som är både är desillusionerad och behöver räddas. I Toy Story 2 är det Woody som råkar illa ut och dessutom funderar på meningen med livet. Nu är det upp till Buzz och de andra leksakerna att genomföra en räddningsaktion, både en mental och praktisk sådan kan man säga.

Nu börjar jag lära känna leksakerna och deras olika tropes. Rex som vill besegra den onde Zurg och tar till alla medel för det. Mr Potato Head som när han inte vill lyssna på Rex helt sonika tar av sig öronen. Mrs Potato Head vars röst jag tror görs av George Costanzas mamma (ja, Estelle Harris!). Spargrisen Hamm som droppar cyniska eller ironiska oneliners i ett. Etc, etc.

Filmen går i nostalgins tecken. Woody upptäcker att han tillhör en gammal familj av, numera dyrbara, cowboy-leksaker. En Ond Man, vars röst görs av Newman!, hittar Woody på en loppis och då är hans samling komplett och ska säljas till Japan. (Newman! Från Seinfeld och måste sägas med ett utropstecken!) Woody får reda på att han i fornstora dagar var mäkta populär och hade t.o.m. en egen tv-serie (som alltid avslutades med en cliffhanger). Serien avslutades nån gång på 50-talet. Varför? För att det var rymden (Buzz!) som gällde förstås. Inte nån torr och dammig western-leksak.

Nostalgi och en svunnen barndom, det är vad Toy Story handlar om. Just hur man gestaltar detta genom leksakernas ögon. Leksaker som en gång var populära men säljs på en yard sale eller ställs ut på museum istället för att lekas med. Apropå att bli såld på loppis så fällde Andys mamma följande kommentar när hon inte ville sälja Woody till Den Onde Mannen: ”It’s not for sale. It’s an old family toy”. Hmm, jag undrar om det är så att den tillhört henne själv eller nån ännu äldre släkting?

Referenserna då? Haha, ja, de kryllar av dem som vanligt. Jag tyckte inledningen var lite väl övertydliga med sin Star Wars-inledning. Likaså tyckte jag inte ”I Am Your Father”-scenen mellan Zurg och Buzz funkade. Det kändes som att slå in öppna dörrar. En sak jag gillar är dock att filmerna inte tar ställning mellan Star Wars och Star Trek. Alla får påsar. Man kan faktiskt gilla bägge!

En referens som jag gillade var scenen med The Cleaner som bara måste vara en referens till Harvey Keitels The Wolf i Pulp Fiction. Ja, i alla fall inledningen, hur det var panik och att The Cleaner verkligen behövdes, kändes som tagen ur Pulp Fiction. Men jag gillade även själva rengörningsscenen där Woody skulle piffas till inför resan till Japan.

Animationen? Jag noterade att vi fick fler scener där vi faktiskt får se människor, både Andy, Andys mamma och Den Onde Mannen. Uncanny valley-känslan var borta. Jag tror det kan bero på att animeringen blivit bättre men kanske främst att man inte försöker göra verkliga människor. T ex Den Onde Mannen har överdrivna drag som en karikatyr. Det gäller även The Cleaners gigantiska näsa.

Jag kanske har några fler saker att säga men tror jag hoppar över dem alternativt väntar med dem till senare Toy Story-inlägg. Toy Story 2 var en mysig titt och betyget blir snäppet bättre jämfört med ettan. Om det fortsätter så här så kommer Toy Story 4 få ett riktigt högt betyg. Vi får väl se…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 2 efter sin omtitt.

News of the World (2020)

I denna västern som jag fick tips om från Henke spelar Tom Hanks en nyhetsuppläsare som åker runt från den ena hålan till den andra i 1870-talets Texas. Nyhetsuppläsare? Ja, han läser helt enkelt upp ett urval av nyheter från tidningar för folk i respektive hålas samlingssal. Den tidens CNN.

En bit in i filmen hamnar en ung flicka, Johanna/Cicada, i knät på Hanks. Hon är vit men klädd som om hon vore en infödd amerikan. Det visar sig att hon kidnappats som bebis från sina tyska nybyggarföräldrar och vuxit upp hos ursprungsbefolkningen, närmare bestämt hos stammen Kiowa. Det faller på en motvillig Hanks att föra tillbaka Johanna till sina överlevande släktingar.

Ja, här finns det ju en tydlig koppling till den mycket kända västern-klassikern The Searchers. Där är det John Wayne som ska för tillbaka Natalie Wood till ”civilisationen”. En skillnad jämfört med den är att ursprungsbefolkningen knappt förekommer i News of the World. De syns då och då i periferin, långt borta i bakgrunden. Däremot så förekommer de ju indirekt, så att säga, dels i form av Johannas språk och dels i form av de illdåd de har begått.

Jag kommer även att tänka på Coen-brödernas True Grit (ja, även där finns ju en John Wayne-förlaga) och även X-Men-filmen Logan. Både True Grit och Logan är dock klart bättre än News of the World.

Jag tycker är News of the World en bra film. Den blåste mig dock inte av banan. Relationen mellan Hanks och Johanna är intressant. Det finns ofta nåt roande och rörande när en grumpy old man får ett flickebarn på halsen och sakta men säkert mjuknar. Både Hanks och Johanna har sin beskärda del av tragik i sitt liv. Skillnaden är väl att Hanks kommer ihåg tragiken tydligt (och förtränger den) medan Johanna är en rotlös person utan att hon själv kanske är medveten om varför, eller åtminstone helt utan egen förskyllan.

Hela tiden i för- eller bakgrunden så blir vi påminda om konflikten mellan nord- och sydstaterna i USA, och Hanks är en gammal sydsstatssoldat. Det här utspelar sig ju efter inbördeskriget men sydstaterna är på intet sätt nöjda med att deras land patrulleras av yankees.

Det förekommer en del spänningsinslag, bl a en bra filmad shootout när Hanks och Johanna är jagade av tre punks som vill sälja Johanna som slav. Hanks visar prov på gamla soldattakter. Och regissören Paul Greengrass visade prov på hur man effektivt skapar en bra intensitet. Jag var förresten, av nån anledning, överraskad över att det var Greengrass som var filmens regissör. Jag har inte kopplat Greengrass med västern-genren tidigare.

Allt som allt, en bra film med ett slut som väl nånstans var oundvikligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tyckte om filmen. Goda eller dåliga nyheter?

Pixar: Toy Story (1995)

Det var intressant att läsa på om den verkliga historien om Pixar och om hur Toy Story kom till. För att göra en lång historia kort så jobbade regissören John Lasseter på Disney och försökte marknadsföra idén om att göra en helt datoranimerad tecknad film. Det gillade inte Disney alls utan gav Lasseter sparken! Då hamnade han på Lucasfilm och deras utvecklingsavdelning för datorer, the Graphics Group. Denna avdelning köptes senare upp av bl a Steve Jobs och omvandlades till det fristående företaget Pixar.

Lasseter & Co jobbade på med att förfina sina datoranimerade filmer och nu började Disney bli intresserade och det slutade med att Pixar gjorde Toy Story där Disney stod för slantarna och distributionen. 2006 så kom då den ofrånkomliga dagen: Disney köpte upp Pixar Animation Studios. Cirkeln sluten.

Nu till filmen som jag nyss sett.

För mig var Toy Story i grunden en äventyrsfilm för vuxna i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Samtidigt finns det en melankolisk ton redan här, och jag anar att den blir mer uttalad i senare filmer. Ta bara scenen när Woody sjunger om att bli ratad och förlora sina vänner. Detta efter att Buzz har anlänt och tagit alla med storm och Woody blir utbytt som den mest populära. Egentligen är det kanske en sång om ålderdom.

Det förekommer roliga vuxna metainslag som t ex när leksaksdinosaurien Rex presenteras sig för Buzz som en del av ett företagsuppköp. De barn som tittar förstår definitivt inte vad det handlar om. Så det känns som en äventyrsfilm för vuxna men med leksaker i rollerna som barnen tycker är roliga.

Animeringen då? Ja, haha, här snackar vi bitvis den obehagliga dalen, the uncanny valley. Det gäller dock inte leksakerna som ju är i fokus allra mest. Men de människor som förekommer, barn som man får se ansiktet på, är något läskiga. Ägaren till leksakerna, Andy, har en lillasyster som såg ut som hon var med i en skräckfilm. Håret, hur såg det ut egentligen? I de senare Pixar-filmer som jag har sett där människor förekommer så har man löst problemet med the uncanny valley genom att helt enkelt inte ens ge sig på att försöka få dem att se mänskliga ut. Istället gör man dem som en sorts barnsliga leksaker med överdrivna och naiva drag. Det hade man inte riktigt lärt sig här.

Filmens genidrag är att den är gjord helt ur leksakernas perspektiv. Det påminner mig om lite om Lady och Lufsen. De vuxna anas bara. Man ser aldrig inte deras ansikten. Barnen ser man men det är leksakerna som är i fokus.

De populärkulturella referenserna då!? En sak kan jag säga: de var många. Troligen för många för min smak. (The Lego Movie har Toy Story att tacka för mycket.) Är det Joss Whedons ”fel” kanske? Ja, Whedon var faktiskt med och bidrog till manuset, men efter vad jag läst på verkade det mer ha att göra med själva grundhandlingen och hur olika rollfigurer skulle utformas.

En sak som var mycket trevlig var hur många Star Trek-blinkningar som förekommer. Haha, ja, det är lustigt. Vissa referenser köper jag utan alls att störa mig på dem.

Röstskådisarna? Ja, Tom Hanks är stabil och mer eller mindre perfekt som Woody. Jag trodde ett tag att det var han som sjöng också men det visade sig vara Randy Newman. Men den stora överraskningen var Tim Allen. Jag hade ingen koll på vilken skådis som gjorde Buzz under titten men jag gillade verkligen gestaltningen som den okända röstskådisen gjorde. Varför var det överraskande att det var Allen? Ja, det var just att det var han. Jag har sett honom som en b-skådis i lökiga och klämkäcka Disney-produktioner.

Slutligen lite om kanske det bästa i filmen. De ”onda” skräckleksakerna är helt underbara. De har förvandlats till groteska skräckfigurer eftersom de plockats isär av sin mobbare till ägare. För att hjälpa varandra få fortsatt liv har de satt ihop sig på de sätt som de kan. Här snappade jag upp en trevlig referens till John Carpenters The Thing (spindelhuvudet!). Och Pinhead från Hellraiser dök upp också om jag såg rätt.

Allt som allt en trevlig och mysig film där det dock kändes att animationen hade sina brister. Det kan bara gå uppåt efter det här. Nästa fredag återkommer vi med uppföljaren Toy Story 2 från 1999.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story efter sin omtitt.

Dave (1993)

Man kan ju undra hur filmer om amerikanska presidenter kommer att se ut i framtiden. Det kanske kan svårt att göra filmer i satirgenren i alla fall. När jag läser min preblogg-text från maj 2010 om Dave kommer jag att tänka på en gammal film med James Stewart. Mr. Smith Goes to Washington heter den. Jag har inte sett den men jag har för mig att den har ett liknande upplägg. Eller är jag helt ute och cyklar?

Filmen bygger på en ganska rolig idé som vi har sett några gånger, både före och efter denna film. En person kastas in på för den personen helt fel plats och rör om ordentligt i grytan. Med en naiv ärlighet visar Dave (Kevin Kline) hur en amerikansk president kan vara. Andra inblandade får en tankeställare om att inte alltid rulla på i samma gamla hjulspår. Kline gör en bra insats, först som opersonlig, oärlig och cynisk president, sen som dubbelgångaren som inser att det där med politik inte är så dumt. Att hjälpa andra, att stå för sina idéer och försöka genomföra dem. Kline har ett hyfsat samspel med Sigourney Weaver. Det känns som en väldigt amerikansk film. Det är liksom en saga, med humor och allvar lite blandat, och så sina sentimentala delar. Stort plus för Frank Langella som elak Vita Huset-stabschef. Ving Rhames är ganska hård som Secret Service-vakt (jag tänker direkt på honom som Marsellus i Pulp Fiction som kom året efter). Sammanfattning: en småputtrig, ganska förutsägbar och typisk amerikansk dramakomedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: