Dekalogen 6: Du skall icke bedriva hor (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Men på bio (Alex Garlands senaste!). Min korta preblogg-text om Dekalogen 6 skrevs i februari 2004.

En pojke, Tomek, spionerar på sin granne i hyreshuset mitt emot. Grannen, Magda, är en kvinna i 30-årsåldern som ofta har herrbesök och Tomek har skaffat ett teleskop (min kommentar: hej, Fönstret åt gården!) för att spana in vad som händer. Han är (eller tror han är) kär i Magda och gör allt för att komma nära henne.

Det här var en rätt så rörande historia om den unga killen som blir smått besatt av en äldre kvinna. Men jag vet inte, det är nåt underligt med Dekalogen-filmerna. De engagerar mig helt enkelt inte fullt ut. Just den här var ändå en av de bästa tyckte jag. Det var en ganska intressant historia och vackert fotad som vanligt. Den är välgjord och genomtänkt men ändå på gränsen till tråkig (min kommentar: ja, det var ju high praise från min sida).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min kommentar i efterhand: Värt att notera är att kanske att den här tv-filmen på 50 minuter, precis som Dekalogen 5, även släpptes som en långfilm (84 minuter lång) på bio under namnet En liten film om kärlek (A Short Film Love). Jag måste säga att den svenska titeln är överlägsen den engelska, och den inspirerade ju även Killing-gänget och Tomas Alfredson.

Greenland (2020)

Greenland är en klassisk katastroffilm. Vi har en komet är på väg mot jorden. Vi har en pappa som separerat med sin fru, precis som det ska vara. Dock verkar inte frun skaffat en ny man som är en idiot, och vi har ej heller någon hund. Däremot har vi en unge som har diabetes och behöver insulin. Men filmen kommer nog aldrig återkomma till hans diabetes. LOL! Ja, jag blev ganska trött till slut på alla planteringar om insulinet.

Ja, det är ett klassiskt upplägg, som sagt. Samhället rasar samman. Mobiltelefoner slutar fungera. Det är bilköer och panik. Filmen är som en blandning av Deep Impact och Melancholia (som har ett av filmhistoriens bästa slut). Familjen ska försöka hinna med ett plan. ”Time to board the plane”. Jag kände av den där känslan av panik som uppkommer när man är på en flygplats och i sista minuten springer genom terminalen på väg mot gaten som givetvis ligger allra längst bort.

Den hade ändå något den här rullen, t ex en perfekt castad Scott Glenn som grumpy morfar. Att jag kommer att tänka på Melancholia måste också vara nån form av kvalitetsgaranti.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 5: Du skall icke dräpa (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Top Gun: Maverick på bio (well, just den är jag inte alls pepp att se på bio så då är allt bra). Min korta preblogg-text om Dekalogen 5 skrevs i februari 2004.

Den femte delen handlar om att döda (duh!). En ung psykiskt sjuk man dödar en man och döms själv till döden. Mannens advokat brottas med skuldkänslor.

Det här var en ganska obehaglig film. Samtidigt som den är vackert fotad så innehåller den jobbiga scener. Riktigt vidriga scener, faktiskt. Den tar upp frågan om det nånsin kan vara rätt för ett samhälle att döda, om nu det femte budet är som det är. Själv tycker jag dödsstraff är sjukt, liksom mord förstås (duh!). Det var nog den bästa Dekalogen-filmen hittills men ändå inte nåt mästerverk enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min kommentar i efterhand: Värt att notera är att kanske att den här tv-filmen på 50 minuter även släpptes som en långfilm (84 minuter lång) på bio under namnet En liten film om konsten att döda (A Short Film About Killing). Jag måste säga att den svenska titeln är överlägsen den engelska, och den inspirerade ju även Killing-gänget och Tomas Alfredson.

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Det är fascinerande hur Tom Cruise hinner göra alla filmer han gör. Det är liksom inte några snabbinspelade indie-rullar han gör.

För nån vecka sen skrev jag om Jack Reacher. Nu handlar det om uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back, även den baserad på en Lee Childs romaner. När jag tittade efter i bokhyllan nyss insåg jag att jag faktiskt både har läst och äger Childs debutroman Dollar på svenska (Killing Floor är originaltiteln).

I uppföljaren, och möjligen även i den första filmen, framställs Reacher som hemlös kringresande do-gooder. Lite som Bruce Banner men utan en grön kompis.

Det är alltid kul när det dyker upp skådisar från Straight Outta Compton. Av nån anledning så känner jag alltid igen Dr Dre, Ice-Cube, MC Ren, Yella och Eazy-E och jublar lite inombords när de är med i andra filmer. Ja, eller skådisarna som spelade dem menar jag förstås. Det är lite samma sak som med The Wire. Den här gången är det MC Ren, dvs Aldis Hodge, som dyker upp som en kapten som samarbetar med Reacher (får man hoppas, det är ju trots allt en konspirationsfilm).

Jag gillar den här uppföljaren bättre än ettan. Den är inte lika fånig när det gäller att framställa Reacher som nån sorts kvinnotjusare. Det är bättre kvinnoroller, bl a Cobie Smulders som en badass-major och Reachers ”dotter” (Danika Yarosh). Det är bättre action med mer spänning.

Jag gillar relationen mellan Reacher och ”dottern”. Det hela utvecklar sig till en film om en familj som bildas utan att personerna är släkt med varandra. Såna familjerelationer, som bygger på lojalitet (som Henke brukar säga), gillar vi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 4: Du skall hedra din fader och moder (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Everything Everywhere All at Once på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 4 skrevs i februari 2004.

”Hedra din fader och din moder”. Jaha, minsann. En ung tjej, Anka, vars mamma dog precis efter hon föddes bor hemma hos sin pappa. En dag när pappan är bortrest hittar Anka ett gammalt brev från sin mamma till sig själv som mamman skrev precis innan hon dog.

Det var en klart mer intressant historia i den här delen. Den innehåller en del oväntade vändningar och bra scener mellan pappan och dottern.

Men än så länge har inte Dekalogen-filmerna gjort nåt vidare intryck på mig. Jag vet inte, det kanske är formatet. Filmerna är bara 50 minuter långa och det kanske är för kort tid för att skapa den Kieślowski-stämning som finns i Veronikas dubbelliv och trikoloren-filmerna (framför alllt Den blå filmen och Den röda filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 2: Du skall icke missbruka Herrens namn (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Drive My Car på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 2 skrevs i september 2003.

I den här filmen så har en gift kvinna blivit gravid men inte med sin man, som hon inte kunnat få barn med, utan med en älskare. Hon säger sig älska båda männen. Till saken hör att hennes man ligger mycket sjuk i cancer och det är osäkert om han överlever. Om han överlever vill hon göra abort. Om han dör tänker hon behålla barnet som hon verkligen längtat efter. Hon frågar en läkare vad mannens chanser att överleva är. Läkaren vill inte (kan inte) svara nånting med säkerhet men gör det ändå till slut.

Mmm, kvinnan har hamnat i ett dilemma här. Det är kanske lite tankeväckande men jag blev aldrig engagerad av filmen. Jag förstod inte riktigt vad som hände i slutet. Kopplingen till det andra budet ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn” förstår jag inte riktigt. Var det läkaren som på nåt sätt missbrukade sin position eller var det kvinnan som spelade med ett barns liv? Nja, jag vet inte riktigt. Betyget blir 3-/5. (Min kommentar: Eller var det att kvinnan önskade till Gud att hennes man skulle dö så hon kunde behålla barnet?)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Vad säger the interwebs om budkopplingen? Ja, det verkar vara nån sorts koppling mellan att missbruka Guds namn (för egen vinning t ex) och att som läkare svära på att en patient kommer att överleva eller dö. Njae. Oklart tycker jag fortfarande. Lite intressant ändå, just det här att bygga en serie filmer på en så utstuderad pryl som budorden. Antingen blir det ju fiasko eller kanske intressant. Det är i vilket fall upplagt för diskussioner, typ som de jag har med mitt eget jag från 2003. Det är lite The Lake House över det hela. 😉

Coffy (1973)

I höstas skrev jag om Foxy Brown med Pam Grier. Idag handlar det om Coffy, den film som kom innan Foxy Brown och gjorde Grier till stjärna.

Handlingen är väldigt lik den i Foxy Brown. Här spelar Grier sjuksyrran Coffy som sticker nålar i patienter om dagarna och knivar i knarklangare om nätterna. Coffy är ute efter hämnd efter att hennes syster har blivit drogberoende. Det ska rensas upp bland knarklangarna och hallickarna i stan, helt enkelt.

Filmen har en skön inledning med en musik som bjöd på ett funkigt sväng, snäppet vassare än svänget i Foxy Brown. Det är vibrafonisten Roy Ayers som står för soundtracket. Funkig vibrafon, tajt blås och rytmiskt bas- och gitarrsväng bara skriker 70-tal och ger helt rätt stämning.

En härlig figur är King George, en hallick i gul sparkdräkt och riktigt bra spelad av Robert DoQui.

Coffy är en film mot knark och för svartas rättigheter. Men det är inte svart och vitt (ehe) direkt. Det förekommer en svart politiker som vill att knarkpengarna i staden ska komma till användning för att hjälpa fattiga svarta, och inte bara ge rikedom till redan rika vita.

Pam Grier är som vanligt en badass och lägger inga fingrar emellan. Faktum är att det är en relativt våldsam och bitvis grym film. Att Coffy skjuter bad guys i ansiktet med hagelgevär, det är standard liksom.

Det är snyggt foto med sköna nattbilder med neonljus och baklyktor i rött som reflekteras mot den våta asfalten.

Det förekommer en over the top-scen, bland alla andra over the top-scener, med en lesbisk svart kvinna som kommer på Coffy att ha ihop det med hennes vita tjej. Ja, det är vad Harriet (som hon heter) tror i alla fall. Harriet blir arg.

I slutändan blir det en stabil trea till Coffy. Foxy Brown fick en fyra men det kanske beror på att det var den jag såg först.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”King George”

Låten ”Aragon” från filmens soundtrack

”Harriet blir arg”

Dekalogen 1: Du skall inga andra gudar hava jämte mig (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som The Northman på bio. Min preblogg-text Dekalogen 1 skrevs i september 2003.

Kieślowskis första tv-film om tio Guds bud handlar om en man som har förkastat religionen till förmån för förnuft och vetenskap i allmänhet och datorer i synnerhet. Tillsammans med sin son, som inte är lika övertygad som pappan om datorernas storhet, sitter han vid datorn och skriver olika program som räknar ut diverse saker. Sonen får ett par skridskor i julklapp och då räknar de givetvis med datorns hjälp ut om isen på den närliggande sjön håller så han kan testa sina nya grillor. Detta får som man kan ana tragiska följder.

Det är intressant att se om (och hur) Kieślowski lyckas gestalta de olika buden i sina filmer utan att blir krystat och tråkigt. Väljer han att göra det direkt rakt på sak eller via symboler som man måste tolka för att göra kopplingen? I den första filmen är sambandet mellan budet och filmen tydligt. Just det, det första budet är ju ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” och det framgår ju att pappan i filmen dyrkar sina datorer som om de vore Gud. Och det går illa. Filmen i sig är godkänd men inte mer. Den blir bättre mot slutet när pappan får reda på att en olycka har hänt på sjön men ändå inte accepterar att det kan vara hans son som är inblandad trots att han inte kommit hem från skolan. Isen ska ju hålla! Det har han ju räknat ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Roma (1972)

Förra fredagen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och andra filmen ut är Roma från 1972. Det är ett rejält hopp i tiden från den förra filmen La strada från 1954. Under tiden mellan La strada och Roma gjorde Fellini filmer som Cabirias nätter, La dolce vita och som väl får sägas vara hans mest kända. 8½ handlar det för övrigt om nästa fredag. Ordningen blir lite omkastad eftersom det var i den ordningen som SVT visade filmerna och jag såg dem. Min korta preblogg-text om Roma skrevs i maj 2003.

Precis som *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) tyckte jag inte La strada var nåt vidare alls, så jag hade inga förväntningar på denna Fellini-film om Rom. Men jag blev positivt överraskade, i alla fall lite grann. Fellini skildrar sitt Rom i ett knippe scener utan nån egentligen handling eller röd tråd (förutom att det handlar om Rom). Jag gillade när de åkte lastbil och bara filmade vad de åkte förbi i nästan 10 minuter utan att det sas något. Likaså uppskattade jag när de hittade freskerna när de grävde för tunnelbanan, och motorcyklarna på slutet. Det blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Motorcyklarna på slutet”

The Bourne Legacy (2012)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Nu har vi kommit till rebooten av filmserien där det är Jeremy Renner som tar sig an rollen som jagad agent efter att Damon hoppat av (tydligen pga att det inte är Paul Greengrass som regisserar). Apropå det här med att tappa minnet så skulle den här texten egentligen ha kommit på fredag men jag blandade ihop dagarna så det blev en tjuvstart och onsdag istället. Kongenialt!

Jag har vaga minnen (återigen… minnet) av att när The Bourne Legacy kom så var både proffskritiken och publikreaktionerna inte nådiga. Jag kanske minns lite fel men speciellt bra kritik fick den i alla fall inte om man tittar på Rotten Tomatoes. 55% från kritiker och 58% från publiken är väl inte helt ruttna tomater men det är åtminstone övermogna.

Själv blev jag faktiskt positivt överraskad och det första som slog mig var att man fått ihop en imponerande skådespelarensemble. Vad sägs om denna rad: Jeremy Renner, Edward Norton, Rachel Weisz, Albert Finney, Oscar Isaac, Joan Allen, David Strathairn, Scott Glenn… och Stacey Keach (!).

Den här gången är det alltså fokus på arvet från Jason Bourne kan man säga. Bourne själv, och därmed Matt Damon, är inte med utan det handlar om en ny superagent, spelad av Renner, som finner sig själv jagad av sina egna chefer.

För några år sen hade jag ett Överleva i vildmarken-tema och The Bourne Legacy hade platsat där. Renners rollfigur Aaron Cross får kämpa mot elementen i det snöiga Alaska i nån form av träningssession där det typ går ut på att överleva. Snöstorm och kyla är väl en sak men när sen dina chefer vill ha ihjäl dig också då börjar det bli jobbigt på riktigt för stackars agent-Aaron.

Inledningen var klart positiv. Snöfilm! Det är ju sen gammalt att snö på film alltid är nåt positivt.

Jeremy Renner har biffat upp sig ordentlig sen The Hurt Locker. Det är lustigt med Renner. Vid den här tiden, efter The Hurt Locker, så var det som att Hollywood trodde att han var nästa actionhjälte. Renner skulle axla mantlarna efter både Tom Cruise i Mission Impossible-filmerna och Matt Damon i Bourne-filmerna. Det gick väl sisådär med det. Renner är nog lite för vanlig, för snäll, till och med jämfört med Damon, som ju har en mer obehaglig aspekt som han kan ta fram när det behövs.

Jag kan tycka att saker och ting föll på plats för Renner i och med Wind River och även MCU-tv-serien Hawkeye. Han passar perfekt i bägge. Ja, han är väl hyfsad i MCU-filmerna också men i Wind River och Hawkeye är han ju en leading man, och bra som en sådan.

Mina tankar gick till Terminator-filmerna där själlösa ”robotar” jagar varandra. Här är det inte cyborger utan människor som pumpats fulla med droger så att de har noll empati men övernaturliga mentala och fysiska förmågor i övrigt.

Som jag skrev tidigare så gillade jag den snöiga inledningen i Alaska. Inte helt ovanligt så blev filmen sen lite långdragen med bl a en överlång motorcykeljakt i slutet. Men klart godkänt i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: