Tristana (1970)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Andra filmen i temat är Tristana och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Tristana är den andra Buñuel-filmen jag har sett och den har också, precis som Belle de jour, Catherine Deneuve i titelrollen som Tristana, en ung flicka som efter att hennes mor dör får den respekterade Don Lope (en gubbsjuk Fernando Rey) som förmyndare. Don Lope försöker till en början behandla Tristana som en dotter men faller till föga och utnyttjar situationen. Haha, jag måste säga att Fernando Rey är bra som gubbsjuk farbror. Fåfäng och mästrande men ändå med en viss charm (min kommentar: tillåt mig tveka). Den till synes oskyldiga Tristana har mot slutet av filmen förvandlats till allt annat än oskyldig. Just slutet av filmen i form av en märklig men bra och Lynchlik flashback-sekvens är det som höjer betyget ett snäpp till en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sunshine State (2002)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Sunshine State och min text om den skrevs i februari 2004.

Sunshine State utspelar sig i ett litet samhälle i Florida. Byggpampar försöker förmå lokalbefolkningen att sälja sina tomter för här ska det byggas rekreationsområden och golfbanor för pensionärer. Desiree (Angela Bassett) är på besök i sin hemby för första gången sen hon som ung tjej blev gravid och ”tvingades” lämna byn för att det inte skulle bli snack. Hon och mamman har en del otalt med varandra.

En handfull andra skådisar har ganska stora roller i denna ensemblefilm, bl a Edie Falco (från Sopranos) som motellägaren som är less på sitt jobb.

Ännu en John Sayles-film (min sjätte faktiskt) och nu börjar jag verkligen känna igen stilen. Som vanligt blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor i ett lugnt, småputtrigt och ganska behagligt tempo. Precis som i Lone Star spelar förhållandet barn/förälder en stor roll. Edie Falco är klart bäst och ganska rolig dessutom. Ibland känns Sayles filmer lite sega på nåt sätt. Det händer till synes inte så mycket och intensiteten saknas. Beskrivningen av en aktuell samhällsfråga kan bli lite övertydlig och ta överhanden från det rent filmiska. I Lone Star som jag tycker är Sayles bästa film lyckas Sayles fullt ut med att mixa de båda elementen. Även Men with Guns tyckte jag var bra. Här funkar det inte riktigt. Då och då dyker det dock upp bra små scener, främst med Falco som det var kul att se i nåt annat än Sopranos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Simpsons Movie (2007)

Idag skickar jag upp om en kort preblogg-text från september 2007 om The Simpsons Movie. I PS:et noterar jag att jag inte var lika förtjust i South Park-filmen som kom 1999. När det gäller tv-serierna så är det samma sak där. Jag såg knappt alls på South Park men jag tittade en hel del på The Simpsons. South Park innehöll inte riktigt min typ av humor plus att tecknarstilen var direkt störande. Däremot älskade jag Trey Parker och Matt Stones marionettdockfilm Team America: World Police från 2004.

Det här var en klart underhållande film där skämten staplas på varandra. Jag störde mig på att filmen inte fyllde ut hela bioduken (vilket den inte gjorde från början) men det visade sig givetvis vara ett av skämten: man visade att man gick från tv-skärmen till den bredare bioduken. Jag gillar såna metafilmsgrepp. Filmen tappar en aning när familjen Simpson lämnar Springfield men den är ändå underhållande. Jag håller med Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) som ville se mer av Mr Burns. Han är bara för bra. ”Release the hounds!”. Även om den blir lite halvseg i mitten så tycker jag ändå man har lyckats göra en biofilm som inte känns som ett förlängt tv-avsnitt. Storyn funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kan säga att jag inte håller med Ingo (min kommentar: en gammal filmforumkompis som tyvärr inte finns bland oss längre) som tyckte att South Park-gänget lyckades bättre som film. Tvärtom.

Belle de jour (1967)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Först ut är Belle de jour (eller Dagfjärilen på svenska) och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Dagfjärilen är den första filmen i fyrklövern med filmer av Luis Buñuel som SVT visade nyligen. Undersköna Catherine Deneuve spelar Séverine som börjar jobba på bordell för att uppfylla sina sexuella fantasier (eller kanske för att komma över sina sexuella problem hon har med sin helyllemake). Det är en skön fransk stämning men det blir aldrig riktigt bra ändå. Det är så där ibland i franska filmer: mysigt men lite snackigt utan att det riktigt tar fart. Nu är väl kanske just det här mer av en Buñuel-film än en fransk film. Det som sticker ut är en del drömscener och surrealistiska sekvenser. Mmm, som sagt, det är sköna franska miljöer och en Deneuve som passar perfekt i rollen men jag får aldrig riktigt grepp om filmen. Även om de inte är många eller så långa så är det drömsekvenserna som ger filmen godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Taking of Pelham One Two Three (1974)

Jag känner direkt att The Taking of Pelham One Two Three är en 70-talsfilm. Haha, ja, jag vet ju att filmen är från 1974 så det kanske är att slå in öppna dörrar. Vad jag menar är att tempot är så annorlunda jämfört med många av dagens filmer. Filmen låter sig själv växa in i sig själv. Det går ganska långsamt och scoren är jazzigt skön.

Jag ser nu när jag läser på om filmen att musiken av David Shire (gift med Talia vid tillfället!) har lyfts som ett av de bästa ljudspåren nånsin. Nånsin? Nja, inte vet jag, jag brukar inte så ofta lägga märke till musiken i filmer. Och om jag gör det så är det oftast för att musiken av olika anledningar tar ut mig ur filmen. Men här både gillar jag och noterar musiken samtidigt som jag inte blir distraherad av den. Så, ja, musiken är bra. Riktigt bra. Gurka (güiro) var kul att höra för övrigt.

Det är alltid kul att se ett rått och skitigt New York från förr. Det är samma sak när jag ser film noir. Just det här att se hur ett samhälle såg ut och fungerade förr. Filmen fungerar som ett tidsdokument. Bara en sån sak som att tunnelbanans förarhytt är ett litet bås längst fram till höger och passagerarna faktiskt sitter med utsikt över spåret.

George Costanzas pappa (ja, eller Ben Stillers pappa om man ska vara noga) dyker upp i en roll! Bland de andra skådisarna finner vi stabile Robert Shaw och så Walter Matthau. Den sistnämnde är jag kanske inte är nåt jättefan av, i alla fall inte i den här filmen. Matthau spelar en tunnelbanepolis. Ja, faktiskt! Tunnelbanepolis eller New York City Transit Police som de hette officiellt.

Problemet med Matthau är att han bidrar med lite för mycket fånig humor vilket gör att spänningen inte riktigt infinner sig. Shaw är stenhård som en av de fyra ”färgstarka” skurkarna som tar passagerarna i en tunnelbanevagn som gisslan. Färgstarka? Ja, skurkarna kallar sig själva för Mr Blue, Mr Green, Mr Grey och Mr Brown. Det är inte svårt att räkna ut varifrån Quentin Tarantino hämtade en del inspiration till Reservoir Dogs.

Ett annat problem, och det var nog det som gjorde att spänningen till viss del uteblev, var att jag aldrig kände nåt för gisslan. Då får man nog säga att filmen på ett sätt har misslyckats.

En sak jag noterade var hur det under ytan, och ibland över ytan, bubblade av rasism och kvinnoförtryck. Till vissa mäns förtret har kvinnor (sic!) börjat jobba på centralen för tunnelbanans övervakningssystem. Chefen är inte nöjd om man säger så. Kvinnor i tunnelbanan, det går inte för sig! Och kvinnliga poliser är ju etter värre. ”They can’t even find their own gun in their god damn handbag!”.

The Taking of Pelham One Two Three är en helt ok 70-tals-thriller. Om man vill ha lite högre tempo kan man väl kolla in remaken från 2009, vilket jag dock inte har gjort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Delar av filmens soundtrack komponerat av David Shire

Casa de los babys (2003)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag blir en lite kortare text om om Casa de los babys som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Filmen handlar om sex amerikanska vita kvinnor som åker till Sydamerika för adoptera barn. Filmtiteln syftar på det hotell som de bor på i väntan på att adoptionerna ska bli klara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles och han gör sällan en dålig film tycker jag. Så inte heller här. Ofta tar han upp politiska spörsmål på ett sätt som inte blir tråkigt. Här handlar det väl också om politik eller samhällsfrågor, i viss mån, men främst mänskliga frågor. Det är bra skådespelarinsatser över lag och filmen är en njutning i det avseendet. Jag gillar slutscenen i filmen men jag hade ändå gärna sett mer om vad som hände med de olika kvinnorna som ville adoptera barn och några av de andra karaktärerna. Jag gillade ägarinnan av hotellet. Hon var en riktig karaktär. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Eat Drink Man Woman (1994)

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer. Efter Pushing Hands och The Wedding Banquet handlar det idag om matfilmen Eat Drink Man Woman och min text om den skrevs i juni 2007. En sak jag noterar så här i efterhand är att Lee var väldigt produktiv under inledningen av sin karriär. Mellan 1991 och 1997 gjorde Lee fem filmer. Det är inte illa. Det här är nog inte helt ovanligt när man väl får chansen som ung filmmakare och de kreativa fruktdryckerna flödar.

I Ang Lees tredje film börjar saker falla lite mer på plats. Vi befinner oss på ”hemmaplan” den här gången, i Taiwan alltså. Det handlar om en änkling och f.d. fantomkock – han rycker fortfarande in när gamle vännen på restaurangen behöver hjälp – och hans tre döttrar. Varje söndag är det traditionell, närmast rituell, middag som pappan står för. Jag får intrycket av att han lagar mat i princip hela söndagen. Denna tradition ska snart komma att förändras då döttrarna är på väg att förändra sina liv, alla på sina egna sätt.

Mmm, här tycker jag Ang Lee lyckas bättre med att hitta en bra balans mellan komedi och drama. Det är väl främst ett drama men filmen har även sina komiska poänger. I fokus för mig står mellandottern. Hon har ett genuint intresse av matlagning och har kanske nånstans velat följa i pappans fotspår. Men samtidigt har hon alltid känt sig stå i skuggan av pappan och därför jobbar hon istället framgångsrikt på en hög position på ett flygbolag. Yngsta och äldsta dottern har sina bekymmer, främst kärleksbekymmer.

Eftersom jag nyligen sett Ozus Noriko-trilogi kunde jag inte låta bli att dra paralleller till de filmerna, främst Sent om våren som mer utstuderat handlar om uppbrott från en del av sitt liv när man går in i en annan fas. Vilka uppoffringar man måste göra för att få andra saker. ”Noriko-rollen” i Mat, dryck, man, kvinna görs av mellandottern som vill börja ett nytt liv men känner att hon då sviker sin pappa.

Förändringar var det. Mot slutet händer ganska mycket, slag i slag. Förändringarna kanske inte är de som man väntar sig och inte för just de personer som man väntar sig. Men söndagmiddagen består om än med lite fler gäster.

Czechflash (min kommentar: a.k.a Movies – Noir) klagade på att grannfrun var jobbig. Eh, javisst, hon var jobbig. Hon skulle ju vara jobbig! Hennes rollfigur var jobbig och dryg, det var poängen. Döttrarna tycke hon var en förskräcklig kvinna. Jag tyckte upplösningen av filmen blev ganska rolig just pga att hon var så jobbig och självgod. En stark trea blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av vad jag tycker om Ang Lees tre första filmer:

Pushing Hands (1992) 3/5
Bröllopsfesten (1993) 3-/5
Mat, dryck, man, kvinna (1994) 3+/5

Inte nåt speciellt alltså men inte dåligt heller. Det fanns ljusglimtar men det är lite för ojämna filmer med Mat, dryck, man, kvinna som den bästa. Efter den gjorde Lee den riktigt bra och mysiga Förnuft och känsla.

Passion Fish (1992)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Passion Fish och min text om den skrevs i maj 2003.

Passion Fish blev min andra film av John Sayles. Jag missade att spela in Lone Star som sägs vara en av hans bästa. Är den bra? Nån som sett den? (min kommentar: ja, jag har sett den och det kommer en text om den senare i temat). City of Hope som jag tidigare sett var en politisk film med många karaktärer.

I Passion Fish fokuserar Sayles på den efter en trafikolycka från midjan förlamade såpaskådisen May-Alice som spelas strålande av Mary McDonnell (just det, Donnie Darkos mamma!). Efter olyckan flyttar hon från New York till sitt barndomshem i Cajunland (Louisiana). Där dricker hon, ser på tv, och avverkar sjuksköterskor, som ska ta hand om henne, på löpande band. Sen kommer Chantelle som är lika envis som hon själv är och de kommer till slut överens och kan börja ta itu med sina liv. Chantelle har nämligen sina egna problem.

En scen som stack ut var när kompisar från såpan kommer på besök och en av skådisarna berättar en anekdot om sin första filminspelning och hur hon förberedde sig för sin enda replik som var ”I didn’t ask for the anal probe”. Kul. Jag tyckte att filmen började lite segt men den blev bättre och bättre. Musiken var bra och gav den rätta Amerikanska Södern-känslan. Betyget blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Wedding Banquet (1993)

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer: Pushing Hands som det handlade om förra veckan, Eat Drink Man Woman som är i fokus nästa vecka och så dagens film The Wedding Banquet. Min text om den skrevs i juni 2007.

Bröllopsfesten har samma teman som Ang Lees debut Pushing Hands. Den vanliga motsättningen mellan gammalt och nytt, föräldrar och barn, har dock en extra krydda i form av en homosexuell son som bor i USA och på förslag av sin pojkvän Simon ingår ett skenäktenskap med sin kvinnliga hyresgäst för att göra sina föräldrar nöjda. Föräldrarna kommer då givetvis på besök från Kina för att delta i bröllopet vilket sonen inte hade räknat med.

Bitvis är det lite roligt, bitvis lite gripande, men däremellan är det mest en ganska fånig förväxlingskomedi. Ang Lee drar liksom samma grej om och om igen utan att få så himla mycket sagt, tycker jag. Eller, han får väl en del sagt men det blir aldrig en riktigt gripande film. Kanske kan man säga att detta är en sorts förövning inför Brokeback Mountain. Nu har jag inte sett Brokeback Mountain än men jag får för mig att den filmen är mer fokuserad och mer ”on target” när det gäller det här att stå för det man är och tro på sig själv (eller missa chansen att göra det).

Nåt som sänker betyget en aning på både Bröllopsfesten och Pushing Hands är att filmernas ”production values” känns ganska låga. Intrycket jag får av halvdassig musik, halvblaskigt foto och halvtaskiga skådisar i vissa roller är att jag ser en ordinär tv-serie från 80/90-talet (kan bero på att filmerna är från 90-talet, d’oh). Nåväl, betyget blir väl en svag trea. Alltid kul att se gamlingen Lung Si-hung (han spelar förstås pappan i filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

City of Hope (1991)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. När jag läser min beskrivning av City of Hope så går ju mina tankar osökt till världens bästa tv-serie, The Wire. Den serien hade lika gärna kunnat heta City of Hope (…and despair) och handlar om en stad där allt och alla länkas samman. I The Wire handlar det om Baltimore, här är det en påhittad stad i New Jersey som är i fokus. Min text om City of Hope skrevs i april 2003.

Jag har sett City of Hope av John Sayles. Det är en politisk film om korrumption i en amerikansk småstad. Stadens borgmästare vill riva ett bostadsområde med gamla hyreshus för att göra plats för modernare kontorsbyggnader. Han som äger byggnaderna motsätter sig detta men utsätts för påtryckningar.

Flera karaktärer skildras i denna lite för pratiga film. Exempelvis har vi Joe Morton (som ju spelade datorforskaren på Cyberdyne i Terminator 2) som gör en bra insats som svart kommunalpolitker som slits mellan politkerkarriären och att göra rätt för sina svarta kompisar.

Problemet med politiska filmer är att de ibland blir lite tråkiga. Det gäller t ex vissa av Ken Loachs filmer. Historien går liksom förlorad eller är inte satt i centrum och de politiska åsikterna får man skrivna på näsan. Detta gäller delvis City of Hope som blir lite övertydlig ibland men jag gillar slutet som säger rätt mycket om vad som kan hända om man låter sig köpas. En svag 3/5 blir betyget.

Lite kul är att Sayles som är s.k. independentregissör för att bekosta sina egna filmer en gång i tiden skrivit manus till skräckisar som Piranha, Alligator och The Howling.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: