The Stepford Wives (1975)

Det första jag konstaterar när jag börjar titta på The Stepford Wives är vilka rådjursögon Katharine Ross har. Helt galet.

Ja, eller det första jag konstaterar är att filmstudion som ligger bakom filmen heter Palomar Pictures. Inte nån av de stora bolagen alltså och jag hade inte hört talas om dem tidigare även om de ligger bakom filmer som Sleuth, The Heartbreak Kid och The Taking of Pelham One Two Three.

Nåväl. The Stepford Wives påminner lite om Invasion of the Body Snatchers. En efter en av fruarna i den lilla staden Stepford tas över och förvandlas till den perfekta hemmafru-roboten. Vem kan man lita på? Filmen är lite av ett mysterium och Ross är publikens substitut som försöker reda ut vad som egentligen pågår. Det hela blir lite av en skräckis mot slutet, och just det absoluta slutet gillar jag. Det kunde bara sluta på ett sätt kändes det som. Nåt annat hade varit att fega ur. Jag undrar hur remaken från 2004 med Nicole Kidman slutar. Vågar den?

Jag kanske även borde nämna att filmen bygger på Ira Levins roman med samma titel. Så, då har jag gjort det. Levin skrev också The Boys from Brazil som ju även den blev film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Father (2025)

Jag såg två filmer på förra årets Stockholm Filmfestival. Den första var den lilla irakiska filmen Diktatorns tårta som ni kan läsa om här. Den andra var det slovakiska blytunga dramat Father (eller Otec på slovakiska). Förresten, blytung kanske låter som nåt coolt. Kolsvart är ett bättre ord för att beskriva den här tragedin.

Har ni hört talas om forgotten baby syndrom? Det är när en förälder (eller annan vårdnadshavare) glömmer ett litet barn fastspänd i en barnstol i en bil.

Father skildrar ett sånt fall där pappan i en familj åker till jobbet med sin dotter i baksätet, glömmer lämna barnet på dagis och åker istället direkt till jobbet, går ur bilen med dottern kvar och jobbar hela dagen på kontoret. Det är en varm dag och dottern dör där i bilen som står på företagets parkering hela dagen.

Pappan förstår inte vad som har hänt och blir förstås helt förtvivlad när han upptäcker den livlösa dottern när han ska åka hem. I sin hjärna minns han det som att han verkligen lämnade dottern på dagis. Går det att komma tillbaka efter en sån grej? Och vad händer med relationen till frun och vänner. Det är en mardrömsskildring vi får vara med om och Milan Ondrík som pappan gör en galen och självutlämnande insats.

Vi får även vara med om den efterföljande rättegången. Hur ska pappan dömas? Behöver han dömas? Det var ju inte medvetet och hans plågade sinne är straff nog. Eller? Ja, svåra frågor här och jag gillar att filmen inte väljer sida. Nej, det är upp till tittaren att döma.

Får man ens komma tillbaka efter en sån grej? Får man leva livet och kanske skratta igen? Som sagt, det är upp till tittaren att avgöra. För egen del är filmen kanske lite för mörk för att uppskatta fullt ut. Men det var en upplevelse.

Father vann för övrigt Bronshästen för bästa film på festivalen.

Slutord: Michael Haneke, släng dig i väggen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Diktatorns tårta (2025)

Jag såg två filmer på förra årets Stockholm Filmfestival. Den första var den lilla irakiska filmen Diktatorns tårta. Titelns diktator är en viss Saddam Hussein och det hela utspelar sig under Gulfkriget i början av 90-talet.

I en by i träskmarkerna i södra Irak (overkliga och vackra miljöer här för övrigt) bor den föräldralösa flickan Lamia med sin mormor (eller om det var farmor, men vi kör på mormor) och tuppen Hindi. Snart är det Saddams födelsedag och Lamia får i skolan i uppdrag att baka den obligatoriska tårtan för att fira detta.

Vid den här tiden rådde ekonomiska sanktioner mot Irak och att få tag i ingredienser till en tårta är inget enkelt uppdrag. Tillsammans med mormodern (och Hindi) åker Lamia in till stan för att hitta mjöl, ägg, socker och bakpulver.

Väl på plats i stan visar det sig att mormodern har andra planer. Hon är gammal och skraltig och känner att hon inte kan ta hand om Lamia längre och tar med Lamia till en kvinna som ska adoptera henne. Lamia flyr fältet tillsammans med Hindi och är nu ensam i stan på jakt efter ingredienserna till tårtan.

Hon stöter på Saeed, grannpojken från byn som är i stan tillsammans med sin pappa. Saeed har fått i uppdrag av skolans lärare att köpa frukt. Diktatorn ska firas både med tårta och frukt nämligen. Läget ser inte bra ut och det blir inte bättre när Saeeds pappa blir arresterad, anklagad för stöld. Nu är Lamia och Saeed helt ensamma.

Ja, du, det här var en nervig och jobbig film att se. Jag tror jag aldrig har använt ordet hjärtskärande i nån text förut. Det känns alltid för överdrivet men här tycker jag det passar bra. Det är en hjärtskärande liten film som på nåt sätt känns episk trots det lilla formatet. För Lamia står allt på spel. Vid ett tillfälle blir Hindi stulen och det är som att världen rasar samman, både för Lamia och oss tittare.

Det är en film som ger en inblick i hur det ser ut i vardagen för barn som lever i ett land utsatt för krig. Här får vi se konsekvenserna av krig, och det helt utan att nån västerlänning råkar illa ut eller ska kliva in och klara biffen. Jag kände att det var nyttigt. Jag skulle till och med kunna skriva att Diktatorns tårta är en viktig film.

Baneen Ahmad Nayyef som spelar Lamia är helt otrolig. Ett litet kraftpaket. Envis, stenhård och naiv på samma gång. Man (läs: jag) hejar inte så lite på henne. Jag blir påmind om filmer som Cykeltjuven, Eldflugornas grav och Vikarien. Diktatorns tårta rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Diktatorns tårta vann Caméra d’Or (bästa debutfilm) i Cannes. Se den hos Cineasterna eller på bio!

Spegeln (1975)

Ah, vi kör en tankeströmsrecension av Andrej Tarkovskijs Spegeln. Det känns som att Spegeln, som är mystisk och surrealistisk, är en film som passar att behandlas på det sättet. Let’s go!

Märklig inledning. En pojke slår på en tv. Detta visas i färg. Sen blir det svartvitt om en ung man som får behandling för sin stamning. Man ser skuggan av mikrofonen – medvetet?

Jag påminns om Ingmar Bergman i Persona-mode.

Den där vindpusten som kommer när mannen (spelad av en skådis från Stalker) står på fältet. Magiskt!

En berättarröst läser poesi om sin mor, eller är det om hans fru? Hmm, det är lite svårt att hänga med när man måste läsa textremsan och samtidigt titta på bilderna.

Brand (Offret), regn, vatten (Stalker), blåst, buskar, NATRUEN. Tarkovskij verkar besatt av eld och vatten, två av de gamla fyra elementen.

Saker ramlar ner från bord. Igen och igen. Hehe, det är ju en konstfilm. Vi hoppar i tid och rum, blandar färg och svartvitt. Slowmotion och baklänges.

Sadako från The Ring dyker upp med sitt hår.

Meta: vi får se en filmposter för Andrej Rubljov.

Snygg korridorstagning filmad i nån sorts märklig slowmotion som gav viss obehagskänsla.

Hon (vackra och mystiska Margarita Terechova) spelar dubbelroller som fru till sonen i nutid och sonens mor i dåtid. Tror jag.

Vad var ordet på tryckeriet? Nåt snuskigt? Jag vill veta!

Spanien. Tjurfäktning. Flyktingbarn. Krigsbarn?

Vem är berättarrösten. Syns aldrig i bild. Ryssland? Gud?

Lite skräck/spökfilms-vibbar. Personer från andra tider dyker upp för att sedan försvinna.

Jag får lite vibbar av det klassiska avsnitt 8 av Twin Peaks The Return (RIP David Lynch). Musiken är haunting.

Tarkovskij blandar in autentiska dokumentärbilder. Leker med formen.

Otroligt vackert hus (en datja) på landet. Träet.

Farväl Falkenberg. Barndom. Fjärde väggen bryts. Hon är magisk.

Förruttnelse.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Cooley High (1975)

Ja, jag har med kategorin blaxploitation på den här filmen. Jag är inte säker på att Cooley High egentligen tillhör den genren även om det är svarta rollfigurer i fokus, det begås en del brott och det är ett schysst soundtrack.

Jag minns att Filmspotting körde ett blaxploitation-tema för några år sen och då hade de med Cooley High så det är nog ok med den stämpeln även om filmen känns mer som ett ”normalt” drama, ett coming of age-drama. Jag skulle vilja säga att filmen är en föregångare inom svart film och jag skulle gissa att en viss Spike Lee har hämtat inspiration härifrån.

Till skillnad från blaxploitation-rullar som Shaft och Super Fly så känns rollfigurerna här som riktiga människor och inte svarta superhjältar. Allt känns mer på riktigt. Det hela utspelar sig i Chicago 1964 i och omkring Cooley High School som är en yrkesskola, en s.k. vocational school på engelska.

I fokus är kompisarna Preach (en ung Glynn Turman, borgmästaren från The Wire, yay!) och Cochise (Lawrence Hilton Jacobs). Preach drömmer om att bli författare. Cochise drömmer om… ja, mest om att hångla med tjejer.

Preach och Cochise och deras gäng är up to no good utan springer (ja, de bokstavligen springer hela tiden) mest runt och stökar, går på quarter parties (husfest med inträde för en quarter), dricker ”wine” som snarare verkar vara nån form av sprit (förmodligen hembränt). De går på bio och ser en Godzilla-film. Ja, fast de hånglar mest med sina ”flickvänner” så jag vet inte hur mycket de såg av filmen.

Mm, jag vet inte. Det finns inte riktigt nån historia. Preacher vill bli författare, typ. Fast det finns några fina scener mellan Preacher och hans mamma. Filmen blir också bättre mot slutet när det blir lite mer allvar och inte så mycket trams.

En lärare på skolan, Mr Mason (Garrett Morris) tar sig an Preacher och försöker gjuta mod i honom, få honom på rätt kurs. Preacher kanske kan bli den som ”klarar sig”. Filmen är kanske som en blandning av Stand By Me och Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer.

Bra musik förstås. Motown! Det var även ett lustigt slut där vi får reda på vad som hände med alla kidsen från skolan. Lite som att man låtsades att det var en BOATS.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Coola gula förtexter med snyggt typsnitt

Let’s Do It Again (1975)

Let’s Do It Again är andra delen av en sorts trilogi där samtliga filmer är regisserade av Sidney Poitier och har Poitier och Bill Cosby i huvudrollerna. Det är inte likt mig att hoppa in i andra delen av en trilogi men jag skulle titta på filmer från 1975 så då fick det bli så, och tydligen handlar de om tre separata filmer och Cosby och Poitier gör inte samma rollfigurer. De två andra filmerna är Uptown Saturday Night (1974) och A Piece of the Action (1977).

Inte oväntat är det schysst musik i den här svarta 70-talsrullen precis som i samtida blaxploitation-filmer. Nu är nog Let’s Do It Again mer av en crime buddy comedy men den tangerar genren och musiken levererar som sagt. Det är Curtis Mayfield som ligger bakom filmens soundtrack. Han gjorde ju även musiken till Super Fly som nog är ännu mer känt. Mayfield skrev här låtarna som framfördes av familjegruppen The Staple Singers.

Filmens handling är fånig. Cosby är en pajas medan Poitier är en straight guy. Fast grejen är att Poitiers rollfigur har en talang. Han kan hypnotisera folk, och Cosby lyckas övertala honom att använda sina färdigheter för att de ska dra in storkovan på boxningsmatcher och därmed kunna bygga en ny kyrka då deras gamla ska rivas. Vinna på boxningsmatcher med hjälp av hypnos? Jo, satsa allt på underdogen, hypnotisera underdogen att tro han är Mike Tyson. Vinst varje gång.

Ja, det är fånigt men det funkar. Cosby och Poitier kompletterar varandra bra. Poitier är en favorit även om jag inte sett speciellt många filmer med honom. Nu kommer jag att tänka på Shoot to Kill (a.k.a Dead Pursuit) där han spelar en liknande roll. Fast utan hypnosen då. Eller kanske inte. Jag tror han måste ha hypnotiserat den där grizzlybjörnen (och älgen).

Cosby och Poitier ska även blåsa ett antal bookies för att få pengar från alla på samma gång. Ja, de gapar över mycket. De spelar själva gangsters med en härlig pimp stride för att lura sina offer. De tar även hjälp av sina respektive fruar som får spela dames/broads/chicks/numbers vilket kändes lite oväntat och roligt. Det hela avslutas med en, faktiskt, imponerande jakt till fots som fick mig att tänka på Point Break.

Nämnde jag att boxaren George Foreman gör en cameo som en av Cosbys kollegor på en byggplats? Well, om inte, så har jag gjort det nu.

Obs! Ja, jag har helt bortsett från allt som Bill Cosby har blivit anklagad för (om han bara gjort en sjundedel så är det illa nog) och sett filmen som den film den är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Titellåten från filmen

Escape to Witch Mountain (1975)

Escape to Witch Mountain är en något märklig Disney-film om två barn med mystiska krafter som får både en elak miljardär och polisen efter sig. Barnen är bror Tony och lillasyster Tia. De har precis kommit till ett nytt ställe där de ska bo, en sorts internatskola. Men det går inget vidare eftersom Tony inte kan låta bli att använda sina telekinetiska krafter.

Miljärdaren Bolt (Ray Milland, från The Lost Weekend!) får nys om det hela och skickar sin hantlangare Deranian (Donald Pleasence) efter dem. Barnen lyckas genom att utnyttja sina krafter fly fältet och så är jakten igång.

Det är en mysig äventyrsmatinékänsla över det här. Eller kanske en Stephen King-roman som Eldfödd. Eller nån serie som visades på sommarlovsmorgon när man var liten. Det stora skogsäventyret (Brendon Chase) t ex. Escape to Witch Mountain heter förresten Den äventyrliga flykten på svenska. Ja, det är rätt vibbar. Det handlar om en äventyrlig flykt där Tony och Tia även försöker ta reda på vilka de egentligen är och var de kommer ifrån.

Det är ett klassiskt upplägg. Personer med krafter ska utnyttjas av giriga (vuxna) personer. Tänk Pojken med guldbyxorna (fasiken vad man gillade den serien när det begav sig). Det berättas ur barnens perspektiv. Det är barnen vs vuxenvärlden. Men det finns allierade bland de vuxna. Här i form av en grumpy old man som givetvis kommer smälta och hjälpa våra huvudpersoner.

Som barn hade jag älskat den här äventyrsrullen och jag kan inte låta bli att dela ut en trea idag.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Thunderbolts* (2025)

Thunderbolts* blev något av en positiv överraskning efter supertrista Captain America: Brave New World. Den känns mindre plastig och mer jordnära. Mer på riktigt. Redan förtexternas olycksbådande musik skvallrar om en mörkare film.

Det är en film som handlar om psykisk ohälsa och hur man kan få hjälp och stöd av en found family. Jelena (Florence Pugh) kämpar med att finna nån mening med tillvaron efter varit en Black Widow och lönnmörderska hela sitt liv. Hon vill både hoppa av sitt gig och hoppa från en skyskrapa. Hennes uppdragsgivare med det härliga namnet Valentina Allegra de Fontaine (Julia Louis-Dreyfus) ger henne dock ett sista uppdrag. Sen är hon fri att göra vad hon vill (yeah, sure).

Alltid dessa sista uppdrag. Men denna gång är det kanske nåt ont som faktiskt för nåt gott med sig: att hitta en ny familj bestående av andra mer eller mindre avpolletterade och tilltufsade superhjältar. Ett så kallat rövgäng som motvilligt (jag gillade deras interna gnabb) börjar samarbeta mot sin gemensamma fiende. Men frågan är om Valentina är ond eller god. Det förblir lite oklart, vilket jag gillar.

Filmens farligaste person, och den som mår mest psykiskt dåligt, är Bob (aka Sentry aka Void, (o)kärt barn har många namn). Han har oerhörda psykiska krafter som kan förgöra i princip allt och vem som helst. Bobs krafter påminner mig om vulcanen Sybok i Star Trek: The Final Frontier. Personer som möter honom kastas tillbaka till traumatiska minnen från tidigare i livet i form av skrämmande drömscener. Lite som i The Dead Zone fast bakåt i tiden istället för framåt.

Två skådisar som det var kul att se. Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) spelar en politiker som försöker sätta dit Valentina. Och så Crhis Bauer (fackföreningsledaren från hamnarbetarsäsongen av The Wire, yay!) som spelar Valentinas hejduk. Nu är de båda knappt med mer än några minuter men det är alltid trevligt att se The Wire-skådisar och jag missar inte ett tillfälle att påpeka detta.

Det förekommer en underhållande och rolig actionsekvens när Bucky Barnes dyker upp i form av Winter Soldier under en biljakt.

En sak som jag ofta brukar störa mig lite på och så även här: varför måste Jelena prata med en krystad rysk brytning som svajar rejält. Ibland hörs den inte alls och ibland är den överdriven. Nej, prata bara vanligt engelska, det funkar, jag lovar. Lex Chernobyl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

*The New Avengers

Rollerball (1975)

Rollerball är en dystopisk science fiction-rulle som även är en sportfilm. James Caan spelar Jonathan E, stjärnan i sporten rollerball i en framtid där Jordens nationer inte finns längre. Istället styrs allt av ett antal storföretag, precis som i Alien: Earth. I Houston är det the Energy Corporation som styr och de har även ett rollerball-lag där Jonathan är kapten.

Vad är då rollerball? Ja, det är ett sorts gladiatorspel där spelarna åker runt i en oval med skridskor och ska försöka göra mål genom att placera en stor metallkula i ett hål. Spelarna tar hjälp av motorcyklar för att få fart och det går våldsamt till.

The Energy Corporation vill dock att Jonathan ska avsluta karriären eftersom han blivit för bra för sitt eget bästa. Rollerball ska nämligen inte bara fungera som underhållning för massorna utan av visa att individualism är lönlöst i dagens samhälle.

Det är underbart att titta på sf-filmer från 70-talet. Man försöker med alla medel få till en futuristisk stil på allt från typsnitt under förtexterna till arkitektur och kläder. I Houston är det som sagt ett energibolag som styr och de har en brandgul logga. Allt går i brandgult. Lite senare i filmen spelar man rollerball i Tokyo och där är allt gult istället.

Världen i Rollerball är alltså en värld där inga demokratier finns mer. Storföretagen styr all information som kommer ut till befolkningen. Det finns bara en sanning. Istället för nationalsånger så sjunger man the Corporate Anthem vid evenemang. Böcker finns inte mer utan har blivit digitaliserade och sammanfattade av superdatorer. Människorna äter lyckopiller varje dag för att förbli lyckliga. Dystopi!

Intressant det där med flödet av information. I filmen finns bara ett flöde, det som kommer från företaget. En sanning, den som kommer från företaget. Idag finns mängder av bubblor, flöden och sanningar. ”Alla” har sin egen.

Det förekom sekvenser som nästan kändes surrealistiska. Bl a ett märkligt cocktail-party som urartade till en sorts orgie fast utan sex. Gästerna gick senare utomhus och började skjuta med gevär på träd som exploderade. Vad som hände där har jag fortfarande inte riktigt förstått, förutom att det visade societetens bisarra nöjen.

Hur funkade då hittepå-sporten rollerball? Förvånansvärt bra faktiskt. Jag vet att jag förmodligen är ganska ensam om att tycka det. Men för mig var det välgjort, spännande och med regler som kändes på riktigt. Tydligen tyckte de som var med i filmen det också. Mellan tagningar så roade de sig med att spela spelet själva. Enligt filmmakarna så var rollerball en blandning av roller derby, hockey, fotboll, motocross och judo (really?).

Det bilr en stark trea till den dystopi med Soylent Green-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

En kille och en tjej (1975)

En kille och en tjej är en tidig film från Lasse Hallström. Jag tror det är hans första biofilm. Manus har han skrivit tillsammans med Brasse Brännström som även spelar huvudrollen som strulpellen Lasse.

Istället för att jobba som journalist som Lasse är utbildad till så delar han ut det som journalisterna skriver. Ja, han är med andra ord ett tidningsbud. Lasse strular runt med diverse tjejer men så en dag träffar han Lena (spelad av en charmig Mariann Rudberg). Nu är frågan om Lasse klarar av löpa linan ut för en gångs skull? Ska de bli ihop på riktigt?

Det här är en film fylld med klassiska svenska skådisar, vissa mer kända än andra. Lena T Hansson, Claire Wikholm, Eddie Axberg, Gösta Engström, Magnus Härenstam (förstås), Tomas Bolme, Börje Ahlstedt, mm.

Filmen är för mig värd att se bara för miljöerna i ett snöigt 70-tals-Stockholm. Lasse är ute och svirar på klubbar med sin kompis Bosse (Christer ”Bonzo” Jonsson). Det droppas sexskämt som om Lasse och Bosse vore tonåringar och det spelas Björn Skifs och ABBA. Apropå ABBA så gjorde ju Hallström alla ABBAs musikvideor och även ABBA: The Movie från ’77.

(Originalmusiken står Två och en flygel-mannen Berndt Egerbladh för.)

Vi får se Televerkets klassiska bilar i brandgul färg, s.k. televerksorange. DN i fullformat, innan det blev en tabloid, flimrar förbi. Det skrivs om IB-affären och Jan Guillou i pressen. Resväskor utan rullhjul!

Jag blev imponerad av hantverket och produktionen som helhet. Det är en film på riktigt med ett smart och lekfullt kameraarbete. Man har tagit hela teamet och åkt till Tunisien och spelat in då Lasse och Lena åker på en charterresa dit. De båda har lite olika uppfattning kring det här med att vara turist.

Till viss del så är filmen en serie korta sketcher med roliga figurer. En är Janne Forssell, radio/tv-personligheten som bl a gjorde Hemma hos tillsammans med Kjell Alinge och den underbara tv-serien Jorden runt ihop med filmfotografen Lasse Westman. Forssell dyker upp med jämna mellanrum och klagar på att folk inte umgås längre.

”Vi pratar ju inte med varandra längre!”
”Ingen bjuder ju hem andra!”
”Alla tittar ju bara i sina mobiler!”.

Jomensåatt.

En kille och en tjej är motsatsen till Roy Andersons Giliap som kom samma år.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep