Good Bye Lenin! (2003)

Good Bye Lenin! var en av de mer kända filmerna som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Jag minns att den var ganska hajpad plus att det (väl?) blev ett stort genombrott för den tyske skådisen Daniel Brühl.

Good Bye Lenin! är en tysk dramakomedi om DDR:s fall och återföreningen med Västtyskland. Vi får följa den östtyska familjen Kerner. Mamman som är trogen sitt DDR ser sin son i demonstrationståg mot regimen i oktober ’89 och får hjärtattack av chocken, hamnar i koma och vaknar efter flera månader då regimen fallit. Mamman får komma hem men inte utsättas för sinnesrörelse och sonen med vänner gör allt för att mamman fortfarande ska tro att DDR finns kvar trots att Väst tränger på. Genom fejkade nyhetssändningar, populära gamla östtyska gurkor och annat får de mamman att till en början tro att allt är som vanligt. Men Väst tränger, som sagt, på.

Det här var en ganska skön film som är klart sevärd. Den innehåller både komedi och drama. Roligast är att se hur sonen fixar med de fejkade nyhetssändningarna som t ex förklarar varför en stor Coca Cola-affisch plötsligt täcker hyreshuset bredvid. Det blir kanske lite väl sentimental på slutet. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Soul (2020)

Tiden går fort när man har roligt. Eller nåt. Nu kanske inte mitt Pixar-tema rent betygsmässigt blivit nån jättesuccé men det har ändå varit riktigt kul att gå från att knappt ha sett en enda Pixar-film till att nu ha betat av alla filmer i deras katalog. 23 stycken allt som allt. Det hela startade i januari med Toy Story och nu har vi nått vägs ände med Soul.

Jag tjuvstartade faktiskt temat med att se Soul redan i januari som första film. Nu har jag sett om den för att ha den fräsch i sinnet (eller kanske i själen) och för att se om en omtitt skulle göra filmen bättre eller sämre i mina ögon.

Resultatet? Ja, det blev ungefär samma utfall. Soul är en helt ok film, kanske till och med bra. Men nånting saknas. Jag önskar nästan att filmen hade varit helt realistisk och bara utspelat sig i New York bland huvudpersonen Joe Gardners familj och vänner. Det hade kunnat vara en dramakomedi om hur Joe försöker få rätsida på sitt liv. Ska han fortsätta som musiklärare som mamman vill eller ska han satsa på sin dröm att jobba som jazzpianist. Det här upplägget påminner mig om den helt underbara The Forty-Year-Old Version som bjuder på en mysig dramakomedi i härliga svartvita New York-miljöer med roliga personer. Soul hade kunnat vara en animerad variant av den filmen.

Men det här är en Pixar-film med en sina vanliga ingredienser: en parallellvärld som vi människor inte vet om att den existerar. I det här fallet är det en värld som sköter om allt som händer innan du föds som människa och efter att du dör. Det är en arbetsplats som vilken annan. De döda ska räknas. Nya själar ska hitta sin plats i livet, få sina egenskaper, hitta sin inre gnista, innan de likt en fallskärmshoppare kan glida ner mot jorden och sin födsel.

I den här märkvärdiga världen hamnar Joe när han ramlar ner i en gatubrunn utan lock och dör. För Joe kunde tajmingen inte vara sämre. Han har ju precis fått sitt break, en chans att spela med divan, jazzlegenden och saxofonisten Dorothea Williams. Joe vägrar acceptera sin död. Det aningen märkliga är att det bara är Joe som blir upprörd över sin kommande undergång. De andra själarna står lugnt i kö på rullbandet mot det stora intet.

På nåt sätt hamnar Joe i The Great Before, dvs den arbetsplats där nya själar ska läras upp inför livet på jorden. De som jobbar där misstar Joe för en s.k. mentor, dvs en död själ (eller själen är inte död men väl dess kropp) som innan de åker vidare mot The Great Beyond tar sig an varsin bebissjäl. Joe får en själ kallad 22 dumpad i knät. 22 är en odåga som i flera tusen år varit i detta limbo-läge utan bli redo för att födas. Tillsammans tar de sig tillbaka till jorden för att Joe ska kunna genomföra sin spelning med Dorothea (och kanske kan 22 lära sig nåt också på köpet). Det enda problemet är att Joes själ hamnar i en katt och 22 hamnar i Joe. Body swap comedy! Freaky Friday!

Inledningen är strålande. Musiken och miljöerna är helt underbara. Här hade jag som sagt kunnat hänga mer. Det var faktiskt en ganska ovanlig sak för att vara Pixar, just detta att den fokuserar på vuxna människor som inte är leksaker, myror eller monster. Det är väl egentligen bara Ratatouille och kanske nån till jag kommer att tänka på.

När filmen utspelar sig i The Great Before och på andra märkliga platser så tappade jag lite av intresset. Det var lite fascinerande det hela men jag blev inte berörd på samma sätt som jag blev av Inside Out som ju även den regisserades av Pete Docter och har ett liknande upplägg med en hel värld av känslor i människans hjärna.

I slutändan är det en resa för både Joe och 22. Bägge två kommer till insikt om vad som är värt att leva för. Vilket då undrar ni? Ja, det är det vanliga. Ni vet: glass, pizza, vinden, sanden mellan tårna, att bli skälld på i tunnelbanan. Såna grejor. Eller kanske berget, molnet, skogarna och de sorlande källorna som farbror Isak berättar om för Fanny och Alexander.

Blev det dammigt i rummet mot slutet? Nej, inte alls faktiskt. Inte ens nära. Varför blev jag inte mer berörd. Hmm, jag vet inte. Kanske var slutet lite för enkelt, lite för mycket fint ihopknutet i en rosett. Betyget blir en helt vanlig trea. Bra men inte jättebra.

Slutligen: varje gång jag ser (och hör) nån spela trombon tänker jag på Fred Wesley, min funkiga favorittrombonist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Denna sista Pixar-fredag får jag sällskap av Fripps filmrevyer-Henke igen vilket känns väldigt roligt eftersom han ju var med när jag drog igång projektet med att se alla Toy Story-filmerna. Blev han själaglad av Soul? Ta reda på det genom att klicka här.

Men vänta! Är Pixar-projektet helt slut? Hmm, nej, jag tror faktiskt jag måste bjuda på en topp-10-lista också. Så nästa fredag kommer min lista över Pixar tio bästa filmer! Det känns som en bra avslutning, och den stora frågan är om nån av Cars-filmerna kommer att platsa.

Kanske borde jag ha gjort en topp-10 Bergman i samband med mitt Ingmar Bergman-projekt också? Well, det går ju fortfarande att åtgärda (t ex på fredag om två veckor, vem vet?).

 

Fred Wesley svänger

True Romance (1993)

Jag kollar in skådislistan till True Romance och häpnas över hur många kända skådisar man har lyckats trycka in i en film: Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, James Gandolfini, Tom Sizemore och Chris Penn för att nämna elva. Min preblogg-text om True Romance skrevs i juli 2003.

Jaha, roadie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) har ju redan skrivit om handlingen så då kan ju jag gå direkt på omdömet. Hmm, jag vet inte, jag kanske inte var på humör men jag blev lite illa berörd av våldet som förekom. Speciellt när Clarence dödar hallicken Drexl (skönt spelad av favoriten Gary Oldman) och Alabama börjar gråta för att hon tyckte det var romantiskt. Hur kul är det att ha en man som är mördare?! Det känns inte romantiskt i alla fall. Men, men, hon var väl funtat så och det är ju en sån typ av film där våldet är realistiskt men ändå på skoj på nåt sätt.

Jag älskar Pulp Fiction. Kanske om Tarantino även gjort True Romance (min kommentar: regisserat alltså, inte bara skrivit manus) hade den varit bättre. Jag vet inte. Jag hörde att Tarantinos originalmanus är skrivet på samma sätt som Pulp Fiction, dvs med tidsomkastningar osv. Jag undrar om den hade funkat bättre då? Hur som helst valde regissören Tony Scott att berätta med en normal tidslinje. Det funkade ju också förstås.

Det var nåt som gjorde att jag inte blev helt engagerad av filmen. Det kan ha varit Christian Slater. Jag tyckte inte han var helt cool (min kommentar: nähä, men halvt kanske?). Det fanns några underbara scener förstås. Först och främst, som alla verkar tycka, är det Walken och Hopper som snackar om sicilianare. Hoppers monolog är bland det bästa man kan se och höra. Helt otroligt. Det höjer nästan filmen till en fyra men mitt betyg blir ändå 3+/5. Även scenen i hissen på väg upp till filmproducentens hotellrum var kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Spanish Prisoner (1997)

Det känns som att postern försöker antyda att filmen är en pusseldeckare

David Mamet, vad har vi på honom? Nja, han är nog ingen personlig favorit i alla fall. Däremot har han ju skrivit mängder med manus till både teaterscenen och den vita duken. Enligt IMDb bygger hela 46 filmer på hans manus. Varför är han inte nån personlig favorit? Mm, som regissör har det nog att göra med den där nollställda stilen som han vill att hans skådisar ska agera med. Min preblogg-text om The Spanish Prisoner skrevs i december 2003.

David Mamet har skrivit manus till mängder av filmer: The Postman Always Rings Twice och The Untouchables bl a (min kommentar: hallå! Glengarry Glen Ross!). Konspirationen, som Czech (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) tipsat om tidigare, har han både skrivit och regisserat. Den handlar om forskaren Joe (Campbell Scott) som precis har gjort ett genombrott i sin forskning och företaget han jobbar på kan tjäna miljoner. Joe själv vill också få ut nåt av det hela och litar inte riktigt på sina chefer. Till synes av en slump träffar han Jimmy, oväntat gestaltad av Steve Martin, som vill hjälpa Joe att få ut de pengar han förtjänat. Men… för att citera Di Leva: vem ska jag tro på tro på tro på när tro på när allt är så här?

Det finns en Hitchcock-känsla i filmen får jag nog lov att säga. Oskyldig snubbe blir indraget i nåt mystiskt och man vet inte riktigt vad som pågår, det känner vi igen. Det betyder inte att det är dåligt alls (min kommentar: haha, nej, varför skulle det göra det?!). Manuset är väldigt genomtänkt. Små detaljer som händer i början av filmen får betydelse och man förstår vad som har hänt och varför.

Skådisarna känns träiga precis som Czech skrev på Filmtipset (min kommentar: saknar fina gamla Filmtipset; Letterboxd är inte alls samma sak). Om det var meningen eller ej (att skådisarna är träiga) spelar egentligen ingen roll (för mig). Det är ju vad man upplever själv som är det viktiga. Träigheten verkar vettig när det gäller vissa av rollerna, de som senare visar sig vara bedragare. En sån person som verkar oskyldig och lite tråkig tror man ju inte kan vara bedragare. När det gäller huvudpersonen Joe så hade jag gärna sett lite mer känslor. Det blev lite tråkig som det var nu. Då och då tänkte jag på David Finchers The Game som ju kom samma år och som i mitt tycke är bra mycket bättre. Där känner man verkligen Michael Douglas förvirring och desperation. Här kommer den inte fram lika bra. Men, men, filmen är sevärd om än lite torr för min smak. 3/5 (min kommentar: oj, där var jag snäll!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Ipcress File (1965)

Michael Caine! Sill going strong. Det börjar bli Max von Sydow-varning på Caine. Förra året såg vi honom i bl a Tenet. Senare i år är det biopremiär för Twist, en Oliver Twist-filmatisering i modern tappning med Caine som skurken Fagin. Förutom det är Caine även med i dramakomedin Best Seller OCH enligt IMDb är han med i tre pågående filmprojekt. Inte illa för en 88-åring (som klev ut från trailern och in i rollen). Min kortkorta preblogg-text om The Ipcress File skrevs i december 2003.

Michael Caine spelar en brittisk (vad annars?!) spion som söker efter forskare som kidnappats från England.

The Ipcress File är en småputtrig film där man inte vet vem som är vän eller fiende. Caine är bra som den olydige men duktige spionen Palmer. Regissören använder ideligen olika fantasifulla kameralösningar med nånting i förgrunden som liksom ramar in det som äger rum i bild. Det filmas mot speglar och genom glasögon hela tiden. Detta gick till överdrift eftersom det förekommer i princip i varje scen. Mot slutet tar filmen en intressant vändning och blir ganska spännande. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Le violon rouge (1998)

När jag läser min preblogg-text om Le violon rouge som skrevs i januari 2004 så går mina tankar till en annan film, med ett liknande upplägg, som jag såg på Stockholm Filmfestival 2002. Carnages heter den och handlar om hur tjur som dödats på tjurfäktningsarenan kommer att påverka ett antal människors liv efter sin död. Här handlar det istället om en fiol som gör samma sak efter att den skapats.

Den röda fiolen är en film om en fiol (min kommentar: nähä?!) och dess resa genom historien. Människor kommer och går men fiolen den består. Fiolen, som är ett mästerverk av en italiensk hantverkare, överlever många människor och tidsepoker, från tyska medeltidskloster till Kina och kulturrevolutionen där i slutet av 1900-talet.

Som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) sa i sitt omdöme för ett tag sen så är det en intressant idé och jag tycker resultatet är godkänt. Delhistorien som handlar om den engelske fiolvirtuosen som kom att äga den röda fiolen under en tid är den sämsta. Den kändes lite småtöntig. När fiolen kom till Kina blev det intressant igen. Jag tyckte det uppstod en schysst kontrast här (min kommentar: kontrasten mellan en antik fiol och kulturrevolutionen?).

I slutet som utspelar sig i vår tid blev det nästan en thriller när Samuel L. Jackson försöker lägga vantarna på mästerverket. Det är en vacker film med vacker musik. Hmm, ja, en annorlunda film som bitvis dock kändes lite stel och spretig med sina olika historier. Den är inte helt tajt men klart sevärd. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kemtvätten (1997)

Jag såg klart mer europeisk film (och icke-amerikansk film rent generellt) i början av 2000-talet. Det märker jag när jag gräver fram gamla preblogg-texter från den perioden. Det är isländska, iranska, australiensiska, tjeckiska filmer i en salig blandning. Idag handlar det om Kemtvätten (Nettoyage à sec), en fransk film, och min text om den skrevs i november 2003. Notera att en av skådisarna kallar sig för Miou-Miou.

Kemtvätten är ett fransk film om ett medelålderspar som äger en… kemtvätt. De går på gayklubb, träffar ett syskonpar (en bror och en syster) som uppträder som dragartister. Av nån anledning, kanske för att deras äktenskap börjar gå på rutin, slutar det med att brorsan börjar jobba på tvätten samtidigt som han inleder ett förhållande med frun och dessutom försöker inleda detsamma med mannen. Mannen är mer avvisande än frun… till en början.

Detta är en typisk fransk film med bra skådisar, realistiska miljöer, mycket snack, etc. Den hade en del oväntade händelser men var bitvis udda på ett tråkigt sätt. Jag förstod aldrig riktigt vad den unge killen var ute efter. Lite äventyr kanske bara. Till skillnad från frun (som tycker det är kanon med den unge killen som älskare) förnekar mannen att nån som helst attraktion till killen. På slutet tar det hela dock en lite märklig och oväntad vändning. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

B. Monkey (1998)

B. Monkey? B. Monkey, really? Vad är det för titel på en film? B. Monkey, det låter som en rappare. Jag måste ha sett den här när SVT:s Filmklubb visade den en tisdagskväll för länge sen. När jag nu läser om filmen så ser jag att det är Jared Harris som spelar den där läraren som Asia Argentos rollfigur blir kär i. Så fort jag hör Harris namn nuförtiden så är ju den otroliga serien Chernobyl det enda jag kan tänka på. Min korta preblogg-text om B. Monkey skrevs i november 2003.

Asia Argento (Darios dotter) spelar Beatrice, aka B. Monkey, en italiensk rånerska som plundrar juvelbutiker i London. Hon träffar den ordentlige förskoleläraren Alan. Tycke uppstår och hon vill lämna den kriminella världen men det är, som det brukar vara, lättare sagt än gjort.

Jag tyckte B. Monkey var ganska bra och jag visste inte riktigt vart den skulle ta vägen eller vad den gick ut på, vilket gjorde den intressant. Den kändes lite b ibland men mot slutet blev det spännande, både rent ytligt och även när det gäller vad som händer inom rollfigurerna. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nói albinói (2003)

I min preblogg-text från december 2003 om Nói albinói stämplar jag filmen som en slacker-film. Då kommer jag ju osökt att tänka på Richard Linklaters film Slacker som väl måste vara den ultimata slacker-filmen? Är det Linklater som är slacker-filmens mästare? Är inte Dazed and Confused (som jag inte har sett) ytterligare ett exempel på denna genre?

Nói albinói är en isländsk debutfilm om albinon Nói som bor i ett litet samhälle på Island bland snö och berg. Nói är begåvad men (min kommentar: eller ska det vara ”och” här?) en slacker. Han löser Rubiks kub men somnar i skolbänken. Han driver mest omkring, och går till skolan när han har lust. Han träffar en tjej som jobbar på macken, och blir småkär.

Detta var en intressant film som lovar mer från regissören Dagur Kári. Snubben som spelar Nói är bra. Det förekommer en hel del roliga och annorlunda scener. Jag fick ibland känslan av att se en finsk film. Hela tiden var den sevärd men kanske nåt saknades ändå. Jag vet inte, nån sorts intensitet. Det var en slacker-film, helt enkelt. Rolig och melankolisk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ali Zaoua (2000)

Ali Zaoua är en film om gatubarn i Casablanca som jag såg under en period när jag dammsög filmutbudet efter svåra och jobbiga misärfilmer. Det kunde vara filmer på SVT eller som Zita visade. Just Ali Zaoua vann faktiskt Bronshästen på Stockholm Filmfestival år 2000 (året innan jag började gå på festivalen). Min preblogg-text om filmen skrevs i november 2004.

Hmmm, till en början är Ali Zaoua förvånansvärt tråkig och intetsägande. Den växte dock efter hand och till slut gick det inte att värja sig: den blev gripande. Den minsta killen var en skön karaktär med en sorglös inställning trots svåra förhållanden (och dessutom sjöng han bra också). Men, som sagt, nåt fattades och jag vet inte vad det var. Kanske hade den en för dokumentär känsla, pga sina amtörskådisar, vilket kan göra att det som filmen försöker framställa liksom försvinner. Det blir som en nyhetssändning i stället och filmen går en förbi. Jag fick lite samma känsla när jag såg Michael Winterbottoms ganska uppmärksammade In This World. Jag kan jämföra detta med den ruggigt starka känslan som Eldflugornas grav framkallade. Där såg man pga av den sagoaktiga anime-känslan inte två svältande och föräldrarlösa barn utan bilden av två svältande och föräldrarlösa barn, vilket gav mig en starkare känsla. Jag återkommer senare till Eldflugornas grav som jag nyss sett men inte hämtat mig ifrån riktigt än. Knappt godkänt blir betyget till Ali Zaoua.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: