M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)

Fritz Lang är en regissör som har gjort en hel kader med fina filmer. Från tidiga tyska stumfilmer som Metropolis till noir-rullar som While the City Sleeps och Scarlet Street. Min korta preblogg-text om regissörens första ljudfilm M skrevs i juli 2007.

M är en imponerande film på många sätt, särskilt med tanke på att den har några år på nacken. Den känns modern. Klippningen är innovativ, som t ex när man växelvis visar myndigheterna respektive gangstergänget när de på olika platser har runda bordet-samtal om hur de ska stoppa den gäckande barnamördaren (som spelas läbbigt av en vansinnig och visslande Peter Lorre). Inledningen är mycket bra men sen tycker jag filmen har en svacka i mitten när den känns lite som en torr dokumentär utan nån riktig huvudperson. Jag känner att filmen, för mig, har en del likheter med Citizen Kane. Jag känner mig imponerad men samtidigt något distanserad. Filmen tar sig en aning mot slutet då Lorre gör en imponerande desperat insats. Bäst i filmen är gangsterledaren (Gustaf Gründgens), komissarie Lohmann (Otto Wernicke) och Lorre, förstås.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sicko (2007)

Nu när jag avhandlat den sista filmen som jag såg under Stockholm Filmfestival så kändes det passande att lugna ner sig lite och skicka ut en gammal preblogg-recension. Texten om Sicko skrev jag i oktober 2007, och, nej, jag har fortfarande inte sett den där dokumentären jag nämner i slutet, Manufacturing Dissent.

Som vanligt handlar det om en underhållande och tänkvärd dokumentär/propaganda-film från Michael Moore. Visst är det vinklat och det är ju det som är poängen på ett sätt. Moore vill ha nåt sagt och tar till de medel som står till buds. Jag tror inte han ljuger i nåt han säger. Däremot väljer han att lyfta fram sånt som backar upp hans poäng. Och denna gång är poängen att nåt är sjukt med det amerikanska sjukvårdssystemet. För att få tillgång till sjukvård måste man först ha en sjukvårdsförsäkring och det kan hända att det inte räcker med det då försäkringsbolagets regler och läkare kan sätta käppar i hjulet, ibland bokstavligen då vi får höra om en flicka som dör i en ambulans på väg till ”rätt” sjukhus.

Efter att ha återgett några skräckhistorier om hur (dåligt!) det funkar i USA ger sig Moore av till Europa för att visa hur (bra!) det funkar där. Här blir det en aning fånigt då Europa framstår som rena sagovärlden. Ok, jag håller med Moore i sak; sjukvård är en sån sak som är perfekt att skötas som en beskattad statlig verksamhet och inte som ett vinstdrivande företag. Men i Europa överdrivs det hela, när Moore gång på gång konstaterar att allt är gratis vilket det ju inte är. Moore nämner nån gång att det faktiskt inte är gratis utan en skattefinansierad verksamhet, men ofta är det helt enkelt – gratis, enligt Moore. Dessutom skulle det inte vara svårt för en sån som Moore att göra en liknande ”skräckdokumentär” om t ex psykvården i Sverige. Brister finns överallt.

Efter Europaäventyret styr Moore kosan till Guantánamo med några sjukliga 11 september-hjälparbetare för att de ska få samma vård som fångarna där får. Det slutar med att de istället hamnar i Kuba där de (förstås!) tas emot med öppna armar. Hyfsad pr för Kastros Kuba. Filmen är, som jag skrev först, både underhållande och tänkvärd. Moore har ett allvar som han blandar upp med en skön humor med självdistans, kanske inte självdistans mot sig själv som person men mot sig själv som amerikan om ni förstår vad jag menar. Mot slutet, med hjälparbetarna i Kuba, blir det riktigt rörande. Det är möjligt att det är rörande på samma sätt som t ex i det smaklösa Extreme Home Makeover men här kändes det i alla fall mer mänskligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag ska försöka se den Moore-kritiska dokumentären Manufacturing Dissent som är gjord av (tidigare) Moore-fans för att få en annan vinkling på fenomenet. Ja, han är blivit ett sånt, Moore.

Grâce à Dieu (2018)

Grâce à Dieu är en sorts fransk Spotlight. Om jag skulle skriva en kort beskrivning av filmen i en festivaltidning så skulle jag i alla fall referera till Spotlight, och mycket riktigt gör Stockhohlm Filmfestival just det. Det handlar alltså om den katolska kyrkan och dess pedofilpräster som fick fortsätta jobba med barn trots att ansvariga inom kyrkan hade kännedom om vad som pågick.

I Spotlight var det journalister i Boston som nystade i härvan. I Grâce à Dieu är det istället vissa av offren själva som i Lyon bildar en sorts arbetsgrupp och tar sig an sina egna och andras fall. I många fall har preskriptionstiden gått ut så det går inte att väcka åtal. Men den lilla men envisa arbetsgruppen letar idogt efter flera fall, och viktigast av allt försöker man se till att pedofilprästerna åtminstone blir avstängda.

Det är intressant att jämföra de bägge filmerna. Båda är procedurfilmer som är upplagda på liknande sätt. Känslan i Grâce à Dieu är ändå ganska annorlunda. Det är trots allt i grunden en fransk snackfilm. Det förekommer med andra ord en hel del rödvinspimplande och snackelisnack vid middagsbordet.

Grâce à Dieu är även intressant när det gäller sättet fokus skiftar från person till person under filmens gång. Detta gjorde den en aning oförutsägbar, men även kanske en aning för lång. Vi träffar först Alexandre (Melvil Poupaud), ett offer som har fru och barn och lever ett till synes stabilt liv. Just därför kanske han har kraft och vilja att ta upp striden med kyrkan. Sen försvinner Alexandre plötsligt ur handlingen och vi hoppar vidare till nästa offer och får ta del av hans liv. Slutligen träffar vi ett tredje offer och så småningom går trådarna ihop och och de tre huvudpersonerna möts.

En störande detalj som inte har med filmen som sådan att göra är den svenska titeln. I Guds namn fick den heta i Sverige. Detta är en direkt felaktig titel. Grâce à Dieu betyder (Med) Guds försyn och har en direkt koppling till nåt som sägs i filmen i en avgörande scen. Med Guds försyn, I Guds namn, det kan tyckas spela mindre roll men när originaltiteln syftar på en replik som faktiskt sägs så känns det galet att ändra betydelsen. På engelska heter filmen mycket riktigt By the Grace of God.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Grâce à Dieu ihop med Carl (tack för att du höll en plats åt mig!). Kolla in hans Letterboxd-recension för att se vad han tyckte.

Deerskin (2019)

Quentin Taran… eh Dupieux kommer nog aldrig göra mig besviken. Nu har jag inte sett speciellt många av hans surrealistiska pärlor men de jag har sett, Reality och Au poste!, har funkat bra. Jag upptäckte nu att jag missat att skriva om Au poste!! Aj då, det var ju en miss.

Deerskin är den senaste i raden av hans filmer som visas på Stockholm Filmfestival. Om man jämför med både Reality och Au poste! så är det en ovanligt normal film eftersom det som händer i filmen rent logiskt kan hända även i vår verklighet. I framförallt Reality så går Dupieux full Lost Highway genom att bita sig själv i svansen i form av en film i en film i en film…

Det som händer i Deerskin skulle faktiskt kunna hända rent praktiskt. Sen att det inte skulle kunna hända ändå, det är en annan sak. Dupieux har som vanligt byggt upp en egen verklighet där personer beter sig udda.

Huvudperson är Georges (Jean Dujardin från The Artist) som är besatt av först en hjortskinnjacka och sen alla andra klädesplagg gjorda av hjortskinn. Dessutom vill han (eller egentligen hans nya jacka av hjortskinn) bli den enda i världen som har jacka. Det ska alltså finnas endast en jacka i hela världen och den ska Georges bära själv. Ingen annan får ha jacka.

Georges är på flykt undan sitt eget liv och filmen kanske kan betraktas som en sorts absurd tragedi. I en liten by träffar han servitrisen Denise, spelad av Adèle Haenel som jag kände igen från bröderna Dardennes Den okända flickan. Tillsammans börjar de spela in en film. Georges filmar och Denise klipper.

Nej, Dupieux gjorde mig inte besviken den här gången heller. Det finns nåt väldigt lockande över hans stil. Man vet aldrig vad som väntar i filmerna – och det är en skön känsla. Inget hänger ihop men samtidigt gör det just det. Dupieux gör inte heller speciellt långa filmer. Nej, det handlar om tätpackade filmer på runt 90 minuter. Det kan jag uppskatta, speciellt när man sitter i salong 2 på Sture i bastuvärme, ingen luft och noll benutrymme.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deerskin var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Fiffi pratar om den i SoF-podden
Letterboxd-Carl

Halloween (1978)

För ett antal år sen kollade jag igenom de klassiska amerikanska skräckfilmerna A Nightmare on Elm Street (ettan och trean), Halloween, Friday the 13thThe Evil Dead, Hellraiser, The Texas Chain Saw Massacre och Romeros första zombietrilogi. I dessa allhelgonatider så passar det väl att skicka upp min preblogg-text om just Halloween som skrevs i februari 2004.

John Carpenters klassiska skräckis med Jamie Lee Curtis i huvudrollen (som barnvakternas barnvakt) tar sin början 1963 då en sex år gammal Michael Myers hugger ihjäl sin syster. 15 år senare rymmer han från den anstalt där han suttit inspärrad. Myers läkare doktor Loomis (Donald Pleasence) tror att han är på väg hem till sin gamla hemstad Haddonfield för att sprida skräck. Han har inte fel. (Min kommentar: Muahahaha.)

Jag gillade verkligen början av filmen, och då den är en fyra. Carpenters egenhändigt komponerade musik satte rätt stämning direkt och prologen med en lång tagning sedd från Michaels sexåriga ögon på väg till sin syster med en kniv är verkligen skickligt gjord. En mycket bra s.k. point of view-tagning, av samma kaliber som inledningen i Strange Days t ex. Även början av den del av filmen som utspelas 1978 var bra: när Michael börjar visa sig för Jamie Lee och doktor Loomis kommer till Haddonfield.

Det kanske hörs att det kommer ett ”men” också, och det kommer här. Men – sen tycker jag filmen tappar ganska mycket. Det blir för mycket upprepningar. Michael står där med sin mask, Jamie Lee ser det. Jamie Lee tittar igen och då är han borta. Tredje gången så är det liksom inte spännande längre. Under sista delen av filmen tyckte jag att spänningen var helt borta. Det händer liksom inget. Ibland behöver det inte hända så mycket men det kan ändå vara en kuslig stämning. Inte så här tyckte jag. En filmnörddetalj är att Jamie Lee och barnen hon vaktar sitter och kollar på sci-fi-filmen Forbidden Planet (1956) med Leslie Nielsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Passion of the Christ (2004)

Jag råkade ramla på en gammal preblogg-text om The Passion of the Christ som jag skrev när jag hängde på ett numera avsomnat filmforum. I texten, som skrevs i april 2004, dyker jag relativt djupt i ner handlingen och jämför med hur det var skrivet i bibeln. När jag nu kollar igenom forumtråden om filmen så ser jag att diskussionerna var relativt heta; därav min analyserande text om huruvida filmen var antisemitisk eller ej.

Jag ska erkänna att jag gillar filmer med bibliska teman. Som Lestat (min kommentar: en gammal filmforumkompis (VIF) som avskydde kristendomen, Jesus och Mel Gibson) har nämnt tidigare så är ju bibeln rena fantasyn och fantasy gillar jag. Den senaste ”bibliska” film jag såg var den mäktiga Ben Hur som jag gillade mycket. I Ben Hur är inte Jesus med mycket alls men han spelar ändå en mycket viktigt roll och filmens fullständiga titel är faktiskt Ben Hur – A Tale of the Christ. Ok, åter till Cold Mount.. eh, The Passion of the Christ. Efter att ha läst igenom slutet av de fyra evangeliumen kan jag bara konstatera att filmen återger händelseförloppet på samma sätt som i bibeln. Det verkar som om det mesta är taget från Lukasevangeliet men vissa saker kommer från de andra snubbarna (Matteus, Markus och Johannes). Exempelvis så säger Jesus innan han dör ”Det är fullbordat” i filmen. I bibeln är det bara Johannes som har med detta medan en karaktär som Herodes bara nämns av Lukas (åtminstone i samband med att Jesus grips och förhörs). Så rent teoretiskt kan jag inte klaga på att regissören och manusförfattaren Mel Gibson återgivit nån påhittad version. T ex så är det ju fariséerna (översteprästerna) som vill korsfästa Jesus. Fariséerna var en ”sekt” inom judendomen som var renläriga och dessutom förmodligen rädda att förlora sin makt om det nu visade sig att Jesus verkligen var Messias. De kan alltså inte ses som representanter för judarna. De fick visserligen med sig folkmassan av ”vanliga” judar men detta kan ses som nån form av masspsykos. Idag dömer vi ju inte ut tyskar som ett ondskefullt folk även om det gick som det gick i 30-talets Tyskland. Sen var ju faktiskt Jesus jude själv. Och en annan sak som jag funderat på är att Jesus död (och senare återuppståndelsen) faktiskt är grunden för kristendomen (Jesus tog på sig allas synder osv). Så kristna idag ska väl snarare tacka dem som korsfäste Jesus, eller?

Vissa har klagat på att Pilatus framställs som ganska sympatisk. Nu är det i princip så han framställs i biblen också så då får klagarna klaga även på bibeln. Nu kan man ju hävda att Gibson valt att vinkla det hela till Pilatus fördel och till judarnas nackdel men för mig stämde det ganska väl med vad som hände i bibeln. Det enda lustiga och lite märkliga som jag noterade var att Herodes framställdes som en fjollig bög och hela hans hov som ett gäng After Dark-aspiranter. Jag förstår inte riktigt vad det skulle vara bra för. Det kändes lite som om Gibson här försökte säga att allt som är annorlunda är farligt och fel. Det var ganska onödigt.

Ok, nu till det rent filmiska. Eftersom jag som sagt brukar gilla bibliska historier så kunde jag inte låta bli att till en viss grad gilla filmen. Den förmedlade en ödesmättad stämning och hade vissa starka scener. Jag tyckte början i Getsemane var bra gjord. Mörkt och stämningsfullt. Vissa har klagat på Djävulen men jag tyckte denna gestalt var bäst i hela filmen. Ok, Gibson har valt att göra Djävulen till en androgyn varelse, spelad av en kvinna med rakade ögonbryn. Filmkrönikan-Orvar kallar Gibsons Satan för en David Bowie-figur och han tyckte det kändes lite konstigt. Nja, jag vet inte. Gestaltningen av Herodes kändes märkligare. Djävulen var ändå lite småläskig som sig bör. Att använda arameiska (inte armeniska!), latin (och hebreiska?) var bra och gav en helt annan känsla. Sen ska tydligen romarna i Jerusalem vid den här tiden ha pratat grekiska har jag hört, men vad fan.

Till det negativa hör att man redan i början i Getsemane började tröttna på slow motion-scenerna. Att se Jesus bli gripen i Getsemane i slow motion, att se Jesus bli piskad i en kvart i slow motion, att se Jesus falla under kortets tyngd gång på gång på sin väg upp mot Golgata i slow motion, att se Jesus få spikarna inspikade i slow motion, etc, etc, blev för mycket. Sen krävs det nog för att bli helt gripen av filmen att man helt enkelt är kristen och har en relation till Jesus. För oss andra så är det för lite s.k. backstory, dvs en bakgrund till karaktärerna, i det här fallet Jesus och t ex Maria från Magdalena. Rent känslomässigt räcker det inte med några korta tillbakablickar från Jesus tidigare liv. Exempelvis så var det en tillbakablicksscen som tydligen visade när Jesus drev ut onda demoner ur Maria från Magdalena. Jaha, det fattade ju inte jag utan läste om det först efteråt. Så filmen kräver nog att man kan sin bibel innan man ser den. Jag måste också nämna att jag tyckte det var lite lustigt, och nästan malplacerat, att Gibson ett antal gånger använder rena skräckfilmseffekter, t ex i skildringen av Judas ångest efter att ha förrått Jesus eller när Djävulen, bärandes på en mutantbebis, gled förbi för att kolla in pryglingen av Jesus. Haha, ganska kul ändå. Nåväl, Gibsons spektakel räcker till godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Efter att jag sett filmen blev jag vid utgången ”överfallen” av personer som ville dela ut en broschyr vid namn ”Mannen som förändrade världen”. Me not like. Funderade på att ta en för Lestats räkning, men sket i det… 😉

Final Destination (2000)

Final Destination från år 2000 startade en liten serie filmer om Döden. Fem stycken har det kommit där den senaste är från 2011. Själv har jag bara sett den första och jag tror att det kommer att förbli så. Det känns inte som att det går att mjölka den här filmidén så många gånger utan att det blir ren repetition. Min preblogg-text om den första filmen skrevs i april 2004.

Alex, som verkar lite smått besatt av Döden redan från början, ska på klassresa till Paris men får på planet innan start en vision om deras kommande död och att flygplanet ska krascha. Han får panik, det uppstår tumult och Alex lämnar planet med sex andra. Givetvis kraschar planet strax efter start och alla ombord dör. Men Döden hade en plan och den ändrar man inte på så lätt, utan en efter en så dör även de som lämnade planet. Alex försöker komma på hur man kan lura Döden. Muahaha.

Hehe, ja, det var en bra idé och jag gillade inledningen på filmen, på planet, visionen, paniken, de lämnar planet etc. Det var bra gjort. Första dödsscenen var också skön och faktiskt lite småkuslig. Hmmm, men sen tycker jag det övergår lite till en mer normal tonårsskräckis med mindre av kuslig stämning och mer av action. T ex tyckte jag hela sekvensen när en rollfigur var fast i en bil under ett åskovädret och med en fladdrande elledning bara var jobbig.

Jag tyckte att Alex snack om Dödens plan hit och dit blev lite för övertydligt. Den kusliga stämningen försvann då, och det blev nästan töntigt. Jag kände att regissören James Wong inte kunde bestämma sig för om det skulle vara en rysare eller en rysarkomedi, vilket gjorde att det i alla fall för mig varken blev hackat eller malet. Jag tycker även alla dessa amerikanska high school-tonåringar börjar bli lite tröttsamma. Jag har ledsnat på dialogen, miljöerna och skådespelarstilen. Men, det medges, inledningen och dödsscenerna var ok och dessa är anledningen till att filmen får godkänt. Jag gillar även scenen med bussen, men tyvärr hade jag redan sett just det klippet så jag var beredd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

American Psycho (2000)

”Try getting a reservation at Dorsia now, you stupid fucking bastard!”

Mary Harron är en regissör som man inte har hört eller hör så mycket om. År 2000 gjorde hon den relativt uppmärksammade filmatiseringen av American Psycho men efter det försvann hon från filmscenen och har mest sysslat med att regissera tv. Jag undrar om det delvis beror på att hon är kvinna? Det är lite samma sak med exempelvis Patty Jenkins och Debra Granik. Varsin uppmärksammad film (Monster och Winter’s Bone) men sen blev det tyst. Nu är dock bägge dessa tillbaka med Wonder Woman respektive Leave No Trace. Kan man hoppas på en liknande comeback för Harron? Min text om American Psycho skrevs i mars 2004.

Det är kul att det är en kvinnlig regissör, Mary Harron, som ligger bakom den här filmatiseringen av Bret Easton Ellis roman med samma namn, en roman jag faktiskt har läst. Christian ”Bio.nu-älsklingen” Bale (min kommentar: Bio.nu var en filmsida vars forum jag hängde på när det begav sig och alla där gillade Bale) spelar Patrick Bateman, en ångestfylld Wall Street-yuppie som är besatt av att vara rätt. Det gäller kläder, hudlotion, musik, ID-kort, hippa restauranger, ja, allt som är viktigt i livet! Han har en fästmö (Reese Witherspoon) och han gillar att mörda hemlösa, horor, och andra yuppies som är mer rätt än vad han själv är.

Oj oj, jag gillade verkligen typ de första 45 minuterna av den här filmen. Då är det en klar fyra. Det var ju hur roligt som helst att se Bale glida runt i den ytliga världen bland restauranger, kreditkort och Huey Lewis and the News. Helt underbart var ju också när han skulle mörda den där fruktansvärt irriterande Paul Allen (Jared Leto) som hade finare ID-kort än stackars Bateman. Regnrock på, yxa fram, samtidigt som han ingående berättar om musiken som han spelar på sin svindyra stereo. Hehe, underbart. Oj, vad jag skrattade då.

Just dessa ovan nämnda musikrecensioner förekommer även i boken, och då bryts tillfälligt historien för att berätta om Genesis, Whitney Houston eller Huey Lewis. Kul att regissören Harron har integrerat detta på ett ganska smart sätt i filmen.

Mot slutet så spårar tyvärr filmen ur lite tyckte jag, eller snarare så tar den fel spår. När den försöker bli allvarlig (som jag tolkade det) så funkar det inte riktigt eftersom den känts som en absurd komedi fram tills dess. Jag tycker inte filmen lyckas knyta ihop säcken och komma fram till nån riktig poäng. Men den var ändå rolig, underhållande och sevärd.

Bale ser ruskigt vältränad ut (han måste ha gått på strikt diet) och passar perfekt in i rollen som yuppien som desperat vill passa in. Han lyckas perfekt med att gestalta detta genom sitt minspel, ansträngt ibland när han blir irriterad och med ett falskt dollargrin när det måste till. Bravo, Bale! Jag skulle gärna vilja se honom i en roll där han spelar lite mer vanlig, och inte hjärntvättad polis (Equilibrium) eller psykopat som här, för att se om han klarar det. (Min kommentar: ja, har vi fått se det? En normal Bale?!)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En komikers uppväxt (2019)

Innan jag såg En komikers uppväxt på Malmö Filmdagar så hade jag noll koll på den historia som skulle berättas. Jag hade kanske sett några glimtar av 90-talsserien som gjordes med Björn Kjellman men Jonas Gardells bok och detaljer om handlingen var okänd mark för mig. Och kanske bidrog detta faktum till att jag uppskattade filmen mer än jag gjort annars. Jag tycker alltid det bästa är att gå in i en film helt blank, utan att ha sett trailers, läst bokförlagor eller känna till en massa om handlingen. Men det är väl kanske en självklarhet.

För folk som däremot sett både tv-serien och läst boken så kan man ju ställa sig frågan: varför göra den här filmen? Men för mig är det ju första gången jag tar del av materialet. Vinst för mig!

Men jag kan faktiskt tala om en orsak till att det var bra att man gjorde en ny version av Gardells berättelse. Svaret är Johan Rheborg. Han är nämligen svinbra som den vuxne Juha, komikern som är filmens huvudperson. Rheborg känns totalt trovärdig och naturlig som komiker (kongenial rollbesättning) med ångest över saker och ting som hände under skoltiden, då för länge sen, i villaförorten. Det går så långt att Juha inte längre kan uppträda utan får nån form av panikattacker. För att komma på fötter igen beslutar han sig för att kontakta sina gamla skolkamrater för att konfrontera dem… eller sig själv.

Uppblandat med sekvenserna i nutid får vi tillbakablickar från skoltiden. I själva verket så är det dock scenerna med barnen i skolan som dominerar, vilket är lite synd. Dessa delar av filmen är tyvärr inte lika bra som de ganska korta bitarna vi får med Rheborg. Skildringen av dåtiden är inte dålig egentligen men nutidsscenerna har ett helt annat allvar och en annan nerv.

Den allra bästa scenen i filmen var en outhärdlig sekvens när Rheborg i logen efter en föreställning får besök av en gammal plågoande från skoltiden. ”Äh, vafan, kom igen nu, kom och ta en öl med mina polare!!”. Juha faller tillbaka i gamla mönster, viker sig och spelar sin gamla bekanta roll. Jag fick lite vibbar av Återträffen eller nån obehaglig Ruben Östlund-scen.

Här måste jag även nämna vem som spelade den där plågoanden. Det var Johan Falk själv, dvs Jakob Eklund. Det tog dock typ fem minuter innan jag förstod vem det faktiskt var. Eklund var rödplufsig i ansiktet och hade silverfärgad Zlatan-frisyr. Han var sig totalt olik från Falk-filmerna – men han var mycket bra.

Barnskådisarna är alltså inte dåliga, men bitvis är det allt lite stelt, det måste jag säga. Miljöerna i 70-talsscenerna är så proppfulla med bitterljuv nostalgi att jag fick ont i magen. Men grejen var att det nästan blev för mycket med kläderna, cyklarna, frisyrerna, gillestugorna och klassrummen med bänkar med blå lock. Så mycket att det kändes som att det var ett museum vi tittade på. Det här gällde även en del av rolltolkningarna, som var så överdrivna att de blev karikatyrer.

En sak som gjorde att filmen höjdes en del för mig var att jag kunde relatera till en några saker som hände i filmen då under skoltiden. Det hade att göra med vissa barns etniska bakgrund och en del andra saker som jag inte vill gå in på eftersom det vore att spoila filmen.

I slutändan hade jag ändå önskat mig en film som hade fokuserat mer på Rheborgs gestaltning av Juha och byggt ut hans rollfigur och gett oss mer kött på benen där. Så bra var nämligen Rheborg. Som helhet var det här ändå inte så illa pinkat. Mot slutet blev det t.o.m. lite dammigt i salongen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioEn komikers uppväxt har biopremiär idag fredag. Är den värd ett biobesök? Ja, men kanske det. Film är ju bäst på bio, i alla fall om man slipper skrikande ligistgäng, och det tror jag man slipper på den här filmen.

Fler åsikter om filmen: Fiffi pratar om den i SoF-podden och Sofia skriver om den på Rörliga bilder och tryckta ord (men först efter att hennes Halloween-tema är klart).

Ad Astra (2019)

Jag blev lite förvånad när jag såg att James Gray skulle göra rymdfilm. Jag hade hört talas om en rymdfilm med Brad Pitt som skulle heta Ad Astra (mot stjärnorna) men jag hade inte snappat upp att det var James Gray som var regissör.

Spontant känns inte Gray som ett klockrent val för den här typen av film. I efterhand så inser jag dock att Gray inte har gjort ”den här typen av film”, i alla fall inte den typ jag tänkte på (vilket var en sorts blandning av Gravity och det flummiga slutet i 2001). Vad vi istället fick var en torrare version av… låt oss säga Gravity trots allt, fast inte alls lika spektakulärt intensivt och med Terrence Malick som regissör.

Brad Pitt spelar den inbundne astronauten Roy McBride som är duktig på sitt jobb och duktig på att inte visa känslor. Hans vilopuls ligger på 47 och går aldrig över 80. Bra egenskaper när det kniper i rymden. Man kan säga att han är en mänsklig version av HAL.

Jorden drabbas av kraftfulla elektriska stormar som även hotar hela solsystemet. Roy får i uppdrag att åka till Neptunus för att reda ut vad som hänt med ett rymdskepp som försvann under en mångårig forskningsresa. Man tror att det försvunna skeppet har en koppling till elstormarna. Vem som var kapten på skeppet? Roys pappa Clifford, spelad av Tommy Lee Jones.

Fast först gäller Roys uppdrag bara att åka till Mars för att därifrån skicka ett meddelande mot Neptunus och farsan sin. När man sen ganska oväntat får svar så kopplas Roy bort från uppdraget. Roys personliga koppling till Clifford gör att man inte litar på att han kommer utföra det som måste utföras.

Det jag kanske gillade mest med (d)Ad Astra var världsbyggandet. Filmen känns bitvis väldigt vardaglig. Vi har reguljära flygturer till månen, inget konstigt med det. Du får betala extra om du vill få en filt av kabinpersonalen. Månen har blivit en turistfälla som mest liknar en nöjespark med gallerior och annat, och påminde kanske lite om hur Mars framställdes i Total Recall.

Jag gillade även hur det görs klart att månen inte tillhör nåt speciellt land. Överlag är det en kaotisk och farlig plats. Det finns säkra områden men alla vill ha sin bit av månkakan. Om man ska ta en månbil och åka på en utflykt så gäller det att se upp för månpirater.

Allt i filmen känns inbott och på riktigt. Bitvis fick jag samma känsla som i Prospect, en av 2018 års bästa filmer. Vardagligt var ordet. Till och med actionscenerna kändes vardagliga.

Så sammanfattningsvis kan man säga att filmen kanske talade mer till min hjärna än mitt hjärta. Den är aningen torr men ändå riktigt bra och intressant hela tiden. Jag störde mig inte så mycket på Pitts berättarröst som återkommer med jämna mellanrum. Oftast så kändes det mer som ett poetiskt inslag snarare än att den ska förklara nåt i handlingen. Men ibland var den onödig, framförallt när den på ett övertydligt sätt ska förklara hur Roy känner.

Slutet är något av en besvikelse, inte en jättestor besvikelse, men ändå. Jag hade väntat mig nåt storslaget men nu var det som att det stressades igenom och utan nåt känslopåslag hos mig. Efter det egentliga slutet fick vi dessutom en extrainsatt scen som ska visa vad som hände sen, och den kändes som sagt extrainsatt och med en annan ton som inte stämde med resten av filmen.

Min favoritscen och den när Pitt verkligen imponerade var när han skulle läsa upp de där meddelandena som skulle skickas till pappan. Han har fått ett papper han ska läsa ifrån men efter ett tag går han off script och pratar från hjärtat på ett sätt som jag fann rörande. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen. Bra spelat, Brad!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: