Trouble Man (1972)

Trouble is here! He’s street smart and steel hard. He’s a healer, a fixer.

Mr T: ”My name is T, baby”.

He wears 600 dollar suites, drives a 10000 dollar car, and he carries two guns: one to stop trouble and one to make trouble. He was born in the ghetto and raised in the streets. He’s been a man since he was a kid, and trouble is this mans name. If you got trouble, call T and leave a message. Service is prompt, efficient and deadly!

TROUBLE MAN, you jive him, he’ll wash you away. TROUBLE MAN.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni undrar vad ovanstående text är för nåt så är det en transkribering (gjord av mig, inte ChatGPT) av trailern för blaxploitation-filmen Trouble Man. Rätt upp och ner, bara så där. Jag tyckte den beskriver filmen rätt så bra. Ibland gör man det lätt för sig. 🙂 Jag kan även tillägga att filmmusiken (albumet finns på Spotify) av Marvin Gaye givetvis är helt underbar. Här är den förlängda versionen av låten ”‘T’ Plays It Cool”. Snubben som spelar trummor förtjänar ett pris… och vem spelade trummor? Jo, min research visar att det var Marvin Gaye själv! Coolt. Under inledningen av sin karriär var han tydligen ofta studiomusiker som just batterist.

Jeremiah Johnson (1972)

Jeremiah Johnson inleds med en ouvertyr (!). Vilken grej! En grej som ju Tarantino använde i sin western-hyllning The Hateful Eight. Här sätter ouvertyren stämningen direkt. Vi bjuds på både melankolisk fiolmusik och ett avsnitt med riktigt pampig musik.

Jag undrar hur musiken reflekterar stämningen i resten av filmen? I slutet av ouvertyr blir musiken på gränsen till otäck, nästan som ljudspåret i en skräckfilm. Mm, intressant.

Filmen har för övrigt även en mellanakt (entr’acte/intermission).

Krigsveteranen Jeremiah Johnson (Robert Redford) beslutar sig för att bli en bergsman och livnära sig som pälsjägare i Klippiga bergen. Inledningsvis går det inte så bra för Jeremiah. Han klarar i princip ingenting. Jag fick nästan lite Into the Wild-vibbar. Men så träffar han på pälsjägaroriginalet Bear Claw (Will Geer) som lär upp honom i bergslivet. Bear Claw är en helt underbar karaktär. En favorit!

Början av filmen är kul, på gränsen till en komedi. Det är även härligt snöiga miljöer. Snö på film är alltid rätt. Men säg det roliga som pågår för evigt. Runt hörnet väntar diverse tråkigheter för Jeremiah. Den svenska titeln, Jeremiah Johnson – indiandödaren, skvallrar om vilka tråkigheter. Jeremiah vill fly den grymma verkligheten men det är ju som alla vet omöjligt.

När tråkigheterna började kom jag att tänka på en Clintan-western. Hmm, vilken kan det vara? Jo, The Outlaw Josey Wales är det förstås. Hämndtemat är tydligt i bägge filmerna.

Mot slutet av filmen blir det riktigt sorgligt. Jag önskade att Jeremiah skulle få behålla tiden av familjelycka en stund längre men det var ju ofrånkomligt att det inte skulle bli så.

Filmen är lite rolig, lite melankolisk, och mot slutet både sorglig och nästan som en skräckfilm. En ballad till film. Och, ja, ouvertyrens musik återspeglade alltså filmen som helhet på ett bra sätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Booksmart (2019)

Booksmart är en film som jag buntar ihop med filmer som The Edge of Seventeen, Eighth Grade och Lady Bird. Filmer om tjejer som försöker ta sig levande genom plugget, högstadiet eller gymnasiet.

Här är det två tjejer, Molly (Beanie Feldstein) och Amy (Kaitlyn Dever), som har fokuserat på att plugga snarare än att parta. Sista kvällen får de dock för sig att det är dags för FEST.

Hmm, inledningen gjorde mig nästan sugen på att stänga av. Det var för hysteriskt. Jag är inte så förtjust i de flitigt förekommande musikmontagen med modern hiphop och slowmotion. Och jag vet inte om den ”råa” sexdialogen är så rolig egentligen.

En sak jag uppskattade var att Molly och Amys party-klasskompisar hade fokuserat på att både festa OCH plugga och till tjejernas förvåning minsann hade kommit in på fina college. Aj då! Vi har varit nördar i onödan.

Filmen lyfter en hel del när Molly och Amy skiljs åt på FESTEN och kör sitt eget race. Då blir det plötsligt mer på riktigt och inte så hysteriskt.

Jag delar ut en stabil trea (och en halv) till Olivia Wildes regidebut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Born to Fly (2022)

Born to Fly är en helt ok sportdokumentär om stavhopparmiraklet Armand ”Mondo” Duplantis.

En sak som är avgörande för hur en dokumentär upplevs är hur stor access filmmakarna har haft. Precis som är fallet med Greta-dokumentären så känns det som att man har haft access. Å andra sidan kan man ju misstänka att om familjen ger inblick i hur saker och ting funkar så kanske filmmakarna förväntas att filtrera bort eventuellt känsliga saker. Inte vet jag, men jag kan tänka mig det.

Det roligaste med dokumentären var nog att se Mondo att som liten knatte hoppa stav. Killen har (eller åtminstone hade) ett bisarrt stor huvud i förhållande till resten av kroppen. Han ser ut som en stavhoppande minion. Och envis var han också.

Det var även kul att se vänskapen mellan Mondo, Renaud Lavillenie och Sam Kendricks (just Kendricks fick vi dessutom följa lite extra). Den vänskapen är ju nåt som man verkligen ser under tävlingar. Det verkar för övrigt gälla alla stavhoppare. Det är inte riktigt samma sak inom andra idrotter.

Roligaste tävlingen att återuppleva var den där kvällen i Berlin 2018 när Mondo hoppade 6.05 med luft. Helt galet.

Om jag ska rekommendera två andra sportdokumentärer så får det bli Diego Maradona och Senna, båda av Asif Kapadia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären Born to Fly finns att se på SVT Play

Judas and the Black Messiah (2021)

Judas and the Black Messiah hade kunnat heta The Assassination of Fred Hampton by the Coward William O’Neal. Det är en en tragisk historia om en ung kriminell snubbe (LaKeith Stanfield, Snoop i Straight Outta Compton!) som blir värvad av FBI för jobba undercover bland Svarta pantrarna. Ledaren, Fred Hampton, spelas av Daniel Kaluuya och han vann faktiskt en Oscar för bästa manliga biroll. Hmm, jag kan tycka att Stanfield, som var nominerad i samma kategori, faktiskt är den bättre av de båda. Kanske borde Stanfield egentligen varit nominerad som huvudroll. Det hela handlar om den hopplösa situation O’Neal har hamnat i och Hampton känns mer som en bifigur. Det är O’Neals dilemma som är filmens fokus. En lustig detalj är att filmen var nominerad som en av 2020 års bästa filmer men den hade premiär i februari 2021. En pandemieffekt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Greta (2020)

Greta är en dokumentär som kanske känns som en propagandafilm. Filmmakarna har haft full access, eller i alla fall den access som familjen valt att ge. Vi får se både framsidan och baksidan av det liv som Greta lever. Jag tror själv att Greta är ärlig. Klimatfrågan är det hon brinner för. Hur ärliga är de som har gjort filmen? Det vet jag inte, men det känns lite märkligt att man började filma Greta väldigt tidigt då hon satt där vid Riksdagshuset i september 2018. Nån hade i alla fall en agenda. Sen är det nåt med ungdomar som protesterar mot nåt, bara för att, som känns off. De protesterar, demonstrerar och skriker för att de känner ett sammanhang snarare än att de kanske brinner för sin sak på samma sätt som Greta gör. Det är i alla fall den känslan jag får. De toppolitiker som Greta möter, ja, de känns mest obekväma i situationen. Pinsamt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Därmed tar bloggen nyårsledigt och är tillbaka på onsdag nästa år. God Nytt År!

Wolfwalkers (2020)

Tomm Moore är en irländsk animatör med en speciell tecknarstil. Sen tidigare har jag sett den väldigt vackra Song of the Sea. Hur är då Moores stil? Ja, det är så långt ifrån Pixar man kan komma. Det känns som att titta på akvarellmålningar ungefär. Vattenfärger där bakomliggande streck och former syns igenom.

Dessutom är det som att allt är platt. Det är lustiga perspektiv där det saknas djup och påminner lite om hur man (läs: jag) målade som barn. Det förekommer ofta även en speciell symmetri med fyrkantiga och runda former. Det är utstuderat på det sättet.

Wolfwalkers är en klassisk sagohistoria som inledningsvis påminner om Pixars (apropå Pixar) Brave. I Brave handlade det om björnar som var människor och människor som var björnar. Här är det istället, som titeln skvallrar om, vargar i fokus.

Robyn är en ung äventyrslysten tjej som upptäcker en hemlig dold värld i skogen bakom täta buskar. Mina tankar gick till The Secret Garden och jag tror att det är den brittiska tv-serien från 1975 jag tänker på.

Ja, det är som sagt ett klassiskt upplägg och jag blev påmind om några av Studio Ghiblis filmer, kanske främst Prinsessan Mononoke. Precis som i den är det som att naturen nästan är ond, eller åtminstone farlig för människorna som vill hugga ner träd för att kunna bruka jorden. Robyn blir länken mellan naturen och människorna.

Klart sevärt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅

Därmed tar bloggen julledigt och är tillbaka om en vecka. God Jul!

🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅

No Time to Die (2021)

Vem blir den nya Bond? Ja, det är frågan eftersom No Time to Die är Daniel Craigs sista film som 007. Jag har gillat Craigs Bondfilmer överlag. Casino Royale är en toppfilm. Är No Time to Die en värdig avslutning? Mm, hyfsat bra får man väl säga. Vi är i London, Kuba, Italien och Lofoten. Lite lustigt är det inte står med text var vi är nånstans. Brukar inte det alltid stå? Kanske ville man att det skulle vara lite mer mystiskt här? Rami Malek är skurken och han är varken bättre eller sämre än nån annan skurk. Lite halvtrist som det brukar vara i de flesta av Bondfilmerna. Vi bjuds på schyssta actionsekvenser och Ana de Armas var en frisk fläkt men kanske inte Guds gåva till mänskligheten. Den engelska som pratas med brytning i filmen funkar inte. Det blir för överdrivet och framstår som parodiskt. Slutet av filmen motsäger sin egen titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Meyerowitz Stories (2017)

Son och far Meyerowitz (Adam Sandler och Dustin Hoffman)

När jag kollar igenom betygen på de filmer jag har sett av Noah Baumbach tidigare så framstår han som något en favorit. Betygsraden är 43434. The Meyerowitz Stories hoppade jag av nån anledning över men nu är den sedd. Jag gillar den ganska så direkt. Allt sätts upp genom relationer, dialog och repliker. Efter hand förstår man att det finns en hel del gammalt groll i familjen Meyerowitz. Kramar förekommer men de är märkligt kalla. Just den där kylan kan jag ibland tycka är ett sorts signum för Baumbach (men inte på ett negativt sätt). Ofta är rollfigurerna inte speciellt sympatiska. Relationen mellan Adam Sandlers rollfigur och hans dotter var dock mycket fin. Filmens finaste. Det där grollet jag nämnde tidigare, kommer det komma upp till ytan? Har påven en lustig hatt? En stark trea blir Baumbach-betyget denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

En kortis om Quentin Tarantinos senaste Once Upon a Time in Hollywood kommer här. Hmm, Tarantinos filmer. Det var alltid ett event förr i tiden.

Rick Dalton (Leo) och Cliff Booth (Brad) är perfekta namn på våra huvudfigurer. Rick dricker sprit och Brad dricker selleridrink.

Det är värre att falla från en hög Hollywood-karriär som Rick gör jämfört med Cliff som bara struttat along som stuntman. Då har man liksom inget att fall från, förutom hustak.

Al Pacino dyker upp och jag tänker direkt på The Irishman.

Det förekommer en hel del riktigt starka scener. Bäst är Rick och den lilla tjejen på inspelningsplatsen.

Eftersom det handlar om Hollywood så är det givetvis mycket om film i filmen, vilket alltid är roligt.

Oj, jag gillar slutet. Hur det ändrar på verkligheten. Rick and Cliff save the day! Kanske går det bra för Rick trots allt, i alla fall i den här versionen av verkligheten.

Under långa perioder var jag tyvärr rätt så oengagerad. Som jag nämnde så förekommer det en hel del starka scener men jag känner ändå inte filmen i hjärtat. Dagen efter titten så sjönk fyran till 3,5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: