Thunderbolts* (2025)

Thunderbolts* blev något av en positiv överraskning efter supertrista Captain America: Brave New World. Den känns mindre plastig och mer jordnära. Mer på riktigt. Redan förtexternas olycksbådande musik skvallrar om en mörkare film.

Det är en film som handlar om psykisk ohälsa och hur man kan få hjälp och stöd av en found family. Jelena (Florence Pugh) kämpar med att finna nån mening med tillvaron efter varit en Black Widow och lönnmörderska hela sitt liv. Hon vill både hoppa av sitt gig och hoppa från en skyskrapa. Hennes uppdragsgivare med det härliga namnet Valentina Allegra de Fontaine (Julia Louis-Dreyfus) ger henne dock ett sista uppdrag. Sen är hon fri att göra vad hon vill (yeah, sure).

Alltid dessa sista uppdrag. Men denna gång är det kanske nåt ont som faktiskt för nåt gott med sig: att hitta en ny familj bestående av andra mer eller mindre avpolletterade och tilltufsade superhjältar. Ett så kallat rövgäng som motvilligt (jag gillade deras interna gnabb) börjar samarbeta mot sin gemensamma fiende. Men frågan är om Valentina är ond eller god. Det förblir lite oklart, vilket jag gillar.

Filmens farligaste person, och den som mår mest psykiskt dåligt, är Bob (aka Sentry aka Void, (o)kärt barn har många namn). Han har oerhörda psykiska krafter som kan förgöra i princip allt och vem som helst. Bobs krafter påminner mig om vulcanen Sybok i Star Trek: The Final Frontier. Personer som möter honom kastas tillbaka till traumatiska minnen från tidigare i livet i form av skrämmande drömscener. Lite som i The Dead Zone fast bakåt i tiden istället för framåt.

Två skådisar som det var kul att se. Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) spelar en politiker som försöker sätta dit Valentina. Och så Crhis Bauer (fackföreningsledaren från hamnarbetarsäsongen av The Wire, yay!) som spelar Valentinas hejduk. Nu är de båda knappt med mer än några minuter men det är alltid trevligt att se The Wire-skådisar och jag missar inte ett tillfälle att påpeka detta.

Det förekommer en underhållande och rolig actionsekvens när Bucky Barnes dyker upp i form av Winter Soldier under en biljakt.

En sak som jag ofta brukar störa mig lite på och så även här: varför måste Jelena prata med en krystad rysk brytning som svajar rejält. Ibland hörs den inte alls och ibland är den överdriven. Nej, prata bara vanligt engelska, det funkar, jag lovar. Lex Chernobyl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

*The New Avengers

Ant-Man and the Wasp (2018)

Lite av nyhetens behag kanske var borta för min del när jag såg uppföljaren till den första filmen om myrmannen. Peyton Reeds Ant-Man från 2015 är en av mina favoriter bland MCU-filmerna. Vid den första titten hade jag så kul att jag delade ut en fyra. En omtitt senare hade betyget sjunkit till en stark trea.

I den andra filmen har myrmannen fått sällskap av en geting i filmtiteln, och faktum är väl att det är The Wasp a.k.a Hope Van Dyne (Evangeline Lilly) som tar mest plats i filmen. Åtminstone får hon den första actionsekvensen när hon slåss mot skurkens (Walton Goggins) underhuggare.

En nykomling, förutom den gäckande Ghost (Hannah John-Kamen), är Michelle Pfeiffer som spelar Hopes mamma som är fast i den subatomära kvantvärlden. I övrigt återser vi gamla bekanta som Paul Rudd (förstås, som Ant-Man själv), Michael Douglas (som den pensionerade f.d. Ant-Man) och så, lyckligtvis, snabbprataren Michael Peña och hans kompisar. Ja, Peñas kompisar kan jag vara utan, men en Ant-Man-film utan att Peña berättar en historia är inte en Ant-Man-film. Det är lite samma sak som en X-Men-film utan en Quicksilver-sekvens.

Som sagt, nyhetens behag var kanske borta. Det jag uppskattade med den första filmen var just att det var en ursprungshistoria, hur Scott Lang första gången fick uppleva hur det var att bli liten, den där Teskedsgumman-känslan. Här känner man till allt detta och det är lite mer fokus på action. Man växlar även hejvilt mellan att förminska saker och förstora saker, och man gör det i ett högt tempo.

Ant-Man and the Wasp är en uppfriskande och lättsam sommarfilm som passade perfekt att se i en sval biosalong under den svettiga semestern i juli. I grunden är det, precis som ettan, en actionkomedi och jag tyckte det var skönt att se den efter den fullmatade och för min del något övertunga Infinity War.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep