Spider-Man: Far From Home (2019)

Oj! Jag har visst glömt att skriva om den andra MCU-filmen om Peter Parker, även känd som Spider-Man. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Black Widow hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om det trevliga grannskapets spindelman.

Efter Avengers: Endgame var det som att MCU-luften gick ur mig. Fas tre hade tagit slut och det kändes som att historien var färdigskriven. Eller vänta, fas tre var tydligen inte slut. Spider-Man: Far From Home är nämligen den sista filmen i fas tre, nästan som en epilog som delvis är en behandling av The Blip (Thanos klimatsmarta åtgärd i Avengers: Infinity War).

Inledningsvis hade jag svårt att få ihop logiken kring The Blip, vilka som åldrats fem år och vilka som inte har det (eftersom de som försvann sen kom igen utan att ha åldrats de där fem åren det tog). Eller, jag har kanske inte svårt att få ihop logiken men jag fick inte riktigt koll på vilka i Peters klass som försvann och vilka som blev kvar.

De monster som förekommer i filmen kan vara de tråkigaste i hela MCU, möjligen i konkurrens med Abomination från The Incredible Hulk. Hmm, nu när jag läser min text om Hulk-filmen så ser jag att faktiskt tyckte Tim Roths monstervarelse funkade ganska bra. Jag undrar om jag inte blandar ihop Abomination med nåt vedervärdigt monster från nån av DCEU-filmerna som Batman, Superman och Wonder Woman slåss emot.

Monstren i Spider-Man: Far From Home är tråkiga cgi-varelser som motsvarar de fyra elementen Rap, DJing, B-boyin… eh, fel ämne, jag menar förstås Jord, Luft, Eld och Vatten.

Nu kan man hävda att det finns en naturlig förklaring till att monstren känns just som tråkiga och plastiga cgi-monster. Men när den förklaringen kommer är det liksom för sent.

Jake Gyllenhaal som superhjälten (eller superskurken?) Mysterio var ganska trist. I slutändan framstod han som en sorts trollkarlen från Oz-figur och jag tycker nog inte en såna figurer är speciellt intressanta.

Peters kärleksproblem med MJ var ganska tramsiga. Bäst i filmen är relationerna mellan Happy och aunt May samt mellan Nick Fury och agent Hill.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Black Widow (2021)

Oj! Jag har visst glömt att skriva om MCU-filmen om Natalja Aljanovna Romanova, även känd som Black Widow. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om den ryskättade superagenten. Fast handlar Black Widow egentligen om Natasha? Jo, hon har förvisso en av huvudrollerna men för mig kändes det hela mer som en stafettpinneöverlämning från Scarlett Johansson till Florence Pugh. Nåväl.

Black Widow inleddes, något överraskande för mig, i Ohio. Jag hade förväntat mig en inledning i ett grått Ryssland där lilla Natasha och hennes familj får besök av nån kvinnlig skum men till synes snäll person som försöker locka med Natasha att börja på hennes ”skola” för unga lovande kvinnliga förmågor.

Istället börjar vi alltså i ett förortsidylliskt Ohio där Nat och hennes yngre syster Jelena bor med mamma och pappa i vad som verkar vara en… idyll. Men skenet bedrar. Mamma och pappa verkar vara ryska spioner. Under stor brådska måste de plötsligt fly efter att ha blivit avslöjade. De undkommer till Kuba och Nat och Jelena skickas till just en sån där ”skola” som jag nämnde ovan. Där de ska tränas upp för att bli svarta änkor.

Flera år passerar och när vi hoppar in i handlingen igen så är det år 2016 och det hela utspelar sig efter händelserna i Captain America: Civil War. Nat är på flykt undan myndigheterna och gömmer sig i Norge. Jelena, ja, hon har blivit en Black Widow, dvs en livsfarlig, superhemlig och ”hjärntvättad” rysk yrkesmörderska. Men deras vägar ska mötas igen…

Jag tyckte det var en hel del Bourne-känsla i filmen med mentalt kontrollerade svarta änkor som är lönnmördare som vaknar upp och försöker ta reda på vad som egentligen försigår och stoppa det. Det var för övrigt kul att se svenska Nanna Blondell som en av änkorna.

Det var bra att filmen faktiskt är inspelad i Norge och inte i… Bulgarien eller nåt. Det kändes att det var på riktigt, att det verkligen var Norge. Det gör en del för trovärdigheten precis som det faktum att norrmännen faktiskt pratar riktig norska också…. åh, nej, jag får ta tillbaka det sista då det förekommer en norsk nyhetsuppläsare som pratar nån form av Google Translate-norska (eller snarare: det är nån som inte kan norska som läser upp en norsk text och det låter bara konstigt). Varför kunde man inte hitta nån som faktiskt kan norska på riktigt? Det är onödigt och det gör att jag som skandinav kastas ur filmen.

I Norge träffar Nat på en kraftfull hejduk. En ganska otäck hejduk. Jag funderade på om det var en robot eller om det fanns en människa under masken och all metall. Ja, det får vi ju reda på så småningom.

Jag tyckte samspelet mellan Johansson och Pugh var roligt. Det förekommer ett trevligt gnabb mellan de båda. Nat är ju världskändis som en del av the Avengers och Jelena kan ju inte låta bli att reta henne för det. Speciellt kul tycker Jelena det är att pika Nat för hennes superhjälteposerande. Trepunktslandningen, ni vet.

Nat och Jelenas ”pappa” Alexej (David Harbour) visar sig vara en supersoldat och Rysslands motsvarighet till Captain America. Ja, eller, han var väl snarare det en gång i tiden. 2016 är han avdankad och sitter av nån anledning i fängelse. Första gången, under inledningen i Ohio, när han plötsligt visar sig ha superkrafter blev jag rätt så överraskad och undrade vad som pågick. Det visar väl att det alltid är bra att veta så lite som möjligt om en film.

Den är ju rätt så underhållande den här filmen. Samspelet mellan ”döttrarna” och Alexej är roligt. Harbour gör en skön insats som en skurkhjälte som varken är svart eller vit. Det gällde för övrigt även mamman i familjen (spelad av Rachel Weisz). God, ond, mittemellan.

Slutligen konstaterar jag att filmen är rejält mörk. Det är ju rent fruktansvärt vad Black Widow-programmet har gjort med de här unga föräldrarlösa tjejerna.

En sak till. Trots en bra film så har jag en litet bitter eftersmak med tanke på det som händer i Avengers: Endgame plus att jag inte kan bortse från det faktum att detta är en film som borde ha kommit för över tio år sen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings visade sig vara en MCU-film som passade mig nästan som handen i handsken. Det är en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasy-drama med drakar och demoner.

Filmens ”skurk”, Xu Wenwu, spelas av den gamle WKW-hjälten Tony Leung. Han är ägaren av filmtitelns tio ringar som ger honom evigt liv och stora krafter. Efter att ha levt i över tusen år träffar vår skurk en kvinna som visar sig vinna både hans hjärta och i en fajt mot honom. De blir kära, Wenwu lägger järnringarna på hyllan, de gifter sig och får barn. Men Wenwus förflutna kommer ikapp honom som man brukar säga…

Efter inledningen hoppar filmen till dagens San Francisco och filmens hjälte Shang-Chi, ja, eller Shaun som han kallar sig som amerikan. Det visar sig att verkligheten och hans förflutna även kommer ikapp honom. Familjebestyr gör att han måste resa till Macao och sen vidare därifrån. Med sig på resan får han sin vän Katy (spelad av Awkwafina, kvinnan med den härliga sandpappersrösten).

Jag gillade inledningens mytiska och episka känsla av legender. Mandarin är ett härligt språk och en njutning att lyssna på även om jag inte förstår ett ord. De delar av filmen som utspelar sig i San Francisco var kanske filmens bästa delar. Jag tyckte man presenterade Shaun och Katy på ett mysigt och roligt sätt. Dessutom var bussfajten mycket bra. Den var innovativ och utvecklade dessutom rollfigurerna på samma gång. Shaun och Katy lär känna andra sidor av varandra om man säger så. Speciellt får väl Katy veta mer om Shaun.

En orsak till att jag gillade filmen lite extra stavas David Chen. David är en av värdarna i filmpodcasten The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast). Han, och även Devindra Hardawar (en av de andra värdarna), brukar alltid påpeka hur viktigt det är med representation. Det brukar vara en av de första saker de lyfter om en film. Hur bra det var med en mångfaldig cast och hur det gör filmen bättre.

Visst är det positivt med filmer med skådisar från flera olika bakgrunder och kulturer och det är förstås viktigt med representation som Dave och Devindra påpekar. Men för mig är det sällan att det lyfter en film. Ofta kan det snarare kännas lite krystat med en asiat, en vit, en svart, en mexikan en etc… Det blir liksom ett mångfaldsbingo av det hela. Men det kan funka smidigt, som t ex i The Old Guard där rollbesättningen av nån anledning kändes naturlig.

Men det som Dave & Co har gjort är att de har lyft upp den här frågan så att den finns i mitt medvetande när jag ser en film. Och vad gäller Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så var det som att saker och ting föll på plats. Det är så här man ska göra. Filmen innehåller nästan enbart skådisar med asiatisk bakgrund. Det pratas antingen mandarin eller engelska och allt känns naturligt. Man får en inblick i en kultur istället för att filmen innehåller fem rollfigurer med olika bakgrund, bara för att visa upp ett mångfaldstänk. Mina tankar går även till den underbara Pixar-filmen Coco som också den arbetar och fungerar på samma sätt som Shang-Chi.

Jag nämnde att bussfajten inte bara var en cool fajt utan även utvecklade rollfigurerna. Det förekom ett antal såna här fajter i filmen. Det är inte bara en fajt för fajtens skull. Vi har en kärleksfajt i inledningen där Wenwu träffar Shauns mamma. Vi har en utbildande fajt där Shauns moster lär Shaun hur man fajtas mjukt och på ett helt annat sätt än Shauns pappa. Och så har vi en avslutning där Shaun och hans pappa möts och… försonas?

The Mandarin från Iron Man 3 gör comeback i den här filmen. Haha, helt underbart med Ben Kingsley som skådisen Trevor Slattery. Tillsammans med gosedjuret Morris och Awkwafina utgör han filmens komiska element. Jag kollade precis nu upp hur gammal Ben Kingsley är. Han är född 1943. Ni kan räkna själva. Här kändes han fräsch och pigg och visar kanske att ålder bara är en siffra.

Ja, slutfajten är för lång och för cgi-tung men den var samtidigt snygg rent visuellt och hade en vacker kinesisk drake så jag kan inte underkänna den.

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings får inte 4/5 men det är nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dark Phoenix (2019)

Jag har alltid gillat X-Men-filmerna. En del är sämre än andra men överlag tycker jag att de funkar bra. Jag gillar hela upplägget med mutanterna och deras olika dolda (eller mindre dolda) förmågor och hur de samarbetar. De är lite mer seriösa jämfört med MCU-filmerna och det kan jag tycka är skönt som omväxling. Logan är ju ett smärre mästerverk exempelvis.

Dark Phoenix känns lite som Black Widow gör på MCU-sidan, dvs som filmer som kanske kom vid fel tidpunkt. Jag vet i och för sig inte om nån egentligen hade varit intresserad av en Dark Phoenix-film tidigare heller. Men Black Widow-filmen skulle definitivt kommit tidigare och framförallt innan Avengers: Endgame. Bägge filmerna ger samma känsla av att man liksom slarvar ut dem bara för att man måste, utan att riktigt tro på dem. Ok, kanske inte slarvar ut dem men nåt fel är det.

Spoilers för Dark Phoenix från och med nu.

Med det sagt, så tycker jag ändå Dark Phoenix var helt ok! Den gick dåligt på bio och om jag förstått saken rätt så har den fått dålig kritik också. Under titten konstaterar jag att: men det här var ju inte så dåligt. Filmen handlar om barndomstrauman som inte lämnar en person, Jean Grey i det här fallet, och om hur dessa trauman inte går att förtrycka genom att försöka bygga upp mentala murar. De raseras för eller senare. Det spelar ingen roll om den som bygger muren heter Charles Xavier.

Apropå Charles så gillade jag att han framställdes som en självgod person som tror att hans egen förträfflighet ska ordna allt. Charles har alltså ljugit för Jean Grey hela hennes liv. I själva verket så lever hennes far!

Jag var relativt förvirrad under titten. Plötsligt dödades Raven/Mystique av Jean. Hmm, men vänta nu, filmen utspelar sig 1992, åtta år innan händelserna i X-Men och där är ju Mystique med. Dessutom: hur gammal är Raven här egentligen? I X-Men: First Class som utspelar sig 1962 är hon en ung kvinna men inget barn. Men, men, det var väl X-Men: Days of Future Past som f***ade upp tidslinjen. Det hör man ju bara på den filmens titel.

Den normalt sett rödhåriga Jessica Chastain är med som en utomjordisk albinoskurk (tänk Paul Bettany i The Da Vinci Code). Hon funkar väl ok men jag kan tycka att man borde ha skippat hela den här delen av filmen och istället fokusera helt på de interna problemen bland våra mutanter. Men en superhjältefilm måste ju ha en skurk, så är det väl. En del av formeln, eller formulan för att tala shampoo-språk.

Filmen avslutas med lång actionsekvens på ett tåg. Den är lång men den funkar. Scener på tåg gör ju oftast det. Dessutom får vi se mutanterna samarbeta på diverse sätt vilket alltid är kul. Jag får nog lov att se den sista filmen, The New Mutants, i den här serien också. En film som gått totalt under radarn på de flesta, inklusive mig. Jag visste knappt att den existerade även om jag kanske hört om den nån gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hulk (2003)

På premiärvisningen av The Avengers vann jag ett platsnummerlotteri och fick en korg med godis som jag fick ta emot på scenen innan filmen. Uppe på scenen fick jag även frågan om vilken min favoritsuperhjälte var. Efter ett läskigt blankt ögonblick dök svaret upp: Hulk. Jag tror det beror på att jag läste Hulk som serietidning som barn. Min preblogg-text om Ang Lees version av Hulk skrevs i juli 2003.

Då har jag också sett Hulk… och jag blev besviken. Ok, jag hade väl inte väntat mig nåt mästerverk kanske, men Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Exempelvis så är The Ice Storm, Förnuft och känsla, Crouching Tiger, Hidden Dragon helt olika filmer, i helt olika genrer, men de är samtliga mycket bra. Så jag var nyfiken på att se vad Mr Lee kunde göra med serietidningsaction. Sen har jag också gillat X-Men, X2 och Spider-Man som kommit nyligen i samma genre.

Nåväl, till filmen! Handlingen är redan beskriven så den skippar jag (min kommentar: ja, alla vet väl vad Hulk går ut på antar jag). Först en brasklapp: ibland vet jag inte varför jag inte gillar en film. Jag tror ganska mycket har att göra med hur pass pigg och fräsch man är i hjärnan. När jag såg Hulk så hade jag under dagen cyklat ca 8 mil (från Stockholm till Uppsala) och sen ätit en god vedugnspizza med rödvin plus tiramisu till efterrätt. Efter detta skulle Hulk ses kl 21. Jag var åledes kanske lite trött.

Jag tyckte filmen var hafsig och jobbig. I början när det var fokus på forskningen och personerna blev jag trött på den ”spektakulära” klippningen. Det var för få scener där det var lite lugnt så man kunde vila ögat lite. Nu var det flera bildrutor, fiffiga övergångar mellan scener, klipp hit och dit. Action även när det inte var action, så att säga. Sen kom actionscenerna, som ändå var rätt ok, och då försvann plötsligt personskildringen och forskningen. Då gick allt ut på att med växande vapenarsenal ta kål på den otrolige och hoppande Hulk.

Jag tyckte att scenen där Hulk slåss med hundarna var på tok för lång. Jag tyckte att Hulks hoppande som gjorde att han kunde flyga flera kilometer nästan blev kalkon. Jag tyckte, precis som MasterC (min kommentar: en gammal filmforumkompis), att när Nick Nolte började tugga elkabel så var den kokta kalkonen stekt. Bruce Banner liggandes i vattentanken kändes också b. Han som spelade den där Talbot tyckte jag dessutom var dålig. Alldeles för lite karisma för att iklädda sig skurkrollen (min kommentar: Josh Lucas).

Jag störde mig inte på Hulks animering. Den funkade för mig. Nick Nolte är för rolig. Han har ett märkligt darrande sätt att prata. Han var bäst i filmen.

Betyget till Hulk blir 2-/5. Jag hoppas att T3 är bättre (min kommentar: jag pratar här om Terminator 3: Rise of the Machines).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Blade: Trinity (2004)

I trailern till Blade: Trinity säger en djup basröst med ödesmättad stämma: ”First he faced their gods. Then he battled their demons. But all that was ony the beginning”.

Så vad ska manusförfattaren David S. Goyer (som skrivit manus till alla tre filmer) hitta på den här gången? Vilken vampyrfiende återstår? Hmm, ja, det är ju nästan så att man kunde gissa det. Det är väl dags för… vampyrernas vampyr: Dracula. Eller Drake som han kallar sig här.

Filmen inleds i den syriska öknen där en grupp ”forskare” försöker hitta något (eller någon? muahahaha) i ett uråldrigt gravtempel. Jag fick Indiana Jones-vibbar och tänkte att det här blir annorlunda.

Nej, det blev inte annorlunda. När väl Dracula har hittats i graven (ja, det var Dracula, spoiler!) så återvänder vi till storstan. Och just det, de där ”forskarna” var förstås vampyrer. De vill använda urvampyren Dracula för att bli av med sina svagheter solljus, vitlök och silver.

För att Blade inte ska lägga sig i deras förehavanden så lurar de Blade att döda en alldeles vanlig människa och sen skickar de FBI på honom. Blade hamnar i finkan men får sen hjälp från oväntat håll. Till hans räddning kommer vampyrjägargänget The Nighstalkers featuring bl a Abigail Whistler (Jessica Biel) och Hannibal King (Ryan Reynolds).

(Klubben för värdelöst vetande noterar att det här var den första Blade-filmen som inleds med den klassiska Marvel-vinjetten med de bläddrande serietidningssidorna.)

Precis som i tvåan så får alltså Blade ett gäng att hänga med, motvilligt förstås som sig bör. Förutom stentrista Biel och krystat roliga Reynolds så har vi några medlemmar till som dock inte följer med på uppdrag ute i fält utan stannar kvar på kontoret för att klura.

Reynolds kör på i full fart i Deadpool-stil här. Jag tror inte han säger en enda replik som inte är ett skämt av nåt slag, oftast av metakaraktär. Han sticker minst sagt ut i filmen, speciellt om man jämför med Biel som inte har kemi med vare sig Reynolds, sig själv eller nån annan.

Biels rollfigur heter Abigail Whistler… och ja, ni gissade rätt, det är Whistlers dotter. Whistler själv (Kris Kristofferson) försvann tyvärr ganska snabbt ur handlingen. Whistlers dotter förresten. Undrar om det är en referens till den berömda målningen Whistler’s Mother som ju Mr Bean lyckas förstöra i filmen Bean.

(Klubben för värdelöst undrar vilken film det är med William Shatner som Reynolds tittar på när han har hamnat i sjuksängen efter en skada? Svar: en esperanto-språkig film från 1966 med titlen Incubus. Tydligen pratas det även en del esperanto i Blade: Trinity men det missade jag.)

Skurkarna? Well, de leds av en kvinnlig vampyr spelad av Parker Posey, som inte var speciellt bra. De övriga i skurkgänget, Dracula inkluderad, var inte heller nåt speciellt att ha. De var elaka vampyrer utan lager. De förflyttar sig för övrigt endast medelst slowmotion-gång i samlad tropp. Detsamma gäller även The Nightstalkers.

Musiken var bra. Jag fick Wu-Tang Clan-vibbar… och mycket riktigt visade det sig att det var RZA (med flera) som stod bakom soundtracket.

Inte oväntat blev avslutningen rätt så seg med en alldeles för lång fajt. Men det är ju nästan sen gammalt att blir så. Allt som allt, så är nog detta den sämsta filmen i Blade-trilogin. Utan tvekan bäst är film nummer två eftersom jag blev klart mest underhållen av den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade: Trinity.

Blade II (2002)

Varning för spoilers för Blade II utfärdas härmed.

I uppföljaren Blade II är det en inte helt okänd regissör som tagit över spakarna, nämligen mexikanen Guillermo del Toro. Jag kände direkt del Toros inflytande och även att kvalitetsnivån hade höjts jämfört med den första filmen. Inledningen presenterar en ny form av supervampyrer där jag kände igen del Toros monsterdesign. Han gillar sina monster del Toro och han är bra på att gestalta dem, det måste jag säga.

Det var till och med så att en ganska lång expositionssekvens, där Wesley Snipes egna berättarröst återger vad som hänt i den första filmen, funkade utmärkt. Den fyllde sitt syfte på samma sätt som en ”Previously on random tv series”-vinjett gör och det utan att bli tråkig.

Kanske har jag vant mig vid Snipes stil nu redan efter en film. Eller så är det del Toro-effekten som gör att han funkar bättre. Känslan är att del Toro har skruvat upp allting till elva och att filmen, inklusive Blade, inte tar sig själv på lika stort allvar. Det är betydligt mer humor här än i den första filmen.

Snipes fajtingstil är lustig. Det är som att han slåss i staccato. Det är inget vidare flyt utan tydliga start och stopp i hans rörelser. Kanske lite som Bruce Lee med tydliga karate-markeringar av rörelser, slag och sparkar.

Ett exempel på att kvalitetsnivån hade höjts noterade jag under en tidig fajt där Blade slåss mot några vampyrer på motorcyklar. Blade har en röd cape och han påminner om en matador när han elegant viker undan från den framrusande motorcykeln när den likt en tjur försöker stånga honom. Det är bara en liten detalj men den bidrar till intrycket av en genomarbetad film.

En annan positiv aspekt är att Blade får ett gäng att hänga och gnabbas med. Gänget kallas The Blood Pack och är vampyrer som tränats för att jaga Blade men supervampyrernas (a.k.a. Reapers) existens gör att de tvingas samarbeta med sin svorna fiende Blade. De är inte så glada för det, precis som Blade själv. Upplagt för konflikter. Några skådespelarfavoriter bland Blodgänget: Ron Perlman och Donnie Yen.

Whistler (Kris Kristoffersson) är tillbaka! Det trodde jag inte med tanke på hur ettan slutade. Här får han motvilligt samarbeta med en ny förmåga som Blade värvat under Whistlers frånvaro: Scud spelad av Norman Reedus, en favorit från The Walking Dead där han spelar Darryl. Scud är alltså Blades nya vapentillverkare och även nån form av datorexpert. Nu är det annat ljud i skällan i vapenverkstaden. Bort med Creedence Clearwater Revival och in med mer modern musik. Whistler, kallad ”Honky tonk” av Ron Perlman, är inte road. Jag gillade konkurrensen mellan Scud och Whistler och hur de båda ville vara duktigast.

Slutet kanske är lite väl utdraget men det hindrar inte att jag hade roligt under hela titten. Det är en härlig film som funkade (nästan) perfekt. Det är precis rätt nivå på humorn med trevligt gnabb mellan rollfigurerna, snygga fajter plus lite lagom med twister under upplösningen. Och allt är over the top på precis rätt nivå för mig. Guillermo del Toro-effekten gör att det blir en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade II. Kolla in vad hon tyckte här.

Blade (1998)

När Henke hos Fripps filmrevyer tog sig en titt på Marvel-filmen Blade med Wesley Snipes som vampyrjägare klädd i svart läderrock och med ett samurajsvärd av silver så insåg jag att jag inte hade sett nån av filmerna i den här trilogin. Jag tänkte som Jan Malmsjö att vår bästa tid är nu och bestämde mig för att kolla in dem.

Först ut är alltså Blade från 1998. Snipes spelar Blade som är en s.k. daywalker, ett tillstånd (eller vad man nu ska kalla det) som uppstått eftersom Blades mor blev biten av en vampyr strax innan hon skulle föda den lille Blade-bebisen. Resultatet blev att Blade fick alla de superkrafter som vampyrer har men samtidigt har Blade inga problem med varken solljus, vitlök eller silver. Dock har han en törst efter blod vilken han dämpar genom att ta nån form av motgift.

Stephen Dorff spelar Deacon Frost, en blodsugare på väg uppåt i vampyrhierarkin. Den stökige Frost ställer till oreda bland mer konservativa vampyrerna (en spelad av härliga Udo Kier) som föredrar att leva i det dolda. Frost har ett problem, eller en brist, och det är att han är ett halvblod, dvs han föddes inte som vampyr utan blev biten och sen förvandlad. Av de andra ”äkta” vampyrerna betraktas han som en andra klassens vampyr. Det är väl därför han är så upprorisk.

Frost har snokat reda på en gammal profetia från de gamla vampyrtexterna om nån form av oövervinnlig vampyrgud som kan frammanas genom en mystisk rit. En av ingredienserna som krävs är blod från en… wait for it… daywalker.

Spelet, eller snarare slagsmålen, kan börja.

Filmen inleds inte speciellt bra. Det är för hetsigt och för mycket action. Tanken är väl att man ska introducera Blade som figur genom att visa hur duktig han är på att fajtas och hur cool han är. Jag vet inte, det funkar inte riktigt. Snipes har inte rätt känsla på sitt skådespeleri. Han behöver skruva lite på det. Han är hård men det känns krystat snarare än coolt.

Jag drar en parallell till The Matrix där Trinity introduceras på ett liknande sätt, med en superhäfig fajt. Där funkade det klockrent och vi visste och kände direkt att Trinity var cool. I Blade blev det mest tröttsamt med ett vampyr-rave och en efterföljande fajt där Blade förvandlar vampyrer till cgi-aska på löpande band.

För övrigt så är Blade något av en föregångare till The Matrix. Mycket av estetiken – svarta läderkläder, coola solbrillor, martial arts-action – är likartad. Vi får även se den klassiska superhjältelandningen som ju Trinity gör i inledningen av The Matrix. Nu kanske inte The Matrix förfinade just den landningen men den förfinade allt annat.

Det var skönt när det hela lugnade ner sig en aning då Blades låtsaspappa Whistler introducerades. Whistler spelas av svenskättlingen Kris Kristofferson och han visade sig vara en badass. Kristofferson var oväntad för mig i rollen av nån anledning. Han är både mentor och badass med en svallande grå hårman och en härligt sträv röst. Jag gillade honom skarpt och var under hela filmen rädd att han skulle stryka med.

Dorff då som skurken då? Nja, han kändes mest som en jobbig snorunge eller mobbare som trodde han var cool. Vad har hänt med Dorff förresten? Har han varit med i nåt speciellt efter det här. Jag kan bara påminna mig en film av Sofia Coppola som jag inte har sett, och så var han den femte Beatlen med det var nog innan Blade.

Slutbetyget blir till slut en stark tvåa. Jag var inne på en trea ett tag men efter att ha sett tvåan i serien så vill jag göra kvalitetsskillnaden mellan filmerna mer tydlig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke tyckte här. Även Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade.

Deadpool 2 (2018)

Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.

Nu har tvåan setts, och det mesta är sig likt. Som var fallet med ettan så är det Deadpool 2 jag beundrar på avstånd. Jag beundrar hantverket. Men det är inte min typ av film. Är nåt på riktigt? Inte ens när det är på riktigt är det på riktigt. Det är i mina ögon långt ifrån vad jag kallar en filmfilm. Jag känner inte det där mysiga med att se på film.

Referenserna kryllar det, som sagt, av och jag uppskattar dessa på nån nivå men det är som ett annat lager i filmen istället för att vara en del av filmen. Det är helt enkelt inte min typ av film. Det är som att ge en otroligt välgjord och läcker citrontårta till nån som inte gillar citron. Jag förstår att det känns lite surt men så är det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Venom (2017)

Plura: ”Kärlekens tunga”

Jag hade ändå en del förväntningar inför titten på den här filmen. Trots att det var en DCEU-film. Alltså, missförstå mig rätt, det var ju inte så att jag hoppade upp och ner som ett barn på julafton, men det kändes som att Venom inte skulle gå i stil med de flesta av de andra filmerna i DC Comics utökade universum.

Uppdatering: Det har kommit till min kännedom att Venom INTE är en DC Comics-figur. Venom är Marvel! Jag gjorde nog det pinsamma misstaget eftersom Venom inte är en del av MCU. Men det finns alltså filmer med seriefigurer från Marvel Comics som faktiskt inte är en del av Kevin Feiges filmiska universum.

Vi skulle få en anti-hjälte i form av Venom och kanske en lite annorlunda story. En lite mindre film – utan planetförstörare. Tom Hardy är helt ok också så det borde ju kunna funka, tänkte jag.

Ska jag vara ärlig så funkade det helt ok också, men det blir ju en tråkig recension om man bara skriver ”helt ok”. Man måste ju ha en mer digital åsikt. Smörja eller mästerverk! Men i det här fallet så får det nog bli en ”helt ok”-recension trots allt.

Inledningen förde mina tankar till The Rock-filmen Rampage. Mystiska prover från rymden når jorden när ett skepp kraschar. Nånting (Venom!) slipper löst och träffar på och sammanfogas med en viss Tom Hardy.

Det är väl lika bra att beta av elefanten i rummet direkt. Upgrade! Ja, Venom och Upgrade har liknande teman och känns nästan som såna där syskonfilmer som Armageddon och Deep Impact. Dessutom spelas ju huvudrollen i Venom av Logan Marshall-Green light. Upgrade är den klart bättre filmen. Gestaltningen av hur en kraft inom dig tar över din kropp görs mycket bättre i Upgrade. Där är det Marshall-Green som gör det med strålande skådespeleri. I Venom var det lite kul i början men sen blev det mest cgi-effekter som när Venom mejar ner poliser i 10 minuter.

Michelle Williams i tydlig peruk kändes felcastad och verkar inte ha haft speciellt roligt. Hon log väldigt märkligt och stelt. Plötsligt, och ett kort tag, dök Melora Walters upp. Tänk så bra hon var i Magnolia! Varför känns det som hon aldrig riktigt fått chansen efter det? Jag tycker det är synd.

Venom inledde ganska lovande men som vanligt i den här typen av superhjältefilm urartar det till en tråkig cgi-fest i slutet. Ändå en ”helt ok” fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: