Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

15 juli, 2022 2 kommentarer

Ytterligare en MCU-film kryssad: Doctor Strange in the Multiverse of Madness. Ja, det är lite så det känns med dessa filmer nu. De ska betas av. Efter urladdningen som Endgame bjöd på så gick luften ur både mig och filmerna, vilket i och för sig känns helt naturligt.

Det börjar kaotiskt och förvirrande med en liten tjej som Doctor Strange försöker döda?! Vad är det som pågår? Eftersom man inte förstår varför det som händer händer så är det svårt att känna nåt. Kanske var det fel sätt att starta filmen på?

Under filmens gång får vi reda på mer och mer om tjejen: America Chavez som spelas av Xochitl Gomez (coolt namn där förnamnet uttalas som den ryska vintersportorten Sotji). Men som tittare tror jag att man bli mer engagerad om man först får lära känna rollfigurer för att sen kastas in i ett äventyr tillsammans med dem.

I grunden är DSitMoM en fortsättning på tv-serien WandaVision och filmen vinner nog på att man ser serien först (apropå det här med att känna en rollfigur och vad den har varit med om).

Det förekommer en del roliga koncept som t ex att drömmar är visioner av andra universum med andra versioner av en själv. Ett annat häftigt koncept var att slåss med musik. Jag tror jag aldrig har sett det förut, i alla fall inte gestaltat så här snyggt då Doctor Strange försöker knäcka en annan version av sig själv med noter.

Vi får se många figurer från andra MCU-filmer men även gamla hjältar från både X-Men och Fantastic Four göra kaméroller.

(Skräckfilms)regissören Sam Raimi bidrar med sin personliga stil och lyfter faktiskt filmen till nåt mer än en mellanmjölks-MCU-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ja, jag måste ju även slå in den öppna dörren och tipsa om årets bästa multiuniversum-film Everything Everywhere All at Once (för övrigt årets bästa film alla kategorier, 5/5, därav min nya bloggheader). DS.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Musik, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Chaos on the Bridge (2014)

3 oktober, 2021 2 kommentarer

Jag har sett ytterligare en Star Trek-dokumentär förutom de tre (The Captains, The Truth Is in the Stars och For the Love of Spock) som jag skrivit om tidigare. I The Truth Is in the Stars fick vi se William Shatner prata med forskare, skådisar och kändisar om hur Star Trek har påverkat dem och vår omvärld. I dagens film Chaos on the Bridge kliver Shatner in i både regi- och manusförfattarollen samt sköter alla intervjuer. Hmm, man hade kunnat tro att Shatner jobbat med nån Star Trek-serie tidigare…

Chaos on the Bridge handlar om hur det gick till när Star Trek: The Next Generation skulle lanseras på 80-talet. Enligt dokumentären var det rena rama kaoset. I fokus till en början är skaparen av originalserien från 60-talet: Gene Roddenberry. De som pratar om honom i dokumentären verkar alla säga olika saker. Han var omöjlig att jobba med, envis, vresig, men samtidigt öppen, fin och en man med en underbar vision. Frågan är om denne föredetting, som han beskrivs vara på 80-talet, skulle få en aktiv roll i skapandet av den nya serien?

Som dokumentär, rent hantverksmässigt, är Chaos on the Bridge undermålig. Den inleds med det trista greppet att visa en trailer, som de facto är en del av filmen, om vad vi kommer att få se senare i filmen. Det hela är ganska hafsigt gjort. Det är snabba klipp, animerade återblickar och talking heads i en enda röra. De personer som intervjuas får några få sekunder per gång att säga nåt och så går det runt så i round robin-stil.

Det som var intressant var det som berättades och det man fick reda på om hur det kan gå till när en tv-serie ska skapas. Makt- och pokerspelet bakom kulisserna var inte att leka med. Mycket uppskattat var att en av de som intervjuades var D.C. Fontana, en kvinna som skrivit några av de bästa avsnitten av originalserien. Varför hon använde namnet D.C. Fontana? Ja, det kan ni nog räkna ut. Fontana var även med och skrev för TNG men där skar det sig mellan henne och Roddenberry. När det är fler inblandade i ett manus och det skrivs om i olika omgångar så kan det vara svårt att veta vilka som egentligen ska få credit…

Patrick Stewart är med och berättar underhållande om hur han försökte vara en seriös britt bland den i övrigt amerikanska rollbesättningen som skämtade, dansade och hade sig mellan tagningnarna. Efter ett tag insåg dock Stewart att det gick att kombinera att vara seriös under tagningarna med att samtidigt slappna av mellan dessa.

Personerna som intervjuas konstaterar att säsong ett och två av TNG var dåliga, och det är väl bara att hålla med. De är inte superdåliga men inte heller speciellt bra. Dock kan det vara värt att påpeka att Q, holodeck och The Borg introducerades här. Inte illa ändå.

Säsong tre är ju lyftet som serien behövde. Nya manusförfattare och showrunners kliver in och jag skulle säga att de skapar tv-historia. Från och med säsong tre och framåt är TNG banbrytande. Det blir fokus på rollfigurerna och deras relationer istället för att serien enbart är plot driven. Samtidigt så innehåller ändå de historier som berättas ett mått av nytänkande och spännande idéer. Science fiction av toppklass!

Betyget till den här dokumentären blir dock bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

The Captains (2011)

25 september, 2017 2 kommentarer

The Captains är en dokumentär med Williams Shatner som handlar om honom själv och hans roll som Captain Kirk i Star Trek. Förutom att filosofera kring sig själv intervjuar Shatner även Patrick Stewart, Kate Mulgrew, Avery Brooks, Scott Bakula och Chris Pine om deras förhållande till kaptensrollen i de olika serierna och filmer.

Jag blev överraskad hur djupt filmen går. Men tar upp ganska personliga saker, om hur osäkra de var när de skulle ta på sig kaptensuniformen. Patrick Stewart t ex var livrädd för Hollywood. Men genom Star Trek lärde han sig ha kul på jobbet. Stiff upper lip-Patrick och amerikanerna i de övriga rollerna hade olika approach till hur man skulle bete sig on set.

Shatner berättar om hur han lite grann skämdes för att spela Kirk. Han kände att det var en lite fånig roll jämfört med låt oss säga Shakespeare. Men han lärde sig att det var helt ok. Bl a berättar chefen för företaget Bombardier att han började med teknik pga Star Trek. Visst, lite corny är det allt, men jag tror det var sant.

Shatner pressar Kate en del om hur det var att vara mamma och samtidigt spela in en serie under långa dagar. Han pressar henne t.o.m. lite väl hårt och det kändes som att han nästan försökte få henne att be om ursäkt och känna skuld. Hmmm, ja, det är skillnad mellan att vara man och kvinna i Hollywood fortfarande tror jag.

Shatner är otroligt självgod. Det förekommer t ex vissa avsnitt när han går omkring på ett convention och kör high-fives med besökarna. Men Shatner är en faktiskt en riktigt bra intervjuare, det ska jag ge honom. Han ställer en fråga och sen en följdfråga för att gräva djupare och låter inte en fråga förbli hängande i luften.

Bästa intervjun är helt klart den med Patrick Stewart. Det kändes att de kände varandra sen tidigare. Däremot blev det lite stel med Scott Bakula och Chris Pine kanske. Speciellt gällde det Pine som nog inte har så mycket gemensamt med Shatner.

Slutligen har vi Avery Brooks! Han var helt galen. Det hela påminde mig om när Philip Michael Thomas (varning: sången Magic Cookie kan sätta sig på hjärnan) intervjuades av Filip och Fredrik i kultserien High Chaparall. Istället för att svara på frågorna på normalt sätt så kör Avery istället med en improviserad jazzsång som även Shatner senare börja sjunga med i. Underbart. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Logan (2017)

15 mars, 2017 12 kommentarer

Ett tecken på att jag har sett en riktigt bra film brukar vara att jag efter visningen loggar in på the interwebs och kollar upp andras reaktioner på filmen, intervjuer med filmmakarna och skådisarna. Jag känner att jag liksom inte vill släppa taget om filmen utan gotta ner mig ett tag till. Plus att det är kul att höra vad andra, inklusive de som ligger bakom filmen tycker och tänker.

Precis detta hände i söndags efter att jag hade sett Logan, den senaste X-Men-filmen om Wolverine. När man, som jag, driver en filmblogg där man producerar egna texter kan det här beteendet vara lite vanskligt. Det finns en risk att mina egna reaktioner och åsikter blandas ihop med andras innan jag har fått ner mina tankar på pränt.

Men det struntade jag i den här gången, för det var mycket trevligt att höra på Sir Patrick Stewart, Hugh Jackman och regissören James Mangold prata om filmen. Visst, jag hade kunnat vänta tills efter jag skrivit min text men jag kunde inte hålla mig.

Logan utspelar sig år 2029. Vi hittar Logan (Jackman) runt gränsen till Mexiko där han livnär sig som limo-chaufför. Han bor vid en övergiven fabrik tillsammans med exmannen Caliban (en albino som har förmågan att spåra X-Men).

Bredvid huvudbyggnaden, inuti en omkullfallen vattencistern bor, och vårdas, en 90-årig och senildement Charles Xavier (Stewart). Xavier äter mediciner (när han kommer ihåg) och får sprutor för att hålla sig frisk och för att undvika potentiellt farliga (för andra) anfall.

Xaviers sfäriska boplats perforerad med en massa rosthål som släppte in ljus påminde mig lite om Cerebro, den avancerade sökutrustningen som används för att spåra mutanter i de tidigare X-Men-filmerna. Jag undrar om detta var medvetet eller om det är jag som läser in för mycket?

En dag blir Logan kontaktad av en mexikansk kvinna som vill att han ska hjälpa henne och hennes dotter Laura (Dafne Keen) att ta sig från Mexiko till North Dakota och sen vidare till Kanada. Samtidigt är ett ondskefullt företag, det så vanligt förekommande i serietidningsfilmer, på jakt efter Laura. Det är nåt speciellt med flickan…

Wow! Jag älskar, kanske ett starkt ord men det är nästan sant, den här filmen. Det är Midnight Special på crack. Det är en roadmovie och jag gillar i princip alltid roadmovies, det är sen gammalt. Roadmovies har en speciell stämning över sig. Oftast handlar det ju även om en inre resa för rollfigurerna. Så även i Logan, speciellt för titelfiguren och Laura.

Filmen Logan är nog den bästa superhjältefilm jag har sett. Jag kan i alla fall inte komma på nån annan som berört på samma sätt. Mer underhållen har jag nog blivit, t ex av Captain America: The Winter Soldier. Men inte mer indragen i och berörd av storyn.

En anledning till att det är den bästa superhjältefilmen är att det inte är en superhjältefilm, i alla fall inte vad jag skulle kalla en klassisk superhjältefilm. Här står inte en stad eller hela världen på spel. Nej, det handlar om en man, hans gamla vän och fadersfigur och en liten och viktig flicka.

Logan är helt enkelt en dramathriller med tre rollfigurer i fokus som är en roadmovie förklädd till superhjältefilm.

Det var fascinerande och nästan lite jobbigt att se Logan i filmen. Han är nedgången, stel och sliten. Han super och hans sår läker inte lika bra som tidigare. Han haltar när han går, lite som Zeb Macahan. Det verkar vara höften som spökar.

Logan är starkt bunden till Xavier. Han sliter med att få ihop pengar för att köpa en båt så att han och Xavier ska kunna fly undan och leva ute på de öppna haven. Efter ett tag inser jag att det är både för att skydda Xavier men även för att skydda andra. Men det går väl hand i hand. Xavier döljer på en mörk hemlighet, och en sorg, som det hintas om senare i filmen.

Ja, det är inte direkt en munter film det här men den är ändå inte utan humor. Jag gillade samspelet mellan Logan och Xavier, mellan Logan och Laura. Det var äkta, det gavs tid och blev därför både roligt och rörande.

Logan är givetvis även en actionfilm. Det är fokus på relationerna men actionscenerna fungerade som en trevlig krydda. En bit in i filmen fick vi en lång actionsekvens som höll mig på kanten av mitt biosäte. Den inleds med att Laura visar sitt sanna och dolda jag och jag fick nästan rysningar. Vilken badass-tjej! Sekvensen övergick i en intensiv biljakt som fick en klassisk upplösning, som tagen ur en westernfilm…

Det som gör just den här actionscenen speciell är att Logan inte riktigt vet vad han ska göra. Logan har inte full koll utan är illa ute och det känns på riktigt att det faktiskt kan gå åt skogen. Ta bara en sån klassisk sak som att utropa ”Hold on everybody!” för att sen köra igenom ett stängsel och komma undan. Det funkar inte riktigt så här. Hela tiden har Logan även den förvirrade Xavier och Laura att hålla koll på. Ja, just Laura är ju bara till hjälp i och för sig.

Den del i filmen som jag uppskattade mest var nog när vår trio (Logan, Xavier och Laura) träffar på en farmarfamilj ute på vägarna. De blir inbjudna på middag. Logan vet att det skulle innebära en stor risk för samtliga inblandade men Xavier hinner tacka ja.

För första gången får Laura här uppleva hur det kan vara att leva med en familj i ett hus fyllt av värme, skratt och kärlek. När Laura skrattade var det som att alla problem bleknade bort för en stund. Jag blev berörd, dels pga av Lauras bakgrund och hennes uppväxt, och dels för att jag visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Logan är inte en perfekt film – finns det nån perfekt film? – men jag tänker inte gå in på några detaljer när det gäller vad som kanske inte funkade fullt ut. Jag känner inte för att nitpicka den här gången. Kanske i kommentarerna om nån frågar.

Förutom att det blev dammigt i rummet ett antal gånger under visningen så har filmen även växt ganska mycket efteråt. Eller växt kanske är fel ord men den hänger definitivt kvar i mitt sinne och maler runt. Det är nåt med filmer som slutar på det sätt som Logan gör. Sorgligt och hoppfullt på samma gång. + blir x.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om Logan. Kolla in vad han tycker om filmen här. Andra tyckare om Logan: Flmr, Absurd Cinema, Movies- Noir, Mackans Film och Fiffi.

Vad tycker jag om de andra filmerna i X-Men-serien? Kolla in min tema-sida här.

 

Familj – för en stund

På väg

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Science fiction, Serietidningsfilm, Thriller, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: The Last Stand (2006)

10 juni, 2016 21 kommentarer

X-Men The Last StandJag utlovade en längre text om tredje filmen i X-Men-serien och den kommer nu. Texten skrevs i juni 2006. Nästa inlägg här på bloggen kommer handla om den nya rullen X-Men: Apocalypse.

Då har jag faktiskt varit på bio och sett den tredje och, förhoppningsvis (think again!), sista av X-Men-filmerna: X-Men: The Last Stand. Eftersom jag inte läst serierna så vet jag som vanligt inte något om handlingen i stort, bakgrunden till olika karaktärer osv. T ex har jag alltid undrat varför Jean Grey inte hade nåt coolt X-Men-namn som de andra, ja, förutom Xavier kanske (hallå! Professor X!). Nu fick vi kanske svaret då Jean återvänder från de döda och har med sig sitt alter ego, den intensivt kraftfulla, farliga och okontrollerbara Phoenix.

Det andra huvudspåret i handlingen är att man har lyckats framställa ett botemedel mot X-Men-mutationen. Detta får givetvis ett blandat mottagande av x-män- och kvinnorna. Både Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) är väl emot det hela (ja, att Magneto är emot, det är självklart) men när det gäller hur motståndet ska se ut så går åsikterna isär. Det är upplagt för en sista strid, muahahaha.

Jag gillade X-Men-filmerna från första början. Jag gillar hela konceptet där varje x-man/kvinna har sin egna unika ”talang”. Sen lyckas man göra historien lite intressantare genom att karaktärerna brottas med sina olika problem, och så hela vi-mot-dom-temat och hur detta ska lösas. Ettan och tvåan tycker jag har varit intressanta och fartfyllda filmer.

Denna den tredje filmen tappar en del i manus och personregi. Jag förlorar lite av känslan jag hade för karaktärerna i de tidigare filmerna. Det märks på nåt sätt att man har bytt regissör. Allt känns mer schablonart. En karaktär som aldrig varit speciellt bra, och som är ännu sämre här, är Halle Berrys Storm. Urtråkig och dessutom visar Berry prov på stelt, otajmat och smetigt skådespeleri.

Jag gillar inte heller riktigt kärleksbeymmerhistorien med Iceman, Rogue och Kitty Pryde, framförallt inte när det ska åkas skridsko. Sen är Pyro (som nu blivit ”ond”) för ung för att axla rollen som skurk och Magnetos sidekick. Det blir lite dagisfight över det hela.

Det jag gillar är bl a den första tillbakablicken där vi får möta Jean Grey som barn när hon träffar de datoranimerat unga Xavier och Magneto. Om filmen hade fortsatt i den här andan hade det nog blivit ett högre betyg. Logan/Wolverine är alltid cool, och jag har alltid gillat hans relation till Rogue där han känner att han måste vara en sorts styvpappa, om än motvilligt.

Actionscenerna är godkända men när Phoenix tar fram sina krafter känns det som om det blir för stort på nåt sätt. Likaså när Magneto leker med Golden Gate. Jag gillar mer småskaliga action/fightscener. Jag tyckte slutet var lite långdraget, och bitvis kändes filmen något fånig och smetig, främst när Berry är med. Jag tror det beror på att Brett Ratner helt enkelt är en sämre, tråkigare och mindre intressant regissör än Bryan Singer. Ratner satsar för mycket på action; det övriga (som enligt mig är viktigare för helheten) görs mer pliktskyldigt och utan känsla. Jag måste ändå ge filmen godkänt betyg – den är sevärd och bitvis underhållande, det går inte att komma ifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

X2 (2003)

8 juni, 2016 11 kommentarer

X2Dags för preblogg-omdömet om den andra filmen om den ironiska generationen. En sak som jag håller med mig själv om är att gnabbet mellan tråk-Cyclops och den mer (d)järva Wolverine är roligt. Den kortkortkorta texten om X2 skrevs i maj 2003. Jag vet inte om det är nåt att se fram emot men jag kan i alla fall lova att nästa inlägg som handlar om den tredje filmen, X-Men: The Last Stand, blir betydligt längre.

X2 är en bra uppföljare i samma stil som ettan. Jag kan tycka att det nästan är lite väl många karaktärer i filmen. När Wolverine, som betyder järv (nähä?! din j-vla viktigpetter), var med var det oftast bäst. I vissa andra scener fick jag istället en känsla av transportsträcka. Exempelvis är ju Cyclops otroligt platt, vilket förmodligen är meningen. Det blir ju om inte annat kul som kontrast mot Wolverine. Jag tyckte filmen var för lång och slutet blev utdraget och segt. Ändå klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men (2000)

6 juni, 2016 10 kommentarer

X-MenYtterligare en ny X-Men är ju aktuell just nu och eftersom jag gillar just den här serien serietidningsfilmer var det ganska givet att jag skulle gå och se den på bio. Innan jag skriver om vad jag tyckte om den så tänkte jag dock slänga upp några gamla preblogg-recensioner av de första X-Men-filmerna från början av 2000-talet. Först ut ett kort omdöme om X-Men från år 2000. Den kortkorta texten skrevs i maj 2003.

Jag har inte sett X2 än men som en liten förberedelse kollade jag in ettan X-Men igen. Jag tycker X-Men har en perfekt blandning av action, humor och mystik. Jag gillar verkligen idén med att alla mutanter har en speciell unik egenskap (laserögon, meteorolog med rätt att ändra vädret, telepati, telekinesi, eldgörare, isgörare, energiutkyssare, genomväggåare, supermagnet). Det som är lite intressant (och möjligen blir mer uttalat i tvåan) är att skurken Magnetos synsätt kanske inte är helt fel, även om hans sätt att lösa ”mutantproblemet” är lite väl drastiskt. Professor Xavier vill ju att mutanterna ska integreras i samhället och lära sig att undertrycka/kontrollera sina särdrag. Magneto tänker lite annorlunda. Nåväl, en riktigt underhållande film är X-Men i alla fall och det kändes helt rätt att avnjuta på den nya 32” bredbildsteven (ja, det här var ett tag sen…).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tomsep

Quiz: Namnge mutanterna som jag beskriver inom parentesen.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF15: Green Room (2015)

30 november, 2015 2 kommentarer

sff_logoGreen RoomGreen Room blev den tredje och sista filmen jag såg under festivalens sista dag. Eftersom jag hade placerat Jeremy Saulniers debut Blue Ruin på plats 6 på listan över 2014 års bästa filmer så hade jag ganska höga förväntningar.

Samtidigt blev jag inte jättesugen när jag läste handlingsbeskrivning hos Stockholm Filmfestival där vi bl a kunde läsa ”…ett punkband tas som gisslan av ett hårdfört gäng nynazister under en spelning”. Hmm, av nån anledning lät inte detta speciellt spännande.

Jaha, vad handlar filmen då om? Ja… om ett punkband tas som gisslan av ett hårdfört gäng nynazister under en spelning. 😉 Man kan säga att det mesta som kan gå fel för punkbandet går fel. De kommer till en stad för en spelning men han som ordnat giget har strulat till det. För att kompensera så fixar han en till spelning. Var ska de spela? Jo, i klubbhuset för en grupp nynazister under ledning av ingen mindre än Patrick Stewart, dvs kapten Picard himself!

Själva spelningen går väl bra på det stora hela men när en av bandmedlemmarna går tillbaka till logen (titelns green room) för att hämta en kvarglömd mobil kliver han rätt in i brottsplats. En kvinna ligger på golvet med en kniv i huvudet. Aj då. Nynazisterna låser in bandet i rummet och kallar på sin ledare. Ett våldsamt kammarspel tar sin början.

Regissören Saulniers har en egen stil som jag verkligen gillar. I de två filmer jag har sett så lyckas han få till en intensiv stämning som gör att man ofta sitter på helspänn. Samtidigt förekommer en dråplig, svart humor. Man vet liksom inte om man ska skratta eller gråta. Att white trash-faktorn är hög gör ju inte heller saken sämre (Filmitch, Saulnier är nåt för dig!).

Ett litet problem var att filmen inte var textad, varken på engelska eller svenska. Det här gjorde att det bitvis var ganska svårt att förstå vad som sades. Speciellt Stewart pratade med en grötig svårförståelig röst. Nu fick jag väl ihop det mesta av handlingen ändå men lite tycker jag att man tappar.

Kanske delvis beroende på att det var lite svårt att hänga med så var filmen aningen seg fram till att den våldsamma actionen drog igång. Men då drog Saulnier å andra sidan på rejält. Det blir både gorigt och rejält svettigt för våra stackars punkare.

En lustig detalj var att jag inte kände igen nån av skådisarna förutom Stewart och Macon Blair (”hjälten” från Blue Ruin). Fast jag tyckte mig känna igen en av tjejerna i filmen, och när eftertexterna rullade fick jag reda på att det var skådisen med det underbara namnet Imogen Poots. Dessutom upptäckte jag att Anton Yelchin spelade bandets basist. Ytterligare en Star Trek-koppling då ju Yelchin spelar Chekov i JJ Abrams reboot av Star Trek.

Jag tycker inte Green Room riktigt når upp till Blue Ruins nivå men det är en bra film. Snygg, spännande, och med en svart humor mitt i alla våldsamheter. Jag ser fram emot Saulniers nästa rulle. Vad kommer den heta? Red Castle kanske?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Vi var tidigt på plats och kunde välja platser fritt. Inga konstigheter förutom att killen till höger satt och stampade med foten. Spasmer, uttråkad, nervös? En lång blick från min sida fick honom att sluta.

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för den här gången. Jag hann med elva filmer om man räknar med Det vita folket som jag såg redan nere i Malmö under filmdagarna. Bäst var The Lobster (i konkurrens med Green Room) och absolut sämst var Gangnam Blues.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015, Thriller, Våld Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: Days of Future Past (2014)

29 maj, 2014 10 kommentarer

Charles möter CharlesMarvelskapelserna X-Men är ju inte en del av The Marvel Cinematic Universe (som t ex The Avengers) eftersom det inte är Marvel Studios som äger rättigheterna till filmerna om mutanterna. Därför har X-Men, precis som Spider-Man, kört sitt eget race vid sidan om Thor, Captain America, Iron Man & Co.

Fast egentligen var det den första X-Men som, i mina ögon, satte en ny nivå och banade vägen för kommande superhjältefilmer. 2000 kom den filmen och jag gillar den skarpt och den har länge varit den bästa filmen i serietidnings/superhjältegenren. Uppföljarna (prequels, reboots, etc.) har varit allt från bra via ok till dåliga. Den senaste X-Men: First Class gillade jag inte.

I X-Men: Days of Future Past kombinerar vi X-Men-sagan med, som titeln antyder, allas vår vän Tidsresan. Filmens inledning utspelas i en dystopisk Terminator-liknande framtid där mutanter, och människor som hjälper mutanter, jagas av s.k. Sentinels. Dessa Sentinels är mutantuppsökande och -dödande robotar som är oövervinnliga. Enda sättet för X-Men att besegra dem är att åka tillbaka i tiden och hindra den händelse som var källan till att Sentinels skapades från första början. Det faller på Wolverines (Hugh Jackman, exakt hur många gånger har han spelat den rollen, en fråga för en kommande quiz kanske?) lott att göra tidsresan eftersom hans kropp är den enda som klarar av att läkas efter ett tidshopp på 50 år tillbaka i tiden till 1973.

Ja, men det här var ju en riktigt underhållande film, nästan från början till slut. Efter X-Men: First Class, som i min ögon urartade till X-Men: Beverly Hills med alldeles för många rollfigurer, så var mina förväntningar ganska låga. Nu ska sägas att jag nästan alltid gillar tidsresor i film så redan där var man på plus. Precis som i Looper så är det ändå inget man ägnar speciellt mycket tid åt eller uppmärksamhet på. Fast lite får vi ändå. Som t ex det här med att tiden är som en flod. Den rinner i en riktning. Du kan kasta i en sten och orsaka ringrörelser men i slutändan rinner den ändå mot sitt mål. Tiden och det som sker ändrar sig gärna inte. Just detta tema var nåt som Stephen Kings utmärkta 11/22/63 djupdök i. Det finns faktiskt ytterligare en referens till 11/22/63 som ju kretsar kring mordet på JFK…

Det var härligt att återigen se Sir Patrick Stewart som Charles Xavier (Professor X) och Sir Ian McKellen som Erik Lehnsherr (Magneto) men jag ska erkänna att den del av filmen som utspelas i framtiden är den minst intressanta. Den känns lite slarvigt, pliktskyldigt, gjord och miljöerna övertygar inte. De känns inte på riktigt. Nej, filmen lever upp när vi är tillbaka på 70-talet där vi träffar Jennifer Lawrence som Mystique, James McAvoy som en ung Charles och förstås our man Michael Fassbender som Magneto. Vi återser även Hank ”Beast to be” McAvoy (Nicholas Hoult). En ny bekantskap för mig är Quicksilver (Evan Peters).

Quicksilver

Quicksilver var det. Han må vara en ganska irriterande snorunge men han var huvudperson i min absoluta favoritscen. Det är en scen som sticker ut. Tempot stannar upp och det var bara att njuta. Wolverine, Beast och Charles är i Pentagon för att frita Magneto som sitter fängslad där inunder långt bort från allt som stavas metall. Till sin hjälp har de snabbheten själv, Quicksilver, som när det ser mörkt ut rycker ut till undsättning. Efter visningen nämnde jag för Joel och Har du inte sett den?-Johan, som jag såg filmen med, att jag älskade den scenen och då fick jag höra att ”jo, det var en bra scen men det blev väl lite väl Wes Anderson-quirky”. Haha, det är andra gången på kort tid som jag verkligen gillat en film (första gången var det The Graduate det handlade om) men ändå har det dragits paralleller till Wes Anderson, som ju inte är min favorit direkt. Man kanske skulle se The Grand Budapest Hotel ändå. Så småningom, ja.

Här kommer vi till det märkligaste. Några gånger under filmen fick jag tårar i ögonen. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det blev känslosamt. Dammigt. Jag gillade verkligen hela avsnittet när Charles (som McAvoy) åker till framtiden för att prata med sig själv (Patrick Stewart alltså) och sen kommunicerar med Mystique via olika väntade människor på en flygplats. En snygg sekvens.

En skön sak var att ”skurken” Bolivar Trasks kortväxthet aldrig berörs, förutom en liten kommentar en liten gång. Trask spelas ju av Peter Dinklage som jag känner igen från Living in Oblivion och The Station Agent och ni andra även från Game of Thrones. Han funkar hur som helst perfekt i rollen och skönt att han liksom bara är en skådis som alla andra. Gillart.

Magneto. Magneto. Erik. Vad ond du är. Just när jag tror att du ska vända och faktiskt visa din goda sida då har du helt andra planer. Hård som den magnetiska metall du kan kontrollera.

Jag tyckte mig se några logiska luckor i filmen, och några finns det säkert, men eftersnacket med Joel och Johan rätade ut de frågetecken jag hade.

När ni ser filmen, sitt kvar under hela eftertexterna! Det kommer en märklig extrascen. Joel (X-Men-nörden i sällskapet) kunde i samarbete med den SF-värd (jultomten!) som kom i in salongen efter visningen så småningom identifiera vilka fyra ryttare vi hade sett plus vem mutanten i kåpa var.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Days of Future Past? Kolla in här: Har du inte sett den?-Johan, Fiffi, Filmitch, Sofia, Cecilia, Henke och Joel.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Conspiracy Theory (1997)

5 mars, 2014 3 kommentarer

MelNär Netflix gjorde sitt intåg i Sverige var det en väldigt hajp. Jag tyckte det var lite konstigt. Det hade ju funnits andra svenska filmtjänster på nätet tidigare. Men Netflix är väl trots allt störst och en skillnad var att det var en prenumerationstjänst där du inte betalade för varje film. Den första film jag såg på Netflix blev Conspiracy Theory och det blev väl ingen höjdare. Mel Gibson spelar över nåt enormt och historien är fånig. Det ska vara både en komedi och en konspirationsfilm och det funkar inte. Jag gillar konspirationsfilmer men då måste det vara på allvar. Det här känns som en b-film från 80-talet trots att den är den är från 1997.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Konspirationsfilm, Mysterium, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg