Ljus i skymningen (2006)

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på dejten”

För fyra veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag avslutas temat med Ljus i skymningen från 2006. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Moln på drift och Mannen utan minne. Min text om Ljus i skymningen (Laitakaupungin valo) skrevs i juni 2009.

Ljus i skymningen är sista delen i den s.k. Finlandstrilogin där Aki Kaurismäki berättar om den lilla människan som är vilse i det hårda (finska) samhället. Här handlar det om nattvakten Koistinen som (nästan) inte ses av någon. Han försöker så smått bli kompis med sina kollegor men han blir mest ett mobboffer. Stum går han och tar en koskenkorva på den lokala baren och försöker säga hej till en tjej. Det går så där. Plötsligt dyker en vacker blondin upp i Koistinens liv och han kan ju inte annat än släppa in henne. Tyvärr visar det sig att hon jobbar för några gangsters som vill utnyttja Koistinen för att stjäla juveler.

Jag hade hört att den här delen skulle vara mörkare än de två övriga (Moln på drift och Mannen utan minne). Men jag vet inte, jag tycker den var ganska lika och dessutom finns det som sagt ljus även när det börjar skymma. Stilen känns igen. Det är stramt och enkelt. Vissa scener är fantastiskt snygga. Scenografin är så enkel och ”tråkig” att den blir snygg. Filmen är nästan som en parodi på sig själv. Det känns som en surrealistisk bild av Finland där Kaurismäki har skruvat allt ett eller två varv extra. Men jag gillar det! Koistinen är en karaktär som man gillar. Han är naiv, gör inget väsen av sig men ändå envis. Och kanske kommer allt gå bra trots allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Som vanligt är även den finska filmtiteln underbar… Laitakaupungin valot.

Jar City (2006)

Jar City (eller Mýrin som den isländska originaltiteln lyder) var den sista filmen som jag såg under 2007 års Stockholm Filmfestival. Inget fel med Beck men det visade sig att Jar City var en isländsk Beck och det kanske inte är just det som man (läs: jag) vill se på en filmfestival. Efter den lilla texten sammanfattar jag festivalen som jag upplevde den den gången.

Denna isländska deckare inledde lovande, kanske mest för att miljöer och språk var annorlunda. Det gjorde att filmen kändes fräsch till en början. Ett kargt isländskt landskap mixat med det lustiga isländska språket och läckerheter som kokt fårhuvud på menyn på polislunchrestaurangen gav en lite annorlunda känsla. Men när man sen skrapade på ytan en aning så visade det sig vara en ganska ordinär, eller medioker om Jonas så vill (min kommentar: Jonas var en filmforumkompis som ansåg att medioker betydde urusel, vilket jag inte höll med om), polisdeckare med de flesta av genrens kännetecken. Det blev lite för många helikopterfilmningar (om än vackra) på kommissariens bil när han är på väg ut i det isländska landskapet för att förhöra någon. Det blev lite för många förhör. Det blev lite för många scener hos obducenten. Och till råga på allt så bor kommissarien ensam och har en dotter som det skurit sig med. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt även om det är helt ok rent hantverksmässigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av 2007 års festival: Och därmed avslutar jag årets festival för min del. Som vanligt har det varit en skön och mysig stämning då man glidit runt bland biograferna i höstmörkret. Idel fullsatta salonger har det varit på de filmer jag har varit på. Och de som går är genuint filmintresserade vilket alltid ger en mer förväntansfull och koncentrerad stämning än på vanliga biovisningar. Toppfilmer i år har för min del varit No Country for Old Men, Paranoid Park och Into the Wild (jag rankar dem i den ordningen). Tre filmer har fått underkänt (dvs en tvåa eller sämre i betyg) och lika många har fått treor. Ganska normalfördelat alltså.

Battle of Wits (2006)

Jag tror kan ha blivit lite lurad av den insäljande synopsis-texten i programmet till 2007 års Stockholm Filmfestival och att det var därför jag valde att se Battle of Wits. Ack, så besviken jag blev. Det roligaste med filmen kanske är originaltiteln: Mo gong!

Jag trodde det här skulle vara ett sevärt krigsactiondrama med kung fu-inslag. Och ett krigsdrama var det ju men inte med några häftiga fajter överhuvudtaget. Andy Lau gör så gott han kan (skådespelarmässigt) som en listig och fredsälskande munk som försöker hjälpa en till synes hjälplös stad mot den mäktiga krigarnationen Zhao. Tyvärr fattades spänningen helt i filmen. Handlingen saggar sig fram mellan ”storslagna” krigsscener och sega strategisamtal. Laus munk använder några smarta trick som är lite kul. Problemet är dock att handlingen är alldeles för statiskt. Det känns som om inget händer i den här filmen som vill vara episk men som bara blir tråkig. När det gäller fajter på film så föredrar jag helt klart smarta man mot man-fajter framför storslagna krigsscener till häst. Det är bara i Sagan om ringen (min kommentar: ja, eller snarare i de två uppföljarna om man ska vara noga) som det funkar och kanske några filmer till (min kommentar: Ran?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Keif al-hal? (2006)

Dags för ytterligare en film som jag sett på Stockholm Filmfestival. Den här gången handlar det om Keif al-hal?, en saudiarabisk dramakomedi som jag såg under 2006 års festival. Keif al-hal? betyder för övrigt ”hur mår du/hur går det?”. I min text nedan nämner jag att det inte finns några biografer i Saudiarabien. Kan det verkligen fortfarande stämma?

Keif al-hal? sägs vara Saudiarabiens första långfilm – och det märktes kan jag väl säga. Filmen är en fånig familjekomedi som mest känns töntig. Visst är den rent objektivt intressant med tanke på omständigheterna och de ämnen som tas upp i filmen. Som saudier är den säkert både kul, träffande och upprörande att se då den handlar om kvinnans situation och religionens roll i Saudiarabien. Men tyvärr var i mina ögon skådisar, foto, manus, ja, det mesta, i nivå med… en albansk såpa eller nåt. Då filmen ju faktiskt kommer från ett land utan biografer så kändes filmen som fenomen mer intressant och berömvärd än själva filmen i sig. Filmupplevelsen blir nästan godkänd men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Yacoubian Building (2006)

The Yacoubian Building såg jag under Stockholm Filmfestival 2006 och den tillhör en genre som jag kallar hyperlänkfilm. I min lilla text så nämner jag Short Cuts som en referens. Nu kommer jag även att tänka på den svenska Leva livet (regi: Mikael Håfström) som handlar om ett antal personer som bor i samma hyreshus, precis som The Yacoubian Building gör.

Även det här var en mäktig film, i alla fall i betydelsen lång, 3 timmar (min kommentar: jag hade precis sett Darren Aronofskys The Fountain på samma festival). Fast tiden går ganska fort då vi får följa ett gäng olika personer som bor i The Yacoubian Building i Kairo (min kommentar: en byggnad som finns på riktigt). Inte vet jag, kanske är filmen en egyptisk Short Cuts, eller? Bitvis är det riktigt rolig. Arabiska är ett väldigt roligt språk att lyssna på. Främst dominerar skådisen Adel Imam som den coola (fusk)pashan bl a i bråken med sin helgalna syrra. Jag kan tycka att det hela dras ut lite väl länge och att regissören inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen. Vissa historier avslutas lite ologiskt och abrupt, utan riktig tanke, tyckte jag. Det förekommer kanske vissa övertydliga poänger också. Ändå är detta klart sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Cars (2006)

Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!

Resultatet? Det blev en dikeskörning.

Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.

Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.

Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.

Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.

Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Shut Up & Sing (2006)

The Dixie Chicks. Kommer ni ihåg dem? Det blev ett väldigt rabalder kring dem när de uttalade sig negativt om ”dub-ya”, dvs George W. Bush, USA:s president under åren 2001 till 2009. När jag själv hör ordet dixie tänker jag på jazzmusik: dixieland, en form av gladjazz från New Orleans som kom fram under början av 1900-talet. Det är inte en typ av jazz jag gillar. Alls. Det är alldeles för glatt och tramsigt för min smak. Det svänger på fel sätt.

Åter till The Dixie Chicks. De har numera bytt namn till The Chicks, vilket känns så politiskt korrekt att man storknar. Men det är tydligen känsligt det där. Dixie är nämligen även ett smeknamn på de amerikanska sydstaterna och specifikt de gamla Confederate States of America-staterna. Så när man i USA började riva gamla statyer av sydstatsgeneraler så tyckte The Chicks att det var läge att slopa Dixie i sitt namn. Min korta preblogg-text om dokumentären Shut Up & Sing skrevs i oktober 2008.

Shut Up & Sing är en nuförtiden ganska typisk dokumentär rent formmässigt. The Dixie Chicks är i London 2003 och sångerskan Natalie visar sitt missnöje över det stundande kriget i Irak genom att säga att de skäms över att USA:s president är från samma stat (Texas) som de är. Efter detta bryter helvetet löst – skivbränning, radiobannlysning, mordhot – i USA efter att det framkommer vad hon har sagt. Ja, håhåjaja, det finns ju saker att uppröras över och saker att uppröras över. Only in the US (min kommentar: well, inte bara i USA). Jag är bara glad att den där guvernören från Alaska inte blev vicepresident (min kommentar: jag vet inte vem jag syftar på här men det var säkert en otrevlig typ, lika otrevlig som ni vet vem). Shut Up & Sing puttrar på ganska bra som en sån här dokumentär brukar göra. Den visar på ett bra sätt hur mångfacetterat USA är och vilka motsättningar och olika synsätt det finns där. Jag gillar ofta dokumentärer om landet USA. Det är ett fascinerande land.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Innan jag började skriva ihop det här inlägget så sökte jag på YouTube efter ”Dixieland Jazz” för att se om mina fördomar skulle bli bekräftade. Både ja och nej kan man väl säga. Jag hittade ett klipp med en kavalkad av låtar och det var rätt så mysigt musik att skriva till. Det kommer nog aldrig bli nån favoritmusik men just det här var riktigt bra som bakgrundsmusik, kanske för att det kändes som hissmusik. 😉 Det passar även bra som filmmusik för att sätta rätt tidsstämning. Bandet heter Extra Dixie Jazz Band och är tydligen från Italien. Fast vänta nu… Extra Dixie… Det är nog dags att ändra namn för dem också. 😉

Black Sheep (2006)

Black Sheep var en av de filmer som jag gick på bio och såg tillsammans med min torsdagbiokompis Anders. Vi hade en rätt schysst variation på de filmer vi såg. Der Untergang, Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit, True Grit, Thank You For Smoking, Searching For Sugar Man och Cloud Atlas bl a. Min preblogg-text om Black Sheep skrevs i september 2007.

Black Sheep är en nyzeeländsk splatterbagatell i Peter Jacksons anda om genmuterade får som förvandlas till blodtörstiga bestar. Början är ok. En pojke som lever på en fårfarm får men för livet, i form av fårfobi, när hans brorsa skrämmer honom. När han flera år senare som vuxen återvänder till farmen blommar fobin för de ulliga små liven ut igen. Den här gången är det dock berättigat då det visar sig att hans bror, som tagit över farmen, bedriver tvivelaktig genforskning på fåren.

Hehe, ok, inledningsvis är den rolig. Speciellt snubbens fårfobi (han hoppar till vid minsta ”bäääh”). När sen splattret drar igång är det också kul ett tag. Snart blir det dock upprepningar och en story som går på tomgång och är fylld med klichéer. Skådisarna tillhör inte förstauppställningen utan känns ganska träiga och stela. Vissa scener och idéer är bra, men som helhet är det för tunt och fånigt, och det går inflation i de bra idéerna (man har inte dödat sina älsklingar). Det kan inte bli godkänt, trots en del bra intentioner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ils (2006)

Dags för en söndagsskräckis fredagsskräckis (dagarna flyter verkligen ihop i dessa tider) i form av en preblogg-text om en fransk film från 2006 med det korta namnet Ils. Franska skräckisar var väl ganska mycket i ropet vid den här tiden, eller? Det var några år efter den värsta japanska skräckvågen och jag har för mig att Frankrike var nästa land som gällde när det kommer till det här med att skrämmas på film. Min text skrevs i augusti 2007.

Ett ungt franskt par lever skönt liv i en gammal kåk utanför Bukarest i Rumänien (hon lärarinna, han författare) men deras tillvaro ska snart rubbas av nåt okänt som stör deras nattsömn. Stämningen byggs upp ganska bra och filmen är ett skönt avbrott från den gängse amerikanska skräckstilen, nuförtiden ofta i form av en remake på en japansk skräckis. Filmen är nästan en dogmaskräckis, då man inte förlitar sig på en massa ljud- och bildeffekter.

Det som ändå är det bästa med filmen är kanske ändå ljudbilden som är påtagligt verklig och påträngande, med en krypande stämning och med hoppscener som liksom kommer naturligt, och inte när man vet att de ska komma (förstår ni skillnaden?). Men som vanligt i skräckisar så är det nåt som gör att filmen inte håller hela vägen. Till slut så har allt tryck liksom pyst ur spänningsballongen och vad som återstår är ett jaså, men ändå ett intressant och otäckt jaså med tanke på att filmen baseras på verkliga händelser. Filmen är klart sevärd… även då plötsligt lamporna tänds i fem minuter i biosalongen mitt under visningen (gah, hur är det möjligt?!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lucky Number Slevin (2006)

Lucky Number Slevin känns som en sån där film som förtvivlat försökte vara mystisk och cool men inte lyckades. Istället för coolt blev det trist. Josh Hartnett, var han het ett tag på 00-talet? Var han nån sorts hunk? Jag vet inte, det hände väl aldrig nåt egentligen för Hartnett, inget ordentligt genombrott. Han känns som en fattigmans Leonardo DiCaprio. Min text om Lucky Number Slevin skrevs i januari 2010. Fånig filmtitel förresten.

Så här efteråt visade det sig att det här var en förvånansvärt tråkig film. Det är snyggt men väldigt väldigt tomt. Historien ger ingenting men det är tydligt att man ska imponeras över HUR den berättas. Detta räcker ganska länge men när det hela ska avslöjas faller det platt. Filmer där allt bygger på en twist är jag nu rejält less på. Sen finns det filmer som är obegripliga eller åtminstone svåra att förstå rent logiskt men som faktiskt vill förmedla något, en stämning, känsla, tankar, idéer, något. Lucky Number Slevin vill förmedla att blå plaststolar i en väntsal kan vara snygga. Typ. Här finns inget att berätta utan det är det kluriga pusslet som är hela grejen. Då blir det till slut tomt. Början är hyfsad och Josh Hartnett är ganska charmig. Bruce Willis överspelar som ”cool” hitman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: