Ils (2006)

Dags för en söndagsskräckis fredagsskräckis (dagarna flyter verkligen ihop i dessa tider) i form av en preblogg-text om en fransk film från 2006 med det korta namnet Ils. Franska skräckisar var väl ganska mycket i ropet vid den här tiden, eller? Det var några år efter den värsta japanska skräckvågen och jag har för mig att Frankrike var nästa land som gällde när det kommer till det här med att skrämmas på film. Min text skrevs i augusti 2007.

Ett ungt franskt par lever skönt liv i en gammal kåk utanför Bukarest i Rumänien (hon lärarinna, han författare) men deras tillvaro ska snart rubbas av nåt okänt som stör deras nattsömn. Stämningen byggs upp ganska bra och filmen är ett skönt avbrott från den gängse amerikanska skräckstilen, nuförtiden ofta i form av en remake på en japansk skräckis. Filmen är nästan en dogmaskräckis, då man inte förlitar sig på en massa ljud- och bildeffekter.

Det som ändå är det bästa med filmen är kanske ändå ljudbilden som är påtagligt verklig och påträngande, med en krypande stämning och med hoppscener som liksom kommer naturligt, och inte när man vet att de ska komma (förstår ni skillnaden?). Men som vanligt i skräckisar så är det nåt som gör att filmen inte håller hela vägen. Till slut så har allt tryck liksom pyst ur spänningsballongen och vad som återstår är ett jaså, men ändå ett intressant och otäckt jaså med tanke på att filmen baseras på verkliga händelser. Filmen är klart sevärd… även då plötsligt lamporna tänds i fem minuter i biosalongen mitt under visningen (gah, hur är det möjligt?!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lucky Number Slevin (2006)

Lucky Number Slevin känns som en sån där film som förtvivlat försökte vara mystisk och cool men inte lyckades. Istället för coolt blev det trist. Josh Hartnett, var han het ett tag på 00-talet? Var han nån sorts hunk? Jag vet inte, det hände väl aldrig nåt egentligen för Hartnett, inget ordentligt genombrott. Han känns som en fattigmans Leonardo DiCaprio. Min text om Lucky Number Slevin skrevs i januari 2010. Fånig filmtitel förresten.

Så här efteråt visade det sig att det här var en förvånansvärt tråkig film. Det är snyggt men väldigt väldigt tomt. Historien ger ingenting men det är tydligt att man ska imponeras över HUR den berättas. Detta räcker ganska länge men när det hela ska avslöjas faller det platt. Filmer där allt bygger på en twist är jag nu rejält less på. Sen finns det filmer som är obegripliga eller åtminstone svåra att förstå rent logiskt men som faktiskt vill förmedla något, en stämning, känsla, tankar, idéer, något. Lucky Number Slevin vill förmedla att blå plaststolar i en väntsal kan vara snygga. Typ. Här finns inget att berätta utan det är det kluriga pusslet som är hela grejen. Då blir det till slut tomt. Början är hyfsad och Josh Hartnett är ganska charmig. Bruce Willis överspelar som ”cool” hitman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Infödd soldat (2006)

Nej, det handlar alltså inte om en filmatisering av den finska krigsromanen Okänd soldat vilket man skulle kunna tro om man läser titeln slarvigt. Jag undrar om inte de svenska distributörerna hade det i åtanke när de satte den svenska titeln. Min korta preblogg-text om Infödd soldat (Indigènes i original) skrevs i november 2008.

Infödd soldat är ett franskt krigsdrama om soldater från nordafrikanska franska kolonier som slåss på Frankrikes sida under andra världskriget men behandlas enbart som kanonmat. Det är en klart sevärd film som ibland blir lite upprepande och därför stampar på samma punkt utan att historien riktigt går framåt. Ordentligt intensivt och gripande blir det inte förrän mot slutet då de arabiska soldaterna har fått i uppgift att befria Alsace från nazisterna. Kanske var det bara en rent ytlig spänning pga att männen kämpade för sina liv. Men det var först då det kändes att de arabiska soldaterna verkligen slogs med sina liv som insats. Och vare sig det blev en rent ytlig spänning eller inte så var det nödvändigt att ha med intensiva, svettiga krigsscener för att filmens budskap skulle funka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Blood Diamond (2006)

Efter att ha sett Blood Diamond i juli 2007 så kände jag mig väldigt kluven inför filmen. Å ena sidan tyckte jag det var en mycket välgjord actionthriller. Å andra sidan kände min sida som tyckte att film ska vara ”viktig” att trots att det var en ok actionthriller så drogs filmen ner av ett antal pinsamma plumpar i handlingen. För att gestalta mina tankar så postade jag på det filmforum jag frekventerade två recensioner av samma film. Mina forumkompisar var smått sagt förvirrade men till slut fattade de vad jag försökte säga.

Handlingen beskriven av neutral-Jojje:

Blood Diamond är en actiondramathriller om ett ämne som börjat dyka upp mer och mer som tema i ”Hollywoodfilmer”: Afrika och hur den rika västvärlden efter kolonialtiden fortfarande i stort bara tänker på pengar och står handfallna när katastrofer som inbördeskrig och svält inträffar. I Blood Diamond handlar det om, som titeln antyder, den smutsiga diamanthandeln och om hur västvärlden i princip sponsrar inbördeskrig genom att köpa s.k. konfliktdiamanter. Danny Archer (Leo DiCaprio) är fd legosoldaten som nu övergått till att smuggla diamanter. Maddy Bowen (Jennifer Connelly) är journalisten som vill avslöja den smutsiga handeln. Solomon Vandy (Djimon Hounsou) är fiskaren som blir bortrövad och utnyttjad för att leta diamanter. Och mitt i allt pågår ett blodigt inbördeskrig.

Vad tyckte Jojje som såg filmen som ren actionthriller och var nöjd så:

Jag gillade blandningen av drama, thriller och action. Alla delar väger in ungefär lika mycket och alla delar är välgjorda. Krigs- och actionscenerna känns realistiska och intensiva. Tempot i filmen är ganska högt och därför känns de dryga två timmarna inte speciellt långa. DiCaprio känns (kanske konstigt nog) helt rätt som luttrad fd legosoldat. Djimon Hounsou gestaltar den desperata fiskaren som letar efter sin familj, och han gör det mycket bra. Det är möjligt att Connelly är lite svagare än vanligt i sin roll. Sen finns en del brister där Hollywood gör sig påmint och det blir lite smörigt och tillrättalagt. Men överlag är det en spännande äventyrsfilm med allvar i botten som jag ger en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad tyckte Jojje som behandlade filmen som en ”viktig” film:

Givetvis måste det vara en vit (om än rollfiguren är afrikan) Hollywoodskådis i huvudrollen. Och givetvis har han vid sin sida en tapper och gigantisk ”inföding” som ska representera det goda och ursprungliga Afrika. Och givetvis kan vi även klämma in en västerländsk välgörare i form av en kvinnlig journalist som dessutom ska försöka omvända den omoraliske smugglaren och göra honom ”god”. Nä, det är lite för mycket. Och det blir inte bättre när smugglaren dessutom kärar ner sig i journalisten och i en pinsam scen berättar snyfthistorien om sitt tragiska liv, varefter journalisten jesuslikt smeker honom på handen. Och så då det politiskt korrekta slutet då alla ondingar ska få på nöten och publiken nöjda kan gå hem. Slutbetyget blir ändå precis godkänt. Mellan vissa bottennapp så är det en välgjord och spännande actionthriller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Borat (2006)

Jag minns Borat (eller Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan som den fullständiga titeln lyder) som en väldigt hajpad film, en film som gick hem hos både publik och kritiker. Upplagt för fenomenet för högt ställda förväntningar som inte infrias med andra ord. En sak jag noterade nu är att filmen på sin Wikipedia-sida beskrivs som en mockumentär. Jag vet inte, är det egentligen en mockumentär? Jag skulle nästan kalla den för en vanlig dokumentär då ju reaktionerna hos de personer som Borat möter är genuina, och det är just det som filmen går ut på. Min korta text om Borat skrevs i november 2006.

Hmmm, Borat blev något av en besvikelse. Men Manetheren (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) behöver egentligen inte oroa sig när det gäller det här med att driva med ”vanliga” personer som det möjligtvis görs i scenerna i ”Kazakstan”. 90% av filmen utspelar sig i USA och bilden av USA blir allt annat än smickrande. (Min kommentar: jag antar att jag menar att de personer som det drivs med inte är hyvens utan idioter och att de är värda att drivas med.) Så här i efterhand känns filmen nästan inte som en komedi. Snarare en skräckfilm. En del scener är obehagligt roliga men på nåt sätt så fastnar skrattet i halsen även fast det är sjukt roligt (gäller t ex middagsbjudningen och nationalsången). Vissa skämt och hela karaktären Borat tröttnar jag kanske på efter ett tag. Filmen känns lite lång. Dock är den underhållande, och det blir en trea. Men det där med att man skulle skratta så man får kramp förstår jag inte. Jag småskrattar några gånger men det var allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Renaissance (2006)

Denna lill-lördag (svenskans fånigaste ord?) skickar jag ut en gammal preblogg-text om en fransk animerad tech noir-rulle (tyvärr med engelska röster) som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2006.

Renaissance var en ganska skön upplevelse som ändå inte gjorde nåt större intryck med tanke på att jag dåsade till gång vid mitten. Innan filmen började nämnde jag för min kompis (min kommentar: undrar vem det var, kan inte minnas?) att vi kommer få se den engelskdubbade versionen vilket jag tyckte var lite synd. Då vände sig en kille om på raden framför och sa att man inte märkte att det var dubbat. Hmm, jag tycker nog man märker att det snackas engelska även fast det utspelas i Paris. Och dessutom får jag för mig att de franska skådisarna är bättre än de engelsktalande. Jag störde mig även på att de använt sig av motion capture-teknik med riktiga skådisar istället för att animera fullt ut.

Ett problem är att rösterna ibland inte riktigt känns som om de riktigt är med i matchen så att säga. Det känns att de i efterhand läser sina repliker utan att agera ut tillsammans med sin rollfigur. Det känns bitvis tillbakahållet och stelt, helt enkelt. Historien, kriminalhistorien, är intressant och med bra sci-fi-inslag och det är väldigt snyggt allting. Dessutom finns det en del kopplingar till utmärkt flummiga animen Akira. Då tänker jag t ex på utseendet på rollfiguren Jonas Mullers yngre bror. Men helhetsintrycket är ändå ganska svalt även om det lyfte en hel del mot slutet. Riktigt snyggt. Jag vill gärna gilla den mer eftersom jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. T ex Ghost in the Shell och Akira rekommenderas om man vill se nåt japanskt med någorlunda liknande känsla, fast bättre.

Lady in the Water (2006)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Andra filmen blir M. Night Shyamalans utskällda Lady in the Water.

Jaha, det här var en var en småmysig äventyrsmatiné på innergården, typ. Jag tycker nog den en aning oförtjänt har blivit allmän kritikerslagpåse. Men det är klart, om man ser filmen med hjärnan så får man inte ut mycket av den. Det är en saga. Nån recensent skrev att varken Paul Giamatti eller fotografmeister Doyle funkade. Jag håller inte med på nån av de punkterna. Giamatti är alltid sympatiskt bitter (se Sideways!) och Doyle skapar flytande bilder. Filmen har vissa tendenser till att bli fånig och att bli lite väl mycket världsförbättrarfilm, speciellt eftersom Shyamalan själv spelade rollen som just (blivande) världsförbättrare. Men betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

2 x Michel Gondry

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deja Vu (2006)

Så här i juletider så passar jag på att posta en preblogg-recension. Deja Vu såg och skrev jag om i februari 2007. En sak jag noterar är att jag i dessa gamla texter ofta är ganska snäll med betyget. Om jag sett Deja Vu idag hade den nog inte fått en trea, men det vet man ju aldrig…

Denzel spelar agent som utreder bombattentat i New Orleans och rekryteras av en hemlig FBI-grupp som kan se tillbaka till (och resa till?) det förflutna. Hoho, vad fånigt det här var till stora delar. Science fiction-delen i historien känns som om den har hittats på av några dagisbarn som spenderat en eftermiddag på Buttericks: mumbojumbo, helt utan den där känslan av att man tror på det man ser fastän det är övernaturligt eller påhittat. Ibland kändes det riktigt löjligt det hela. Förutom just den ganska stora bristen så är det en hyfsat stabil men ordinär thriller med den i mitt tycke oftast sevärda Denzel. Jag tycker han har en sympatisk och tillbakalutad stil som ibland exploderar i känsloutbrott. Denzel lyfter filmen för min del. Med en annan sämre skådis hade det blivit underkänt för filmen. Mot slutet blir det lite spännande trots att det är förutsägbart. Många skådisar på autopilot, klyschor och saker man deja vu (höhö) men tillräckligt spännande för ett knappt godkänt betyg från mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: