The Trial of the Chicago 7 (2020)

12 oktober, 2022 2 kommentarer

Tidsperioden som The Trial of the Chicago 7 skildrar är härlig. Ja, på film i alla fall. Amerikansk 60-talshistoria på vita duken är nåt jag nästan alltid uppskattar.

Den här gången är det Aaron Sorkin som ger sig på en film baserad på verkliga händelser från slutet av 60-talet. Ämnet och Sorkin, det borde ju borga för kvalitet. Men det här visade sig tyvärr inte vara speciellt bra. Det ska vara ett rättegångsdrama men känns snarare som en rättegångsfars.

Allt är överdrivet. Eddie Redmayne pratar med överdriven amerikansk accent. Sacha Baron Cohen pratar med överdriven Boston-dialekt. Domaren är överdrivet maktgalen. Perukerna är överdrivna. Referenserna till vår samtid är överdrivna. Nej, filmen kändes inte realistisk utan snarare som att en radda skådisar lajvar upplopp och rättegång klädda i utstyrslar från Butterick’s.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni inte sett filmen så kan ni skippa det. Kolla istället in det här klippet när tre av de åtalade (David Dellinger, Jerry Rubin and Abbie Hoffman) håller presskonferens efter att de blivit åtalade (för att konspirera och passera statsgränser i syfte att skapa upplopp). Det är fascinerande hur Dellinger verkligen sticker ut i sammanhanget men ändå är på samma sida som Rubin och Hoffman. Dellinger spelas för övrigt utmärkt av favoriten John Carroll Lynch i filmen.

Filed under Betyg 2, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Morbius (2022)

6 april, 2022 9 kommentarer

Vad kände jag till om Morbius innan jag såg den ihop med några andra comebackande (yay!) filmspanare? Ja, innan visningen i lördags spelade jag som vanligt tennis med min Nätrullarna-podcastkompis Daniel och nämnde att jag skulle se den. När jag skulle beskriva den sa jag det jag visste: det är baserat på en skurk från DC Comics och det kanske har nåt med vampyrer att göra.

Haha, ja, noll koll hade jag. Morbius är en Marvel-figur. Att han är en sorts vampyr låg det ändå en viss sanning i. Om han är skurk eller ej verkar fortfarande vara lite oklart. I en av scenerna under eftertexterna slår sig Morbius av nån anledning ihop med en skurk från en av de senaste Spider-Man-filmerna. Lite oklart varför, då Morbius under hela filmen i alla fall försökt vara snäll.

Efter visningen och under efterdiskussionen intill några skateboard-åkande kids på ungdomsgården Sergel så fick jag lära mig att Morbius är en del av SSU, dvs Sony’s Spider-Man Universe. Ja, det exakta namnet på detta senaste filmiska universum googlade jag fram när jag kom hem senare på kvällen. Vilka filmer ingår i SSU? Ja, det verkar vara fokus på (Spindelmannens) skurkmotståndare och det kanske är logiskt då väl MCU lagt beslag på alla hjältarna. Filmerna som ingår är Venom, Venom: Let There Be Carnage, Morbius och så den kommande Kraven the Hunter.

Det är lite galet vilka turer det bjuds på i den här branschen. Jag blir nästan lite yr i mössan och dessutom är det ju ingenting som gör att jag blir speciellt peppad på filmerna. Alls.

Hur var filmen då? Mja, till en början var den helt ok. Jared Leto var… helt ok. Det var till och med nästan så att han var nedtonad, som Emma Gray Munthe beskrev det i sin positiva recension. Men efter att Leto gått in i vampyr-mod så blev det trist och ointressant. All form av logik, förklaring till vad som egentligen händer, eller hur allt hänger ihop kastas ut genom fönstret. Effekterna var mest irriterande och mest irriterande av de irriterande effekterna var nån form av bisarr rökeffekt när vampyr-Morbius rörde sig snabbt.

Det var alltså lite oklart om det här var Morbius ursprungshistoria till att bli skurk eller hjälte. Däremot fanns det en tydlig skurk i filmen och det var Morbius barndomsvän Milo som lider av samma blodsjukdom som Morbius. Då Morbius fann det jobbigt att bli vampyr så tyckte Milo det var desto roligare. (”Botemedlet” mot blodsjukdomen var att använda sig av DNA från vampyrfladdermöss.) Mja, jag gillade inte Matt Smith som Milo speciellt. Han var inte nedtonad, om man säger så. Trots att jag inte har sett ett enda avsnitt av Doctor Who (jag håller mig till Star Trek) så tror jag mig veta att Smith under en period har spelat doktorn i den serien. Han kanske funkar bättre där.

Det sämsta med Morbius i mina ögon var den undermåliga klippningen. Det finns inget flyt. Det är ryckigt och hoppigt och ofta känns det som att det saknas hela sekvenser. Jag funderar på om det kanske inte är slappt eller slarvigt utan ett medvetet grepp för att skapa nån form häftig effekt. Ett exempel: nu är Morbius på ett tak och fast i utsuget från en fläkt (fråga inte), och sen en tiondel senare är han i en orange sparkdräkt i en fängelsecell. Sånt här kan funka ibland och ge en viss komiskt effekt. Funkar det här? Svar: nej!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Senaste gången jag såg en film med filmspanarna var på Cinemateket i december 2019 då animen Cowboy Bebop avnjöts. Nu var det alltså dags igen, vilket borgade för en mycket trevlig lördagseftermiddag med fika och en efterföljande bra biovisning. Publiken i den näst intill fullsatta salongen var verkligen med på noterna. Det var till och med applåder under eftertexterna. Huh?!

Fler, eller åtminstone två, tankar om Morbius hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Filed under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Batman Returns (1992)

22 oktober, 2021 2 kommentarer

Dags för den fjärde filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om uppföljaren till Batman som kom tre år efter den första filmen. Min prebloggtext om Batman Returns skrevs i augusti 2004.

Batman är tillbaka i batmobilen och Tim Burton är tillbaka i regissörsstolen. Denna gång slåss Batman (Michael ”Ingvar Carlsson” Keaton) mot företagsmogulen Max Schreck (Christopher Walken) och den utstötte Pingvinen (Danny De Vito). Det blir även lite catfight mot Catwoman (Michelle Pfeiffer).

Som vanligt är miljöerna imponerande eftersom det är en Burton-film. Men som vanligt så tycker jag den där spänningen och intensiteten saknas. Det blir lite för mycket saga och lite för barnsligt. Jag tror inte det har med serietidningsursprunget att göra utan det är Burtons stil helt enkelt. Jag tycker exempelvis de båda X-Men-filmerna (liksom den första Spider-Man) är bättre än Burtons båda filmer om Lädderlappen. I Batman – återkomsten saknar jag en riktig skurk. Nu ska det delas mellan Schreck och Pingvinen men jag tycker inte någon av dem axlar Jack Nicholsons fallna Joker-mantel. Sen är ju som sagt Keaton ganska tråkig, både när han är Bruce Wayne och när han är Batman. Jag kan väl tillägga det positiva att Danny Elfman skapat en ganska bra stämning med sin musik i bägge filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Batman (1989)

15 oktober, 2021 4 kommentarer

Dags för den tredje filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om Batman från ’89. Jag minns att det var en hel del hajp kring filmen när den skulle ha premiär. Prince gjorde musiken, Jack Nicholson var Jokern, och det var en massa reklam för filmen överallt. Jag såg den dock inte på bio; jag gick väldigt sällan på bio på den här tiden (ja, det kanske låter konstigt men så var det). Min prebloggtext om filmen skrevs i augusti 2004.

Eftersom min Tim Burton-retro stannat upp lite grann så passade det bra att SVT visar några Batman-filmer, varav de två första är regisserad av Burton. Nu har jag sett den första från 1989 med Michael Keaton, Jack Nicholson och Kim Basinger.

Jaha, det här var väl en sevärd lite småmysig film som i slutändan ändå inte gav mig så mycket. Det är snygga, lite mörka typiska Burton-miljöer men det är något som saknas, nån sorts spännning. Ett problem är nog Keaton som är för tråkig helt enkelt. Han matchar varken Basinger eller Nicholson (som dominerar när han är med i bild). Burton är skicklig på att skapa fantasifulla och snygga miljöer men däremot är han sämre på personregi och att få ihop helheten. Nicholson regisserar sig själv förstås, men det räcker ändå inte till mer än ett medelbetyg till filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Cars (2006)

23 april, 2021 6 kommentarer

Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!

Resultatet? Det blev en dikeskörning.

Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.

Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.

Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.

Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.

Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Animerat, Betyg 1, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Toy Story 3 (2010)

5 februari, 2021 12 kommentarer

Fredag och Pixar-dags igen!

Toy Story 3 inleds på samma sätt som tvåan, dvs med en actionsekvens regisserad av Andy själv. Jag tycker det är en rätt så kul idé det här med att vi får se det som barnen leker som en liten film i filmen. Det uppstår en parallellvärld där leksakerna är huvudpersoner i sin egen film. Här kan man också börja skönja en förklaring till varför det för leksakerna finns ett egenvärde i att bli lekt med, och varför de flesta faktiskt uppskattar det. Det är roligt helt enkelt.

Den inledande acctionsekvensen var en fartfyllt blandning av western och science fiction (Cowboys & Aliens, någon?). Allt kan hända och leksaker och tidseror blandas huller om buller. Jag fick vibbar av Tillbaka till framtiden 2 och 3.

En sak som dock störde mig var att det ute i öknen på en skylt stod följande: ”Gränsstation 2 km, Fredlösa välkomna”.

Hallå, Disney+! Jag har faktiskt valt att se filmen på engelska med engelskt tal och engelska undertexter. Då vill jag inte plötsligt se svenska texter inne i själva animeringen. Det är otroligt störande och jag kastas nästan ut ur filmen. Obs! Det här har varit nåt jag stört mig på genomgående och inte bara i trean.

Efter inledningen hoppar vi framåt i tiden rejält, vilket inte minst märks på hunden Buster (som för övrigt leksakerna av nån anledning kan prata med). Andy ska iväg till college likt Mason i Boyhood. För leksakerna betyder det tre saker: Haka på till college (inte troligt), förvaras på vinden för framtida barn (kanske) eller åka ut med soporna (troligt). Ja, det visar sig faktiskt finnas ett fjärde alternativ också: att skänkas till förskolan Sunnyside och det är givetvis det som händer pga… förvecklingar.

Efter en trevlig första tid på Sunnyside där vi bl a får träffa den mysige rosa nallebjörnen Lotso (och Barbiedockan Ken) så förvandlas plötsligt filmen till både en maffiafilm och en fängelseflyktfilm. Mina tankar gick till gangsterrullar av Martin Scorsese och Stephen King-filmatiseringen, tillika mästerverket, The Shawshank Redemption.

Det blir även en sorts heistfilm under själva flykten och jag fick vibbar av svenska och gamla Jönssonligan.

Förutom den obligatoriska Star Wars-blinkningen när Big Baby kastar Lotso ner i soplådan så noterar jag bl a följande filmreferenser: Sagan om konungens återkomst (”Just push it!”), Melancholia/Deep Impact (när de håller hand innan eldinfernot) och The Matrix (The Claw to the rescue). Ja, Melancholia kom ju ut efter Toy Story 3 så det är snarare Melancholia som refererar till Toy Story 3.

Som jag var inne på tidigare så kom jag att tänka på Boyhood. Andys mamma har en scen som liknar den bästa scenen i hela Boyhood när Patricia Arquette inser att Mason åkt iväg och hon är ensam kvar i ett tom hus utan några egentliga mål kvar i livet (så upplever hon det i alla fall).

Slutet försöker trycka på mina känslomässiga knappar och lyckas nog göra det lite dammigt i rummet men jag upplevde att det trycktes lite väl hårt på de där knapparna. Jag hade inte riktigt lika kul och mysigt under den här filmen som jag hade under tvåan så nu är vi tillbaka på samma nivå som ettan. Toy Story 3 är en bra film. Jag undrar om det faktum att det handlar om leksaker gör att jag inte fullt ut berörs av deras öde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 3 efter sin omtitt.

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man: Homecoming (2017)

14 juli, 2017 9 kommentarer

Jag som trodde jag inte var speciellt förtjust i amerikanska high school-komedier. Men det var och är jag tydligen. För jag älskade nämligen den senaste MCU-rullen om Spindelmannen – och Spider-Man: Homecoming som filmen heter är inget annat än just en high school-komedi.

Filmen tar vid ganska så direkt efter händelserna i Captain America: Civil War och Peter Parker körs hem tillbaka till Queens för att återgå till sin vardag efter sitt snabba konsultinhopp som en Avenger.

Peter, perfekt gestaltad av Tom Holland, vill inget annat än att jobba för Tony Stark & Co igen men han får nöja sig med att fajtas med Michael Keatons Adrian Toomes aka Vulture. Toomes och hans företag är en sorts skrothandlare, fast skrotet de handlar med är teknik, främst vapen, som chitaurierna har lämnat efter sig efter attacken på New York som vi såg i The Avengers.

Parallellt med sina äventyr som Spindelmannen försöker Peter få sin high school-vardag att gå ihop. Han är med i skolans quiz-lag och har en major crush på lagledaren Liz (Laura Harrier) – och han bygger Dödsstjärnan i lego tillsammans med bästisen Ned aka The Guy in the Chair (Jacob Batalon).

Det verkar som att jag uppskattar de MCU-filmer som är mer av renodlade komedier och som har en humor som inte går åt populärkulturreferenshållet som t ex The Avengers eller Guardians-filmerna. Jag gillar Ant-Man mer. Och jag gillar Spider-Man: Homecoming mer.

Jag satt med ett stort eller ganska stort leende under större delen av den här filmen. Jag tycker den har en skön humor, en skön och rapp dialog. Jag gillar skolmiljöerna med kidsen och Peters kompis Ned är en skön lirare. Jag gillar att det finns en varm stämning på skolan. Alla är nördar och snälla (nästan: för även bland nördar finns det mobbare). Det är inte de vanliga grupperingarna, och kanske är det därför jag gillar filmen, för den varma och mysiga stämningen på skolan och att det inte är så utstuderat med jocks, nerds och cheerleaders.

En stor del av humorn finns i dialogen. Det förekommer massor med vändningar i replikskiften. En person säger nåt, direkt efter det händer eller säger nån motsatsen. Det är kanske ett enkelt grepp men för mig funkade det i princip varje gång. Det är säkert också ett grepp som förekommer i alla de komedi-tv-serier som jag inte följer.

Tony Stark är med precis lagom mycket. Stark ska avnjutas i små doser (eller i Iron Man 3). Happy (Starks hjälpreda/chaufför/livvakt) heter Hogan i efternamn får vi reda på. Jon Favreau är kul och funkar mycket bättre som skådis än som regissör.

En detalj jag gillade var att skurkarna var mer mänskliga än i andra superhjältefilmer. De var liksom ordinary dudes som hade sina problem och dessutom ett eget litet team med sitt eget interna gnabb.

Vulture funkar bra som skurk. Dessutom finns det en twist kring hans rollfigur som gjorde att insatserna (the stakes) blev mycket högre. Det gav en upphov till en mycket bra sekvens i samband med att Peter är på väg till Homecoming-festen. Den såg jag inte komma.

Ja, jag tycker att det finns stakes här. Skalan är mindre och det är mer personligt. Jag kände att Spindelmannen faktiskt blev trött och fick stanna upp och pusta ut under actionsekvenserna. Peter inser t ex att han är höjdrädd, och jag kände av min egen höjdrädsla. Jag tycker även att det framgår att han bara är en unge.

Michael Keaton är svinbra. Han har blivit något av en favorit på sistone (Keatonaissance?). Jag tycker han är jättebra i t ex The Founder (en undersedd rulle) och även här. Hans insats påminner mig lite om Robert Redfords dito i Civil War. Både Redford och Keaton går in ordentligt i rollerna och ger filmerna tyngd.

Det jag såg av Tom Holland som Spindelmannen under Civil War gjorde att mina förväntningar inte var speciellt höga. Jag tyckte han pratade för mycket, precis som Tony Stark, och mest var irriterande. Men här, när vi verkligen får träffa Peter Parker och ta del av hans problem med att få high school-vardagen att gå ihop med livet som Friendly Neighborhood Spider-Man, så funkar det perfekt.

Ja, man kan alltså älska både avsnitt åtta av Twin Peaks: The Return och MCU-filmen Spider-Man: Homecoming.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Henke och Carl om Spindelmannens hemkomst. Gick filmen hem hos dem? Sen tidigare har också Steffo och Fiffi tyckt till. Kolla även in vad Sofia tycker.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Founder (2016)

3 februari, 2017 7 kommentarer

the-founderI Kista Galleria finns det två hamburgerrestauranger, McDonald’s och Max. Eftersom jag jobbar precis intill så händer det då och då att jag tar en snabblunch i gallerian, speciellt om jag är själv. Jag väljer alltid Max, främst för att de burgare som serveras är mer lik burgarna på de bilder som man som kund exponeras för.

På McDonald’s känns det som att man har tagit burgarna på den fina bilden, slagit in dem i papper, förvarat dem i en handväska i en bastu i en halvtimme, och sen serverat dem.

Gav BOATS-filmen The Founder ge mig en förklaring till varför det är så? Ja, det skulle jag kanske kunna säga. Dessutom fick den mig att dra paralleller till en viss nyvald president i ett visst nordamerikanskt land.

The Founder handlar alltså om McDonald’s grundare Ray Kroc… eller vänta, var det inte två bröder som hette McDonald i efternamn som grundade företaget? Ja och nej. Bröderna Richard and Maurice McDonald (Nick Offerman och John Carroll Lynch) startade mycket riktigt de första McDonald’s-restaurangerna men det var Ray Kroc (Michael Keaton) som skapade det McDonald’s som vi känner idag.

Detta är alltså historien om hur det gick till, och det är inte en speciellt hoppfull eller upplyftande historia. Eller så är det just det. Det beror lite på hur man ser på det här med framgång och vilka medel som man använder för att nå den.

Ray Kroc är en misslyckad kringresande försäljare av en hel radda saker. Allt från pappersmuggar, hopvikbara bord och milkshake-mixrar försöker han prångla. Det går inte så bra.

Sen får han en beställning på sex milkshake-mixrar från ett och samma snabbmatställe. Varför skulle ett enda litet ställe beställa så många mixrar undrar Ray, och bilar hela vägen från Illinois till Kalifornien för att få svaret. Det han får se älskar han och han inser samtidigt ett det här finns en enorm affärsmässig potential.

Det kan tyckas som ett tråkigt upplägg som film. Hur ett företag skapas. Men jag fann filmen väldigt intressant. Den påminde på ett sätt om The Social Network. Nånting skapas, personer samarbetar, bildar nåt som är större än summan av sina delar. Sen börjar viljor gå åt olika håll. Fast dessa viljor har egentligen gått åt olika håll redan från starten men det är först efter ett tag som det märks.

I filmen framställs Ray Kroc som ett egoistiskt svin som förnedrar de snälla bröderna McDonald’s genom att mer eller mindre stjäla företaget från dem. Jag vet inte hur det gick till i verkligheten och hur mycket man har vinklat det i filmen, men jag kände i alla fall en hel del sympati med bröderna. När Kroc införde pulverbaserad milkshake istället för shake gjord på riktig glass eller mjölk, ja, då var måttet rågat, i alla fall för Dick McDonald. (Idag har McDonald’s återgått till att använda glass/mjölk i sin milkshake.)

För Ray Kroc handlar allt om att vinna, inte om att ge bra service och servera god mat. Nej, det handlar om att vinna, möjligen om att vinna genom att ge bra service och servera god mat. Men det är vinna som är nummer ett, och gärna på bekostnad av nån som förlorar som man då kan förnedra. Make America Great Again…

Slutligen måste jag säga att Nick Offerman och John Carroll Lynch som spelar bröderna McDonald gör detta på ett njutbart sätt. De hade ett skönt samspel. Speciellt John Carroll Lynch är en favorit, som jag kände igen från ett avsnitt av The Walking Dead och sektthrillern The Invitation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Founder har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök, i alla fall om ni är nyfikna på ett stycke amerikansk företagshistoria och den smutsiga sanningen (?) bakom.

Uppdatering: Obs! Filmens premiärdatum har flyttats till fredag 7 april.

Andra åsikter om The Founder hittar ni nedan.

Movies – Noir
Flmr

Filed under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spotlight (2015)

12 februari, 2016 18 kommentarer

SpotlightSpotlight är nåt så märkligt som en supermysig film om ett så omysigt ämne som pedofili inom den katolska kyrkan. Nu kanske jag svor i kyrkan (ehe), men det som gör att det blir en mysig film är att vi närgånget får följa ett team undersökande journalister på tidningen The Boston Globe under deras arbete med att avslöja övergreppen och kyrkans mörkläggning av dessa. Teamets olika medlemmar blir våra kompisar. De är inte bara kollegor och kompisar med varandra; de blir våra kompisar också. Så kändes det i alla fall.

En tidningsredaktion, i alla fall som den framställs här, är en plats där det sjuder av kreativitet och iver att åstadkomma något. Just i det team, kallat Spotlight, som vi får följa jobbar man tillsammans under flera månader med ett ämne. Man publicerar inte förrän man har vänt på alla stenar och är säker på sin sak.

Spotlight-teamet består bl a av chefen Robby (Michael Keaton), ivrige Michael (Mark Ruffalo) och duktiga Sacha (Rachel McAdams). Strax innan filmen tar sin början har Boston Globe även fått en ny chefredaktör, Marty, spelad av Liev Schreiber.

Min första känsla när jag såg filmen var nog att ”vad skönt, nu är jag i trygga händer”. Det kändes att detta var en riktig film, en filmfilm, gjord av människor som verkligen kan sitt jobb. Jag behövde inte oroa mig över dåligt skådespeleri, ologiskt berättande eller övertydlighet. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Jag känner på samma sätt när jag ser vissa av Denis Villeneuves filmer, som t ex Prisoners och Sicario. Det finns en lätthet och självklarhet över hantverket. Jag kan även känna på samma sätt när jag ser en del av Woody Allens filmer. Ta bara Allens förtexter: vit text på svart bakgrund. Så enkelt men det gör jobbet.

Den skådespelarinsats som jag blev mest överraskad över var Liev Schreibers. Han var inte med så himla mycket men när han var med så var han bäst. Schreiber spelar alltså den nye chefredaktören och han gör det med ett obehagligt lugn och med en obehaglig beslutsamhet. Jag blev nästan provocerad av hur lugn han var. Ska han aldrig brusa upp, få ett utbrott, skrika, nånting? Men, nej, han kör på med ett lågmält bestämt lugn. Till slut vaggades jag själv till ro av hans mörka och mjuka röst.

Överlag handlar det om en stjärnensemble där alla gör fina insatser. Ingen sticker ut genom att ta i för mycket. Alla har sina egenheter förstås, som vi alla har, men de (egenheterna) känns naturliga och som en del av karaktären.

Förutom skådisarna och samspelet mellan dessa så gillade jag även det faktum att man inte har målat upp The Boston Globe och Spotlight-teamet som en sorts superhjältar utan fel och brister. Nej, mot slutet så får de, trots framgången, rannsaka även sig själva.

Om jag ska klaga på nåt, och det ska man ju alltid, så är det att filmen mot slutet lägger in ett thrillermoment, en kamp mot klockan, som inte gick ihop logiskt. Men det är en petitess.

Jag har egentligen mer att säga, om papperstidningsnostalgi, om papperstidningsnostalgi på film, om att den här typen av journalistik är på väg att försvinna, om att den här typen av journalistik fått ett nytt liv i och med dagens true crime-våg, men det får bli en annan gång, nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Spotlight har premiär idag fredag och ni går och ser den på bio! Varför inte redan ikväll?

Andra filmspanaråsikter om filmen. Tycker de filmen är värd att få stå i strålkastarljuset eller spottar de på den? Ja, jag hoppas, och tror, ju givetvis på det förra.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

Teamet

Le Team

Filed under Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Birdman (2014)

10 september, 2015 1 kommentar

birdmanI början av Birdman sitter Michael Keaton i kalsipper i sin loge och leviterar. Han ska göra comeback med en storartad uppsättning av en teaterpjäs. Alejandro González Iñárritu har gjort en film som ser ut att vara filmad i en enda lång tagning. Under hela filmen hör vi ett evigt jazztrummande som ljudspår. Jag tycker det finns ett bra driv i den här rullen och även en del humor från den så normalt gravallvarlige regissören. Keaton och Ed Norton har en härlig scen där de repeterar pjäsen för första gången. Naomi Watts funkade inte riktigt för mig. Hon spelade samma roll i filmens pjäs som hon gjorde i filmens verklighet och det skavde av nån anledning. Blir Iñárritu i slutändan för övertydlig med sitt budskap så att filmen går från skön satir till soapbox-tal? Ja, en aning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: