The Trial of the Chicago 7 (2020)

12 oktober, 2022 2 kommentarer

Tidsperioden som The Trial of the Chicago 7 skildrar är härlig. Ja, på film i alla fall. Amerikansk 60-talshistoria på vita duken är nåt jag nästan alltid uppskattar.

Den här gången är det Aaron Sorkin som ger sig på en film baserad på verkliga händelser från slutet av 60-talet. Ämnet och Sorkin, det borde ju borga för kvalitet. Men det här visade sig tyvärr inte vara speciellt bra. Det ska vara ett rättegångsdrama men känns snarare som en rättegångsfars.

Allt är överdrivet. Eddie Redmayne pratar med överdriven amerikansk accent. Sacha Baron Cohen pratar med överdriven Boston-dialekt. Domaren är överdrivet maktgalen. Perukerna är överdrivna. Referenserna till vår samtid är överdrivna. Nej, filmen kändes inte realistisk utan snarare som att en radda skådisar lajvar upplopp och rättegång klädda i utstyrslar från Butterick’s.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni inte sett filmen så kan ni skippa det. Kolla istället in det här klippet när tre av de åtalade (David Dellinger, Jerry Rubin and Abbie Hoffman) håller presskonferens efter att de blivit åtalade (för att konspirera och passera statsgränser i syfte att skapa upplopp). Det är fascinerande hur Dellinger verkligen sticker ut i sammanhanget men ändå är på samma sida som Rubin och Hoffman. Dellinger spelas för övrigt utmärkt av favoriten John Carroll Lynch i filmen.

Arkiverad under Betyg 2, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Gothika (2003)

5 juni, 2020 Lämna en kommentar

”Ok, so I have a bad hair day. So what! That doesn’t make me crazy, does it!”

Dags för en (bortglömd?) fredagsskräckis med Halle Berry, post-Storm, post-Oscar men pre-Catwoman (mjau). Det kryllade av den här typen av skräckisar som kändes inspirerade av japanska förlagor. Jag tror nog den här rullen kan lämpa sig för en omtitt en fredag i sommar. Min text skrevs i april 2004.

Handlingen väldigt kort: Halle Berry spelar psykologen Miranda Grey som själv vaknar upp i en cell på den anstalt hon jobbar, anklagad för mord. Uh oh.

För mig lyckades aldrig riktigt filmen skapa den där kusliga stämningen som behövs för en lyckad skräckis, som t ex… ja, ni vet vilken (min kommentar: jag syftar på 5/5-filmen The Ring, remaken). Jag tyckte ändå idén var bra. Jag såg att jag för över ett år sen faktiskt postade ett inlägg om filmen i Filmer att se fram emot-tråden eftersom jag gillade idén.

Regissören Mathieu Kassovitz har gjort en mycket bra film som heter Medan vi faller (La Haine, 1995) som är ett realistiskt och intensivt förortsdrama från Paris. Nu har han fått chansen i Hollywood. Gothika är ju ganska långt ifrån Medan vi faller. Här är det specialeffekter och storstjärnan Halle Berry som skriker. Jag tycker själva idén slarvades bort lite grann. Det kändes som om filmmakarna försökt klämma in för mycket i samma film. Här fanns gotiskt tema i titeln och den kråkslottsliknande anstaltet och sen åskar det mest hela tiden. Vi har även nåt som vi börjar känna igen nu: ett spöke i form av en flicka med långt hår i ansiktet. Och så en mystisk tatuering som Grey hann göra lite snabbresearch om på nätet. Här finns t.o.m. ”Nurse Ratched” från Gökboet.

Det stora problemet för mig var att det aldrig var varken riktigt läskig eller spännande. Ja, sen fanns det en del logiska luckor förstås, hehe. Filmen var ändå välgjord i övrigt så det blir snudd på godkänt men eftersom det är en skräckis så uppnådde den inte sitt syfte hos mig. Penélope Cruz gör en rätt ok insats.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

The Invitation (2015)

29 maj, 2018 4 kommentarer

The Invitation är en dramaskräckthriller som kanske påminner en del om Coherence från 2013. En grupp gamla vänner och bekanta som inte sett varandra på länge träffas för en middag. Stämningen är något obekväm. En tragisk händelse i det förflutna har skapat sår som inte har läkt. Will (en långhårig och skäggig Logan Marshall-Green) och hans flickvän är de som blir inbjudna av Wills ex-fru Eden och hennes nya man. Nya personer har kommit in i Edens liv, bl a en något (läs: väldigt) obehaglig man vid namn Pruitt (en perfekt castad John Carroll Lynch).

Jag gillade stämningen direkt och tänkte även att det här hade varit en perfekt film att se på Stockholm Filmfestival. Känslan av att nåt är fel är påtaglig men ändå inte överdriven. Logan Marshall-Green, som för övrigt blir mer och mer lik Tom Hardy, är bra som den f.d. mannen som undrar vad som har hänt med Eden. Det är uppenbart att nåt är fel med henne. I Wills ögon är hon förändrad; frälst, galen, hjärntvättad eller en kombination av alla tre.

Pruitt är alltså en obehaglig man och han kommer förstås från en sekt, kallad The Invitation. Sekten sysslar med nån form av dödsflum som ska göra att man blir fri från sin sorg. En dödssekt helt enkelt. Men inledningsvis nämns givetvis inte det utan det handlar om nån form av andlig helning. Burr. Här blir jag påmind om en annan obehaglig film om en sekt, Todd Haynes-filmen Safe med Julianne Moore.

The Invitation är en klart godkänd thriller som långsamt bygger upp en klaustrofobisk stämning. Det som hindrar ett högre betyg är nog att den känns lite för liten. Den utspelas i samma hus och det är samma lilla grupp med skådisar. För att få en wow-känsla med det upplägget så måste det verkligen vara välgjort på alla sätt och vis. Som det är nu så saknas den där mysiga filmfilm-känslan. Nu ska ju filmen inte vara mysig utan precis tvärtom…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag har för mig att Filmitch gillade filmen mycket. Japp, jag kom ihåg rätt.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Founder (2016)

3 februari, 2017 7 kommentarer

the-founderI Kista Galleria finns det två hamburgerrestauranger, McDonald’s och Max. Eftersom jag jobbar precis intill så händer det då och då att jag tar en snabblunch i gallerian, speciellt om jag är själv. Jag väljer alltid Max, främst för att de burgare som serveras är mer lik burgarna på de bilder som man som kund exponeras för.

På McDonald’s känns det som att man har tagit burgarna på den fina bilden, slagit in dem i papper, förvarat dem i en handväska i en bastu i en halvtimme, och sen serverat dem.

Gav BOATS-filmen The Founder ge mig en förklaring till varför det är så? Ja, det skulle jag kanske kunna säga. Dessutom fick den mig att dra paralleller till en viss nyvald president i ett visst nordamerikanskt land.

The Founder handlar alltså om McDonald’s grundare Ray Kroc… eller vänta, var det inte två bröder som hette McDonald i efternamn som grundade företaget? Ja och nej. Bröderna Richard and Maurice McDonald (Nick Offerman och John Carroll Lynch) startade mycket riktigt de första McDonald’s-restaurangerna men det var Ray Kroc (Michael Keaton) som skapade det McDonald’s som vi känner idag.

Detta är alltså historien om hur det gick till, och det är inte en speciellt hoppfull eller upplyftande historia. Eller så är det just det. Det beror lite på hur man ser på det här med framgång och vilka medel som man använder för att nå den.

Ray Kroc är en misslyckad kringresande försäljare av en hel radda saker. Allt från pappersmuggar, hopvikbara bord och milkshake-mixrar försöker han prångla. Det går inte så bra.

Sen får han en beställning på sex milkshake-mixrar från ett och samma snabbmatställe. Varför skulle ett enda litet ställe beställa så många mixrar undrar Ray, och bilar hela vägen från Illinois till Kalifornien för att få svaret. Det han får se älskar han och han inser samtidigt ett det här finns en enorm affärsmässig potential.

Det kan tyckas som ett tråkigt upplägg som film. Hur ett företag skapas. Men jag fann filmen väldigt intressant. Den påminde på ett sätt om The Social Network. Nånting skapas, personer samarbetar, bildar nåt som är större än summan av sina delar. Sen börjar viljor gå åt olika håll. Fast dessa viljor har egentligen gått åt olika håll redan från starten men det är först efter ett tag som det märks.

I filmen framställs Ray Kroc som ett egoistiskt svin som förnedrar de snälla bröderna McDonald’s genom att mer eller mindre stjäla företaget från dem. Jag vet inte hur det gick till i verkligheten och hur mycket man har vinklat det i filmen, men jag kände i alla fall en hel del sympati med bröderna. När Kroc införde pulverbaserad milkshake istället för shake gjord på riktig glass eller mjölk, ja, då var måttet rågat, i alla fall för Dick McDonald. (Idag har McDonald’s återgått till att använda glass/mjölk i sin milkshake.)

För Ray Kroc handlar allt om att vinna, inte om att ge bra service och servera god mat. Nej, det handlar om att vinna, möjligen om att vinna genom att ge bra service och servera god mat. Men det är vinna som är nummer ett, och gärna på bekostnad av nån som förlorar som man då kan förnedra. Make America Great Again…

Slutligen måste jag säga att Nick Offerman och John Carroll Lynch som spelar bröderna McDonald gör detta på ett njutbart sätt. De hade ett skönt samspel. Speciellt John Carroll Lynch är en favorit, som jag kände igen från ett avsnitt av The Walking Dead och sektthrillern The Invitation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Founder har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök, i alla fall om ni är nyfikna på ett stycke amerikansk företagshistoria och den smutsiga sanningen (?) bakom.

Uppdatering: Obs! Filmens premiärdatum har flyttats till fredag 7 april.

Andra åsikter om The Founder hittar ni nedan.

Movies – Noir
Flmr

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Zodiac

20 september, 2012 8 kommentarer

Titel: Zodiac
Regi: David Fincher
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension av den möjligen underskattade filmen Zodiac. Jag såg och skrev om David Finchers film 2009.

Ah, det här var en positiv överraskning. Jag vet inte, men det var liksom ingen hausse kring den här filmen och Panic Room var ok men inget mer, så jag hade inga stora förväntningar egentligen. Vad jag fick var en fantastiskt välgjord och ambitiös film. Den är spännande utan att vara spektakulär. Handlingen är krypande och ganska långsam, men som jag skrev så finns det en spänning hela tiden. Jag tycker den påminner lite om PTA:s filmer, typ Boogie Nights, även fast temat är annorlunda. Det är ambitiöst och handlingen sträcker sig över lång tid med en skön tidskänsla. Skådisarna är klockrena i sina roller. Nä, det var verkligen en njutning att se Zodiac och det var bara skönt att den var lång.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Shutter Island

12 april, 2011 9 kommentarer


Titel: Shutter Island
Regi: Martin Scorsese
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Som utlovat kommer här en recension av ytterligare en DiCaprio-rulle. Den här gången Shutter Island i regi av Martin Scorsese. Jag hade ganska höga förväntningar när jag såg filmen för ungefär ett år sen. Och början var bra men sen…

Oj. Den här rullen bombade tyvärr nånstans på halva vägen. Början är skön med bra miljöer ute på ön i form av ett gammalt fort och en mental anstalt. Det kan knappast bli bättre. Men nånstans när DiCaprio börjar ha allt för mycket syner/drömmar om sin döda fru, så blir det nån sorts skräckissoppa. Det blir för utdraget, överdrivet, överdådigt. DiCaprio börjar spela över å det grövsta. Vissa scener kan jag bara skratta åt, t ex när Leo kommer hem, hittar barnen döda i vattnet  och skriker ”Nooo, please, God, nooo!!”(ja, jag förstår att det är därför han är rädd för vatten i början på båten). Alla scener med frun (Michelle Williams) är för övrigt sega, långdragna — funkar inte alls.

Men visst, eftersom DiCaprio inbillar sig allt, och har grandiosa konspirationsteorier om nazi-doktorer etc så ska ju allt vara överdrivet. Problemet är att man måste sega sig igenom dessa överdrivna b-skräckisscener. En småsak som jag störde mig på: det såg lite datoranimerat ut ibland, t ex blodmolnen när de sköt tyskarna på rad (fattar inte det där med att det ska vara datoranimerat blodstänk hela tiden, nu för tiden). Ben Kingsley är strålande obehaglig med små medel. Max von Sydow är inte med så mycket, men han är bra när han är med.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,