The Invitation (2015)

The Invitation är en dramaskräckthriller som kanske påminner en del om Coherence från 2013. En grupp gamla vänner och bekanta som inte sett varandra på länge träffas för en middag. Stämningen är något obekväm. En tragisk händelse i det förflutna har skapat sår som inte har läkt. Will (en långhårig och skäggig Logan Marshall-Green) och hans flickvän är de som blir inbjudna av Wills ex-fru Eden och hennes nya man. Nya personer har kommit in i Edens liv, bl a en något (läs: väldigt) obehaglig man vid namn Pruitt (en perfekt castad John Carroll Lynch).

Jag gillade stämningen direkt och tänkte även att det här hade varit en perfekt film att se på Stockholm Filmfestival. Känslan av att nåt är fel är påtaglig men ändå inte överdriven. Logan Marshall-Green, som för övrigt blir mer och mer lik Tom Hardy, är bra som den f.d. mannen som undrar vad som har hänt med Eden. Det är uppenbart att nåt är fel med henne. I Wills ögon är hon förändrad; frälst, galen, hjärntvättad eller en kombination av alla tre.

Pruitt är alltså en obehaglig man och han kommer förstås från en sekt, kallad The Invitation. Sekten sysslar med nån form av dödsflum som ska göra att man blir fri från sin sorg. En dödssekt helt enkelt. Men inledningsvis nämns givetvis inte det utan det handlar om nån form av andlig helning. Burr. Här blir jag påmind om en annan obehaglig film om en sekt, Todd Haynes-filmen Safe med Julianne Moore.

The Invitation är en klart godkänd thriller som långsamt bygger upp en klaustrofobisk stämning. Det som hindrar ett högre betyg är nog att den känns lite för liten. Den utspelas i samma hus och det är samma lilla grupp med skådisar. För att få en wow-känsla med det upplägget så måste det verkligen vara välgjort på alla sätt och vis. Som det är nu så saknas den där mysiga filmfilm-känslan. Nu ska ju filmen inte vara mysig utan precis tvärtom…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag har för mig att Filmitch gillade filmen mycket. Japp, jag kom ihåg rätt.

42 (2013)

Pengar är färgblinda sägs det väl. I filmen 42 får vi se ett exempel på det då den berättar historien om Jackie Robinson och hur han blev den förste afroamerikanen att spela i Major League Baseball. Robinson spelas av Chadwick Boseman som vi senare har sett som Black Panther i Captain America: Civil War. Med i filmen är också Harrison Ford som chefen för Brooklyn Dodgers. Ford är totalt over the top här. Jag vet inte vad han höll på med. Det som är bra är att han är helt olik sig själv. Jag brukar nästan alltid gilla filmer som skildrar hur människor kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism. I 42 blev det dock för tillrättalagt. Det är för snällt, för få och små stakes och smörig musik. Inledningen är seg med en berättarröst och tråkiga dokumentära klipp. Sen har vi även ett lite tråkigt inslag av white savior i form av Fords rollfigur. Chadwick Boseman är filmens starka kort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Enough Said (2013)

Gapa stortEnough Said är en film som både Henke och Fiffi har hyllat (Christian var mer sansad), och sorgligt nog är det också James Gandolfinis sista film. Jag såg filmen som en del av mitt projekt att få till en lista över 2013 års bästa filmer. Den hamnar tyvärr inte på topp-10-listan, men det betyder inte på något vis att jag inte gillade den här supermysiga, vardagliga filmen, gjord med en väldig enkelhet av regissören Nicole Holofcener. Nu kanske jag får skit från några, men är inte Nicole en kvinnlig motsvarighet till Woody Allen? Jag menar det i en positiv bemärkelse. Just den där lättheten med hur filmen flyter fram. Julia Louis-Dreyfus funkar perfekt. Eftersom det var ett tag sen jag såg henne i Seinfeld så var det inte Elaine jag såg. Filmen är bra men jag går inte *bananas* över den.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

%d bloggare gillar detta: