The Matrix Resurrections (2021)

29 december, 2021 4 kommentarer

The Matrix från 1999 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag är ganska säker på att det är den film jag sett om flest gånger. Första gången var på ett flygplan på väg hem från Australien. Jag har nog sett den tio gånger eller nåt sånt och då ska ni veta att jag inte alls är en omtittar-person. De två uppföljarna Reloaded och Revolutions är inte alls lika bra men ändå bra/ok där tvåan är den klart bästa.

I den fjärde filmen är Neo, ja, eller Thomas Anderson som han ju heter, en spelutvecklare som ligger bakom de populära The Matrix-spelen. Aha, så det som hände i de första The Matrix-filmerna var alltså bara ett spel? Mja, typ…

Nu kanske det är på sin plats att nämna att jag kommer att spoila skiten ur The Matrix Resurrections.

Vi börjar igen. Mja, typ… Det visar sig att Mr Anderson nämligen återigen är fast i The Matrix, alltså den av maskinerna konstruerade världen som ska hålla batteri-människorna lugna i sina slemmiga kapslar. Thomas börjar dock få svårt att skilja the dream world from the real world oavsett hur många blå piller han poppar. Men han är inte crazy i alla fall, det låter hans terapeut (Neil Patrick Harris med blå hipster-glasögon) meddela.

Thomas har en crush på en kvinna som han ser på ett kafé då och då. Tiffany heter hon och spelas av Carrie-Anne Moss och då förstår vi ju vem det egentligen är. Vem är du, vem är jag, levande charader…

Filmen inleds dock med att vi får uppleva början av The Matrix – ”I think we can handle one little girl”, ni vet – och jag undrar ett ögonblick om det här är en shot-for-shot remake av The Matrix, som Gus Van Sant gjorde med Psycho och Michael Haneke med sin egen Funny Games. Haha, ja, det vore ju inte vad man hade förväntat sig men ändå ganska roligt. Men, nej, efter tag går saker inte som det ska för Trinity och filmen tar en annan väg.

Förresten så är det inte bara vi som tittar på den här versionen av början på The Matrix. Det gör även en tjej kallad Bugs (Jessica Henwick). Tyvärr, för Bugs del, så dras hon själv in i händelserna och blir jagad av en massa solglasögonprydda agenter i kostym, varav en verkar vara en ung och färgglad (så småningom) kopia av ingen annan Morpheus.

Vad är det som händer?! Ja, fråga inte mig, haha. Jag vet inte. Men det spelar ingen roll för jag gillar det jag ser ändå. Efter den den actionfyllda inledningen lugnar filmen ner sig rejält när vi får lära känna Thomas Anderson och hans värld. Hmm, vart är filmen på väg? Under en lång stund (kanske en timme?) så får vi i princip ingen action alls utan det hela är mer av ett psykologiskt drama. Frågan som ställs är om Thomas ska våga släppa sargen och följa med Bugs och Morpheus ut ur matrisen. Plus om man han ska våga fråga chans på Trin… Tiffany.

Det förekommer ett långt collage där vi får ta del av Thomas ekorrhjulsvardag till tonerna av Jefferson Airplanes ”White Rabbit”. Nånstans här så började jag själv släppa sargen och bara njöt av filmen.

Alltså, den här filmen är så rackarns meta att det nästan är löjligt. Jag vet inte om jag har sett nåt liknande tidigare. Jag tycker det är hur kul som helst. Jag kan ju nästan The Matrix från ’99 utantill. Jag kan varenda replik, varenda actionsekvens som ett rinnande vatten. Efter ett tag kommer jag på mig själv att sitta med ett stort leende på läpparna när filmen refererar till sig själv gång på gång. Det kan handla om hela sekvenser, som t ex Neo och Morpheus träningsfajt i dojon, eller bara små detaljer som en replik eller en galen och bitter Merovingian som nostalgiskt drömmer sig tillbaka till bättre tider.

Jag kom att tänka på Star Wars: The Force Awakens under titten. De båda filmerna påminner om varandra i och med att de i stora delar är en remake på den första filmen i sin respektive filmserie. Resurrections är dock snäppet värre när det gäller att referera till sig själv. Här har Lana Wachowski och hennes team verkligen gått all in och det kanske är just därför som det funkar. Istället för en blek kopia som man glömmer efter två dagar (Obs! Jag gillade The Force Awakes) så känns det som en film jag kan se om några gånger. På samma gång som det är en sorts remake på ettan så får man så mycket annat. Det gäller väl speciellt inledningen på filmen. Avslutningen kanske är mer standard, det ska sägas.

Nej, fajtingscenerna når inte upp till den första filmens nivå men de är inte dåliga på nåt sätt. Men det är väl omöjligt att överträffa det jobb som Yuen Woo-ping gjorde i The Matrix. En positiv detalj är att vi i alla fall slipper cgi-människor som fajtas som var fallet i Reloaded och Revolutions.

Det förekommer mängder av små metaguldkorn. De är för många för att ta upp alla nu men två stycken bjuder jag på. Det första är att filmen skojar med att Keanu Reeves enligt the interwebs aldrig åldras. Är han i själva verket en vampyr? 60 år har passerat sen Revolutions men Neo verkar inte ha åldrats mer än 20 år. Samma sak kan inte sägas om Jada Pinkett Smiths rollfigur Niobe…

Det andra lilla guldkornet, och det är verkligen litet, är skämtet när en av rollfigurerna säger ”Then we’re all fucked” och tio millisekunder senare så piper svävarskeppets kommunikationsradio (för sent!), likt ett sånt där välkänt censurpip. Jag gillar såna små detaljer, och jag gillar filmen som helhet och dessutom blev det nästan dammigt i rummet när Trinity till slut valde Neo och inte Chad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra åsikter om The Matrix Resurrections hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Filed under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man: Far From Home (2019)

10 december, 2021 8 kommentarer

Oj! Jag har visst glömt att skriva om den andra MCU-filmen om Peter Parker, även känd som Spider-Man. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Black Widow hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om det trevliga grannskapets spindelman.

Efter Avengers: Endgame var det som att MCU-luften gick ur mig. Fas tre hade tagit slut och det kändes som att historien var färdigskriven. Eller vänta, fas tre var tydligen inte slut. Spider-Man: Far From Home är nämligen den sista filmen i fas tre, nästan som en epilog som delvis är en behandling av The Blip (Thanos klimatsmarta åtgärd i Avengers: Infinity War).

Inledningsvis hade jag svårt att få ihop logiken kring The Blip, vilka som åldrats fem år och vilka som inte har det (eftersom de som försvann sen kom igen utan att ha åldrats de där fem åren det tog). Eller, jag har kanske inte svårt att få ihop logiken men jag fick inte riktigt koll på vilka i Peters klass som försvann och vilka som blev kvar.

De monster som förekommer i filmen kan vara de tråkigaste i hela MCU, möjligen i konkurrens med Abomination från The Incredible Hulk. Hmm, nu när jag läser min text om Hulk-filmen så ser jag att faktiskt tyckte Tim Roths monstervarelse funkade ganska bra. Jag undrar om jag inte blandar ihop Abomination med nåt vedervärdigt monster från nån av DCEU-filmerna som Batman, Superman och Wonder Woman slåss emot.

Monstren i Spider-Man: Far From Home är tråkiga cgi-varelser som motsvarar de fyra elementen Rap, DJing, B-boyin… eh, fel ämne, jag menar förstås Jord, Luft, Eld och Vatten.

Nu kan man hävda att det finns en naturlig förklaring till att monstren känns just som tråkiga och plastiga cgi-monster. Men när den förklaringen kommer är det liksom för sent.

Jake Gyllenhaal som superhjälten (eller superskurken?) Mysterio var ganska trist. I slutändan framstod han som en sorts trollkarlen från Oz-figur och jag tycker nog inte en såna figurer är speciellt intressanta.

Peters kärleksproblem med MJ var ganska tramsiga. Bäst i filmen är relationerna mellan Happy och aunt May samt mellan Nick Fury och agent Hill.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Black Widow (2021)

5 december, 2021 2 kommentarer

Oj! Jag har visst glömt att skriva om MCU-filmen om Natalja Aljanovna Romanova, även känd som Black Widow. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om den ryskättade superagenten. Fast handlar Black Widow egentligen om Natasha? Jo, hon har förvisso en av huvudrollerna men för mig kändes det hela mer som en stafettpinneöverlämning från Scarlett Johansson till Florence Pugh. Nåväl.

Black Widow inleddes, något överraskande för mig, i Ohio. Jag hade förväntat mig en inledning i ett grått Ryssland där lilla Natasha och hennes familj får besök av nån kvinnlig skum men till synes snäll person som försöker locka med Natasha att börja på hennes ”skola” för unga lovande kvinnliga förmågor.

Istället börjar vi alltså i ett förortsidylliskt Ohio där Nat och hennes yngre syster Jelena bor med mamma och pappa i vad som verkar vara en… idyll. Men skenet bedrar. Mamma och pappa verkar vara ryska spioner. Under stor brådska måste de plötsligt fly efter att ha blivit avslöjade. De undkommer till Kuba och Nat och Jelena skickas till just en sån där ”skola” som jag nämnde ovan. Där de ska tränas upp för att bli svarta änkor.

Flera år passerar och när vi hoppar in i handlingen igen så är det år 2016 och det hela utspelar sig efter händelserna i Captain America: Civil War. Nat är på flykt undan myndigheterna och gömmer sig i Norge. Jelena, ja, hon har blivit en Black Widow, dvs en livsfarlig, superhemlig och ”hjärntvättad” rysk yrkesmörderska. Men deras vägar ska mötas igen…

Jag tyckte det var en hel del Bourne-känsla i filmen med mentalt kontrollerade svarta änkor som är lönnmördare som vaknar upp och försöker ta reda på vad som egentligen försigår och stoppa det. Det var för övrigt kul att se svenska Nanna Blondell som en av änkorna.

Det var bra att filmen faktiskt är inspelad i Norge och inte i… Bulgarien eller nåt. Det kändes att det var på riktigt, att det verkligen var Norge. Det gör en del för trovärdigheten precis som det faktum att norrmännen faktiskt pratar riktig norska också…. åh, nej, jag får ta tillbaka det sista då det förekommer en norsk nyhetsuppläsare som pratar nån form av Google Translate-norska (eller snarare: det är nån som inte kan norska som läser upp en norsk text och det låter bara konstigt). Varför kunde man inte hitta nån som faktiskt kan norska på riktigt? Det är onödigt och det gör att jag som skandinav kastas ur filmen.

I Norge träffar Nat på en kraftfull hejduk. En ganska otäck hejduk. Jag funderade på om det var en robot eller om det fanns en människa under masken och all metall. Ja, det får vi ju reda på så småningom.

Jag tyckte samspelet mellan Johansson och Pugh var roligt. Det förekommer ett trevligt gnabb mellan de båda. Nat är ju världskändis som en del av the Avengers och Jelena kan ju inte låta bli att reta henne för det. Speciellt kul tycker Jelena det är att pika Nat för hennes superhjälteposerande. Trepunktslandningen, ni vet.

Nat och Jelenas ”pappa” Alexej (David Harbour) visar sig vara en supersoldat och Rysslands motsvarighet till Captain America. Ja, eller, han var väl snarare det en gång i tiden. 2016 är han avdankad och sitter av nån anledning i fängelse. Första gången, under inledningen i Ohio, när han plötsligt visar sig ha superkrafter blev jag rätt så överraskad och undrade vad som pågick. Det visar väl att det alltid är bra att veta så lite som möjligt om en film.

Den är ju rätt så underhållande den här filmen. Samspelet mellan ”döttrarna” och Alexej är roligt. Harbour gör en skön insats som en skurkhjälte som varken är svart eller vit. Det gällde för övrigt även mamman i familjen (spelad av Rachel Weisz). God, ond, mittemellan.

Slutligen konstaterar jag att filmen är rejält mörk. Det är ju rent fruktansvärt vad Black Widow-programmet har gjort med de här unga föräldrarlösa tjejerna.

En sak till. Trots en bra film så har jag en litet bitter eftersmak med tanke på det som händer i Avengers: Endgame plus att jag inte kan bortse från det faktum att detta är en film som borde ha kommit för över tio år sen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

28 november, 2021 6 kommentarer

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings visade sig vara en MCU-film som passade mig nästan som handen i handsken. Det är en martial arts-film med sköna fajter och samtidigt ett sorts episkt fantasy-drama med drakar och demoner.

Filmens ”skurk”, Xu Wenwu, spelas av den gamle WKW-hjälten Tony Leung. Han är ägaren av filmtitelns tio ringar som ger honom evigt liv och stora krafter. Efter att ha levt i över tusen år träffar vår skurk en kvinna som visar sig vinna både hans hjärta och i en fajt mot honom. De blir kära, Wenwu lägger järnringarna på hyllan, de gifter sig och får barn. Men Wenwus förflutna kommer ikapp honom som man brukar säga…

Efter inledningen hoppar filmen till dagens San Francisco och filmens hjälte Shang-Chi, ja, eller Shaun som han kallar sig som amerikan. Det visar sig att verkligheten och hans förflutna även kommer ikapp honom. Familjebestyr gör att han måste resa till Macao och sen vidare därifrån. Med sig på resan får han sin vän Katy (spelad av Awkwafina, kvinnan med den härliga sandpappersrösten).

Jag gillade inledningens mytiska och episka känsla av legender. Mandarin är ett härligt språk och en njutning att lyssna på även om jag inte förstår ett ord. De delar av filmen som utspelar sig i San Francisco var kanske filmens bästa delar. Jag tyckte man presenterade Shaun och Katy på ett mysigt och roligt sätt. Dessutom var bussfajten mycket bra. Den var innovativ och utvecklade dessutom rollfigurerna på samma gång. Shaun och Katy lär känna andra sidor av varandra om man säger så. Speciellt får väl Katy veta mer om Shaun.

En orsak till att jag gillade filmen lite extra stavas David Chen. David är en av värdarna i filmpodcasten The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast). Han, och även Devindra Hardawar (en av de andra värdarna), brukar alltid påpeka hur viktigt det är med representation. Det brukar vara en av de första saker de lyfter om en film. Hur bra det var med en mångfaldig cast och hur det gör filmen bättre.

Visst är det positivt med filmer med skådisar från flera olika bakgrunder och kulturer och det är förstås viktigt med representation som Dave och Devindra påpekar. Men för mig är det sällan att det lyfter en film. Ofta kan det snarare kännas lite krystat med en asiat, en vit, en svart, en mexikan en etc… Det blir liksom ett mångfaldsbingo av det hela. Men det kan funka smidigt, som t ex i The Old Guard där rollbesättningen av nån anledning kändes naturlig.

Men det som Dave & Co har gjort är att de har lyft upp den här frågan så att den finns i mitt medvetande när jag ser en film. Och vad gäller Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings så var det som att saker och ting föll på plats. Det är så här man ska göra. Filmen innehåller nästan enbart skådisar med asiatisk bakgrund. Det pratas antingen mandarin eller engelska och allt känns naturligt. Man får en inblick i en kultur istället för att filmen innehåller fem rollfigurer med olika bakgrund, bara för att visa upp ett mångfaldstänk. Mina tankar går även till den underbara Pixar-filmen Coco som också den arbetar och fungerar på samma sätt som Shang-Chi.

Jag nämnde att bussfajten inte bara var en cool fajt utan även utvecklade rollfigurerna. Det förekom ett antal såna här fajter i filmen. Det är inte bara en fajt för fajtens skull. Vi har en kärleksfajt i inledningen där Wenwu träffar Shauns mamma. Vi har en utbildande fajt där Shauns moster lär Shaun hur man fajtas mjukt och på ett helt annat sätt än Shauns pappa. Och så har vi en avslutning där Shaun och hans pappa möts och… försonas?

The Mandarin från Iron Man 3 gör comeback i den här filmen. Haha, helt underbart med Ben Kingsley som skådisen Trevor Slattery. Tillsammans med gosedjuret Morris och Awkwafina utgör han filmens komiska element. Jag kollade precis nu upp hur gammal Ben Kingsley är. Han är född 1943. Ni kan räkna själva. Här kändes han fräsch och pigg och visar kanske att ålder bara är en siffra.

Ja, slutfajten är för lång och för cgi-tung men den var samtidigt snygg rent visuellt och hade en vacker kinesisk drake så jag kan inte underkänna den.

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings får inte 4/5 men det är nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Planet Terror (2007) + Death Proof (2007)

10 november, 2021 2 kommentarer

2007 slog Quentin Tarantino och hans polare Robert Rodriguez sina påsar ihop och gjorde double feature-filmen Grindhouse. Men om jag minns rätt så gick den aldrig upp bio i Sverige utan Planet Terror och Death Proof visades som två separata filmer. Själv såg jag inte filmerna på bio utan det blev två dvd-tittar istället och här kommer mina preblogg-tankar om dem.

Planet Terror (2007)

Planet Terror är en underhållande rulle med en sympatisk självdistans. Det rullar på från början och slår aldrig riktigt av på takten. Det finns nåt fascinerande med zombie-filmer, eller snarare med zombier, tycker jag. Det är nåt med att människan finns kvar men ändå inte. Just i Planet Terror kanske inte just det är själva grejen. Snarare är zoombie-historien en ursäkt för att visa action och splatter, och inget fel i det. Nä, som sagt, underhållande fartfylld action med ganska sköna repliker och hyfsat coolt skådespeleri (fast Quentin själv är ganska dålig). Sen gillar jag verkligen slutscenerna eftersom jag varit där <spoiler>i Tulum i Mexiko</spoiler> själv och det är paradiset på jorden kan jag säga. Kul också att se Freddy ”Six Feet Under” Rodríguez i den här typen av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Death Proof (2007)

Death Proof = Dötrist. Den här rullen gav mig nada. Handlingen finns inte, eller så är den osynlig. Först ett gäng snackande tjejer som Stuntman Mike (Kurt Russell) fattar tycke för. Och sen ytterligare ett gäng snackande tjejer som Mike fattar tycke för. Ok, om dialogen hade varit kul, djup, filosofisk, rolig, kul eller nånting. Nu fanns där inget förutom nån sorts sökt coolhet. Actionscenerna är för få – det hade behövts tio till som ersättning för den i övrigt fullkomligt ointressanta rullen. I och med att filmen var så meningslös i övrigt så blev inte actionscenerna speciellt roliga de heller. Det fanns liksom ingen man hejade på. Det var liksom bara våld för våldets skull, och utan den självdistan och glimt i ögat som fanns i Planet Terror. Nä, underkänt Quentin, din klart sämsta film hittills.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Som nån sorts summering kan jag säga att just det här med att det ska vara en hyllning till grindhouse-biografer/filmer inte ger mig nåt mervärde alls. Eftersom jag inte vet nånting om grindhouse egentligen så ser jag filmerna som filmer helt enkelt; de får inte nåt plus i kanten bara för att de är en kärleksfull hyllning till ett kulturellt fenomen. Men Planet Terror var helt ok. Och Rose McGowan var bäst.

(Men ok då, jag såg om den första Death Proof-kraschen fyra gånger tror jag. Den var cool. Det enda som var coolt i Death Proof.)

Filed under Action, Betyg 2, Betyg 3, Biljakt, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Foxy Brown (1974)

31 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Foxy Brown är filmen med en svart och kvinnlig hjältinna som kickar stjärt. I Pam Griers gestaltning är hon som en sorts superhjälte med svart bälte i barstolar (som hon själv uttryckte det när en motståndare skröt om att hon hade svart bälte i karate).

Filmens förtexter påminner lite om en James Bond-film men Pam Grier är både den kvinnliga dansaren och James Bond som kvinna. Och det hela avslutas med att hon riktar pistolen mot kameran precis som Bond gör (åh, nej, nu kom jag att tänka på det tragiska som hände filmfotografen Halyna Hutchins).

Det är mycket kvinnlig power i filmen. Foxy Browns största motståndare är bordellmamman Miss Kathryn (Kathryn Loder). Miss Kathryns egna manliga hejdukar är förmodligen mer rädda för sin chef än för de manliga rivaler som de ska slåss mot.

Det här är en blaxploitation-film och om man har sett några filmer i den genren så vet man ungefär vad som väntar. Det är på gränsen till buskis ibland och det är hela tiden over the top med coola fajter och oneliners. Det kan hända att det är något av en acquired taste och jag har väl förvärvat den smaken nu, för jag gillar det här.

Den största anledningen till det är trots allt Pam Grier, så enkelt är det. Hon är en total badass… <spoiler>Hon skär exempelvis av kuken till Miss Kathryns manliga kompanjon Steve och ger till Miss Kathryn inlagd i en burk, som en inlagd gurka typ</spoiler>. Hur många outfits har Grier i filmen? Många är det, och ungefär lika många frisyrer där afron givetvis är favoriten.

Samtidigt som det alltså är en cool blaxploitation-film med allt vad det innebär så är det i grunden en antiknarkfilm och en film om rasismen (alla vita i filmen är förstås onda) och det korrupta i det amerikanska samhället. Det kanske inte är speciellt subtilt gjort men det går liksom bra ihop med resten av filmens ganska galna ton. Jag kan inte låta bli att slå till med ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 4, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Battle of Wits (2006)

27 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Jag tror kan ha blivit lite lurad av den insäljande synopsis-texten i programmet till 2007 års Stockholm Filmfestival och att det var därför jag valde att se Battle of Wits. Ack, så besviken jag blev. Det roligaste med filmen kanske är originaltiteln: Mo gong!

Jag trodde det här skulle vara ett sevärt krigsactiondrama med kung fu-inslag. Och ett krigsdrama var det ju men inte med några häftiga fajter överhuvudtaget. Andy Lau gör så gott han kan (skådespelarmässigt) som en listig och fredsälskande munk som försöker hjälpa en till synes hjälplös stad mot den mäktiga krigarnationen Zhao. Tyvärr fattades spänningen helt i filmen. Handlingen saggar sig fram mellan ”storslagna” krigsscener och sega strategisamtal. Laus munk använder några smarta trick som är lite kul. Problemet är dock att handlingen är alldeles för statiskt. Det känns som om inget händer i den här filmen som vill vara episk men som bara blir tråkig. När det gäller fajter på film så föredrar jag helt klart smarta man mot man-fajter framför storslagna krigsscener till häst. Det är bara i Sagan om ringen (min kommentar: ja, eller snarare i de två uppföljarna om man ska vara noga) som det funkar och kanske några filmer till (min kommentar: Ran?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Batman Returns (1992)

22 oktober, 2021 2 kommentarer

Dags för den fjärde filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om uppföljaren till Batman som kom tre år efter den första filmen. Min prebloggtext om Batman Returns skrevs i augusti 2004.

Batman är tillbaka i batmobilen och Tim Burton är tillbaka i regissörsstolen. Denna gång slåss Batman (Michael ”Ingvar Carlsson” Keaton) mot företagsmogulen Max Schreck (Christopher Walken) och den utstötte Pingvinen (Danny De Vito). Det blir även lite catfight mot Catwoman (Michelle Pfeiffer).

Som vanligt är miljöerna imponerande eftersom det är en Burton-film. Men som vanligt så tycker jag den där spänningen och intensiteten saknas. Det blir lite för mycket saga och lite för barnsligt. Jag tror inte det har med serietidningsursprunget att göra utan det är Burtons stil helt enkelt. Jag tycker exempelvis de båda X-Men-filmerna (liksom den första Spider-Man) är bättre än Burtons båda filmer om Lädderlappen. I Batman – återkomsten saknar jag en riktig skurk. Nu ska det delas mellan Schreck och Pingvinen men jag tycker inte någon av dem axlar Jack Nicholsons fallna Joker-mantel. Sen är ju som sagt Keaton ganska tråkig, både när han är Bruce Wayne och när han är Batman. Jag kan väl tillägga det positiva att Danny Elfman skapat en ganska bra stämning med sin musik i bägge filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Batman (1989)

15 oktober, 2021 4 kommentarer

Dags för den tredje filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om Batman från ’89. Jag minns att det var en hel del hajp kring filmen när den skulle ha premiär. Prince gjorde musiken, Jack Nicholson var Jokern, och det var en massa reklam för filmen överallt. Jag såg den dock inte på bio; jag gick väldigt sällan på bio på den här tiden (ja, det kanske låter konstigt men så var det). Min prebloggtext om filmen skrevs i augusti 2004.

Eftersom min Tim Burton-retro stannat upp lite grann så passade det bra att SVT visar några Batman-filmer, varav de två första är regisserad av Burton. Nu har jag sett den första från 1989 med Michael Keaton, Jack Nicholson och Kim Basinger.

Jaha, det här var väl en sevärd lite småmysig film som i slutändan ändå inte gav mig så mycket. Det är snygga, lite mörka typiska Burton-miljöer men det är något som saknas, nån sorts spännning. Ett problem är nog Keaton som är för tråkig helt enkelt. Han matchar varken Basinger eller Nicholson (som dominerar när han är med i bild). Burton är skicklig på att skapa fantasifulla och snygga miljöer men däremot är han sämre på personregi och att få ihop helheten. Nicholson regisserar sig själv förstås, men det räcker ändå inte till mer än ett medelbetyg till filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Forbidden Planet (1956)

5 september, 2021 8 kommentarer

Att se Forbidden Planet på stor duk platsade på min topp-10-lista över favoritupplevelser på Cinemateket. Även om filmen i sig inte är ett mästerverk så var det en mysig upplevelse. Min text om Forbidden Planet, som tydligen löst bygger på William Shakespeares pjäs The Tempest (Stormen), skrevs i september 2003.

Förbjuden värld är en science fiction-rulle med Leslie Nielsen som kapten på ett rymdskepp som får i uppdrag att landa på en planet där flera år tidigare en annan expedition från jorden landat. Nu ska de ta reda på vad som har hänt eftersom man inte har hört något från expeditionen. På väg in till landning får de kontakt med en av medlemmarna på den förra expeditionen, Dr Morbius, som dock beordrar dem att inte landa. Givetvis gör de det ändå. Det visar sig att Morbius är den enda överlevande från expeditionen förutom hans nu 20-åriga dotter som fötts på planeten. Övriga medlemmar har dödats av en mystiskt och okänd kraft. Snart börjar konstiga saker hända även med de nyanlända.

Jag gillade själva historien. Den påminner om Star Trek-avsnitt där ofta Kirk & Co kommer till en okänd planet där nån till synes god person lever men nånting är skumt. Sen gillade jag också att planeten var bebodd av en högteknologisk men nu för länge sen utdöd civilisation. Rester finns dock kvar i form av gigantiska maskinhallar under jorden. Specialeffekterna är mycket bra för att vara på den tiden. Bl a förekommer ett animerat monster som interagerar med verkliga skådisar på ett väldigt bra sätt med tanke på den tidens teknik.

Bristerna i filmen ligger i skådespelarna, främst Leslie Nielsen och resten av de nyanlända, som är oerhört träiga och tråkiga. Men det var förmodligen så det skulle vara i 50-talets USA. Vissa delar av manuset är töntigt och löjligt, bl a dialogerna mellan rymdskeppets besättning och den unga dottern. Det kändes bara gammaldags. Tyvärr blir inte betyget bättre än 3/5. Den hade kunnat varit bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: