Ip Man 3 (2015)

Tyson vs Yen

I söndags skrev jag om Ip Man 2, uppföljaren till den första Donnie Yen-filmen om den kinesiske folkhjälten Ip Man. Idag blir det en kort tankeströmsrecension av den tredje filmen i serien. På fredag kommer förhoppningsvis en text om den fjärde och sista filmen.

Jaha, Bruce Lee dyker upp i filmen för att få träning. Man ska väl tycka att det är lite coolt. Nu fick han ju faktiskt träning av Ip Man på riktigt så, ok då. Lite udda träning är det när han ska sparka på cigaretter. Och så Lees grej med näsan. Det är tydligen ett känt manér.

Filmen är smörig och sentimental. Herr Ip är snäll, men cool.

Hahahahaha, Mike Tyson! Helt galet! Tyson spelar en gangsterboss. Han är en usel skådis givetvis och pratar nästan bättre kantonesiska än engelska.

Filmens kvinnosynen är patetisk. Kvinnor ska endast beskyddas, bli sjuka, vara sköra, diska, laga mat och bli sura för att mannen är borta på kvällen. Britter är djävulen, de utländska djävlarna.

Fajten som börjar i hissen mot killen i den turkosa pyjamasen är nog den bästa. Tänk om filmmakarna lagt lika mycket krut på manus som man har gjort på fajtingscenerna. Det hade varit nåt det. Som det är nu så känns filmen otroligt gammaldags, rasistisk och nedlåtande mot kvinnor.

Att blanda in fruns sjukdom passar inte alls in i resten av filmen, som är ganska tramsig. Fel tonalitet som Fripps filmrevyer-Henke skulle ha sagt.

Det är lite lustigt att det i eftertexterna står att likheter med verkliga händelser och personer är en slump. Det är ju faktiskt en biografifilm. Eller inte då, tydligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ip Man 2 (2010)

Uppföljaren till Ip Man tar oss från Foshan till Hongkong dit Ip Man (Donnie Yen) flytt med sin familj. Det är knapert för Ip Man. Ingen vill gå med i hans martial arts-klubb. I den första filmen var det japanerna som var skurkarna. I Ip Man 2 är det, eftersom vi befinner oss i Hongkong, förstås britterna som är filmens ”nazister”. Det är alltid något av en ögonöppnare att se västerlänningar (som inte är nazister) framställda som stereotypa och superonda skurkar. Historien är den vanliga. Ip Man lär ut självförsvar, att man inte ska slåss, men så slutar det förstås med att han… slåss. Det var kul att se Sammo Hung som en lokal martial arts-konkurrent till Ip Man. Kvinnorollerna? Underkänt! Ip Mans fru är gravid (lämpligt) och kan inte ens hämta vatten från pumpen själv enligt herr Ip. Avslutas filmen med en stor fajt där Ip Man möter en gigantisk brittisk boxare med svart tandskydd à la Ivan Drago? Ja, påven har en lustig hatt. Alla filmens vita skådisar är för övrigt usla men det är nästan så att man vant sig vid det och därmed felaktigt bortser från det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Top Gun: Maverick (2022)

Jag hade ingen som helst nostalgi kopplat till Top Gun: Maverick. Det jag hade var att jag hade sett originalet Top Gun kvällen innan titten på uppföljaren. Det tror jag var riktigt bra. Även om det inte handlade om nostalgi så hade jag koll på bakgrunden. Inledningen var rolig. Jag kände direkt igen musiken med den där syntlökiga 80-talskänslan och nån form av gonggong. Gåshud! Nåja. Jag noterade lite roat att texten som beskriver flygskolan Top Gun ändrats och blivit inkluderande av kvinnor. Tom Cruise är fortfarande den vilda Maverick som nu ska leda sina adepter på ett farligt uppdrag på främmande mark. Kelly McGillis rollfigur har blivit Creed 3:ad precis som Rocky och blivit ersatt av Penny (Jennifer Connelly). Lite halvtrist. Efter titten kom jag fram till att biljakter är roligare än flygplansjakter. Orsaken? Bilar kan flyga i form av spektakulära hopp; flygplan… ja, de flyger ju hela tiden. Ändå är detta rejält underhållande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Top Gun (1986)

Innan jag skulle se Top Gun: Maverick kände jag att nog vore bra att ha koll på originalet från ’86, en film som jag inte hade sett eller så hade jag sett den nån gång men sen glömt den totalt. Eller ja, en del hade jag ju sett men det var uteslutande från musikvideon med Berlin. Kelly McGillis glömmer man inte i första taget. Mjaha, det här var ju ganska fånigt. Tom Cruise är en barnunge som bråkar med sina klasskompisar, främst i form av Val Kilmer, på mellanstadiet i flygskolan. Jag blir ganska trötta på dem faktiskt. Tom Skerritt och stentuffe Michael Ironside är bra som lärare på skolan. McGillis tar ner Cruise på jorden och jag tycker det är lite kul att han blir hennes toy boy. Actionsekvenserna med flygplan är inte speciellt bra. Jag vet inte hur många gånger man vevade samma flygplansexplosion om och om igen. Top Gun är inte toppen direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Northman (2022)

Robert Eggers kanske är snäppet för mycket för mig. Jag gillade verkligen The Witch. Den hade en underbar stämning. The Lighthouse var bara för mycket. Det blev nån sorts lyteskomik till slut där ute på den där ön med fyren.

I The Northman följer vi Alexander Skarsgårds viking Amleth på hans hämnarstråk. ”I will avenge you, Father! I will save you, Mother! I will kill you, Fjölnir!”.

Inledningen av filmen fann jag skrattretande. Vad är det här?! När den unge Amleth tillsammans med pappa kungen (Ethan Hawke) ska genomgå nån form av mandomsrit genom låtsas vara vargar undrade jag om jag skulle kunna ta mig igenom hela filmen.

Det blev som tur var bättre. Hantverksmässigt är det imponerande. En sekvens gjord i en tagning som involverade två vikingaskepp på en flod fick mig tillbaka in i filmen. Här använder man minsann inte några cgi-skepp som flyter fram på cgi-vatten. Och Alexander simmar bröstsim riktigt bra.

Bitvis fick jag fick lite vibbar av, eller kom i alla fall att tänka på, den gamla tv-serien Trälarna (som bygger på Sven Wernströms böcker). Klackarna i taket!

En detalj som störde en del var skådisarnas mer eller mindre lyckade försök till engelska med nån form av isländsk brytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

🗿🗿🗿🗿🗿🗿🗿 Därmed tar Jojjenito påsklov och är tillbaka på onsdag fredag. 🗿🗿🗿🗿🗿🗿🗿

Black Panther: Wakanda Forever (2022)

Den första Black Panther-filmen tyckte jag var en bra actionrulle med lockande afrofuturistiska miljöer och en cool kläddesign. Arbetet med uppföljaren Wakanda Forever, återigen skriven och regisserad av Ryan Coogler, fick en tragisk början då ju Chadwick Boseman gick bort under planeringen av filmen. Hur skulle man hantera detta? Svårt. Resultatet blev en alldeles för lång film som försökte vara två filmer på samma gång. Dels skulle man hantera sorgen efter Black Panthers bortgång och dels skulle man berätta en helt ny historia om undervattenshjälten Namor. Efter tramset i Thor: Love and Thunder kände jag ändå direkt att det var skönt med en film som faktiskt var seriös och lite allvarlig. En annan positiv detalj var de mayanska myter och miljöer som förekommer i filmen. Eftersom jag varit på Yucatánhalvön i Mexiko och besökt diverse maya-ruiner fick jag en förädiskt nostalgisk känsla. Det här var snäppet bättre än Thor 4 och så lyfter dessutom Namors alternativa namn Kukulkan betyget en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Thor: Love and Thunder (2022)

Taika Waititis stil funkar i princip aldrig för mig. Vi har alla såna där regissörer vars filmer helt enkelt inte lirar. Men ändå fortsätter vi titta på dem, i alla fall jag vad gäller Taikas filmer. Medelbetyg på de fem Waititi-filmer jag har sett: 1,8/5. Ouch. Thor: Love and Thunder är den tredje (nej, den fjärde?) Tor-filmen och den andra av Waititi. Handlingen? Hmm, jag har knappt en aning. Nånting om en vampyrliknande varelse spelad av Christian Bale som vill döda alla gudar. Och så är Jane Foster (Natalie Portman) sjuk men samtidigt svingar hon Mjölnir. Var det kanske därför hon inte blir frisk? Nej, det här var trams och jönserier. Det är en märklig mix av ämnen, mörkt och trams blandat. Det kanske funkar i sydkoreanska filmer men inte här. De skrikande getterna var lite roliga. Russell Crowe som Zeus är filmens MVP.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

RRR (2022)

RRR är en av de filmer som jag ville se innan jag sätter samman min 10-i-topplista för 2022 års filmer. Den har varit en riktigt snackis och många hyllar den. Det kändes självklart att se den. Under titten gick mina tankar till många av de martial arts-filmer från Hongkong som jag sett genom åren. Allt är over the top. I filmerna med Donnie Yen & Co är det allt som oftast japaner som är de genomonda skurkarna som ockuperar Kina och förtrycker Ip Man och hans vänner. Japanerna är nazister. I RRR är det givetvis britterna som är genomonda karikatyrer. Filmens vita skådisar är för övrigt usla, precis som de brukar vara i filmer med Jet Li & Co när det är de vita som är onda. Det som räddar Hongkong-filmer för min del är de fantastiska action- och fajting-sekvenserna. I RRR var det green screen, cgi-djur och fajter som jag inte uppskattade speciellt mycket. Då faller det hela. Det bästa med filmen var sång- och dansnumret efter ungefär en timme plus slutsången innan eftertexterna. I övrigt: mja, inte min kopp chai men ändå ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den här intervjun med de två stjärnorna var mer givande än filmen i sig

Mandy (2018)

Dags för en tankeströmsrecension av Panos Cosmatos Mandy.

Musiken, ljudspåret. Jóhann Jóhannsson. Öppningssången är dock av King Crimson. Är det Ronald Reagan som pratar på bilradion? Ja, det måste det vara. Filmen utspelar sig 1983. Har Mandy nån typ av sår på kinden? Hela tiden verkar det vara en sorts lens flare i fotot. Är hennes ena pupill större än den andra, på samma sätt som David Bowie? Det är som att ljudet till filmen är inspelat under vatten och i slowmotion. Musiken likaså. Den är magisk. The Horn of Abraxas. Syftar man på Santanas album? Nicolas Cage har en t-shirt med en tiger precis som Santanas album (debuten innan Abraxas alltså). Mina tankar går till andra sektfilmer. Det sorgsna temat av Jóhannsson är väldigt vackert, och där går mina tankar till vissa av Aphex Twins lugnare låtar. Rape and revenge. Aha, det är den svarte snubben från Predator. Bill Duke. ”They were in a world of pain”. Bra scen här med Duke och Cage. Fasiken vad snygg den är. Och så mystisk på ett skönt sätt. Köttig. Mossig. Drypande. Röd. Varm. Svettig. Brinnande. Tillverkar Cage en bat’leth? Det känns som att Cage har levt ett tidigare våldsamt liv. ”You ripped my shirt!!”. Mad Max: The Road Warrior, Gaspar Noé. Underbart. Det fanns ett lite segare parti i mitten under den första sekvensen med sekten, en s.k. sektvens. Så j-vla snygg med allt det röda. Cage tar dem en efter en i den ena episka uppgörelsen efter den andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Brawl in Cell Block 99 (2017)

Det finns en gammal svensk kultklassiker från 70-talet som heter Thriller – en grym film. Brawl in Cell Block 99 (en härligt 70-talsosande titel) skulle kunna ha samma undertitel: en grym film. Den är nämligen grym, precis som den stenhårde jätten Vince Vaughn i huvudrollen.

Vaughn spelar Bradley som på samma dag får sparken från bilmekarjobbet och upptäcker att hans fru varit otrogen. Man kan säga att Bradley har en dålig dag. Bradley går lugnt ut ur huset och ställer sig på uppfarten bredvid sin bil varefter han misshandlar bilen sönder och samman (istället för frun får man anta). Vilket helt galen scen och start på filmen.

Bradley kämpar med att tygla sina demoner. Han vet att han har ett våldsamt inre och håller sig därför på ett säkerhetsavstånd från frun. Ja, alla sätt är väl bra förutom de dåliga.

Efter att ha fått sparken så ser Bradley ingen annan lösning än att återgå till ett tidigare liv som knarklangare. Hmm, really?! Ingen annan utväg alltså. Det känns ju snarare som att det är en återvändsgränd. Fast då hade det ju inte blivit en film av det hela. I alla fall inte regissören och manusförfattaren S Craig Zahlers film.

Under ett jobb går allting fel och Bradley hamnar i fängelse under uppsikt av den trevlige (nä, skojar bara) fängelsedirektören Tuggs, spelad av en mysigt elak Don Johnson.

Jag har insett att jag gillar fängelsefilmer. Om de är bra så är de riktigt bra. Det är som en serietidning, en helt egen värld med andra regler.

Oj, vad bra detta var. Det är grötigt, grått, lerigt och rått. Det övermättade fotot bidrar med en intensiv och hetare känsla än ett mer normalt foto. Vince Vaughn är en best, en naturkraft. Det här är inte Wedding Crashers direkt. Snarare Car and Skull Crashers.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: