John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

Det tredje kapitlet i sagan om John Wick blev tyvärr en stor besvikelse. Filmserien om John Wick känns lite som en stor raket som startar från jorden, proppfylld med explosivt bränsle. Så länge det finns bränsle kvar i tanken så går det i… raketfart uppåt. Men så fort bränslet är slut faller raketen som en sten, utan fallskärm.

Det som tar slut i fallet John Wick är väl en blandning av att faktorn nyhetens behag (kompetent gjorda martial arts-sekvenser i Hollywood-film!) har minskat, att mitt intresse för den påhittade värld som skapats har minskat samt det enkla faktum att John Wick 3 är en sämre film än sina föregångare ettan och tvåan.

Handlingen i del tre är en karbonkopia av det som hände i tvåan. John Wick har ett pris på sitt huvud och tvingas slåss mot all världens lönnmördare i New York och Casablanca. Vi träffar återigen några av de bekanta rollfigurerna från de tidigare filmerna spelade av bl a Lance Reddick (Cedric Daniels från The Wire, yay!), Ian McShane och Larry Fishburne.

Nykomlingar är Asia Kate Dillon (som en ”domare” utsänd från lönnmördarsällskapet) och Halle Berry som Wicks lönnmördarekollega Sofia plus hennes två schäfrar. Fin hund!

Vi och John Wick kastas direkt in i en fajt, och sen tar det egentligen aldrig slut. Fajterna är väl ok eller till och med mycket bra men av nån anledning så drogs jag aldrig in och uppskattade martial arts-baletten den här gången. Jag upptäckte att jag exempelvis inte är speciellt förtjust i knivslagsmål. Det är nåt som skär sig (ehe) med att det ska vara riktiga knivar samtidigt som det är på låtsas. Då funkar det lite bättre med skjutvapen. Där finns mer av en distans och allt känns som på låtsas.

De fajter som jag alltid uppskattar bäst är ju de där kombattanterna enbart har sina nävar som vapen. Klassisk kung fu kan man säga. (Eller wushu ska man tydligen säga mer korrekt.) En film som Ong-bak är ett utmärkt exempel. Den är brutal men man slipper både knivar och skjutvapen.

Undantaget som bekräftar regeln är ju The Raid som jag tycker är helt fantastisk och där bjuds det på diverse vapen förutom den blygsamma handen. Däremot funkade inte alls The Raid 2 för mig. Jag fick lite samma känsla under John Wick 3. Jag var liksom färdig med konceptet och det fanns inget nytt att hämta här. Istället blev det mest tröttsamt.

Mellan actionsekvenserna händer det att filmen lugnar ner sig lite grann med några mer stillsamma scener där två personer samtalar. Oftast handlar det om att Wick ska försöka övertyga någon att hjälpa honom. Nja, det fanns inget speciellt att hämta här heller.

En annan faktor som spelade in var att jag på visningen satt bakom en pappa och hans lille son (hur gammal var han? 11-12 kanske) och jag kände att John Wick: Chapter 3 – Parabellum möjligen inte var rätt film att visa för sin inte ens tonåriga son. När jag satt precis bakom den där pojken så kändes det fel att tjoa när en yxa klöv skallen på en skurk. Ja, tjoa hade jag nog inte gjort i vilket fall. Men nu kändes det konstigt att ens tjoa inombords. Jag fick helt fel feeling i kroppen redan från början. Synd.

Jag ska inte såga filmen fullständigt. Den är snygg. Keanu är perfekt som Wick. Fajterna är som sagt bra. En inledande knivfajt är absurt over the top. Jag gillade den där ”domaren” spelad av den för mig tidigare helt obekanta Asia Kate Dillon. Hundar funkar ju alltid på film och så även Sofias två schäfrar. Vilka stunthundar! Ett trick där en av hundarna hoppar från Sofias rygg upp över en mur var härligt. Slutligen var det kul att se att Lance Reddick fick sin beskärda del av lite action under den i och för sig på tok för långa slutuppgörelsen.

Det blir två skottsäkra västar för hundar av fem möjliga till den alldeles för långa John Wick 3. Två timmar och tio minuter!? But why?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

John Wick: Chapter 2 (2017)

Den första filmen om John Wick var en positiv överraskning, det får man ändå lov att säga. Filmerna om John Wick påminner kanske lite om Liam Neesons Taken-filmer. Bägge filmserierna har gett en sorts nystart åt sina något åldrade actionskådisar (Liam lite mer än Keanu). En skillnad är väl att Keanu spelat i actionfilmer i större delen av sin karriär, inte minst i The Matrix-filmerna. För Liam var det väl däremot en något oväntat vändning att han skulle bli en badass-actionskådis.

Jag gillade John Wick – Chapter 2 från början. Vi kastas direkt in i handlingen utan nån vidare backstory. Den bara börjar och visar ingen pardon. Apropå handlingen så behöver vi väl inte gå in nåt djupare på den. Wick får försöker lägga pistolerna på hyllan (ja, eller under golvet) men måste utföra ett sista uppdrag och får sen ett pris på sitt huvud. Shootouts, biljakter och slagsmål följer.

Det var en riktigt snygg film det här. Färgerna, den blöta asfalten, neonskyltarna! Och så Peter Stormare som rysk gangsterbror till Viggo, skurken i ettan som ju spelades av Micke Nyqvist (Vila i frid). I inledningen är en stulen bil väldigt viktig. John Wick måste få tillbaka den. Vad är det som är så viktigt med den där bilen undrade jag? Jo, det visar sig att det fanns ett födelsedagskort från Wicks fru i bilen och Wick vill ha tillbaka det. Det är lite udda det där att det alltid handlar om Wicks känslomässiga koppling till sin fru, vare sig det handlar om en hund eller ett födelsedagskort.

Efter inledningen tar filmen oss till Rom där vi bjuds på riktigt snygga scener när en mafiosa ska krönas och invigas i den inre cirkeln av en kriminell organisation. Det är ett stort party i en sorts slottsruin med tillhörande ljusshow och ambient techno. Jag kom att tänka på Norbergfestival som jag besökte för några år sen. Det var lite samma mysiga stämning där, minus skjutvapen och lönnmördare.

I Rom gillar jag även de underbara scenerna när Wick går till ”vinkännaren” och ”skräddaren” för provning. Det här verkar vara scener som vissa klagar på (Filmspotting). Just scener som visar upp den parallella lönnmördarvärlden och dess egna interna regler. Själv gillade jag dessa scener. Ett annat exempel är relationen mellan Cassian (en motståndare spelad av Common) och Wick. De försöker döda varandra men är artiga och kan t.o.m. ta en drink på platser som är fredade (allt enligt de där reglerna).

Fajterna är brutala och snygga. Mycket gun fu men även en del brottargrepp. Maror. John kan det mesta, och det inkluderar även alla världens språk inklusive teckenspråk. Hur många universitetspoäng har han egentligen?

Det förekommer en del referenser till The Matrix. Neo får träffa Morpheus igen. Vi har även den dolda världen i en annan värld. Och så en snygg fajt på en tunnelbanestation.

Jag gillar tvåan mer än ettan. Tvåan känns mer extrem och allt är här och nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Extinction (2018)

I onsdags skrev jag om Prospect, en av alla science fiction-filmer från 2018. Prospect är ett exempel på när filmmakare med ganska små medel, precis lagom och snyggt gjord cgi, en tänkvärd historia, ett manus med flera lager, och bra skådespelarinsatser, lyckas få till en sf-pärla.

Extinction är motsatsen av allt detta. Nästan. Jag överdriver kanske lite. Extinction är en Netflix-film som känns hoprafsad av några som inte riktigt brunnit för filmen och inte haft en tydlig vision.

Först och främst är miljöerna kalla och sterila. Det känns som att hela filmen är inspelad i Solna Business Park. Där vill ingen vettig människa bo. Jag har jobbat där, vilket var helt ok, men att bo där?! Inget känns inbott. Allt, inklusive vanliga bostäder, känns mest som opersonliga företagsmiljöer. Jag kan ju inte låta bli att jämföra med Prospect där allt var slitet och äkta.

Nu är ju Extinction en helt annan film som utspelar sig i en stad på en framtida jord och inte på en avlägsen måne i ett annat stjärnsystem. Då vore det ju konstigt om det skulle vara samma typ av miljöer. Men det kan inte hjälpas; jag tycker inte man lyckas att få det att kännas på riktigt. Allt känns som kulisser och utan de där små detaljerna som gör att miljöerna känns levande.

I filmen spelar Michael Peña en pappa som ser syner och drömmer mardrömmar om en utomjordisk invasion. Dröm och verklighet börjar flyta ihop för honom. Hans fru (Lizzy Caplan) vill att han ska gå till en psykolog för att få hjälp, men när han till slut går dit händer det konstiga saker som gör att han inte kan lita på nån.

I inledningen är Peña en sån där klassisk slarverpappa som missar sin dotters födelsedag eller framträdande i skolan. Han sviker sin familj ständigt och jämt. Det är som upplagt för att han ska sluta som hjälte och få bevisa att han är super dad. Och när den där invasionen faktiskt sker så ser det ut som att han kan få chansen.

Nu tar filmen en annorlunda vändning som jag faktiskt inte riktigt såg komma. Det är en ganska bra twist, men det är inte mer än en twist. Det finns liksom inget djup i en twist. Allt det vi har sett tidigare i filmen ska vi nu se i ett nytt ljus. Men det spelar ingen roll då jag ändå upplevde den delen av filmen som jag gjorde när jag såg den – och jag upplevde att det var ganska tråkigt. Så även om twisten hjälpte en del så kan den inte göra filmen som helhet speciellt mycket bättre.

Jag ger denna svaga blandning av Take Shelter, War of the Worlds, No Escape och valfri Shyamalan-film en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Avengers: Endgame (2019)

Obs! Spoilers för Endgame förekommer rikligt!

Jag frågar mig själv: vad hände där?! Vad hände egentligen? Hur gick det till? Jag har nämligen uppdaterat min bloggheader, och det händer inte speciellt ofta ska ni veta. Nej, denna ”byte av bloggheader”-ceremoni äger endast rum när jag har sett en film som jag delar ut toppbetyget 5/5 till.

Förra året hände det bara en gång och då var det Natalie Portmans brinnande ögon från Annihilation som prydde övre delen av bloggen. Att det skulle hända igen just den här helgen efter att jag sett Avengers: Endgame på bio trodde jag inte ens i mina vildaste fantasier.

Men det hände. Och jag undrar varför. Jag förstår förstås att det inte bara ha att göra med kvaliteten på just Endgame som enskild film. Det ligger mer bakom. Ja, givetvis, det säger ju sig självt. Endgame är ju avslutningen på en 22 filmer lång filmserie som startade 2008 med Iron Man.

Jag har sett alla dessa MCU-filmer på bio. Jag har sett om dem och poddat om flertalet av dem. Nu inför Endgame såg jag om Black Panther, Infinity War och Ant-Man and the Wasp och såg Captain Marvel på bio. Dessa fyra filmer gjorde mig inte speciellt upphetsad. Det är helt ok filmer som samtliga hamnar på betyget 2,5/5 till 3,5/5. Mellanmjölk liksom.

Jag tror det var mycket viktigt att jag ändå hade den här bakgrunden när jag klev in på den proppfulla biosalongen på Rigoletto. (För övrigt var det kaos på Rigoletto då det endast fanns en, EN (!), person som kollade biljetterna vid entrén. Det var lång kö ända ut på gatan bara för att komma in i lobbyn. När filmen väl började kom folk fortfarande in i salongen med mobillampan på för att hitta sin plats i den nedsläckta salongen.) Jag hade koll på relationerna mellan nyckelfigurerna. Nat och Clint. Steve och Nat. Nat och Bruce. Steve och Tony. Steve och Sam (on your left). Bucky och Steve. Steve och Peggy. Tony och Peter. Wanda och Thanos. Wanda och hennes bror. Tor och Thanos. Thanos och Nebula. Nebula och Gamora. Gamora och idioten Quill.

Alla dessa relationer som har byggts upp under 21 filmer får här sin utbetalning. Eller snarare, det är jag som får utbetalningen, en känslomässig sådan. Efter att ha investerat timmar (hur många?) på dessa filmer så kommer äntligen utbetalningen och det kändes förlösande. Och äntligen gjorde Marvel Studios en film, EN film, en avslutning som inte var en fortsättning eller en inledning på nåt. Nej, det var ett bokslut. Och dessutom fick vi ingen extrascen efter eftertexterna – förutom en klingande ljudbonus.

För min del så den förra Avengers-filmen Infinity War på sin höjd helt ok. Den gången kände jag aldrig nåt engagemang för rollfigurerna. Jag tyckte hela filmen var övertung, full med ganska tråkiga fajter (förutom den där idioten Quill förstörde allt), för många historietrådar där man hoppade från den ena till den andra utan att nånsin landa.

I Endgame har man dragit upp speltiden till hela tre timmar och därmed kan man kosta på sig att låta filmen vila flera gånger med scener där originalmedlemmarna i Avengers bara samspelar med varandra, för att klura ut hur man ska göra det omöjliga möjligt. Det är inte alls lika mycket action som i Infinity War. Vi får förstås en gigantisk slutfajt men t.o.m. den funkade eftersom filmen fokuserar sitt intresse på små händelser i striden snarare än dess episkhet.

Filmen sätter tonen direkt i den allra första scenen med Clint (Hawkeye) och hans familj. Jag fick en klump i halsen direkt samtidigt som jag drog efter andan. Redan här kände jag mer än jag gjort under hela Infinity War, inklusive dess avslutning där en efter en av våra hjältar förvandlades till aska. I Endgame kändes det verkligen på riktigt till skillnad från i Infinity War.

När vi fick se Thanos huvud rulla redan efter en kvart av filmen blev jag häpen och undrade vad som skulle hända nu. Då gör filmen det briljanta att hoppa fem år framåt i tiden. Fem år. Thanos plan verkar inte ha funkat, i alla fall inte på jorden. Tanken var ju att vår planet skulle bli ett paradis med resurser som räcker till alla efter att hälften av befolkningen försvunnit. Thanos hade nog inte räknat med de negativa effekterna av sorg och saknad. Jorden har förvandlats till en mörk, grå och trist plats utan glädje. Steve Rogers leder en terapigrupp och Natasha har tagit över efter Nick Fury och leder Avengers-teamet efter bästa förmåga.

Ingen mår speciellt bra. Förutom Tony Stark, som gift sig med Pepper och fått en dotter vid namn Morgan. Han lever familjeliv i ett hus på landet och trivs ganska bra med tillvaron. Så när Scott Lang (Ant-Man) dyker upp, tillbaka från kvantvärlden, med en idé om att man kan utnyttja kvantvärlden för att resa tillbaka i tiden för att återställa Thanos fingerknäpp är inte Tony superentusiastisk. Men han ger med sig efter hand.

Här fanns en konflikt som jag tyckte var riktigt intressant. Tony som inte förlorat mest av alla utan snarare kanske vunnit en familj efter Thanos knäpp. Och så resten där de flesta har förlorat allt, som t ex Clint som blivit en ronin, en herrelös mördare i Tokyo. Denna konflikt hade man kanske kunnat utforska mer. Nu fanns den i början men dess betydelse minskade när det plötsligt, av nån anledning, var möjligt att återställa allt men ändå behålla Tonys dotter i den nya tidslinjen. Jag antar att man kunde önska sig vad man ville när man knäppte sina fingrar med handsken.

De tre timmarna kändes inte alls som tre timmar. Tiden flög fram och jag hade allvarligt talat kunna hänga med våra hjältar en timme till. Alla de viktigaste rollfigurerna fick sin beskärda del av speltid. Scott Lang som träffade sin nu tonåriga dotter Cassie. Hulk som blivit professor Hulk efter att ha lyckats bemästra en stabil sammansmältning av Bruce och sin gröna sida. Tor som dricker öl och spelar datorspel i Tønsberg i Norge.

Jag gillade verkligen världsbyggandet och skildringen av jorden fem år efter Thanos knäpp. Ta bara en sån sak som monumentet med alla namnen på de som försvann. Scott stöter på det precis när han återvänt från kvantvärlden och hoppas desperat att han inte ska hitta sin dotters namn. Istället hittar han sitt eget namn. Ja, han försvann ju han med så det är helt logiskt.

Om det var nåt som möjligen funkade mindre bra så var det Brie Larsons Captain Marvel. Hon är helt enkelt en alltför allsmäktig och kraftfull hjälte för att det ska fungera rent logiskt att ha med henne. Filmen hittar på ursäkter för att hon inte kan vara med: hon måste rädda några andra planeter på andra sidan universum. För om hade varit med så borde hon ha kunnat förgöra Thanos på fem glödande sekunder. Nu är hon faktiskt med under slutfajten men får ändå av nån anledning stryk av Thanos. Och det trots att vi sett henne förinta ett gigantiskt rymdskepp genom att helt enkelt flyga igenom det i filmen Captain Marvel. Nej, detta var filmens svagaste kort.

Men trots denna lilla anmärkning så känns det härligt att dela ut en klockren femma till Avengers: Endgame. Vilken avslutning på en episk filmserie. Ja, den känns faktiskt episk nu så här i efterhand trots att jag är ganska ljumt inställd till många av filmerna.

Jag avslutar med att lista några av mina favoritögonblick från filmen.

  • Första scenen där Clints familj förvandlas till aska. Nästan skräckfilmsstämning här. Och klump i halsen som sagt.
  • Nat och Clint på Vormir där de ska få tag i Själsstenen. Oj, oj, här blev det dammigt i salongen när Nat offrade sig själv.
  • Tony Stark träffar sin egen pappa 1970 innan Tony själv hade fötts. En fin scen och för en gångs skull gillade jag Tony.
  • När Steve Rogers under slutstriden svingar Mjölnir och Tor utropar ”I knew it!”. Härlig återkoppling till Avengers: Age of Ultron. Jubel i salongen!
  • Återigen under slutstriden då Steve får höra ”on your left” från Sam/Falcon (återkoppling till The Winder Soldier) och alla hjältar från de tidigare filmerna kommer till undsättning via magikernas portaler.
  • När Steve efter detta säger, med konstpaus mellan orden, ”Avengers… assemble!”. Gåshud.

Ja, Tonys begravning var fin, men mest som en uppvisning i form av mängder av figurer från alla MCU-filmer (inklusive ungen från Iron Man 3). Men det är Steves ”Avengers… assemble!” som tar priset. Jag har alltid tyckt att det är Steve som är filmseriens själ och hjärta. Men Tony behövs som kaxig och egoistisk motpol, det får jag ge honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om Endgame:

Flmr
Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

 

Close (2019)

Noomi Rapace. ”Vad har vi på henne?”, som pojkarna i Intresseklubben Antecknar brukar säga. I mitt huvud dyker några saker upp. Först och främst är det Millennium-filmerna där Noomi spelar hackern Lisbeth Salander, nåt som hon gör väldigt bra i mina ögon. Här pratar hon givetvis svenska.

Sen kom Sherlock Holmes: A Game of Shadows och Prometheus där hon ska prata engelska och då blev det genast svårare. I Game of Shadows spelar hon en romsk sierska så där ska hon ha nån form av brytning, även om den inte ska vara svensk.

I Prometheus heter hennes rollfigur Elisabeth Shaw och är brittiska men Noomi låter som en svensk som försöker prata som drottning Elisabeth. Det funkar inte. Faktum är det inte funkar i Game of Shadows heller. Noomi känns osäker och jag tror språket har en stor betydelse.

De scener som funkar i Prometheus är de när hon får agera helt fysiskt och utan dialog, som t ex den nerviga operationsscenen där Shaw själv opererar bort ett baby-monster från sin egen mage. Mycket bra.

Efter dessa två engelskspråkiga filmer, som kom ut 2011-2012, var det som att Noomi försvann lite. Eller? Hon gjorde säkert en hel del filmer under åren som följde men jag har inte sett dem, och inte speciellt många andra har sett dem heller om jag får gissa.

Nu tror jag att Noomi har hittat sig själv och de roller som passar henne i Hollywood-maskineriet. Dessutom verkar det som att hon har blivit mer bekväm med sig själv och sitt (engelska) språk. För inte så länge sen såg jag att hon skulle vara med i Graham Nortons talkshow; en show jag brukar titta på eftersom det är nog den bästa pratbaserade showen som finns just nu. Men Noomi gjorde mig tveksam. Det kändes som att jag bara skulle störa mig på att hon var nervös och pratade med svensk brytning.

Jag tittade dock till slut – och det visade sig att Noomi funkade riktigt bra hos den gode Graham. Som jag sa så har hon liksom släppt sargen och hon pratade på och betedde sig utan att tänka så mycket hur det lät. Just denna känsla tror jag Noomi även har lyckats förmedla i de filmer hon är med i nu. Som t ex Netflix-filmen Close som jag såg för ett tag sen.

I Close spelar hon en badass-livvakt som får i uppdrag att beskydda Sarah, en trulig tonårstjej, vars rike pappa precis har dött. Alla vill ha en del av Sarahs arvspaj och som lök på laxen är pappans företag, som nu styrs av Sarahs styvmor Rima (Indira Varma), mitt uppe i en viktig och känslig affär.

Jag tycker att Close utnyttjar Noomis egenskaper perfekt och hon själv ger dessutom allt i filmen. Språket, hennes brytning, spelar liksom ingen roll. Jag tänker nästan inte på om hon har ”fel” brytning eller ej, så det har definitivt blivit bättre rent språkmässigt. Och om hon nu har en brytning så skuggas den helt ut av Noomis fysiska närvaro.

Jag gillar av filmen vilar ibland. Istället för hetsig dialog och action så stannar filmen upp och fokuserar på Noomis uttrycksfulla ansikte som säger allt som behöver sägas. Just detta är ett prov på att filmmakarna har förstått hur man använder Noomi på bästa sätt. För hon är nämligen en bra skådis, på sitt sätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Captain Marvel (2019)

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

When Worlds Collide (1951)

Nån gång under början av 2000-talet blev jag besatt av att kolla på så många klassiska sf-filmer som möjligt. Dels körde Cinemateket ett tema där jag såg bl a Forbidden Planet och Westworld på vita duken, och dels köpte jag på mig ett gäng plastbitar med filmer. En av dessa s.k. dvd-filmer handlar det om idag och min korta text skrevs i november 2006.

When Worlds Collide (Flykten från jorden) är charmig sci-fi från 50-talet om en stjärna (och tillhörande planet) som är på kollisionskurs mot jorden. Forskarna varnar men nästan inga lyssnar (min kommentar: hehe, ingen lyssnar, vad oväntat). Dock får man ihop pengar för att bygga en rymdraket för att några utvalda ska kunna fly från den fördömda Jorden. Som sagt, charmig var ordet. Ändå är filmen bitvis realistisk i sitt tema och de frågeställningar som tas upp. Vissa saker i filmen känns daterade och förlegade, som t ex 50-talets ganska skeva könsroller. Men det är intressant hur som helst. Ganska oväntat så visar filmen upp specialeffekter som faktiskt inte känns så himla daterade. I scenerna där New York dränks av en väldig flodvåg så gick tankarna direkt till The Day After Tomorrow. Haha, ja, det är sant. Godkänt blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Suicide Squad (2016)

I Suicide Squad är det gritty, grått och mörkt precis som det ska vara i DCEU-filmerna. Det är samtidigt väldigt trist. Ingen av de som ska ingå i det team som Viola Davis badass-kvinna sätter samman presenteras med nån backstory. Det finns ingen backstory. Det finns ingen story. Alla – Deadshot, Killer Croc, Captain Boomerang, Harley Quinn osv – har sin egen intro-musik. Men problemet är att vi introduceras till ingenting. Det finns inget personligt att relatera till. Allt ska bara vara coolt – för att det per definition ska vara coolt. Men filmmakarna missar att man faktiskt måste förtjäna epitetet coolt. Det spelas kända rocklåtar in absurdum. Det blir bara ytligt, som en spellista från en robot. De datorgenererade effekterna, t ex i form av en häxa vid namn Enchantress och en blå energistråle, är tråkiga. En timme och sju minuter in i filmen inser jag att jag måste ta en paus. Jag kan inte titta vidare. Nästa dag ser jag klart till 1:52 då eftertexterna börjar. Dessa eftertexter håller på till 2:02. Herregud! Tio minuters eftertexter. Ja, vi hann med kort mid-credits scene också. Men ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Inferno (2016)

”Run, Forrest, Run!”

Jag vet inte riktigt varför de här filmerna får fortsätta att göras men jag antar att de går hem någorlunda hos den breda massan. Tom Hanks, den här gången i bättre frisyr, ikläder sig alltså återigen Robert Langdons kavaj.

Den här gången är det en galen miljöaktivist som vill göra en Thanos mot mänskligheten, dvs utrota hälften av jordens befolkning för att rädda den andra hälften. Aktuellt tema i dessa dagar med klimathotet hängande över oss. Jag gjorde samma notering när jag såg om Interstellar för nån vecka sen.

Langdon som vaknat upp med minnesförlust i Florens får sällskap av en läkare (Felicity Jones) i jakten på att lösa gåtan och därmed hitta det livsfarliga viruset som riskerar att släppas lös och skapa… INFERNO!

Det här är skräp konstaterar jag omedelbart. Regissören Ron Howard är ingen favorit och jag kan tänka mig att Langdon-filmerna nog inte är personliga favoriter hos honom själv heller.

Filmen är oerhört jobbigt klippt. En bra klippning kan antingen inte märkas alls utan bara flyta på, eller så sticker den ut på ett positivt sätt och lever sitt eget sköna liv. Klippningen här sticker ut på ett dåligt sätt, speciellt inledningsvis när Langdon ser syner efter att ha blivit drogad. Langdon ser helvetet på jorden och vi tittare ska bli förvirrade och rädda genom en skakig och hetsig klippning. Det funkar inte utan är bara påfrestande utan att förmedla rätt känsla.

I början får vi träffa en lönnmördare, dvs en person får betalt för att mörda folk och som ska vara expert. Den här mördaren är dock fullkomligt inkompetent. Utklädd till polis kan mördaren helt enkelt promenera in i rummet där de som ska mördas befinner sig. Varför annars klä ut sig till polis? Istället börjar mördaren skjuta från långt håll ute i korridoren som leder till rummet. Inkompetent. Det är slarvigt skrivet manus helt enkelt.

När jag inte trodde det kunde bli sämre får vi en sagolikt fånig jakt där Langdon har drönare efter sig. Japp, små flygande drönare är Langdon hack i häl när han springer genom italienska stadsparker för att komma undan.

Det förekommer en mängd twister. Vem är vem? Vem är ond? Vad är företaget där Irrfan Khan (för övrigt bästa skådis i filmen) jobbar egentligen för företag? Det mesta är förvirrat och när vändningarna kommer så säger man bara jaså eftersom det känns lika sannolikt att det är Langdon som är skurken.

Slutet är en total katastrof. Folk simmar omkring i kaos i ett turkiskt bad. Allt är återigen förvirrat pga en förvirrad klippning. Istället för att man förstår vad som händer förstår man ingenting. Det är bara kaos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Renaissance (2006)

Denna lill-lördag (svenskans fånigaste ord?) skickar jag ut en gammal preblogg-text om en fransk animerad tech noir-rulle (tyvärr med engelska röster) som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2006.

Renaissance var en ganska skön upplevelse som ändå inte gjorde nåt större intryck med tanke på att jag dåsade till gång vid mitten. Innan filmen började nämnde jag för min kompis (min kommentar: undrar vem det var, kan inte minnas?) att vi kommer få se den engelskdubbade versionen vilket jag tyckte var lite synd. Då vände sig en kille om på raden framför och sa att man inte märkte att det var dubbat. Hmm, jag tycker nog man märker att det snackas engelska även fast det utspelas i Paris. Och dessutom får jag för mig att de franska skådisarna är bättre än de engelsktalande. Jag störde mig även på att de använt sig av motion capture-teknik med riktiga skådisar istället för att animera fullt ut.

Ett problem är att rösterna ibland inte riktigt känns som om de riktigt är med i matchen så att säga. Det känns att de i efterhand läser sina repliker utan att agera ut tillsammans med sin rollfigur. Det känns bitvis tillbakahållet och stelt, helt enkelt. Historien, kriminalhistorien, är intressant och med bra sci-fi-inslag och det är väldigt snyggt allting. Dessutom finns det en del kopplingar till utmärkt flummiga animen Akira. Då tänker jag t ex på utseendet på rollfiguren Jonas Mullers yngre bror. Men helhetsintrycket är ändå ganska svalt även om det lyfte en hel del mot slutet. Riktigt snyggt. Jag vill gärna gilla den mer eftersom jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. T ex Ghost in the Shell och Akira rekommenderas om man vill se nåt japanskt med någorlunda liknande känsla, fast bättre.

%d bloggare gillar detta: