The Italian Job (1969)

24 januari, 2021 Lämna en kommentar

Den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om The Italian Job påminner mig om att min betygsskala har ändrats. Ja, själva skalan har inte ändrats men betydelsen av siffrorna har skiftat en aning. Om jag idag skulle inleda en text om en film på samma sätt som jag gör här nedan så tror jag inte att jag hade delat ut en tvåa. Det hade känts orimligt. Det hade troligen blivit en etta, möjligen en stark sådan. Och nej, jag har inte sett remaken med Marky Mark från 2003. Åh, herregud, jag upptäckte precis att den svenska titeln på ’69 års version av The Italian Job är Den vilda biljakten. Underbart. Jag upptäckte även att Benny Hill är med i filmen…

Oj, vad dåligt det här var då. Det är fullständigt ospännande och töntigt hela tiden, vilket var något överraskande eftersom t ex Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) ger det här italienska jobbet en fyra. Tanken är ju att det ska vara roligt men när det inte är roligt utan bara tråkigt så faller filmen platt. Jag gillar inte ens Michael Caine som jag nog brukar gilla. Filmen är dock väldigt snygg. Fotot, scenerierna, allt är riktigt snyggt. Jag gillade t ex bilden på det snyggt designade planet på landningsbanan tillsammans med jeeparna. Biljakten i slutet är ingen biljakt värd namnet. Jag har sett liknande ”biljakter” i andra filmer (t ex i Blåst på 60 sekunder). De är evighetslånga och helt utan nerv. Eftersom man här dessutom försöker vara rolig blir det bara pajasartat. Det absoluta slutet får väl ändå sägas vara bra även om det var alltför klantigt av föraren av bussen. Men det kanske man får ta även om jag hade önskat att det typ sprungit ut nåt djur som han hade varit tvungen att veja för. Nu var det bara slarv i onödan. Själva stöten är väl också hyfsad men är för kort för att bli spännande.

Jo, just det, jag gillar också den del av ”biljakten” som utspelar sig på några sorts innergårdstrottoarer med riktigt fina neonskyltar som hänger i taket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Biljakt, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Wonder Woman 1984 (2020)

17 januari, 2021 4 kommentarer

Den första DCEU-filmen om Wonder Woman tyckte jag var bra och ett välbehövligt uppsnäpp jämfört med de andra mer eller mindre katastrofalt dåliga bidragen till DC Comics filmiska universum. Nu skulle jag få reda på hur uppföljaren Wonder Woman 1984 fungerade.

Något överraskande inleddes filmen med en 15 minuters version av Mästarnas Mästare (Themyscira style) med lilla Diana i fokus. Ja, att början skulle utspela sig på den osynliga paradisön var kanske inte så överraskande. Problemet med hela den sekvensen var dock att den överhuvudtaget inte återkopplades till senare i filmen. Den var helt lösryckt från resten av handlingen och dess tema stod för sig själv. Nåväl, den var rätt så snygg i alla fall och det vara ganska kul att se Connie Nielsen och Robin Wright. Uppdatering: Ja, ok då, lite kanske den hade med resten av handlingen att göra; att det inte går, eller snarare inte är moraliskt försvarbart, att ta genvägar till framgång.

Efter den sportiga inledningen hoppar vi fram till 80-talets USA där vi möter Diana Prince som 80 år efter den första filmen fortfarande inte har kommit över att pojkvännen Steve Trevor är död. Get over it!

Wonder Woman verkar nu vara en form av Stålmannen-kvinna som rycker in och hjälper folk när det behövs (om nån som inte ser sig för håller på att bli överkörd) eller stoppar fumliga juveltjuvar. De där tjuvarna påminde mest om tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom från Pippi Långstrump. Är det en barnfilm vi tittar på?

Resten av handlingen går ut på att Max Lord, en makttörstande man spelad av Mando himself, vill skapa rikedom för sig själv och kaos för andra genom nån form av önskesten. Vi har även Kristen Wiig, en arbetskamrat till Diana som önskar att hon var lika cool, omtyckt och populär som sin kollega. Är det en high school-film vi tittar på?

Alltså, jag kanske låter lite överdrivet neggig när jag skriver om filmen. Jag tyckte ändå den länge var… helt ok. Det är långt ifrån den charmiga och roliga film som den första filmen var men den har ändå en del roliga inslag, främst när Steve återkommer i handlingen. SPOILER!

Ett av de största problemen är att eftersom filmen utspelar sig på 80-talet så tyckte man att det var en bra idé att kopiera manus från en daterad 80-talsfilm, som t ex Superman IV: The Quest for Peace. Det var inte en bra idé, vilket blir smärtsamt tydligt i slutet av filmen.

Slutet är en smetig, sentimental, skrattretande sörja där till och med terrorister visar sig vara goda under sin onda yta. Hela slutsekvensen funkade ungefär lika dåligt som när Wiigs rollfigur lite tidigare förvandlades till superskurken Cheetah. Har ni sett bilder eller klipp från musikalfilmen Cats så vet ni ungefär hur Cheetah såg ut.

Jag ger Wonder Woman 1984 en stark etta till slut och då känns det som att jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg filmen på HBO Max på min laptop på ett hotellrum i New York när jag var där i förra veckan.

Kolla även in vad Fripps filmrevyer-Henke tyckte om den underbara kvinnan.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Green Zone (2010)

10 januari, 2021 Lämna en kommentar

Green Zone är nog en av Paul ”Mr Shaky Cam” Greengrass minst kända filmer (troligen för att det även är en av hans sämre). Det är en krigsfilm (of sorts) där Matt Damon letar efter, men inte hittar, massförstörelsevapen i Irak. Min preblogg-text skrevs i maj 2010.

Den handhållna kameran störde mer än den gav nerv. Dessutom går det hetsiga fotot inte riktigt ihop med konspirationskänsla. Det funkade bra i Bourne-filmerna och i Bloody Sunday men inte här. Historien i filmen kändes meninglös. Den gav mig inget. Miller (Matt Damon) var maktlös. Det fanns ingen spänning, ingen konspiration att avslöja, eftersom vi redan visste vad som skulle avslöjas (att det inte fanns några WMDs). Berättandet är enformigt, och jag är helt ointresserad av rollfigurerna. Ja, det känns inte som riktiga människor ens. Och när en film inte har intressanta rollfigurer så måste historien, actionscener, vara nåt extra. Det var det inte här. Det är bara ett virrvarr av gränder i Bagdad. Helikoptrar åker kors och tvärs. Man skjuter med kulspruta. Man gör det mesta utom att hitta dabbeljuemdis. Nåt jag ändå gillade var kontrasten mellan hur det var ute i Bagdads krigsmiljö jämfört med hur det var inne på palatset med pool, stor lunchmatsal, och olika typer av myndighetsamerikaner. Och så har Matt Damon har ett obehagligt nollställt ansikte ibland. Man vet liksom inte om han i nästa ögonblick ska brista ut i gråt eller skjuta nån i skallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Blade: Trinity (2004)

27 december, 2020 2 kommentarer

I trailern till Blade: Trinity säger en djup basröst med ödesmättad stämma: ”First he faced their gods. Then he battled their demons. But all that was ony the beginning”.

Så vad ska manusförfattaren David S. Goyer (som skrivit manus till alla tre filmer) hitta på den här gången? Vilken vampyrfiende återstår? Hmm, ja, det är ju nästan så att man kunde gissa det. Det är väl dags för… vampyrernas vampyr: Dracula. Eller Drake som han kallar sig här.

Filmen inleds i den syriska öknen där en grupp ”forskare” försöker hitta något (eller någon? muahahaha) i ett uråldrigt gravtempel. Jag fick Indiana Jones-vibbar och tänkte att det här blir annorlunda.

Nej, det blev inte annorlunda. När väl Dracula har hittats i graven (ja, det var Dracula, spoiler!) så återvänder vi till storstan. Och just det, de där ”forskarna” var förstås vampyrer. De vill använda urvampyren Dracula för att bli av med sina svagheter solljus, vitlök och silver.

För att Blade inte ska lägga sig i deras förehavanden så lurar de Blade att döda en alldeles vanlig människa och sen skickar de FBI på honom. Blade hamnar i finkan men får sen hjälp från oväntat håll. Till hans räddning kommer vampyrjägargänget The Nighstalkers featuring bl a Abigail Whistler (Jessica Biel) och Hannibal King (Ryan Reynolds).

(Klubben för värdelöst vetande noterar att det här var den första Blade-filmen som inleds med den klassiska Marvel-vinjetten med de bläddrande serietidningssidorna.)

Precis som i tvåan så får alltså Blade ett gäng att hänga med, motvilligt förstås som sig bör. Förutom stentrista Biel och krystat roliga Reynolds så har vi några medlemmar till som dock inte följer med på uppdrag ute i fält utan stannar kvar på kontoret för att klura.

Reynolds kör på i full fart i Deadpool-stil här. Jag tror inte han säger en enda replik som inte är ett skämt av nåt slag, oftast av metakaraktär. Han sticker minst sagt ut i filmen, speciellt om man jämför med Biel som inte har kemi med vare sig Reynolds, sig själv eller nån annan.

Biels rollfigur heter Abigail Whistler… och ja, ni gissade rätt, det är Whistlers dotter. Whistler själv (Kris Kristofferson) försvann tyvärr ganska snabbt ur handlingen. Whistlers dotter förresten. Undrar om det är en referens till den berömda målningen Whistler’s Mother som ju Mr Bean lyckas förstöra i filmen Bean.

(Klubben för värdelöst undrar vilken film det är med William Shatner som Reynolds tittar på när han har hamnat i sjuksängen efter en skada? Svar: en esperanto-språkig film från 1966 med titlen Incubus. Tydligen pratas det även en del esperanto i Blade: Trinity men det missade jag.)

Skurkarna? Well, de leds av en kvinnlig vampyr spelad av Parker Posey, som inte var speciellt bra. De övriga i skurkgänget, Dracula inkluderad, var inte heller nåt speciellt att ha. De var elaka vampyrer utan lager. De förflyttar sig för övrigt endast medelst slowmotion-gång i samlad tropp. Detsamma gäller även The Nightstalkers.

Musiken var bra. Jag fick Wu-Tang Clan-vibbar… och mycket riktigt visade det sig att det var RZA (med flera) som stod bakom soundtracket.

Inte oväntat blev avslutningen rätt så seg med en alldeles för lång fajt. Men det är ju nästan sen gammalt att blir så. Allt som allt, så är nog detta den sämsta filmen i Blade-trilogin. Utan tvekan bäst är film nummer två eftersom jag blev klart mest underhållen av den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade: Trinity.

Filed under Action, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Blade II (2002)

25 december, 2020 4 kommentarer

Varning för spoilers för Blade II utfärdas härmed.

I uppföljaren Blade II är det en inte helt okänd regissör som tagit över spakarna, nämligen mexikanen Guillermo del Toro. Jag kände direkt del Toros inflytande och även att kvalitetsnivån hade höjts jämfört med den första filmen. Inledningen presenterar en ny form av supervampyrer där jag kände igen del Toros monsterdesign. Han gillar sina monster del Toro och han är bra på att gestalta dem, det måste jag säga.

Det var till och med så att en ganska lång expositionssekvens, där Wesley Snipes egna berättarröst återger vad som hänt i den första filmen, funkade utmärkt. Den fyllde sitt syfte på samma sätt som en ”Previously on random tv series”-vinjett gör och det utan att bli tråkig.

Kanske har jag vant mig vid Snipes stil nu redan efter en film. Eller så är det del Toro-effekten som gör att han funkar bättre. Känslan är att del Toro har skruvat upp allting till elva och att filmen, inklusive Blade, inte tar sig själv på lika stort allvar. Det är betydligt mer humor här än i den första filmen.

Snipes fajtingstil är lustig. Det är som att han slåss i staccato. Det är inget vidare flyt utan tydliga start och stopp i hans rörelser. Kanske lite som Bruce Lee med tydliga karate-markeringar av rörelser, slag och sparkar.

Ett exempel på att kvalitetsnivån hade höjts noterade jag under en tidig fajt där Blade slåss mot några vampyrer på motorcyklar. Blade har en röd cape och han påminner om en matador när han elegant viker undan från den framrusande motorcykeln när den likt en tjur försöker stånga honom. Det är bara en liten detalj men den bidrar till intrycket av en genomarbetad film.

En annan positiv aspekt är att Blade får ett gäng att hänga och gnabbas med. Gänget kallas The Blood Pack och är vampyrer som tränats för att jaga Blade men supervampyrernas (a.k.a. Reapers) existens gör att de tvingas samarbeta med sin svorna fiende Blade. De är inte så glada för det, precis som Blade själv. Upplagt för konflikter. Några skådespelarfavoriter bland Blodgänget: Ron Perlman och Donnie Yen.

Whistler (Kris Kristoffersson) är tillbaka! Det trodde jag inte med tanke på hur ettan slutade. Här får han motvilligt samarbeta med en ny förmåga som Blade värvat under Whistlers frånvaro: Scud spelad av Norman Reedus, en favorit från The Walking Dead där han spelar Darryl. Scud är alltså Blades nya vapentillverkare och även nån form av datorexpert. Nu är det annat ljud i skällan i vapenverkstaden. Bort med Creedence Clearwater Revival och in med mer modern musik. Whistler, kallad ”Honky tonk” av Ron Perlman, är inte road. Jag gillade konkurrensen mellan Scud och Whistler och hur de båda ville vara duktigast.

Slutet kanske är lite väl utdraget men det hindrar inte att jag hade roligt under hela titten. Det är en härlig film som funkade (nästan) perfekt. Det är precis rätt nivå på humorn med trevligt gnabb mellan rollfigurerna, snygga fajter plus lite lagom med twister under upplösningen. Och allt är over the top på precis rätt nivå för mig. Guillermo del Toro-effekten gör att det blir en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade II. Kolla in vad hon tyckte här.

Filed under Action, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Blade (1998)

23 december, 2020 8 kommentarer

När Henke hos Fripps filmrevyer tog sig en titt på Marvel-filmen Blade med Wesley Snipes som vampyrjägare klädd i svart läderrock och med ett samurajsvärd av silver så insåg jag att jag inte hade sett nån av filmerna i den här trilogin. Jag tänkte som Jan Malmsjö att vår bästa tid är nu och bestämde mig för att kolla in dem.

Först ut är alltså Blade från 1998. Snipes spelar Blade som är en s.k. daywalker, ett tillstånd (eller vad man nu ska kalla det) som uppstått eftersom Blades mor blev biten av en vampyr strax innan hon skulle föda den lille Blade-bebisen. Resultatet blev att Blade fick alla de superkrafter som vampyrer har men samtidigt har Blade inga problem med varken solljus, vitlök eller silver. Dock har han en törst efter blod vilken han dämpar genom att ta nån form av motgift.

Stephen Dorff spelar Deacon Frost, en blodsugare på väg uppåt i vampyrhierarkin. Den stökige Frost ställer till oreda bland mer konservativa vampyrerna (en spelad av härliga Udo Kier) som föredrar att leva i det dolda. Frost har ett problem, eller en brist, och det är att han är ett halvblod, dvs han föddes inte som vampyr utan blev biten och sen förvandlad. Av de andra ”äkta” vampyrerna betraktas han som en andra klassens vampyr. Det är väl därför han är så upprorisk.

Frost har snokat reda på en gammal profetia från de gamla vampyrtexterna om nån form av oövervinnlig vampyrgud som kan frammanas genom en mystisk rit. En av ingredienserna som krävs är blod från en… wait for it… daywalker.

Spelet, eller snarare slagsmålen, kan börja.

Filmen inleds inte speciellt bra. Det är för hetsigt och för mycket action. Tanken är väl att man ska introducera Blade som figur genom att visa hur duktig han är på att fajtas och hur cool han är. Jag vet inte, det funkar inte riktigt. Snipes har inte rätt känsla på sitt skådespeleri. Han behöver skruva lite på det. Han är hård men det känns krystat snarare än coolt.

Jag drar en parallell till The Matrix där Trinity introduceras på ett liknande sätt, med en superhäfig fajt. Där funkade det klockrent och vi visste och kände direkt att Trinity var cool. I Blade blev det mest tröttsamt med ett vampyr-rave och en efterföljande fajt där Blade förvandlar vampyrer till cgi-aska på löpande band.

För övrigt så är Blade något av en föregångare till The Matrix. Mycket av estetiken – svarta läderkläder, coola solbrillor, martial arts-action – är likartad. Vi får även se den klassiska superhjältelandningen som ju Trinity gör i inledningen av The Matrix. Nu kanske inte The Matrix förfinade just den landningen men den förfinade allt annat.

Det var skönt när det hela lugnade ner sig en aning då Blades låtsaspappa Whistler introducerades. Whistler spelas av svenskättlingen Kris Kristofferson och han visade sig vara en badass. Kristofferson var oväntad för mig i rollen av nån anledning. Han är både mentor och badass med en svallande grå hårman och en härligt sträv röst. Jag gillade honom skarpt och var under hela filmen rädd att han skulle stryka med.

Dorff då som skurken då? Nja, han kändes mest som en jobbig snorunge eller mobbare som trodde han var cool. Vad har hänt med Dorff förresten? Har han varit med i nåt speciellt efter det här. Jag kan bara påminna mig en film av Sofia Coppola som jag inte har sett, och så var han den femte Beatlen med det var nog innan Blade.

Slutbetyget blir till slut en stark tvåa. Jag var inne på en trea ett tag men efter att ha sett tvåan i serien så vill jag göra kvalitetsskillnaden mellan filmerna mer tydlig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke tyckte här. Även Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade.

Filed under Action, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hero (2002)

30 oktober, 2020 13 kommentarer

Ibland ställer höga förväntningar till det. Innan jag såg Hero hade jag sett och älskat Crouching Tiger, Hidden Dragon och jag hoppades på en film i samma klass. Hero levde tyvärr inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar. En detalj som en del tydligen störde sig på i CTHD var att rollfigurerna kunde flyga. Därav mina kommentarer om just detta i min gamla text som skrevs i mars 2003.

Om ni kollar in vad jag skrivit här (min kommentar: länk till ett inlägg om förväntningar som jag skrev på ett filmforum i samband med att jag såg Hero) och ser det som en inledning till vad jag ska skriva om Hero så förstår ni vad det handlar om här och jag kanske inte behöver skriva så mycket egentligen. Men för att ändå skriva lite om själva filmen så var det så att jag i Hero aldrig kände speciellt mycket för karaktärerna. Även om Hero och CTHD egentligen är rätt så olika så är det svårt att inte jämföra dem ändå. De har ju trots allt rätt många likheter också. Och i CTHD fanns en helt annan mänsklighet tyckte jag. Jag kände för karaktärerna och var intresserad av hur det gick för dem. I Hero var det mer politik och karaktärerna kändes mest som brickor i ett spel.

Fightingscenerna tyckte jag dessutom var bättre i CTHD. Kanske beror det på att jag såg denna film först, vad vet jag? Scenen när Michelle Yeoh och Zhang Ziyi slåss då Michelle byter vapen hela tiden är ju helt underbar och även Ziyi inne i restaurangen är helt makalös. Flygning är inget jag har problem med. Det lär man sig efter fem år med munkar i ett tempel i Tibet. Men det visste ni, va? Inget konstigt med det. Jag tyckte väl i och för sig att de flög minst lika mycket i Hero.

En sekvens som jag inte gillade speciellt var när kalligrafiskolan anfölls med pilar och Namnlös och Yrsnö sedan stod utanför och motade pilar i vad som kändes som en evighet.

<spoiler>
En detalj som däremot var lite lustig var att Brutna Svärdet blev huggen av Yrsnö inte mindre än fyra gånger (var det väl?). Två (?) av gångerna inträffade det väl egentligen aldrig. Men ändå… han hade ingen större lycka.
</spoiler>

Nu kanske det låter som jag inte gillade filmen alls men så är ju inte fallet. Den var underbart vacker och med sanslösa fightingscener. Men jag tycker inte den matchar CTHD som för mig är en 5/5-film. Hero får av mig en mycket stark 3:a av 5 möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Big Bullet (1996)

28 oktober, 2020 Lämna en kommentar

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och Big Bullet var den tredje och sista. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Big Bullet var den sista delen av SVT:s trilogi med Hongkong-action. Det som varit gemensamt för alla tre är att huvudrollen spelats av Lau Ching-wan. Den här gången heter regissören Benny Chan. Handlingen är rätt enkel och standarmässig. Lau spelar poliskommisarien Bill Zhu som är duktig men för hetlevrad (oj, vilken överraskning!). Vid en gisslansituation säger hans chef att gisslan är fritagen och inte finns i rummet de ska storma. Det visar sig att en gisslan finns där. Allt går fel och Bill slår efteråt chefen på käften varefter Bill förflyttas och degraderas till patrullerande polis. Han får åka runt på stan i piketbuss och ingripa i slagsmål istället. Givetvis kommer Bill ändå en liga på spåren och med hjälp av den udda samlingen som är de andra poliserna i hans piketstyrka tar han upp jakten.

Haha, ja, det här var en ganska tunn och larvig historia bitvis. Det är b-action men faktiskt roligt ibland. Lau är en ganska skön hjälte. Sen var det kul att se Anthony Wong Chau-sang som ju spelar polischefen i Infernal Affairs. Här är han en galen skurk med hockeyfrilla i stället. Komedi blev det när han mitt i stridens hetta plötsligt började snacka och svära på italienska. Filmen är välfylld med klichéer. Den främsta är just detta med den duktige men hetlevrade polismannen som inte kan kommunicera med sina chefer men som i slutändan alltid har rätt. Det är relativt spännande en bra bit in i filmen och det förekommer en del bra action men mot slutet ballar det ur. Den lilla piketstyrkan i sin lilla buss ska nämligen in på ett flygfält för att stoppa ett flygplan (typ ett Herculesplan). Bills piketstyrka känns bitvis som ett gäng dagisbarn och det blev lite Lilla Jönssonligan-varning här. Nåja, det var lite småroligt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Victim (1999)

23 oktober, 2020 Lämna en kommentar

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och The Victim var den andra. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Den andra filmen i SVT:s Hongkong-serie är till en del lik den första filmen, Full Allert. Regissör och huvudrollsinnehavare är samma, Ringo Lam respektive Lau Ching-wan och handlingen inte helt olik. Lau spelar en till synes normal man, Manson Ma, som blir kidnappad och torterad men hittas levande av polisen. Han blir förhörd men säger egentligen inget. Efter att han kommer hem, och träffar sin flickvän (Amy Kwok), beter han sig väldigt märkligt. Polisen fortsätter utredningen och kommer nåt skumt på spåren. Har Manson Ma verkligen rent mjöl i påsen?

Det lite lustiga med den här filmen var att den till en början hade inslag av en spökhistoria. Den kidnappad Manson Ma hittas nämligen på ett övergivet hotell i ett rum där ett fruktansvärt mord ägt rum, och det sägs spöka där. Bitvis är det riktigt bra gjort här, när polisen söker igenom rummet och en bra krypande stämning skapas. Filmen är också ganska oförutsägbar och man vet inte riktigt vad som ska hända. Tyvärr tappar man helt bort spöktråden. Varför då ha med den från början? Ja, kanske för att det blir oförutsägbart. Nja, här blir det varken hackat eller malet, tycker jag. Givetvis finns det en schysst biljakt också. Sen har vi också lite familjetrubbel för poliskommisarien (Tony Leung Ka-fai) samt lite samhällskritik instoppad. Det blev ganska spretigt till slut, men godkänt. Lite väl utdraget slut dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Observera att Tony Leung som spelar poliskommissarien alltså inte är den Tony Leung som figurerar i bl a Hero, Infernal Affairs och In the Mood for Love. Denne skådis, som väl är mer känd internationellt, fullständiga namn är Tony Leung Chiu-wai. Men de båda Hongkong-skådisarna går alltså under namnet Tony Leung allt som oftast. Smått förvirrande. Här gäller det att ha huvudet på skaft. Oh, well, man lär sig nåt nytt varje dag.

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Old Guard (2020)

21 oktober, 2020 2 kommentarer

Le Team

Blanda John Wick, vampyr-tv-serien Angel och Extraction samt lägg till en nypa generisk Det Onda Läkemedelsföretaget-thriller så har du The Old Guard. Resultatet? Överraskande bra och underhållande!

Charlize Theron leder en grupp seglivade krigare som slåss mot… ja, ondskan i världen. Theron är dock en något trött och bitter ledare. Hon har varit med länge (för länge?) och sett mycket (för mycket?). Trots allt The Old Guard, som gruppen kallas, gör så verkar läget i världen inte direkt förbättras.

När det visar sig att det finns en ny rekryt att värva till gruppen så gäller det att hitta den där rekryten innan Det Onda Läkemedelsföretaget gör det.

Om du läser vidare nu, så får jag lov att varna för spoilers. Det är väl en onödig spoilervarning kanske då filmens upplägg avslöjas på Netflix i deras beskrivning av filmen.

Jag ser i mina anteckningar att jag beskriver filmen som en blandning av Logan och Wonder Woman. Ja, det är också en ganska bra beskrivning. Precis som Logan så kan de inte dö (till synes i alla fall). Fast egentligen är det som att de faktiskt dör men sen läker ihop och kommer till liv igen. Det måste vara lite jobbigt det där: att inte kunna dö, men ändå dö om och om igen…

…och då tänker jag förstås främst på Quynh som blev nedsänkt i havet i en järnjungfru för att dö, om och om och om och om igen. Live, die, repeat. Här gick även tankarna till nån av säsongerna av Angel då titelrollfiguren själv sänktes till havsbotten i en kista (av sin idiot-snorunge till son dessutom).

Jag gillar familje-känslan inom The Old Guard. De inblandade har en bra kemi ihop, retar varandra och gnabbas som sig bör. Det känns som att filmen faktiskt är mer av ett drama med intima scener snarare än en ren action-rulle (som t ex Extinction). Men den action som förekommer, framförallt handgemängen, är riktigt bra och i klass med en film som John Wick.

En litet minus är musiken som jag tyckte var övertydlig och svulstig. Men det är bara ett litet minus.

Det känns som att slutet öppnar upp för en uppföljare. Om så är fallet så ser jag fram emot den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg förresten att Wikipedia genrebetecknar The Old Guard som en superhero film. Nja, jag vet inte riktigt. Bara för att folk har övernaturliga krafter så blir det inte automatiskt en superhjältefilm i mina ögon. Men jag antar att de menar att det är en sån där populär gritty superhero film…

PPS. Vem var fight coordinator under inspelningen? Jo, en viss Daniel Hernandez som inte oväntat tidigare jobbat med filmer som bl a… John Wick.

Filed under Action, Övernaturligt, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: