Great Expectations (1946)

5 januari, 2020 4 kommentarer

Hur många filmer regisserade av David Lean har jag sett? Ja, jag vet att jag har sett Lawrence av Arabien, visselfilmen Bron över floden Kwai och delar av Doktor Zjivago, men jag har inte skrivit några recensioner av dem. Kanske dags för ett mastodontfilmsmaraton, och sen avsluta med den lilla filmen Brief Encounter som jag inte har sett. Min text om Great Expectations skrevs i januari 2010.

Det här visade sig vara en underbar matinérulle som var perfekt att se en vintereftermiddag med kaffe och mackor. Jag gillar storyn som ursprungligen är skriven av Charles Dickens. Även filmmanuset är genomtänkt och stort och det sträcker sig över ganska lång tid och innehåller stora känslor, händelser och beslut. Man skulle kunna kalla filmen episk. I alla fall är den episk för de inblandade rollfigurerna.

Japp, mannen till höger med den lustiga frisyren är Alec Guinness

Pip växer upp på landsbygden som fattig adoptivson till en snäll smed och sin elaka syster. En dag anländer en advokat till familjens stuga och meddelar att Pip (Tony Wager/John Mills) ska uppfostras till rikeman i London och försörjas av en okänd välgörare.

David Lean visar här för mig att han är en duktig regissör. Fotot är riktigt smart och snyggt. Filmen kändes inte så studiomässig som vissa andra brittiska kostymrullar från den här tiden. Dessutom är det bitvis riktigt rolig. Bl a är den fete advokaten en härlig karaktär. Filmen innehåller många sympatiska, märkliga, och en del elaka karaktärer. Sen kändes den lite, jag vet inte – modern kanske, med tanke på vilka scener som var med. Jag tänker t ex på scenen med advokatassistentens döve och nickande gamle far. Kärlekshistorien i filmen kanske det inte direkt slår gnistor om. En annan liten negativ detalj var att jag först inte riktigt gillade skådisen, Mills, som gjorde Pip som vuxen. Jag tyckte han kändes blek och träig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Logan’s Run (1976)

3 januari, 2020 2 kommentarer

Dags för ytterligare kortis om en science fiction-film från 70-talet. Det handlar om Logan’s Run med Michael York i huvudrollen. York, vad har vi på honom förresten? Han var väl hyfsat stor under 70-talet. Själv minns jag nog honom mest som d’Artagnan i De tre musketörerna från ’73. Min preblogg-text om Logan’s Run skrevs i januari 2008.

Lustigt att jag gnäller på den svenska titeln eftersom jag numera brukar uppskatta fåniga svenska titlar. Men jag tror nog de var bättre på att hitta på klatschiga svenska titlar på noir-filmer på 40- och 50-talet, och det är just dessa som tilltalar mig. Illdåd planeras? t ex. Och vi ska inte glömma Planerat illdåd. 😉

I en framtid där invånarna, styrda av datorer, bor i en jättelik bubbla avskurna från resten, eller kanske resterna, av jorden är det inte är tillåtet att vara äldre än 30 år. Logan (Michael York) jobbar som ”terminerare” av såna som försöker fly när de fyllt 30. För infiltrera denna underjordiska rörelse av s.k. runners får Logan i uppdrag att själv bli en runner.

Ja, haha, detta var ganska skön 70-tals-sci-fi. Den har en bra idé som håller hela filmen ut. Det är skrattretande tydligt att vissa modellbyggen, eller snarare alla modellbyggen, är just modellbyggen. Ibland kändes det som en dokumentärfilm om någons märklinjärnväg. Men, som sagt, idén funkar och ger en viss spänning och filmen lyfter när Logan och hans kvinnliga följeslagare, och vi som tittare, upptäcker vad som finns utanför ”bubblan”. Logan’s Run ger en godkänd filmupplevelse även om den kanske inte är godkänd som film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Logan’s Run har enligt Filmtipset en svensk titel (min kommentar: (Flykten från framtiden) men den känns fånig, och fel, så jag skippar den.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Kill Bill: Vol. 2 (2004)

25 december, 2019 2 kommentarer

Dags för min gamla preblogg-text om den avslutande delen i Quentin Tarantinos epos om The Bride. Anledningen till att jag letade upp mina gamla texter om filmerna var att Henke på Fripps filmrevyer skrev om dem i samband med att han såg om dem nyligen. Här hittar ni Henkes tankar om Kill Bill: Vol. 2. Min egen text skrevs i april 2004 i samband med biopremiären.

Ni får ursäkta den osammanhängande texten. Det blev lite svamligt. Obs! Det förekommer spoilers för Kill Bill nedan!

Jaha, då har jag sett Kill Bill Vol. 2 och hunnit smälta den lite. Den var ganska lättsmält. Precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skriver så känns det som ett hopkok av en massa olika stilar där helheten tyvärr inte blir så bra. I ettan, som ju också är sorts ett hopkok, gillade jag främst hela Tokyo-delen och även Hattori Hanzo-avsnittet. Jag gillade anime-filmen och Umas ankomst till Tokyo, O-Ren och hela den biten (Vol. 1 får 4-/5 av mig). Tvåan är ganska annorlunda och inte alls lika cool, enligt mig. Jag vet inte riktigt vad det var men jag fick aldrig den där wow-känslan som jag faktiskt fick i ettan några gånger. Jag saknade O-Ren och Tokyo tror jag. Michael Madsen är väl någorlunda cool men på den korta tid som han är med så hinner man liksom inte lära känna karaktären. Likaså Elle Driver (Hannah), hon dyker upp, är med ett tag, men blir bara en sorts pappfigur. I ettan funkade detta eftersom hela den filmen har mer av glimten i ögat, mer serietidningskänsla på nåt sätt. I tvåan ska det plötsligt bli ett seriöst drama av det hela och det funkar inte riktigt. Känslan från ettan är helt borta och kontrasten blir för stor, speciellt hela slutet med Bill.

Jag gillade Umas träning hos Pai Mei men jag hade gärna sett det som en naturlig del i filmen, eller en del i en annan film kanske, en kung fu-film. Nu var det instoppat plötsligt i en annars helt annorlunda film. Roligt så länge det varade men sen var det plötsligt slut. Helhetsintrycket blir för spretigt.

Kiddos möte med Bill blev lite segt och utdraget och ibland pinsamt nästan. Hela biten med att de skulle låtsas skjuta varandra och sen när Bill snackade om att dottern trampat ihjäl sin guldfisk (skulle väl visa att hon var en natural born killer hon också, vad vet jag?). Nja, jag vet inte. Jag tyckte det bara kändes konstigt. Sen tyckte det blev lite töntigt nästan på slutet när Uma låg på badrumsgolvet och skrattade/grät och tackade… Gud eller nån. En sån scen skulle man liksom aldrig kunnat tänka sig i ettan.

En sak som jag störde mig på (även i ettan) är att Uma inte känns helt rätt som martial arts-hjältinna. Hon är inte tillräckligt bra, rent kung fu-mässigt. Men här får man väl göra ett val antar jag. Uma är ju bra i andra scener med ”vanligt” skådespeleri och dialog och så. Hellre det än en kung fu-expert som inte kan agera. Sen undrar jag lite smått över Umas dotter. Borde inte hon vara drygt fyra år? Hon såg ju ut som tio ungefär. Nja, kändes konstigt.

Några saker jag gillade kommer nu. Som jag sa tidigare så var Pai Mei rolig, det går inte att bortse ifrån. Sen tyckte jag det var lite smart att Budd (Madsen) faktiskt dödades av en svart mamba (Black Mamba) även om det inte var Uma utan en riktig orm. Jag gillade även att man fick höra inledningen på Shogun Assassin. Grejen är att jag inte sett den filmen men däremot har jag flera gånger hört just det klippet när jag lyssnat på GZA:s skiva Liquid Swords. Om man gillar att höra på referenser och klipp från kung fu-filmer så kan jag rekommendera alla Wu-Tang Clans skivor. Riktigt bra. Producenten RZA är ju också den som gjort originalmusiken till Kill Bill.

Jag gillade att när Bill pratar med Uma i början av tvåan (och i ettan) så kallar han henne ”kiddo”. Det var ju lite kul eftersom hon faktiskt hette just så. Sen tyckte jag Bills snack om Stålmannen var intressant. Jag hade faktiskt inte tänkt på det han sa tidigare men det stämmer ju faktiskt. Angående five point palm-exploding heart technique så gillade jag idén med den. Just såna där lite övernaturliga grejor (typ att flyga som i Crouching Tiger, Hidden Dragon) som man kan lära sig efter att ha studerat Kung Fu på ett kloster i Tibet i fem år tycker jag är lite kul.

Betyget till Kill Bill Vol. 2 blir 3+/5 och slutbetyget för hela Kill Bill blir nog ändå en väldigt väldigt svag fyra, dvs 4–/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

22 december, 2019 2 kommentarer

Borta hos Henke på Fripps filmrevyer så har det varit Kill Bill-tider på sistone. Därför tyckte jag att det kunde passa bra att skicka upp mina gamla preblogg-texter om dessa filmer (denna film, hävdar en del). Den första delen såg jag under Stockholm Filmfestival i november 2003 i den härliga men numera nedlagda salongen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Det var för övrigt på Röda Kvarn som man under samma festival höll ett underhållande Face2Face med David Lynch.

Mmm, jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra. Några sekvenser är så ruggigt coola att det måste bli så. Men som helhet finns det brister. Jag blir inte helt engagerad. Det är lite för spretigt på nåt sätt. Uma Thurman är bra men tyvärr ingen kvinnlig Jet Li, vilket är synd eftersom man då och då tydligt ser att det är en stuntkvinna med helt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med den långbenta Uma som utför kung fu-konsterna. Fajten med skolflickan med metallkulan var bäst tror jag. Nåt som störde en del var att ljudet var för högt och öronproppar hade nästan varit på sin plats. Ibland blev det smärtsamt eftersom högtalarsystem inte klarade av volymen heller. Sekvensen när Uma anländer till Tokyo och vi får se Lucy Liu & Co gå i samlad tropp ser jag gärna igen. Ruggigt snygga bilder och bra musik. 4-/5.

Inför Kill Bill Vol. 2 såg jag om ettan och här är mina tankar efter den omtitten.

Jag såg om Kill Bill: Vol.1 som uppladdning inför tvåan. Obs! Spoilers nedan! Mmmm, den är ju väldigt snygg och välgjord. Ytan är ruskigt välpolerad. Jag trodde ett tag under filmen att jag skulle ta bort minustecknet från betyget 4-/5 som den fick första gången jag såg den. Men i slutändan så känner jag att nånting saknas. Ibland brukar man ju säga att summan av delarna är större än delarna var för sig. Här blir det lite tvärtom tycker jag. Tarantino har ju delat upp filmen i olika kapitel och givetvis i fel tidsordning. Vissa av de enskilda delarna är grymma och underbara att se men det blir nånstans bara en uppvisning i coolhet. Känslan saknas lite. En uppvisning och hyllning, men var är Tarantino själv? Förmodligen är det det som är Tarantino. Hur som helst, med det sagt, så kan jag bara konstatera att jag gillar filmen mycket och den är värd en fyra, om än lite svag. En sak som har nämnts tidigare är ju att den som dödade O-Rens pappa skulle vara Bill och efter denna andra titt så kändes det helt säkert att så var fallet. Det var bara att jämföra ringarna på fingrarna, dels på Bill när han snackar med Elle Driver i telefon och dels på ”anime-Bill” efter att han huggit ihjäl O-Rens pappa. Detta kanske bekräftas i tvåan som jag inte sett än (men kommer att se snart).

Bäst gillar jag nog sekvenserna när The Bride (Uma) anländer till Tokyo, åker motorcykel, samtidigt som O-Ren & Co samlas på restaurangen. Grym musik och hur coolt som helst. Bra var också när O-Ren läxade upp sin kollega som var ohyfsad nog att ta upp hennes kines-amerikanska ursprung. Hehe. Animeavsnittet var bra. Jag störde mig på att ”den stora slakten” visades i svartvitt även om övergångarna från och och tillbaka till färg var ganska snygga. Det blev liksom vatten som sprutade och inte blod. Nja. Jag har hört att det hade med censur i USA att göra på nåt sätt. Nån som vet nåt mer? Tofu? (min kommentar: Tofu är en gammal filmforumkompis som var insnöad på bl a asiatisk film). I detta avsnitt såg man också väldigt tydligt vid ett tillfälle att det inte var Uma utan en stunttjej som hoppade runt i den gula dräkten. Lite dåligt, men kanske oundvikligt. Slutfajten mellan O-Ren och The Bride var vacker. Den fallande snön var smått poetisk. En fråga: i slutet visas en kort scen (i svartvitt) med Uma som säger typ: ”How did you find me?”. En man svarar: ”I’m the man”. Var det Bill som sa det sista och när hände detta? Jag fick för mig att det var för fyra år sen under hennes bröllop. Nåja, det kanske framgår av tvåan… Slutbetyget till del ett blir alltså 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 4, Brott, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Omtitt: Cowboy Bebop (2001)

18 december, 2019 1 kommentar

Filmspanarna avslutade året med att i lördags titta på animen Cowboy Bebop på Cinemateket. Mycket trevligt. Jag hade redan sett filmen i fråga men det var över tio år sen (2007) så jag mindes i princip ingenting. Efter visningen rådde viss förvirring kring var filmen egentligen utspelar sig. Well, främst var det nog jag själv som var förvirrad. I min gamla text skriver jag ”…som jagar en mystisk man som hotar att utrota jorden med ett – mystiskt – biologiskt vapen”. Fel, fel, fel, fel. Det hela utspelar sig på Mars!

Betyg 2007

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2019

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Förutom Cowboy Bebop hann vi även med ett besök på Ejes chokladfabrik och kvällen avslutades med krubb på Krubb.

Fler tankar om filmen hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Johan)

 

Filed under Action, Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Omtitt, Recension, Science fiction Tagged with , ,

Only the Brave (2017)

29 november, 2019 2 kommentarer

Only the Brave var BOATS som överraskade mig en hel del var brandmansfilmen Only the Brave. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig men inte att jag skulle vara i princip rörd till tårar i slutet.

Inledningsvis var det det gamla vanliga med macho-män som säger hej då till fru och barn. Det spelas rockmusik i bilen på väg ut mot skogen. Det grabbsnackas under pauserna mellan släckningsarbete. Macho.

Miles Teller spelar en slarver och är urtypen av en figur som ska skärpa till sig, växa upp, klippa sig, skaffa sig ett jobb, och ta hand om sin familj under filmens gång.

Så kanske inte så mycket nytt under solen och ingenting speciellt upphetsande. Det är som sagt macho så det förslår och filmen är superamerikansk. Americana! Och det kanske just därför jag gillar den, just att den känns ärlig. Under titten satt jag och funderade på om jag hade gillat den lika mycket om huvudpersonerna hade varit soldater. Det är mycket möjligt att det inte hade funkat då, som i Lone Survivor. Det är nåt med soldater som dör ärofyllt i slow motion som bara inte funkar för mig.

En liten detalj som stack ut med Only the Brave var dess klippning. Det var ett grepp som förekommer då och då. Nämligen att man klipper över till nästa scen innan den pågående scenen kommit till ett normalt avslut. Jag gillade det eftersom det gav ett bra tempo till filmen.

Filmen visade sig även som tur var innehåll mer än brandmän som släcker bränder och fruar som väntar hemma och barn. Fruarna är riktiga människor som får andra scener än där de väntar vid telefonen.

Mot slutet får jag en tryckande känsla av en kommande katastrof, och när slutet väl kom var jag helt oförberedd eftersom jag inte hade koll på den verkliga historien. Mycket rörande. Enda lilla plumpen var att man envisades med att veva bilder på de verkliga personerna under eftertexterna. För mig blir det bara lök på laxen, tårta på tårta, och övertydligt smetigt. Det hade räckt med bilden med trädet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Greppet att visa de verkliga personer funkade dock givetvis utmärkt i Chernobyl. Där kändes det helt berättigat.

Filed under Action, Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Equilibrium (2002)

18 oktober, 2019 4 kommentarer

I söndags skrev jag om Christian Bale-rullen American Psycho. Två år efter den så kom science fiction-filmen det handlar om idag, en film som kanske lite red på framgångsvågen efter The Matrix. Min text om Equilibrium (som i Norden fick heta Cubic… but why?) skrevs i augusti 2003.

I ett framtida samhälle efter ett tredje världskrig har alla känslor förbjudits för att förhindra ett fjärde världskrig. Samhället styrs med järnhand av en ledare kallad Fader. Alla känslor (hat och avundsjuka likaväl som kärlek och medkänsla) förtrycks genom att människor tar en daglig dos av en medicin, Prozium. John Preston (Christian Bale) spelar en s.k. Cleric som är en sorts polis som söker upp och oftast förgör såna som bryter mot känsloförbudet, dvs så kallade Sense Offenders. Clerics är utbildade i en sorts pistol-kung fu, kallad Gun Kata, där Preston är den bästa och det tvekar han inte att visa. Preston tvekar inte heller att döda dessa känslobrottslingar t.o.m. om de är kollegor. En dag råkar Preston förstöra sin lilla glasbehållare med sin medicin och av olika anledningar ordnar han aldrig med nån ersättning. Detta får oanade följder.

Jag gillade känslan i den här filmen. Den är cool. Musiken i inledningen och den lilla prologen sätter rätt stämning direkt. Miljön i filmen är skön (kanske inte rätt ord men ändå). Vad jag menar är att det futuristiska samhället, den kala och enkla designen på byggnader, bostäder, kläder och frisyrer (kan ni säga ”bakåtslickat”) känns helt rätt. Gun Kata var en trevlig bekantskap. Lite nyskapande faktiskt tyckte jag. Actionscenerna är mycket bra. Inga datoranimerade Christian Bale här inte.

Bale gestaltar den känslolöse Clericen Preston på ett bra sätt. Likaså när Preston börjar erfara vad det innebär att ha känslor som flödar genom kroppen (som när han lyssnar på Beethoven första gången i sitt liv). Scenerna med Emily Watson tyckte jag var bra avbrott i actionen. Jag tyckte faktiskt hon hade kunnat vara med lite mer, precis som Sean Bean.

Preston, hjälten, är som vanligt helt osårbar. Det spelar ingen roll hur många soldater han har emot sig. Han dödar alla utan att få en skråma (nåja, lite blodig blev han faktiskt). Men, det som är lite kul är att filmen faktiskt försöker förklara denna otroliga överlägsenhet. Just det, Gun Kata innebär även att man kan förutse var ens motståndare kommer att skjuta och på så sätt kan man undvika att bli träffad.

Något jag kanske saknade var en likvärdig (nästan i alla fall) motståndare till Bale i filmen. Jag tyckte att ”skurkarna” inte var tillräckligt coola. Den där ledare (alltså inte Fader utan den andra) var nästan lite töntig tyckte jag. Sedan tyckte jag filmen ibland kändes lite ”liten” på nåt sätt. Hmmm, vad menar jag? Ja, det är mer av en känsla av att det var samma miljöer och personer som återkommer. Det var inte så att jag ledsnade, men ibland kände jag att jag ville ha lite vardag eller nåt avbrott på nåt sätt. (Min kommentar: Idag hade jag nog skrivit att jag velat att världen skulle kännas lite mer inbodd som i t ex Prospect) Men det var ju så det var i det samhället. Känslolöst och kallt. Det är nog den känslan som regissören Kurt Wimmer ville förmedla, hehe. Betyget till Equilibrium blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>Var det så att Prestons barn även de hade slutat ta sin medicin, så långt tillbaka som efter moderns död t.o.m.? De pratade lite kryptiskt inne i badrummet när sonen hade tagit Prestons medicin som var gömd bakom spegeln.</spoiler>

Filed under Action, Betyg 4, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Last Samurai (2003)

2 oktober, 2019 4 kommentarer

The Last Samurai är en, kanske något bortglömd, samuraj-rulle (Shogun, någon?!) som kom ut i början av 2000-talet. Om den hade kommit ut idag vet jag med 100 procents säkerhet hur kritiken hade sett ut. Min text om filmen skrevs i mars 2004.

Handlingen i korthet är att Tom Cruise är en nedsupen veteran från amerikanska armén som på 1870-talet får i uppdrag att åka till Japan för att hjälpa kejsaren där att slå ned ett uppror från de, vid den tiden, utdöende samurajerna. Obs! en del spoilers förekommer nedan.

Den siste samurajen är en episk, välgjord och vacker film med en del humor (i alla fall till att börja med). Tom Cruise passar i rollen. Ken Watanabe, som samurajernas högsta höns, är värd det beröm han har fått. Början av filmen var en fyra för min del. Jag tyckte det var kul och lite intressant att se Cruises första kontakt med sina ”fiender”, dvs samurajerna. Jag gillade fajterna när ninjorna överföll byn och Cruise valde sida. Jag gillade dessa fajter i mindre skala mer än de storslagna krigsscenerna som kommer i slutet. Då mot slutet tyckte jag också det blev alltför svulstigt och stoiskt <spoiler>som när kejsarens soldaterna knäböjer i vördnad för sin fallne samuraj, njae, inte min stil riktigt</spoiler>. Droppen var kejsarens tal i slutet. Jag skrattade nästan; talet kändes helt fel. Slutbetyget blir ändå klart godkänt men det räcker inte till en fyra. Bra var också att man pratade japanska och inte efter ett tag, som det brukar vara, övergick till engelska med brytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Tre sekunder (2019)

25 september, 2019 7 kommentarer

I filmen det handlar om idag så spelar Joel Kinnaman en infiltratör som under flera år på uppdrag av polisen jobbar undercover inom en gangsterorganisation. Belöningen är benådning från ett fängelsestraff, och målet för hela operationen är att sätta dit storfräsarna. Bara ett litet tag till, ett uppdrag till, så har man den information man behöver.

Nej, Joel spelar alltså INTE Frank Wagner i Johan Falk-filmerna, även om man kan tro det. Hans rollfigur i Tre sekunder, Pete Koslow, är nämligen en karbonkopia av Wagner. Det finns även likheter med Kinnamans gestaltning av JW i Snabba cash. Precis som JW lever Koslow ett dubbelliv. I Tre sekunder har Koslow även fru (Ana ”Rådjursögonen” de Armas) och barn att tänka på.

Innan visningen på Malmö Filmdagar hade jag ingen aning om att Tre sekunder bygger på den första boken i en svensk deckarserie skrivna av duon Roslund & Hellström. Detta faktum förklarar ju den något märkliga titeln som inte har nån som helst koppling till det som händer i filmen. Men jag antar att titeln framstår som helt logisk för dem som har läst boken, och jag förstår att man valt den titeln i Sverige eftersom man ju vill rida på framgången med boken. I resten av världen, Norden undantaget, är The Informer den vanligaste titeln.

Njae. Det här var väl ingen höjdare. Jag gillar både Johan Falk-filmerna med Wagner och Snabba cash betydligt mer. Eftersom det är en internationell produktion så har man flyttat handlingen till ett gritty New York. Inget fel med det egentligen men det gör att allt känns aningen mer generiskt.

De kriminella som Koslow och polisen försöker sätta dit är polacker, och det handlar som vanligt i den här typen av filmer (typ John Wick eller Taken) om avskyvärda och överdrivet onda figurer. Nästan alltid östeuropéer som pratar engelska med fånig brytning. Karikatyrer. Och då säger ni: ja, men vad väntar du dig då?! Det här är ju bara nåt man underhåller sig med en fredagskväll, det ska vara så här! Och då svarar jag: ja, men då gillar jag helt enkelt inte den här typen av film. Och kom nu inte dragandes med: men du får ju ta den för vad den är! Ja, det är precis det jag gör, och jag är less på den typen av film. Punkt.

Joel Kinnaman sköter sig helt ok. Han kan göra den här typen av roll i sömnen. I övrigt har vi en ganska imponerande cast, exempelvis Rosamund Pike, Clive Owen och Common som diverse poliser. Alla går kanske lite på tomgång men sköter sig. De har inte så rackarns mycket att jobba med, och det gäller även Rådjursögonen som fru Koslow. Hon går mest omkring och är orolig.

Filmens upplösning var alldeles för långdragen med bland annat en sekvens på ett fängelse som aldrig tog slut och som aldrig var spännande.

Nu låter jag väldigt gnällig men jag delar inte ut en etta trots allt. Tre sekunder får en tvåa. Den gör sitt jobb, bl a gillade jag gnabbet mellan Commons polis och hans kvinnliga kollega. Tre sekunder passar som lättsam men våldsam underhållning – varför inte en fredagskväll!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioTre sekunder har biopremiär nu på fredag, och, nej, du behöver inte springa benen av dig för att se den. Vänta tills den dyker upp på VOD eller streaming… eller TV4 en söndagskväll med avbrott för Nyheterna.

Fler åsikter om Tre sekunder får du från Fiffi i SoF-podden och Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Rådjursögonen

Tough guy(s)

Filed under Action, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Train to Busan (2016)

21 augusti, 2019 6 kommentarer

Hoppsan! Jag har inte skrivit om Train to Busan inser jag nu. Det är väl lika bra att ta den surdegen direkt eftersom jag inte är så sugen på att se om den. Jag skulle ha sett den på Stockholm Filmfestival 2016 men det gick i stöpet då biljetterna hann sälja slut innan jag lyckades norpa en biljett. Nu såg jag ändå filmen medan festivalen pågick men inte på bio på festivalen och då känns det fel för mig att skriva om filmen som en festivalfilm och därför föll den mellan stolarna när det begav sig.

Jag borde kanske gilla Train to Busan mer än jag gör. Den känns nästan gjord för mig, i alla fall kändes det så då. Nu kanske det här med zombies känns något överspelat. Ja, inte om man frågar Jim Jarmusch men överlag. Oavsett det så har vi alltså sydkoreansk skräck med zombies som dessutom utspelar sig på ett tåg. Typ Snowpiercer med zombies. Det borde funka, och det gör det absolut, men inte så mycket som jag hade hoppats på. Den känns något överhajpad. Inledningen med ett zombie-rådjur var oerhört lovande och obehaglig och jag hade velat se mer av sånt men det fick jag inte. Betyget till Train to Busan blir i slutändan en stabil trea. Under festivalen visades även Seoul Station som är en animerad prequel och min text om den hittas här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: