Uppföljaren till Ip Man tar oss från Foshan till Hongkong dit Ip Man (Donnie Yen) flytt med sin familj. Det är knapert för Ip Man. Ingen vill gå med i hans martial arts-klubb. I den första filmen var det japanerna som var skurkarna. I Ip Man 2 är det, eftersom vi befinner oss i Hongkong, förstås britterna som är filmens ”nazister”. Det är alltid något av en ögonöppnare att se västerlänningar (som inte är nazister) framställda som stereotypa och superonda skurkar. Historien är den vanliga. Ip Man lär ut självförsvar, att man inte ska slåss, men så slutar det förstås med att han… slåss. Det var kul att se Sammo Hung som en lokal martial arts-konkurrent till Ip Man. Kvinnorollerna? Underkänt! Ip Mans fru är gravid (lämpligt) och kan inte ens hämta vatten från pumpen själv enligt herr Ip. Avslutas filmen med en stor fajt där Ip Man möter en gigantisk brittisk boxare med svart tandskydd à la Ivan Drago? Ja, påven har en lustig hatt. Alla filmens vita skådisar är för övrigt usla men det är nästan så att man vant sig vid det och därmed felaktigt bortser från det.
Titel: Once Upon a Time in China
Regi: Tsui Hark
År: 1991
IMDb | Filmtipset
Martial arts-temat är nu tillbaka efter Stockholm Filmfestival med rullen som sägs vara den som gjorde Jet Li till superstjärna i Hongkong. Dessutom hade jag hört mycket annat gott om denna saga. Men…
Jag såg fram emot detta ”mästerverk” med Jet Li i en relativt tidig roll där han spelar kinesiske folkhjälten Wong Fei-hung. Vi befinner oss i kuststaden Kanton i Kina i slutet av 1800-talet. Här kryllar det av utländska intressen som alla på nåt sätt vill utnyttja/exploatera det som Kina har att erbjuda, i form av handel eller billig arbetskraft. Mitt i detta befinner sig Wong Fei-hung som är läkare, driver en kung fu-skola samt leder en lokal ”kung fu-styrka”. Han får finna sig i att slåss både mot västerländska skurkar, korrupta kineser samt kung fu-hjältar som helt enkelt vill vara bäst på kung fu i stan.
Filmen är en kombination av kostymdrama, komedi och kung fu-action. Tyvärr är det bara ett av dessa element som håller godkänd klass och inte helt oväntat är det kung fu-delen som förstås inte kan bli dålig då man har en Jet Li i toppform och en skön skurk i form av Yan Yee-kwan (som även axlade skurkmanteln i Iron Monkey). Tyvärr börjar filmen riktigt svagt, då man gör det gigantiska misstaget att inte ha med nån riktigt fajt förrän efter en timme eller nåt. Det är alldeles för lång tid då de övriga delarna, komedi och kostymdrama, är för dåliga. Komedin är fånig och faller helt platt, kostymdramat är påkostat men dåligt gjord med skådespelarinsatser under all kritik främst från de som spelar västerländska karaktärer.
Ett annat fel är att det är en ganska förvirrad film. Det kryllar av karaktärer, händelser, men det finns ingen som helst struktur. Det är jönsig komedi blandat med ett försök att få till ett episkt drama. Det funkar tyvärr inte alls. Det enda som är värt att se är fajtscenerna men jag tycker det finns bättre såna i många andra kung fu-filmer, t ex Drunken Master eller tidigare nämnda Iron Monkey. Och dessutom kommer dessa fajtscener mot slutet, först efter att man fått genomlida ett misslyckat försök till kostymdramakomedi plus ett halvhjärtat försök till en kärlekshistoria mellan Wong Fei-hung och kvinnlig bekant som återvänt från USA.
Nä, trots goda förutsättningar och föresatser så var det nåt hafsigt och jobbigt med den här filmen. Den funkar helt enkelt inte. Men Jet Li är faktiskt bra – på att fajtas (förstås!) – men också i scener som kräver mer vanliga skådespelartalanger. Han är nog den enda karaktären som har nån sorts nyansering. Allt annat är överdrivet åt det ena eller andra hållet. Såna överdrivna filmer kan vara bra och underhållande men det förutsätter att filmen inte försöker vara nåt annat, typ ett nyanserat episkt drama, för då faller det hela pladask.
Titel: SPL (Sha po lang)
Regi: Wilson Yip
År: 2005
IMDb | Filmtipset
Som sig bör börjar vi veckan med en recension av en martial arts-rulle.
SPL är våldsam polisaction från Hongkong där en grupp poliser tar till tillåtna, men mest otillåtna, metoder för att sätta dit en gangsterboss spelad av fetlagde kung fu-veteranen Sammo Hung. Donnie Yen, en annan kung fu-hjälte, spelar den nye polischefen som dras in i vendettan. Början av filmen var ganska lovande: snyggt filmad, bra upplägg med vittnen som mördas i samband med en bilkrasch på väg till rättegången och en polis (Simon Yam) som därefter blir besatt av att sätta dit gangsterbossen. Därefter hoppar vi tre år framåt i tiden. Poliserna gör livet surt för Hung men lyckas aldrig få fram några bevis som håller. Nu är filmen som bäst. Vi presenteras för poliserna i den mer eller mindre laglösa lilla styrkan och in träder nu också fajtinghjälten Donnie Yen. Nu hittar vi även den lilla gnutta humor som förekom i filmen.
Tyvärr så bar det utför efter detta parti, även om vissa fajtingscener förstås är spektakulära och sevärda. Hungs livvakt (Jacky Wu) är väl den mest akrobatiske i gänget. Donnie Yen är alltid duktig och runde Hung var det riktigt kul att skåda. Bäst var Yens fajter med Wu och Hung. Tyvärr kändes resten av filmen dålig. Våldet kändes bitvis spekulativt och onödigt och jag tog nästan illa vid mig. Berättandet var jobbigt överdramatiskt och förutom Yen, Hung och Yam var skådisarna rätt dåliga. Jag hade även gärna sett lite mer humor eftersom det lilla som var med lyfte filmen. Nä, slutomdömet blir att SPL är en onödigt våldsam, poänglös och dåligt berättad historia. Den hade potential i början men efter ett tag insåg man att manuset var för dåligt helt enkelt.
Titel: Ip Man (Yip Man)
Regi: Wilson Yip
År: 2008
IMDb | Filmtipset
För ett tag sen såg jag Bodyguards and Assassins, en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i en av rollerna. Jag tyckte den var fullkomligt usel. Då kan man fråga sig varför jag återigen har sett en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i huvudrollen? Jo, förutom att jag är en sucker för martial arts så jag misstänkte att den här kunde vara bättre. Jag vet egentligen inte varför men jag hoppades på lite mer fajtingscener… och det fick jag. Några fel med Bodyguards and Assassins var att den var för seriös, sentimental, smörig och hade för lite fajting. I Ip Man är egentligen hela historien uppbyggd kring fajtingscener. Allt som händer, händer i syfte att leda fram till… en fajtingscen.
Ip Man handlar om Ip Kai-Man (även Yip Kai-Man eller bara Ip/Yip Man), en kinesisk martial arts-legend som var en expert inom kung fu-stilen Wing Chun. Som elev hade han bl a Bruce Lee. Ip Man är alltså en högst verklig historisk person och filmen är baserad — om än väldigt löst — på hans dramatiska liv. När filmen tar sin början nån gång på 1930-talet lever Ip Man i den kinesiska staden Foshan som har blivit ett martial arts-centrum. Alla vet att Ip Man (tillbakalutat spelad av Donnie Yen) är den bäste fajtern även om han själv är ganska blygsam och egentligen inte har några elever. Då och då blir han dock utmanad och då sparkar han förstås rumpa.
När så några kaxiga utbölingar kommer till staden och börjar utmana alla martial arts-mästare får Ip Man till slut bekänna färg. Givetvis slår han den odrägliga utmanaren sönder och samman. Fast han gör det med respekt. Efteråt hyllas han som stadens hjälte. Så här långt är filmen en ganska skön actionkomedi. 1937 invaderas Kina av Japan och filmen tar en vänding till det mer dramatiska. I Foshan som tidigare var en välmående stad där alla mådde gott är det istället misär som gäller. De japanska soldaterna framställs som grymma och opersonliga stereotyper, ungefär som nazisterna framställs i västvärlden (ja, kanske inte i just precis tyska filmer då).
Jag hade betydlig roligare medan jag såg Ip Man om man jämför med Bodyguards and Assassins. Ip Man är sevärd bara för fajtingscenerna. Donnie Yen och hans kombatanter är grymt duktiga liksom martial arts-koreografen Kuang Hsiung. När Ip Man under den japanska ockupationen desperat söker jobb för att försörja sin familj påminner filmen en hel del om Cinderella Man (!). Ska Ip Man slita på kolfabriken eller ska han tjäna ihop till riset genom att fajtas med japanska karate-killar i en sorts uppvisningsmatcher som anordnas av den grymme japanske generalen som styr i Foshan? Ja, ni vet ju alla vad han till slut tvingas välja.
När filmen lider mot sitt slut och den oundvikliga uppgörelsen mellan Ip Man och den japanske generalen får jag Rocky IV-vibbar. Byt ryssar mot japaner och amerikanske Rocky mot kinesiske hjälten Ip Man och du har i princip samma historia. Vid ett tillfälle slåss Ip Man mot tio svartbältade karate-japaner.
Om jag ska klaga på nåt så är det väl att kvinnorollerna är få, det är väl egentligen bara Ip Mans fru som är en riktig person men hon framställs som totalt hjälplös och har liksom ingen egen vilja även om hon gnäller på att Ip Man fajtas för mycket. Bitvis blir filmen även lite smörig men det stör mig inte lika mycket som i Bodyguards and Assassins eftersom det i Ip Man vägs upp av skön fajting. Även filmbloggaren Voldo har sett och gillat Ip Man. Bodyguards and Assassins-diggaren Filmitch diggade inte Ip Man lika mycket.
3+/5
Ett litet smakprov ur filmen. Ip Man slåss med den kaxiga utbölingen. Det här är innan filmen blir mörkare i och med den japanska invasionen så det är en del humor.
Till Hongkong anländer i början av 1900-talet Sun Wen, förgrundsgestalten i den rörelse som vill störta den sista kinesiska kejsardynastin, Qingdynastin. I Hongkong ska Sun Wen träffa medhjälpare från hela Kina för att planera den kommande revolutionen. Kejserliga lönnmördare skickas ut för att mörda honom. De rebellsoldater som ska agera livvakter blir mördade innan Sun wen ens hinner komma till Hongkong. Istället får en grupp udda hjältar kliva in och ansvara för Sun Wens säkerhet under det korta besöket.
Donnie Yen fanns med i den digra rollistan vilket ingav hopp om en del sköna fajtingscener. Vad jag såg fram emot var helt enkelt ett historiskt drama kryddat med skön kung fu-action.
Men… oj oj vad detta var uselt. Vad jag fick var en kinesisk totalt superjobbig översentimental propaganda-smörfilm. Det kryllar av karaktärer, alla är ointressanta. Alltså det här var så ruttet att jag höll på att gå åt. Handlingen är fullkomligt urtråkig med ett fåtal fajtingscener som jag med god vilja skulle kunna beteckna som underhållande. Givetvis får vi cgi-blod också. Gah. Däremellan är det värsta sentimentala supersmörjan. Jag hade kräkts upp min nudelsoppa om jag hade ätit nån innan. Slowmotion och grovt jobbig stråkmusik inte bara skriver mig på näsan om vad jag ska tycka. Att kalla det för nässkrivning känns som en kraftig underdrift. Nej, jag blir praktiskt taget dränkt hela jag i flera tunnor med äckelpäckel-färg som är svår att tvätta av sig.
Att se den här filmen är en två timmar och 20 minuter lång plåga. Om ni tycker amerikanska filmer kan tendera att bli smöriga, patriotiska, sentimentala, vad ni vill, så är det bara en liten liten liten vindpust som inte ens får ett asplöv att darra i jämförelse med Bodyguards and Assassins. Här blåser det från alla sentimentala håll som det överhuvudtaget kan blåsa ifrån. Det stormar in cykloner av stråkar, orkaner av slowmotion och tio monsuner av smör.
I slutet har regissören Teddy Chan dessutom lyckats klämma in en evighetslång lustmordshommage på barnvagnsscenen från Pansarkryssaren Potemkin. Jamen, kan du ta slut nån gång då snälla rara lilla långa jobbiga jävla film.
Tack till Filmitch som väckte mitt intresse för filmen efter sin hyllning. Alltid kul, eller nåt, när sågningslusten väcks till liv.
1/5
Uppdatering: Apropå barnvagnsscenen vid Odessatrappan från Pansarkryssaren Potemkin så råkade jag ramla på ett YouTube-klipp med en drös hommager och parodier som filmhistorien är full av. Ganska roligt att titta på!
Uppföljaren till Ip Man tar oss från Foshan till Hongkong dit Ip Man (Donnie Yen) flytt med sin familj. Det är knapert för Ip Man. Ingen vill gå med i hans martial arts-klubb. I den första filmen var det japanerna som var skurkarna. I Ip Man 2 är det, eftersom vi befinner oss i Hongkong, förstås britterna som är filmens ”nazister”. Det är alltid något av en ögonöppnare att se västerlänningar (som inte är nazister) framställda som stereotypa och superonda skurkar. Historien är den vanliga. Ip Man lär ut självförsvar, att man inte ska slåss, men så slutar det förstås med att han… slåss. Det var kul att se Sammo Hung som en lokal martial arts-konkurrent till Ip Man. Kvinnorollerna? Underkänt! Ip Mans fru är gravid (lämpligt) och kan inte ens hämta vatten från pumpen själv enligt herr Ip. Avslutas filmen med en stor fajt där Ip Man möter en gigantisk brittisk boxare med svart tandskydd à la Ivan Drago? Ja, påven har en lustig hatt. Alla filmens vita skådisar är för övrigt usla men det är nästan så att man vant sig vid det och därmed felaktigt bortser från det.
Titel: Once Upon a Time in China
Titel: SPL (Sha po lang)
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?