The Wandering Earth (2019)

Kinesisk science fiction! Det är inte varje dag man ser, men nu har det hänt. The Wandering Earth gjorde dundersuccé hemma i Kina när den hade premiär. Under en tid var den den t.o.m. den tredje mest inkomstbringande filmen världen över under 2019. Kineserna gick till tydligen man ur huse för att se den. I skrivande stund har den sjunkit till plats sju men det är inte fy skam.

I resten av världen dök den direkt upp på Netflix utan nån vidare marknadsföring, i alla fall inte vad jag märkte av. Men Netflix har väl gjort sig kända för att smyga in filmer utan nåt vidare pompa och ståt.

Konceptet, som är hämtat från en kortroman med samma namn, gillade jag. Det kändes totalt over the top på ett spännande vis.

Året är 2067 och solen håller på att bli en röd jätte som kommer sluka jorden inom kort. Hmm, solen blir en röd jätte redan 2067 alltså? Jag trodde det skulle ta typ 5 miljarder år? Jag kan inte minnas att det gavs nån förklaring till detta i filmen men det måste man väl ha gjort. Det lustiga, och möjligen kopplat till att det är en kinesisk film, är att filmen handlar väldigt mycket om ett skenande klimat men ändå nämns inte växthuseffekten. Nej, felet är enbart solens då det lysande klotet ju har fått för sig att expandera i förtid.

Lösningen på problemet? Jo, att bygga en mängd gigantiska raketmotorer runt om på jorden som ska användas för att föra ut jorden från sin omloppsbana och sen vidare till Alfa Centauri-systemet 4.37 ljusår bort. Jo, men då så!

Oj, vad dåligt det här var. Det var ju synd, men kanske väntat. Även om jag nu läser på Wikipedia att forskare faktiskt leker med lösningar om att flytta jorden längre ifrån solen om några miljarder år (eftersom solens strålningsenergi ökar allt eftersom) så kändes det här ändå alltför överdrivet och totalt osannolikt, speciellt eftersom det utspelar sig redan 2067.

Jag brukar gilla postapokalyps, dystopi och övergivna miljöer men här är det alltså så överdrivet att det inte funkar alls. Dessutom framställs allt med en supertrist cgi som gav en iskall, ytlig känsla.

När det inte är tråkig cgi så är det trams i form av ruggigt jobbig och lökig humor. Filmen är en tråkig blandning av 2012, The Day After Tomorrow och Gravity kryddat med den värsta formen av asiatisk humor. Pajaserier och dålig fars. Lägg även till en sirapsmässig sentimentalitet.

Filmen avslutas med en fem minuter lång hyllning av både filmen och Kina som land. Ren propaganda men framförallt lökigt och tråkigt. Peter Berg hade varit stolt. I filmen samarbetar Kina med många av världens länder som Frankrike, Kanada och givetvis Ryssland. USA nämns överhuvudtaget inte förutom i form av en amerikansk flagga när nåt dåligt händer.

Om ni vill se en välgjord propagandafilm så rekommenderar jag istället Pansarkryssaren Potemkin. Där hittar man lika mycket, om inte mer, propaganda men att den är från 1925 gör det lättare att se förbi detta och istället se det skickliga hantverket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Martial arts-måndag: SPL (Sha po lang)

Titel: SPL (Sha po lang)
Regi: Wilson Yip
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Som sig bör börjar vi veckan med en recension av en martial arts-rulle.

SPL är våldsam polisaction från Hongkong där en grupp poliser tar till tillåtna, men mest otillåtna, metoder för att sätta dit en gangsterboss spelad av fetlagde kung fu-veteranen Sammo Hung. Donnie Yen, en annan kung fu-hjälte, spelar den nye polischefen som dras in i vendettan. Början av filmen var ganska lovande: snyggt filmad, bra upplägg med vittnen som mördas i samband med en bilkrasch på väg till rättegången och en polis (Simon Yam) som därefter blir besatt av att sätta dit gangsterbossen. Därefter hoppar vi tre år framåt i tiden. Poliserna gör livet surt för Hung men lyckas aldrig få fram några bevis som håller. Nu är filmen som bäst. Vi presenteras för poliserna i den mer eller mindre laglösa lilla styrkan och in träder nu också fajtinghjälten Donnie Yen. Nu hittar vi även den lilla gnutta humor som förekom i filmen.

Tyvärr så bar det utför efter detta parti, även om vissa fajtingscener förstås är spektakulära och sevärda. Hungs livvakt (Jacky Wu) är väl den mest akrobatiske i gänget. Donnie Yen är alltid duktig och runde Hung var det riktigt kul att skåda. Bäst var Yens fajter med Wu och Hung. Tyvärr kändes resten av filmen dålig. Våldet kändes bitvis spekulativt och onödigt och jag tog nästan illa vid mig. Berättandet var jobbigt överdramatiskt och förutom Yen, Hung och Yam var skådisarna rätt dåliga. Jag hade även gärna sett lite mer humor eftersom det lilla som var med lyfte filmen. Nä, slutomdömet blir att SPL är en onödigt våldsam, poänglös och dåligt berättad historia. Den hade potential i början men efter ett tag insåg man att manuset var för dåligt helt enkelt.

2/5

%d bloggare gillar detta: