Shampoo (1975)

Shampoo är något så ovanligt som en sexkomedi. Ja, den börjar i alla fall som det. Ju längre in i filmen vi kommer så förändras dock tonen och i slutet har filmen förvandlats till något annat. Fascinerande!

Regissör är Hal Ashby och det här var den första filmen jag såg med honom i registolen. För manuset står bl a Warren Beatty och han producerade även det hela.

Beatty spelar själv huvudrollen som frisören/gigolon George som klipper hår lika lätt (?) som han jonglerar med sina flickvänner. Ja, flickvänner i plural vilket med tanke på vem som skrivit manus kanske inte är så förvånande.

Förutom Ashby och Beatty så är även Goldie Hawn, Julie Christie, László Kovács (fotograf) och Paul Simon (musik) inblandade. Ja, de namnen går inte av för hackor. Idel ädel Hollywood-adel.

I början ska man kanske tro att George är cool men det framstår ganska snabbt att han är en opålitlig slarvpelle som lever på sin karisma. Lite som Brasse i En kille och en tjej kanske.

George säger ”jag kn*llar inte för pengar, jag gör det för att det är roligt” och stoppar hårfönen i byxlinningen likt en pistol, hoppar upp på hojen och drar iväg för att göra hembesök hos nån av sina kunder.

Kanske tycker George det är roligt. Men han gör det även för att lura sig själv att han inte är nån ungdom längre och nog borde växa upp. Klippa sig (ehe) och skaffa sig ett jobb typ. Ja, faktum är att han har planer på att öppna sin egen salong istället för att som nu ha chefen Norman över sig. Men han är naiv och har svårt att få ihop pengar.

Norman är förresten så gay man nog kan vara. Detta är för övrigt nåt jag noterade i de filmer jag sett från 70-talet på sistone. Väldigt ofta förekommer det rollfiguren som ultragay på ett överdrivet sätt. Det var tydligen en grej med böghumor eller vad man ska kalla det.

Som vanligt när det gäller 70-talsfilm så älskar jag miljöerna, frisyrerna (Beatty själv har ett riktigt skatbo, se bild), bilarna, kläderna. Det är en bonus som liksom följer med på köpet för mig. Själva filmen, handlingen och stämningen, är bitvis fånig och larvig. Sen kommer dock musiken av Simon och den sätter en helt annan melankolisk stämning, och mot slutet så förändras även själva handlingen som jag nämnde i första stycket.

Slutligen måste jag nämna en att en av Georges älskarinnor spelas av Lee Grant. Hon var var väldigt bra och vann till och med en Oscar. Varför nämner jag henne? Jo, för att jag upptäckte att hon spelar Bettys läbbiga granne som säger ”Something bad is happening” i Mulholland Drive. Grant lever för övrigt idag och är typ 100 år gammal. Det råder oklarheter kring vilket år på 1920-talet hon föddes. Fascinerande!

Som sagt, i slutet av filmen är stämningen: MELANKOLISK!