Shampoo (1975)

14 juli, 2026 Lämna en kommentar

Shampoo är något så ovanligt som en sexkomedi. Ja, den börjar i alla fall som det. Ju längre in i filmen vi kommer så förändras dock tonen och i slutet har filmen förvandlats till något annat. Fascinerande!

Regissör är Hal Ashby och det här var den första filmen jag såg med honom i registolen. För manuset står bl a Warren Beatty och han producerade även det hela.

Beatty spelar själv huvudrollen som frisören/gigolon George som klipper hår lika lätt (?) som han jonglerar med sina flickvänner. Ja, flickvänner i plural vilket med tanke på vem som skrivit manus kanske inte är så förvånande.

Förutom Ashby och Beatty så är även Goldie Hawn, Julie Christie, László Kovács (fotograf) och Paul Simon (musik) inblandade. Ja, de namnen går inte av för hackor. Idel ädel Hollywood-adel.

I början ska man kanske tro att George är cool men det framstår ganska snabbt att han är en opålitlig slarvpelle som lever på sin karisma. Lite som Brasse i En kille och en tjej kanske.

George säger ”jag kn*llar inte för pengar, jag gör det för att det är roligt” och stoppar hårfönen i byxlinningen likt en pistol, hoppar upp på hojen och drar iväg för att göra hembesök hos nån av sina kunder.

Kanske tycker George det är roligt. Men han gör det även för att lura sig själv att han inte är nån ungdom längre och nog borde växa upp. Klippa sig (ehe) och skaffa sig ett jobb typ. Ja, faktum är att han har planer på att öppna sin egen salong istället för att som nu ha chefen Norman över sig. Men han är naiv och har svårt att få ihop pengar.

Norman är förresten så gay man nog kan vara. Detta är för övrigt nåt jag noterade i de filmer jag sett från 70-talet på sistone. Väldigt ofta förekommer det rollfiguren som ultragay på ett överdrivet sätt. Det var tydligen en grej med böghumor eller vad man ska kalla det.

Som vanligt när det gäller 70-talsfilm så älskar jag miljöerna, frisyrerna (Beatty själv har ett riktigt skatbo, se bild), bilarna, kläderna. Det är en bonus som liksom följer med på köpet för mig. Själva filmen, handlingen och stämningen, är bitvis fånig och larvig. Sen kommer dock musiken av Simon och den sätter en helt annan melankolisk stämning, och mot slutet så förändras även själva handlingen som jag nämnde i första stycket.

Slutligen måste jag nämna en att en av Georges älskarinnor spelas av Lee Grant. Hon var var väldigt bra och vann till och med en Oscar. Varför nämner jag henne? Jo, för att jag upptäckte att hon spelar Bettys läbbiga granne som säger ”Something bad is happening” i Mulholland Drive. Grant lever för övrigt idag och är typ 100 år gammal. Det råder oklarheter kring vilket år på 1920-talet hon föddes. Fascinerande!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Som sagt, i slutet av filmen är stämningen: MELANKOLISK!

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Annie Hall

15 maj, 2012 18 kommentarer

Titel: Annie Hall
Regi: Woody Allen
År: 1977
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med nästa gamla Woody Allen-recension och jag blir ju otroligt sugen på att se om filmen i fråga men nu struntar jag i det och postar helt enkelt min gamla text så får vi se om jag tycker likadant när jag väl ser om filmen. Läs här vad Addepladde tycker om Annie Hall, och jag kan väl säga att han inte ogillar den. Min recension skrevs i oktober 2003.

Komikern Alvy Singer (Woody Allen) ser tillbaka på delar av sitt liv, speciellt förhållandet med Annie Hall (Diane Keaton). Singer är en cynisk och neurotisk person som kläcker ur sig citat som ”Jag skulle vilja vara medlem i en klubb som inte tillåter såna som mig själv i klubben”. Han är rätt så paranoid med andra ord, men otroligt rolig.

Oj oj, den här filmen överraskade mig totalt. Vilken fantasi, vilken dialog. Allen pratar som en kulspruta och får ur sig den ena roliga kommentaren efter den andra. Keaton är underbar (hon fick en Oscar för sin roll om jag förstod rätt). Chris Walken dyker upp i en liten biroll. Man känner igen en del från dagens komedier i den här filmen. Ja, det kan ju finnas tidigare filmer också antar jag som Allen själv influerats av. Bl a får jag lite Seinfeld-känsla ibland, typ när Alvy och Annie ska gå på bio men han vägrar gå in eftersom de är två minuter sena, och han måste se HELA filmen, även om de bara missar förtexterna på svenska (de skulle se en Bergman-film, Allen älskar Bergman har jag förstått). Eller när de senare står i en biokö och snubben bakom snackar vitt och brett, och framförallt rätt i Allens öra, om filmer och författare. Allen tycker killen snackar skit och håller på att gå åt.

Snubben som snackar i biokön blir Allen till slut tokig på. Det gäller en viss författare som snubben tydligen missförstått enligt Allen. Han drar ur honom ur kön och sen hämtar han fram författaren i fråga, som materialiserats ute ur bild, och säger: ”Titta, vilken överraskning, här är ju…”. Författaren säger då givetvis att Allen har rätt och att snubben har missförstått allt fullständigt. Allen säger sen: ”Ja, tänk om det kunde gå till så här i verkliga livet”. Haha, underbart.

Ibland, mitt i en scen, börjar Allen plötsligt prata med biopubliken. Eller så dyker han upp som vuxen i en återblickarna om sig själv som barn och liksom kommenterar det han ser. Bitvis är det otroligt roligt. Jag hade ingen aning om att Woody Allen kunde vara så här roligt. Jag hade inte en susning. Filmen tappade kanske lite mot slutet men den är ändå bra hela tiden.

4+/5

PS. Var det i Adam & Eva vi såg tricket att låta skådisarna säga en sak men sen ha en annan textning, typ ”Mmm, vilka intressanta fotografier. De har en väldigt speciell estetik” (Undar hur hon ser ut naken)? Hur som helst använde Allen det redan i Annie Hall. Vet ej om det var han som uppfann det men Herngren & Holm var i alla fall inte först.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,