Puteri gunung ledang (2004)

Ibland drar man nitlotter och dagens film Puteri gunung ledang (eller A Legendary Love alternativt The Princess of Mount Ledang) är väl just en sån nitlott. Filmen känns väl kanske som ett misslyckat försök att göra en ny Crouching Tiger, Hidden Dragon. Jag såg den under Stockholm Filmfestival 2004 och det årets festival var tydligen ingen höjdare för egen del. Om jag minns rätt så hade jag efter tiden på Ericsson och en lång ”ledighet” just fått nytt jobb som konsult på Teleca (som det hette på den tiden) och dessutom precis fått mitt första uppdrag för en kund. Då kan man vara rätt trött i skallen efter jobbet så det blev bara filmer på helgerna den här festivalen.

För mig blev festivalen något av ett fiasko. För mycket jobb och diverse annat gjorde att det bara blev fyra filmer. Första filmen blev detta malaysiska historiska drama med två rätt ok fajtingscener men i övrigt teatrala monologer och dialoger i form av pinsam poesi. Det hela var otroligt seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee… …eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeegt och betyget blir en svag tvåa. Lite kul var männens huvudbonader som såg ut som… ja, som nåt som fick en etta i betyg på den där servettvikarkursen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tristana (1970)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Andra filmen i temat är Tristana och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Tristana är den andra Buñuel-filmen jag har sett och den har också, precis som Belle de jour, Catherine Deneuve i titelrollen som Tristana, en ung flicka som efter att hennes mor dör får den respekterade Don Lope (en gubbsjuk Fernando Rey) som förmyndare. Don Lope försöker till en början behandla Tristana som en dotter men faller till föga och utnyttjar situationen. Haha, jag måste säga att Fernando Rey är bra som gubbsjuk farbror. Fåfäng och mästrande men ändå med en viss charm (min kommentar: tillåt mig tveka). Den till synes oskyldiga Tristana har mot slutet av filmen förvandlats till allt annat än oskyldig. Just slutet av filmen i form av en märklig men bra och Lynchlik flashback-sekvens är det som höjer betyget ett snäpp till en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sunshine State (2002)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Sunshine State och min text om den skrevs i februari 2004.

Sunshine State utspelar sig i ett litet samhälle i Florida. Byggpampar försöker förmå lokalbefolkningen att sälja sina tomter för här ska det byggas rekreationsområden och golfbanor för pensionärer. Desiree (Angela Bassett) är på besök i sin hemby för första gången sen hon som ung tjej blev gravid och ”tvingades” lämna byn för att det inte skulle bli snack. Hon och mamman har en del otalt med varandra.

En handfull andra skådisar har ganska stora roller i denna ensemblefilm, bl a Edie Falco (från Sopranos) som motellägaren som är less på sitt jobb.

Ännu en John Sayles-film (min sjätte faktiskt) och nu börjar jag verkligen känna igen stilen. Som vanligt blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor i ett lugnt, småputtrigt och ganska behagligt tempo. Precis som i Lone Star spelar förhållandet barn/förälder en stor roll. Edie Falco är klart bäst och ganska rolig dessutom. Ibland känns Sayles filmer lite sega på nåt sätt. Det händer till synes inte så mycket och intensiteten saknas. Beskrivningen av en aktuell samhällsfråga kan bli lite övertydlig och ta överhanden från det rent filmiska. I Lone Star som jag tycker är Sayles bästa film lyckas Sayles fullt ut med att mixa de båda elementen. Även Men with Guns tyckte jag var bra. Här funkar det inte riktigt. Då och då dyker det dock upp bra små scener, främst med Falco som det var kul att se i nåt annat än Sopranos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Simpsons Movie (2007)

Idag skickar jag upp om en kort preblogg-text från september 2007 om The Simpsons Movie. I PS:et noterar jag att jag inte var lika förtjust i South Park-filmen som kom 1999. När det gäller tv-serierna så är det samma sak där. Jag såg knappt alls på South Park men jag tittade en hel del på The Simpsons. South Park innehöll inte riktigt min typ av humor plus att tecknarstilen var direkt störande. Däremot älskade jag Trey Parker och Matt Stones marionettdockfilm Team America: World Police från 2004.

Det här var en klart underhållande film där skämten staplas på varandra. Jag störde mig på att filmen inte fyllde ut hela bioduken (vilket den inte gjorde från början) men det visade sig givetvis vara ett av skämten: man visade att man gick från tv-skärmen till den bredare bioduken. Jag gillar såna metafilmsgrepp. Filmen tappar en aning när familjen Simpson lämnar Springfield men den är ändå underhållande. Jag håller med Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) som ville se mer av Mr Burns. Han är bara för bra. ”Release the hounds!”. Även om den blir lite halvseg i mitten så tycker jag ändå man har lyckats göra en biofilm som inte känns som ett förlängt tv-avsnitt. Storyn funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kan säga att jag inte håller med Ingo (min kommentar: en gammal filmforumkompis som tyvärr inte finns bland oss längre) som tyckte att South Park-gänget lyckades bättre som film. Tvärtom.

Belle de jour (1967)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Först ut är Belle de jour (eller Dagfjärilen på svenska) och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Dagfjärilen är den första filmen i fyrklövern med filmer av Luis Buñuel som SVT visade nyligen. Undersköna Catherine Deneuve spelar Séverine som börjar jobba på bordell för att uppfylla sina sexuella fantasier (eller kanske för att komma över sina sexuella problem hon har med sin helyllemake). Det är en skön fransk stämning men det blir aldrig riktigt bra ändå. Det är så där ibland i franska filmer: mysigt men lite snackigt utan att det riktigt tar fart. Nu är väl kanske just det här mer av en Buñuel-film än en fransk film. Det som sticker ut är en del drömscener och surrealistiska sekvenser. Mmm, som sagt, det är sköna franska miljöer och en Deneuve som passar perfekt i rollen men jag får aldrig riktigt grepp om filmen. Även om de inte är många eller så långa så är det drömsekvenserna som ger filmen godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lone Star (1996)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Lone Star och min text om den skrevs i januari 2004.

Sam Deeds (Chris Cooper), sonen till den legendariske sheriffen Buddy som nyss trillat av pinn, har kommit tillbaks till sin barndomsstad i Texas vid gränsen till Mexiko och tagit över som sheriff efter sin far. En dag upptäcks ett skelett ute i öknen. Det råder ingen tvekan om att det är resterna av den ökände sheriffen Charlie Wade som, sägs det, försvann spårlöst för 40 år sen. Sam börjar nysta i det hela och får hela tiden höra från byborna att hans pappa minsann var en hyvens man och hans mamma ett helgon. Själv misstänker Sam att hans pappa kanske inte var den man som han målas upp att vara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles (Passion Fish, Men with Guns, City of Hope och Casa de los babys) och jag gillar samtliga, även om de inte har fått toppbetyg kanske. Jag känner igen Sayles stil även i Lone Star. Det är en ganska långsamt berättad historia som liksom flyter fram med strålande skådespelarinsatser i vissa nyckelscener. Chris Cooper (orkidéjägare i Adaptation) är perfekt i sin roll precis som Kris Kristofferson som den genomelake sheriffen Wade. Som vanligt så blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor. Här handlar det väldigt mycket om förhållandet mellan far och son, mor och dotter. Det handlar om småstaden. Det handlar om illegala mexikanska invandrare.

Jag tyckte att det hade kunnat vara lite fler scener med Kristofferson och Matthew McConaughey (som spelar Buddy) som utspelar sig för 40 år sen. Jag hade gärna velat veta lite mer om bakgrunden till allting. Med det sagt, så måste ändå säga att just övergångarna mellan nutid och dåtid var väldigt snyggt gjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Taking of Pelham One Two Three (1974)

Jag känner direkt att The Taking of Pelham One Two Three är en 70-talsfilm. Haha, ja, jag vet ju att filmen är från 1974 så det kanske är att slå in öppna dörrar. Vad jag menar är att tempot är så annorlunda jämfört med många av dagens filmer. Filmen låter sig själv växa in i sig själv. Det går ganska långsamt och scoren är jazzigt skön.

Jag ser nu när jag läser på om filmen att musiken av David Shire (gift med Talia vid tillfället!) har lyfts som ett av de bästa ljudspåren nånsin. Nånsin? Nja, inte vet jag, jag brukar inte så ofta lägga märke till musiken i filmer. Och om jag gör det så är det oftast för att musiken av olika anledningar tar ut mig ur filmen. Men här både gillar jag och noterar musiken samtidigt som jag inte blir distraherad av den. Så, ja, musiken är bra. Riktigt bra. Gurka (güiro) var kul att höra för övrigt.

Det är alltid kul att se ett rått och skitigt New York från förr. Det är samma sak när jag ser film noir. Just det här att se hur ett samhälle såg ut och fungerade förr. Filmen fungerar som ett tidsdokument. Bara en sån sak som att tunnelbanans förarhytt är ett litet bås längst fram till höger och passagerarna faktiskt sitter med utsikt över spåret.

George Costanzas pappa (ja, eller Ben Stillers pappa om man ska vara noga) dyker upp i en roll! Bland de andra skådisarna finner vi stabile Robert Shaw och så Walter Matthau. Den sistnämnde är jag kanske inte är nåt jättefan av, i alla fall inte i den här filmen. Matthau spelar en tunnelbanepolis. Ja, faktiskt! Tunnelbanepolis eller New York City Transit Police som de hette officiellt.

Problemet med Matthau är att han bidrar med lite för mycket fånig humor vilket gör att spänningen inte riktigt infinner sig. Shaw är stenhård som en av de fyra ”färgstarka” skurkarna som tar passagerarna i en tunnelbanevagn som gisslan. Färgstarka? Ja, skurkarna kallar sig själva för Mr Blue, Mr Green, Mr Grey och Mr Brown. Det är inte svårt att räkna ut varifrån Quentin Tarantino hämtade en del inspiration till Reservoir Dogs.

Ett annat problem, och det var nog det som gjorde att spänningen till viss del uteblev, var att jag aldrig kände nåt för gisslan. Då får man nog säga att filmen på ett sätt har misslyckats.

En sak jag noterade var hur det under ytan, och ibland över ytan, bubblade av rasism och kvinnoförtryck. Till vissa mäns förtret har kvinnor (sic!) börjat jobba på centralen för tunnelbanans övervakningssystem. Chefen är inte nöjd om man säger så. Kvinnor i tunnelbanan, det går inte för sig! Och kvinnliga poliser är ju etter värre. ”They can’t even find their own gun in their god damn handbag!”.

The Taking of Pelham One Two Three är en helt ok 70-tals-thriller. Om man vill ha lite högre tempo kan man väl kolla in remaken från 2009, vilket jag dock inte har gjort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Delar av filmens soundtrack komponerat av David Shire

Jag är inte rädd (2003)

Denna första onsdag under 2022 kommer en kort preblogg-text om den italienska filmen Jag är inte rädd (Io non ho paura). Om jag minns rätt så var filmen faktiskt Italiens Oscars-bidrag för bästa utländska film men den gick inte vidare till slutomgången. Min text om Jag är inte rädd skrevs i mars 2008.

Jag skulle kalla Jag är inte rädd en film för vuxna med barn i fokus. Den här väldigt vackra filmen utspelas i en liten by på italienska landsbygden. I fokus står Michele som gör en hemsk upptäckt när han är ute och leker med sina kompisar. Han behåller hemligheten för sig själv och inser efter ett tag att det är de vuxna i byn som är ansvariga. Filmen påminner en aning om eller den fick i alla mig att tänka på Trasdockan: en ond vuxenvärld skildrad genom barns ögon. Vi har en hemlighet och inte minst vackert foto med nattdjur (!). Slutet av filmen kan kännas tillrättalagt men den här gången kände jag att det var rätt, kanske för att det var barn inblandade. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag vet att en numera inaktiv medlem, OTG, gillar filmen. Här är hans recension (obs! lite mer spoilers här).

Casa de los babys (2003)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag blir en lite kortare text om om Casa de los babys som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Filmen handlar om sex amerikanska vita kvinnor som åker till Sydamerika för adoptera barn. Filmtiteln syftar på det hotell som de bor på i väntan på att adoptionerna ska bli klara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles och han gör sällan en dålig film tycker jag. Så inte heller här. Ofta tar han upp politiska spörsmål på ett sätt som inte blir tråkigt. Här handlar det väl också om politik eller samhällsfrågor, i viss mån, men främst mänskliga frågor. Det är bra skådespelarinsatser över lag och filmen är en njutning i det avseendet. Jag gillar slutscenen i filmen men jag hade ändå gärna sett mer om vad som hände med de olika kvinnorna som ville adoptera barn och några av de andra karaktärerna. Jag gillade ägarinnan av hotellet. Hon var en riktig karaktär. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dråpet (2005)

Som utlovat kommer här ett recension om Dråpet som jag nu ser för första gången efter att för länge sen ha sett Bänken och Arvet, de två första delarna i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna.

Fast det där med att det skulle handla om klassamhället är nog mest ett konstruerat sätt att binda samman filmerna så att man kan kalla det för en trilogi. För mig handlar det mer om hur det är att vara människa, om the human condition som det så fint heter på utrikiska. Men det kanske är det som är Flys poäng. Oavsett om du bor i slott eller koja, är fattig eller rik, så kommer du att ställas inför mänskliga problem eller dilemman. That’s life!

Om de två tidigare filmerna handlade om under- respektive överklassen så är väl det här en titt på medelklassen.

Carsten (Jesper Christensen från Bänken) är en gymnasielärare som har en affär med en tidigare elev, Pil (Beate Bille). Pil är med i nån form av aktivistgrupp och under en aktion där man bryter sig in hos en vapentillverkare går saker och ting fel vilket leder till att en polis dör. Pil och hennes två aktivistvänner flyr till Carstens sommarhus men hamnar till slut i finkan. Det hela leder till att Carstens liv, och äktenskapet med frun Nina (Pernilla August), faller samman.

Oj! Det var ett tag sen jag såg ett så här välspelat och intensivt drama. Efter några minuter är jag helt inne i filmens värld, i den värld som rollfigurerna i filmen lever i. Carsten, Nina och Pil känns som verkliga personer.

Är det nåt i den danska ölen som gör att danskarna är så bra på detta? Att få det att kännas som att det är på riktigt? Sen har vi ju även det danska språket som är underbart, underbart svårt att förstå men underbart. ”Hold nu kæft, mand!”.

Filmen hoppar i tiden lite fram och tillbaka. Från början har man (läs: jag) inte riktigt koll på när scenerna egentligen äger rum. Före eller efter filmtitelns dråp? Det här greppet ger en något mystisk stämning. Allt blir lite suddigt på nåt sätt.

Jag anar även inslag av magisk realism, eller surrealism kanske, i några scener. Främst handlar det om en sekvens där Carsten utövar skärmflygning och hans skärm börjar brinna (sic!). Hände det här på riktigt eller var det ett sätt att referera till det som verkligen händer i Carstens liv. Ja, det kan man fundera på. Flög han kanske för nära solen likt Ikaros? Härligt, härligt, men farligt, farligt. Varför har jag på sistone (två gånger åtminstone) börjat referera till svenska schlagertexter?

Filmen är högaktuell idag i våra tider med protester mot polisvåld och andra orättvisor. Orättvisor och protester mot dessa har givetvis funnits i alla tider (och kommer att finnas i alla tider) men nu är det ju så mer tydligt eller öppet med tanke på våra sociala (och på samma gång politiska) medier.

Det filmen ändå gör klart är att oavsett hur mycket orättvisor det finns så kan du ändå inte komma ifrån att du själv måste vara ärlig, mot dig själv och mot andra. Annars faller allt. Vilket det gör för Carsten, och Pil i viss mån. Det går liksom inte att komma undan med att göra fel och sen använda den danska vapenexporten som en ursäkt. #whataboutism, ni vet.

Det var inte förvånande att jag under titten blev påmind om en hel del andra danska produktioner som t ex Druk och tv-serien Bron (ja, det är en samproduktion mellan Sverige och Danmark).

Dråpet är ett episkt psykologiskt drama med strålande skådespelarinsatser som gav mig en del Bergman-vibbar (intensiva och ångestfyllda scener med ansikten i närbild!). Det blir höga betyg till alla filmerna i trilogin inklusive denna sista del. Film på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: