Äppelkriget (1971)

8 oktober, 2026 Lämna en kommentar

Efter Bad Apples handlar det om Äppelkriget. Filmen är en av Hasse och Tages filmer och att den existerar kanske man kan tacka ingen annan än Ingmar Bergman för. Bergman var nämligen på Hasse och Tages revy Gröna Hund och blev så impad att han tyckte de borde göra film också. Sagt och gjort så kom deras första film Svenska bilder ut 1964 och sen rullade det på.

I Äppelkriget kommer en schweizisk direktör till Skåne för att exploatera den vackra naturen och skapa ett Deutschneyland. Direktören är förresten perfekt spelad Wall-Enberg himself (dvs Per Grundén). Lokalpolitikerna och PR-mannen Sten Wall (Gösta Ekman) gnuggar händerna medan lokalbefolkningen, speciellt den något mystiska äppelodlande familjen Lindberg, försöker stoppa projektet.

Det hela känns som en blandning av Badjävlar och SOS – en segelsällskapsresa (där en affärsman ju vill skapa ett Östermanland i Stockholms skärgård). Filmen har egentligen ingen handling utan är mer sketchbaserad. Detta gör att det är lite svårt att dras in i filmen på riktigt. Jag är inte heller så förtjust i den studentikosa och fåniga stilen.

Det förekommer en del innovativa och roliga sekvenser och man märker att t ex Galenskaparna och After Shave har hämtat mycket härifrån. Hasse Alfredson spelar en i familjen Lindberg och han är expert på förklädnader. Jag vet inte hur många han kör i filmen men det är många, till och med blackface… och ja, det hade inte funkat idag.

Filmen är fylld av magisk realism och övernaturliga element. Vi får träffa skogsrån, älvor, Näcken, kentaurer och jättar. Det var lite kul när jätten Gustav (även han medlem av familjen Lindberg) i slutet av filmen släcker en eldsvåda genom att kissa på den. Rätt bra effekter här också som faktiskt är i klass med när Ant-Man blir gigantisk.

Musiken är skriven av en viss Evert Taube och visan ”Änglamark” skrevs speciellt för filmen (vilket jag inte hade koll på) och framförs av sonen Sven-Bertil. Det förekommer en grymt bra version av vaggvisan ”Byssan lull” arrangerad av Hasse och Tages samarbetspartner Gunnar Svensson. Vilket sväng! Tyvärr går det inte att få tag på hela låten vilket är väldigt synd. Det finns dock ett litet klipp på YouTube från filmen där låten spelas.

Det var kul att se filmen och alla gamla svenska klassiska skådisar från förr. Men som helhet håller det inte till ett högre betyg än 2,5/5. Det är för spretigt helt enkelt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Övernaturligt, Film, Komedi, Magisk realism, Recension, Satir, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Bad Apples

1 oktober, 2026 Lämna en kommentar

Nätrullarna är tillbaka inomhus i Solna TennisCenter där vi snackar tennis, film och tv och ibland om andra typer av rörlig media. Den här gången dyker vi ner i den svenske regissören Jonatan Etzlers svarta komedi Bad Apples med Saoirse Ronan som en lärare i trubbel.

Dessutom får vi både tips och varning från Daniel som har tittat på Edgar Wrights Cornetto-trilogi…

…och Johan tipsar om den mysiga YouTube-serien Tiny Desk Concerts där han upptäckte det svängiga bandet Parcels.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film Tagged with , , ,

Dirty Harry (1971)

24 september, 2026 4 kommentarer

Jag tror jag har sett Dirty Harry tidigare men det var i såna fall evigheter sen. Det kan också vara så att jag faktiskt inte har sett den men tror att jag har gjort pga ikoniska klipp och citat (”‘Do I feel lucky?’ Well, do you, punk?”). Nu vet jag dock att jag har sett den!

Jag mindes i princip ingenting vilket gjorde filmupplevelsen fräsch och rolig. Det hela inleds med helt makalösa förtexter till tonerna av underbart funkig och jazzig musik av Lalo Schifrin (som för övrigt gjort musik till mängder av andra filmer och han ligger även bakom Mission: Impossible-temat).

Det förekommer ingen dialog under förtexterna utan vi får bara se Harry (Clintan) undersöka en brottsplats – en ung tjej har skjutits ihjäl när hon simmade i en pool på en skyskrapas tak – och sen klura ut av skytten var måste ha befunnit sig. Effektivt berättat.

Vi har alltså att göra med en seriemördare som kallar sig Scorpio och som mördar kvinnor, svarta, gays och präster. Ingen slipper undan. Han efterlämnar sig brev precis som Zodiac-mördaren. Harry jobbar på fallet, som vanligt ensam. Tror han. För han blir ju påtvingad en partner av sin chef. Klassiskt! Nu är frågan om de två ska komma överens och även om partnern ens ska överleva utredningen.

Ja, det finns mycket som är klassiskt i den här filmen. Vi får spaning, stakeouts och nakna tjejer. Harry pratar även ner en självmordshoppare från en skyskrapa bara så där i förbifarten. Och under lunchbreaket passar han på att stoppa bankrånare och yttrar den klassiska (igen!) punk-repliken. Finns det nåt Harry inte kan? Ja, möjligen att göra sin chef nöjd.

Dirty Harry är helt klart en föregångare till bl a Dödligt vapen– och Die Hard-filmerna. Förutom att prata ner en självmordshoppare som i Dödligt vapen bjuds vi även på en Simon Says-lek som i Die Hard 3. Plus att motvilligt paras ihop med en partner. Obs! Nu är det möjligt att andra tidigare filmer använt sig av liknande grepp men Dirty Harry är nog den film som har gjort mest avtryck.

Det är kanske lite Taxi Driver-vibbar också med nattliv, strip joints och prostituerade. Det är även en väldigt mörk film, rent bildmässigt menar jag då. Nattetid så går det knappt att se vad som händer. Även handlingen är kolmörk. Här mördar man barn och unga flickor utan hänsyn vare sig från Scorpio eller filmen.

Slutligen var det kul att se Andrew Robinson i rollen som psykopatmördaren Scorpio. Robinson är ju för mig mer känd som Garak i Star Trek: Deep Space Nine (yay!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Förtexterförtexter

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Badjävlar (1971)

17 september, 2026 4 kommentarer

Badjävlar är en svensk tv-filmsklassiker med manus av en viss Lars Molin (som ju ligger bakom andra klassiker som Midvinterduell och Potatishandlaren). Här handlar det om rika direktörer från Stockholm, i synnerhet en spelad av Ernst Günther, som kommer till små orter längs ostkusten för att lägga beslag på sommarvillor och bygga dyra kajanläggningar för sina båtar.

Lokalbefolkningen gillar inte dessa badgäster alls men blir ständigt överkörda av de lokala sosse-pamparna i kommunen. Nilsson (Anders Nyström, pappan till Pojken med guldbyxorna!), en av sossarna i kommunfullmäktige försöker kämpa emot men takterna från SSU-tiden sitter inte riktigt i.

Det var riktigt kul att se den här filmen. Den tar upp många frågor som aktuella idag. Avfolkningsorter. Varför flyttar folk? Gentrifiering, när rika kickar ut folk som har det sämre ställt och tar över deras villor för att ha som sommarnöje. Jag kom att tänka på Ingmar Bergmans dokumentärer om Fårö. Jag fick lite samma vibbar där.

Ja, filmen är helt klart ett politiskt inlägg. Molin står på den lilla människans sida. Samtidigt är det en rolig film (Molin har alltid ett mänskligt humoristiskt inslag i sina filmer) vilket gör att den funkar för mig, och inte blir tungrodd.

Mot slutet urartar nästan filmen och blir en satir, på ett bra sätt. Lite som slutet i En kärlekshistoria. Här fick jag även en semidokumentär känsla då vi får se helt vanliga festande ungdomar som man filmat. Ja, faktum är att hela filmen har en dokumentär känsla över sig. Det är nåt med hur man har filmat, kamerarörelserna.

Genom hela filmen så sjunger två trubadurer, Finn Zetterholm och Bengt Sändh, småroliga låtar om det som händer i filmen. Lite metakänsla här med andra ord.

Det är mycket naket. Många snoppar blir det. Det är naket på ett naturligt sätt och sex är inget konstigt. Det kändes lite uppfriskande. Efter hand blir det mindre politik och mer av ett relationsdrama och filmen blir bra på riktigt.

Ernst Günther är strålande som den dryge stockholmsdirektören. Han är verkligen ett svin. Helt annorlunda jämfört med hur hans rollfigur är i Änglagård.

Det blir en fyra till Badjävlar som går att se på SVT Play.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Satir, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Troll 2 (2025)

9 september, 2026 4 kommentarer

Ytterligare än norsk trollfilm! Det handlar om Troll 2, uppföljaren till Troll från 2022. Den bjuder inte direkt på nåt nytt förutom att man lagt till en backstory om en tid för länge sen när människor och troll levde i fred. Ja, fram tills att kung Olaf på 900-talet tog död på i princip alla troll. Men några överlevde ju, vilket vi såg i den första filmen. Nu har ett nytt troll sett dagens ljus. Well, inte dagens ljus. Då förvandlas ju de till sten. Men ni förstår vad jag menar. Jotun heter trollet. Forskare har fångat in det och studerar det nu i ett gigantiskt underjordiskt labb.

Kommer Jotun lyckas fly? Kommer vårt hjältegäng från första filmen kallas in igen för att rädda världen, eller i alla fall Norge? Givetvis. Huvudpersonen Nora beslutar sig för att ta hjälp av trollsonen till trollkungen från den första filmen. Troll versus troll. Lite Godzilla vs. Kong-vibbar.

Det blev lite konstigt kring hur behandlar (eller inte behandlar) dilemmat kring att man både vill döda trollen men samtidigt rädda dem. Det går liksom inte att båda ha och äta kakan. Jag gillade inte heller när man brassade på med macho-militärer och den norska flaggan. Nej, det har vi fått nog av från den andra sidan pölen.

Lite kul var det när det blev Indiana Jones-vibbar i Nidarosdomen i Trondheim. Våra hjältar hittar kung Olafs gravkammare där det finns gamla dokument som avslöjar vad som egentligen hände då på 900-talet när trollen skulle utplånas.

Precis som i första filmen bjuds vi på en mängd Star Trek-referenser (yay!). Bl a ska en bebis döpas till Uhura. Det hade varit ännu nördigare om man valt Nyota. Man använder även ett klassiskt citat från Spock. Tyvärr blir det ett felcitat. Jag minns inte exakt vad som var fel, bara att det var fel. Det rätta citatet lyder:

”The needs of the many outweigh the needs of the few, or the one.”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Även Filmitch har sett filmen.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Katastroffilm, Monsterfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Sinners (2025)

1 september, 2026 4 kommentarer

Det känns som att jag borde ha gillat Sinners mer än jag gjorde. Inledningen lovade också gott. Jag älskade miljöerna i Mississippi där tvillingarna Smoke och Stack (båda spelade av Michael B Jordan) ska öppna en juke joint efter att ha stulit pengar från maffian i Chicago (kanske från Al Capone, vem vet?). Juke joint? Ett nöjesetablissemang där det bjuds på musik och dans, spel och dobbel, mat och dryck.

Det handlar om musik, om musikens kraft. Den unge gitarristen Sammie (Miles Caton) vill vara med i tvillingarnas projekt trots att hans pappa prästen förbjuder det. Kyrkans musik med gospel och spirituals är god musik (eller kanske gud-musik). Blues är förstås djävulens påfund för lura människan till synd. Sammie lyder inte sin far.

Som sagt, jag gillade filmens första halva. Härliga miljöer, vidsträckta bomullsfält och skön musik. Mycket (sex)snack om cooch och annat. Det är ett drama om musik och vad den betyder för folk. En sorts coming of age-film i form av Sammies uppvaknande. Sen gör filmen 180 graders kursändring.

Den gör en From Dusk till Dawn. Bokstavligen. När jag såg Robert Rodriguez film då det begav sig hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Jag undrar om Sinners hade funkat bättre om jag inte hade vetat vad som väntade. Men det är ju mer eller mindre omöjligt att inte bli spoilad i dagens social medier-samhälle.

Att blanda drama med skräck eller övernaturligt kan vara vanskligt. Här tycker jag inte det funkar. Det förekommer en (hajpad) sekvens med vibbar av magisk realism i form av ett musikkollage där vi hoppar i både tid och genrer. Det borde funka, men jag vet inte, det kändes lite konstruerat och malplacerat.

Filmen tappar mig när Jack O’Connells vampyr kliver in i handlingen och det blir våld, blod och klägg för hela slanten.

Vad vill filmen ha sagt? Ja, att mat, musik och samhörighet är bra och att vita vampyrer och KKK är onda. Det intressanta för mig var i början och relationen mellan Sammie och hans pappa och deras syn på musik.

Slutligen nåt positivt: Delroy Lindo är alltid bra och så även här och jag blev påmind om det här klippet som jag trodde var på riktigt första gången jag såg det. Apropå sociala medier och att vara ospoilad (vilket jag var den här gången). Och Lindo, vilken pondus som skådis!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här är dock på riktigt (och inspirerade Lindo-klippet som jag länkade till ovan)

Arkiverad under Betyg 2, Film, Musik, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Backrooms

25 augusti, 2026 Lämna en kommentar

Nätrullarna är tillbaka efter sommaruppehållet (yay!) och den här gången tittar vi på skräck. Eller är det verkligen skräck? Filmen vi snackar om är i alla fall den hajpade Backrooms från den 20-årige (!) regissören Kane Parsons med bl a Chiwetel Ejiofor och Renate Reinsve.

Förutom det så tipsar Johan om den femte och sista säsongen (snyft… eller vänta, man ska sluta i tid enligt Daniel) av den hetsiga restaurang-serien The Bear…

…och Daniel pratar om den bästa Sherlock Holmes-filmen som inte är en Sherlock Holmes-film: Rosens namn med Sean Connery som ”Holmes”. Den kanske t.o.m. är bättre än alla Sherlock Holmes-filmer?

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film Tagged with , , ,

The Fantastic Four: First Steps (2025)

17 augusti, 2026 4 kommentarer

1, 2, 3, 4.

Det finns en del detaljer som jag gillar med The Fantastic Four: First Steps. Förtexterna sätter tonen direkt. Det är retro! Ja, eller mer precist retrofuturistisk och det är ju ännu bättre. Jag undrade i början när filmen egentligen utspelade sig. Det kändes lite oklart. Wikipedia talar om att det var 1964 och med tanke på att människan i filmen redan varit i rymden så blir det ju inte bara retro utan även futuristiskt. Jag älskade designen på det mesta av prylarna och blev påmind om den i mina ögon något underskattade Tomorrowland.

(Jag inser nu att människan i vår verklighet varit i rymden sen 1961 men i The Fantastic Four: First Steps pratar vi stora rymdskepp som kan färdas till andra galaxer. Det är såna här ”felskrivningar” man upptäcker när man korrekturläser sin egen text.)

Som helhet håller dock inte filmen nån större klass. Den utspelar sig på Earth 828. Vem bryr sig? Alla stakes försvann ju direkt om det nu finns minst 828 Tellusar.

Tempot är så högt jämfört med de 1975-filmer jag såg under den här tiden. Jag hade vant mig vid 75-tempot. Kan man ens kalla The Fantastic Four: First Steps för en film. Det är ju inte en filmfilm i alla fall. Mer av en åktur. Vad är detta? Har jag blivit Scorsese? Men stilen på dialogen, klippningen och all cgi gör att det är ett helt annat djur än en film från 1975. Och det är ju inget konstigt med det. Det kallas utveckling.

Skurken Galactus var ingen höjdare. En planetätare, vad är det frågan om? Men jag kom faktiskt att tänka på den gamla originalserien av Star Trek. I avsnittet The Doomsday Machine stöter Enterprise nämligen på en liknande galaktisk planetätande varelse (eller maskin var det nog, en domedags sådan). Men Star Trek är Star Trek. Där funkar såna här lite fåniga over the top-saker.

Apropå Star Trek så fick vi ju här även se en sån där manöver (gravitationsslunga) runt en stor himlakropp för att färdas snabbare än ljuset. Precis så gjorde ju Kirk & Co för att färdas tillbaka i tiden (färdas långsammare än tiden?) för att hämta knölvalarna i Star Trek IV: The Voyage Home.

Några andra lite trista saker. Eller trista och trista. Trötta kanske är ett bättre ord.

  • The Thing träffar en tjej (blind!) efter att han har blivit… The Thing och alltså en stenbumling. Men det rinner helt ut i sanden och tas inte upp nåt mer. Men vem vet, vi kanske återkommer till det i senare filmer?
  • Babyfödsel rymden? Svar: nej. Det funkade inte på jorden i Hamnet heller.
  • Det är för mycket fantasy, cgi och rymd. Lex, inte Luthor, utan Guardians of the Galaxy.
  • Det hela avslutas med en typisk (trött) uppgörelse i stadsmiljö.

Och därmed avslutar jag min fåniga text.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Stepford Wives (1975)

8 augusti, 2026 4 kommentarer

Det första jag konstaterar när jag börjar titta på The Stepford Wives är vilka rådjursögon Katharine Ross har. Helt galet.

Ja, eller det första jag konstaterar är att filmstudion som ligger bakom filmen heter Palomar Pictures. Inte nån av de stora bolagen alltså och jag hade inte hört talas om dem tidigare även om de ligger bakom filmer som Sleuth, The Heartbreak Kid och The Taking of Pelham One Two Three.

Nåväl. The Stepford Wives påminner lite om Invasion of the Body Snatchers. En efter en av fruarna i den lilla staden Stepford tas över och förvandlas till den perfekta hemmafru-roboten. Vem kan man lita på? Filmen är lite av ett mysterium och Ross är publikens substitut som försöker reda ut vad som egentligen pågår. Det hela blir lite av en skräckis mot slutet, och just det absoluta slutet gillar jag. Det kunde bara sluta på ett sätt kändes det som. Nåt annat hade varit att fega ur. Jag undrar hur remaken från 2004 med Nicole Kidman slutar. Vågar den?

Jag kanske även borde nämna att filmen bygger på Ira Levins roman med samma titel. Så, då har jag gjort det. Levin skrev också The Boys from Brazil som ju även den blev film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Father (2025)

30 juli, 2026 6 kommentarer

Jag såg två filmer på förra årets Stockholm Filmfestival. Den första var den lilla irakiska filmen Diktatorns tårta som ni kan läsa om här. Den andra var det slovakiska blytunga dramat Father (eller Otec på slovakiska). Förresten, blytung kanske låter som nåt coolt. Kolsvart är ett bättre ord för att beskriva den här tragedin.

Har ni hört talas om forgotten baby syndrom? Det är när en förälder (eller annan vårdnadshavare) glömmer ett litet barn fastspänd i en barnstol i en bil.

Father skildrar ett sånt fall där pappan i en familj åker till jobbet med sin dotter i baksätet, glömmer lämna barnet på dagis och åker istället direkt till jobbet, går ur bilen med dottern kvar och jobbar hela dagen på kontoret. Det är en varm dag och dottern dör där i bilen som står på företagets parkering hela dagen.

Pappan förstår inte vad som har hänt och blir förstås helt förtvivlad när han upptäcker den livlösa dottern när han ska åka hem. I sin hjärna minns han det som att han verkligen lämnade dottern på dagis. Går det att komma tillbaka efter en sån grej? Och vad händer med relationen till frun och vänner. Det är en mardrömsskildring vi får vara med om och Milan Ondrík som pappan gör en galen och självutlämnande insats.

Vi får även vara med om den efterföljande rättegången. Hur ska pappan dömas? Behöver han dömas? Det var ju inte medvetet och hans plågade sinne är straff nog. Eller? Ja, svåra frågor här och jag gillar att filmen inte väljer sida. Nej, det är upp till tittaren att döma.

Får man ens komma tillbaka efter en sån grej? Får man leva livet och kanske skratta igen? Som sagt, det är upp till tittaren att avgöra. För egen del är filmen kanske lite för mörk för att uppskatta fullt ut. Men det var en upplevelse.

Father vann för övrigt Bronshästen för bästa film på festivalen.

Slutord: Michael Haneke, släng dig i väggen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2025, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg