Trainspotting (1996)

Den uppmärksamma läsaren av den här bloggen kanske noterade att jag för ett tag sen bytte bloggheader. Nu är det Renton från Trainspotting som får äran att vara Jojjenitos ansikte utåt. Anledningen är förstås att jag såg om Trainspotting och att det visade det sig att den fortfarande är den 5/5-film som jag tyckte efter att ha sett den på bio när den kom, då för en herrans massa år sen. Jag hade faktiskt inte sett om den sen dess. Skönt att den höll. Det finns ju alltid en risk att gamla klassiker plötsligt inte känns lika klassiska som man tyckte då.

Filmen sjuder av liv. Den sjuder av en iver att berätta, att berätta i bilder och med musik. Kreativiteten flödar. Det är som att regissören Danny Boyle skulle ha exploderat om han inte hade fått göra Trainspotting.

De inblandade spelarna presenteras på klassiskt vis med frysta stillbilder och namnen utskrivna: Renton, Sick Boy, Begbie, Spud och Tommy. Hur ofta har inte det här greppet använts vid det här laget? Och säkert tidigare också. Det funkar i vilket fall klockrent här.

Trainspotting utspelar sig mestadels i Edinburgh, Skottland (dock är det mesta inspelat i Glasgow enligt uppgift), och därmed bjuds vi ju på ett härligt talat språk filmen igenom. Skotsk engelska regerar nämligen i mina öron. Ändå bra att det är textat.

Kreativiteten flödar som sagt. Filmen är full med surrealism snedstreck magisk realism. (Vad är skillnaden mellan de två begreppen egentligen?) Delar av filmen känns som en dröm eller kanske passande nog en drogtripp. Men det är inte nån drogromantiserande film. Tvärtom. Droger är skit, det framstår med all önskvärd tydlighet.

Vi får både kvinnlig och manlig (!) full frontal nudity. Inte det vanligaste. Vi får Skottlands absolut mest avskyvärda toalett i en sån där galet surrealistisk sekvens. För att inte tala om hela avsnittet när Renton ska avgifta sig själv. Det fullkomligt pumpar av intensitet.

Det var verkligen en härlig upplevelse att se filmen igen. Jag mindes en del (mest känslan av filmen) samtidigt som det var som att se filmen för första gången igen. Extra kul då att den höll till 100 procent. Är det kanske ändå nån sorts inbyggd nostalgi som spökar trots att jag inte minns speciellt mycket. Och med spökar menar jag att det är nostalgin som lyfter filmen till toppbetyg vid den här omtitten så här 24 år senare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

The Parallax View (1974)

Konspirationsteorier funkar väl alltid bra på film, eller hur? Det är något av en favoritgenre för mig. Filmer som Three Days of the Condor och Marathon Man är underbara. Min text om The Parallax View skrevs i november 2004.

Journalisten Frady (Warren Beatty) börjar gräva i ett mord på en politker efter att vittnena tre år senare har dött en efter en. Han blir mer och mer besatt av att avslöja den sammansvärjning som han tror ligger bakom.

Det kändes rätt snart att det här var en speciell film. Flera sekvenser är överraskande pga att filmen inte följer nån standardmall. I en mer vanlig film hade man t ex visat mer vad som hänt i vissa scener. Här klipps det direkt till något annat på ett ganska udda sätt. Jag nämner två såna scener för er som har sett filmen inom spoilermarkeringar:

<spoiler>
1. När Beatty kramar om sin kvinnliga vän (tv-journalisten) på balkongen. I nästa scen ligger samma kvinna död på ett bårhus.
2. Efter båtexplosionen får man aldrig se vad som händer med Beatty. I scenen efter är han bara på kontoret för att snacka med sin chef.
</spoiler>

I en mer vanlig film hade man känt att nåt var på gång, det hade byggts upp med hjälp av musik eller klippning på nåt sätt. Här puttrar en scen på, på ett nästan tråkigt sätt, för att plötsligt slå till helt från vänster med nåt överraskande. Två exempel: <spoiler>När båten exploderade (ut ur det blå) och när polisen plötsligt tar fram pistolen när Beatty står och fiskar framför dammen.</spoiler>

En annan sak jag la märke till vara att det ofta var ganska sparsamt med musik eller dialog. Jag vet att bl a Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir, som jag fick låna filmen av för övrigt) gillade musiken som skapade rätt stämning, och det gjorde den säkert i vissa scener, men jag måste erkänna att jag inte minns den riktigt. Då var ”ledmotivet” i Blood Simple effektfullare tycker jag. Däremot tycke jag som sagt att det ibland blev bättre stämning pga att det just inte var nån musik. Ett exempel är i början när den ena hitmannen jagas upp på taket av tornet av några män och de brottas. Här förekom ingen musik, utan man hörde bara ett obehagligt ljud från männens skor. En annan scen där man (eller regissören Pakula snarare) bygger upp stämningen utmärkt är ju ”flygplansscenen”. Ni som har sett filmen vet vad jag menar. Detta var det bästa avsnittet i hela filmen.

Skådisarna är bra. Beatty spelar så där envis och lite tjurskallig och sen gillade jag veteranen Hume Cronyn som hans chef på tidningen.

Som helhet tyckte jag dock det fattades lite för att den ska vara den där riktiga toppfilmen. Jag har sagt till Czech att den liksom var för smart för sitt eget bästa. Jag vet inte riktigt om det är vad jag menar, men jag kände ibland att jag inte kunde komma igenom den smarta ytan med mystiska händelser och organisationer och verkligen känna nåt för filmen. Kanske var det den sparsmakade dialogen som på gott och ont skapde en stämning som var effektiv i vissa scener men ibland gjorde filmen lite svåråtkomlig. I vilket fall som helst så blir det en fyra till denna konspirationsklassiker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Populärmusik från Vittula (2004)

Jag minns känslan jag fick när jag läste Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula (det här var innan filmen kom). Det var en känsla av fräschhet och överraskning av att läsa en så välskriven bok på just svenska. Det svenska språket är vackert ibland. Vid den här tiden läste jag troligen oftast böcker på engelska så det var en sorts uppenbarelse att läsa på svenska igen. Min text om filmatiseringen skrevs i oktober 2004.

Mikael Niemis bok har blivit film, och jag tyckte det var en ganska lyckad sådan. I början störde jag mig på Reza Baghers Smala Sussie-klippning som blev lite förutsägbar och inte smart som i Malmros film. Efter ett tag lugnade han dock ner sig och då blev det underhållande. Jag gillade bröllopsfesten. Den där gårdfarihandlaren var en ganska ruggig figur, mycket märklig, som tagen ur en Hasse & Tage-film eller nåt. Jag vet inte varför men jag fick en sorts Äppelkriget-känsla. Det kanske var naturmystiken. Jag måste säga att Björn Kjellman var rolig som skånsk musiklärare. Ett stort minus var förstås många av skådisarnas försök att prata med norrländsk dialekt. Vissa sket i det och pratade ren stockholmska. Det sistnämnda var nästan att föredra jämfört med Sten Ljunggrens stapplande försök att snacka norrländska. Klart godkänt blir betyget till Populärmusik från Vittula.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

The Crossing Guard (1995)

Sean Penn kanske är en pretentiös regissör (och skådis) men jag tycker ändå han gör stabila filmer. The Indian Runner och Into the Wild är bra filmer, helt klart. En av de minst kända Penn-regisserade filmen handlar det om idag och min text om The Crossing Guard skrevs i oktober 2004.

The Crossing Guard är en mycket märklig film om ett par (spelade av Jack Nicholson och Anjelica Huston) vars dotter blivit ihjälkörd av en rattfull förare (David Morse). När vi kommer in i handlingen har de två skilt sig och Huston bor ihop med en ny man. Filmen har en obehaglig stämning över sig. Detta bidrar mest Nicholson till. I filmen glider han runt som en storrökande zombie, med horor och på stripbarer. Han är besatt av att döda Morses rollfigur. Detta var Sean Penns andra film som regissör och han gör inte några lättviktiga filmer direkt. Ibland finns det dock en märklig humor i denna film. Egentligen känns den helt orealistisk när det gäller hur Morse och Nicholson agerar och de situationer som uppstår, men det spelar liksom ingen roll eftersom det ändå blir scener som berör och är gripande. Men en konstig film, som jag inte blir riktigt klok på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Wild Rose (2018)

Har ni koll på Mary Steenburgen? Jag känner igen henne från främst Parenthood (där hon spelar Steve Martins fru), Back to the Future Part III och Curb You Enthusiasm (där hon är ihop med Ted Danson, vilket hon är i verkliga livet också).

Vad jag inte hade koll på är att Steenburgen för drygt tio år sen när hon vaknade upp efter en ganska enkel operation, som dock krävde anesti (narkos på vardagssvenska), började höra musik i sitt huvud. Hon hörde musik hela tiden och kunde inte sluta höra den. Hon kunde inte fokusera på att jobba som skådis, att läsa manus, lära sig repliker osv. Hennes hjärna hade på något sätt förändrats och allt som hon upplevde gjordes om till musik i hennes huvud.

Till slut, för att få nån sorts ordning på sitt liv började hon ta musiklektioner för att kunna skriva ner de sånger hon hörde. Jag tror t.o.m. hon och Ted flyttade till Nashville (de har åtminstone en bostad där) för att hon skulle kunna jobba med sin låtskrivarkarriär. Country verkar vara hennes genre. Vid det här laget har hon credits på över 50 utgivna låtar. Vilken otrolig, och även på ett sätt skrämmande, historia. Det visar väl också att det aldrig är för sent att byta karriär, och göra nåt annat med sitt liv. Just Steenburgen var ju så illa tvungen men ändå.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att jag nyss har sett filmen Wild Rose där en av Steenburgens låtar är själva ledmotivet.

Wild Rose handlar om Rose-Lynn som precis blivit frigiven från fängelset efter en dom för ett knarkrelaterat brott. Rose har en karta över USA och ett vykort från Nashville i sin cell och orden ”Three chords and the truth” tatuerade på sin arm. Japp, hon drömmer med andra ord om att åka till Nashville och göra karriär countryartist.

Det är ju bra att ha drömmar. Problemet är bara att Rose är en riktig slarvmaja som ständigt ställer det för sig själv och dessutom för sina barn. Under tiden i fängelset bor barnen hos hennes mamma (spelad av mysiga Julie Walters). Jag misstänker att Rose hoppas på ett liknande upplägg när hon drar till Nashville. Kan man sympatisera med en sån rollfigur? Rose är ett typexempel på vad jag skulle säga en osympatisk rollfigur. Man vill bara skaka om henne och skrika ”skärp dig för i helvete!”.

Men.

Sen börjar hon sjunga. Och då kan jag inte låta bli att smälta. Rose spelas av Jessie Buckley som jag förstås kände igen från den strålande (ehe) tv-serien Chernobyl. Det visade sig att Buckley har en mäktig och rörande sångröst fylld med känsla och äkthet. Precis vad som behövs för en countrylåt.

Filmens manus är kanske lite förenklat med osannolika saker som sätter käppar i hjulet för Rose samt att hon beter sig osannolikt korkat och därmed sabbar för sig själv.

Jag kan avslöja (spoiler!) att Rose till slut åker till Nashville. Vad jag däremot inte ska avslöja är vad som händer där och hur filmen avslutas. Men jag kan säga att jag gillade det. Det var en lite annorlunda avslutning där det mer handlade om att hitta sig själv och hur man ska leva sitt liv än om att nå framgång. Fast det kanske är samma sak?

Jag skulle beskriva Wild Rose som en blandning av en Mike Leigh-dramakomedi och Jills veranda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jessie Buckley sjunger ledmotivet ”Glasgow” på BAFTA-galan i februari 2020 (pre-pandemi)

Flying Daggers (2004)

Idag blir det en kort gammal preblogg-text om en film som påminner mig om att jag lite tappat mitt intresse för asiatisk film. Eller tappat och tappat. Det har jag nog inte alls, men det känns som att jag inte har samma koll som jag hade då i alla fall. Min preblogg-text om Flying Daggers skrevs i november 2004. Originaltiteln på mandarin är Shi mian mai fu vilket betyder Bakhåll från tio håll.

Zhang Yimou + Zhang Ziyi = vackert. Så skulle man kunna sammanfatta filmen. Nåja, även Andy Lau och framförallt Wong Kar-wai-bekantingen Takeshi Kaneshiro gör bra insatser i denna Wuxia-rulle. Bambuskogen är grön och skön. Jag tyckte ändå historien saknade nåt och jag störde mig en del på de datoranimerade knivarna, bloddropparna och snön. Det hade inte behövts. Crouching Tiger, Hidden Dragon är två klasser bättre enligt mig, dels beroende på en bättre historia där jag känner för rollfigurerna och framförallt för att fajtingscenerna är bättre och svettigare. Flying Daggers påminner mer om Hero och den får därför samma betyg, dvs en stark trea. Den är klart sevärd och vacker men har sina brister.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Murder, She Wrote: The Celtic Riddle (2003)

Idag handlar det om en film som jag förmodligen aldrig skulle ha sett om jag inte sett den när jag var hemma i Knivsta över julen. På Annandagen hade vi varit på julbio och kollat in Masjävlar (perfekt val av film av mig!) och på kvällen visade SVT denna fullkomligt harmlösa och, som det är tänkt, mysiga film. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2004.

Angela Lansbury spelar i denna tv-film deckarförfattarinnan Jessica Fletcher som hamnar mitt i ett mordmysterium som vanligt. Denna gång hittar vi henne på Irland där hon blir indragen i en strid om ett testamente och påföljande skattjakt.

Mordmysterium i Agatha Christie-stil kan vara rätt så mysiga att titta på ibland. I Murder, She Wrote: The Celtic Riddle har vi de vanliga ingredienserna: ett mord (till att börja med), ett gäng personer som alla kan ha gjort det, och så kluriga och snokande Jessica Fletcher mitt i allt. Dessutom utspelas det hela på ett irländskt gods. Tyvärr blir det ändå patetiskt. Fjantigt manus, töntig dialog, karaktärer som har mindre liv än skyltdockorna på NK. Det är aldrig spännande eller mystiskt. Däremot otroligt förutsägbart, speciellt då Fletcher i början går runt på godset och i trädgården och alltid, av en slump, lyckas tjuvlyssna när de andra grälar eller liknande.

Som vanligt är det meningen att man ska tycka ”åh, vad smart att koppla ihop den och den detaljen med den och den personen” när mördaren, som alltid framställs som trevlig i början, slutligen avslöjas. Ibland kan just detta sista avslöjande vara värt besväret även om resan dit är småtråkig, men här är resan trist och målet tråkigt vilket gör att denna rulle faktiskt får en stark etta. Det här har gjorts så mycket bättre i andra filmer (t ex valfri Agatha Christie-rulle med Peter Ustinov som Hercule Poirot). (Min kommentar: Eller varför inte Knives Out!)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ponyo på klippan vid havet (2008)

Borta hos Filmitch pågår ett Ghibli-projekt där Karlstads filmguru kollar igenom de Ghibli-filmer som finns på Netflix. Störst inom Ghibli är medgrundaren och regissören Hayao Miyazaki som ligger bakom filmer som Prinsessan Mononoke, Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och en massa andra klassiker. Själv hade jag sett alla hans filmer… utom en och det är just den om Ponyo. Kanske berodde det på att jag kände att den skulle vara för barnslig, enbart för barn. Samtidigt säger jag till alla, inklusive mig själv, att Miyazakis anime-filmer inte är rena barnfilmer utan filmer för alla.

Nu när Ponyo på klippan vid havet dök upp på Netflix hade jag inte längre nån ursäkt för att inte se den. Sagt och gjort så kröp jag upp i soffhörnet för att förhoppningsvis ha en mysig stund framför tv-skärmen.

Inledningen av filmen kändes något skum. Jag förstod inte vad som hände egentligen. Det förekom ingen dialog och jag ställde mig frågor hela tiden. Vem är kvinnan i bubblan? Uppdatering: det var en man i bubblan. Är det där en ubåt? Är det en blandning mellan människa och fisk? Är de små fiskmänniskorna den större fiskmänniskans barn? Efter den förvirrande men vackra inledningen bjöds det på barnteckningar och opera. Ja, varför inte (även om jag har svårt för opera)?

Ganska snart har jag dock koll på vad som händer och dras in i filmens värld. Inte oväntat så visar det sig att den är så mycket mer än en barnfilm. Den har ett djup och nyanser i form av vardagliga men fina detaljer. Hur det funkar på ett dagis, eller ett ålderdomshem. Familjerelationer som känns äkta. En mamma som efter jobbet öppnar ölen och blir full och bitter på sin man som ständigt är frånvarande. Mysig matlagning i form av läcker ramen. Detaljer som gör det där lilla extra.

Vattnet är så rackarns snyggt. Det är flytande fantastiskt som Christopher Doyles foto i en Wong Kar-wai-film. Samtidigt är det förstås farligt med tanke på tsunami-faran. Filmen har ett miljöbudskap också som så ofta i en Miyazaki-film. Haven och dess invånare är nåt vi ska vara rädda om. Jag har svårt att förstå hur man inte kan gilla den här filmen. Jag gillar den i alla fall, så mycket kan jag lova.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ramen-upphetsning – Ramen-koma

Two-Lane Blacktop (1971)

För en månad sen la jag upp en text om bilåkarrullen Gone in 60 Seconds. Idag är det dags för ytterligare en film med bilåkning i fokus, nämligen Two-Lane Blacktop från 1971. Efter att ha sett filmen i oktober 2004 var jag rätt så missnöjd. Jag tror det kan ha varit ett typexempel på att gå in i till en film med helt fel förväntningar. Jag väntade på biljakter (jag menar, den svenska titeln är Fortare än döden!) men fick en film där man i och för sig åker bil men som i grunden är ett drama.

Detta var en ganska meningslös film om två unga snubbar som åker runt i USA och tävlar i street racing med en upphottad cheva. De blir utmanade av en medelålders man om att komma först till New York. Dessutom har de fått en liftartjej på halsen. Njae, som sagt, meningslöst, och tydligen ett försök att fånga stämningen i Easy Rider. Jag tycker det misslyckas helt. Det är bara segt och dessutom inga biljakter alls. Då är t ex, den i och för sig också helt meningslösa men ändå underhållande, Blåst på 60 sekunder (1974) ett bättre val. Förresten, Warren Oates gjorde en bra insats som den medelålders mannen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Duck, You Sucker! (1971)

Åsa-Nisse-vibbar, någon?

Jag hade dålig koll på den här filmen visade det sig. Jag visste nog att Sergio Leone hade gjort ytterligare en western efter Once Upon a Time in the West men jag vad den hette eller handlade om visste jag inte. Dessutom blandade jag kanske ihop den med Hang ‘Em High, eller i alla fall så lägger jag dessa filmer i samma genrekorg: nämligen westernkomedin.

Både de svenska och engelska titlarna bidrar till de här vibbarna, speciellt utropstecknet (som i och för sig ofta saknas på engelska när det gäller Ducka, skitstövel!). Nu vet jag inte om Häng dom högt! är en westernkomedi (troligen inte) eftersom jag inte har sett.

Vad är då Duck, You Sucker!? Jag skulle beskriva den som episk buddywestern (Wikipedia beskriver den som en Zapata Western Film). Vi har det klassiska omaka paret som motvilligt, eller inte alls motvilligt, slår sina påsar ihop och försöker navigera sig igenom den mexikanska revolutionen.

John (eller mer korrekt, Sean) spelas av James Coburn och är en IRA-medlem på flykt undan rättvisan (ja, det beror ju på hur man ser det) som bytt en revolution mot en annan. Juan (Rod Steiger) är en mexikansk bandledare som rånar dilligenser men drömmer om att tömma banken i Mesa Verde på allt sitt guld.

När Juan och John möts första gången, under mindre vänskapliga former, och Juan upptäcker att John är något av ett sprängämnesgeni ser han till att rekrytera honom för att råna banken i Mesa Verde. Men hur var det egentligen, vem rekryterade vem? Det finns ju nobla motiv och mindre nobla motiv, apropå dynamit och dess uppfinnare…

Inledningen av filmen var inte så lovande för mig. Dubbningen, dvs att man spelar in ljudet i efterhand inklusive skådespelarnas tal, tar alltid lite tid att vänja sig vid (för mig). Jag tyckte ändå att det var bra gjort den här gången.

Sekvensen på dilligensen där de rika grisarna pratar ner till Juan och hans gelikar som vore de djur, samtidigt som de smaskande äter gourmet-mat, kändes nåååågot övertydlig. Till de bidrog även de extrema närbilderna på de smackande munnarna. Ja, vi fattar, de är grisaktiga smackande rasister och fascister.

Däremot blev jag lite tagen på sängen (på ett positivt sätt) av avslutningen på den här sekvensen, vilket är ett bevis på att det är alltid bra att gå in helt blank till en film.

Efter det här blev filmen bara bättre och bättre. När väl John (i form av en underbar James Coburn) gjorde entré var det bara att slappna av och njuta av filmen. Juans och Johns första möte var njutbart, och det var även första gången den klassiska repliken ”Duck, you sucker!” yttrades. Haha, helt underbart. Jag var tvungen att se om den scenen några gånger eftersom Coburns dialogleverans var så skön. Juan, han bara: ”vad är det som händer?!”. Booooom! Shakalak.

Så, ja, det förekommer alltså en del humor men den funkade för mig, och det blev aldrig buskis vilket jag var lite rädd för. En bit in i filmen så blev även buddy-elementet tydligt. John och Juan gillar varandra! De får respekt för varandra. Båda lurar varandra till höger och vänster men till slut finns det inget mer att luras om och då återstår respekten och vänskapen. Fint.

Filmen är episk. Den innehåller episka scener, eller scenerier är kanske ett bättre ord. Jag undrar vilken budget man haft? Mängden statister (både mänskliga och de inom släktet Equus) är imponerande. Jag såg inte att det stod ”Inga djur skadades under inspelningen av denna film”. Hmm, jag undrar varför? Inte. Det var andra tider, helt klart. Att Steiger spelar mexikan är också en tidsmarkör och inget som skulle hända idag (och då syftar jag inte på att Steiger inte finns med oss längre).

Tillbaka till det episka. Explosionerna var episka. Episka säger jag! Grymt välgjorda och de slår vilken cgi-explosion som helst. Vid ett tillfälle spränger man en stor stenbro och jag trodde inte mina ögon. Man måste ju ha byggt upp den där stenbron ute i öknen? Eller var det så att det var en gammal bro som ändå skulle rivas? Oavsett så var det grymt imponerande.

Det förekommer även en tågkrasch mellan två lok som var ruggigt välgjord. Och ni vet ju vad som gäller för tågkrascher: de går inte att titta bort från.

Duck, You Sucker! är även en sorglig film. Den utspelar sig under en revolution (eller två, mer korrekt) och det är upplagt för martyrer och/eller förrädare. Med andra ord är det upplagt för starka känslor. Jag tyckte den här filmen hade ett hjärta som bultade. Kanske har det varit nåt jag har saknat i Leones tidigare westerns. Relationen mellan John och Juan bidrog förstås också till hjärtat.

Ennio Morricones musik var ytterligare en detalj som funkade klockrent för mig. Jag tyckte det var en sällsam musik med märkliga ljud och röster. Udda instrument som inte var vackra men gav helt rätt stämning. Röstkörer som gav en sorts romantisk känsla ibland, och en obehagskänsla ibland. Jag gillade musiken!

Jag skulle kunna skriva mer om Rod Steigers bra tal om revolutioner (”Don’t tell me about revolutions!”), om de bisarra flashback-sekvenser där Coburn i slowmotion hånglar med sin flickvän samtidigt som hans bästa kompis tittar på, om hur man spränger en kyrka sönder och samman, om hur filmen inleds med ett citat av Mao, om hur den klipptes ner från 157 minuter till 120 minuter när den hade premiär i USA, om hur filmen är känd under en mängd olika titlar (kärt barn har många namn), etc, etc, etc.

Men jag nöjer mig så och delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Explosioner i filmen och då har jag ändå inte med alla

Fler tankar om Duck, You Sucker!:

Rörliga bilder och tryckta ord: del 1 och del 2
Filmitch
Fripps filmrevyer

%d bloggare gillar detta: