Keep an Eye Out (2018)

Quentin Dupieux är en speciell figur i filmvärlden. Han gör filmer som ingen annan. Jo, kanske som Charlie Kaufman och filmer i stil med Leos Carax-rullen Holy Motors. Möjligen lite David Lynch. Det handlar om surrealistiska och absurda komedier där man aldrig riktigt vet vad som ska hända, eller vad som egentligen händer när det väl händer. Själv har jag faktiskt bara sett tre filmer av Dupieux. Förutom denna: Deerskin (3/5) och Reality (4/5). Keep an Eye Out (eller Au poste! som den heter på franska) bryter väl ingen ny mark men det är som vanligt som att kliva in i hjärnan på nån som drömmer en bisarr dröm. Jag kan inte inte gilla det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nätrullarna – Weird: The Al Yankovic Story

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt! Den här gången pratar Daniel och Johan om en märklig film, nämligen biopic-parodin Weird: The Al Yankovic Story. När betyg ska delas ut blir en av värdarna rejält förvånad och får det inte riktigt att gå ihop.

Förutom det så blir det tips om två Netflix-serier, en som Guillermo del Toro ligger bakom och så en svensk om en viss musik-app.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

BlacKkKlansman (2018)

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

The Two Popes (2019)

”Pax vobiscum”

Fernando Meirelles The Two Popes var en betydligt mer intressant film än jag förväntade mig. Vi får träffa två helt olika personer och personligheter i form av den (i hemlighet) avgående påven Benedict (Anthony Hopkins) och den som Benedict vill ska bli ny påve, Bergoglio från Argentina (Jonathan Pryce).

Båda kyrkomännen vill hoppa av sina kristna banor. Bergoglio för att han skäms över sitt beteende under junta-tiden. Han har tappat tron. Benedict är gammal och förlegad och vet att hans tid är kommen. De båda spenderer ett antal dagar med att samtala med varandra och det är i princip detta filmen går ut på. Och jag gillar den!

Meirelles gillar innovativ klippning. Det hoppas friskt mellan olika sekvenser, dåtid och nutid. I slutändan är ändå samtalen mellan Hopkins och Pryce det som är filmens behållning. Framförallt bjuds vi här på fint skådespeleri.

Jag gillar hur filmen framställer de båda gubbarna som vanliga människor. Måhända är det popewashing men jag köper filmen som helhet och det den försöker säga. De allra flesta är bara människor. Benedict känns som en ensam person som måste vara strikt men som vill ha vänner, fest och som mest av allt gillar att titta på Kommissarie Rex.

En märklig detalj var att det dök upp bisarrt många svenskkopplingar i filmen. En svensk flagga i publiken när den nya påven ska väljas (what?), Zarah Leander, ABBA, och så spelas även sången ”Antiphone Blues” med Arne Domnérus på sax och Gustaf Sjökvist på kyrkoorgel. Obskyrt (vem letade upp den här låten?) men den passade in som en gestaltning av huvudpersonernas olika personligheter. Bergoglio mer jazzig och Benedict mer kyrklig. Eller var det egentligen så, eller bara en följd av deras olika positioner? Nåväl, det är i alla fall ett samtal i bägge fallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

”Antiphone Blues” – Arne Domnérus och Gustaf Sjökvist inspelad i Spånga kyrka 1974

6 Underground (2019)

De sex samurajerna

Michael Bay? Vad har vi på honom? Nja, inte speciellt mycket. Inte nåt som är bra i alla fall. Den enda av hans filmer som jag spontant kan säga att jag gillar är The Island, och möjligen The Rock men det var för länge sen jag såg den för att jag ska vara helt säker på den saken. Ryan Reynolds är inte heller nån favorit. Hans Deadpool-filmer är väl ok men humorn går inte hem till 100 procent hos mig. Så kombinationen Bay och Reynolds i form av 6 Underground var väl dömd att misslyckas på förhand? Svar: ja. Det handlar om jobbig, svulstig action och en humor som inte är min typ av humor. Och så väntade jag hela filmen på den sjätte bakgrundshistorien som aldrig kom. Ibland stör man sig på småsaker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Men se där, jag hittade en gammal recension av The Rock på bloggen och jag gillade den!

Roma (2018)

Alfonso Cuarón gjorde 2013 mästerverket Gravity. Hans nästa film blev en aning annorlunda. Roma är ett svartvit drama som skildrar Cuaróns uppväxt i Mexico City.

Jag är inte säker på vad filmen vill säga egentligen. Kanske att alla människor har en egen historia, ett liv, och det gäller även en till synes obetydlig barnflicka som familjen liksom bara räknar med ska finnas där.

Det förekommer många hundar (speciellt en som bajsar orimligt mycket) och även många bilder med vattenpölar som saker speglar sig i. Mina tankar gick till Tarkovskijs Stalker som har ett liknande bildspråk. I Roma dyker det ofta upp ett flygplan i den där spegelbilden. Ska det representera en annan värld att drömma sig bort till kanske?

En annan Cuarón-film jag kom att tänka på var Children of Men (även den ett mästerverk, för övrigt). Precis som i den är en viktig del av historien i Roma att en gravid och hjälplös kvinna ska räddas ur kaos.

Roma är givetvis ruggigt välgjord men den berör inte (mig). Att jag varit i Mexiko och känner igen miljöerna kan bidra till varför jag ändå delar ut en trea, förutom det tekniska hantverket. Men varför det står en norrman i monsterkostym och sjunger en norsk visa under en skogsbrand är fortfarande oklart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Captive State (2019)

Captive State är väl en mix av den klassiska tv-serien V och blockbustern Independence Day. Utomjordningar har invaderat jorden och styr med järnhand över människorna.

Ockupationen har pågått i flera år och motståndsrörelser har växt fram. I det avseendet är det kanske mer likt V än Independence Day. Här får vi ju inte några scener där en Will Smith-typ slår en alien på käften och kaxigt med glimten i ögat säger ”Welcome to Earth!”, minuten efter att hans bästa vän har omkommit.

Captive State är en film som är betydligt mer småskalig (än Independence Day). Vi får knappt se utomjordningarna. Istället är det fokus på människorna och hur de agerar i den här situationen. Ska man bli en quisling eller försöka kämpa emot?

En av motståndsmännen spelas för övrigt av en man vid namn James Ransone. För mig kommer han alltid vara den enerverade idioten Ziggy i The Wire (yay!).

Upplägget påminner om filmer där nazister under andra världskriget har ockuperat ett land. Det är samma där. Vidkun? Eller gå undercover, låtsas samarbeta, för att sen offra sig själv? Det kanske är det enda sättet. Oj, oj, nu kom jag att tänka på avsnitt 10 av Star Wars-serien Andor och främst Stellan Skarsgårds episka monolog i slutet.

Captive State är inte alls lika bra som Andor. Den känns lite trist och ospännande trots ämnet. Då kan det inte bli toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Stellans Skarsgårds monolog från Andor. Jag älskar hans cyniska lilla självmedvetna smil i slutet, precis innan han säger ”Everything!”.

I Am Mother (2019)

I en postapokalyptisk värld uppfostrar en mor (Mother) sin dotter (Daughter) i en bunker som skyddar dem från omvärlden, en omvärld som enligt Mother är förgiftad. Ja, förresten, Mother behöver nog inget skydd. Hon är nämligen en robot, en sorts uppfostringsrobot vars uppgift är att ”odla” nya människor.

Hmm, tyvärr känner jag direkt att I Am Mother är familjeanpassad, lite för snäll. Inget chockerande kommer att hända här. Det påminde mig lite om känslan i Netflix-serien Lost in Space. Mellanmjölk.

Något som faktiskt ändå var obehagligt var alla de foster som förekommer i den där bunkern. Jag skrev ”odla” här ovan och det var den känslan jag fick och det påminde lite som hur människorna skördades av maskinerna i The Matrix (även om syftet var annorlunda där). Det gick inte att undvika att tänka på de abortdiskussioner som pågår.

Vi har sett historien förut. En robot, ett AI-system eller en människa får storhetsvansinne och ska förgöra mänskligheten bara för att sen bygga upp den på nytt och skapa en drömvärld. I I Am Mother är det endast ”perfekta” människor som får leva (hej, Gattaca!).

En negativ detalj var den cgi som användes när vi väl lämnade bunkern och fick se hur världen faktiskt såg ut. Det var en sån där kall och grådaskig cgi som både ser ful och overklig ut.

Det som ändå höjer filmen till en trea (sic!) är skådespelarinsatserna. De – Clara Rugaard (Daughter), Rose Byrne (Mother) och Hilary Swank (The Stranger… nej, inte Gandalf) – är riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Shinypodden Special: 2017 års bästa filmer – del 2

The Shape of Water vann en Oscar för både Bästa regi och Bästa film och det kunde inte hända en mer sympatisk person än Guillermo del Toro. Frågan är dock om Shinypodden är lika förtjusta i filmen som Oscarsjuryn var?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2017! I det första avsnittet handlade det om the outliers, dvs filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor, inklusive våra topp-3. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Tau (2018)

Varför inte beta av ytterligare en sån där småskalig science fiction-rulle som jag skrivit om på sistone?

Jo, det gör vi. Tau är en sorts högteknologisk variant av Saw eller Cube. En galen, besatt forskare utnyttjar oskyldiga människor för sina experiment kring… wait for it… AI! Ja, givetvis har vi en AI-dator vid namn Tau (Gary Oldman) i stil med HAL, Colossus, Mother, GERTY, TARS… ja, hur många fler har vi? Säkert några till.

Maika Monroe spelar huvudrollen som tjejen som genom att prata omkull Tau försöker fly sitt fängelse. Den besatte och hänsynslöse forskaren spelas av Nicholas Hoult-kopian Ed Skrein.

Nja, det här blev nån form av halvmesyr. En luddig blandning av 2001, Ex Machina och Escape Room. Det är lite för rena miljöer. Allt är så rent och sterilt och känns inte på riktigt riktigt. Det är för simpelt allting, för övertydligt. Det finns inget att tveka över eller fundera på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: