Allegro (2005)

I onsdags handlade det om det danska mysteriedramat Reconstruction som jag såg på Göteborgs Filmfestival 2004. På Stockholm Filmfestival 2005 så kryssade jag ytterligare en film av samma regissör, nämligen Allegro.

På Göteborgs Filmfestival 2004 såg jag den danske regissören Christoffer Boes film Reconstruction. Nu slumpade det sig så att jag som sista film på Stockholm Filmfestival såg hans nya film Allegro. De båda filmerna har ganska mycket gemensamt. De utspelas i mystiska miljöer där tid och rum verkar ha hamnat i nåt sorts limbo. I Allegro kommer konsertpianisten Zetterstrøm (spelad av Ulrich Thomsen från bl a Festen) tillbaka till Köpenhamn efter att ha vara i USA i flera år. Efter en tragisk händelse flydde Zetterstrøm från Danmark och glömde/förträngde samtidigt allt som hade hänt tidigare i hans liv. När han nu återkommer till Köpenhamn upptäcker han att de minnen han har förträngt har samlats, imploderat på nåt mystiskt sätt, och skapat en märklig ogenomtränglig zon i centrala Köpenhamn.

Hehe, det är en helskum handling faktiskt som bitvis kändes som en blandning av Twilight Zone och nåt som Kafka skulle ha kunnat skriva. Thomsen spelar sin roll på ett märkligt sätt. Han är nästan helt apatisk och känslolös, och så kanske man blir om man inte har några minnen. I temat påminner faktiskt Allegro om den svenska festvivalfilmen Storm. Filmen var ganska vacker, speciellt vissa scener i ett nattligt Köpenhamn med den där konstiga zonen dallrande och blixtrande i bakgrunden. Lite humor fanns också i form av en tafatt konsertarrangör som jagar den oberäknelige Zetterstrøm när han inte dyker upp inför en konsert. Men i slutändan är det en konstig film som aldrig riktigt lyfter. Precis som Boes förra film så har Allegro en intressant idé, men det blir en lite för tråkig och svåråtkomlig film. Relativt sevärd är den ändå. Jag måste också nämna att Henning Moritzen (som för övrigt också var med i Festen) var bra som Zetterstrøms rullstolsbundne ledsagare i zonen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Reconstruction (2003)

2004 hade en gammal kursare från Uppsala-tiden flyttat från Stockholm ner till Göteborg och jag och en annan kursare gjorde en road trip ner till honom för att spendera två dagar på Göteborgs Filmfestival. Det blev ett späckat schema där vi såg två svenska novellfilmer, ett gäng svenska kortfilmer samt en svensk, två iranska, en dansk, en engelsk och en spansk långfilm. Idag handlar det i extrem korthet om den danska filmen Reconstruction.

Dockvackra Maria Bonnevie spelar två roller i denna mystiska danska film, dels flickvän till danske Alex och dels fru till svenske författaren August (Krister Henriksson). Man kan säga att det är en blandning mellan Kafka och David Lynch. Scener upprepar sig. Författaren August skriver på en bok med karaktärer från filmen. Alex finner sig vara främling i sin egen verklighet. Vad är det som händer egentligen? Jag måste nog se filmen en gång till och vara lite mer uppmärksam eftersom jag inte var riktigt beredd på mystiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: 3 x Face2Face

Efter besvikelsen med Memory House så ville jag se nåt lättsamt på festivalens sista dag. Jag letade bland de Festival on Demand-filmer som fanns men inget lockade mig direkt. Istället beslutade jag mig för att kolla in tre Face2Face, eller snarare Screen2Screen, som det fanns möjlighet att se.

Det handlade om intervjuer med de tre mottagarna av festivalens hederspriser: Isabella Rossellini, Viggo Mortensen (+ special guest Lance Henriksen) och slutligen giganten Martin Scorsese.

 

Isabella Rossellini

Nja, det här var kanske inte så bra. Intervjuare är den relativt triste Stig Björkman som ju gjorde dokumentären Jag är Ingrid om Isabellas mor. Precis som i den dokumentären så hyllar Isabella sin mamma. Det känns kanske som att Björkman var lite väl inställsam, vilket i och för sig är fullt förståeligt.

Bäst, och faktiskt rörande, var när Isabella berättade om när hon 2019 delade ut ett pris till David Lynch. Hon och David blev ju ett par efter inspelningen av Blue Velvet och tillsammans med Kyle MacLachlan och Laura Dern var de som en familj. Efter att Lynch och Isabella gick skilda vägar tappade hon kontakten med både David och Kyle men fortsatte att ha en nära kontakt med Laura.

På en prisceremoni för ett år sen så höll hon alltså ett tal riktat mot Lynch och det här var tydligen första gången som de sågs på riktigt efter att de separerade. Efteråt, bakom scenen, så träffades alla fyra, kramades och grät och var en familj igen.

Tyvärr var det ganska dålig bild- och ljudkvalitet. Inget som störde jättemycket men en del. Slutligen så avslutades intervjun väldigt abrubt. Det var som att uppkopplingen gick ner mitt under intervjun och så var det bara slut.

Viggo Mortensen (och Lance Henriksen)

Det här var en bättre intervju. Festivalchefen Git Scheynius själv plus en annan tjej (som jag tyvärr inte har koll på vem det var; de båda presenterade sig aldrig) skötte det hela. Det var ett avslappnat samtal om varför Viggo blev skådis från första början och om hur det var att regissera sin första film, Falling från 2020. Det påminde lite om hur David Poland på DP/30 brukar lägga upp sina intervjuer.

En bit in i Face2Face:t så ringde Lance Henriksen in och gästade. Henriksen spelar huvudrollen i Falling där Mortensen själv spelar hans son. Man märkte direkt att Viggo och Lance hade bondat under inspelningen. De berättar fina historier och anekdoter om hur det gick till när de spelade in filmen.

Viggo och Lance tar mer eller mindre över intervjun och börjar snacka med varandra som om de bara var två vänner som hänger på en after work. De svenska intervjuarna fattar detta och låter de två prata på. Bra! Det blir bra content, och både Lance och Viggo framstår som väldigt sympatiska.

Det var gulligt i slutet av intervjun efter att man sagt adjö till Lance men fortsatte att prata med Viggo ett tag till. Viggos mobil började ringa och det är Lance som ringer upp på Skype och vill fortsätta prata med sin kompis.

Martin Scorsese

Även det här var en bra intervju där Marty pratade med Jan Holmberg (vd för Stiftelsen Ingmar Bergman). Det första jag tänker på är hur passionerad för film som Scorsese är. Han är oerhört passionerad. Han brinner verkligen för film som konstform. Han kan allt. Han har koll på svensk stumfilm som Gösta Berlings saga av Mauritz Stiller.

Scorsese har säkert pratat om det han pratar om i det här Face2Face-samtalet hundratals gånger tidigare. Han hade astma som barn och kunde därför inte vara ute och leka med de andra barnen. Istället gick han på bio och blev fullkomligt besatt av film. Trots att han förmodligen sagt samma saker en otal gånger förr så blir det inte tråkigt.

Marty går i princip igenom hela sin filmografi och berättar om varje film, om hur och varför den blev gjord. Det verkar ha funnits några filmer som han verkligen burit med sig under en längre tid men som han av olika anledningar inte kunde göra när han ville. Till slut blev de dock gjorda och det handlade om The Last Temptation of Christ, Gangs of New York och Silence.

Slutligen så fick han den något oväntade frågan om vilken som var hans sämsta film. Det jobbiga och pinsamma nu är att jag inte riktigt minns vilken han utnämnde till sin sämsta. Han pratar väldigt mycket, Marty, så jag tappade tråden. Men jag tror det var antingen Bringing Out the Dead eller The Aviator.

 

Däremed avslutar jag rapportering från detta års något annorlunda Stockholm Filmfestival. Jag hoppas på att kunna besöka festivalen nästa år och då faktiskt vara på plats fysiskt i en biosalong. Vågar man hoppas på det?

 

#SFF20: Memory House (2020)

Jag skrev i recensionen av den grisliga och gräsligt bra dokumentären Gunda att man (eller i alla fall jag) under Stockholm Filmfestival ibland går på en trampmina och ibland hittar en pärla. Gunda var en sån pärla.

Memory House var inte en sån pärla. Memory House var en trampmina.

Filmen handlar om en svart infödd man, Cristovam (Antonio Pitanga) som jobbar på en österrikisk mjölkfabrik i södra Brasilien. En dag kallas han in till chefen och får veta att den ekonomiska krisen gör att han tvingas sänka sin lön. Som tack får han en t-tröja, en kampanj-tisha med ett budskap om att södra Brasilien ska bli självständigt för att slippa betala skatt.

Ok. Så vi har ett ont, vitt, företag som behandlar sin gamle infödde svarte man dåligt. Cristovam har en hund som misshandlas av österrikiska snorungar som tydligen vill se djur lida. Cristovam använder kampanj-tröjan för att binda hundens sår.

Efter jobbet är det after work på en Tyrolerbar. Österrikarna spelar Tyrolermusik medan Cristovam sitter ensam och spelar på nåt sorts brasilianskt didgeridoo-horn (som troligen används för att locka på kossor). Alla onda vita män skrattar åt galningen som spelar på det kolockande och lustigt utformade hornet. ”Ompa ompa ompa ompa”.

På baren finns även en infödd svart kvinna som säljer ut sig själv till de vita mjölkfabrikjobbande männen.

Cristovam går mest hela tiden omkring i nån sorts koma, vare sig han är på jobbet eller inte. Han bor, eller inte, han kanske bara råkar hitta ett övergivet gammalt hus där han spenderar vad som tycks vara timmar med att stå och titta på gamla foton. Är det han själv och en numera avliden fru på bilderna? Oklart. Har han bott i huset själv? Oklart.

Utspelar sig filmen i en verklig österrikisk koloni eller är det hela nån form av fantasihelvete som den gamle mannen är fast i. Oklart.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Det här är inte bra. Det är både övertydligt och obegripligt på samma gång. Det är den värsta tänkbara kombinationen.

Är det ett inlägg i ”inte utnyttja djur”-debatten? Oklart.

Är Memory House ett exempel på en ny form av latinamerikansk konstfilm? Oklart, men jag tänker lite på Post Tenebras Lux som jag såg på festivalen 2012. Den var riktigt sevärd och arty på samma gång. Till Memory House blir det däremot en etta. Filmen är minnesvärd på sitt sätt… men på fel sätt. Den är endast 87 minuter lång men känns som en evighet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: Dinner in America (2020)

Efter att ha sett Dinner in America skrev jag på Twitter att det är urtypen av Stockholm Filmfestival-film, och jag kan bara hålla med mig själv. Det handlar alltså om en quirky film i sektionen American Independent.

Filmen inleddes fullkomligt obegripligt. Vad var det som pågick egentligen? En snubbe sitter vid ett bord, ser ut att må ruggigt dåligt, och får frågor om hur han mår. Jag trodde det handlade om att snubben var en drogmissbrukare och var inne för avgiftning. Jaha, är det en drogmisärfilm, tänkte jag? Det var inte riktigt det jag hade förväntat mig med tanke på det, i och för sig lilla, jag hade läst på om filmen.

Plot-twist: snubben deltog (mot betalning) i en klinisk test för en ny medicin och skulle rapportera vilka biverkningar han kände av.

Snubben, som heter Simon och spelas av Kyle Gallner, är nån form av rebell/bråkstake/knarkhandlare som driver runt på stan utan nån synbar riktning. Så småningom träffar han på den något udda, och därför utstötta, Patty (Emily Skeggs). De båda finner varandra trots sina motsatser. Något som dock förenar dem är kärleken till musik och i synnerhet punken.

Rollfiguren Simon var inte helt lätt att tycka om inledningsvis. Han är irriterande och kaxig, inte direkt snäll. Efter hand så känns det ändå som han har nåt – och det är inte ett filter, om man säger så. Dessutom visar det sig att Simon är precis den väckarklocka som Patty behöver.

Patty är blyg, har lite svårt att känna var hon passar in, mobbas av andra i samma ålder (runt 20). Jag blir inte riktigt klok på om hon även har nån form av bokstavskombination, störning eller vad man nu ska säga. Betty framstår helt enkelt inte som Jordens smartaste och kvickaste människa.

En sak jag funderade på innan titten var om jag skulle ha svårt att ta till mig filmen eftersom punk inte direkt är en favoritgenre. Inga problem! Det är en universell historia med fokus på det mänskliga, och punken passar in perfekt i filmens känsla med tanke på att det handlar om nån form av ”skita i vad andra tycker”-attityd.

Favoritscener i filmen, förutom när Simon och Patty skapar musik, utspelar sig vid det amerikanska middagsbordet. Det är mustiga sekvenser med rolig dialog, gnabbande mellan tuggorna, förvecklingar, middagsböner och avslöjanden. Hela tiden med en humor i bak- eller förgrunden. Så långt ifrån Hereditary man kan komma.

Jag tycker Dinner in America var en smart skriven film. Saker och ting hänger ihop. Detaljer som man inte förstår när man ser dem första gången får betydelse senare på ett nästan twist-artat sätt (inte på ett kliniskt Shyamalan-sätt men utan mer mänskligt).

I min text om Surge ställde jag mig frågan om det fanns filmer där den blyge och deprimerade faktiskt finner hopp i tillvaron. Jag skulle säga att Dinner in America är ett exempel på en sån film. Nu är kanske inte Patty deprimerad men lite på kant med tillvaron är hon – och hopp finner hon.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: Surge (2020)

Surge beskrivs på Stockholm Filmfestivals hemsida som en film i stil med bröderna Safdies Uncut Gems. Ja, det kanske kan stämma vad gäller filmens intensitet mot slutet. Men känslan är ändå annorlunda. Surge är en film om psykisk ohälsa och mina tankar går snarare till en film som Joker.

I huvudrollen ser vi Ben Whishaw som den psykiskt instabile Joseph. Jag vet inte vad problemet är med Joseph men nåt är det. Filmen låter oss aldrig veta vad. Att Joseph har svårt att hitta sin plats i samhället och har svårt att umgås socialt är uppenbart. Av nån anledning jobbar han i säkerhetskontrollen på en flygplats. En sak är säker: det är inte rätt man för det jobbet. Han är stirrig och nervös och inger inget förtroende.

Det är ingen munter i historia det här. Det börjar i en känsla av meningslös vardaglighet för att sen fortsätta i en nedåtgående spiral in i galenskapen. Handlingen får alltså mina tankar att gå till mästerverket Joker. Kanske kan man överdosera på misär? Ja, det kan man… ja, jag tittar på dig Korparna! Jag önskar att nån gång se en film där den blyge och deprimerade faktiskt hittar hopp i tillvaron. Tips någon?

Ett filmiskt grepp som vi sett en hel del av tidigare är att följa vår huvudperson med kameran placerade bakom dennes axel. Jag tänker givetvis på Sauls son. Här är det inte lika konsekvent använda absolut hela tiden som i Sauls son men långa perioder så är det detta förföljelsefoto som gäller.

Mot slutet av filmen vill Joseph imponera på en kvinnlig kollega genom att koppla hennes dator till teven. Det saknas en kabel. Joseph ger sig ut för att köpa en. Hans betalkort funkar inte i kassan… och det är bara det första av hans problem. Det blir en lång natts färd mot crazy town.

Jag gillar filmen. Allra starkast är några känslosamma scener mellan Joseph och hans föräldrar. Det förekommer även en bisarr ”sexscen” (eller vad jag nu ska kalla den). Här var jag nästan tvungen att snabbspola.

Sammanfattningsvis så avslutar jag med att beskriva Surge så här: Ruben Östlund möter Toni Erdmann möter Good Time möter Victoria.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: One Night in Miami (2020)

One Night in Miami är en fiktiv BOATS. En fiktiv BOATS!? Ja, det är väl så jag skulle vilja beskriva filmen. Manusförfattaren Kemp Powers har diktat ihop en historia där Malcolm X, Cassius Clay (som han fortfarande hette 1964), Sam Cooke och Jim Brown (en stor profil inom amerikansk fotboll) möts natten efter att Clay blivit världsmästare i tungviktsboxning.

Filmen är fiktiv i den bemärkelsen att de fyra nog aldrig träffades på riktigt den där natten. Men den är samtidigt en BOATS eftersom X och Clay träffades och umgicks efter matchen (det finns det t.o.m. bildbevis på). Clay hade X som mentor och andlig ledare och gick några dagar efter sin vinst med i Nation of Islam och bytte namn till Muhammad Ali.

I filmen är det Malcom X som bjuder in till fest på sitt hotellrum. Ja, eller fest och fest. Det blir inte riktigt den fest som de andra har tänkt sig. Brown och Cooke undrar var brudarna är!? Ja, det gör nog Clay också, men inför sin renlevnadsmentor kan han förstås inte uttala det. X har andra planer. Här ska diskuteras samhälle, politik, och hur man ska få till lika rättigheter för alla utan att tumma på sin heder.

Det är ett ypperligt kammarspel det här. Dialogen är härlig att lyssna på; det är en smart dialog. Samtidigt önskar jag att filmen hade varit textad (på engelska) så att jag verkligen hade kunnat suga in alla begrepp, händelser och personer som nämns.

Filmen lyfter fram olika sidor av hur man ska ta sig an problemet med hur svarta behandlades (behandlas) i USA. De fyra inblandade vill nog samma sak, vill få samma respekt och rättigheter, men de har olika sätt att nå dit. X är aggressiv medan Cooke vill utnyttja systemet, inte förstöra det.

Jag gillar hur alla rollfigurer är fint utmejslade. Clay är skämtaren som vill medla. Brown är osäker och kanske lite neutral. Cooke vill alltså make it in the white world medan X är oresonlig och vill att alla ska kämpa för ”saken”.

Att X är mest besviken på just Cooke får sin förklaring mot slutet av filmen. Några år tidigare under en konsert som går fel vänder Cooke på steken och får med sig publiken i en scen som trycker på rysknapparna. En i publiken var just X som såg en enorm potential i Cooke. Därav X:s besvikelse när Cooke sjunger smörsång för en vit publik på The Copa.

För mig var One Night in Miami en sån där film som jag inte ville skulle ta slut. Jag ville fortsätta att hänga med de fyra och höra vad mer de hade att säga. Fiktiva repliker eller ej.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

X fotar Brown, Clay och Cooke vid baren.

Det verkliga fotot som kanske inspirerade manusförfattaren Kemp? Notera att Brown och Cooke inte är med på bilden.

#SFF20: Gunda (2020)

Jag trodde faktiskt inte jag skulle känna den där filmfestivalkänslan som jag normalt sett brukar få i mörka november under Stockholm Filmfestival. Att inte gå på några fysiska visningar med kompisgänget borde ju leda till det. I år ser jag alltså enbart de filmer som erbjuds online.

Men vet ni vad? Jag fick faktiskt filmfestival-vibbar redan under den första filmen Bad Hair. Jag tror det är just det där att se en film i princip helt blank plus att man får ett begränsat antal filmer att välja bland, ett kurerat utbud om du så vill. Det finns en spänning där. Man ögnar igenom programmet, kanske känner igen nån regissör eller skådis, kanske tycker en films upplägg verkar intressant, kanske det räcker att se en bild från filmen, och så är man intresserad. Ofta leder det till att du ser filmer som du normalt sett inte skulle se. Man vet inte riktigt vad som väntar. Det är lite kittlande. Ibland går man på en trampmina, ibland hittar man en pärla.

Gunda var just en sån pärla. Anledningen till att filmen fångade mitt intresse var trailerbilden på festivalens hemsida samt det faktum att de skådespelare som listades i filmen var ”-”. Gunda är alltså en dokumentär om grisar, kor och höns. Gunda är namnet på en sugga som precis fött ett gäng kultingar som vi får följa när de växer upp på en bondgård. Dessutom träffar vi även några coola kossor och en enbent höna.

Gunda är en film i svartvitt. Den är långsam, innehåller inga människor, och har inget soundtrack (eller kanske fanns här nån form av bakgrundsbrus?). Ändå, eller därför, är den ändlöst fascinerande. Redan från den första minuten satt jag som på helspänn och njöt av det oerhört vackra fotot, alla upphöjda naturljud, och det raffel som det innebar att följa grisarna på sina första äventyr, uppleva ett kospring eller se när den enbenta hönan tog sig över en fallen trästam.

Joaquin Phoenix är filmens exekutiva producent och jag misstänker att han, och många andra, ser filmen som ett upprop till att sluta äta kött. En film med ett veganskt budskap. Det blir väl än mer tydligt om man påminner sig det tal som Phoenix höll under den senaste Oscarsgalan. Jag vet inte, jag. De djur vi får träffa i dokumentären ser ut att leva ett alldeles förträffligt liv, så för mig blev det snarare tvärtom. Sorry, Joaquin!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF20: Bad Hair (2020)

Justin Simien är en intressant regissör som gör filmer kanske i lite samma anda som Jordan Peele. Dessutom är Simien förbaskat trevlig. Jag kan säga det eftersom jag faktiskt träffade och pratade en stund med honom efter visningen av hans film Dear White People på Stockholm Filmfestival 2014.

Nu är det ju filmfestival igen, om än utan fysiska visningar för min del. Men festivalen erbjuder en hel del av filmerna i programmet via plattformen Festival on Demand. En av filmerna är Simiens senaste film Bad Hair och det blev min första film under årets festival.

Med tanke på att jag varit på festivalen under många år så var jag aningen orolig att det skulle uppstå nån form av tekniskt strul (nähä?!). Mycket riktigt fanns det barnsjukdomar i tjänsten. Men efter en del inledande mankemang så lyckades jag till slut se Bad Hair. Och sen är det väl bäst att säga att visningarna av de andra filmerna jag har sett har avlöpt problemfritt.

Bad Hair är en skräckis om en ondskefull hårförlängning. Japp, ni läste rätt. Det sitter tydligen i håret för Simien. Det var ett tema som även förekom i Dear White People. Men faktum är jag lärde mig om just det här för några år sen när jag såg dokumentären Good Hair. Svarta kvinnor (och män, men främst kvinnor) har genom åren gjort allt möjligt för att förändra sitt hår. Det handlar om rakpermanentning och att sy in extra löshår. Allt för att normen inte är deras naturliga krull. Det finns en skam kring det där, och då är det ju som upplagt för ett tema i en skräckfilm.

Nu ska väl sägas att Bad Hair kanske inte är hårresande läskig. Det är mer av en dramasatir inledningsvis och när väl skräcken drar igång i slutet så är det en del halvdålig cgi som drar ner läskighetsfaktorn.

Filmen utspelar sig 1989 och det förekommer mängder med samtida musik. I princip den första låten som hörs är faktiskt ”The Look” med Roxette. Ja, det var ju en kul överraskning. Men främst handlar det om R&B à la Janet Jackson, Bobby Brown och liknande. New Jack Swing! Jag kände verkligen av vibbarna från när jag tittade på musikvideor med Mary J. Blige på ZTV eller MTV under tidigt 90-tal i studentlägenheten i Uppsala.

En lustig metadetalj som jag snappade upp var att vissa av rollfigurernas repliker var låttitlar från just dessa R&B-låtar. Två exempel är ”What Have You Done For Me Lately” (axelrörelserna!) med Janet Jackson och ”My Lovin’ (You’re Never Gonna Get It)” med En Vogue. Jag brukar ju ibland ha svårt för såna här populärkulturella referenser men här funkade det jättebra. Det var subtilt och en kul grej helt enkelt, och man snappar bara upp det om man har koll på det. Sen antar jag att det spelar roll just vad det är man refererar till…

Den första halvan av filmen är den klart bästa. Vi får följa vår huvudperson Anna (Elle Lorraine) när hon försöker stiga i graderna på den svarta tv-kanal hon jobbar på. Kanalen heter Culture och är en sorts MTV med afroamerikaner både som personal och tänkt publik.

En ny chef kommer in, spelad av Vanessa Williams, och nu ska saker och ting styras upp. Bort med svart medvetenhet och tv-värdar som kallar sig Sista Soul. Nu ska allt glassas till. Anna känner att hon behöver en makeover och går till en frisör för att fixa sitt hår. Till en början går allt bra Anna. Plötsligt blir hon sedd och plötsligt öppnas alla möjliga dörrar. Men det är nåt skumt med hennes nya hår… det är som att det har ett eget liv. Muahaha.

Bad Hair är en underhållande liten skräcksatir som kanske inte riktigt håller hela vägen. Mot slutet blir det lite segdraget, upprepande och, som sagt, lite halvtrist cgi. Sen var jag kanske trött eller nåt, men jag förstod faktiskt inte vad som egentligen låg bakom det som hände i filmen. Själva upplösningen. Jag förstod den inte. Nåväl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Rom – öppen stad (1945)

Franska Nya Vågen versus Italienska Neorealismen? Vem är vinnaren i den filmfajten? Om ni frågar mig så är det en klockrent vinst för neorealismen och Italien. Nu har jag i och för sig bara sett två av de italienska filmerna: Cykeltjuven och så den det handlar om idag: Rom – öppen stad (Roma città aperta). Men den handfull (eller två) nouvelle vague-filmer jag sett har alla nästan utan undantag varit sömnpiller, flummiga sömnpiller. Min text om Rom – öppen stad skrevs i augusti 2009.

Rom – öppen stad är en klassiker som anses vara den första filmen inom den italienska neorealismen. En annan rulle som brukar nämnas, Cykeltjuven, var jag inte överförtjust i men jag gillade den ändå. Rom – öppen stad tyckte jag var bättre. Det är en osentimental historia med en enkel handling. Mot slutet blir den mer och mer spännande, och gripande. I all tragedi förekommer ganska mycket humor. Dels lustiga scener som när prästen vänder två statyetter ifrån varandra eller när en soldat tittar under kjolar. Dels det eviga italienska mustiga grälandet och överdrivna känsloutspelen som inte störde mig som de brukar (kanske för att de inte förekom så ofta, haha). Mmm, som helhet är det en realistisk, bitvis rolig, bitvis spännande, och ganska sorglig film. Nåt som stack ut var att tyskarna verkligen framställdes som dekadenta svin, främst i form av den überelaka naziofficeraren bistådd av skräckkvinnan Ingrid (min kommentar: Ingrid? Ja, det var ju lite lustigt med tanke på vem regissören gifte sig med fem år efter att filmen hade premiär).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: