Shinypodden Special: 2019 års bästa filmer – del 2

Blev det Parasite för hela slanten på våra topplistor eller kunde nån joker blanda sig i leken?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2019! Efter förra veckans avsnitt där vi avhandlade de s.k. uteliggarna så har vi nu kommit fram till våra absoluta favoriter. Vilka filmer har vi i toppen? Har vi några överlapp på topp-3? Vilken blir den populäraste filmen rent statistsikt?

Förutom filmsnack bjuds det på fin musik i form av ljudspår från filmerna vi pratar om. Hos Shinypodden kan du ladda ner det andra avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

La nana (2009)

Jag fortsätter att skicka ut fler gamla recensioner av filmer som jag såg under Stockholm Filmfestival 2009. Den här gången handlar det om en chilensk film som fungerade som en nödvändig motvikt till en Gaspar Noé-chock.

Efter svårsmälta Enter the Void var det passande med en, vad det visade sig, liten pärla som bröt av skönt mot Gaspar Noés tripfilm. La nana är en chilensk rulle som handlar om tjänstekvinnan Raquel (Catalina Saavedra) som arbetat hos samma familj i över tjugo år. Hon har levt större delen av sitt liv hos familjen och sett dess barn växa upp, uppfostrat dem. Själv har hon liksom stannat i växten och lyckas inte skapa sig ett eget liv. Hon äter ständigt piller för att hålla ångest och huvudvärk borta. När hon en dag svimmar, av vad mamman i familjen anser vara överansträngning, beslutar sig familjen för att ta in extrahjälp. Raquel gillar inte detta alls (det är ju hennes familj och hennes jobb!) och hon gör sitt allra bästa för att sabotera för de nya tjänsteflickorna. I början var det lite jobbigt att komma in i filmen. Digitalkameran gjorde att det kändes som ett hemma hos-reportage på tv. Men när jag väl var inne i filmens verklighet så var den både rolig och sorglig.

Catalina Saavedra är strålande som Raquel. La nana är en egentligen en ganska typisk må bra-film. Raquel är en person som fastnat i livet men som hjälps ur sitt skal av en av de nyanställda tjänsteflickorna. De två första slutar ganska snabbt när Raquel visar upp sin sämsta sida. Den tredje, Lucy, ser dock Raquel för vad hon är: en person som verkligen behöver någon som ser henne som person. En sak som jag hade i bakhuvudet var att filmen nånstans var en ganska läskig skildring av ett klassamhälle där en människa i princip inte har ett eget liv utan slavar hos en rik familj. La nana var inget mästerverk men en mysig rulle som både var lite sorglig och rolig, främst då det gällde Raquels olika metoder för att sabotera för de andra tjänsteflickorna. (Nu kommer ju ändå Enter the Void sitta kvar längre i sinnet trots att den fick ett sämre betyg som filmupplevelse just när jag såg den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Allt var helt ok. Det var en redig tjej som presenterade innan visningen, påminde om att stänga av mobiltelefonerna osv, och inte släntrade in som nån jävla dröshans som lodaren på London River-visningen. Grand 1 är också en skön salong med gott om plats, bra med benutrymme, trevlig utsmyckning.

Weathering with You (2019)

Makoto Shinkais förra film Your Name såg jag på en kaosartad visning på Stockholm Filmfestival 2016. Nu har Shinkais nya film, Weathering with You, kommit till Sverige.

Weathering with You har många likheter med Your Name. Bägge filmerna är oerhört vackra, nästan för vackra, vilket jag noterade i min recension av Your Name. Shinkai har ett speciellt vackert sätt att skildra himlen, moln, regn och soljus. Att skildra väder med andra ord.

Andra likheter är förekomsten av nån form av naturkatastrof, fina skildringar av vardagsmiljöer, övernaturliga inslag, ung och gullig romans med förhinder, samt japansk sentimental pop.

I Weathering with You är det klimatet som är katastrofen. Det regnar konstant i Japan. Ett regnmoln är envist placerat ovanför den avlånga ön.

En av huvudpersonerna i filmen är Hina, en ung tjej som är en s.k. solskensflicka. Hon kan helt enkelt framkalla solen på beställning. Tillsammans med en ung kille som flytt plugget så startar hon en solskensfirma där man kan hyra Hina om man vill få sol under t ex ett bröllop.

Nja, den här filmen funkade inte lika bra som Your Name. Det har sagts om Shinkai att han är den nye Miyazaki, vilket inte är så konstigt då Your Name är den mest framgångsrika (pengamässigt) anime-filmen nånsin. Men Shinkais filmer tycker jag har en helt annan ton. De är mer realistiska och saknar den där mysiga sagokänslan som kännetecknar Miyazakis filmer. Shinkais filmer har även sentimentala sirapsinslag, både berättarmässigt men framförallt i form av nån typ av smörig J-pop. Själv önskar jag att fler skulle upptäcka Satoshi Kon, animens David Lynch.

Det mest intressanta med filmen är att den har ett klimatbudskap som känns lite annorlunda i våra Greta-dagar. Min tolkning är att filmen säger följande: skit i klimatet, det är som det är, välj kärleken och slappna av. Jag är helt säker på att många andra tolkar filmen precis tvärtom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWeathering with You har premiär idag fredag 21 februari och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Filmen är ruggigt vacker att se på en stor duk, och många andra verkar älska filmen så det är säkert mig det är fel på.

Andra som vädrat sina åsikter om filmen: Letterboxd-Carl, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Give Me Liberty (2019)

När jag tänker på den här filmen och dess titel dyker av nån anledning tv-serien Seinfeld upp i huvudet och mer specifikt Georges pappa (spelad av Ben Stillers pappa för övrigt) som med jämna mellanrum utropar ”Serenity now!” när saker och ting blir för jobbiga.

Om man inte gillar stilen i den här filmen så kan jag tänka mig att man vill skrika ”Serenity now!” alternativt lämna biosalongen.

Jag kan även tänka mig att huvudpersonen i Give Me Liberty skulle vilja vråla ”Serenity now!” och skita i allt. Men det kan han inte, den gode Vic (Chris Galust). Vic kör färdtjänst i Milwaukee och är en man som inte kan säga nej. Man skulle även kunna säga att han tar ansvar när resten av samhället inte gör det.

Filmen utspelar sig till stor del bland invandrade ryssar i stan så vi bjuds på mycket ryskt prat, sång, pälsmössor och en burk med nån inlagd grönsak som inte går att öppna. Jag får för mig att 95% av skådisarna är amatörer och att mycket av filmen utspelar sig i verkliga miljöer som används på riktigt på samma sätt som i filmen. Detta ger bitvis, eller snarare ofta, en dokumentär känsla.

Vic åker runt omkring i stan med sin färdtjänstbil och skjutsar allt och alla, inklusive sin egen familjs begravningssällskap som ska gravsätta en avliden faster.

En kaoshetsig blandning av bröderna Dardenne, Safdie-brödernas Good Time och Sean Bakers Tangerine. Så beskrev jag Give Me Liberty på Twitter direkt efter visningen. Ja, det stämmer väl rätt bra. Det råder kaos. Alla skriker. Inget går rätt. Vics vanligaste replik är ”I’m on my way. I’ll be there in 10!”.

Till slut fann jag det hela rätt så underhållande, konstigt nog.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGive Me Liberty har premiär nu på fredag 21 februari på Folkets Bios biografer. Kan jag med rent sinne rekommendera ett biobesök? Svårt. Det finns risk att man blir irriterad av filmen eller får en ångestattack, och det är ju inget bra. Men om man bara härdar ut så är det som att man kommer ut på andra sidan och plötsligt gillar den. Eller?

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer och Carl. Behövdes färdtjänst efter visningen?

Shinypodden Special: 2019 års bästa filmer – del 1

Kom Oscarsvinnaren Parasite med på några av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2019! Vi går igenom 2019 som filmår (fanns det några speciella teman som återkom?) och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips, med andra ord.

Del två kommer om en vecka och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du ladda ner det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

London River (2009)

Tidigare i veckan skrev jag om filmen Infödd soldat i regi av Rachid Bouchareb. Under Stockholm Filmfestival 2009 såg jag Boucharebs uppföljare London River och det är den det handlar om idag.

Rachid Bouchareb (Infödd soldat) är tillbaka med en film som handlar om fördomar som kommer upp till ytan efter terrorbombningarna i London 2005. Det här var en klart intressant historia där en mor (Brenda Blethyn) letar efter sin dotter, och en far (en timid och mysig Sotigui Kouyaté) letar efter sin son. Filmen tar upp den rädsla och sorg man känner när man förlorar någon nära och hur det nästan kan vara värre att inte veta vad som har hänt. Lever sonen/dottern eller inte? Hela detta känsloregister gestaltas strålande av Brenda Blethyn. Det tog ett tag innan jag sögs in i filmen. Inledningen, innan jag lärde känna karaktärerna, var ganska intetsägande med bilder utan dialog som kanske var tänkta att vara poetiska och vackra. Den tekniska kvaliteten på fotot gjorde dock att det inte riktigt funkade. Dessutom var skärpan dålig i början av visningen eller så var det så i fotot helt enkelt. Oavsett så funkade det inte.

Ibland är filmen nästan dråpligt rolig när mamman inte vill förstå att dottern t ex studerar arabiska (eller behandlar Kouyatés karaktär som luft). Mamman bor på kanalön Guernsey och dottern i London. De två ses inte speciellt ofta och dottern verkar inte berätta allt när de två talas vid på telefon. Mamman inser helt enkelt att hon inte känner till sin dotters liv. Fast då hade hon ändå mer kontakt med sin dotter än vad pappan hade med sin son. Pappan är dessutom rädd att sonen faktiskt är en av självmordsbombarna. Trots det allvarliga temat så är filmen ändå ganska rolig och samma grundhandling i en annan film skulle ge en ren komedi. Jag tänker då på det udda paret i huvudrollerna: en vit konservativ kvinna möter lång, gänglig, svart rastamuslim.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En mjukstart och kanske ingen riktig festivalstämning. Halvfullt på Sture med en lodare som trodde han var cool som hälsade välkommen innan filmen (”London… eh River… Burning… nice”). Skämtare där. Viktigare då att t ex ställa in skärpan rätt. Men det är sånt man (tyvärr) får ta på festivalen då folk jobbar ideellt.

Breaking Surface (2020)

Breaking Surface är nåt så ovanligt som en svensk vattendykactionnervthriller. En genrefilm med andra ord. Det var helt givet att jag skulle se den under Stockholm Filmdagar nu i januari då den visades i en nääästan helt färdig version.

Innan filmen drog igång visades en skylt som lät meddela att den film vi skulle få se fortfarande saknade vissa visuella effekter, visuella inserts samt hade en ljudmix som inte var helt klar. På ett sätt bidrog det här till en intressantare upplevelse då det gav en inblick i vad som händer under slutproduktionen av en film.

Moa Gammel (som jag känner igen från svenska fantasyserien Jordskott) och Madeleine Martin (Måste gitt och två Snabba cash-filmer) spelar Ida och Tove, två systrar som ger sig ut för att dyka vid Lofoten i Norge. Under dyket går nånting fel och plötsligt finner sig systrarna i en allt annat än trevlig situation… och luften håller på att ta slut… Muahaha.

För det första är det kul att se den här typen av svensk film. För det andra så räcker det inte med det. Filmen i sig måste ju leverera också. Jag tycker att Breaking Surface gör det. I mina ögon är det inte ett mästerverk men jag satt under andra halvan av filmen på kanten av mitt biosäte och det är ett gott betyg. Det är det som en sån här typ av filmen ska leverera.

En bit in i filmen efter att olyckan väl hade inträffat så undrade jag lite över hur filmmakarna (främst vad gäller manus) skulle kunna hålla det intressant. Skulle det funka att vara i samma miljö hela tiden? Men man löser det genom att filmen tar en del oväntade vändningar och rollfigurerna måste ta sig till andra platser för att lösa diverse problem. En sak jag t ex inte visste är hur svårt det kan vara att komma in i bakluckan på en bil.

Apropå att lösa problem så fick jag bitvis trevliga MacGyver-vibbar och jag insåg att Breaking Surface hade passat (nästan) utmärkt in i mitt Överleva i vildmarken-tema som jag körde under 2018. I slutet av varje recension i det temat så hade jag med en lista med ett antal punkter där en handlade om just MacGyver. Varför inte avsluta med en sån lista även för Breaking Surface?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Stenras under ett vinterdyk vid Lofoten.
Miljö: Snö, blåst, kallt och framförallt vatten.
Djurattacker: Det dyker (ehe) upp ett par snälla späckhuggare men även lite mer oväntat en argsint hund.
MacGyver: Vad gör man om man behöver en domkraft men inte hittar en i bakluckan på bilen? Jo, <spoiler>man man fyller en torrdräkt med luft från sina dykflaskor och använder däckfyllnadssprayen för att täta alla ventiler och hindra luften från att slippa ut</spoiler>.

bioBreaking Surface har biopremiär idag fredag 14 februari och jag rekommenderar ett biobesök, helt klart. Det är inte varje dag det går att se den här typ av svensk genrefilm på bio.

Infödd soldat (2006)

Nej, det handlar alltså inte om en filmatisering av den finska krigsromanen Okänd soldat vilket man skulle kunna tro om man läser titeln slarvigt. Jag undrar om inte de svenska distributörerna hade det i åtanke när de satte den svenska titeln. Min korta preblogg-text om Infödd soldat (Indigènes i original) skrevs i november 2008.

Infödd soldat är ett franskt krigsdrama om soldater från nordafrikanska franska kolonier som slåss på Frankrikes sida under andra världskriget men behandlas enbart som kanonmat. Det är en klart sevärd film som ibland blir lite upprepande och därför stampar på samma punkt utan att historien riktigt går framåt. Ordentligt intensivt och gripande blir det inte förrän mot slutet då de arabiska soldaterna har fått i uppgift att befria Alsace från nazisterna. Kanske var det bara en rent ytlig spänning pga att männen kämpade för sina liv. Men det var först då det kändes att de arabiska soldaterna verkligen slogs med sina liv som insats. Och vare sig det blev en rent ytlig spänning eller inte så var det nödvändigt att ha med intensiva, svettiga krigsscener för att filmens budskap skulle funka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hit Man (1972)

Inför min årsbästalista för 1972 så kollade jag igenom en hel del osedda filmer. Med tanke på tidsperioden så är det inte så konstigt att det blev en del blaxploitation-rullar. Tre av dem kvalade in på topp-10: Trouble Man, Super Fly och Across 110th Street, om man nu får genrebestämma den sista som en blaxploitation-film.

En film som inte tog sig in på listan var Hit Man. Det började dock lovande. För det första så visste jag att Pam Grier skulle vara med. För det andra så inleddes den lockande med härliga förtexter och skönt funksväng från soundtracket. Efter det så gick det mesta dock utför. Inte alls till några usla djup men speciellt bra blev det aldrig.

Tyvärr visade det sig att Grier inte var med värst mycket alls. Visst, när hon väl är med så får vi se… ehe… en hel del av henne, men hon har en relativt liten biroll. I huvudrollen ser vi istället Bernie Casey som hitmannen Tyrone som återvänder hem till södra Kalifornien för sin brors begravning och för att ta reda på vad som egentligen hände med brorsan.

Vad jag inte visste men fick reda på när jag nu läser på om Hit Man var att det var en ny version av Michael Caine-rullen Get Carter från 1971. Bägge filmerna bygger nämligen på crime-romanen Jack’s Return Home (1970). I Get Carter är det grådaskiga brittiska miljöer som Caine befinner sig i. Byt ut det mot bordeller i södra Kalifornien och du får en helt annan känsla.

Hit Man är en spretig film. Det bjuds på bröst (givetvis), bra musik (som sagt), buskishumor när Tyrone blir full tillsammans med en gammal kollega till brorsan, en foot chase som inte matchar den i Point Break, skitskumma scener när Tyrone spelar squash, fast utan racket, med en vit höjdare.

Vad som jag tyckte var väldigt onödigt var att man hade filmat en, som jag uppfattade det, autentisk dog fight mellan två kamphundar. Hade de inte kunnat spela på hundar som springer istället? Fast jag antar att i den miljö, den afroamerikanska undre världen, som skildrades i filmen så var det det som gällde.

Jag gillar de senare filmerna (Coffy och Foxy Brown) med Pam Grier betydligt mer, där hon utnyttjar sina tillgångar för att sätta dit onda män. Vad händer här? Jo, det slutar med att hon blir uppäten av en tiger. Nej, jag gillade inte några av djurinslagen i filmen.

Jag avslutar dock med nåt positivt. Det förekommer en mängd coola namn på rollfigurer i filmen. Några exempel: Antoinette, Yolanda, Theotis, Tyrone, Cordell, Rochelle, Irvelle, Sherwood och slutligen Gozelda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fahrenheit 9/11 (2004)

Den här fredagen blir det blir en kort preblogg-text om dokumentären Fahrenheit 9/11. Michael Moore, vad gör han nu för tiden? Ett tag var han väldigt het och diskussionsvågorna gick höga. Jag antar att utvecklingen av sociala medier (Twitter, YouTube, poddar, osv) har gjort att Moore och hans stil blivit lite mindre relevant? Visst görs det fortfarande dokumentärer men det känns som att allt går så fort i våra dagar att Moores undersökande filmer hinner bli inaktuella innan de har kommit ut. Eller så har jag inte hängt med själv. Texten om Fahrenheit 9/11 skrevs i maj 2010.

Egentligen är den här ”dokumentären” inte speciellt vinklad, vilket möjligen brukar hävdas. Däremot är den osammanhängande, aningen inaktuell, och ganska tråkig. Dessutom är den för långdragen (vilket är det som gör den tråkig). Vissa delar dras ut för länge, som t ex skildringen av soldaterna i Irak (det kan man se bättre skildrat i ”vanliga” spelfilmer). När det gäller sakfrågorna så har jag inte så mycket att säga. Vissa saker som kanske är slump eller icke-medvetet framställs som medvetet och illasinnat från familjen Bushs sida, vilket sänker trovärdigheten. Men på det stora hela så tror jag Moore har rätt i sak, och det har ju konstaterats i efterhand att kriget i Irak bygger på lögner. Vilket är tråkigt för Iraks befolkning och de amerikanska soldater som skickades till Irak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: