Father (2025)

30 juli, 2026 Lämna en kommentar

Jag såg två filmer på förra årets Stockholm Filmfestival. Den första var den lilla irakiska filmen Diktatorns tårta som ni kan läsa om här. Den andra var det slovakiska blytunga dramat Father (eller Otec på slovakiska). Förresten, blytung kanske låter som nåt coolt. Kolsvart är ett bättre ord för att beskriva den här tragedin.

Har ni hört talas om forgotten baby syndrom? Det är när en förälder (eller annan vårdnadshavare) glömmer ett litet barn fastspänd i en barnstol i en bil.

Father skildrar ett sånt fall där pappan i en familj åker till jobbet med sin dotter i baksätet, glömmer lämna barnet på dagis och åker istället direkt till jobbet, går ur bilen med dottern kvar och jobbar hela dagen på kontoret. Det är en varm dag och dottern dör där i bilen som står på företagets parkering hela dagen.

Pappan förstår inte vad som har hänt och blir förstås helt förtvivlad när han upptäcker den livlösa dottern när han ska åka hem. I sin hjärna minns han det som att han verkligen lämnade dottern på dagis. Går det att komma tillbaka efter en sån grej? Och vad händer med relationen till frun och vänner. Det är en mardrömsskildring vi får vara med om och Milan Ondrík som pappan gör en galen och självutlämnande insats.

Vi får även vara med om den efterföljande rättegången. Hur ska pappan dömas? Behöver han dömas? Det var ju inte medvetet och hans plågade sinne är straff nog. Eller? Ja, svåra frågor här och jag gillar att filmen inte väljer sida. Nej, det är upp till tittaren att döma.

Får man ens komma tillbaka efter en sån grej? Får man leva livet och kanske skratta igen? Som sagt, det är upp till tittaren att avgöra. För egen del är filmen kanske lite för mörk för att uppskatta fullt ut. Men det var en upplevelse.

Father vann för övrigt Bronshästen för bästa film på festivalen.

Slutord: Michael Haneke, släng dig i väggen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2025, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , ,

Diktatorns tårta (2025)

25 juli, 2026 Lämna en kommentar

Jag såg två filmer på förra årets Stockholm Filmfestival. Den första var den lilla irakiska filmen Diktatorns tårta. Titelns diktator är en viss Saddam Hussein och det hela utspelar sig under Gulfkriget i början av 90-talet.

I en by i träskmarkerna i södra Irak (overkliga och vackra miljöer här för övrigt) bor den föräldralösa flickan Lamia med sin mormor (eller om det var farmor, men vi kör på mormor) och tuppen Hindi. Snart är det Saddams födelsedag och Lamia får i skolan i uppdrag att baka den obligatoriska tårtan för att fira detta.

Vid den här tiden rådde ekonomiska sanktioner mot Irak och att få tag i ingredienser till en tårta är inget enkelt uppdrag. Tillsammans med mormodern (och Hindi) åker Lamia in till stan för att hitta mjöl, ägg, socker och bakpulver.

Väl på plats i stan visar det sig att mormodern har andra planer. Hon är gammal och skraltig och känner att hon inte kan ta hand om Lamia längre och tar med Lamia till en kvinna som ska adoptera henne. Lamia flyr fältet tillsammans med Hindi och är nu ensam i stan på jakt efter ingredienserna till tårtan.

Hon stöter på Saeed, grannpojken från byn som är i stan tillsammans med sin pappa. Saeed har fått i uppdrag av skolans lärare att köpa frukt. Diktatorn ska firas både med tårta och frukt nämligen. Läget ser inte bra ut och det blir inte bättre när Saeeds pappa blir arresterad, anklagad för stöld. Nu är Lamia och Saeed helt ensamma.

Ja, du, det här var en nervig och jobbig film att se. Jag tror jag aldrig har använt ordet hjärtskärande i nån text förut. Det känns alltid för överdrivet men här tycker jag det passar bra. Det är en hjärtskärande liten film som på nåt sätt känns episk trots det lilla formatet. För Lamia står allt på spel. Vid ett tillfälle blir Hindi stulen och det är som att världen rasar samman, både för Lamia och oss tittare.

Det är en film som ger en inblick i hur det ser ut i vardagen för barn som lever i ett land utsatt för krig. Här får vi se konsekvenserna av krig, och det helt utan att nån västerlänning råkar illa ut eller ska kliva in och klara biffen. Jag kände att det var nyttigt. Jag skulle till och med kunna skriva att Diktatorns tårta är en viktig film.

Baneen Ahmad Nayyef som spelar Lamia är helt otrolig. Ett litet kraftpaket. Envis, stenhård och naiv på samma gång. Man (läs: jag) hejar inte så lite på henne. Jag blir påmind om filmer som Cykeltjuven, Eldflugornas grav och Vikarien. Diktatorns tårta rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Diktatorns tårta vann Caméra d’Or (bästa debutfilm) i Cannes. Se den hos Cineasterna eller på bio!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2025 Tagged with , , , , , , , , ,

Shampoo (1975)

14 juli, 2026 Lämna en kommentar

Shampoo är något så ovanligt som en sexkomedi. Ja, den börjar i alla fall som det. Ju längre in i filmen vi kommer så förändras dock tonen och i slutet har filmen förvandlats till något annat. Fascinerande!

Regissör är Hal Ashby och det här var den första filmen jag såg med honom i registolen. För manuset står bl a Warren Beatty och han producerade även det hela.

Beatty spelar själv huvudrollen som frisören/gigolon George som klipper hår lika lätt (?) som han jonglerar med sina flickvänner. Ja, flickvänner i plural vilket med tanke på vem som skrivit manus kanske inte är så förvånande.

Förutom Ashby och Beatty så är även Goldie Hawn, Julie Christie, László Kovács (fotograf) och Paul Simon (musik) inblandade. Ja, de namnen går inte av för hackor. Idel ädel Hollywood-adel.

I början ska man kanske tro att George är cool men det framstår ganska snabbt att han är en opålitlig slarvpelle som lever på sin karisma. Lite som Brasse i En kille och en tjej kanske.

George säger ”jag kn*llar inte för pengar, jag gör det för att det är roligt” och stoppar hårfönen i byxlinningen likt en pistol, hoppar upp på hojen och drar iväg för att göra hembesök hos nån av sina kunder.

Kanske tycker George det är roligt. Men han gör det även för att lura sig själv att han inte är nån ungdom längre och nog borde växa upp. Klippa sig (ehe) och skaffa sig ett jobb typ. Ja, faktum är att han har planer på att öppna sin egen salong istället för att som nu ha chefen Norman över sig. Men han är naiv och har svårt att få ihop pengar.

Norman är förresten så gay man nog kan vara. Detta är för övrigt nåt jag noterade i de filmer jag sett från 70-talet på sistone. Väldigt ofta förekommer det rollfiguren som ultragay på ett överdrivet sätt. Det var tydligen en grej med böghumor eller vad man ska kalla det.

Som vanligt när det gäller 70-talsfilm så älskar jag miljöerna, frisyrerna (Beatty själv har ett riktigt skatbo, se bild), bilarna, kläderna. Det är en bonus som liksom följer med på köpet för mig. Själva filmen, handlingen och stämningen, är bitvis fånig och larvig. Sen kommer dock musiken av Simon och den sätter en helt annan melankolisk stämning, och mot slutet så förändras även själva handlingen som jag nämnde i första stycket.

Slutligen måste jag nämna en att en av Georges älskarinnor spelas av Lee Grant. Hon var var väldigt bra och vann till och med en Oscar. Varför nämner jag henne? Jo, för att jag upptäckte att hon spelar Bettys läbbiga granne som säger ”Something bad is happening” i Mulholland Drive. Grant lever för övrigt idag och är typ 100 år gammal. Det råder oklarheter kring vilket år på 1920-talet hon föddes. Fascinerande!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Som sagt, i slutet av filmen är stämningen: MELANKOLISK!

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2025

4 juli, 2026 6 kommentarer

Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2025 i våras. Nu kommer min topp-10-lista även på bloggen, inklusive några bubblare. Shinypodden-avsnitten (två stycken) om 2025 finns att lyssna på på Spotify eller där du lyssnar på poddar.

Jag kom till slut igång och började se ikapp 2025-filmer inför poddningen. Snackisfilm efter snackisfilm kryssades och till slut kände jag mig nöjd. Jag hade sett långt ifrån allt men strecket i sanden måste ju dras nån gång. Efter genomförd poddning så såg jag ytterligare en hel del filmer som jag hade missat från året.

Håll till godo!

 

10. Weapons
Weapons
För den ikoniska bilden med springande barn med armarna utsträckta och för aunt Gladys (Amy Madigan) förstås. Madigan vann förresten en Oscar för sin prestation. Inte så vanligt att skräckisar är med i dessa sammanhang. Kul!

9. Companion
Companion
För att det är en kul och smart sci-fi-rulle med robottema. Sophie Thatcher från Heretic är med och hon har blivit en personlig favorit! Årets It-Girl. Dålig poster dock!

8. The Mastermind
The Mastermind
 För att det är en sån där film där huvudpersonen, briljant spelad av Josh O’Connor (årets It-Boy!), trasslar till det mer och mer och mer för sig själv. En sorts Uncut Gems på Valium. Vi bjuds även på fin arkitektur från Columbus, Indiana.

7. Affeksjonsverdi
Affeksjonsverdi
För att det är en skådespelarnas film, för att Huset spelar en huvudroll, för Ingmar Bergman– och Persona (mitt första inlägg på bloggen!)-referenserna och slutligen för filmen i filmen.

6. No Other Choice
No Other Choice
För att jag inte vet inte vart den ska ta vägen. Det är drama, satir, rått våld och svart komedi på samma gång. Filmen fick mig att vilja besöka Seoul. Det är backigt och det regnar!

5. The Secret Agent
The Secret Agent
För att det är en film som är ett melankoliskt mysterium där vi hoppar fram och tillbaka i tiden. Wagner Moura är briljant som upprorisk akademiker i 70-talets diktatur-Brasilien.

4. Marty Supreme
Marty Supreme
För att det är en helt galen film om en pingis-hustlare som kanske hittar sig själv i slutet trots att han är en idiot under hela filmen. Vi bjuds även på fallande badkar, borttappade hundar (well, en i alla fall) och Abel Ferrara.

3. One Battle After Another
One Battle After Another
För att det är one hell of a ride som PTA presterat här. Härliga skådisinsatser med Leo, Benicio, Sean och Chase i spetsen. Och apropå Chase så bjuds vi även på en biljakt som är låg- och högintensiv på samma vågiga gång.

2. Sirāt
Sirāt
För att det handlar om rejv som en form av terapi, en religiös upplevelse, att hamna i trans. Jag hamnade i trans av musiken och bilderna. Mer av ett bildkonstverk än en film. Tankarna gick även till Pink Floyds ”Echoes” i Pompeji. Även märkligt att se Sergi López från Pans labyrint i den här typen av roll men han var strålande och gav en mänsklighet till filmen.

1. Train Dreams
Train Dreams
För att det är årets bästa och vackraste film. Härliga miljöer i norra USA: grön mossig skog, blomsterängar, gamla verktyg, räls och ånglok. Joel Edgerton är perfekt i rollen som en man som inte pratar så mycket men verkar känna en massa. Jag kände också en massa.

 

Sen tidigare har Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm listat sina 2025-favoriter.

Mina bubblare (det blir bara tre… ok, fem stycken): F1, Good News, Thunderbolts*, Final Destination Bloodlines och Bugonia.

Pink Floyd – ”Echoes” i Pompeji

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , ,

Spegeln (1975)

25 juni, 2026 2 kommentarer

Ah, vi kör en tankeströmsrecension av Andrej Tarkovskijs Spegeln. Det känns som att Spegeln, som är mystisk och surrealistisk, är en film som passar att behandlas på det sättet. Let’s go!

Märklig inledning. En pojke slår på en tv. Detta visas i färg. Sen blir det svartvitt om en ung man som får behandling för sin stamning. Man ser skuggan av mikrofonen – medvetet?

Jag påminns om Ingmar Bergman i Persona-mode.

Den där vindpusten som kommer när mannen (spelad av en skådis från Stalker) står på fältet. Magiskt!

En berättarröst läser poesi om sin mor, eller är det om hans fru? Hmm, det är lite svårt att hänga med när man måste läsa textremsan och samtidigt titta på bilderna.

Brand (Offret), regn, vatten (Stalker), blåst, buskar, NATRUEN. Tarkovskij verkar besatt av eld och vatten, två av de gamla fyra elementen.

Saker ramlar ner från bord. Igen och igen. Hehe, det är ju en konstfilm. Vi hoppar i tid och rum, blandar färg och svartvitt. Slowmotion och baklänges.

Sadako från The Ring dyker upp med sitt hår.

Meta: vi får se en filmposter för Andrej Rubljov.

Snygg korridorstagning filmad i nån sorts märklig slowmotion som gav viss obehagskänsla.

Hon (vackra och mystiska Margarita Terechova) spelar dubbelroller som fru till sonen i nutid och sonens mor i dåtid. Tror jag.

Vad var ordet på tryckeriet? Nåt snuskigt? Jag vill veta!

Spanien. Tjurfäktning. Flyktingbarn. Krigsbarn?

Vem är berättarrösten. Syns aldrig i bild. Ryssland? Gud?

Lite skräck/spökfilms-vibbar. Personer från andra tider dyker upp för att sedan försvinna.

Jag får lite vibbar av det klassiska avsnitt 8 av Twin Peaks The Return (RIP David Lynch). Musiken är haunting.

Tarkovskij blandar in autentiska dokumentärbilder. Leker med formen.

Otroligt vackert hus (en datja) på landet. Träet.

Farväl Falkenberg. Barndom. Fjärde väggen bryts. Hon är magisk.

Förruttnelse.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Magisk realism, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Cooley High (1975)

17 juni, 2026 2 kommentarer

Ja, jag har med kategorin blaxploitation på den här filmen. Jag är inte säker på att Cooley High egentligen tillhör den genren även om det är svarta rollfigurer i fokus, det begås en del brott och det är ett schysst soundtrack.

Jag minns att Filmspotting körde ett blaxploitation-tema för några år sen och då hade de med Cooley High så det är nog ok med den stämpeln även om filmen känns mer som ett ”normalt” drama, ett coming of age-drama. Jag skulle vilja säga att filmen är en föregångare inom svart film och jag skulle gissa att en viss Spike Lee har hämtat inspiration härifrån.

Till skillnad från blaxploitation-rullar som Shaft och Super Fly så känns rollfigurerna här som riktiga människor och inte svarta superhjältar. Allt känns mer på riktigt. Det hela utspelar sig i Chicago 1964 i och omkring Cooley High School som är en yrkesskola, en s.k. vocational school på engelska.

I fokus är kompisarna Preach (en ung Glynn Turman, borgmästaren från The Wire, yay!) och Cochise (Lawrence Hilton Jacobs). Preach drömmer om att bli författare. Cochise drömmer om… ja, mest om att hångla med tjejer.

Preach och Cochise och deras gäng är up to no good utan springer (ja, de bokstavligen springer hela tiden) mest runt och stökar, går på quarter parties (husfest med inträde för en quarter), dricker ”wine” som snarare verkar vara nån form av sprit (förmodligen hembränt). De går på bio och ser en Godzilla-film. Ja, fast de hånglar mest med sina ”flickvänner” så jag vet inte hur mycket de såg av filmen.

Mm, jag vet inte. Det finns inte riktigt nån historia. Preacher vill bli författare, typ. Fast det finns några fina scener mellan Preacher och hans mamma. Filmen blir också bättre mot slutet när det blir lite mer allvar och inte så mycket trams.

En lärare på skolan, Mr Mason (Garrett Morris) tar sig an Preacher och försöker gjuta mod i honom, få honom på rätt kurs. Preacher kanske kan bli den som ”klarar sig”. Filmen är kanske som en blandning av Stand By Me och Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer.

Bra musik förstås. Motown! Det var även ett lustigt slut där vi får reda på vad som hände med alla kidsen från skolan. Lite som att man låtsades att det var en BOATS.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Coola gula förtexter med snyggt typsnitt

Arkiverad under Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Project Hail Mary

11 juni, 2026 Lämna en kommentar

Nätrullarna har tittat på rymd-sci-fi. Men är det nåt bra? Ja, det får ni höra om ni lyssnar på avsnitt 41 där vi pratar om Lord & Millers Project Hail Mary med Ryan Gosling och Rocky (spoiler!).

Förutom det så tipsar Daniel om tre svenska toppfilmer som går att se på SVT Play just nu (bl a en film om en dålig polis, nej inte dålig, j-vligt dålig)…

…och Johan har sett chokladfilmernas chokladfilm. Nej, inte remaken. Originalet.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film Tagged with , , ,

Let’s Do It Again (1975)

8 juni, 2026 2 kommentarer

Let’s Do It Again är andra delen av en sorts trilogi där samtliga filmer är regisserade av Sidney Poitier och har Poitier och Bill Cosby i huvudrollerna. Det är inte likt mig att hoppa in i andra delen av en trilogi men jag skulle titta på filmer från 1975 så då fick det bli så, och tydligen handlar de om tre separata filmer och Cosby och Poitier gör inte samma rollfigurer. De två andra filmerna är Uptown Saturday Night (1974) och A Piece of the Action (1977).

Inte oväntat är det schysst musik i den här svarta 70-talsrullen precis som i samtida blaxploitation-filmer. Nu är nog Let’s Do It Again mer av en crime buddy comedy men den tangerar genren och musiken levererar som sagt. Det är Curtis Mayfield som ligger bakom filmens soundtrack. Han gjorde ju även musiken till Super Fly som nog är ännu mer känt. Mayfield skrev här låtarna som framfördes av familjegruppen The Staple Singers.

Filmens handling är fånig. Cosby är en pajas medan Poitier är en straight guy. Fast grejen är att Poitiers rollfigur har en talang. Han kan hypnotisera folk, och Cosby lyckas övertala honom att använda sina färdigheter för att de ska dra in storkovan på boxningsmatcher och därmed kunna bygga en ny kyrka då deras gamla ska rivas. Vinna på boxningsmatcher med hjälp av hypnos? Jo, satsa allt på underdogen, hypnotisera underdogen att tro han är Mike Tyson. Vinst varje gång.

Ja, det är fånigt men det funkar. Cosby och Poitier kompletterar varandra bra. Poitier är en favorit även om jag inte sett speciellt många filmer med honom. Nu kommer jag att tänka på Shoot to Kill (a.k.a Dead Pursuit) där han spelar en liknande roll. Fast utan hypnosen då. Eller kanske inte. Jag tror han måste ha hypnotiserat den där grizzlybjörnen (och älgen).

Cosby och Poitier ska även blåsa ett antal bookies för att få pengar från alla på samma gång. Ja, de gapar över mycket. De spelar själva gangsters med en härlig pimp stride för att lura sina offer. De tar även hjälp av sina respektive fruar som får spela dames/broads/chicks/numbers vilket kändes lite oväntat och roligt. Det hela avslutas med en, faktiskt, imponerande jakt till fots som fick mig att tänka på Point Break.

Nämnde jag att boxaren George Foreman gör en cameo som en av Cosbys kollegor på en byggplats? Well, om inte, så har jag gjort det nu.

Obs! Ja, jag har helt bortsett från allt som Bill Cosby har blivit anklagad för (om han bara gjort en sjundedel så är det illa nog) och sett filmen som den film den är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Titellåten från filmen

Arkiverad under Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Shinypodden Special: 2025 års bästa filmer – del 2

5 juni, 2026 2 kommentarer

One Battle After Another tog hem Oscarn för bästa film. ”Viva la revolución!” Eller?

(I våras var jag som vanligt med i Shinypodden och snackade om förra årets bästa filmer. Jag brukar alltid posta puffinlägg på bloggen för avsnitten. Del ett kom jag ihåg att göra det för men av nån märklig anledning så glömde jag att göra det för avsnitt två som släpptes 30:e mars. Men det kommer nu istället. Bättre sent än aldrig!)

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2025! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlade det om the outliers, alltså filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

10 i topp: Filmer 1971

27 maj, 2026 2 kommentarer

1971: Parliament-Funkadelic spelar live på The Meadow Brook i Rochester Hills, Michigan. Eddie Hazel on the guitar is having a field day.

Parliament gav inte ut några skivor eftersom de inte hade rätt till namnet Parliament vid den här tiden.

Funkadelic var däremot aktiva och gav ut klassiker-albumet Maggot Brain.

Muhammad Ali boxade inte en match från mars 1967 till oktober 1970 pga av hans vägran att ta värvning i den amerikanska armén. När han till slut fått tillstånd att boxas igen klev han 1971 in i The Fight of the Century mot Joe Frazier och förlorade efter 15 stentuffa ronder. Alis första professionella förlust!

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista.

Det är kul att äntligen plocka upp årsbästalistorna igen. Jag har arbetat mig bakåt genom åren men efter 1972 tog det stopp. Andra teman har pockat på uppmärksamheten och för att få ihop listor för dessa 70-talsår behövde jag se en massa tidigare osedda filmer. Jag grottade ner mig rejält i 1971 och det var både roligt och givande. Märkligaste filmen: Walkabout.

Den här gången såg jag alltså en hel del tidigare osedda filmer och det berodde helt enkelt på att jag annars inte hade fått ihop nån lista, i alla fall inte en lista som jag kunde stå för till 100%. Nytittarna är markerade med * nedan och hela sex stycken av dessa tog sig in på listan plus några bubblare. Nice!

 

10. The Andromeda Strain
The Andromeda Strain
För den hårda science fiction-stilen och för de röda färgerna.

9. Willy Wonka & the Chocolate Factory*
Willy Wonka & the Chocolate Factory
För Gene Wilder, Oompa-Loompa-sången, och för att det är en helt galen film som är ljusår bättre än Tim Burtons remake.

8. Badjävlar*
Badjävlar
För att Lars Molin brinner för den lilla människan i vardagen, och för Ernst Günther förstås.

7. Utvandrarna*
Utvandrarna
För att det är som Emil i Lönneberga fast misär.

6. Dirty Harry
Dirty Harry
För den funkiga musiken, Andrew Robinson (Garak i Star Trek: Deep Space Nine!), och för en stencool Clintan.

5. Emil i Lönneberga*
Emil i Lönneberga
För att det är som Utvandrarna fast en må-bra-film.

4. Harold and Maude*
Harold and Maude
För att det är en helt unik film om en väldigt fin relation. Wes Anderson, släng dig i väggen!

3. Duck, You Sucker!
Duck, You Sucker!
För explosionerna!

2. Duel
Duel
För att Spielberg här visar att han är ett geni när det gäller att skapa spänning med till synes enkla medel. En otrolig film när man tänker på det.

1. Klute*
Klute
För att den egentligen borde ha hetat Daniels eller Bree efter Jane Fondas rollfigur och hennes insats. En skådespelarnas film med underbara New York-miljöer.

 

Bubblare? Japp, en hel del: The Anderson Tapes*, The Devils* (tack för tips, Letterboxd-Martin!), Shaft*, The French Connection, A Clockwork Orange, McCabe & Mrs. Miller, The Omega Man, THX 1138, Äppelkriget, A Bay of Blood* (tack för tips, Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia!).

Och det verkar som att jag missat att titta på Clintans Play Misty For Me. Tråkigt, men den missade sin slottid. Så kan det gå.

Kolla nu in vad andra filmspanare (RIP) hyllade från ’71.

Fripps filmrevyer
Filmmedia
Filmitch
Fiffis Filmtajm
Flmr

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg