The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Jag verkar ha tyckt ganska lika om alla filmer i Sergio Leones dollartrilogin. Bra men inte mycket mer än så. Jag antar att det här är ett exempel på såna filmer som hyllas av många andra men som jag helt enkelt inte går ner i brygga över. Då återstår att se vad jag tycker om Once Upon a Time in the West. På söndag kommer en gammal text om den filmen så då får ni svaret på den frågan. Kanske borde jag även ta mig en titt på Leones Duck, You Sucker! från ’71 som jag inte har sett. Min text om The Good, the Bad and the Ugly skrevs i september 2007.

Då har jag sett den tredje delen i Leones dollartrilogi. Efter att ha sett alla delar så konstaterar jag att ingen får högre betyg än tre. Det som drar ner betyget är känslan av västernkomedi som jag ibland får, den usla dubbningen samt att jag tycker att det är väldigt mycket snygga bilder men nånstans ganska tråkiga karaktärer, hur coola de än är. I den tredje delen är Lee Van Cleef mer ond än i För några få dollar mer och därför en aning mer ointressant. Jag tyckte han var coolare i den förra filmen. Clintan är cool men nu har jag sett honom i två filmer och nyhetens behag kanske är över. (Lite kul var att man fick se hur han fick sin poncho här?)

Jag tyckte filmen var alldeles för lång för sitt eget bästa. Leone tappar tråden några gånger, bl a när Clintan (den gode) och Eli Wallach (den fule) hamnar mitt i inbördeskriget. Jag såg för övrigt den långa versionen (för det finns väl en sådan?). Det hela dras ut för länge helt enkelt. Jag märkte dock att filmen hade högre budget än de föregående filmerna. Även själva slutet dras ut för länge. Med de andra filmerna i bagaget blir det inflation i duellscener. Fast jag medger att slutscenerna här är intensiva, tillspetsade och bra. Det är bara det att det är lite för mycket allt <spoiler>främst när Wallach springer runt i cirklar i kyrkogården i typ 10 minuter</spoiler>.

Jag ber om ursäkta för den dåliga recensionen. Jag vet inte om jag skrev nåt vettigt överhuvudtaget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

For a Few Dollars More (1965)

Det är lustigt hur saker som händer ibland verkar hända av en anledning. Nu ska jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte hade nån speciell relation till Ennio Morricone (vilket nog främst beror på att jag har ganska dålig koll på filmmusikkompositörer överlag). Samtidigt är det ju lite obehagligt bra tajming att jag postar inlägg om Once Upon a Time in America och A Fistful of Dollars bara dagarna innan demonkompositören går bort. For a Few Dollars More såg jag och skrev om i juli 2007. Vila i frid, Ennio.

I den andra delen av dollartrilogin är mannen med ponchon prisjägare lite mer uttalat än i den första delen. Den här gången får han konkurrens av Lee Van Cleef, både när det gäller coolhetsfaktor och skicklighet med revolvern. Van Cleef är nämligen one cool prisjägare. De båda slår motvilligt sina påsar ihop för att jaga den störste skurken av dem alla, den skrattande men sorgsna galningen El Indio (hypnotiskt spelad av Gian Maria Volontè från den första delen).

Lee Van Cleef höjer den här filmen ett snäpp. Dels är han cool och dels får Clintan möta nån som är snitsigare, både i hjärnan och med revolvern. De båda gör ett ganska skönt par som inte litar på varandra för fem öre. El Indio är en ganska annorlunda skurk med sin speldosa, sitt mystiskt sorgsna sinne och sin sorgsna blick. Morricones musik är bättre här. (Min kommentar: Puh, vilken tur att jag var positiv till musiken.) Den ger mer tyngd och tar dessutom helt över den, för mig, bästa scenen i filmen: <spoiler>då El Indio tidigt i filmen ska döda en förrädare och utmanar honom med hjälp av sin speldosa; när den tystnar får de båda duellanterna dra sin revolver</spoiler>.

Slutomdömet blir en stark trea. Filmen är tyngre än förra delen men ändå nånstans något av en bagatell, även om den var på väg mot nåt stort några gånger.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Fistful of Dollars (1964)

För en dryg vecka sen postade jag ett inlägg om Sergio Leones Once Upon a Time in America och hintade om att det troligen skulle komma gamla preblogg-texter även om Leones dollartrilogi och Once Upon a Time in the West. Sagt och gjort, först ut är den första filmen i dollartrilogin med en ung Clint Eastwood (ja, eller ung och ung, han var 34). Jag hittade faktiskt två gamla texter om filmen. Jag såg den först 2003 på Cinemateket och sen återigen 2007 i samband med att jag kollade igenom hela trilogin plus OUaTiW.

För en handfull dollar är Sergio Leones remake av Akira Kurosawas Yojimbo. Handlingen vet de flesta så jag skippar den. För övrigt tyckte jag det var lite fräckt att bara sno ett manus så där. Hela grundidén är ju Kurosawas (och en annan snubbe som hette Ryuzo Kikushima). Nåväl, Leones film är i alla fall bra. Clintan är coolheten själv. Det är snygga bilder, snygga närbilder. Jag saknade kanske lite djup hos rollfigurerna. Det blev lite väl mycket yta. Betyget blir 3+/5. Jag la märke till att Clintan gav bort de pengar han tjänar till det unga paret med ungen, precis som Toshiro Mifunes samuraj.

Jag ska ta och kolla in För några få dollar mer, Den gode, den onde, den fule med Clintan samt Harmonica – en hämnare med Bronson (min kommentar: det gjorde jag till slut men det dröjde fyra år). Dessa ska tydligen vara snäppet bättre. Jag bör nog även se Once Upon a Time in America. Jag tror faktiskt jag har sett samtliga dessa, men det var evigheter sen. Jag kommer speciellt ihåg en munspelande Bronson.

Här kommer min tankar från 2007 då jag alltså såg om filmen.

Jag bestämde mig (till slut) för att se Sergio Leones dollartrilogi samt Once Upon a Time in the West. Först ut alltså är För en handfull dollar som jag såg och recenserade för några år sen (betyget blev då 3+/5). Clint Eastwood kommer till en fattig by för att kanske tjäna lite pengar. Efter några frågestunder hos bartender och dödgrävare visar det sig att chanserna för lite kosing ser ganska bra ut. Byn styrs nämligen av två gäng, Rojos och Baxters. Clintans revolverman ser en chans att utnyttja situationen.

Hmm, nja, det här var ju något av en bagatell. Musik och stämning gör att det bitvis känns som en västernkomedi. Clintan är den som lyfter filmen eftersom han är cool. Scenen med mulan är ganska underbar: ”You see, my mule don’t like people laughing”. Och sen är ju de duell/uppgörelse-scener som förekommer helt ok. Men hela filmen känns lättviktig. Jag tror det kan bero på att det inte är Ennio Morricone som gjort musiken… eh, det var tydligen Morricone som låg bakom den trots allt. Hur som helst, jag tyckte inte musiken var lika bra här som i uppföljaren För några få dollar mer (se nästa inlägg). Betyget till första delen av dollartrilogin kan inte bli mer än en normal trea.

Betyg 2003:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Adam’s Rib (1949)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om George Cukors film Gaslight. Idag är det dags för ytterligare en Cukor-regisserad film, Adam’s Rib. Lite trivia kring filmen. Manus skrevs av ett äkta par där mannen lystrade till det härliga namnet Garson Kanin! Den äkta makan hette Ruth Gordon. Ringer det en klocka? Jo, Gordon spelade en av de nyfikna grannarna i Rosemary’s Baby. En roll hon för övrigt vann en Oscar för. Min text om Adam’s Rib skrevs i juli 2004.

Demonregissören George Cukor (En skön historia, Gasljus, Borta med vinden) står för instruktionerna till skådisarna Katherine Hepburn och Spencer Tracy i denna komedi om könsroller. Det hela kretsar kring en rättegång där en kvinna står anklagad för att ha skjutit (dock inte dödat) sin otrogne man. Advokat respektive åklagare är… rätt gissat: Hepburn och Tracy, som dessutom är äkta makar i filmen. Upplagt för familjegnabb.

Nää, me not like. Jag tyckte det hela var tillgjort och fånigt, och jag fattar inte hur den kan ha så högt betyg på allsmäktige IMDb (7.6). Men, men, smaken är ju olika. Den slog in öppna dörrar för mig. Hepburn vill i filmen försvara kvinnan som sköt sin man för att han var otrogen och Tracy tycker förstås att det är lagen som gäller. Det blir ingen vidare poäng när filmen till slut kommer fram till att skjuta nån ska man ju inte göra. Dessutom var dialogen mellan de två kombatanterna löjlig. Rättegångsscenerna likaså. Vissa av frågorna är väl fortfarande aktuella med tanke på vissa våldtäktsrättegångar på senare år, men här blev det bara löjligt. Tidens tand hade ätit för mycket kändes det som. Det fanns några guldkorn dock. Om jag säger lakrits så förstår ni som har sett filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Miracle Mile (1988)

För ett gäng år sen så köpte jag ett antal plastbitar med filmer om apokalypsen och dess efterdyningar. Filmer som On the Beach, A Boy and His Dog, Fail-Safe och Night of the Comet.

Av nån anledning blev det aldrig av att jag såg tre av dessa filmer: Threads, The Day After och Miracle Mile. De blev liggande kvar på hyllan.

Nu när Henke och Patrik pratade om just Miracle Mile i Rapporter från apokalypsen-podden så passade det utmärkt att gräva fram den ur gömmorna.

Hehe, det första som slår mig är den otroliga 80-talskänslan. Musiken, färgerna, frisyrerna och inte minst bauta-mobiltelefonerna. Sen är det nåt med stilen på fotot som skriker 80-tal också.

Anthony Edwards, doktor Mark Greene från Cityakuten (åh, Cityakuten, den serien såg jag på med nöje), spelar huvudrollen som Harry som svarar när det ringer i en telefonkiosk. Han får reda på att ett kärnvapenkrig är på väg att bryta ut och nu har han en dryg timme på sig att get the hell out of dodge, och helst ta med sig sin flickvän Julie (Mare Winningham) också.

Filmen är för fånig för att den ska gå att ta på allvar. Om man nu gör en film om apokalypsen så får man välja. Antingen gör man nåt som Edgar Wright hade kunnat göra eller så får man göra det allvarligt. Det är möjligt att det här är allvarligt menat men för mig är det alldeles för 80-tals-cheezy för att funka. 80-talet har aldrig varit ett favoritårtionde för mig.

Skådisarna är inte speciellt bra. Anthony Edwards är väl ok, men känns… fånig. För övrigt låter han lite som Ryan Gosling när han pratar, liksom lite täppt i näsan. Mare Winningham är det väl egentligen inget fel på, men hon har ett skumt utseende som inte funkar för mig.

Denise Crosby, Tasha Yar från Star Trek: The Next Generation (yay!), gör ett kort gästspel inledningsvis som nån form av yuppie-affärskvinna. Det är för övrigt många som gör korta gästspel för att sen försvinna ur handlingen. När Harry får det där telefonsamtalet är han nämligen på en diner och när han berättar vad han har fått höra så ska alla som är där fly tillsammans. Och det är upplagt för en klassisk ”grupp på flykt tillsammans”-film. Nu blir det inte så eftersom Harry avviker för att hitta Julie och det är ju Harry vi fortsätter följa.

Om jag ska nämna tre filmer som jag kom att tänka på under titten så blir det Deep Impact (åh, pappan och dottern på stranden), Southland Tales (inleds med en kärnvapenttack) och Melancholia (jordens undergång, bokstavligen!). Av dessa tre är en mycket bra, en är bra, och en är sämre än Miracle Mile. Ni vet nog vilka jag syftar på.

Nja, Miracle Mile var inte speciellt bra. Det är för fånigt, för ostigt, för mycket 80-talskänsla. Men den är väl ändå sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tre filmer om apokalypsen

Även Fripps filmrevyer-Henke skriver om filmen idag. Mirakulös eller medioker?

Gaslight (1944)

Det är lustigt, eller inte alls lustigt, men jag får alltid för mig att Gaslight är en Hitchcock-film. Det beror förmodligen på att den har en Hitchcock-stämning över sig, att Ingrid Begman är med, och att den i handlingen påminner om Hitchcocks Rebecca. Min preblogg-text om Gaslight, som för övrigt är bättre än Rebecca, skrevs i juli 2004.

Ingrid Bergman fick en Oscar för sin insats i den här dramathrillern regisserad av George Cukor, som ligger bakom bl a En skön historia, Adams revben och Borta med vinden (min kommentar: cancelled!). Bergman spelar Paula Alquist, systerdotter till en världsberömd och mördad sångerska. Tio år efter mordet på sin moster så återvänder Paula med sin nya man Gregory (Charles Boyer) till lägenheten i London där mordet ägde rum. Obs! spoilers i texten nedan.

Gasljus är en riktigt mysig historia där Bergman spelar bra. Givetvis skulle jag kunna säga. Jag gillar varje film jag sett med Ingrid tror jag. Men främst är det faktiskt Charles Boyer som imponerar, här håller jag med Tjeckblixten och Grönlövet (min kommentar: gamla filmforumkompisar), som den slemmige äkta mannen med orent mjöl i påsen som försöker driva Paula till sinnesjukdom och isolera henne i lägenheten. Jag har sett att vissa klagar på att man lätt förstår vem som är mördaren, men det är ju det som är poängen (!) och gör filmen bättre eftersom Paula inte förstår det. Jag gillar stämningen som filmen skapar. Det känns som en klassisk spökhistoria/Hitchcock-thriller. Sevärt och mysigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Invisible Man (2020)

The Invisible Man kan man kalla en sorts omstart av Universal Studios fiaskoprojekt Dark Universe. Efter Dracula Untold och Tom Cruise-fordonet The Mummy så skrinlade man planerna på ett universum med de klassiska Universal-monstren. Eller gjorde man det? Man kanske bara ändrade sina planer.

I vilket fall så är The Invisible Man en ny version av James Whales klassiker från 1933, eller kanske snarare en ny filmatisering av H.G. Wells roman från 1897. Filmen är skriven och regisserad av Leigh Whannell, som tidigare bl a gjort den suveräna lilla sf-rullen Upgrade.

Apropå uppgradering så har Whannell uppgraderat The Invisible Man. Dels utspelar den sig i nutid och dels är det inte den osynlige mannen själv som är i fokus (well, kanske svårt eftersom han är osynlig…). I fokus är istället Cecilia (Elisabeth Moss) som en natt flyr från sin misshandlande man Adrian. Lite senare får hon reda på att Adrian har tagit livet av sig. Eller har han det? Muahahaha.

Filmen inleds väldigt effektivt. Cecilia ska fly på natten. Det hela blir väldigt spännande och det enbart med ljud och stämning. Ingen musik. Det hade bara förstört ”man kan höra en knappnål falla”-stämningen. Samtidigt tänkte jag ”varför fly mitt i natten?”. Hade det inte varit smartare att göra det nån gång under dagen när Adrian inte var hemma?

Jag gillar väldigt mycket med filmen. Just konceptet med att en osynlig person kan eller inte kan finnas i Cecilias närhet utnyttjas till max, rent visuellt. Sen har vi ju även en gaslighting-aspekt där Cecilia framställs som galen i omgivningens ögon. ”Men det finns ju ingen där!?”. ”Vad pratar du om!?”.

Aldis Hodge (MC Ren från Straight Outta Compton) ser vi i en liten roll. Jag gillade hans rollfigur och jag gillade att man inte gjorde nån grej av att han var svart samtidigt som han ändå kändes som en helt vanlig svart snubbe. Förstår ni vad jag menar här? Filmen gjorde honom liksom inte till en snubbe som lika gärna kunde ha varit vit. Nej, han var svart och med en svart kultur och det var inget mer med det.

Mot slutet kanske filmen ballar ur en aning. När väl monstret visar sig etc… Men jag gillar verkligen det visuella i filmen. Vi får många coola kameravinklar och -rörelser, precis som i Upgrade för övrigt. Jag ser fram emot herr Whannells kommande filmprojekt vad de nu än må vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Once Upon a Time in America (1984)

Sergio Leone, vad har vi på honom? Ja, det är väl främst hans spaghetti-westerns som man kommer att tänka på. Jag är inte nåt jättefan av dollartrilogin eller Once Upon a Time in the West. Det är bra men lite trista filmer. Jag ser nu att jag inte publicerat några texter om dem på här bloggen, men jag vet att jag har gamla preblogg-texter liggande så det kommer nog inom kort. Min text om Once Upon a Time in America skrevs i juni 2004.

Jag tar och aktiverar den här tråden (min kommentar: en Sergio Leone-tråd) genom att skriva om Sergio Leones magna opus, Once Upon a Time in America (1984), som SVT visade för ett tag sen. Jag hade den inspelad men det tog ett tag innan jag kände att jag hade tid att se den. Ändå så blev det så att såg jag den uppdelad på två kvällar. Först såg jag 2/3 (precis fram till ”intermission” faktiskt) och kvällen efter den sista timmen. Vi får följa Noodles (Robert De Niro) och hans kompisar från pojkar som gatugangsters till unga män som spritlangare under förbudstiden. Noodles och Max (James Woods) är de två som är närmast kompisar och ledare i gänget, men det ska uppstå konflikter dem emellan. Men innan dess får gänget, och Noodles i synnerhet, problem med gangsterbossen Bugsy.

Det är en väldigt ambitiös saga. Ja, det känns verkligen som en saga, inte minst titeln då. Den sträcker sig över lång tid. Ibland kände jag att den hade lämpat sig väl som en miniserie på tv, kanske över tre avsnitt, dels pga längden och dels pga av hur den är berättad. Jag vet inte, men jag fick miniseriekänsla helt enkelt. Skådespelarinsatserna är utmärkta (inte oväntat) och jag tyckte barnskådisarna gjorde ok insatser. Jag gillade sekvensen innan vårt gäng möter Bugsy med den minsta killen dansande i täten. Jag la märke till Jennifer Connely som Noodles kärleksintresse Deborah. Filmen har nåt episkt och mystiskt över sig. Detta skapas av att det finns en ramberättelse som utspelas i ”nutid” då Noodles som gammal kommer tillbaks till New York som han tvingades fly ifrån. Just bakgrunden till varför han tvingades fly får vi se när Noodles minns diverse ”kompisar och händelser från förr”.

Övergångarna mellan nutid och dåtid är snyggt gjorda och jag undrar om det funkar lika bra i den klippta versionen. Troligen inte. (Min kommentar: jag såg alltså den långa versionen.) Om det var nåt jag störde mig på så var det Noodles kärlekshistoria med Deborah och då framför allt hon som spelade Deborah som vuxen, Elizabeth McGovern. Jag gillade inte henne alls. Sen tyckte jag Leone på nåt sätt tappar tråden den sista timmen. Det känns som det hela rinner ut i sanden. Spänningen försvinner på nåt sätt, och jag känner egentligen aldrig för nån av karaktärerna. Det är välgjort allting men nånting saknas. Ok, det blir ändå klart godkänt för Leone. En svag fyra, men ändå en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Jag vet att det förmodligen finns en mängd teorier om det, men om nån tror sig veta så får ni gärna säga varför Noodles skrattar på slutet i opiumhålan. Var allt ett opiumrus? Det tror inte jag i alla fall. Kanske det är så att han förstod att det inte var Max som var det förbrända liket?
</spoiler>

Van Helsing (2004)

Vampyrfilmer var rätt poppis under 2000-talet. Blade-filmerna (den första kom ’98) och Underworld-serien är två exempel. Ja, och sen kom ju Twilight-sagan med start 2008. Kate Beckinsale från Underworld är med även i den vampyrjägarrulle det handlar om idag. I huvudrollen ser vi Wolverine själv, nämligen Hugh Jackman. Uppenbarligen funkade Jackman bättre som järv eftersom jag inte ens nämner honom i min text om Van Helsing som skrevs i juni 2004.

Då har jag sett Van Helsing. Stephen ”Mumien” Sommers slår till igen med en effektspäckad äventyrsfilm. Denna gång är det vampyrjägaren Van Helsing som kämpar mot Dracula men även Frankensteins monster, varulvar och Dr Jekyll & Mr Hyde finns med på ett eller flera hörn. Van Helsing jobbar för Vatikanen som utrotare av ondska i världen. Denna gång skickas han alltså till Transsylvanien, men innan det tar han sig an Mr Hyde.

Nä, det här var inte bra. Jag börjar med det som var lite bra ändå. Jag gillade Mr Hyde, och Van Helsings fajt med honom. Där fanns lite fantasi och humor. Idén med det hemliga sällskapet i Vatikanen var lite småkul. Sen tappade filmen mer och mer. Dracula var enbart töntig. Dialekten alla i Transsylvanien envisades med var pinsam. Av nån anledning krävs det en Gary Oldman i högform för att det ska funka. Värst tyckte jag Draculas brudar var. Otroligt dåligt animerade och bara pinsamma när de öppnade munnen. Då är Astrid Lindgrens vildvittror i Rönja Rövardotter 100 gånger bättre.

Känslan i filmen saknas helt. Jag ville ha ett mysigt matinéäventyr men fick ett ytligt, hoppigt, ryckigt, taskigt hafsverk helt utan känsla där 99% av budgeten lagts på specialeffekter och ändå har inte ens dessa blivit bra. Det som jag hade kunnat gilla stressades förbi. T ex gällde detta tolkningen av den där målningen och vad den betydde. Vad tycker du, Manetheren? Inte ens du kan gilla det här. Eller? (Min kommentar: Manetheren var en gammal filmforumkompis som älskade Mumien-filmerna av Sommers.)

Även om inte Underworld var speciellt bra så var det ändå nästan en trea och ett givet val om man måste välja nån av vårens två vampyrfilmer. Van Bajsing säger jag. 1+/5. Pluset får Mr Hyde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Da 5 Bloods (2020)

Ett tecken på att en film funkar för mig är att jag efter titten går in på YouTube och kollar in intervjuer med de som har varit med och gjort filmen. Precis så var fallet efter att jag avnjutit Spike Lees senaste fi… joint Da 5 Bloods. Många Zoom-intervjuer blev det. Alla inblandade skådisar verkade vara väldigt sympatiska och det märktes att de trivdes tillsammans under inspelningen. Lee själv är dessutom en rolig och lurig liten rackare.

Jag råkade se en trailer för Netflix-filmen Da 5 Bloods på Twitter och min reaktion var ”That looks a-m-a-z-i-n-g!”. Jag kände direkt att det här kunde vara en film för mig. Levererade Lee? Svar: hell yeah!

Filmen inleds på ett sätt som vi börjar vänja oss vid vid det här laget när det gäller Lee. Vi får se och höra autentiska klipp med Muhammad Ali där han pratar om varför han vägrade göra militärtjänst i Vietnam. Sen drar skön Marvin Gaye-musik igång och vi får klipp på svarta soldater i Vietnam och på diverse figurer och händelser från medborgarrättsrörelsen. Lee är en utbildare och vill leverera ett budskap, det sticker han inte under stol med.

Jag älskade inledningen på filmen. De fyra veteranerna träffas i Vietnam där de ska hitta kvarlevorna av sin gruppchef (Chadwik Boseman i flashback-sekvenser) samt även försöka hitta en försvunnen guldskatt. Rena rama äventyret! Men först får vi lite party i störtsköna scener där gubbarna svingar sina lurviga och dricker paraplydrinkar. Störtsköna scener, som sagt, och extra kul att se Clarke Peters (Lester Freamon från The Wire, yay!) visa några schyssta moves.

Apropå världens bästa tv-serie så spelas en annan av gubbarna av ytterligare en The Wire-alumn. Nämligen ingen annan än Isiah Whitlock Jr (senator Clay ”shiiiiiiiit” Davis). Just att dessa The Wire-skådisar är med gör att filmen, vare sig jag vill eller inte höjer sig, för mig. Det är som att träffa gamla vänner igen trots att de spelar helt andra rollfigurer.

Ett intressant grepp, som kanske mer kom sig av kostnadsskäl, är att det är samma skådisar (alltså Clarke Peters, Isiah Whitlock Jr, Norm Lewis och sist men inte minst Delroy Lindo) som spelar samma personer i de flashback-sekvenser från Vietnam-kriget som förekommer. Då får vi även träffa den femte medlemmen av gruppen, Stormin’ Norman, spelad av en betydligt yngre Chadwick Boseman. Jag tyckte det här greppet funkade utmärkt. Det gav en känsla av magisk realism, att gubbarna är en sorts spöken som inte har kunnat släppa det som skedde i Vietnam.

Ett annat grepp som stack ut var att det under hela filmen förekommer inklippta stillbilder som refererar till vad som händer och sägs i filmen. Det kan vara allt från svarta krigshjältar, Aretha Franklin och Edwin Moses. Jag gillade det. Lee är en regissör som vill visa sin närvaro och att både han och vi som tittar är fullt på det klara med att det vi tittar på är just en film. Det är motsatsen till cinéma vérité.

En annan sån där medveten liten grej som jag kände igen från Malcolm X är att klippningen ibland är lite udda. Det är allra tydligast i inledningen när gubbarna träffas för första gången och kramar (kramar?!) varandra. Vi får se kramarna två gånger ur två olika vinklar, liksom upphackat. Även här blir det tydligt att det är en film som har en uppenbar person bakom spakarna, eller klippbordet i det här fallet. Mmm, jag gillar det.

Det var härligt att se Da 5 Bloods. Det är en spretig film som är för lång och som har en del stickspår som kändes krystade (exempelvis de där minröjarna). Filmen är tydlig, jättetydlig, övertydlig. Men ändå gillar jag den skarpt. När väl stämningen hade kommit över mig så släppte den aldrig trots brister. Dessutom blev det rörande dammigt i rummet mot slutet.

Delroy Lindo kommer för övrigt att bli Oscarsnominerad och troligen även vinna guldgubben. Vi får väl se i april [sic!].

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lee och gubbarna plus unge Jonathan Mayors under inspelningen

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Da 5 Bloods. Vad tyckte Henke? Paraplydrink eller trampmina?

Även Steffo och Fiffi har snackat om filmen i SoF-podden.

%d bloggare gillar detta: