Ready Player One (2018)

Jag är inte nån spelare (eller gamer heter det väl på svenska). Jag spelade Doom en gång i tiden men det är allt. Ready Player One är proppfull med populärkulturella referenser fast kanske mest till filmer och tv-serier? Fast att jag inte snappade upp spelreferenser kanske (nähä?) beror på att jag har noll koll på spelvärlden. Filmens inledning var trist och en enda lång exposition med en orerande berättarröst. Helt ointressant. Efter det balanserar Ready Player One mellan ganska vettig kritik om dagens IT-samhälle och att bli övertydlig samt drunkna i referenser (som gör att jag tas ur berättelsen som filmen berättar). Slutfajten är ganska tråkig med en sån där typisk och gigantisk energisköld. Det blir knappt godkänt till Steven Spielberg och hans film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Tomb Raider (2018)

Det fanns planer på fler Tomb Raider-filmer med Alicia Vikander som Lara Croft men tydligen blir det inte så. Det var nog pandemin som satte stopp för det misstänker jag. Jag vet inte, det kanske är lika bra. Men kul ändå att Alicia är med i den här typen av lättsammare film. Även The Man from U.N.C.L.E. är ett exempel på en sån typ av film. Jag menar, kostymdramer, där vet vi ju att Alicia dominerar fullkomligt.

Tomb Raider är ett Indiana Jones-äventyr där gåtor ska lösas à la The Da Vinci Code eller National Treasure. Laras pappa spelas av Dominic West (McNulty från The Wire, yay!).

Jag gillar att Lara i princip är en helt vanligt tjej (om än extremt vältränad och bra med pilbågen). Hon har skinn på näsan men är inte övermänsklig. Och det är ju inte speciellt ofta man ser nån som blir uppriktigt ledsen efter att ha dödat nån i den den här typen av actionfilm.

Vi får ett klassiskt upplägg som vi sett förut där hjältarna och skurkarna liksom hjälps åt för att hitta ”skatten”. Sen när den väl är hittad så är det slut på samarbetet.

Jag gillar filmen. Den är helt ok. Det enda jag är lite tveksam över är om scenerna när Alicia ska vara cool funkar fullt ut.

Tomb Raider:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Terminator: Dark Fate (2019)

Terminator-filmerna känns som en död franchise. Med jämna mellanrum har man försökt väcka filmserien till liv, senast 2015 med Terminator Genisys (inget kolon!). Nu var det dags igen och frågan är vilket öde Terminator: Dark Fate skulle gå till mötes?

Mm, ja, inget vidare öde då detta verkar bli den sista filmen… haha, ja, vänta bara några år så får vi nog en hjärtlungräddningsaktion som försöker återliva, kanske inte T-800, men franchisen igen.

Terminator: Dark Fate återförenar Arnold och Linda och det kanske är tänkt att vara spännande och intressant. Men jag vet inte, jag tycker Linda, i alla fall här, är en rätt så dålig skådis. Hon känns stel och krystat tuff. Arnold är roligare som övervintrad T-800, en sorts Old Man Terminator (lite som Old Man Logan).

De nya personerna som introduceras är bortglömda efter att man har sett filmen. Mackenzie Davis spelar nån form av cybernetiskt förbättrad (bra på tennis?) supersoldat som ska skydda en ung kvinna (Natalia Reyes). En ny terminator spelad av Gabriel Luna är tillbakaskickad i tiden av de onda maskinerna för att elimiterminera henne (och förhoppningsvis Borg-kvinnan på köpet).

Ja, ni ser ju, det är samma gamla visa.

Det förekommer en del lite roliga twistar som jag ibland såg komma och ibland inte. Det höjer filmen en del.

En ganska stor del av filmen utspelar sig i Mexico City och det kändes som att det faktiskt var i just Mexico City. Jag tror att jag snappade upp och uppskattade detta just för att jag har varit i Mexico City på en ganska lång semester där jag inte bodde på hotell utan hos en familj. Miljöerna kändes autentiska, även om det var länge sen jag var där.

Vi får också en del övertydliga prylar t ex när filmen slänger in flyktingar från Mexiko som har det svårt. Ja, det är problematiskt med flyktingar men kanske inte rätt att fokusera på det i den här typen av film? Då rekommenderar jag istället en film som Sin nombre. Dessutom bjuds vi på en på gränsen till parodisk sekvens där människor byts ut mot mer effektiva robotar i en bilfabrik. Subtilt.

Och ändå, trots allt gnäll här ovan, så landar jag på en trea. Konstigt hur saker funkar ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Super Fly (1972)

Mannen med det coola namnet Youngblood Priest är en svart knarkkung i Harlem. Han vaknar upp med en vit älskarinna, drar en lina för att vakna upp ännu mer. När han lämnar lägenheten frågar kvinnan: ”Will you be back soon?”. Först ute på gatan på väg till bilen drar Priest upp gylfen. Han är super fly med andra ord (gylf… fly…) och bra spelad av Ron O’Neal som har ett sofistikerat och underhållande sätt att föra sig.

Priest vill fortsätta vara super fly men i en annan bransch, en laglig bransch. Stick it to the Man, lagligt? Hur ska det gå till? Ja, det är som det brukar vara i såna här filmer. En sista stöt. En sista stöt för att fixa ett avgångsvederlag och startkapital på samma gång.

New York är skitigt, på flera sätt än ett. Det är skitigt på ytan, det är skitigt på djupet. Staden är fylld med ödetomter med stora grushögar efter rivna byggnader. Poilsen är korrupt. Hela systemet är korrupt. Mina tankar går bl a till The Wire (yay!).

Musiken av Curtis Mayfield är otroligt bra. Det förekommer ett stillbildsmontage till tonerna av Mayfields ”Pusherman” där vi får följa kokainets väg från langarna till slutanvändarna. Underbart kanske är fel ord, men det var underbart.

Black Panthers är med också. De vill inte att Priest ska sluta i knarkbranschen utan fortsätta och dessutom vill de få drogpengar och använda dem för att kämpa för sin sak. The Cause. Ja, jag sa ju att systemet var korrupt.

Super Fly känns ganska vågad eller revolutionerande för sin tid. En svart man skäller ut sin vita langare, kallar honom för en ”white honky motherf****r”, och hyr vita lönnmördare för att ta kål på honom. Black power kan man kanske säga. En sak jag fann intressant var hur Priest har en relativt ljus hudfärg. Ja, eller snarare, det jag fann intressant var hur filmen refererade till detta. Priest får höra att han inte är äkta utan en ”white looking n****r”. Ja, jag sa ju att den var vågad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det av YouTube åldersbegränsade kokainmontaget

Baby Driver (2017)

Det finns en hel del att gilla med Edgar Wrights Baby Driver. Den innehåller härliga biljakter. Baby, som Ansel Elgorts rollfigur heter, innehar rejäla bilkörar-skills. Jag gillar hur jag känner att han faktiskt inte kommer att lyckas komma ur de knipor han försätts i. Men han utnyttjar sina omgivningar på kreativa sätt och tar snabba, och rätt, beslut.

Vid ett tillfälle så har våra huvudpersoner en polishelikopter efter sig, och hur i hela friden ska man kunna fly från den frågar jag mig. Det går ju liksom inte att köra ifrån den. Det adresserar filmen direkt efter att jag började undra över det problemet. Sånt gillar jag.

Filmens stadsmiljöer är fyllda med graffiti och gatukonst och det uppskattar jag (nähä!?). Det lyser upp en stad och även den här filmen.

Främst kanske det ändå är kärleken till musiken som lyser igenom. Jag känner igen mängder med låtar som jag har hört i samplingar i hiphop-låtar. Eller, ja, det jag känner är ju den del som samplats, inte hela låten i sig egentligen. Jag älskar att fånga upp såna här saker. Ett exempel är De La Souls ”Say No Go” som använt sig av The Detroits Emeralds ”Baby Let Me Take You (In My Arms)”.

Babys kärleksintresse Debora spelas av Lily James och precis som Baby är hon ett stort musikfan. I en härlig meet cute-scen på ett kafé pratar de bland annat om Becks underbara låt ”Debra”, en låt som jag såg framföras live på Cirkus under en härlig konsert.

Berättarmässigt känner jag igen en del (meta)grepp från Ant-Man som ju Wright var inblandad i från början. Det gäller t ex att man får se nåt hända men dialogen framförs av nån annan à la Michael Peña. Eller att man får se ett skeende berättat på två olika sätt. Kanske även lite vibbar från Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Jag undrar om det är en speciell brittisk stil som det är jag känner av?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tack, YouTube. Beck live på Cirkus 1996.

Girls Trip (2017)

Vem spetsar drinkarna? Tiffany förstås.

Är Girls Trip en svart version av Bridesmaids? Ja, det kanske man kan säga men med brasklappen att jag inte har sett Bridesmaids. Fyra bästa vänner från college (Regina Hall, Queen Latifah, Tiffany Haddish och Jada Pinkett Smith) ska ses igen efter flera år och åka på en partyresa till New Orleans.

Vi känner igen de olika typerna i gänget. Pinkett Smith spelar den ordentliga flickan med familj och barn som tar på sig mormorsklänningen när det ska partajas. Tiffany Haddish, som möjligen fick sitt genombrott här, spelar givetvis en galen tjej med ett språk som får vem som helst att rodna.

Det handlar om sociala medier, vår allt mer stressade värld, klickhysteri och rutten nöjesjournalistik (Regina Hall spelar en kändis, typ den nästa Oprah, som har problem med en otrogen man). Vi bjuds även på vita tjejer som vill hänga med sina svarta tjejkompisar och som lärt sig hur man ska vara cool på Urban Dictionary.

Girls Trip är en rätt så splittrad film med två lägen: 1. Ett allvarligt drama om förlorade vänner och otrohet. 2. En crazy fars med Tiffany Haddish som går bananas. Kommer filmen ha roliga bortklippta scener under eftertexterna? Hell, yes!

Ja, detta är en fars med låg nivå på skämten, blandat med allvar. Jag tycker inte det är jätteroligt men jag gillar att filmen är så vågad som den är. Manusmässigt hänger det knappt ihop. Det känns som att saker och ting sker slumpmässigt. Men jag gillar en hel del och det blev nästan lite dammigt i rummet i slutet under ett tal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Godzilla vs. Kong (2021)

Varför inte beta av ytterligare en MonsterVerse-film när vi ändå håller på. I fredags handlade det om Godzilla: King of the Monsters och idag så drabbar Godzilla samman med Kong, kungen själv i den fjärde filmen Godzilla vs. Kong.

Under inledningen av filmen så känner jag att jag missat en film eller så var jag inte uppmärksam nog under Kong: Skull Island och Godzilla: King of the Monsters. Kong har alltså blivit snäll?! Hmm, ja, det kanske han har varit hela tiden när jag tänker efter, i alla Kong-filmerna. Här är det som vanligt en tjej som bondar med Kong, i det här fallet en väldigt liten tjej istället för t ex Naomi Watts.

Så Kong är snäll, i alla fall mot den lilla tjejen. Sen är det alla onda män (och kvinnor) som vill dra nytta av Kong på ett eller annat sätt. I det här fallet är det vår egen Alexander Skarsgård som vill få hjälp av Kong att slåss mot Godzilla som är på ingång för att göra kaos med människorasen.

Filmen har en alldeles för stor rollbesättning. Förutom Skarsgård har vi Rebecca Hall, unge Julian Dennison (från Hunt for the Wilderpeople), Millie Bobby Brown (från den förra filmen), Brian Tyree Henry (som en visselblåsarpodcastare), Lance Reddick (från The Wire, yay!), Kyle Chandler (även han från den förra filmen) och några barnskådisar till förutom Dennison. Puih.

Vissa av miljöerna i filmen (ja, eller snarare en viss specifik miljö) påminner mig om Avatar eller Jules Verne-historierna Till jordens medelpunkt och Den hemlighetsfulla ön (jag tänker kanske främst på filmen Journey 2: The Mysterious Island med The Rock). Ni vet, en sån där dold jättevärld som gör att man säger ”wow”.

Mot slutet blir det många och långa fajter i stadsmiljö mellan Kong och Godzilla. I slowmotion. Det är inte uruselt, och ibland var det till och med lite roligt med samspelet mellan ungdomarna Brown och Dennison samt podcaster-Henry. En mellanmjölkstvåa blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Godzilla: King of the Monsters (2019)

Har ni hört talas om MonsterVerse? Det är nästan löjligt hur mycket diverse filmbolag försöker skapa nya eller återuppliva gamla filmuniversum. MonsterVerse är filmer med Kong och Godzilla där de slåss mot varandra och andra monster. Den första filmen var den i mina ögon lyckade Godzilla (2014) och den andra var Kong: Skull Island (2017), även den ett lyckat monsterspektakel.

Nu var det dags för den tredje filmen. Skulle det bli tredje gången gillt? Ja, det skulle det. Godzilla: King of the Monsters är nämligen inte speciellt bra. Ett exempel på det som är dåligt är t ex att Ken Watanabe och Sally ”Poppy” Hawkins är med som otroligt grunda forskarfigurer. Efter bara några minuter blir Poppy uppkäkad av ett trehövdat monster (King Ghidorah) utan att det känns överhuvudtaget.

Till det mer positiva hör ganska snygga och gotiska bilder med ett stort monster (Rodan) som satt på en vulkan nånstans i Mexiko. Jag gillade även hur Mothra faktiskt är en larv, puppa och slutligen en fjäril. Jag uppskattade också att Godzilla ser ut som en på två ben gående människoödla snarare än en gigantisk varan. Och så dyker Charles Dance upp, och jag sittdansade lite i soffan.

I slutändan landar jag på en ganska normal tvåa till Godzilla: King of the Monsters. Filmen är lite för komplicerad för sitt eget bästa och har en onödig och krystad twist inslängd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nätrullarna – Belle

Hösten är här och det betyder även att Nätrullarna är tillbaka efter ett sommaruppehåll.

I det nionde avsnittet pratar Johan och Daniel om Mamoru Hosodas Belle, dvs Skönheten och odjuret i modern anime-tappning.

Dessutom tipsar vi om en Vincent van Gogh-utställning värd att besöka och SVT Plays utmärkta utbud vad gäller kortfilmer.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

The Wolf of Snow Hollow (2020)

The Wolf of Snow Hollow inleds bra och lite mysigt. Vi bjuds på en sömning småstad på vintern omgiven av snöiga berg. Snö på film, ni vet. Ett mord sker. Vem är mördaren? En varulv ryktas det om! Den lokale polischefen spelas av veteranen Robert Forster (vila i frid) och hans son John, ytterligare en polis, spelas av filmens regissör och manusförfattare Jim Cummings. John är givetvis frånskild, har alkoholproblem och en dotter han inte kan kommunicera med.

Jag blir inte riktigt klok på filmen. Det är en lättsam skräckis (eller är det egentligen en skräckis?) som aldrig blir spännande för mig. Enligt IMDb ska det vara en skräckkomedi. Nja, jag vet inte om det var så mycket komedi egentligen. I vilket fall så är skräckkomedi en genre som oftast inte funkar för mig. Jag kan liksom aldrig ta skräcken på allvar och då faller filmen platt (och nu snackar jag generellt, inte specifikt om den här filmen).

En sekvens som jag gillade… och nu kommer det kanske något av en spoiler… var när pappa polisen rycker ut och upptäcker sin dotter tillsammans med en snubbe och räddar dem från att bli överfallna av ”varulven”. Som tack från dottern blir pappa John utskälld. Komma här och vara pinsam!

Det förekom lite lustiga grepp, som t ex att skådisarna tittar rätt in i kameran och bryter fjärde väggen. Det peppras även med snabb och smartrolig dialog som jag tyckte överdrevs en aning. Klippningen stack ut ibland med sina lustiga tidshopp. Kanske skulle det bidra det till nån form av stress och förvirring. Jag landar på en stark tvåa i betyg. ”Not great, not terrible” – för att referera till en tv-serie som var läskig på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: