Shivers (1975)

24 februari, 2026 Lämna en kommentar

Shivers är en tidig film från den kanadensiska kroppsskräckmästaren David Cronenberg. Det hela utspelar sig i Starliner Towers, ett modernt och lyxigt lägenhetskomplex utanför Montréal, en sorts all inclusive gated community. Eller ett ”allt inkluderat” grindsamhälle om du föredrar svenska.

Här finns allt du behöver, från restauranger och kemtvätt till ett eget sjukhus och badhus. Men det finns även sånt som du kanske inte behöver, som t ex parasiter som förvandlar de som bor där till sexuella galningar som mest av allt vill delta i orgier. Folk blir vildar som ger efter för sina lustar. Eller är det i själva verket människan rätta men undertryckta natur? Hej, avsnittet The Naked Time från Star Trek: The Original Series!

I inledningen av filmen sker två mord. Det lustiga är att de boende i Starliner Towers inte verkar bry sig nåt speciellt. Jag undrar om det beror på att de flesta av skådisarna är träiga eller om det var ett medvetet val från Cronenberg.

Inget i Shivers är snyggt. Ingen i Shivers är snygg. Det var kul att jämföra med t ex Rollerball från samma år. Där var allt snyggt i mina ögon. Här är allt istället fult och 70-tals-brunt. Kläder, glasögon, miljöer. Fult! Men så hade man ju en låg budget misstänker jag. Och det var så det såg ut på 70-talet. Förutom i Rollerball då, men det var ju en framtidsskildring.

Filmen är udda klippt. Vid ett tillfälle pågår tre scener samtidigt under två sekunder. Man använder även slow motion på ett skönt sätt. Speciellt i slutet som mycket riktigt förvandlas till en badhusorgie som påminde mig om Frankie Goes to Hollywoods video till låten Relax.

Jag fick lite Invasion the Body Snatchers-vibbar. Just hur en efter en förvandlas och att det är i princip omöjligt att undvika. Till slut ger man upp och kanske till och med lockas av dekadensen i att ha gruppsex i en swimmingpool.

Jag tycker mig se att Alien har lånat en del Shivers. Den där parasiten påminner inte så lite om en kombination av en facehugger och en chestburster.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Body Horror, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

Nätrullarna – Bugonia

19 februari, 2026 Lämna en kommentar

Bättre sent än aldrig! Nätrullarnas första avsnitt för året är ute och rullen vi fokuserar på är den galne greken Giorgos Lanthimos senaste film Bugonia.

Utöver det så kommer Johan ridandes på sin ”AI är inte bra”-käpphäst…

…och Daniel pratar om hur man motiverar sig för att titta på film. Att köra igång ett projekt är ett tips. Se alla filmer av en viss regissör t ex.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film Tagged with , , ,

Rollerball (1975)

12 februari, 2026 6 kommentarer

Rollerball är en dystopisk science fiction-rulle som även är en sportfilm. James Caan spelar Jonathan E, stjärnan i sporten rollerball i en framtid där Jordens nationer inte finns längre. Istället styrs allt av ett antal storföretag, precis som i Alien: Earth. I Houston är det the Energy Corporation som styr och de har även ett rollerball-lag där Jonathan är kapten.

Vad är då rollerball? Ja, det är ett sorts gladiatorspel där spelarna åker runt i en oval med skridskor och ska försöka göra mål genom att placera en stor metallkula i ett hål. Spelarna tar hjälp av motorcyklar för att få fart och det går våldsamt till.

The Energy Corporation vill dock att Jonathan ska avsluta karriären eftersom han blivit för bra för sitt eget bästa. Rollerball ska nämligen inte bara fungera som underhållning för massorna utan av visa att individualism är lönlöst i dagens samhälle.

Det är underbart att titta på sf-filmer från 70-talet. Man försöker med alla medel få till en futuristisk stil på allt från typsnitt under förtexterna till arkitektur och kläder. I Houston är det som sagt ett energibolag som styr och de har en brandgul logga. Allt går i brandgult. Lite senare i filmen spelar man rollerball i Tokyo och där är allt gult istället.

Världen i Rollerball är alltså en värld där inga demokratier finns mer. Storföretagen styr all information som kommer ut till befolkningen. Det finns bara en sanning. Istället för nationalsånger så sjunger man the Corporate Anthem vid evenemang. Böcker finns inte mer utan har blivit digitaliserade och sammanfattade av superdatorer. Människorna äter lyckopiller varje dag för att förbli lyckliga. Dystopi!

Intressant det där med flödet av information. I filmen finns bara ett flöde, det som kommer från företaget. En sanning, den som kommer från företaget. Idag finns mängder av bubblor, flöden och sanningar. ”Alla” har sin egen.

Det förekom sekvenser som nästan kändes surrealistiska. Bl a ett märkligt cocktail-party som urartade till en sorts orgie fast utan sex. Gästerna gick senare utomhus och började skjuta med gevär på träd som exploderade. Vad som hände där har jag fortfarande inte riktigt förstått, förutom att det visade societetens bisarra nöjen.

Hur funkade då hittepå-sporten rollerball? Förvånansvärt bra faktiskt. Jag vet att jag förmodligen är ganska ensam om att tycka det. Men för mig var det välgjort, spännande och med regler som kändes på riktigt. Tydligen tyckte de som var med i filmen det också. Mellan tagningar så roade de sig med att spela spelet själva. Enligt filmmakarna så var rollerball en blandning av roller derby, hockey, fotboll, motocross och judo (really?).

Det bilr en stark trea till den dystopi med Soylent Green-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

En kille och en tjej (1975)

4 februari, 2026 6 kommentarer

En kille och en tjej är en tidig film från Lasse Hallström. Jag tror det är hans första biofilm. Manus har han skrivit tillsammans med Brasse Brännström som även spelar huvudrollen som strulpellen Lasse.

Istället för att jobba som journalist som Lasse är utbildad till så delar han ut det som journalisterna skriver. Ja, han är med andra ord ett tidningsbud. Lasse strular runt med diverse tjejer men så en dag träffar han Lena (spelad av en charmig Mariann Rudberg). Nu är frågan om Lasse klarar av löpa linan ut för en gångs skull? Ska de bli ihop på riktigt?

Det här är en film fylld med klassiska svenska skådisar, vissa mer kända än andra. Lena T Hansson, Claire Wikholm, Eddie Axberg, Gösta Engström, Magnus Härenstam (förstås), Tomas Bolme, Börje Ahlstedt, mm.

Filmen är för mig värd att se bara för miljöerna i ett snöigt 70-tals-Stockholm. Lasse är ute och svirar på klubbar med sin kompis Bosse (Christer ”Bonzo” Jonsson). Det droppas sexskämt som om Lasse och Bosse vore tonåringar och det spelas Björn Skifs och ABBA. Apropå ABBA så gjorde ju Hallström alla ABBAs musikvideor och även ABBA: The Movie från ’77.

(Originalmusiken står Två och en flygel-mannen Berndt Egerbladh för.)

Vi får se Televerkets klassiska bilar i brandgul färg, s.k. televerksorange. DN i fullformat, innan det blev en tabloid, flimrar förbi. Det skrivs om IB-affären och Jan Guillou i pressen. Resväskor utan rullhjul!

Jag blev imponerad av hantverket och produktionen som helhet. Det är en film på riktigt med ett smart och lekfullt kameraarbete. Man har tagit hela teamet och åkt till Tunisien och spelat in då Lasse och Lena åker på en charterresa dit. De båda har lite olika uppfattning kring det här med att vara turist.

Till viss del så är filmen en serie korta sketcher med roliga figurer. En är Janne Forssell, radio/tv-personligheten som bl a gjorde Hemma hos tillsammans med Kjell Alinge och den underbara tv-serien Jorden runt ihop med filmfotografen Lasse Westman. Forssell dyker upp med jämna mellanrum och klagar på att folk inte umgås längre.

”Vi pratar ju inte med varandra längre!”
”Ingen bjuder ju hem andra!”
”Alla tittar ju bara i sina mobiler!”.

Jomensåatt.

En kille och en tjej är motsatsen till Roy Andersons Giliap som kom samma år.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Hindenburg (1975)

29 januari, 2026 4 kommentarer

Jag undrar om det är korrekt att kalla The Hindenburg för en BOATS (Based On A True Story). Ja, filmen bygger på de verkliga händelserna kring Hindenburg-katastrofen 1937 men den historia filmmakarna har kokat ihop här känns lite väl osannolik. Men, men, jag taggar den med BOATS-taggen i det här blogginlägget, trots allt.

Filmen inleds och jag tror först att jag tittar på fel film. Vi får se en (autentisk?) journalfilm från 1937 där New York-bor är ute och protesterar mot att Hindenburg skulle komma till USA. De håller skyltar med texter i stil med ”Jesus – not Hitler”.

Efter det följde en liten svartvit minidokumentär, med en fånig berättarröst, om luftfarkostens historia, från de första ballongerna till zeppelinarna. Jag vet inte, det kändes inte som det var rätt film jag hade fått från Cineasterna.

Nu började dock filmen på riktigt och det var ett mysigt och mustigt matinéäventyr som väntade. George C Scott spelar en tysk officer som får i uppdrag att sköta säkerheten ombord på Hindenburg eftersom det finns misstankar om ett eventuellt sabotage.

Förutom Scott så har vi en hel kader med kända skådisar som spelar besättning och passagerare ombord. Främst är väl Anne Bancroft som grevinnan Ursula von Reugen (härligt namn). Jag kände igen många av skådisarna även om jag ofta inte kunde namnen på dem. Det var kul att se en ung René Auberjonois som en korthaj. Auberjonois spelar ju Odo i Star Trek: Deep Space Nine (yay!).

Jag påmindes lite om Titanic. En resa i ett skrytbygge på väg mot undergången som vi vet kommer att komma och med en stor skådespelarensemble.

Hur skulle man göra resan över Atlanten intressant? Ja, man har gjort det till en sorts pusseldeckare där Scott försöker klura ut vem som är förrädaren. Och så har man lagt in en spänningssekvens där skeppets duk spricker och måste lagas. Lite på samma sätt som att man la in en hajattack i Kon-Tiki.

Det är först under den sista kvarten som filmen blir en katastroffilm. Och jag tyckte avslutningen var ganska effektiv och funkade. Man har använts sig av en lite udda klippning med plötsliga stopp i de annars rörliga bilderna.

Filmens regissör är för övrigt Robert Wise som förutom t ex The Day The Earth Stood Still och The Haunting gjort en annan film om ett skepp. Nämligen Enterprise i Star Trek: The Motion Picture (aka The Slow Motion Picture, inget yay! här).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Wild Robot (2024)

26 januari, 2026 Lämna en kommentar

Här kommer en tankeströmsrecension av The Wild Robot. Jag ber om ursäkt för det men så fick det bli den här gången.

Ja, djuren i The Wild Robot är snyggare animerade än i Flow. Ändå tycker jag djuren i Flow hade mer själ. I The Wild Robot har de mer mänskliga drag och människoliknande beteende. Actionsekvenser som man har sett förut. Lite WALL·E-vibbar kanske. Det är inte dåligt alls. Men hur mycket batterikraft har den där roboten egentligen? Den tål dessutom hur mycket stryk som helst. Ah, fy fan, nu är det nån smörig sång under ett flygmontage. Jaha, är det i framtiden och efter en klimatkatastrof? Översvämning, Golden Gate och valar. Jag gillar att de ändå inte ryggar för döden. Åh, nej, en smörig avslutningssång. Grgh. För smörigt för mig överlag. Knappt godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

I’m Still Here (2024)

20 januari, 2026 Lämna en kommentar

I’m Still Here är en typ av film som det finns en del av. Filmer som utspelar sig i en diktatur och där personer som regimen anser vara ett hot försvinner spårlöst. Jag kommer att tänka på t ex Costa-Gavras Missing, filmfestivalfilmen Buenos Aires 1977 och Steve Coogan-rullen The Penguin Lessons. I de filmerna handlar det om Chile och Argentina. I I’m Still Here är det Brasilien i början av 70-talet som är i fokus.

Familjen Paiva lever ett till synes lyckligt liv men militärhelikoptrar som flyger över badstranden skvallrar om att Brasilien styrs med järnhand av en militärdiktatur. Rubens (Selton Mello), pappan i familjen, jobbar i hemlighet i en motståndsrörelse men utan att resten av familjen vet om det. Fast mamma Eunice (Fernanda Torres) och de vuxnare barnen anar nog att nåt pågår.

En dag knackar militären på dörren och arresterar Rubens och tar med honom och han kommer inte tillbaka. Var det sista gången familjen såg honom? Ja, det är det filmen handlar och hur man hanterar det faktum att Rubens är spårlöst försvunnen och man vet inte vad som har hänt. När ska man gå vidare? Ska/kan man gå vidare innan man vet vad som har hänt?

En sak filmen lyckas klockrent med är att återskapa miljöerna och tidsandan i ett brasilianskt 70-tal. Nej, jag var inte där då men känslan jag får säger att det är autentiskt. Kommer ni t ex ihåg när man inte hade resväskor med rullhjul. När man var tvungen att bära väskan i ett handtag. Viss utveckling är bra utveckling.

Man lyckas även få till skildringen av familjen Paiva. De bor i ett fint hus nära stranden och huset är som en karaktär i filmen. Kultur är viktigt. Det läses böcker och det lyssnas på LP-skivor (John Lennon och King Crimson bl a). Samspelet mellan de olika familjemedlemmarna känns äkta. De yngre barnen får inte misstänka att det är nåt som är fel, att pappan verkligen är försvunnen. Mamman och de äldre barnen får ta det på sig. Det finns nåt rörande kring detta.

Gjorde Rubens rätt som inte berättade för Eunice vad han pysslade med? Ja, det är väl också en fråga som filmen brottas med. Det är väl det klassiska: om du inte vet nåt så kan du heller inte avslöja nåt i ett förhör.

I filmens avslutande delar så hoppar vi framåt i tiden till 1996 respektive 2014 och vi får ta del av efterspelet av alltihop. Då insåg jag även att I’m Still Here är en BOATS (vilket jag inte alls hade koll på) och är baserad på en bok skriven av ett av barnen, den enda sonen Marcelo Rubens Paiva. Jag vet inte om den här avslutningen riktigt funkade. Det var lite som att filmen rann ut i sanden när vi lämnade det mustiga 70-talet och hamnade i ett lite mer färglöst 90-tal.

Jo, just det, en sak till som rörde mig var det här med att lämna ett gammalt barndomshem. Det är en märklig och inte helt okomplicerad upplevelse som man (läs: jag) inte riktigt kommer över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The First Omen (2024)

15 januari, 2026 4 kommentarer

Jag gillar den första filmen om Damien, The Omen från 1976. Så trots titeln på filmen det handlar om idag så var den alltså inte först. I vilket fall, filmer med Djävulen, om kampen mellan Gott och Ont är min kopp te. Religiös skräck med demoner som tar folk i besittning, ja, det brukar gå hem hos mig.

The First Omen är en prequel till The Omen. Vad hände egentligen innan filmen från ’76 tar sin början? Ja, det får vi reda på här.

Jag gillade filmens inledning. Den satte rätt mystiska och olycksbådande stämning och hade dessutom två klockrena brittiska skådisar som spelade präster. Charles Dance (alltid bra!) och Ralph Ineson. Ineson kände jag igen direkt från den mästerliga miniserien Chernobyl. Man glömmer inte hans basröst i första taget.

Efter denna prolog inleds filmen på riktigt med att vår unga amerikanska Margaret (Nell Tiger Free) anländer till Italien och Rom för att bli nunna. Hmm, en ung amerikanska som anländer till Italien och bor i en stor mystisk byggnad tillsammans med andra tjejer? Har man tittat på Suspiria tro? Ja, det är ganska uppenbart att Dario Argento är en inspiration. I flera scener bl a en med en taxi går mina tankar till Suspiria med tanke på ljuset och färgerna.

En sak jag uppskattar med The First Omen är att det är en filmfilm. Den är inspelad på plats i riktigt miljöer. Fotot är snyggt och genomtänkt och inte så där platt som det ibland kan vara i Netflix-filmer.

Jag undrar vem Margaret egentligen är eller snarare kommer att bli. Det kanske är uppenbart men som jag upplevde handlingen i filmen så var hon publikens substitut som samtidigt som oss upptäcker vad som pågår innanför klostrets väggar. And it ain’t nothin’ nice.

Nunnor är läbbiga. Så är det bara. Filmen är bra på att använda närbilder på ansikten. Uttrycksfulla ansikten, läskiga ansikten, ansikten utan ögonbryn, ansikten med blonda ögonbryn.

The First Omen är en prequel som funkar. Jag tror det var helt rätt grepp att göra Margaret till publikens substitut som vet lika lite om vad som pågår som vi som tittar. Det gjorde att det fanns en viss osäkerhet kring vilka vägar filmen skulle ta. Samtidigt som oss upptäcker hon sen vem hon egentligen är.

Avslutningen är en epilog som öppnar upp för en till film. The Second Omen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Ugly Stepsister (2025)

12 januari, 2026 8 kommentarer

Som medlem i Stockholm Filmfestival så gick jag faktiskt förra året på en av deras förhandsvisningar. Fast numera är man inte medlem i Stockholm Filmfestival. Nej, nu är man en member of the Stockholm Film Club. Ok, coolt. Eller inte. Det känns mest trött att det ska användas engelska överallt nuförtiden. Haymarket, Mall of Scandinavia, Hometown…

Det var Carl som lurade med mig, och det gjorde han rätt i. Trots att filmen inte levererade så var det mysigt att gå på ett fullsatt Skandia med lite försnack från regissören och manusförfattaren Emilie Blichfeldt och sen efter visningen avhandla filmen med Carl.

The Ugly Stepsister var filmen för kvällen. Och here we go again med engelskan. Det är en norsk film vars titel alltså egentligen är Den stygge stesøsteren. Ok, jag får släppa det här. Drop it!

På senare år har det kommit en del filmer som tagit klassiska sagor men twistat till dem till nån form av skräckisar eller åtminstone historier som berättas ur ett annorlunda perspektiv. Några exempel är Maleficent (som jag sett och gillat), Nalle Puh, Bambi och i viss mån Wicked (som jag sett och inte gillat… musikal). Haha, och nu upptäckte jag att det finns ett TCU, Twisted Childhood Universe.

The Ugly Stepsister är en sorts TCU-film men här har man twistat till det en aning mer och gjort det till en body horror-film. Eftersom filmens titel innehåller en styvsyster så kanske ni har räknat ut att det handlar om sagan om Askungen. Ja, eller i det här fallet snarare om hennes styvsyster.

Elvira (Lea Myren) är avundsjuk på sin vackra styvsyster Agnes/Askungen (Thea Sofie Loch Næss, ja, hon heter så). Elviras mor inleder ett skönhetsprojekt där diverse behandlingar ska förvandla den fula ankungen till en skön svan och få henne bortgift med prinsen. Vi kan väl konstatera att det går så där med den saken. Förresten så var Adam Lundgren rätt så skön som skönhetskirurgen (nåja) Dr Esthétique.

Jag hade ganska roligt under titten på filmen. Elementen med kroppsskräck var bra gjorda och vid ett tillfälle fick jag faktiskt titta bort. Det var för äckligt, helt enkelt. Men som helhet funkade det inte riktigt.

Efter filmen pratade jag och Carl och jag hade ingen stark åsikt varken hit eller dit. ”Den var väl helt ok”, typ. Carl var mer kritisk och då är det lätt att låta sig dras in i det negativa själv.

Under all kroppsskräck så sa nog filmen inte så mycket. Ja, det handlade om skönhetsideal men där slog den in öppna dörrar för mig. Ingen av filmens rollfigurer fick över mig på deras sida. Jag hejade inte på nån, och då är det svårt att ge högt betyg. Jag kände mest nån form av medlidande på distans för framförallt Elvira.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Body Horror, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Wicked (2024)

8 januari, 2026 8 kommentarer

Wicked har ett grundproblem redan från början. Om man, som jag, har sett Trollkarlen från Oz så känns det hela ganska meningslöst från start. Vi vet ju att det finns en grön elak häxa (som tas av daga) och en snäll häxa som är genomgod. Och hela poängen är ju att den elaka häxan från väst är en sorts spegling i Dorothys fantasi av en elak tant i Dorothys verkliga Kansas. Finns det då verkligen nån vits med att se dessa figurers bakgrundshistoria? Vi vet ju redan hur det slutar! Nåväl, ibland är det vägen som är målet.

Resultatet? Mja, inte speciellt bra som väntat. Jag glömde ju i inledningen nämna ett annat grundproblem som filmen dras med. Det är ju en musikal för bövelen och vi vet ju alla vad jag tycker om såna (ja, det finns undantag!).

När sångnumren dyker upp så är det inte nåt jag njuter av. Nej, tvärtom. Ariana Grande (som den snälla häxan Glinda) har en gäll och jobbig röst som skär i öronen. Tur då att Cynthia Erivo som Elphaba (som snart kommer bli elak) är så mycket bättre med en rejäl röst med tyngd i sig. Men sångnumren överlag funkar inte. Musikalmusik är inte min grej (och det kanske är därför som jag gillar Hair).

Handlingen i övrigt känns märklig. Det är lite Harry Potter-vibbar när vi får följa Glinda och Elphaba på en häxskola. Det är lite som en high school-film där Glinda är den populära tjejen med flest följare. Hennes två närmsta är en tjock tjej och en gay snubbe. Så tjock och gay är ok men grön går bort?

Elphaba har en syster också, Nessa, som sitter i rullstol. Under filmens gång funderade jag på om hon kommer att förvandlas till den elaka häxan från öst. Hmm.

Det dyker upp en stilig prins (Jonathan Bailey) och han var en frisk fläkt. Orlando Bloom 2.0 typ fast inte lika trist. Han hade en rätt skön attityd. Ja, fram tills att han inte hade det.

Jag hade inte Orlando-trist under titten så det blir inte en etta. Men filmen lider av prequel-problemet där det ibland känns som att vi ska bocka av olika saker som vi redan vet ska hända. Jaha, där fick Elphaba sin hatt. Jaha, där fick aporna sina vingar. Jaha, där är kvasten. Slutord: jaha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg