Road to Perdition (2002)

Tom Hanks som maffia-hitman! Det är inte så ofta man ser. Tom Hanks som kriminell, bara en sån sak. Den enda andra filmen som jag kommer att tänka på så här spontant är bröderna Coens The Ladykillers, och den är ju iiiiiinte bra. Jag tror inte Hanks funkar i den här typen av roller generellt och det är just därför det är så sällan man ser honom i såna roller. Just Road to Perdition verkar dock vara ett undantag om man ska lita på mig. Och det ska man ju! Min preblogg-text om filmen skrevs i juli 2003.

Jag var nyfiken på denna film som var regissören Sam Mendes nya film efter succén med American Beauty. Den handlar om maffiatorpeden Michael Sullivan som tvingas på flykt tillsammans med sin son undan den maffia han jobbar för efter att resten av hans familj mördats (pga diverse anledningar).

Eftersom Tom Hanks, som inte är min favorit, spelade rollen som maffiatorpeden så var jag lite rädd att det skulle bli dåligt. Lite sliskigt kanske. Men Hanks överraskar (mig). Han funkar som hänsynslös mördare fast med känslor förstås, för sin familj och son. Fotot i filmen är helt underbart. En av de snyggaste filmer jag sett på länge. Historien flyter på bra och är spännande fast man på nåt sätt känner på sig hur det ska slut. Filmen heter ju Road to Perdition = väg till undergång/fördärv. Tyler Hoechlin (född ’87) som spelar sonen kan bli nåt stort. Paul Newman är också mycket bra i sin roll som maffiaboss. Det är förresten den irländska maffian det handlar om, om ni undrar. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Welcome to the Dollhouse (1995)

När blev cringe ett populärt ord för att beskriva extrem andrahandspinsamhet? En av de första filmmakarna som var expert på fenomenet, kanske innan det fick sitt nutida namn är Todd Solondz. När man ser hans filmer, speciellt Happiness, är det bra att ha en skämskudda nära. Min preblogg-text om Welcome to the Dollhouse skrevs i juli 2003.

Denna dramakomedi av Todd Solondz går även under namnet Middle Child och den handlar mycket riktigt om ett mellanbarn. Dawn (Heather Matarazzo) har en yngre syster som är allas favorit och en äldre nördbror som repar med sitt band i garaget. Hon blir mobbad i skolan och hennes enda kompis är en yngre grannkille som är den enda medlemen (förutom Dawn själv) i hennes klubb för ”special people”. När brorsan lyckas få med en poppiskille i sitt band blir Dawn kär, eller snarare besatt (min kommentar: samma sak?), i den äldre snyggingen och kvinnotjusaren.

Jag gillar verkligen Solondz stil som är annorlunda men som man känner igen direkt. Det handlar om hur familjer funkar (eller inte funkar) i det amerikanska förortssamhället. Det handlar om att vara rätt (eller fel). Det handlar om att komma in på college, att inte sticka ut, etc. Welcome to the Dollhouse är en rolig film med Solondz speciella humor som jag känner igen från de senare filmerna Happiness och Storytelling. Av de tre filmerna så är Happiness klart bäst, Storytelling sämst (men inte dålig) och Welcome to the Dollhouse mittemellan. Den är klart sevärd och betyget blir 4-/5. Jag tyckte ibland att Dawn kunde vara nästan för töntig i sina ruskigt töntiga kläder (min kommentar: givetvis helt medvetet av Solondz för att skapa obekvämhet hos tittaren).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den ryska arken (2002)

Den ryska arken var en ganska omtalad film i början av 00-talet. Jag minns att jag först försökte se den när Cinemateket visade den. Jag och en kompis hade tagit oss ut till världens ände, dvs Filmhuset vid Gärdet, i vad vi tyckte var i god tid. Kön ringlade sig dock lång och biljetterna hann ta slut innan vi kom fram till kassan. En tid senare visade den dock igen på Strindbergs Intima Teater (av alla ställen) och där lyckades jag fixa en biljett. Spoiler för Den ryska arken: den är filmad i en enda tagning. På riktigt dessutom, inte som i Alfred Hitchcocks Repet, Birdman eller Sam Mendes 1917. Den enda andra äkta ”en enda tagning”-långfilm som jag kan påminna mig att jag har sett är den tyska Victoria. Min preblogg-text om Den ryska arken skrevs i juli 2003.

Jag har sett Den ryska arken på bio. (Den visas för övrigt på SVT imorgon tisdag upptäckte jag nu. D’oh!) Filmen kan inte har varit helt lätt att spela in. Den är imponerande vacker bitvis och ibland lite tänkvärd. Vad händer/hände med Ryssland? Tillhör Ryssland Europa egentligen, kan man fråga sig?

Trots ovan sagda så fick jag s.k. museum-koma efter en halvtimme. Handlingen består i att ett sorts europeiskt diplomatspöke vandrar runt i det pampiga Eremitage-galleriet i Sankt Petersburg tillsammans med en nutida ledsagare som man aldrig ser i bild men ur vars ögon vi ser det hela. Olika tidsepoker passerar, även vår tid, med nutida besökare som beundrar tavlor. Mja, det blir för mycket till slut. Betyget blir 3-/5. Med nöd och näppe godkänt alltså. (Min kommentar: idag skulle jag aldrig ge 3-/5 till en film som beskriver som  jag gör här, högst 2/5.)

Just det, om jag inte sa det. Filmen är 99 minuter lång och gjord i en enda tagning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Quand tu descendras du ciel (2003)

Idag blir det en gammal preblogg-text om ytterligare en fransk film och om man ska döma av mina intryck så är det inget jag rekommenderar. Jag verkar mest ha blivit häpen hur vissa saker i handlingen inte följdes upp samtidigt som andra saker var övertydliga. Det påminner mig lite om den brasilianska Memory House som jag såg på Stockholm Filmfestival i höstas. Min text om Quand tu descendras du ciel skrevs i maj 2003.

På väg från himlen är en fransk film regisserad av för mig okända nykomlingen Eric Guirado. Tydligen har han gjort kortfilmer innan. Jag såg den på sista dagen av den franska filmfestivalen på Sture (i Stockholm). Den handlar om Jerome som tillsammans med sin mor har tagit över en bondgård efter sin döde far. De har det väldigt knapert ekonomiskt och Jerome åker in till staden för att skaffa ett tillfälligt jobb som kan ge lite pengar. Där träffar han på uteliggare, besöker sin syster som inte pratar med sin mor nåt mer, får ett jobb hos kommunen, träffar en ung kvinnlig journalist, etc. Jerome är snäll och lite naiv och han blir väldigt upprörd när han inser att jobbet delvis går ut på att samla ihop uteliggare (bl a några han lärt känna) och köra ut dem utanför stadsgränsen. Det är borgmästarens idé för att rensa upp inför julfirandet. På jobbet träffar han även Lucien som han blir vän med.

Som ni märker är detta en socialt medveten film och regissören kanske är lite väl tydlig med det. Det blir nästan lite tråkigt. Filmen är ändå lite rolig ibland – bl a har uteliggarna skön svart humor – och det känns skönt med filmer som inte byggs upp av action och specialeffekter som omväxling. Tyvärr följs en del av handlingen inte upp i slutet, medvetet antar jag, men jag gillade inte det. Sen är slutet också lite väl krystat. Jag kan lika gärna avslöja det för ni kommer med 99.9 % sannolikhet inte se filmen. Jerome tar med sig alla sina nyfunna vänner, inklusive systern som plötsligt är kompis med mamman igen, ut till sin gård där alla åker pulka efter traktorn på åkern. En är dock inte med, nämligen en uteliggare som Jerome lärde känna. Han fryste nämligen ihjäl en natt men det kommenteras inte nåt i filmen och Jerome får aldrig reda på det. Förmodligen ska det betyda nåt men jag vet inte riktigt vad. Kanske att vi i slutändan bara bryr oss om oss själva. Nej, tyvärr var det här ingen bra film. Den andra filmen, En kamp för livet, jag såg på festivalen (förutom mästerverket The Pianist) var bra mycket bättre. Men till På väg från himlen blir det bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vägen hem (1999)

Zhang Yimou är en intressant regissör. 1994 gjorde han eposet Att leva som innehöll kritik mot det kinesiska styret. Den filmen blev bannlyst, fick inte visas i Kina, och Zhang förbjöds att göra film under två år. 14 år senare är det Zhang som står som regissör av öppnings- och avslutningsceremonierna under de olympiska spelen i Beijing. Det går fort i landhockey. Min preblogg-text om Vägen hem skrevs i juli 2003.

Jag har sett Zhang Yimous Vägen hem (1999) och den var en besvikelse. Samma år som Vägen hem gjorde Zhang även Vikarien som jag tyckte var en underbar historia om en ung vikarie i en bergsby som åker in till staden för att leta efter en elev som rymt. I Vägen hem berättar en son historien om hur hans mamma och pappa möttes för 40 år sen i den lilla by han nu återvänt till efter att pappan just dött.

Nutiden utspelas i svartvit medan återblicken visas i strålande vackra färger. Det är alltså vackert men tyvärr ack så tråkigt. Vi får se Zhang Ziyi som spelar den unga mamman antingen laga mat eller springa fram och tillbaka med densamma på jakt efter den nya läraren i byn (som är den blivande pappan). Allt till Titanic-lik musik som jag ledsnade rätt snabbt på. Nä, Zhang Yimou, det här var inget vidare. Efter den som jag tyckte gripande Vikarien (se den förresten!!) så har både Vägen hem, som får betyg 2+/5, och nu senaste Hero varit något av besvikelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ressources humaines (1999)

Rackarns vad jag såg mycket fransk film i början av 2000-talet. Just Ressources humaines såg jag på bio och jag slår vad om att den visades på Zita. Zita, denna biograf att både gilla och ogilla. Jag har sett många bra filmer där som t ex Det vita bandet och Take Shelter. Men salong ett är verkligen under all kritik. Det är trångt, varmt, dåligt ljud och dålig luft och om du inte ser upp så kan du förstöra din mobil där. Min preblogg-text om Ressources humaines skrevs i juli 2003 och lämpligt nog hade jag precis blivit uppsagd från Ericsson.

Jag har sett den franska filmen Överflödiga människor (Ressources humaines, 1999). Den är gjord av Laurent Cantet som även gjorde Time Out (L’emploi du temps, 2001) som kanske en del har sett. Precis som Time Out handlar Överflödiga människor om arbete. Sonen, Franck, i en familj kommer hem från studier i Paris för att jobba som praktikant på personalavdelningen på fabriken där hans pappa jobbat i 30 år. Tiderna har varit dåliga och året innan har företaget sagt upp ett antal personer. Franck ska jobba med införandet av 35-timmars arbetsvecka. Han är lite naiv och har sina idéer om hur det ska gå till och hamnar därför mitt i korselden mellan facket och företagsledningen. När han sen upptäcker ett dokument på personalchefens dator som involverar hans egen far får Franck det ännu svårare.

Det här är ingen spektakulär film men den handlar om, så kändes det i alla fall, verkliga människor. Den har liksom många andra franska filmer en dokumentär känsla. Den handlar om stolthet, klasstillhörighet och arbete. Låter kanske som blaha blaha men det är en engagerande film som är politisk utan att vara tråkig. Den kvinnliga fackledaren är en riktig karaktär. Betyget blir 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Western (1997)

Jag noterar att väldigt många av de filmer jag såg under våren 2003 var diverse länders bidrag för Oscar för bästa utländska film. Jag tror att SVT hade ett tema som fokuserade på just detta vid den här tiden. Filmen det handlar om idag har en skådis, Sergi López, i en av huvudrollerna som drygt tio år efter denna film gjorde en minnesvärd insats som den sadistiske kapten Vidal i Pans labyrint. Min preblogg-text om Western skrevs i maj 2003.

Jag har sett en fransk film från 1997 som heter Om tre veckor (Western i original). Den handlar om den i Frankrike kringresande spanskinvandrade skoförsäljaren Paco som efter dvs trassel finner sig liftandes runt i Bretagne med den rysslandsinvandrade vagabonden Nico. Paco har just träffat en tjej men hon ville ta en paus i tre veckor för att de båda skulle utvärdera förhållandet och dessutom stal Nico Pacos bil till att börja med. Därför blev det som det blev.

Det här är en smålustig roadmovie som handlar om att hitta sin tjej och plats i livet. Det är en typisk fransk film med mycket dialog (snackigt skulle man kunna kalla det) men jag tyckte det funkade. En normal 3/5 blir betyget. Sen att den fick juryns pris i Cannes ’97 har jag lite svårt att förstå…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nomadland (2020)

I onsdags handlade det om Chloé Zhaos förra film The Rider. Idag tar vi oss en titt på hennes Oscarsvinnare Nomadland.

Precis som i The Rider älskar jag miljöerna och landskapen i filmen. Det inleds med snöslask och en nedlagd fabrik som tillverkade gipsskivor. Härligt deprimerande och det fick mig att tänka tillbaka på lite urban exploration som jag gjorde på det nedlagda Strå kalkbruk i Sala innan det revs. Fina minnen.

Precis som i The Rider använder sig Zhao av amatörskådisar som spelar sig själva eller versioner av sig själva (det är ju lite svårt att veta det där). Men här förekommer även ”riktiga” skådisar som David Strathairn och inte minst Frances McDormand som ju har huvudrollen och är med i princip i varje scen i filmen.

Just att det är McDormand som är i centrum och rör sig bland vanliga människor gör att filmen sjunker en del jämfört med The Rider. I The Rider kändes allt äkta. I Nomadland får jag ibland en känsla av att amatörerna tycker det är kul att vara med på filminspelning och samtidigt att McDormand inte riktigt passar in, och det känns för mycket att hon är en riktig skådis.

Det blir en blandning av spelfilm och dokumentär som inte riktigt håller ihop för min del. McDormand träffar verkliga personer och liksom triggar dem att börja prata om livet samtidigt som Zhao filmar. Det påminner lite om Borat med den skillnaden att de personer som McDormand träffar vet att det är fejk.

Jag tyckte filmen blev bättre och mer av en filmfilm när vi får några scener som utspelar sig hos McDormands rollfigurs syster. Här blir det en väldig skillnad i känsla eftersom det enbart var riktiga skådisar i just de här scenerna (som jag upfattade det i alla fall). Det var i alla fall ett helt annat spel från de som McDormand träffade.

Som Joel påpekade hos Fripps filmervyer som skrev om filmen tidigare i sommar så hade jag nog också föredragit en äkta dokumentär istället för en wallraffande McDormand.

Swankie var en fin figur. Hon hade cancer och skulle ta en sista tur till Alaska och paddla med svalorna. Jag undrade över om hennes historia var tagen från verkligheten till 100%… Äh, man får helt enkelt släppa de där tankarna och se filmen som vilken film som helst oavsett hur den är gjord och bara uppleva den, eller åtminstone försöka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Rider (2017)

När jag var på skolresa i Finland för länge sen slog jag huvudet i ett element under ett kuddkrig. Det blev en tur till akuten för att sy ihop mig. Under några veckor efter det fick jag duscha med duschmössa tills stygnen var borta, precis som vår rodeoryttare Brady i filmen The Rider. Bradys skador efter en rodeo-olycka var dock betydligt värre än mitt jack som krävde fyra stygn eller så.

The Rider är en udda blandning av poetisk konstfilm, vardaglig realism och dokumentär. Den är skriven och regisserad av Chloé Zhao och känns som en ny typ av film med amatörskådisar som spelar sig själva. Även Sean Baker tycker jag rör sig i samma vatten med sina filmer Tangerine och The Florida Project.

The Rider innehåller en hel del starka scener. Det gäller t ex när Brady (spelad av Brady Jandreau) kollar på YouTube-klipp från när han tävlade innan sin olycka. Förmodligen är det hans syster som har filmat. Jag undrar om han kommer att kolla på olycksklippet?

Ännu starkare och finare blir det när Brady besöker sin vän Lane som har skadats ännu allvarligare än Brady efter en liknande rodeo-olycka (tolkade jag det som men det var en bilolycka i verkligheten).

Allra finast är dock alla scener när Brady jobbar med hästar. Mannen som talar med hästar. Det är tydligt att det här är Bradys kall. Det känns som hästar är gjorda för att Brady ska rida på dem. En scen där Brady tämjer en vild häst är väldigt fin. Jag sitter som på helspänn men känner ett intensivt lugn. Ett fokus. Precis som Brady skulle jag tro.

Efter sin olycka råder läkarna honom att aldrig tävla i rodeo igen. Men finns ett tryck på Brady att komma tillbaka, att komma upp på hästryggen (sic!) igen. Ett sorts macho-tryck. Kom igen, var en man! Back at it. För vännen Lane är det inte ens en möjlighet då han är betydligt värre skadad (förlamad). Jag påminns lite om The Wrestler med Mickey Rourke. När en viss sak är allt är det jobbigt att komma igen om den saken rycks bort.

Landskapet de vistas i är så vackert att det av nån anledning nästan ser ut som kulisser eller matte paintings. Filmen är inspelad i the Badlands of South Dakota. Ett mycket vackert område.

Ursprungsbefolkningen och deras kultur är och har en stark närvaro i området. Brady och hans familj ber en bön för rodeo-kompisen Lane vid en eld och det känns som en urceremoni. Intressant hur det här är en naturlig del av allas kultur.

D’oh! Nu när jag läser på lite mer om filmen igen ser jag att alla huvudpersoner är av Lakota-folket och att filmen är inspelad i indianreservatet Pine Ridge. Ja, inte så konstigt då att deras kultur förekom i filmen. Jag blev nog lurad av skådisarnas namn. Jandreau, det låter ju kreolskt. Alla skådisarna som förekommer i filmen spelar för övrigt i princip sig själva.

En liten brist i The Rider kan vara att den har lite för lite av en story. Samtidigt kan den inte ha mer story för då blir den nåt annat, nåt den inte är. Kanske är det här egentligen en dokumentär. Eller? Det blir luddigt det hela. Frågan är om jag ger filmen en fyra trots mina svaga invändningar vad gäller formatet. Ja, ni ser svaret nedan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vivre me tue (2002)

På samma franska filmfestival där jag såg Polanskis The Pianist såg jag även dagens film, Vivre me tue eller En kamp för livet som den fick heta på svenska. En kamp för livet, really?! Den här gången väljer jag att använda originaltiteln på mitt inlägg eftersom jag tyckte den franska titeln funkade bättre. Men jag förstår att man valde en annan titeln på svenska än en direkt översättning. ”Att leva dödar mig” kanske inte riktigt funkar? Eller, jo, det gör väl även om det låter lite styltat. Min text om Vivre me tue skrevs i maj 2003.

En kamp för livet är en fransk film i regi av Jean-Pierre Sinapi som handlar om två bröder i Frankrike med marockanska föräldrar. Den ene brodern, Paul, är högutbildad men har svårt att få ett ”riktigt” jobb och försörjer sig som pizzabud samtidigt som han drömmer om att bli författare. Den yngre brodern, Daniel, är besatt av bodybuilding och använder steroider för att få muskler. Filmen skildrar bådas försök att hitta sin plats i tillvaron.

Samtidigt som filmen är rätt så rolig så är den också allvarlig och tar upp så ovanliga frågor som t ex ”vad är meningen med livet?” och ”ska jag ljuga för mig själv?”. (Min kommentar: haha, jag hoppas jag är ironisk här med tanke på ordvalet ”ovanliga”?!) Den fick mig att tänka lite på Akira Kurosawas Ikiru – Att leva. Den blir dock aldrig riktigt intensiv och delar av slutet kändes lite krystat. I slutändan blir det ändå godkänt och således 3/5 i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: