The Trip to Italy (2014)

28 maj, 2023 Lämna en kommentar

Den första The Trip-filmen har jag gillat och skrivit om på bloggen tidigare. Nu är det dags för uppföljaren The Trip to Italy. Precis som den första filmen så bygger det hela på en BBC-serie som man klippt ner till långfilmsformat. Vi rullar igång i ett snabbt tempo. Efter en minut och tio sekunder är vi redan i Italien och imitationerna kan dra igång. Steve och Rob betar av Michael Caine, Al Pacino, Tom Hardy (Bane) och Christian Bale (Batman). Filmen igenom växlar vi dock mellan humor och djupaste allvar. Det handlar om livet och döden. Ett citat: ”En dag kommer du ligga naken på en bår med en namnbricka runt din stortå”. Happy times. En bit in får killar… gubbarna sällskap av två tjejer och då går de ju givetvis helt bananas i sin iver att överträffa varandra i sina imitationskonster. Nu bjuds vi på klassiker som Marlon Brando och Robert de Niro. Italien-resan är inte lika bra som The Trip men värd en titt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Peter Rabbit (2018)

26 maj, 2023 3 kommentarer

Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.

Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).

Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.

Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.

Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.

Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.

Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.

Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).

Mm, det är ganska bitsk humor. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Paddington 2 (2017)

24 maj, 2023 2 kommentarer

I söndags handlade det om den första Paddington-filmen och nu är det följaktligen dags för uppföljaren med den fantasifulla titeln Paddington 2. Vår favoritbjörn bor kvar hos den snälla familjen Brown, vill köpa en present till sin tant Lucy, och skaffar därför en radda jobb. Precis som i första filmen är det lite för snällt och politiskt korrekt med ett multikulturellt kvarter men där vi har en ond rasistisk person. Han är OND. Men det är ju en barnfilm, jag glömmer det hela tiden. Främst går filmen ut på att Paddington trasslar till det i form av visuella gags och hamnar till slut i fängelse. I finkan?! Really?! Lite The Grand Budapest Hotel-vibbar här (för övrigt Wes Andersons enda riktigt bra film). Alla fångar är snälla tjuvar, klädda i samma färgglada och randiga fångdräkter. Film nummer två är snäppet bättre än ettan. Det är mer karaktärsdrivet och inte lika många övertydliga poänger. Och ja, det blev dammigt i rummet när tant Lucy kom till London (spoiler!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Paddington (2014)

21 maj, 2023 4 kommentarer

Under filmens första tio minuter hinner man vara så politiskt korrekt att det nästan blir löjligt. Vi hinner med skövling av regnskogen, båtflyktingar och tiggare. Det blir kanske inte övertydligt men för mycket på en gång. Jo, förresten, det blev övertydligt. Paddington var för mycket av ren barnfilm för min smak. Det bjuds på en radda visuella gags snarare än en historia. ”Katten på råttan, råttan på repet”-humor kan man kalla det. Jag blir påmind om Pee-wee’s Big Adventure, Wallace and Gromit och Wes Anderson. Där tror jag att jag fångar känslan rätt bra, och det är inte riktigt min stil (även om delar är det). Nicole Kidman spelar en typisk barnfilmsskurk som påminner om Magica de Hex. Ja, jag förstår, det är en barnfilm men när Paddington under en del av filmen är uteliggare och får mat av en vakt vid Buckingham Palace samtidigt som ”Rule, Britannia!” spelas… Ja, jag är nog snäll när jag delar ut betyget 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Summer of Soul (2021)

19 maj, 2023 4 kommentarer

Billy Davis Jr och Marilyn McCoo från The 5th Dimension reagerar på sig själva

Summer of Soul är en musikdokumentär som kom till på ungefär samma sätt som månresedokumentären Apollo 11. Båda bygger nämligen på filmmaterial inspelat under sommaren 1969 som sen föll i glömska och hamnade i ett arkiv i en källare. Många år senare återupptäcks filmrullarna och sätts ihop till två underbara dokumentärfilmer.

Summer of Soul skildrar en musikfestival i Harlem, New York (the Harlem Cultural Festival) som ägde rum under the summer of ’69 med artister som Stevie Wonder, B.B. King, Mahalia Jackson, Nina Simone, The 5th Dimension, Gladys Knight & the Pips, Mavis Staples, Sly and the Family Stone och The Chambers Brothers.

Inledningen av Summer of Soul var inte klockren. Jag tycker inte vi får fokus på varken musiken eller politiken. Filmen hoppar mellan de båda ämnena på ett rörigt snarare än smart sätt.

En bit in tar dock musiken helt över, i alla fall för mig, och jag sveps in i filmen och häpnar inför kraften i musiken. Vi bjuds på en rad olika stilar av svart musik: rock, pop, soul, R&B, funk, jazz, blues och gospel.

Mycket gospel blir det, och jag trodde inte jag gillade gospel egentligen. Men här var det nåt med rösterna från Mahalia Jackson och Mavis Staples som gjorde att jag började gråta. Det där händer ibland: att jag börjar gråta i princip enbart av en röst. En gång det hände var när jag såg Lisa Ekdahl på Stockholm Jazz Festival på Skeppsholmen i början av 2000-talet.

The Chambers Brothers är med, helt okända för mig, och de påminner en del om tidiga Funkadelic (funky rock, typ). Det är lustigt det där. Jag känner till ett visst gammalt band (Parliament-Funkadelic i det här fallet, mitt favoritband) och tror kanske nånstans att de är unika men de är ju ett resultat av sin samtid. P-Funk har även, främst i Parliaments skepnad, använt sig en hel del av gospel i sina sånger men twistar ofta till det så att det handlar om rymdvarelser snarare än om Gud.

En briljant grepp filmen använder sig av är YouTube-fenomenet ”reaction videos”. Man låter två medlemmar av The 5th Dimension för första gången titta på filmerna från sin egna spelning på festivalen. De blir berörda när de minns tillbaka. The 5th Dimension gjorde pop som the black community tyckte var för vit. Här får de spela inför en svart publik som älskade dem.

Apropå det här med vitt och svart så var nog Sly and the Family Stone en föregångare. Sly hade i sitt band kvinnor (som spelade trumpet!) och vita snubbar som spelade trummor och sax. Tydligen var detta inte vanligt på den här tiden. Jag noterade även att The Chambers Brothers hade en vit trummis. Music unites. Ja, jag tror faktiskt det. Eller hoppas. I’m a softy.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 5, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hallåhallå (2014)

17 maj, 2023 Lämna en kommentar

Jag gillar Maria Bloms filmer. Det handlar om ganska enkla filmer som ändå inte blir simpla. Masjävlar och Nina Frisk har det handlat om tidigare på bloggen. Idag blir det lite kort om Hallåhallå. Som vanligt handlar det om en person som liksom fastnat i livet, eller åtminstone inte känner sig helt nöjd med tillvaron. Maria Sid spelar finlandssvenska sjuksyrran Disa som bor i Falun. Hon är skild från en man som hittat en ny kärlek medan hon själv tragglar hon på. Jag tyckte Hallåhallå var mysig, varm, vemodig, rolig och lagom tänkvärd. Anledning till att den funkar stavas nog främst Maria Sid. Precis som i Nina Frisk har vi en rolig och jobbig mamma och hon spelas precis som där av Gunilla Nyroos. Även Ann Petrén som Disas frispråkiga kollega bjuder på en del komiska små pärlor. Jag skulle kunna kalla Maria Blom för Sveriges Nicole Holofcener även om jag bara sett en Holofcener-film. Nåväl, nog sagt om Hallåhallå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Nina Frisk (2007)

14 maj, 2023 2 kommentarer

Nina Frisk är Maria Bloms uppföljare till succén Masjävlar (2004). Återigen ser vi Sofia ”Saga Norén, länskrim, Malmö” Helin i huvudrollen som även är en titelroll i det här fallet.

Filmen är en klassisk romantisk komedi som ändå bjuder på lite mer än de vanliga vändningarna som brukar förekomma i den typen av film. Vi bjuds på en del roliga och tänkvärda insikter vad gäller relationer inom en familj: mamma/dotter och bror/syster är det mest fokus på här.

Titelrollens Nina lever i nåt sorts limbo och är mest nöjd (tror hon) när hon partajar och jobbar som flygvärdinna på 10 000 meters höjd och därmed slipper sin jobbiga familj.

Givetvis träffar hon en snubbe (en jordnära cykelhjälmsman som Crescent-skjutsar sin lille son till dagis). Tycke uppstår. Komplikationer uppstår. Man löser det. Sen kommer ett jättejätteproblem som riskerar att avsluta relationen. Löser man det? Ja, påven har fortfarande en lustig hatt.

Bitvis undrar jag om det här är en reklamfilm för Hammarby sjöstad. Många drönarbilder blir det. Eller om det är helikopterbilder? Var det vanligt att drönare användes under filminspelningar redan 2007? Jag kom nu att tänka på Hypnotisören som hade grymt snygga och vintriga flygbilder på Stockholms innerstad.

Ninas nya kille spelas av Daniel Götschenhjelm som är Sofia Helins man upptäcker jag nu! Haha, vad såg hon i honom frågar jag mig?! Daniel är säkert jättetrevlig i verkliga livet men som skådis var han verkligen inte bra. Han pratar som en robot som försöker verka mänsklig. Daniel slutade förresten med skådespeleriet 2010 och sadlade om till präst. Good for him. Eller snarare God for him.

Det förekommer kanske lite för många krystade referenser till flygresor. Det är turbulenta relationer med luftgropar hit och kraschade förhållanden dit. Jag vet, jag borde uppskatta det men ordvitsar funkar sällan nedskrivna; de ska komma spontant i stundens ingivelse.

Jag gillar ändå filmen som helhet. Det är en svensk romantisk komedi som tar lite annorlunda rutter och som flyger hela vägen utan att mellanlanda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Tár (2022)

12 maj, 2023 4 kommentarer

Under titten på Tár dröjde ett bra tag innan jag verkligen sjönk in i filmen och lät den omsluta mig. Men ibland tar (ehe) det ju tid och när jag väl kapitulerat så känner jag att det är värt insatsen.

Det hela är väl på ytan en #MeToo-historia där Cate Blanchetts beryktade dirigent Lydia Tár utnyttjar sina orkesteradepter. En sorts uppgång och fall-historia, även om vi inte får ta del av uppgången utan träffar Lydia när hon redan är på toppen.

Jag tycker filmen är lite luddigt berättad, by design förstås. Jag vet inte om det var mig det var fel på men jag hade svårt att hålla reda på vem som var vem och de inblandade personernas relationer. Assistent, sviken älskarinna, fru, dotter.

Jag sympatiserade inte med nån av filmens rollfigurer vilket kanske bidrog en del till känslan av distans under de två första timmarnas speltid. Ändå fann jag mig till slut, kanske inte trollbunden av, men indragen i filmens bitvis surrealistiska värld.

Lydia går i en (mar)drömsekvens omkring i en övergiven fabriksbyggnad och såna miljöer älskar jag. Ja, ibland räcker det med en sån liten miljödetalj för att en film ska få över mig på sin sida.

Om jag ska dra några referenser till andra filmer så kommer jag att tänka på några av Ingmar Bergmans filmer som utspelar sig i musikvärlden som t ex Till glädje och Höstsonaten. Jag fick även vibbar av Blå är den varmaste färgen; det är nåt med det lösa berättandet tror jag, en sorts europeisk stil. Apropå europeisk så kom jag även att tänka på både Roy Andersson och Ruben Östlund.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Ip Man 3 (2015)

10 maj, 2023 Lämna en kommentar

Tyson vs Yen

I söndags skrev jag om Ip Man 2, uppföljaren till den första Donnie Yen-filmen om den kinesiske folkhjälten Ip Man. Idag blir det en kort tankeströmsrecension av den tredje filmen i serien. På fredag kommer förhoppningsvis en text om den fjärde och sista filmen.

Jaha, Bruce Lee dyker upp i filmen för att få träning. Man ska väl tycka att det är lite coolt. Nu fick han ju faktiskt träning av Ip Man på riktigt så, ok då. Lite udda träning är det när han ska sparka på cigaretter. Och så Lees grej med näsan. Det är tydligen ett känt manér.

Filmen är smörig och sentimental. Herr Ip är snäll, men cool.

Hahahahaha, Mike Tyson! Helt galet! Tyson spelar en gangsterboss. Han är en usel skådis givetvis och pratar nästan bättre kantonesiska än engelska.

Filmens kvinnosynen är patetisk. Kvinnor ska endast beskyddas, bli sjuka, vara sköra, diska, laga mat och bli sura för att mannen är borta på kvällen. Britter är djävulen, de utländska djävlarna.

Fajten som börjar i hissen mot killen i den turkosa pyjamasen är nog den bästa. Tänk om filmmakarna lagt lika mycket krut på manus som man har gjort på fajtingscenerna. Det hade varit nåt det. Som det är nu så känns filmen otroligt gammaldags, rasistisk och nedlåtande mot kvinnor.

Att blanda in fruns sjukdom passar inte alls in i resten av filmen, som är ganska tramsig. Fel tonalitet som Fripps filmrevyer-Henke skulle ha sagt.

Det är lite lustigt att det i eftertexterna står att likheter med verkliga händelser och personer är en slump. Det är ju faktiskt en biografifilm. Eller inte då, tydligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ip Man 2 (2010)

7 maj, 2023 Lämna en kommentar

Uppföljaren till Ip Man tar oss från Foshan till Hongkong dit Ip Man (Donnie Yen) flytt med sin familj. Det är knapert för Ip Man. Ingen vill gå med i hans martial arts-klubb. I den första filmen var det japanerna som var skurkarna. I Ip Man 2 är det, eftersom vi befinner oss i Hongkong, förstås britterna som är filmens ”nazister”. Det är alltid något av en ögonöppnare att se västerlänningar (som inte är nazister) framställda som stereotypa och superonda skurkar. Historien är den vanliga. Ip Man lär ut självförsvar, att man inte ska slåss, men så slutar det förstås med att han… slåss. Det var kul att se Sammo Hung som en lokal martial arts-konkurrent till Ip Man. Kvinnorollerna? Underkänt! Ip Mans fru är gravid (lämpligt) och kan inte ens hämta vatten från pumpen själv enligt herr Ip. Avslutas filmen med en stor fajt där Ip Man möter en gigantisk brittisk boxare med svart tandskydd à la Ivan Drago? Ja, påven har en lustig hatt. Alla filmens vita skådisar är för övrigt usla men det är nästan så att man vant sig vid det och därmed felaktigt bortser från det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: