F9 (2021)

30 januari, 2022 4 kommentarer

Jag gillar de flesta filmerna i The Fast and the Furious-serien. Visst har det funnits några bottennapp (ja, jag tittar på dig Tokyo Drift) men överlag är det underhållande over the top-filmer som gör sig bäst på bio. Jag har t.o.m. varit så hängiven att jag ägnat ett bloggtema åt att lyssna på Vin Diesels mörka stämma prata om #family. Serien har gått från producera heist-filmer i ganska liten skala (stulna dvd-spelare!) till att vara larger than life och mer lik Mission: Impossible-filmerna än Point Break.

De bästa filmerna (eller mest underhållande kanske man ska säga) i serien har för mig varit Fast Five och Furious 7. Bespottade 2 Fast 2 Furious är inte bra men inte såååå dålig som ryktet säger (”Ejecto seato, cuz!”).

Nu var det dags för den nionde (sic!) filmen i serien. Den har fått den klatschiga titeln F9. Ja, varför göra det svårt för sig?

Oj, oj, det börjar inte bra det här. Inledningen är en smörig, sentimental tillbakablick där vi får träffa både Doms pappa och bror. Det skär sig mellan bröderna, rejält. Efter denna ganska märkliga inledning (jag tänker på Doms brors något ologiska agerande) så hoppar vi till en lugn(are) nutid där Dom slagit sig ned med barn och Michelle Rodríguez på en gård ute på landet. Lugnet kommer givetvis inte bestå. Doms bror Jakob (John Cena) är ute efter hämnd! Vänta, hämnd?! För vad? Som sagt, Jakobs motiv är för mig oklara.

Tyvärr är fortsättningen inte speciellt mycket bättre. Det är smörigt, såsigt, lökigt, mycket cgi-action och inga Joel moments. Det är macho. Macho på ett dåligt sätt. Det förekommer en biljakt i en djungel som är trist. Ungefär lika trist och fylld med cgi som den i Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Varför finns det till synes breda landsvägar mitt i djungeln?

Vi får stifta bekantskap med en magnetisk lastbil. Allt som har med denna lastbil att göra är ologiskt. I början vill filmen visa upp en massa coola effekter när alla möjliga metallföremål, stora som små, dras till den. I slutet så är det plötsligt bara en enda bil som attraheras. That’s one sophisticated lastbil. Eller det kanske var en buss eller husbil när jag tänker efter.

Nej, det här var skräp. Det är dålig action, dåliga skådisar, dåli… inget manus. Jag blev inte underhållen alls och då har ju filmen misslyckats kapitalt. Det enda som hade kunnat rädda den hade väl varit att se den på bio med Joel. Och slutligen, nämnde jag att Tyrese och Ludacris kör bil i rymden? Inte? Ok, då gör jag det nu. Löjligt orimligt!

Och slutligen, igen. Han dyker upp också. Han? Vem då? Han! Orimligt löjligt.

tiresep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7
The Fate of the Furious
Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw

Filed under Action, Betyg 1, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bumblebee (2018)

24 juli, 2019 2 kommentarer

När Transformers-filmerna kommer på tal så tror jag hela tiden att jag har sett fler filmer i serien än jag har gjort. När jag nu kollar upp hur det verkligen ligger till så visar det sig att jag bara har sett, och avskytt, den första filmen. Jag fick liksom nog efter den. I min recension avfärdar jag den som rent trams och döper om filmen till Tramsformers.

Nu har jag ändå, på något märkligt sätt, sett spinoff-filmen Bumblebee och därmed med nöje hoppat över de tre (eller fyra?) uppföljarna som kom efter den första filmen.

Anledningen, eller anledningarna, till att jag tog mig an (eller avnjöt, kan man ju hoppas) Bumblebee var tre: 1. Michael Bay regisserade INTE; 2. Hailee Steinfeld, från The Edge of Seventeen, spelade huvudrollen; 3. Filmen hade fått en del fin kritik.

Filmen börjar på noll. Vi är på robotarnas hemplanet och det är cgi-krig mellan de goda och de onda robotarna. Det är urtrist, och hade filmen fortsatt så här så hade det blivit en etta. Men sen när Charlie, spelad av Hailee Steinfeld, kommer in i bilden så lyfter sig filmen en del. Det blir en riktig film med rollfigurer att bry sig om.

Trots att filmen blir bättre när den blir mer jordnära (bokstavligen) måste jag ändå säga att jag är aningen less på den här 80-talsnostalgin som förekommer i var och varannan film eller tv-serie nuförtiden. I Bumblebee gäller det speciellt musiken. Det bara radas upp en massa låtar. Det känns krystat och oorganiskt. Lite som i Suicide Squad.

Nördar i filmer som ser ut som fotomodeller är tydligen fortfarande gångbart. Jag tänker på killen som tafatt uppvaktar Charlie. Riktigt pinsamt blev det när Charlie vill låna hans skjorta när de är ute och åker bil. En obegriplig scen.

Som helhet är Bumblebee en helt ok film som funkar hyfsat men inte fullt ut för mig. När Charlie ska väcka Bumblebee till liv med elstötar ungefär som när en människa fått hjärtstopp så blir det övertydligt och lökigt. När hon senare ska krama metallkonstruktionen Bumblebee så blir det pinsamt. Jag vet inte, jag kanske borde se The Iron Giant istället?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Alltid kul att se The Wire-skådisar i filmer! Den här gången var det Glynn Turman, som ju spelar borgmästaren i The Wire.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: