Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

12 augusti, 2020 4 kommentarer

Nu: Oj! Jag skulle ju lägga upp ett inlägg om Hobbs & Shaw-spinoffen i Fast & Furious-serien imorgon kom jag just på nu (kvällen innan). Det får bli en furiös speed-recension, vilket väl är passande. Fast (ehe) så mycket bilåka är det väl egentligen inte i Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Ja, det är den onödigt komplicerade titeln på filmen.

Det första jag noterar är att jag inte alls gillar musiken. Den sticker ut och tar för mycket plats. Jag ser i mina anteckningar att jag tar till kraftord som ”jag hatar användandet av musik”. Låtarna bara kommer in från vänster och så ska det vara som en liten musikvideo. Jag får samma känsla som när jag såg Suicide Squad. Det är som en spellista från en robot. Den inledande balladen var bara bisarr.

Filmen handlar om… wait for it… #family. Vem kunde ana? Apropå familj så spelar härliga Helen Mirren Shaws mamma. Var Mirren med i nån av de tidigare filmerna? Jag minns inte.

Det blir även fokus på Hobbs familj på Samoa. Ja, hela slutdelen av filmen utspelar sig där till och med där. Här fick jag lite vibbar av De sju samurajerna när byborna med hjälp av proffsen Hobbs och Shaw ska skydda sig mot elaka banditer som anfaller.

Ingen av actionscenerna engagerar mig riktigt. Jag tycker cgi-effekterna ofta skiner igenom. Givetvis kan jag inte låta bli att jämföra med den robusta och handfasta känslan som finns i de senaste Mission: Impossible-filmerna. I Hobbs & Shaw får jag ingen sån skön filmfilm-känsla.

Varför alla dessa populärkulturella refenser, till Sagan om ringen och Game of Thrones?! Det tillför ingenting för mig. Det känns bara som att man försöker göra Deadpool. Problemet är bara att detta inte är Deadpool och då kändes det bara ditstoppat, onaturligt.

I mina anteckningar skriver jag att filmen är för bro-ig. Bro-ig, haha. Broey på engelska. Jag nämner att Devindra (från /Filmcast) tycker att The Mandalorian är bro-ig. Jaha, jag undrar på vilket sätt han menar då? För jag tycker inte The Mandalorian är bro-ig. Hur skulle den vara det? Däremot är Hobbs & Shaw bro-ig på ett för mig tydligen störande sätt.

Jag tror helt enkelt det är så att humorn inte helt föll mig på läppen. Och då är det ibland svårt att förklara vad det är som inte stämmer. Men det förekommer även en form av våldshumor som jag har svårt för, bl a en scen som involverade en tegelsten. Det funkar inte för mig.

Regissören David Leitch, vad har vi på honom? Ja, men titta, han var med och regisserade den första John Wick-filmen ihop med Chad Stahelski och sen gick han vidare och gjorde den trevliga Atomic Blonde. Han borde med andra ord ha bättre koll på fajting och action. Men filmen kanske blev för stor honom så att han liksom tappade sitt personliga grepp om den.

30 minuter senare: Klar!

Och, ja, innan nån kommenterar det: David Leitch regisserade Deadpool 2.

tiretiresep

Det här inlägget visade sig vara perfekt tajmat med Henke och Joels poddsnack om Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Lyssna här eller där du hittar dina poddar.

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Meg (2018)

9 januari, 2019 4 kommentarer

Under slutet av 2018 satte jag ihop en lista på science fiction-filmer som kom ut under 2018 som jag fortfarande inte hade sett och som kanske eller kanske inte var värda att se.

När jag googlade runt på the interwebs så dök The Meg upp på några listor och kallades för en science fiction-film. Jaha, jag trodde det var en haj-film? En haj-film som jag inte hade hört speciellt mycket gott om heller för den delen. Men jag gillar ju science fiction och den tillhörde ju den genren enligt IMDb. Så jag tog en rövare och kollade på den.

The Meg visade sig faktiskt vara en film som innehöll en del vetenskaplig fiktion. I filmens manus har man fantiserat ihop att Marianergraven är täckt av ett lager med vätesulfid (usch!) och att man därför inte insett att djuphavsgraven är djupare än man hela tiden trott. Ett forskningsteam ger sig ner för att undersöka vad som finns under svavelvätet. Vad hittar man, och än viktigare, vad är det man släpper lös? Muahahaha.

Alla scener som utspelar sig under havsytan var totalt värdelösa. Allt är mörkt, grumligt och förvirrat. Det känns som att man försökt dölja en begränsad cgi-budget genom att göra skeendet… mörkt, grumligt och förvirrat. Det är ju lite synd och märkligt då filmen handlar om en förhistorisk jättehaj.

Det förekommer en liten unge i filmen, en barnskådis som spelar dottern till en av forskarna. Detta brukar ju vara ett givet störningsmoment men inledningsvis funkade hon förvånansvärt bra. Eller kanske snarare, störde förvånansvärt lite. En bit in i filmen utbrister dock Jason Stathams tuffe dykare ”This is possibly the worst moment of my life!” efter att ungen i en oerhört krystad scen försöker hooka upp sin mamma med The Stath. Ja, och det var även filmens värsta ögonblick.

Filmen är väldigt förutsägbar och använder en mängd filmiska ”knep” som vi sett tusen gånger tidigare. Ett exempel är när en ”smart” rollfigur hela tiden inser faran före alla andra pellejönsar och skriker ut ”Kill the lights!”, ”No vibrations!”. Det blir mest komiskt.

The Meg är en märklig blandning av amerikansk blockbuster och kinesisk melodram. Av nån anledning så funkade just detta för mig.

Jag kom att tänka på en kinesisk tv-serie (från 90-talet (?), som SVT visade) som utspelade sig bland anställda på ett stålverk och som utspelade sig under den kulturella revolutionen. Det var en klassisk melodram med stora känslor. Vi bjuds på lite av samma vara även här, speciellt när det gäller relationen mellan den kvinnliga forskaren och hennes pappa.

The Meg är inte en bra film men den märkvärdiga mixen av stilar gör att den inte är helt förglömlig och i slutändan tyckte jag den var sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Fate of the Furious (2017)

13 maj, 2017 4 kommentarer

För några år sen tittade jag igenom och skrev om alla tidigare Fast & Furious-filmer i ett projekt som betades av en kvarts mile i taget. Det hela skulle avslutas med en gloriös visning av den sjätte filmen på bio. Fast den där visningen blev inte så gloriös som jag hade hoppats på eftersom jag inte, som Sofia brukar säga, kom överens med filmen. Den dikeskörningen åtgärdades dock med film nummer sju i ordningen som jag såg tillsammans med en skrattande Joel och en road men lite mer dämpad Henke. En härlig visning, och en härlig film.

Nu är turen kommen till den åttonde filmen. Man undrar ju om serien kommer upp till tvåsiffrigt. Inte så vanligt i filmvärlden, eller? Men som jag förstått det så är det väl det som är tanken.

The Fate of the Furious inleds på ett helt underbart sätt i Havanna där de, Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) alltså, är på smekmånad. Dom blir utmanad på ett lopp efter att hans kusin hamnat i trubbel med den lokale kappkörningskungen. Med ett vrak till bil ska Dom tävla mot öns snabbaste bil. Det kan ju bara gå på ett sätt, eller hur? Jag sitter med ett stort leende på läpparna. Hela sekvensen i Havanna är mysig, glad och rolig, som det ska vara på smekmånad.

Allt är frid och fröjd för Dom. Men så träffar han av en slump (not!) på Charlize Therons rollfigur i en av Havannas gränder. Efter deras möte beter sig Dom märkligt. Att nåt är fel blir uppenbart när Dom under ett uppdrag prejar agenten Hobbs (Dwayne Johnson) av vägen och drar iväg med det föremål som teamet precis heistat till sig.

Charlize Therons rollfigur visar sig vara hackerterroristen Cipher (nähä) och föremålet som Dom levererat till henne är en manick som kan generera en mycket kraftig elektromagnetisk puls. Pulsen är tydligen så kraftig att den kan slå ut elektroniken i en hel… låt oss säga… rysk flottbas med ubåtar. Ja, Cipher är som tagen ur en Bond-film.

Det är dags för teamet, minus Dom, att samlas för att hitta Cipher, sätta käppar i hjulet för hennes planer samt ta reda på varför Dom har gått över till den mörka sidan där man inte uppskattar sin #family.

Mannen bakom hiphop-biopicen Straight Outta Compton, F. Gary Gray, är den som fått uppdraget att regissera Fast & Furious 8 (som den tyvärr får heta i Europa). Om du har sett Straight Outta Compton så vet du att du kommer få en snygg film med en maffig over the top-känsla och en hel del slow motion.

Och, ja, vi får en maffig over the top-känsla. Men du får även en hel del mysiga scener med gänget samlade för få reda på sitt uppdrag, smida planer och gnabbas med varandra. Jag tyckte nog att dessa scener samt prologen var filmens bästa.

Det som ska vara filmens höjdpunkter rent actionmässigt funkar inte fullt ut. Det är inte dåligt men det funkar inte fullt ut. Att Cipher t ex fjärrstyr alla bilar på hela Manhattan för att skapa kaos kanske låter kul på pappret (nej, inte ens då) men det blir mest en massa drone-bilar som beter sig som zombies. Det är ganska ospännande med förarlösa bilar på film.

Den stora slutuppgörelsen på den ryska isen, med bilar ovanpå isen och ubåt under isen, är relativt underhållande men det blir aningen för otroligt och lite för mycket cgi för att bli nervigt på det rätta sättet. Men jokern Roman Pearce (Tyrese Gibson) är alltid underhållande även när han åker kälke på en bildörr!

Samspelet mellan Jason Statham och Dwayne Johnson är en av filmens behållningar. De har kul under sin tuppfajt och det märks. Likaså märks det att Kurt Russell, som underrättelseofficeren Mr. Nobody, verkar ha kul. Russell verkade inte ha lika kul i Guardians of the Galaxy Vol. 2. Eller jag hade i alla fall inte lika kul.

Det är lustigt det här med #family. Doms dragningskraft måste vara enorm, eller om det är den familjära känslan som alla i teamet utstrålar när de är tillsammans. Mr. Nobody har en yngre, grön och tafatt kollega, Little Nobody kallad, som när filmen går mot sitt slut plötsligt är en del av #family och är med när det dricks Corona på hustaket i solnedgången i New York för att fira segern. Det gick fort må jag säga.

Jag delar ut tre skrikande däck till The F8 of the Furious.

tiretiretiresep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Furious 7 (2015)

7 april, 2015 17 kommentarer

Ett plötsligt snöblandat regn (aprilväder!) gjorde att jag med furiösa sjumilasteg skyndade mot biografen Saga där jag skulle möta upp filmspanarbröderna Joel och Henke för den perfekta efter jobbet-filmen, nämligen den sjunde delen i Fast & Furious-serien.

Foajén på Saga som vanligtvis brukar vara den mest stillsamma (och öde) av alla biofoajér i hela Stockholm – här visas nämligen de flesta av SF:s smultronställemärkta filmer – var nu förvandlad till ungdomsgård. Furious 7 har inte fått den där märkliga rosa markeringen som ska visa vägen till utmärkt film (som SF uttrycker det).

Lucky number seven tar vid direkt efter sexan där vi ju i slutet fick reda på att skurken som Dom (Vin Diesel) och resten av hans nära och kära besegrade givetvis har en bror, och inte vilken bror som helst. Det är nämligen Jason Statham, och han är ARG.

I Furious 7 lever Dom och resten av våra vänner någorlunda normala liv i USA. Brian har fått en unge ihop med Doms syster Mia (Jordana Brewster) och försöker anpassa sig till ett familjeliv. Dom och Letty (Michelle Rodriguez) försöker pussla ihop sitt förhållande efter Lettys minnesförlust (se sexan). Det normala ska dock snart ta slut när Statham inleder sin hämndturné. Eller ska vi säga att det onormala tar slut och det normala i Fast & Furious-universumet tar vid.

Gillar ni filmer med Extra Allt? Gillar ni over the top? Ja, då kanske inte Furious 7 är nåt för er. Det här är nämligen Extra Extra Extra Allt och så lite till. Det är skyhögt över over the top. Filmen vrider upp volymen till elva, minst.

Filmens manus finns endast till för att (löst, mycket löst) knyta ihop tre stora setpieces (svenskt ord, tack?).

Först ut är en klassisk ”Fast & Furious-heist” där våra vänner ska frita en hacker som sitter inne på värdefull information. Hackern är givetvis inspärrad i en lastbil mitt i en konvoj på en otillgänglig väg i de kaukasiska bergen. Hur komma dit? Bilar kan ju inte flyga.

Furious 7

”Jag såg faktiskt platsen först”

Varför vill man frita hackern? Jo, Dom & Co har fått uppdraget av en amerikansk militär underrättelsesnubbe spelad av… wait for it.. Kurt Russell! Det som hackern vet ska inte hamna i fel händer och kan även hjälpa Dom att spåra Statham. Fast om jag ska vara ärlig så verkar det inte vara speciellt svårt att spåra Statham. Det är bara att sitta på händerna och vänta så dyker han upp för att ta kål på dig. Var du än är. I Abu Dhabi t ex, som är skådeplatsen för den andra stora setpiecen som visar att bilar visst kan flyga och att terrakotta är ömtåligt.

Slutuppgörelsen äger rum på hemmaplan i Los Angeles och är alltså den tredje stora setpiecen, och tyvärr kanske den mest osammanhängande och även aningen långdragen. Men jag gillade den ändå. Här fick även The Rock, som spelar agenten Hobbs, lite tid på vita duken. Större delen av filmen tillbringar Hobbs nämligen på sjukhus med bruten arm, brutna revben, punkterad lunga och en allvarlig hjärnskakning (och säkert spräckt mjälte också). Men vem har nånsin låtit sådana petitesser hindra en? Inte The Rock i alla fall.

Jag vet inte om ni har förstått det ännu, men jag tokgillade den här filmen, eller åtminstone den här visningen av den. Jag satt ofta med ett stort leende på läpparna, skakade på huvudet åt det överdrivna, hade överseende med det ostiga. När plötsligt Tony Jaa dyker upp från ingenstans tänker jag ”ja, givetvis, Tony Jaa, varför inte?”. Visningen var för övrigt riktigt trevlig (trots en inledande SF-värd med hybris), om än varm och trång. Publiken var med på noterna men inte störande (för mig). När rapmusiken pumpades ut i hög volym sittdansades det i stolarna. Jag headnoddade inombords. Under vissa actionsekvenser (t ex en som involverade en buss på kanten av en klippa) var spänningen påtaglig och det applåderades när den tog slut. Jag applåderade inombords men skrattade högt.

Det finns problem med filmen men jag har just nu inte lust att gräva speciellt djup efter dessa. I vissa avseenden är filmen genuskorrekt (tydligen klarar den Bechdeltestet), och vi får bl a avnjuta en skön tjejfajt i aftonklänning. I andra avseenden – nja, inte direkt (om jag ska vara snäll). Vi får t ex inte se en glänsande The Rock komma upp ur vattnet i badbrallor i slow motion. Fast, just det, han hade ju brutit armen.

For Paul. Jag sa ju att det var ostigt.

tiretiretiretiresep

Vad tyckte nu Fast & Furious-veteranen Joel och nykomlingen Henke om detta spektakel? Löste fallskärmen ut eller blev det en kraschlandning?

Fripps filmrevyer
Joel har pratat om den i ett Lambcast-avsnitt

Andra filmspanare som tyckt till om rullrullen är Fiffi (i IMAX dessutom, fusk!), Rörliga bilder och tryckta ord och Flmr. Nu har även rumpnissen Filmitch avnjutit filmen.

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6

Filed under Action, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Collateral

14 december, 2012 6 kommentarer

CollateralTitel: Collateral
Regi: Michael Mann
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Collateral kändes lite som en comeback till bättre form för Michael Mann efter Ali (som jag i och för sig inte har sett). När jag såg filmen 2004 hade jag aldrig stiftat bekantskap med Jamie Foxx tidigare och Cruise visade en ny sida.

I denna Michael Mann-rulle ser vi Tom Cruise som yrkesmördare på uppdrag i nattens L.A. i en taxi körd av, för mig, nya bekantskapen Jamie Foxx.

Jajamän, Michael Mann är tillbaka, skulle man kunna säga. Jag gillade denna film ”from the get-go”. Huvudrollen spelas väl egentligen av Los Angeles, änglarnas och bilarnas stad. Större delen av filmen utspelas också på natten, vilket är skönt. Dessa småtimmar efter midnatt kan ibland verka eviga och ha en speciell stämning. Filmen har en road movie-känsla vilket inte är så konstigt eftersom Cruise cruisar runt (sorry) med den oskyldiga, godhjärtade, men kanske inte så driftiga, taxichaffisen Foxx från hit till dit. Jag gillar nästan alltid road movies.

Tom Cruise spelar en roll som gör att jag faktiskt inte riktigt känner igen honom (vilket väl är ett gott betyg). Här är han kylig och cynisk och håller inte på med sina vanliga manér. Foxx är också mycket bra (och liksom naturlig) som den oskyldiga som hamnar i en väldigt jobbig situation som han inte kan styra över. Musiken är bra och ger rätt stämning. Två sekvenser har lämnat spår lite mer än andra. Först var det när Cruise och Foxx plötsligt får syn på en varg (eller två kanske) som korsar vägen och tiden stannade lite. Sen den makalösa uppgörelsen på klubben. Jag brukar alltid gilla kaotiska scener som utspelas på en klubb till lämplig klubbmusik. Riktigt bra, men kanske lite väl osannolik handling härifrån och framåt. Ja, just det, scenerna på jazzklubben var också riktigt bra. Jag togs lite på sängen där faktiskt…

Slutbetyget blir en klockren gammal hederlig fyra.

4/5

PS. Mmm, som jag antydde ovan så det finns lite att klaga på. Tar det inom spoilermarkeringar.

Spoiler
Jag tyckte att Cruise klarade sig lite väl enkelt inne på klubben, trots att det var en bra scen. Sen tyckte jag handlingstråden med poliserna inte kändes helt motiverad. Den var med för lite för att bidra med nåt. Sen har vi då slutet som en del klagar på, och det är väl bara att hålla med. Det är ju inte dåligt, det är bara det att det inte passar in i resten av filmen. Plötslig förvandlas Foxx, om än motvilligt, till en actionhjälte och vi får en uppgörelse à la actionfilm med liiite väl otrolig händelseutveckling. En sak som var rolig var när Cruise kastar en stol genom ett fönster och sen hoppar efter men snubblar och ramlar. Kan inte ha varit meningen. Kul att de använde det.
Spoiler slut

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Bank Job

14 september, 2011 12 kommentarer


Titel: The Bank Job
Regi: Roger Donaldson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Ibland är det skönt när nån annan bestämmer vilken film man ska se. Det är lite som när man ska laga middag och inte kan bestämma sig för vad det ska bli. Då är det ganska schysst att gå in på nån matsajt och slumpa fram ett recept. Det får bli vad det blir, det är inte jag som bestämmer. På det sättet fungerade det även för några år sen när SVT körde en Filmklubb en vardagskväll i veckan. Jag spelade alltid in filmen om jag inte hade sett den. På det sättet fick jag många udda filmer sedda, filmer som jag inte visste om att de fanns eller filmer som jag kanske inte skulle välja i första hand.

Varför skriver jag om det här undrar ni? Jo, jag vann nämligen en tävling hos Filmitch och priset var filmen The Bank Job som då utan speciellt mycket fundering blev lördagkvällens film. Tack för det! 🙂

The Bank Job är baserad på verkliga och ganska fantastiska händelser som ägde rum i början av 70-talet i England. Vid den här tiden i London verkade en Black Power-aktivist som hette Michael X. Givetvis är inspirationen till namnet hämtat från namnen Malcolm i USA. I filmen bygger hela historien på att denne X i sin ägo har pinsamma och avslöjande foton på brittiska prinsessan Margaret från ett sexparty på en karibisk ö.

I filmen framställs Michael X som en i grunden simpel brottsling, en knarklangare, som döljer sin kriminella verksamhet bakom den politiskt korrekta Black Power-aktivismen. Bl a har han John Lennon som en sorts beskyddare. Lennon nämns inte vid namn i filmen men under en sekvens dök det plötsligt upp en person som var vääääldigt lik Lennon iklädd Lennon-glasögon. Det visade sig vara Lennon-lookaliken Alan Swoffer. Det är nog en av de bästa ”lika som bär”-fallen jag har sett. Se bild nedan, Swoffer till vänster. 😉


Eftersom Michael X har de, för det brittiska kungahuset, jobbiga fotona så lyckas han hela tiden undgå att bli dömd i domstol trots klara bevis mot honom. Den brittiska underrättelsetjänsten MI5 kopplas in. På nåt sätt måste man få tag på fotona men utan att avslöja vad det handlar om. Fotona förvaras i ett bankfack i London och MI5 vet dessutom vilket bankfack det är.

Nu fastnar en viss Martine Love (Saffron Burrows) i tullen med knark. En MI5-spion gör en deal med henne: Hon undgår straff om hon fixar så att banken där fotona förvaras blir rånad och fotona försvinner på köpet. Love kontaktar sin inte helt okriminelle gamla vän Terry (Jason Statham). Terry och hans kompisar sväljer betet och planeringen av rånet drar igång.

Under inledningen av filmen känns det som om jag tittar på en snällare variant av Snatch och jag är lite så där lagom intresserad. Men allt eftersom den sagolika historien rullas upp så blir det bättre och bättre. Om bara en bråkdel av det som filmen visar upp är sant är det helt galet. Filmen innehåller trevliga heist-sekvenser, konspirationer av stora mått, brittisk humor och brittiskt rått våld. I slutändan blir filmen betydligt råare än vad inledningen skvallrar om.

Samtidigt som det är rått och våldsamt är det ändå fullt med udda humor. Det som gör filmen rolig är själva upplägget. MI5 vill att banken ska bli rånad, man vill att rånarna ska lyckas med rånet. Rånarna vill givetvis lyckas med rånet. Dealen, som bara Love vet om, går ut på att man faktiskt får hela bytet (förutom fotona då). Den lokala polisen, som av slump får reda på att det pågår ett rån, vill givetvis förhindra rånet. Ja, haha, här finns det förutsättningar för ganska krångliga förvecklingar. Det påminner nästan om en klassiskt förväxlingsfars även fast utgången istället för bara pinsam blir dödlig.

Historien är som sagt fullständigt osannolik. Den påminner mig en hel del om rabaldret i Sverige kring kaffeflickor, bilder, maffiakopplingar och ett visst Bernadotteskt kungahus.

3+/5

PS. När jag letade efter fakta om den verklige Michael X så upptäckte jag att det på Headweb faktiskt finns en brittisk dokumentär från 2002 om honom. Den hittas här och är gratis.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

Snatch

9 november, 2010 1 kommentar


Titel: Snatch.
Regi: Guy Ritchie
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Nja. Inte helt oväntat var Snatch en bagatell med mycket våld. Det är en gangsterkomedi där man ska tycka att det är roligt att folk inte dör trots att de har fått tio pistolskott i sig. Till en början är jag ganska anti till det hela, men efter ett tag har jag anpassat mig till filmen. Jag gillar de tre svarta, varav en fet, amatörerna som strular till det mesta. Till slut uppskattar jag alla förvecklingar där en stor diamant byter ägare ett antal gånger. Jag gillade även den sista boxningsmatchen med Brad Pitt, riktigt snygga slomo-sekvenser här (liknande scener finns i Sherlock Holmes).

Just att göra en film snygg och cool är nåt som Guy Richie är bra på. Speciellt bra eller minnesvärd i övrigt är dock inte Snatch. Det är upprepningar, där samma typer av grejor körs om och om igen (ja, vi vet att hunden käkat upp den där pipande leksaken nu!). Den absoluta slutscenen är ändå bra och knyter ihop det hela fint. Jag tror Snatch är ganska lik Ritchies Lock, Stock and Two Smoking Barrels som jag inte kan minnas att jag sett, i alla fall inte hela. Det känns inte som ett måste. Eller?

3-/5

Filed under Action, Betyg 3, Boxning, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

%d bloggare gillar detta: