Trouble Man (1972)

Trouble is here! He’s street smart and steel hard. He’s a healer, a fixer.

Mr T: ”My name is T, baby”.

He wears 600 dollar suites, drives a 10000 dollar car, and he carries two guns: one to stop trouble and one to make trouble. He was born in the ghetto and raised in the streets. He’s been a man since he was a kid, and trouble is this mans name. If you got trouble, call T and leave a message. Service is prompt, efficient and deadly!

TROUBLE MAN, you jive him, he’ll wash you away. TROUBLE MAN.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni undrar vad ovanstående text är för nåt så är det en transkribering (gjord av mig, inte ChatGPT) av trailern för blaxploitation-filmen Trouble Man. Rätt upp och ner, bara så där. Jag tyckte den beskriver filmen rätt så bra. Ibland gör man det lätt för sig. 🙂 Jag kan även tillägga att filmmusiken (albumet finns på Spotify) av Marvin Gaye givetvis är helt underbar. Här är den förlängda versionen av låten ”‘T’ Plays It Cool”. Snubben som spelar trummor förtjänar ett pris… och vem spelade trummor? Jo, min research visar att det var Marvin Gaye själv! Coolt. Under inledningen av sin karriär var han tydligen ofta studiomusiker som just batterist.

Sound of Metal (2019)

Sound of Metal är en film om Ruben (Riz Ahmed), en hårdrockstrummis som bildar en Johnossi-duo ihop med sin flickvän Lou (Olivia Cooke). Under en turné upptäcker Ruben att han håller på att förlora hörseln. Han fortsätter dock envist att spela. Högt. Det är liksom det enda han vill och kan. En morgon vaknar han dock upp och är i princip helt döv. Vilken skräck.

Det hela påminde mig när jag för några somrar sen hade en vaxpropp i ena örat. Det var ju säkert inte på långa vägar så läskigt som det var för Ruben men det var rejält otrevligt. Allt, alla ljud, var som dämpade och jag hörde hela tiden ett systematiskt brummande ljud. Efter tre kurer med Revaxör fick jag till slut ut proppen. Vilken lättnad!

Den här skillnaden, mellan att höra ordentligt och inte höra, skildras bra. Alla små ljud, klickningar, kaffedropp, skrapningar, fotsteg, etc, som framstår som skarpa och tydliga är för Ruben bara ett dovt muller. Här har de som jobbat med ljudet gjort ett riktigt bra jobb, och de blev belönade för det också på 2021 års Oscarsgala.

Ruben blir inkastad i en ny värld, de dövas värld. Vi vet att han mentalt kommer att träffa rock bottom, och att det kanske behövs för att han överhuvudtaget ska kunna ta sig igenom den nya situationen och komma ut på andra sidan. Han kan inte hålla fast vid det som har varit, så är det bara.

Jag gillade verkligen filmens slut då Ruben sätter sig ned på en bänk i en stad och bara… satt. Han har accepterat faktum, och min puls sjönk också.

Det enda som skavde lite för mig var hur cochleaimplantatet framställdes. Ingreppet stressades fram och för Ruben blev det en ren skräckupplevelse. Jag har ingen inblick i det här alls men det kändes aningen vinklat. Men jag förstår att man ville få fram att det inte är nåt fel med att vara döv, bara en annan värld.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Don’t Look Up (2021)

Ibland prickar man in en perfekt tidpunkt för att se en film. Så var fallet för mig när det gäller Don’t Look Up.

Eftersom det var kaos på jobbet när jag såg filmen så kunde jag verkligen relatera till Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprios forskarfigurer i filmen. Ska du förklara nåt för en chef, gå inte in på detaljer för att det ska bli trovärdigt. Det funkar inte. Nej, säg bara att kometen är en planetdödare. Fast inte ens det funkade i det här fallet.

Normalt sett brukar jag inte vara så förtjust i Adam McKays filmer men Don’t Look Up funkade. Well, när jag tänker efter har jag faktiskt bara sett The Big Short.

Ja, filmen slår förmodligen in samma öppna dörr flera gånger om, men det hindrar inte det faktum att jag var rejält underhållen under hela titten. När det dessutom inleds med att Jennifer Lawrence lyssnar på och rappar med till Wu-Tang Clans ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit”, ja, då var filmen i princip hemma hos mig. Lite ”Michael Bolton i Office Space”-vibbar kanske.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ma Rainey’s Black Bottom (2020)

Vi befinner hos till en början i Den Djupa Södern bland moonshine och blues. Ma Rainey (Viola Davis) sings the blues på sitt sätt. Ett sätt som kanske inte uppskattas fullt ut av musikproducenter i Chicago när det ska spelas in skivor där.

Chadwick Boseman, i sin sista film (!), spelar Levee, en ung trumpetare som vill gå sin egen väg, starta sitt eget band, spela sin egen musik. Inte oväntat skär det sig mellan Ma och Levee. Ma tycker förstås inte att det ska komma nån ungtupp med trumpet och säga att man ska spela swing. Nä, här är det old school blues som gäller.

När vi får träffa Levee i Chicago i inledningen påminns jag av Spike Lees Malcolm X då den unge X är i samma stad och hustlar sig fram genom tillvaron.

Det känns tydligt att filmen är baserad på en pjäs, skriven av August Wilson. Vi bjuds på långa sekvenser där bandet i väntan på att spela in sitter och snackar. Pianisten Toledo, spelad av Glynn Turman (borgmästaren från The Wire, yay!) är en fundersam typ som gillar att komma med filosofiska inlägg om världen de lever i.

En film som har många likheter med Ma Rainey’s Black Bottom är One Night in Miami som ju även den bygger på en pjäs. En grupp svarta snubbar sitter och diskuterar om hur de ska kunna göra sin grej i en värld som styrs av vita. Precis som i den filmen har alla olika synsätt på hur det ska gå till.

Jag tycker att One Night in Miami gjorde sin grej på ett betydligt bättre och mer underhållande sätt. Slutet i Ma Rainey’s Black Bottom tog mig dessutom på sängen och jag fann det rätt så obegripligt. Vad gör karln, tänkte jag? Ja, han har haft det jobbigt och det kan slå slint men…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Two Popes (2019)

”Pax vobiscum”

Fernando Meirelles The Two Popes var en betydligt mer intressant film än jag förväntade mig. Vi får träffa två helt olika personer och personligheter i form av den (i hemlighet) avgående påven Benedict (Anthony Hopkins) och den som Benedict vill ska bli ny påve, Bergoglio från Argentina (Jonathan Pryce).

Båda kyrkomännen vill hoppa av sina kristna banor. Bergoglio för att han skäms över sitt beteende under junta-tiden. Han har tappat tron. Benedict är gammal och förlegad och vet att hans tid är kommen. De båda spenderer ett antal dagar med att samtala med varandra och det är i princip detta filmen går ut på. Och jag gillar den!

Meirelles gillar innovativ klippning. Det hoppas friskt mellan olika sekvenser, dåtid och nutid. I slutändan är ändå samtalen mellan Hopkins och Pryce det som är filmens behållning. Framförallt bjuds vi här på fint skådespeleri.

Jag gillar hur filmen framställer de båda gubbarna som vanliga människor. Måhända är det popewashing men jag köper filmen som helhet och det den försöker säga. De allra flesta är bara människor. Benedict känns som en ensam person som måste vara strikt men som vill ha vänner, fest och som mest av allt gillar att titta på Kommissarie Rex.

En märklig detalj var att det dök upp bisarrt många svenskkopplingar i filmen. En svensk flagga i publiken när den nya påven ska väljas (what?), Zarah Leander, ABBA, och så spelas även sången ”Antiphone Blues” med Arne Domnérus på sax och Gustaf Sjökvist på kyrkoorgel. Obskyrt (vem letade upp den här låten?) men den passade in som en gestaltning av huvudpersonernas olika personligheter. Bergoglio mer jazzig och Benedict mer kyrklig. Eller var det egentligen så, eller bara en följd av deras olika positioner? Nåväl, det är i alla fall ett samtal i bägge fallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

”Antiphone Blues” – Arne Domnérus och Gustaf Sjökvist inspelad i Spånga kyrka 1974

I Lost My Body (2019)

I Lost My Body (J’ai perdu mon corps) är en fin fransk film. Det är en rar film. Animerad och fylld med innovationer och fantasi. Jag gillar animeringsstilen som är enkel och påminner lite om klassisk anime. Musiken och stämningen ger nostalgi-vibbar av en barndom som fanns en gång.

Det förekommer ingen handling egentligen på ett vanligt vis. En mamma dog i en bilolycka (?) i Marocko och pappan och den lille sonen flyttar till Paris.

Nu har sonen vuxit upp och försöker hitta sig själv som främling i sin stad. Han jobbar som pizzabud och en leverans leder till ett slumpmässigt möte med en madam i ett trapphus i en fin scen. Efter det följer fler fina sällsamma scener.

Fasiken så fin vacker den är, filmen. Den kanske inte levererar (förutom pizza) nåt nybakat rent innehållsmässigt. Men det är berättat på ett underbart sätt. Miljöerna är härliga, de urbana miljöerna i Paris. Musiken (av Dan Levy) sätter som sagt helt rätt stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Titelstycket från Dan Levys soundtrack till filmen

Super Fly (1972)

Mannen med det coola namnet Youngblood Priest är en svart knarkkung i Harlem. Han vaknar upp med en vit älskarinna, drar en lina för att vakna upp ännu mer. När han lämnar lägenheten frågar kvinnan: ”Will you be back soon?”. Först ute på gatan på väg till bilen drar Priest upp gylfen. Han är super fly med andra ord (gylf… fly…) och bra spelad av Ron O’Neal som har ett sofistikerat och underhållande sätt att föra sig.

Priest vill fortsätta vara super fly men i en annan bransch, en laglig bransch. Stick it to the Man, lagligt? Hur ska det gå till? Ja, det är som det brukar vara i såna här filmer. En sista stöt. En sista stöt för att fixa ett avgångsvederlag och startkapital på samma gång.

New York är skitigt, på flera sätt än ett. Det är skitigt på ytan, det är skitigt på djupet. Staden är fylld med ödetomter med stora grushögar efter rivna byggnader. Poilsen är korrupt. Hela systemet är korrupt. Mina tankar går bl a till The Wire (yay!).

Musiken av Curtis Mayfield är otroligt bra. Det förekommer ett stillbildsmontage till tonerna av Mayfields ”Pusherman” där vi får följa kokainets väg från langarna till slutanvändarna. Underbart kanske är fel ord, men det var underbart.

Black Panthers är med också. De vill inte att Priest ska sluta i knarkbranschen utan fortsätta och dessutom vill de få drogpengar och använda dem för att kämpa för sin sak. The Cause. Ja, jag sa ju att systemet var korrupt.

Super Fly känns ganska vågad eller revolutionerande för sin tid. En svart man skäller ut sin vita langare, kallar honom för en ”white honky motherf****r”, och hyr vita lönnmördare för att ta kål på honom. Black power kan man kanske säga. En sak jag fann intressant var hur Priest har en relativt ljus hudfärg. Ja, eller snarare, det jag fann intressant var hur filmen refererade till detta. Priest får höra att han inte är äkta utan en ”white looking n****r”. Ja, jag sa ju att den var vågad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det av YouTube åldersbegränsade kokainmontaget

Baby Driver (2017)

Det finns en hel del att gilla med Edgar Wrights Baby Driver. Den innehåller härliga biljakter. Baby, som Ansel Elgorts rollfigur heter, innehar rejäla bilkörar-skills. Jag gillar hur jag känner att han faktiskt inte kommer att lyckas komma ur de knipor han försätts i. Men han utnyttjar sina omgivningar på kreativa sätt och tar snabba, och rätt, beslut.

Vid ett tillfälle så har våra huvudpersoner en polishelikopter efter sig, och hur i hela friden ska man kunna fly från den frågar jag mig. Det går ju liksom inte att köra ifrån den. Det adresserar filmen direkt efter att jag började undra över det problemet. Sånt gillar jag.

Filmens stadsmiljöer är fyllda med graffiti och gatukonst och det uppskattar jag (nähä!?). Det lyser upp en stad och även den här filmen.

Främst kanske det ändå är kärleken till musiken som lyser igenom. Jag känner igen mängder med låtar som jag har hört i samplingar i hiphop-låtar. Eller, ja, det jag känner är ju den del som samplats, inte hela låten i sig egentligen. Jag älskar att fånga upp såna här saker. Ett exempel är De La Souls ”Say No Go” som använt sig av The Detroits Emeralds ”Baby Let Me Take You (In My Arms)”.

Babys kärleksintresse Debora spelas av Lily James och precis som Baby är hon ett stort musikfan. I en härlig meet cute-scen på ett kafé pratar de bland annat om Becks underbara låt ”Debra”, en låt som jag såg framföras live på Cirkus under en härlig konsert.

Berättarmässigt känner jag igen en del (meta)grepp från Ant-Man som ju Wright var inblandad i från början. Det gäller t ex att man får se nåt hända men dialogen framförs av nån annan à la Michael Peña. Eller att man får se ett skeende berättat på två olika sätt. Kanske även lite vibbar från Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Jag undrar om det är en speciell brittisk stil som det är jag känner av?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tack, YouTube. Beck live på Cirkus 1996.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Ytterligare en MCU-film kryssad: Doctor Strange in the Multiverse of Madness. Ja, det är lite så det känns med dessa filmer nu. De ska betas av. Efter urladdningen som Endgame bjöd på så gick luften ur både mig och filmerna, vilket i och för sig känns helt naturligt.

Det börjar kaotiskt och förvirrande med en liten tjej som Doctor Strange försöker döda?! Vad är det som pågår? Eftersom man inte förstår varför det som händer händer så är det svårt att känna nåt. Kanske var det fel sätt att starta filmen på?

Under filmens gång får vi reda på mer och mer om tjejen: America Chavez som spelas av Xochitl Gomez (coolt namn där förnamnet uttalas som den ryska vintersportorten Sotji). Men som tittare tror jag att man bli mer engagerad om man först får lära känna rollfigurer för att sen kastas in i ett äventyr tillsammans med dem.

I grunden är DSitMoM en fortsättning på tv-serien WandaVision och filmen vinner nog på att man ser serien först (apropå det här med att känna en rollfigur och vad den har varit med om).

Det förekommer en del roliga koncept som t ex att drömmar är visioner av andra universum med andra versioner av en själv. Ett annat häftigt koncept var att slåss med musik. Jag tror jag aldrig har sett det förut, i alla fall inte gestaltat så här snyggt då Doctor Strange försöker knäcka en annan version av sig själv med noter.

Vi får se många figurer från andra MCU-filmer men även gamla hjältar från både X-Men och Fantastic Four göra kaméroller.

(Skräckfilms)regissören Sam Raimi bidrar med sin personliga stil och lyfter faktiskt filmen till nåt mer än en mellanmjölks-MCU-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ja, jag måste ju även slå in den öppna dörren och tipsa om årets bästa multiuniversum-film Everything Everywhere All at Once (för övrigt årets bästa film alla kategorier, 5/5, därav min nya bloggheader). DS.

Spider-Man: No Way Home (2021)

Spider-Man: No Way Home har en hetsig inledning som jag antar ska kommentera fenomen som kändishysteri och fake news. Det blir mest hysteriskt… och hetsigt och dessutom med min icke-favorit J. Jonah Jameson (J. K. Simmons) som ju är just… hysterisk.

Peter Parker är trött på att vara Spindelmannen och ber Doctor Strange att trolla bort hans kändisskap. Hur Strange kan gå med på nåt så dumt är fullkomligt osannolikt. Givetvis går något fel med trollformeln och andra universum och personer från dem börjar läcka in i Tom Holland-Spindelmannens universum. Vilka personer? Ja, det handlar både om skurkar och om andra versioner av Spindelmannen spelade av skådisar från tidigare filmer. Meta!

Det jag gillar med filmen är kanske ändå några av metaaspekterna. T ex att skurkarna, ja, de flesta av dem i alla fall, blir snälla och nu behöver räddas. Det var även lite fint hur de tre Spindelmännen retar varandra och upptäcker varandras likheter och olikheter. Peter Parker blir även deprimerad under filmens gång pga orsaker och får hjälp och tröst av sina andra versioner för att komma vidare. Fint, som sagt.

Peters flickvän MJ (Zendaya) och bästa kompis Ned (Jacob Batalon) är med inledningsvis men försvinner helt under en stor del av filmen. Detsamma gällde ovan nämnda skurkar. Det kändes lite bakvänt och jag funderade på vad de egentligen höll på med. Tänk om Oscar Isaacs rollfigur i Ex Machina plötsligt inte var med under 45 minuter av filmen. Det hade känts fel. Nu är ju Spider-Man: No Way Home en helt annan typ av film men jag tycker ändå det gjorde att manuset kändes lite trött.

Dagen efter att jag sett filmen så hade jag i princip glömt att jag sett den. Den gav inget vidare intryck med andra ord. Det var som att äta en tallrik med fil och müsli till frukost. Eternals var mer minnesvärd!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Riktigt skön De La Soul-nostalgi under eftertexterna och perfekt val av sång: ”The Magic Number”.

%d bloggare gillar detta: