Coffy (1973)

I höstas skrev jag om Foxy Brown med Pam Grier. Idag handlar det om Coffy, den film som kom innan Foxy Brown och gjorde Grier till stjärna.

Handlingen är väldigt lik den i Foxy Brown. Här spelar Grier sjuksyrran Coffy som sticker nålar i patienter om dagarna och knivar i knarklangare om nätterna. Coffy är ute efter hämnd efter att hennes syster har blivit drogberoende. Det ska rensas upp bland knarklangarna och hallickarna i stan, helt enkelt.

Filmen har en skön inledning med en musik som bjöd på ett funkigt sväng, snäppet vassare än svänget i Foxy Brown. Det är vibrafonisten Roy Ayers som står för soundtracket. Funkig vibrafon, tajt blås och rytmiskt bas- och gitarrsväng bara skriker 70-tal och ger helt rätt stämning.

En härlig figur är King George, en hallick i gul sparkdräkt och riktigt bra spelad av Robert DoQui.

Coffy är en film mot knark och för svartas rättigheter. Men det är inte svart och vitt (ehe) direkt. Det förekommer en svart politiker som vill att knarkpengarna i staden ska komma till användning för att hjälpa fattiga svarta, och inte bara ge rikedom till redan rika vita.

Pam Grier är som vanligt en badass och lägger inga fingrar emellan. Faktum är att det är en relativt våldsam och bitvis grym film. Att Coffy skjuter bad guys i ansiktet med hagelgevär, det är standard liksom.

Det är snyggt foto med sköna nattbilder med neonljus och baklyktor i rött som reflekteras mot den våta asfalten.

Det förekommer en over the top-scen, bland alla andra over the top-scener, med en lesbisk svart kvinna som kommer på Coffy att ha ihop det med hennes vita tjej. Ja, det är vad Harriet (som hon heter) tror i alla fall. Harriet blir arg.

I slutändan blir det en stabil trea till Coffy. Foxy Brown fick en fyra men det kanske beror på att det var den jag såg först.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”King George”

Låten ”Aragon” från filmens soundtrack

”Harriet blir arg”

The Taking of Pelham One Two Three (1974)

Jag känner direkt att The Taking of Pelham One Two Three är en 70-talsfilm. Haha, ja, jag vet ju att filmen är från 1974 så det kanske är att slå in öppna dörrar. Vad jag menar är att tempot är så annorlunda jämfört med många av dagens filmer. Filmen låter sig själv växa in i sig själv. Det går ganska långsamt och scoren är jazzigt skön.

Jag ser nu när jag läser på om filmen att musiken av David Shire (gift med Talia vid tillfället!) har lyfts som ett av de bästa ljudspåren nånsin. Nånsin? Nja, inte vet jag, jag brukar inte så ofta lägga märke till musiken i filmer. Och om jag gör det så är det oftast för att musiken av olika anledningar tar ut mig ur filmen. Men här både gillar jag och noterar musiken samtidigt som jag inte blir distraherad av den. Så, ja, musiken är bra. Riktigt bra. Gurka (güiro) var kul att höra för övrigt.

Det är alltid kul att se ett rått och skitigt New York från förr. Det är samma sak när jag ser film noir. Just det här att se hur ett samhälle såg ut och fungerade förr. Filmen fungerar som ett tidsdokument. Bara en sån sak som att tunnelbanans förarhytt är ett litet bås längst fram till höger och passagerarna faktiskt sitter med utsikt över spåret.

George Costanzas pappa (ja, eller Ben Stillers pappa om man ska vara noga) dyker upp i en roll! Bland de andra skådisarna finner vi stabile Robert Shaw och så Walter Matthau. Den sistnämnde är jag kanske inte är nåt jättefan av, i alla fall inte i den här filmen. Matthau spelar en tunnelbanepolis. Ja, faktiskt! Tunnelbanepolis eller New York City Transit Police som de hette officiellt.

Problemet med Matthau är att han bidrar med lite för mycket fånig humor vilket gör att spänningen inte riktigt infinner sig. Shaw är stenhård som en av de fyra ”färgstarka” skurkarna som tar passagerarna i en tunnelbanevagn som gisslan. Färgstarka? Ja, skurkarna kallar sig själva för Mr Blue, Mr Green, Mr Grey och Mr Brown. Det är inte svårt att räkna ut varifrån Quentin Tarantino hämtade en del inspiration till Reservoir Dogs.

Ett annat problem, och det var nog det som gjorde att spänningen till viss del uteblev, var att jag aldrig kände nåt för gisslan. Då får man nog säga att filmen på ett sätt har misslyckats.

En sak jag noterade var hur det under ytan, och ibland över ytan, bubblade av rasism och kvinnoförtryck. Till vissa mäns förtret har kvinnor (sic!) börjat jobba på centralen för tunnelbanans övervakningssystem. Chefen är inte nöjd om man säger så. Kvinnor i tunnelbanan, det går inte för sig! Och kvinnliga poliser är ju etter värre. ”They can’t even find their own gun in their god damn handbag!”.

The Taking of Pelham One Two Three är en helt ok 70-tals-thriller. Om man vill ha lite högre tempo kan man väl kolla in remaken från 2009, vilket jag dock inte har gjort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Delar av filmens soundtrack komponerat av David Shire

Control (2007)

Anton Corbijn verkar inte vara nån lustigkurre direkt. Eller det kanske han är privat, men han gör inte direkt några lättsamma filmer. The American är dyster. A Most Wanted Man är dyster, inte bara för att det var en av Philip Seymour Hoffmans sista filmer. Control är rätt så dyster den med och min preblogg-text om den skrevs i april 2010.

Anton Corbijns första långfilm är välgjord och snygg och handlar om en sorgsen ung man vid namn Ian Curtis som råkar vara sångare i det mytomspunna bandet Joy Division.

Mja, tyvärr blir jag av nån anledning inte helt fångad av filmen. Kanske för att jag inte är jätteinsatt i Joy Division och deras historik och musik. Fast jag har alltid varit nyfiken på Ian Curtis och varför han dog, hur bandet lät i början, hur förhållanden var mellan bandmedlemmarna, och vad som hände efteråt när New Order bildades. Fast om man vill veta just sådana saker så är det här fel film. Fokus här är Curtis som väl utan tvekan var mest intressant.

När det gäller musiken i sig så får vi faktiskt höra en hel del i ganska många och långa konsertsekvenser. Tyvärr så tycker jag filmen blir lite upprepande då den helt enkelt växlar mellan konsertscenerna (som i och för sig är bra) och andra ganska intetsägande scener där egentligen inget händer förutom att Curtis är deprimerad och sjunker allt djupare ner i grubblerier.

”Love Will Tear Us Apart” funkade bättre i Donnie Darko än här. I Richard Kellys debutfilm var den perfekt.

Annik (älskarinnan spelad av Alexandra Maria Lara) var för snygg. Hon såg ut som en fotomodell (haha, men det var väl det som lockade Ian) till skillnad från Samantha Morton (fru Curtis) som har ett ganska skumt utseende. Som sagt, jag hade velat veta mer om hur de jobbade, skrev låtar, etc. Men det finns säkert nån bra dokumentär som fokuserar på det (nån som har nåt tips?).

Hmm, fan, efter att ha YouTubat lite på Joy Division så kan jag bara konstatera att de var grymma, t ex ”She Lost Control” som har en suggestiv stämning över sig. Dessutom är väl filmens titel tagen från den låten?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Night Moves (1975)

Night Moves har en skön inledning i typiskt 70-talstempo. Saker bara sker i långsam takt till tonerna av groovy jazz. Gene Hackman spelar en tillbakalutad lirare, Harry, en privatdetektiv.

”What brings you across the tracks?” får Harry höra. En replik som säger en del. Harry jobbar nämligen oftast på ”fel” sida spåren medan hans fru, som han har ett något ansträngt förhållande till, bor på rätt sida.

Harry må vara tillbakalutad men nöjd med livet är han nog inte. Han utreder andras liv istället för att reda ut sitt eget. Han träffar en gammal filmstjärna (därav är han på rätt sida spåren) vars dotter har försvunnit. Hans utredning för honom från L.A. till bl a Florida.

En del kända skådisar som unga dyker upp. James Woods som en young punk. Och så Melanie Griffith! Och så skurken i Familjen Macahan! Är det Ed Lauter han heter? Den där jobbiga typen som var efter Luke hela tiden.

Filmen är lite udda klippt. Vi hoppar ofta direkt in i en ny scen helt utan andrum. Men i själva scenerna är det lugnt och stilla men just hoppet där vi gick från en scen till en annan stack ut. Det är så mycket som är annorlunda jämfört med dagens filmer. Det är så mycket enklare allting men samtidigt mer komplext. Folk är som folk. Sex är mer naturligt.

Jag undrar om inte filmens titel är en schackreferens: knight moves (springare flyttar sig), night moves (nattliga rörelser).

Jag får lite Hajen-vibbar. Inte så konstigt kanske då de kom ut samma år. Jag syftar på filmernas känsla, hur de är gjorda, inte på den konkreta handlingen. Om man ska jämföra med en mer nutida film kommer jag att tänka på Cassandra’s Dream. Jag funderar på vilken genre filmen tillhör. Är det ett drama eller en neo-noir kanske? Wikipedia låter meddela att det är en neo-noir. Men då så!

Som jag nämnde är det skön musik. Kan den vara av Quincy Jones månntro? Svar: nej, den är av Michael Small som gjort ljudspår till flera andra kända 70-talsfilmer, bl a The Parallax View, Klute och Marathon Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Förtexter till mysig musik och lugna bilder à la 70-tal

Mudbound (2017)

En anledning till att jag gillar historiska filmer är att det är som att transporteras till en annan tid, nästan till en fantasy-värld. Yes, stupid, det är ju precis det som är tanken. Nej, men allvarligt, jag tycker det är intressant att ta del av miljöerna, kostymerna, företeelserna och prylarna. Jag får en känsla av en annan tid. Ehe, stupid, det är ju en annan tid som skildras!

Just det där att uppleva hur saker funkade förut är också det jag gillar med att titta på filmer från förr men som utspelar sig i den nutid som filmen gjordes, 1940-talet t ex. Film noir är en utmärkt genre för just detta då dessa filmer skildrar samhället rakt upp och ner så att säga. Hur funkar det med manuella telefonväxlar, mjölkbud och andra samhällsfunktioner som inte finns längre? Det kan man få reda på om man har tur.

Jag kom in på dessa tankar när jag såg Netflix-filmen Mudbound som utspelar sig på under och efter andra världskriget, främst i amerikanska Södern i Mississippi. Två soldater, Jamie och Ronsel, från en vit och en svart familj kommer tillbaka från Europa efter att ha besegrat nazisterna. Båda två har problem, till viss del samma, till viss del olika, med att anpassa sig till verkligheten i Mississippi. De kan dock vända sig till varandra med sina problem.

Nja, det här var lite för enahanda, lite för övertydligt. Jag känner att inget som händer inte är det förväntade. Det är vita som vill göra gott, vara en frälsare, men det blir förstås bara värre (för Ronsels familj). Det funkade i tv-serien Lilly Harpers dröm när jag såg den som betydligt yngre och möjligen mer optimistisk.

De få krigsscener från Europa som finns med är inte speciellt bra. De känns som tagna ur en dramadokumentär. Däremot förekommer det en del fina scener bl a mellan Ronsel och Jamie där de har en sorts terapisessioner. I filmen är det endast de två som kan prata med varandra om vad de har varit med om i kriget. Ingen annan förstår. Unfortunately, no one can be told what The Matrix is”. Jag gillade även en scen mellan Ronsels föräldrar när de dansar i köket och eftersom de inte har nån grammofon så hummar de (eller snarare mmmar à la Crash Test Dummies) en sång tillsammans. Fint.

Det var kul att se den grymma R&B-sångerskan Mary J. Blige i rollen som Ronsels mamma. Hon var bra (och har skådespelat förr men jag tror det här var första gången jag såg henne i en film). Som helhet kan det dock inte bli mer än ett sånt där typiskt mellanmjölksbetyg till Mudbound.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mary J. Blige – ”My Life”.

Tokyo Noise (2002)

Känner ni till Lucky People Center? Det är (var?) en löst sammansatt grupp av svenska musiker och konstnärer som gjorde (elektronisk) musik och film under 90-talet. Det hela började som en svartklubb i Göteborg med samma namn och på den klubben tror jag funkgruppen Stonefunkers hängde eftersom de döpte en av sina tidiga singlar till just det. Några av medlemmarna i LPC (Johan Söderqvist och Jan Röed) gjorde 2002 dokumentärfilmen Tokyo Noise tillsammans med regissören Kristian Petri och min preblogg-text om den filmen skrevs i september 2003.

Det här är en svensk dokumentär om Tokyo och dess invånare. Ett antal personer, alla japaner, intervjuas och berättar om Tokyo och japaner, om deras oförmåga att visa känslor och deras kärlek till maskiner bl a. Det är en ganska annorlunda dokumentär där intervjuerna blandas ihop till ett collage av bilder, röster, musik och ljud. Vi får bl a möta en shinto-präst, två fotografer, en robottillverkare och en datorspelsutvecklare. Den ene fotografen är med i en klubb för fotografer som bara tar bilder på det heliga berget Fuji och den andra tar bara bilder på himlen efter det att hans fru har dött (eftersom hon finns där uppe). Vi får höra om en ”självmordsskog”, en skog där ca 70 människor om året tar livet av sig. I skogen har myndigheterna satt upp skyltar där man uppmanar blivande självmördare att tänka om. Märkligt.

Det är inte ofta jag ser dokumentärer men när jag gör det så blir jag oftast inte missnöjd. Tokyo Noise får godkänt men inte mer. Jag ville veta mer om den vanlige japanen kanske. Nu blev det lite väl extrema saker och ibland kändes det som en lång musikvideo. I Tokyo Noise saknade jag också nån, kanske en svensk, som liksom förhöll sig till det som vi såg och upplevde. För rätt länge sen gick det en serie på SVT som jag gillade mycket. Den hette Jorden runt och i den åkte Janne Forssell runt jorden och skildrade främmande länder på ett intressant och personligt sätt (min kommentar: och fotade gjorde Lasse Westman). Eftersom denne ”berättare” saknades kändes Tokyo Noise lite tråkig ibland. Men betyget blir ändå 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

8 Mile (2002)

Ordsmeden Eminem spelar sig själv och det blev riktigt lyckat om man ska lita på min gamla preblogg-text från juli 2003 om 8 Mile. Kolla, mannen! Om du hade en chans, ett tillfälle att få allt du nånsin velat ha, skulle du ta den eller bara låta den passera?

Eminem spelar den ännu inte upptäckta Detroit-rapparen Bunny Rabbit (aka Jimmy Smith) i denna film av Curtis Hanson (L.A. Confidential). B-Rabbit bor efter att ha gjort slut med flickvännen i en husvagn (trailer) med sin mamma (Kim Basinger) och yngre syster Lily. Han är med i ett rapkollektiv som försöker få skivkontrakt, han battlar på en klubb (men är för nervös till en början) och så jobbar han på fabrik för att få pengar till en demo.

Jag tyckte det här var en bra film, vilket kanske var lite förvånande. Samspelet mellan snubbarna i rapkollektivet är kul. Rapduellerna är roliga och Eminem är en jävel på att hitta på kluriga texter. Det var kul att se hur Jimmy Smith ändrades från nästan blyg (men med uppdämd ilska) till ful-i-mun-rapparen B-Rabbit. Historien håller hela vägen och filmen visar att artister kan lyckas på vita duken. För detta krävs att de får rätt roll (dvs att spelar sig själva), bra manus samt en duktig regissör. Britney Spears försökte i Crossroads men där var bara en sak uppfylld: hon spelade sig själv. Jag har inte sett den men den ska tydligen vara ett riktigt bottennapp. Hur som helst, 8 Mile får 3+/5. Underhållande men inget mästerverk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Soul (2020)

Tiden går fort när man har roligt. Eller nåt. Nu kanske inte mitt Pixar-tema rent betygsmässigt blivit nån jättesuccé men det har ändå varit riktigt kul att gå från att knappt ha sett en enda Pixar-film till att nu ha betat av alla filmer i deras katalog. 23 stycken allt som allt. Det hela startade i januari med Toy Story och nu har vi nått vägs ände med Soul.

Jag tjuvstartade faktiskt temat med att se Soul redan i januari som första film. Nu har jag sett om den för att ha den fräsch i sinnet (eller kanske i själen) och för att se om en omtitt skulle göra filmen bättre eller sämre i mina ögon.

Resultatet? Ja, det blev ungefär samma utfall. Soul är en helt ok film, kanske till och med bra. Men nånting saknas. Jag önskar nästan att filmen hade varit helt realistisk och bara utspelat sig i New York bland huvudpersonen Joe Gardners familj och vänner. Det hade kunnat vara en dramakomedi om hur Joe försöker få rätsida på sitt liv. Ska han fortsätta som musiklärare som mamman vill eller ska han satsa på sin dröm att jobba som jazzpianist. Det här upplägget påminner mig om den helt underbara The Forty-Year-Old Version som bjuder på en mysig dramakomedi i härliga svartvita New York-miljöer med roliga personer. Soul hade kunnat vara en animerad variant av den filmen.

Men det här är en Pixar-film med en sina vanliga ingredienser: en parallellvärld som vi människor inte vet om att den existerar. I det här fallet är det en värld som sköter om allt som händer innan du föds som människa och efter att du dör. Det är en arbetsplats som vilken annan. De döda ska räknas. Nya själar ska hitta sin plats i livet, få sina egenskaper, hitta sin inre gnista, innan de likt en fallskärmshoppare kan glida ner mot jorden och sin födsel.

I den här märkvärdiga världen hamnar Joe när han ramlar ner i en gatubrunn utan lock och dör. För Joe kunde tajmingen inte vara sämre. Han har ju precis fått sitt break, en chans att spela med divan, jazzlegenden och saxofonisten Dorothea Williams. Joe vägrar acceptera sin död. Det aningen märkliga är att det bara är Joe som blir upprörd över sin kommande undergång. De andra själarna står lugnt i kö på rullbandet mot det stora intet.

På nåt sätt hamnar Joe i The Great Before, dvs den arbetsplats där nya själar ska läras upp inför livet på jorden. De som jobbar där misstar Joe för en s.k. mentor, dvs en död själ (eller själen är inte död men väl dess kropp) som innan de åker vidare mot The Great Beyond tar sig an varsin bebissjäl. Joe får en själ kallad 22 dumpad i knät. 22 är en odåga som i flera tusen år varit i detta limbo-läge utan bli redo för att födas. Tillsammans tar de sig tillbaka till jorden för att Joe ska kunna genomföra sin spelning med Dorothea (och kanske kan 22 lära sig nåt också på köpet). Det enda problemet är att Joes själ hamnar i en katt och 22 hamnar i Joe. Body swap comedy! Freaky Friday!

Inledningen är strålande. Musiken och miljöerna är helt underbara. Här hade jag som sagt kunnat hänga mer. Det var faktiskt en ganska ovanlig sak för att vara Pixar, just detta att den fokuserar på vuxna människor som inte är leksaker, myror eller monster. Det är väl egentligen bara Ratatouille och kanske nån till jag kommer att tänka på.

När filmen utspelar sig i The Great Before och på andra märkliga platser så tappade jag lite av intresset. Det var lite fascinerande det hela men jag blev inte berörd på samma sätt som jag blev av Inside Out som ju även den regisserades av Pete Docter och har ett liknande upplägg med en hel värld av känslor i människans hjärna.

I slutändan är det en resa för både Joe och 22. Bägge två kommer till insikt om vad som är värt att leva för. Vilket då undrar ni? Ja, det är det vanliga. Ni vet: glass, pizza, vinden, sanden mellan tårna, att bli skälld på i tunnelbanan. Såna grejor. Eller kanske berget, molnet, skogarna och de sorlande källorna som farbror Isak berättar om för Fanny och Alexander.

Blev det dammigt i rummet mot slutet? Nej, inte alls faktiskt. Inte ens nära. Varför blev jag inte mer berörd. Hmm, jag vet inte. Kanske var slutet lite för enkelt, lite för mycket fint ihopknutet i en rosett. Betyget blir en helt vanlig trea. Bra men inte jättebra.

Slutligen: varje gång jag ser (och hör) nån spela trombon tänker jag på Fred Wesley, min funkiga favorittrombonist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Denna sista Pixar-fredag får jag sällskap av Fripps filmrevyer-Henke igen vilket känns väldigt roligt eftersom han ju var med när jag drog igång projektet med att se alla Toy Story-filmerna. Blev han själaglad av Soul? Ta reda på det genom att klicka här.

Men vänta! Är Pixar-projektet helt slut? Hmm, nej, jag tror faktiskt jag måste bjuda på en topp-10-lista också. Så nästa fredag kommer min lista över Pixar tio bästa filmer! Det känns som en bra avslutning, och den stora frågan är om nån av Cars-filmerna kommer att platsa.

Kanske borde jag ha gjort en topp-10 Bergman i samband med mitt Ingmar Bergman-projekt också? Well, det går ju fortfarande att åtgärda (t ex på fredag om två veckor, vem vet?).

 

Fred Wesley svänger

The Pianist (2002)

Roman Polanski må vara kancellerad men det betyder väl inte nödvändigtvis att hans filmer är det. Åtminstone inte hans gamla filmer. Eller? Just The Pianist såg jag på den trevliga biografen Sture under Franska Filmfestivalen i maj 2003.

Jag har sett Roman Polanskis The Pianist (2002). Filmen som bygger på verkliga händelser utspelar sig i Warszawa under andra världskriget och handlar om pianisten och juden Władysław Szpilman. Han och hans familj (mamma, pappa, två systrar och en bror) utsätts för tyskarnas förföljelse av judar.

Jag tänker inte nämna mer om handlingen utan säger bara att filmen handlar om överlevnad, mänsklighet och vad som händer med människor under krig och extrema situationer. Adrian Brody är strålande i rollen som pianisten och jag tycker han är värd sin Oscar.

Andra Polanski-filmer jag har sett som Chinatown, Rosemary’s Baby, The Ninth Gate och Vampyrernas natt har inte varit dåliga men inte heller gripit tag i mig riktigt. Det gjorde däremot The Pianist. Det är den bästa Polanski-film jag har sett och den får faktiskt högsta betyg 5/5 av mig. Kanske en svag femma men trots allt en femma. Se den när den kommer på bio i augusti! (min kommentar: ja, det här var alltså i augusti 2003.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Coco (2017)

Under mitt Pixar-tema har en sak blivit väldigt tydlig. De filmer som funkar absolut bäst för mig är de som känns lite vuxnare, de som inte har så rackarns många populärkulturella referenser och de som har människor som huvudpersoner. Filmer om bilar, dinosaurier, leksaker, myror, monster eller fiskar funkar överlag sämre. Så är det bara.

Coco visade sig vara en film som gick hem hos Pixar-skeptikern Jojjenito. Den gick till och med hem rejält. Ja, den gick hem så rejält att det blev dammigt i rummet. Inte bara nästan dammigt. Nej: dammigt!

I Coco har Pixar åkt till Mexiko där vi träffar den stora och mustiga familjen Rivera som förbereder firandet av Día de Muertos. Den unge Miguel drömmer om att bli musiker men det kan bli svårt om man är en del av familjen Rivera. Mörka familjehemligheter har gjort att musik är bannlyst. Flera generationer tillbaka så lämnade mannen som Miguels mormors mormor (ja, jag tror det blev rätt) var gift med sin fru och lilla dotter Coco för att göra karriär som musiker. Han kom aldrig tillbaka, och därmed var musik a big no-no i familjen Rivera.

I hemlighet vill Miguel uppträda på en talangjakt under festligheterna kring Día de Muertos. Han behöver dock en gitarr, och kommer på idén att sno den gitarr som förvaras inne i gravkammaren där byns musikhjälte Ernesto de la Cruz sover den stora sömnen. Well, det kanske Miguel inte skulle ha gjort. Eller så skulle han gjort just det. Miguel transporteras nämligen till De dödas land där han träffar på sina gamla döda släktingar och kanske kan han även få reda på vad som egentligen hände med Cocos far. Arriba!

Ja, jag tyckte det var en härlig film. Inledningsvis kunde jag tycka att det var en lite överdriven reaktion att vara så totalt emot musik. Att musik skulle vara helt förbjudet att vare sig lyssna på eller än värre spela själv. Men efter hand så insåg jag att det handlade om en gammal familjehistoria som ärvts ner från generation till generation. Det sätter sig i väggarna. Gammalt groll.

Miguel är ju ännu oförstörd och när alltså på en hemlig dröm om att lyckas som musiker. Han har inrett en (hemlig, förstås) vindsvrå till en sorts musikstudio där han tittar på gamla VHS-band med sin hjälte de la Cruz och lär sig sjunga och spela gitarr.

Vi har alltså ett av Pixars återkommande teman: en ung pojke eller flicka (eller dinosaurie) som känner sig hämmad av sin familj och inte får göra det som hen själv vill, som inte får skapa sig sin egen framtid. Brave är väl det andra tydligaste exemplet.

Ett annat tema som jag känner igen vid det här laget är skildringen av en parallell men dold värld där ett annat liv fortgår samtidigt som vårt eget. I det här fallet är det ju De dödas land vi får lära oss mer om. En skillnad är att i Coco så är ju personerna i filmen medvetna om att det finns en sån värld. De tror på den även om de inte kan se den och de som befolkar den. Ja, förutom Miguel då som via magins (?) hjälp får tillgång till den.

Coco har ett väldigt fint budskap. Eller kanske inte ett budskap. Det kändes mer som en filosofisk tanke. Så länge människor i vår värld minns och tänker på sina döda släktingar så lever dessa vidare i De dödas land. Men om inte historierna om de sedan länge bortgångna inte berättas så kommer förr eller senare en tid när ingen längre minns, och då försvinner man även från De dödas land in i intet. *snyft*

Slutet är en känslobomb som briserade med stor styrka. Det gick inte att värja sig när Miguel sjunger sången ”Remember Me” för sin mormors mor Coco för att hon ska minnas sin far så att han ska få chansen att besöka sin levande familj under nästa års Día de Muertos. Dammigt!

Förutom detta rörande slut har filmen en del andra plus. Givetvis är animeringen supersnygg. De färgsprakande miljöerna i De dödas land var underbara. De döda själva var skönt framställda som löst sammansatta skelett. Här snackar vi att man faktiskt tappar hakan på riktigt om man blir överraskad.

Efter att filmen nu har marinerat ett dygn så känner jag mig tvungen att dela ut temats andra 4/5-betyg till Coco. Det är denna och Ratatouille som hittills har förärats med så höga betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: