Summer of Soul (2021)

19 maj, 2023 4 kommentarer

Billy Davis Jr och Marilyn McCoo från The 5th Dimension reagerar på sig själva

Summer of Soul är en musikdokumentär som kom till på ungefär samma sätt som månresedokumentären Apollo 11. Båda bygger nämligen på filmmaterial inspelat under sommaren 1969 som sen föll i glömska och hamnade i ett arkiv i en källare. Många år senare återupptäcks filmrullarna och sätts ihop till två underbara dokumentärfilmer.

Summer of Soul skildrar en musikfestival i Harlem, New York (the Harlem Cultural Festival) som ägde rum under the summer of ’69 med artister som Stevie Wonder, B.B. King, Mahalia Jackson, Nina Simone, The 5th Dimension, Gladys Knight & the Pips, Mavis Staples, Sly and the Family Stone och The Chambers Brothers.

Inledningen av Summer of Soul var inte klockren. Jag tycker inte vi får fokus på varken musiken eller politiken. Filmen hoppar mellan de båda ämnena på ett rörigt snarare än smart sätt.

En bit in tar dock musiken helt över, i alla fall för mig, och jag sveps in i filmen och häpnar inför kraften i musiken. Vi bjuds på en rad olika stilar av svart musik: rock, pop, soul, R&B, funk, jazz, blues och gospel.

Mycket gospel blir det, och jag trodde inte jag gillade gospel egentligen. Men här var det nåt med rösterna från Mahalia Jackson och Mavis Staples som gjorde att jag började gråta. Det där händer ibland: att jag börjar gråta i princip enbart av en röst. En gång det hände var när jag såg Lisa Ekdahl på Stockholm Jazz Festival på Skeppsholmen i början av 2000-talet.

The Chambers Brothers är med, helt okända för mig, och de påminner en del om tidiga Funkadelic (funky rock, typ). Det är lustigt det där. Jag känner till ett visst gammalt band (Parliament-Funkadelic i det här fallet, mitt favoritband) och tror kanske nånstans att de är unika men de är ju ett resultat av sin samtid. P-Funk har även, främst i Parliaments skepnad, använt sig en hel del av gospel i sina sånger men twistar ofta till det så att det handlar om rymdvarelser snarare än om Gud.

En briljant grepp filmen använder sig av är YouTube-fenomenet ”reaction videos”. Man låter två medlemmar av The 5th Dimension för första gången titta på filmerna från sin egna spelning på festivalen. De blir berörda när de minns tillbaka. The 5th Dimension gjorde pop som the black community tyckte var för vit. Här får de spela inför en svart publik som älskade dem.

Apropå det här med vitt och svart så var nog Sly and the Family Stone en föregångare. Sly hade i sitt band kvinnor (som spelade trumpet!) och vita snubbar som spelade trummor och sax. Tydligen var detta inte vanligt på den här tiden. Jag noterade även att The Chambers Brothers hade en vit trummis. Music unites. Ja, jag tror faktiskt det. Eller hoppas. I’m a softy.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 5, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Tár (2022)

12 maj, 2023 4 kommentarer

Under titten på Tár dröjde ett bra tag innan jag verkligen sjönk in i filmen och lät den omsluta mig. Men ibland tar (ehe) det ju tid och när jag väl kapitulerat så känner jag att det är värt insatsen.

Det hela är väl på ytan en #MeToo-historia där Cate Blanchetts beryktade dirigent Lydia Tár utnyttjar sina orkesteradepter. En sorts uppgång och fall-historia, även om vi inte får ta del av uppgången utan träffar Lydia när hon redan är på toppen.

Jag tycker filmen är lite luddigt berättad, by design förstås. Jag vet inte om det var mig det var fel på men jag hade svårt att hålla reda på vem som var vem och de inblandade personernas relationer. Assistent, sviken älskarinna, fru, dotter.

Jag sympatiserade inte med nån av filmens rollfigurer vilket kanske bidrog en del till känslan av distans under de två första timmarnas speltid. Ändå fann jag mig till slut, kanske inte trollbunden av, men indragen i filmens bitvis surrealistiska värld.

Lydia går i en (mar)drömsekvens omkring i en övergiven fabriksbyggnad och såna miljöer älskar jag. Ja, ibland räcker det med en sån liten miljödetalj för att en film ska få över mig på sin sida.

Om jag ska dra några referenser till andra filmer så kommer jag att tänka på några av Ingmar Bergmans filmer som utspelar sig i musikvärlden som t ex Till glädje och Höstsonaten. Jag fick även vibbar av Blå är den varmaste färgen; det är nåt med det lösa berättandet tror jag, en sorts europeisk stil. Apropå europeisk så kom jag även att tänka på både Roy Andersson och Ruben Östlund.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Cold War (2018)

24 mars, 2023 4 kommentarer

Jag har bara sett en film tidigare av den polske regissören Paweł Pawlikowski och det är den väldigt vackra filmen Ida. Precis som Ida så är Cold War en svartvit film, och lika vacker. Paweł verkar vara ett fan av svartvitt. Cold War är en bitterljuv och tragisk kärlekshistoria som utspelar sig i den polska musikvärlden. Det handlar om Wiktor och Zula som under det kalla krigets dagar har ett passionerat förhållande under flera år men utan att egentligen kunna leva ihop. Filmen gör nedslag i olika städer och tidsperioder (1949-1964) när de båda möts efter att inte ha sett varandra på flera år. Vi befinner oss bl a i Polen (surpise!), Berlin, Jugoslavien och Paris. Zula, som är sångerska, spelas av Joanna Kulig och när hon sjunger påminde hon mig om Lykke Li. Det finns nåt plågat i uttrycket. Cold War var en historia om olycklig kärlek i kubik som jag gillade väldigt mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

The Forty-Year-Old Version (2020)

12 mars, 2023 Lämna en kommentar

Jag såg nog Radha Blanks The Forty-Year-Old Version precis vid rätt tillfälle. Den gick hem klockrent hos mig. Om du inleder en film med A Tribe Called Quest (RIP Phife) och deras låt ”Electric Relaxation” så är man nästan hemma direkt. Precis som Tribes musikvideo så är filmen svartvit och staden New York och dess människor spelar en huvudroll.

Radha spelar i princip sig själv. Hon var (i alla fall i filmen) för några år sen, kanske lite för många, en lovande pjäsförfattare men jobbar nu som teaterlärare. Det hon brinner för, upptäcker hon, är dock rap och hiphop.

The Forty-Year-Old Version är en härlig film med underbara miljöer och musik. När Radha aka RadhaMUSprime spelar in sin första rap-låt fick jag gåshud och tårar i ögonen. Vilket tunggung! Och texten!

Precis som i en film som Blindspotting handlar det om gentrifiering och om hur Radha måste ställa upp på kompromisser från vita producenter om hur hennes nya pjäs ska sättas upp vad gäller ändringar i manus. Vad ska hon göra? Stå på sig och kämpa för SIN pjäs, lägga sig platt eller kanske satsa på hiphopen ett tag?

Det här var 2020 års roligaste film. Glömde jag säga det kanske? Ja. För det här var nämligen väldigt roligt. Jag både skrattade och blev berörd av Radhas resa. Snudd på högsta betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Tribe Called Quest – ”Electric Relaxation”

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Last Black Man in San Francisco (2019)

15 februari, 2023 4 kommentarer

The Last Black Man in San Francisco är en film som får mig att tänka på Blindspotting, If Beale Street Could Talk och filmer av Jordan Peele och Spike Lee. Det handlar om samhällsmedvetna filmer som försöker säga nåt. Här är temat gentrifiering precis som i Blindspotting, för övrigt.

Jag vet inte, men det kanske behövs en viss förkunskap om San Franciscos historia och mer specifikt om de svartas situation för att uppskatta filmen fullt ut. Åtminstone kände jag så inledningsvis.

De två huvudpersonerna känns naiva och dumdristiga i sitt beteende då de tror att de kan ockupera ett tomt hus och bosätta sig där. I alla fall gäller det Jimmie (Jimmie Fails som i princip spelar sig själv).

Jimmie påstår att huset byggdes av hans farfar och att han därför har rätt till det. Ja, det ska även sägas att Jimmie växte upp i huset. Hans kompis Mont spelas för övrigt av Jonathan Majors som vi ju bl a sett i Spike Lees underbara Da 5 Bloods.

Även om jag inte är helt såld inledningsvis så är fotot och miljöerna härliga. Efter ett tag så blir filmen ändå så annorlunda och speciell att jag faller för den.

The Last Black Man in San Francisco sätter fingret på nåt. En känsla av ovillkorlig förändring. Det är nåt speciellt med att återbesöka hus där man vuxit upp eller lantställen där man spenderat barndomens somrar.

Dessutom spelas i en kort sekvens Bootsy Collins ”I’d Rather Be With You” av Jimmies pappa på en orgel i det övergivna huset. Bara en sån sak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Aguirre – Guds vrede (1972)

10 februari, 2023 2 kommentarer

Aguirre – Guds vrede är en fascinerande film med en hypnotisk inledning uppe bland molnen och bergen i Peru. En sällsam musik spelas, en musik som påminde mig om Pink Floyds ”Come In Number 51, Your Time Is Up”.

Det här är rena galenskaperna och då menar jag både att faktiskt spela in filmen och det som händer i filmen. Det handlar om att vinna över naturen; ett ämne som ju Werner Herzog är fascinerad över.

När saker händer i filmen så känns det som att det händer på riktigt. Grenar faller från träd ner i huvudet på skådisarna, man fastnar i gytja med häst och vagn. Frågan är om man vill bli utvald att delta i den här expeditionen/filminspelningen. Svar: nej. Skådisarna spelar på ett sätt sig själva. Herzog placerar dem i situationer som är farliga och jobbiga på riktigt och sen filmar han dem.

Vid ett tillfälle fastnar en flotte i en virvel i en strid flod och återigen känns det som att det är på riktigt och att skådisarna är livrädda, på riktigt. De är trötta, förvirrade och smutsiga. Galet. Det är som dokusåpan Robinson fast innan Robinson.

Jag gillar verkligen hur naturen används på ett (ehe) naturligt sätt. Herzog utnyttjar det som finns i djungeln: lera, träd, floder, fjärilar, apor, råttor, grisar och hästar. Det är nästan lite Cannibal Holocaust-vibbar. Jag förstår att Herzog var fascinerad av Timothy Treadwell och gjorde Grizzly Man. Han verkar lika galen och besatt själv.

Musiken är som sagt strålande. En sorts krautrock/ambient/synth-blandning som det tyska bandet Popol Vuh står bakom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Den maffiga öppningen

Filed under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Trouble Man (1972)

29 januari, 2023 Lämna en kommentar

Trouble is here! He’s street smart and steel hard. He’s a healer, a fixer.

Mr T: ”My name is T, baby”.

He wears 600 dollar suites, drives a 10000 dollar car, and he carries two guns: one to stop trouble and one to make trouble. He was born in the ghetto and raised in the streets. He’s been a man since he was a kid, and trouble is this man’s name. If you got trouble, call T and leave a message. Service is prompt, efficient and deadly!

TROUBLE MAN, you jive him, he’ll wash you away. TROUBLE MAN.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni undrar vad ovanstående text är för nåt så är det en transkribering (gjord av mig, inte ChatGPT) av trailern för blaxploitation-filmen Trouble Man. Rätt upp och ner, bara så där. Jag tyckte den beskriver filmen rätt så bra. Ibland gör man det lätt för sig. 🙂 Jag kan även tillägga att filmmusiken (albumet finns på Spotify) av Marvin Gaye givetvis är helt underbar. Här är den förlängda versionen av låten ”‘T’ Plays It Cool”. Snubben som spelar trummor förtjänar ett pris… och vem spelade trummor? Jo, min research visar att det var Marvin Gaye själv! Coolt. Under inledningen av sin karriär var han tydligen ofta studiomusiker som just batterist.

Filed under Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Sound of Metal (2019)

6 januari, 2023 2 kommentarer

Sound of Metal är en film om Ruben (Riz Ahmed), en hårdrockstrummis som bildar en Johnossi-duo ihop med sin flickvän Lou (Olivia Cooke). Under en turné upptäcker Ruben att han håller på att förlora hörseln. Han fortsätter dock envist att spela. Högt. Det är liksom det enda han vill och kan. En morgon vaknar han dock upp och är i princip helt döv. Vilken skräck.

Det hela påminde mig när jag för några somrar sen hade en vaxpropp i ena örat. Det var ju säkert inte på långa vägar så läskigt som det var för Ruben men det var rejält otrevligt. Allt, alla ljud, var som dämpade och jag hörde hela tiden ett systematiskt brummande ljud. Efter tre kurer med Revaxör fick jag till slut ut proppen. Vilken lättnad!

Den här skillnaden, mellan att höra ordentligt och inte höra, skildras bra. Alla små ljud, klickningar, kaffedropp, skrapningar, fotsteg, etc, som framstår som skarpa och tydliga är för Ruben bara ett dovt muller. Här har de som jobbat med ljudet gjort ett riktigt bra jobb, och de blev belönade för det också på 2021 års Oscarsgala.

Ruben blir inkastad i en ny värld, de dövas värld. Vi vet att han mentalt kommer att träffa rock bottom, och att det kanske behövs för att han överhuvudtaget ska kunna ta sig igenom den nya situationen och komma ut på andra sidan. Han kan inte hålla fast vid det som har varit, så är det bara.

Jag gillade verkligen filmens slut då Ruben sätter sig ned på en bänk i en stad och bara… satt. Han har accepterat faktum, och min puls sjönk också.

Det enda som skavde lite för mig var hur cochleaimplantatet framställdes. Ingreppet stressades fram och för Ruben blev det en ren skräckupplevelse. Jag har ingen inblick i det här alls men det kändes aningen vinklat. Men jag förstår att man ville få fram att det inte är nåt fel med att vara döv, bara en annan värld.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Don’t Look Up (2021)

16 december, 2022 4 kommentarer

Ibland prickar man in en perfekt tidpunkt för att se en film. Så var fallet för mig när det gäller Don’t Look Up.

Eftersom det var kaos på jobbet när jag såg filmen så kunde jag verkligen relatera till Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprios forskarfigurer i filmen. Ska du förklara nåt för en chef, gå inte in på detaljer för att det ska bli trovärdigt. Det funkar inte. Nej, säg bara att kometen är en planetdödare. Fast inte ens det funkade i det här fallet.

Normalt sett brukar jag inte vara så förtjust i Adam McKays filmer men Don’t Look Up funkade. Well, när jag tänker efter har jag faktiskt bara sett The Big Short.

Ja, filmen slår förmodligen in samma öppna dörr flera gånger om, men det hindrar inte det faktum att jag var rejält underhållen under hela titten. När det dessutom inleds med att Jennifer Lawrence lyssnar på och rappar med till Wu-Tang Clans ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit”, ja, då var filmen i princip hemma hos mig. Lite ”Michael Bolton i Office Space”-vibbar kanske.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Apokalyptisk, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ma Rainey’s Black Bottom (2020)

11 december, 2022 4 kommentarer

Vi befinner hos till en början i Den Djupa Södern bland moonshine och blues. Ma Rainey (Viola Davis) sings the blues på sitt sätt. Ett sätt som kanske inte uppskattas fullt ut av musikproducenter i Chicago när det ska spelas in skivor där.

Chadwick Boseman, i sin sista film (!), spelar Levee, en ung trumpetare som vill gå sin egen väg, starta sitt eget band, spela sin egen musik. Inte oväntat skär det sig mellan Ma och Levee. Ma tycker förstås inte att det ska komma nån ungtupp med trumpet och säga att man ska spela swing. Nä, här är det old school blues som gäller.

När vi får träffa Levee i Chicago i inledningen påminns jag av Spike Lees Malcolm X då den unge X är i samma stad och hustlar sig fram genom tillvaron.

Det känns tydligt att filmen är baserad på en pjäs, skriven av August Wilson. Vi bjuds på långa sekvenser där bandet i väntan på att spela in sitter och snackar. Pianisten Toledo, spelad av Glynn Turman (borgmästaren från The Wire, yay!) är en fundersam typ som gillar att komma med filosofiska inlägg om världen de lever i.

En film som har många likheter med Ma Rainey’s Black Bottom är One Night in Miami som ju även den bygger på en pjäs. En grupp svarta snubbar sitter och diskuterar om hur de ska kunna göra sin grej i en värld som styrs av vita. Precis som i den filmen har alla olika synsätt på hur det ska gå till.

Jag tycker att One Night in Miami gjorde sin grej på ett betydligt bättre och mer underhållande sätt. Slutet i Ma Rainey’s Black Bottom tog mig dessutom på sängen och jag fann det rätt så obegripligt. Vad gör karln, tänkte jag? Ja, han har haft det jobbigt och det kan slå slint men…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: