Joker (2019)

Joker är en mörk film, så mörk men samtidigt så vibrerande att den påverkade mig så pass mycket att jag kände mig fysiskt sjuk under visningen. Kanske en timme in i filmen började mina händer och fötter domna bort och klia på samma gång. Typ sån där ”myror i fötterna”-känsla. Jag blev yr och kunde liksom inte fokusera på det jag såg på duken framför mig utan var tvungen att blunda. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs musik och Joaquin Phoenix gestaltning av Jokern överrumplade och överväldigade mig

I själva filmen tror jag det här hände när Arthur Fleck, dvs Phoenix rollfigur, första gången skulle ställa sig på en stand-up-scen. Jag antar att det var nån form av andrahandsskam som gjorde att jag förtivlat letade efter en skämskudde utan att hitta nån och fick nån form av panikattack. Jag övervägde under nån minut allvarligt att lämna salongen. Det kändes lite som när man får rethosta på tunnelbanan och inte kan ta vägen nånstans. Eller som när jag såg A Clockwork Orange på Cinemateket och lämnade salongen för att slippa må dåligt. Men jag lyckades härda ut, fokusera, och fick efter några minuter tillbaka vett och sans i både kropp och knopp. Vilket är mer man kan säga om filmen.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen men ville gärna se den då jag hade hört att diskussionsvågorna gått höga. What was all the fuzz about?! Under de inledande minuterna kände jag mig lugn. Det här var ju en filmfilm. Som jag nämnde tidigare så skapde fotot, musiken och Phoenix, en stämning som vibrerade sönder mitt sinne. Gothams skyskrapor liksom lutade sig inåt och neråt mot den patetiske Arthur. Ljudspårets monumentala stråkar vittnade om en kommande undergång av episkt slag. Phoenix insats gav samtidigt filmen en väldigt nära och personlig touch. Jag kände att det i princip inte kunde bli bättre.

Fast bättre kan det givetvis alltid bli. Rent objektiv så kände jag av ett antal brister. Robert De Niros skådespelarinsats kanske inte var klockren. Eller snarare så var castingen av De Niro inte klockren. He just ain’t no credible talk show host. Zazie Beetz flickvänsfigur kan inte ha varit en så rolig roll att spela. Mot slutet av filmen håller Jokern en monolog om orättvisan i samhället. Det kändes som om dessa ord kom direkt ur manusförfattarnas munnar, snarare än ur Arthurs.

Men allt det där spelade inte nån som helst roll för mig. Det räckte med att höra och se Phoenix skratta (och samtidigt gråta) okontrollerbart en gång till för att mina tvivel skulle försvinna. Jag noterade bristerna nånstans i hjärnan och fortsatte sen att njuta fullt ut av filmen. Det var som att allt det som var tokbra utan problem dränkte bristerna. Om en 30 meter hög tsunami kommer emot en så sveps man med vare sig man vill eller inte. Så kände jag.

Betyget? Ja, det kan faktiskt bara bli ett: 5/5 och därmed även en uppdaterad bloggheader. Hej då, Gunn och Erland. Välkommen, Joaquin, jag hoppas du ska trivas där uppe i högra hörnet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

De urbana landskapen i Joker påminde mig om skivomslaget till Beastie Boys klassiker Paul’s Boutique

Beats (2019)

Beats är en svartvit glad liten rulle som utspelar sig i Skottland i mitten på 90-talet. Rejvkulturen har kanske nåt sin peak och är inte riktigt lika hipp som tidigare. Två unga killar är dock tokhajpade inför en rejvfest som de har hört om på radio.

Problemet är ju bara att den brittiska regeringen har förbjudit den här typen av (drogfyllda får man anta… jag har ingen aaaning) sammankomster. The Criminal Justice and Public Order Act från 1994 förbjuder sammankomster där fler än 100 personer samlas ute i det fria och lyssnar på förstärkt musik, i alla fall om denna musik kan beskrivas som:

”…sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats.”

Haha, vilka galenskaper. Men problemet detta ger är att det är en massa hemlighetsmakeri kring var partyt ska äga rum. Killarna försöker hitta rätt frekvens på radion och nästlar sig in hos äldre kompisar med mer kunskap.

En av killarna är en happy-go-lucke-snubbe som bor i ett fattigt område med sin droghandlande idiot till bror. Den andra är en ganska blyg kille som bor i ett finare område och har en styvfarsa som är polis. Ja, ni hör ju, det är upplagt för konflikt och coming of age.

Jag tycker det är en riktigt mysig film med ganska så sköna rollfigurer som varken är änglar eller demoner. De är människor helt enkelt som försöker hitta rätt i tillvaron samtidigt som de vill ha jävligt skoj. Ja, förutom den ena killens bror som är en mobbande idiot.

Filmen är alltså svartvit vilket ger helt rätt känsla. De skotska förortsmiljöerna känns helt rätt. Slitna men samtidigt vackra på nåt sätt och de svartvitgrå bilderna bidrar. Det är nåt speciellt med svartvita filmer. Först kanske man känner ett sting av besvikelse att det inte är färg men sen tycker man det oftast bara är snyggt. Stilrent.

Under den där rejv-festen (ja, de kommer givetvis dit efter diverse äventyr) får vi dock en hel del färg i form en ganska lång sekvens, som tagen ur en psykedelisk musikvideo från den tiden.

Och sen är festen över, sommaren slut, den ena killen ska flytta till ett ännu rikare villaområde. Ett riktigt Stand by Me-slut.

”I never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”

Well, nu är killarna i Beats äldre än tolv men jag tyckte citatet passade ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioBeats har biopremiär nu på fredag. Även om det är en ganska liten film i svartvitt så rekommenderar jag ändå ett biobesök. Om inte annat så kan du få känna på lite trevlig 90-talsnostalgi. För att inte tala om ljudgodiset som det bjuds på i form av grov skotska.

 

The Prodigy – Out Of Space (RIP Keith Flint)

 

Maradona by Kusturica (2008)

Just nu är en dokumentär om fotbollsspelaren Diego Maradona bioaktuell. Den är regisserad av en viss Asif Kapadia som även gjort de uppmärksammade dokumentärerna om Amy Winehouse respektive Ayrton Senna. 2008 gav sig filmskaparen Emir Kusturica sig på att ge sin bild av Maradona i form av filmen Maradona by Kusturica. Bara titeln antyder väl att om det är nån dokumentär man ska se så är det Kapadias. Maradona by Kusturica var för övrigt en av de första filmerna jag såg via den numera avsomnade filmtjänsten Voddler och min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Precis som titeln antyder så är det här en dokumentär om Diego Maradona gjord av Emir Kusturica. Tyvärr kanske det blir lite väl mycket Kusturica i filmen. Maradona var en extraordinär fotbollsspelare men som privatperson hade han problem, både under men främst efter karriären. De bästa avsnitten är de där Maradona blir intervjuad och öppenhjärtigt och ärligt berättar om t ex handmålet mot England eller sitt kokainmissbruk och om hur han försummade sina två döttrar. Just det där med döttrarna gjorde det lite känslosamt när Maradona senare i filmen sjöng en sång om sitt liv (lämpligen kallad La Mano de Dios) på en klubb och på slutet fick sällskap av sina döttrar på scenen. (Och, ja, Diego har faktiskt en ganska bra och uttrycksfull sångröst; ja, han är verkligen en känsloperson.)

Alltid sevärt är ju matchklipp med Maradona. Det förekommer en hel del såna men tyvärr har Kusturica lagt in animerade sekvenser där en tecknad South Park-Diego spelar mot Thatcher, prins Charles och George W. Bush m fl. Maradona framställs lite som en revolutionär som kämpar mot främst USA tillsammans med Che Guevara, Fidel Castro och Hugo Chavez. Just den här politiska biten kändes kanske inte lika intressant, precis som när Kusturica blandar in klipp från sina egna filmer och drar (lite krystade) paralleller till Maradona. Bäst var filmen när en personlig Maradona berättade om sitt liv. Sen förekom det en helt vansinnig sekvens när Maradona besöker sin gamla hemstad Napoli. Diego försöker ta sig ut från ett hotell till en bil framför en galen publik. Maradona by Kusturica är en hyfsat sevärd rulle då Maradona är en fascinerande person: briljant men självdestruktiv (vilket han själv vet om och erkänner).

Just det, riktigt kul är också de avsnitt som handlar om den kyrka som grundats i hans namn, en kyrka där Maradona betraktas som Gud och João Havelange som Djävulen. Smått bisarr var sekvensen när en ny person ska invigas i kyrkan genom att spela upp Maradonas Guds hand-mål mot England. Den som invigs spelar Maradona och ska alltså slå in bollen med handen för att sen springa vidare till ett Maradona-altare där man får svära en ed (ja, trosbekännelsen) och sen är man med i kyrkan. Härligt. 😀

Filmen avslutades bra med en sång av Manu Chau. Anar man att Diego blir lite känslosam där bakom solglasögonen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Neon Demon (2016)

Jag älskade Nicolas Winding Refns Drive och jag hatade Nicolas Winding Refns Only God Forgives. Hans Pusher-trilogi är en härlig serie filmer från hans första tid som regissör hemma i Danmark. Vad skulle jag tycka om The Neon Demon? Svar: jag tyckte om den väldigt mycket (plats 15 på min årsbästalista för 2016). Den känns inte lika deprimerande tråkig som Only God Forgives. I The Neon Demon är allt så cyniskt, kallt, ytligt och over the top att det inte kan vara tråkigt deprimerande. Det blir snarare exalterande.

Elle Fanning spelar Jesse, en ung fotomodell som kommer från en småstad till L.A. för att pröva lyckan som fotomodell. Det går bra och snart är Jesse i allas fokus, vilket upprör de andra (äldre) modellerna – eller bönsyrsorna alternativt vampyrerna som man också kan kalla dem.

Fy fan vilken värld som skildras i filmen. Allt är yta och utslagning. Det kanske är lite väl övertydligt trots allt. Men det har liksom slagit över och passerat övertydligt och blivit… satir?

Allt är otroligt snyggt och som en konstinstallation. Mina tankar går till den kalla och sylvassa värld som Tom Ford skapade i Nocturnal Animals. Det bästa i The Neon Demon var nog Jesses första show. Jag fick gåshud. Trianglar är det tydligen som gäller. Det börjar i blått och slutar i rött. Hon går från att vara oskyldig och vän till att vara röd och farlig. Man kan bara vara perfekt en gång. Förgänglighet. Sagolik musik av Cliff Martinez. En av få gånger som jag noterar musik och kompositör.

Det hela slutar i sexuellt våld, kannibalism och konstigheter när Jesses kollegor, två modeller och en makeup-artist, beslutar sig för att gå full Báthory med henne.

Slutligen: Keanu Reeves är med i en biroll som en något skum motellägare och han var mycket bra. Dessutom kändes han annorlunda jämfört med hur han brukar vara. Det var nåt med rösten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Us (2019)

Ser du kaninen?

Obs! Jag varnar för spoilers för Us redan från början så läs vidare på egen risk!

Jordan Peeles debutfilm Get Out var en sån där typisk film som hajpas nåt oerhört men som jag såg för sent och med lite väl stora förväntningar. Den var bra, missförstå mig rätt, men jag svalde den inte med hull och hår. Kanske det krävs att man bor i USA för att uppskatta den fullt ut.

När jag läser igenom mina anteckningar om Get Out ser jag att jag tyckte att den var både genomtänkt och välgjord men att jag inte fick ihop slutet. Jag begrep aldrig riktigt vad som egentligen pågick hemma hos Daniel Kaluuyas flickväns föräldrar och varför. Det kändes helt enkelt för osannolikt och out there.

Jag har samma problem med Us men kanske i ännu högre grad. De två första tredjedelarna av Us tyckte jag funkade utmärkt. Jag var helt med på resan och gillade att hänga med filmen och dess rollfigurer. Lupita Nyong’o och Winston Duke är perfekta i sina roller och jag gillade som sagt att hänga med dem. Jag uppskattade speciellt Dukes mjukispappa. Och till och med barnen funkade. Det var mysigt och bitvis även roligt. En hel del skratt hördes i salongen. När vi även bjuds ett soundtrack med bl a Luniz och N.W.A så finns det inte mycket att klaga på.

Elisabeth Moss och Tim Heidecker dyker upp i hyfsat stora roller och är roliga och sevärda som de rika vita vännerna. ”I think it’s vodka o’clock”.

Hela tiden finns dock en något obehaglig stämning i bakgrunden. Nåt nervigt som inte vill släppa. Lupitas rollfigur råkade ut för nåt traumatiskt som barn och känner sig hotad, speciellt när familjen besöker stranden vid Santa Cruz. Sen dyker hotet upp på deras uppfart, bokstavligen, och filmen övergår till att vara en home invasion-film, en riktigt bra sådan också, som för tankarna till en klassiker i genren som Funny Games. Burr.

Nåt som skrämmer mig mer än ovälkomna besökare i hemmet är att träffa sin egen kopia. Jag tycker det är oerhört obehagligt. Ungefär lika läskigt som att höra sin egen inspelade röst. Burr. När Lupita som barn möter sin egen kopia fick jag rysningar, nästan i paritet med Enemy-rysningarna. I Us kombinerar Peele detta ruggiga klonkoncept med home invasion-temat. Lupita och hennes familj blir attackerad av sig själva. Mycket effektivt och skräckbarometern gick i topp.

När filmens stora avslöjande kommer den sista tredjedelen stannar filmen tyvärr totalt för mig. Det är som en stor lastbil som saktar in med gnisslande bromsar för att sen stanna helt på landsvägen. Tut-tut! Kör vidare då! Men, nej, orsaken till varför klonerna finns ska förklaras i detalj och det blir tradigt och ointressant. Dessutom så gör de där detaljerna att bristerna i logiken sticker ut. Om de, klonerna alltså, bara mystiskt hade varit där utan förklaring hade jag inte tänkt närmare på hur de fått tag i de där röda overallerna, saxarna och golfhandskarna. Det gjorde jag nu.

Filmens budskap är tydligt. Det handlar om vi mot dem. Fattiga mot rika. Ovansidan mot undersidan. De som är innanför muren och de som är utanför. När sluttwisten kommer (dvs att Lupitas rollfigur, mamman i familjen, egentligen var en underjordiskt fjättrad klon från början) vill filmen säga att det inte är nån skillnad på vi och dem. Om du bara ges rätt förutsättningar så kommer du bli en lyckad och normal människa och inte det djuriska monster som du blir om du växer upp fjättrad under förtryck. Ja, jo, det var kanske lite intressant.

I slutet av filmen har klonerna, de fjättrade, gjort uppror, dödat sina normala kopior och genomför sen en manifestation kallad Hands Across America, en upprepning av en verklig händelse som ägde rum 1986 och som lilla Lupita såg på tv som barn. Här tycker jag filmens budskap är en sak men vad de fjättrade vill säga med denna manifestation kändes oklart. Det är som att filmens och Peeles budskap inte matchar budskapet från de som är med i filmen. Det blir luddigt och övertydligt på samma gång.

Jag avslutar med nåt positivt. Jag gillade både filmens soundtrack och score. Snygg musik som funkade både som stämningsskapare och även när man använde sig av ”riktiga” låtar. I slutuppgörelsen mellan de båda Lupitorna använder man sig t ex av Luniz ”I Got 5 on It” på ett briljant sätt i form av en orkesterversion av låten i skräckfilmstappning. Dope och mycket snyggt. Såna här små detaljer lyfter ju helt klart filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Us var årets första filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?-Carl

”I Got 5 On It (Tethered Mix)”

Kuso (2017)

Kuso dök upp på Monsters of Film 2017 och jag passade på att se den, inte på bio utan via SF Anytime. Den verkade tillräckligt bisarr för att vara sevärd men den främsta anledningen till att jag valde den var att min musikhusgud George Clinton skulle vara med. Även att Aphex Twin bidragit musikaliskt till filmen lockade mig.

Det här var en äkta skitfilm, bokstavligen. Det finns nån sorts ramhandling om en jordbävning som drabbat Los Angeles. I övrigt handlar det om kroppsskräck, kiss, bajs, bölder, anusvarelser, sex med bölder. Ja, ni hör ju. Det hela berättas i form av fyra kortfilmer och till filmens försvar får jag säga att den röda tråden är betydligt tydligare här än i Stimulantia som det handlade om i söndags.

George Clinton spelar en doktor i en av filmerna. Han får en patient som är rädd för kvinnobröst och patienten vill bli botad från sin fobi. Botemedlet är en stor larvliknande varelse som lever i doktor Clintons anus. Japp.

Att George Clinton är med känns helt galet men sen kommer jag på att han har gjort låtar med titlar som ”Promentalshitbackwashpsychosis Enema Squad (The Doo-Doo Chasers)” och tänker att det är i sin ordning.

Som Movies – Noir brukar uttrycka det: ja, vad ska man säga? Jag hatar inte filmen. Den är äcklig men inte tillräckligt äcklig för att ge mig total avsmak. Musiken är rätt så schysst. Inledningsvis får jag Frank Zappa-vibbar. När det gäller andra filmer så kommer jag då och då att tänka på David Lynch och främst hans ”rädd för att få barn”-skräckis Eraserhead. Lite Troma-vibbar också kanske?

Kuso är regisserad av musikern Flying Lotus a.k.a. Steven Ellison och om man tittar på en av hans musikvideor så får man en känsla för stilen i Kuso. Udda och äckligt på ett konstigt sätt. Det är liksom nåt som är fel, väldigt fel.

Det kan givetvis inte bli i närheten av ett godkänt betyg till Kuso. Nej, då tittar jag hellre på några av Chris Cunninghams musikvideor (se nedan) som han gjort ihop med Aphex Twin. Där får man en lagom dos obehag och äckel. Här blev det en överdos av äckelhumor. Ett problem är att Kuso är en ganska kort film men den känns ändå väldigt lång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Aphex Twin – ”Rubber Johnny”

Widows (2018)

Den som följt min blogg har kanske märkt att jag då och då tar chansen att hylla tv-serien The Wire. Om det dyker upp en skådis från den mästerliga serien i en film jag så brukar jag passa på att återkoppla till The Wire i form av ett litet ”yay!”. För mig var The Wire en fascinerande serie som skildrade alla de kopplingar som finns mellan olika samhällsgrupper i en stad. Allt är sammankopplat och det mesta är korrupt.

I The Wire är Baltimore staden i fokus och vi fick träffa knarkare som försöker överleva på gatan, kriminella som säljer knarket, polisen som försöker sätta dit knarklangarna, politiker som försöker bli återvalda eftersom polisen är så duktiga på att sätta stopp för knarklangningen, journalister som skriver om allt, och unga skolelever som blir springpojkar åt den lokale knarkkungen. Och då har jag inte nämnt hamnarbetarna som är en del i spelet de också. Ett epos i fem säsonger.

Steve McQueens senaste film Widows fick mig att känna sköna The Wire-vibbar. Istället för Baltimore så är spelplatsen Chicago. Givetvis är det inte så komplicerat och med så många personer som det kan vara i en tv-serie över fem säsonger men Widows är en urban saga i samma stil. Kanske hade storyn i filmen kunnat utökas och därmed passa som en bonussäsong i The Wire.

Jag tycker Widows är väldigt effektivt berättad. Huvudpersonerna (spelade av Viola Davis, Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki) och deras backstory avhandlas under de inledande minuterna. Vi hoppar mellan snabba klipp med vardagsscener och hyperintensiva scener där kvinnornas män är mitt uppe i ett rån, ett rån som håller på att gå helt fel.

Plötsligt finner sig kvinnorna ensamma i en för dem helt främmande värld. De är skyldiga en lokal politker/gangster en massa miljoner dollar, dollar som deras makar stulit. Nu måste de gå samman och genomföra nästa heist som deras män planerat.

Widows är en ”fish out of water”-historia som i grunden är en dramahriller men som ändå inte saknar humorinslag. Det var väl kanske just hur kvinnorna skulle bete sig i sin nya miljö som ibland fick mig att skratta. Som t ex när Viola Davis vill ha en bastu som möteslokal och öser vatten på aggregatet för att se till att de blir ensamma. Jag kan inte komma på några fler exempel just nu men jag vet att jag skrattade rätt ut ett antal gånger.

Allt hänger som sagt ihop. Politik och brottslighet går hand i hand. Colin Farrells politiker försöker axla sin fars (Robert Duvall) mantel och han använder givetvis inte schyssta medel. En hårfrisörska, spelad av nykomlingen Cynthia Erivo, som extraknäcker som CitySitter finner sig plötsligt indragen i historien eftersom Viola Davis har kallat till möte sent en kväll och Michelle Rodriguez behöver barnvakt. Kanske kan Cynthia även köra bilen under en heist? Hon visar sig i alla fall vara en baddare på att springa. Det är Tom Cruise-klass på hennes löpteknik och framförallt intensitet.

Fotot är en stor styrka i filmen. Det är knivskarpt, kliniskt och iskallt och bidrar till det effektiva berättandet. Den scen som det talas mest om är väl den där Farrells politiker åker tillbaka hem från ett möte i ett nedgånget kvarter. Färden tar några få minuter och visar hur nära men ändå så långt bort de två olika världarna är. Själv gillade jag nog en annan sekvens mer. Det var en maffig kameraåkning åkning där vi först fångar tunnelbanan uppe på en bro och sen sveper ner till gatunivå och in i Viola Davis bil. Mycket imponerande.

Som ni märker gillade jag verkligen Widows. Det kan hända att det finns en del logiska luckor och otydligheter. Bitvis får jag känslan av att det saknas scener, speciellt när det gäller den rollfigur som spelas av Liam Neeson. Men när man redan har sugits in och tagits över av filmen så betyder sånt ganska lite. Dessutom så ackompanjeras eftertexterna av en ny låt av gudinnan Sade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Fårödokument 1979 (1979)

Fårögubbe

Söndag med Bergman igen och tillbaka på Fårö igen! Nu har det gått tio år sen den förra dokumentären spelades in. Vad har hänt? Har öborna fått sin bro? Har ön avfolkats än mer? Har några av kidzen vi mötte i den första filmen stannat kvar eller har alla dragit till Stockholm? Vi får svar på de flesta av frågorna i denna dokumentära uppföljare.

Fårödokument 1979 är ett exempel på en uppföljare som är bättre än originalet. Jag tycker den här filmen är bättre regisserad och den känns mer genomtänkt. En anledning till det är kanske att vi får träffa ett antal personer från den första dokumentären igen. Det är samma grepp som används av Stefan Jarl i Mods-trilogin och Richard Linklater i Boyhood och Before-filmerna. Det är det perfekta sättet att visa hur tiden går eftersom tiden ju verkligen har gått.

Ungarna som vi träffade på den där skolbussen t ex, hur har det gått för dem? Ja, en tjej skulle ju utbilda sig till barnsköterska och flytta till Visby. Det blev inget med det. Hon fick ett eget barn och så var det bara att lägga ner tankarna på studier. Ja, det var en annan tid.

Killen som inte kunde tänka sig att bo i Stockholm eftersom han var uppvuxen på en liten ö och behövde leva i öppna landskap, hur gick det för honom? Well, han har flyttat till Stockholm och jobbar som tunnelbaneförare. D’oh!

Miljöfrågan är viktig i filmen. Det hela inleds med en långsam panorering längs med Fårös kust. Hav, dimma, skog, fåglar. Det är som att man vill framställa Fårö som ett mytiskt djungelland, en helig vildmark. Bergmans berättarröst förklarar att Fårö steg ur det varma silurhavet för flera hundra miljoner år sen och nu finns det fossiler att hitta på stränderna som berättar den historien.

Ah, leta fossiler (trilobiter!) på Gotländska stränder = nostalgi och barndomsminnen.

Vi hoppar till nutid, dvs vintern 1979. Det regnar vågrätt, snöblandat regn. Folk stretar mot vinden för att ta sig ombord på färjan som kastas runt i de gropiga vågorna som en vante. Nej, man har alltså inte fått sin bro, och den kommer väl aldrig att bli till trots att det planerades för en bro redan på 1920-talet.

Vad händer med det gamla Fårö när allt handlar om sommarturismen är en fråga som filmen ställer sig. Här bjuds vi på härlig svensk funkmusik som ackompanjemang till scenerna när sommargästerna väller in. Den svängiga låten, som jag aldrig hade hört, heter ”Boyss” och bandet är Strix Q (Magnus Ugglas kompband!). Svängigt som sagt. Scenerna ger vibbar av att ”onda krafter” vill göra om hela Fårö till ett Östermanland.

Det som sticker ut för mig i filmen är kanske hur Bergman verkar besatt av det här med grundläggande kunskap, om hur man odlar grödor, fäller träd, tar hand om trädet, sågar upp bräder, använder en vedeldad spis, fångar fisk med nät från en eka, rensar fisken, bygger hus med grästak. Det är sån kunskap som är på väg att försvinna. Bergman har nog snappat upp just detta faktum vid den här tidpunkten och därför valde han att fokusera på det.

Vi får se en gammal gubbe vara ute med sin eka och fånga fisk. Senare fäller han ett träd och tar på en egen hand hem stockarna från skogen som han sen sågar upp till plankor. Efter det bjuds det på en festmåltid i form av den fångade fisken och potatismos. Det var nästan som att se den fascinerande dokumentären Gubben i stugan igen. Meditativt.

Fårödokument 1979 är ett härligt tidsdokument som alltså för tankarna till guldkorn som Mods-trilogin och även Jan Troells Sagolandet. Jag är väldigt svag för den här typen av dokumentär så betyget blir högt och jag tror nostalgin är en bidragande faktor.

Bergman avslutar med följande fundering:

”Nästa Fårödokument kommer förhoppningsvis 1989. Det ska bli intressant att se om vi är vid liv då!”

Ja, det hade varit kul att se.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fårö Beach

Strix Q – ”Boyss”

First Reformed (2017)

När man betygsätter filmer på Letterboxd så kan man även göra en hjärta-markering på filmer som man verkligen gillar. Dessa hjärtan klickar jag endast på om en film har nått upp till 4,5/5 eller 5/5 i betyg. Innan jag såg First Reformed så var Annihilation den senaste film som jag hjärtat. Det var ett tag sen.

När jag loggade First Reformed på Letterboxd så hjärtade jag den. Paul Schraders film gick nämligen hem hos mig så det slog härliga till.

Ethan Hawke spelar, Ernst Toller, en tungsint präst som totalt tappat tron på livet och inte minst på Gud. Som präst gör han dock sitt bästa när människor kommer till honom för att få hjälp. Amanda Seyfried spelar Mary, en gravid kvinna vars man är deprimerad – klimatkrisen och jordens undergång hemsöker honom – och hon vill att Toller ska prata med honom. En blind leder en blind kan man säga.

Filmens förtexter är klassiska, som i en Bergman-film (eller en Woody Allen-film för den delen). Vit text på svart bakgrund. Rakt upp och ner bara. Där kan man kan läsa att musiken är gjord av Lustmord! Ingen svenskkoppling förutom namnet visar mina snabba efterforskningar. Lustmord är en brittisk artist (från Wales) vid namn Brian Williams som gör härlig Dark Ambient med 23 minuter långa låtar bestående av ljud till synes inspelade i rymden på frekvenser bara valar kan höra. ”Haunting!” som Paul Schaffer säger efter Lykke Lis framträdande hos Letterman.

Filmens inleds med en flashig scen där kameran får jobba rejält. Haha, nej, jag skämtar förstås. Men faktum är att den inledande låååångsamma inzoomningen mot First Reformed-kyrkan är det mesta som kameran nånsin rör på sig under resten av filmen (förutom några viktiga undantag, främst i slutet). Den där vackra vitmålade kyrkan förresten, den tornade ju upp sig som ett hot snarare än som tröst. Redan under dessa första minuter låter jag mig ledas in i filmens stillsamma universum.

Ganska så omgående kommer en väldigt bra scen mellan Marys man och Toller. Mannen är klimataktivist, besatt av ämnet. Mary är gravid och mannen vill inte sätta ett barn till världen om världen ju ändå kommer att gå under. Jag skrev i mina anteckningar att ”krisen är värre men människans svarta skräck inombords är densamma”. Undrar om jag syftar på att (klimat)krisen framställs som värre än den är i filmen men att det ändå inte gör nån skillnad på hur man kan känna sig inombords i mörka stunder.

Toller besöker en kör som har repetition. Jag får intrycket att musiken för Toller är en lättnad, en sorts frälsning där han kan förlora sig själv. Körledaren är en kvinna som Toller är ointresserad av men kvinnan själv ser det som sin livsuppgift att ta hand om Toller. Ni som har sett Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna känner säkert igen detta tema. Ja, faktum är ju att Schrader snott i princip hela ramberättelsen från Bergmans må-bra-film.

Jag gillar filmens stillsamma och rena foto. Den meditativa känslan i filmen fick mig att bli lugn, helt avslappnad. Det märkliga är att i filmen så är ju samtidigt Toller plågad, ruggigt mörk i sinnet, inmålad i sitt eget hörn. Bildformatet 4:3 passade för övrigt utmärkt eftersom det förstärkte Tollers nästan klaustrofobiska känsla. Jag kommer osökt att tänka på Meek’s Cutoff som ju även den använde sig av detta format på ett bra sätt.

Ethan Hawke är svinbra. Varför blev inte han Oscarsnominerad frågar jag mig? Hawke är subtil men tydlig. Ett exempel är när Toller är med i en samtalsgrupp, en sån där grupp som sitter i cirkel på små stolar, och känner sig obekväm men försöker dölja det. Hawke förmedlar detta obehag med små medel genom att försiktigt vrida på sig i stolen. Han vill verkligen inte vara där. Strålande skådespeleri.

En skådis som lyfter den tunga stämningen är sköne Cedric the Entertainer (fast här under sitt riktiga namn Cedric Kyles) som spelar Tollers chef. Scenerna mellan Kyles och Hawke var höjdpunkter och bitvis ganska så roliga. Kontrasten mellan den dystre Toller och hans jovialiske chef var slående.

First Reformed är en film med magiska scener staplade på varandra. Det är intensivt och långsamt. Slutdelen av filmen är fylld med en ödesmättad score, komponerad av tidigare nämnde Lustmord. Jag gjorde kopplingar till genren drone, som jag lärde mig om på Norberg-festivalen för några år sen. Filmen dränks av ett dovt muller som dallrar över filmen som en skugga gjord utan sol.

Paul Schrader överraskar mig rejält. Efter att ha sett den vedervärdiga Dog Eat Dog på Stockholm Filmfestival för några år sen hade jag inte väntat mig det här. First Reformed är istället vedervärdigt bra. Det är en film där publiken dras in i filmen snarare än att filmen kommer ut till tittaren. När detta lågmälda grepp lyckas så blir resultatet starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lustmords album Dark Matter har blivit min nya jobbmusik. Perfekt att programmera till.

%d bloggare gillar detta: