Trolls World Tour (2020)

Dags att avsluta den här resan till penntrollens värld med Trolls World Tour, från i år, och nu kommer vi till anledningen till att jag har suttit trollbunden (nåja) framför dessa filmer. På nåt sätt råkade jag snappa upp att min husgud inom musikens värld, funköversteprästen George Clinton, skulle vara med i den avslutande filmen. Och jag kunde ju inte göra som Sofia och hoppa direkt på den sista filmen så jag fick snällt kolla in ettan och även den där kortisen som jag skrev om igår.

I Trolls World Tour får prinsessan Poppy och hennes unga vänner reda på att det finns fler penntroll som alla ser annorlunda ut och alla gillar olika musikstilar. Poppy och hennes kompisar är pop-troll och nån annan musik kan de inte tänka sig ens existerar och varför skulle man i såna fall ens lyssna på den.

Once upon a time så fanns det sex stycken strängar, en för varje musikstil: pop, rock, klassiskt, country, techno och, hör och häpna, funk! Alla trollen levde i harmoni. Så småningom började trollen emellertid bli less på de andra musikstilarna. De ville bara höra sin egen musik! Till slut blev det så att trollen tog sina respektive strängar och drog iväg till olika delar av trollvärlden för att där lyssna på sin musik ifred.

Eller var det verkligen det som hände? Var det kanske så att en viss musikstil försökte ta över de andra stilarna genom att stjäla element från dem och på så sätt skapa en bred och mer urvattnad musik som dominerar? Och så slutade det med att de andra fem trolltyperna helt enkelt fick fly för att bevara sin musik. Hmmm, jag undrar vilken stil som var boven?

I filmens inledning har en av trolltyperna blivit rebelliska och nu vill de, ledda av Queen Barb, ta över världen med sin musik. Vilka troll handlar det om? Jo, givetvis de farliga rock-trollen. Återigen är det nu upp till Poppy och hennes team att få alla att bli sams och spela i harmoni igen.

Ja, som sagt i tidigare inlägg, det här är väldigt förutsägbara och harmlösa filmer. Man vet efter en kvart vad som ska hända och i princip i detalj hur det kommer att ske. Det finns inget att bli överraskad över. Inget farligt. Inget tänkvärt. Det är öppna dörrar.

George Clinton då? Jo, han är med väldigt lite, men de få sekunder han är med gillade jag. Clinton spelar givetvis kungen över funk-trollen, King Quincy. Det är alltid kul när ens egna underskattade favoriter får lite välförtjänt uppskattning och uppmärksamhet. Gubben är närmare åttio nu och det känns som ett under att han överlevt så länge med tanke på de substanser som han tagit under årens lopp. De senaste tio åren har han dock ändrat livsstil och är nu helt ren. Good för him!

Jag hade räknat med lite mer skön funk än det bjöds på. När Poppy kommer till funk-trollens huvudstad Vibe City fick vi höra lite kort på ”Atomic Dog” som inte är nån av mina P-Funk-favoriter, snarare tvärtom. Det var dock kul att Vibe City var ett rymdskepp och såg ut precis som det berömda moderskeppet, The Mothership, från P-Funks konserter på 70-talet.

Slutar filmen med att konstatera att vi INTE är lika, att vi ska uppskatta och vara tacksamma för våra olikheter, att vi ska leva i harmoni pga olikheterna och inte trots dem? Har påven en rolig mössa?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

George Clinton a.k.a. Dr Funkenstein och King Quincy

Trolls Holiday (2017)

Inget gott som har nåt ont med sig, eller vad är det man säger? I den första filmen om våra penntroll så såg prinsessan Poppy till att de deppiga bergerna hittade den inre lyckan och inte längre behövde fira helgdagen Trollafton med att äta penntroll. Problemet som det medförde var dock att bergerna nu inte har några helgdagar alls att fira då Trollafton var den enda de hade. Penntrollen däremot, de firar nånting i princip varje dag.

I Trolls Holiday, en kortfilmsuppföljaren (25 minuter) till den första filmen, så är det återigen upp till prinsessan Poppy och hennes team att rycka ut (slå till, avslöja) för att hjälpa bergerna att hitta på en ny dag att fira. Varför inte ge bort en av sina egna?

Poppy har en uppsjö idéer som förmedlas till kungen och drottningen av Bergenstaden medelst sång- och dansnummer. Bergerna är inte roade. Men så när allt ser som mörkast ut så inser bägge parter vad som är viktigt: att fira det som är fint i livet och inte ytliga saker. Vad bergernas nya helgdag egentligen gick ut på minns jag knappt trots att det bara var några dagar sen jag såg filmen. Men jag tror det var sång, dans och girlanger – och inga trolltacos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls (2016)

Trolls är en fullkomligt harmlös animerad film om såna där penntroll som man hade som liten. De var gulliga, hade hår som stod rakt upp och så satte man dit dem på änden av pennan. Här har DreamWorks Animation hittat på en historia som kretsar kring dessa lyckliga troll som till skillnad från Skalman har en kramklocka, dvs en klocka som när den piper låter penntrollen veta att det är dags att kramas. Förutom att kramas går deras tillvaro ut på att har roligt, sjunga och dansa.

Sämre ställt är det med bergerna. De är också en sorts troll fast större och olyckligare. För bergerna finns det ingenting roligt alls. Förutom en sak: att äta penntrollen. En gång om året firar de trollafton där man äter sig lyckligt mätt på små välsmakande trolltacos.

Nu har penntrollen emellertid lyckats leva i skymundan utan att upptäckas av bergerna i över 20 år. Men när penntrollen ledda av prinsessan Poppy har en alltför högljudd fest så vill det sig inte bättre att de blir upptäckta. Några av penntrollen norpas och hamnar i förvar i Bergenstaden i väntan på att bli snacks. Nu är det upp till en grupp penntroll att ge sig av på en räddningsaktion.

Ja, men det här var ju harmlöst, som sagt. Förresten, glömde jag att säga att det är en musikal!? Det är en musikal. Jag har tittat på en musikal! Vilka oväntade effekterna den här Corona-krisen för med sig.

Musiken är funky, vilket jag uppskattade. Ganska bra sväng. Det förekommer både covers på kända låtar och en del nyskrivet. Det bästa är nästan prinsessan Poppys koskälla (ett underskattad instrument för optimalt sväng). Det förekommer även ett glittrigt autotune-troll som var kul. Allt han sa eller sjöng hade den något obehagliga elektroniska autotune-effekten.

De pratande huvudrollerna görs av superkäcka Anna Kendrick och helylle Justin Timberlake (som även är en av filmens producenter). Kendrick är klockren. Justin är stabil men kanske inte världens roligaste röstskådis.

Filmens budskap är enkelt. Man kan inte äta sig lycklig. Nej, din lycka finns redan inom dig, det gäller bara att hitta och ta fram den. Och det är just det som Poppy & Co försöker visa för bergerna. Tror ni att de lyckas? Har påven en lustig hatt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Joker (2019)

Joker är en mörk film, så mörk men samtidigt så vibrerande att den påverkade mig så pass mycket att jag kände mig fysiskt sjuk under visningen. Kanske en timme in i filmen började mina händer och fötter domna bort och klia på samma gång. Typ sån där ”myror i fötterna”-känsla. Jag blev yr och kunde liksom inte fokusera på det jag såg på duken framför mig utan var tvungen att blunda. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs musik och Joaquin Phoenix gestaltning av Jokern överrumplade och överväldigade mig.

I själva filmen tror jag det här hände när Arthur Fleck, dvs Phoenix rollfigur, första gången skulle ställa sig på en stand-up-scen. Jag antar att det var nån form av andrahandsskam som gjorde att jag förtivlat letade efter en skämskudde utan att hitta nån och fick nån form av panikattack. Jag övervägde under nån minut allvarligt att lämna salongen. Det kändes lite som när man får rethosta på tunnelbanan och inte kan ta vägen nånstans. Eller som när jag såg A Clockwork Orange på Cinemateket och lämnade salongen för att slippa må dåligt. Men jag lyckades härda ut, fokusera, och fick efter några minuter tillbaka vett och sans i både kropp och knopp. Vilket är mer man kan säga om filmen.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen men ville gärna se den då jag hade hört att diskussionsvågorna gått höga. What was all the fuzz about?! Under de inledande minuterna kände jag mig lugn. Det här var ju en filmfilm. Som jag nämnde tidigare så skapde fotot, musiken och Phoenix, en stämning som vibrerade sönder mitt sinne. Gothams skyskrapor liksom lutade sig inåt och neråt mot den patetiske Arthur. Ljudspårets monumentala stråkar vittnade om en kommande undergång av episkt slag. Phoenix insats gav samtidigt filmen en väldigt nära och personlig touch. Jag kände att det i princip inte kunde bli bättre.

Fast bättre kan det givetvis alltid bli. Rent objektiv så kände jag av ett antal brister. Robert De Niros skådespelarinsats kanske inte var klockren. Eller snarare så var castingen av De Niro inte klockren. He just ain’t no credible talk show host. Zazie Beetz flickvänsfigur kan inte ha varit en så rolig roll att spela. Mot slutet av filmen håller Jokern en monolog om orättvisan i samhället. Det kändes som om dessa ord kom direkt ur manusförfattarnas munnar, snarare än ur Arthurs.

Men allt det där spelade inte nån som helst roll för mig. Det räckte med att höra och se Phoenix skratta (och samtidigt gråta) okontrollerbart en gång till för att mina tvivel skulle försvinna. Jag noterade bristerna nånstans i hjärnan och fortsatte sen att njuta fullt ut av filmen. Det var som att allt det som var tokbra utan problem dränkte bristerna. Om en 30 meter hög tsunami kommer emot en så sveps man med vare sig man vill eller inte. Så kände jag.

Betyget? Ja, det kan faktiskt bara bli ett: 5/5 och därmed även en uppdaterad bloggheader. Hej då, Gunn och Erland. Välkommen, Joaquin, jag hoppas du ska trivas där uppe i högra hörnet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

De urbana landskapen i Joker påminde mig om skivomslaget till Beastie Boys klassiker Paul’s Boutique

Beats (2019)

Beats är en svartvit glad liten rulle som utspelar sig i Skottland i mitten på 90-talet. Rejvkulturen har kanske nåt sin peak och är inte riktigt lika hipp som tidigare. Två unga killar är dock tokhajpade inför en rejvfest som de har hört om på radio.

Problemet är ju bara att den brittiska regeringen har förbjudit den här typen av (drogfyllda får man anta… jag har ingen aaaning) sammankomster. The Criminal Justice and Public Order Act från 1994 förbjuder sammankomster där fler än 100 personer samlas ute i det fria och lyssnar på förstärkt musik, i alla fall om denna musik kan beskrivas som:

”…sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats.”

Haha, vilka galenskaper. Men problemet detta ger är att det är en massa hemlighetsmakeri kring var partyt ska äga rum. Killarna försöker hitta rätt frekvens på radion och nästlar sig in hos äldre kompisar med mer kunskap.

En av killarna är en happy-go-lucke-snubbe som bor i ett fattigt område med sin droghandlande idiot till bror. Den andra är en ganska blyg kille som bor i ett finare område och har en styvfarsa som är polis. Ja, ni hör ju, det är upplagt för konflikt och coming of age.

Jag tycker det är en riktigt mysig film med ganska så sköna rollfigurer som varken är änglar eller demoner. De är människor helt enkelt som försöker hitta rätt i tillvaron samtidigt som de vill ha jävligt skoj. Ja, förutom den ena killens bror som är en mobbande idiot.

Filmen är alltså svartvit vilket ger helt rätt känsla. De skotska förortsmiljöerna känns helt rätt. Slitna men samtidigt vackra på nåt sätt och de svartvitgrå bilderna bidrar. Det är nåt speciellt med svartvita filmer. Först kanske man känner ett sting av besvikelse att det inte är färg men sen tycker man det oftast bara är snyggt. Stilrent.

Under den där rejv-festen (ja, de kommer givetvis dit efter diverse äventyr) får vi dock en hel del färg i form en ganska lång sekvens, som tagen ur en psykedelisk musikvideo från den tiden.

Och sen är festen över, sommaren slut, den ena killen ska flytta till ett ännu rikare villaområde. Ett riktigt Stand by Me-slut.

”I never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”

Well, nu är killarna i Beats äldre än tolv men jag tyckte citatet passade ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioBeats har biopremiär nu på fredag. Även om det är en ganska liten film i svartvitt så rekommenderar jag ändå ett biobesök. Om inte annat så kan du få känna på lite trevlig 90-talsnostalgi. För att inte tala om ljudgodiset som det bjuds på i form av grov skotska.

 

The Prodigy – Out Of Space (RIP Keith Flint)

 

Maradona by Kusturica (2008)

Just nu är en dokumentär om fotbollsspelaren Diego Maradona bioaktuell. Den är regisserad av en viss Asif Kapadia som även gjort de uppmärksammade dokumentärerna om Amy Winehouse respektive Ayrton Senna. 2008 gav sig filmskaparen Emir Kusturica sig på att ge sin bild av Maradona i form av filmen Maradona by Kusturica. Bara titeln antyder väl att om det är nån dokumentär man ska se så är det Kapadias. Maradona by Kusturica var för övrigt en av de första filmerna jag såg via den numera avsomnade filmtjänsten Voddler och min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Precis som titeln antyder så är det här en dokumentär om Diego Maradona gjord av Emir Kusturica. Tyvärr kanske det blir lite väl mycket Kusturica i filmen. Maradona var en extraordinär fotbollsspelare men som privatperson hade han problem, både under men främst efter karriären. De bästa avsnitten är de där Maradona blir intervjuad och öppenhjärtigt och ärligt berättar om t ex handmålet mot England eller sitt kokainmissbruk och om hur han försummade sina två döttrar. Just det där med döttrarna gjorde det lite känslosamt när Maradona senare i filmen sjöng en sång om sitt liv (lämpligen kallad La Mano de Dios) på en klubb och på slutet fick sällskap av sina döttrar på scenen. (Och, ja, Diego har faktiskt en ganska bra och uttrycksfull sångröst; ja, han är verkligen en känsloperson.)

Alltid sevärt är ju matchklipp med Maradona. Det förekommer en hel del såna men tyvärr har Kusturica lagt in animerade sekvenser där en tecknad South Park-Diego spelar mot Thatcher, prins Charles och George W. Bush m fl. Maradona framställs lite som en revolutionär som kämpar mot främst USA tillsammans med Che Guevara, Fidel Castro och Hugo Chavez. Just den här politiska biten kändes kanske inte lika intressant, precis som när Kusturica blandar in klipp från sina egna filmer och drar (lite krystade) paralleller till Maradona. Bäst var filmen när en personlig Maradona berättade om sitt liv. Sen förekom det en helt vansinnig sekvens när Maradona besöker sin gamla hemstad Napoli. Diego försöker ta sig ut från ett hotell till en bil framför en galen publik. Maradona by Kusturica är en hyfsat sevärd rulle då Maradona är en fascinerande person: briljant men självdestruktiv (vilket han själv vet om och erkänner).

Just det, riktigt kul är också de avsnitt som handlar om den kyrka som grundats i hans namn, en kyrka där Maradona betraktas som Gud och João Havelange som Djävulen. Smått bisarr var sekvensen när en ny person ska invigas i kyrkan genom att spela upp Maradonas Guds hand-mål mot England. Den som invigs spelar Maradona och ska alltså slå in bollen med handen för att sen springa vidare till ett Maradona-altare där man får svära en ed (ja, trosbekännelsen) och sen är man med i kyrkan. Härligt. 😀

Filmen avslutades bra med en sång av Manu Chau. Anar man att Diego blir lite känslosam där bakom solglasögonen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Neon Demon (2016)

Jag älskade Nicolas Winding Refns Drive och jag hatade Nicolas Winding Refns Only God Forgives. Hans Pusher-trilogi är en härlig serie filmer från hans första tid som regissör hemma i Danmark. Vad skulle jag tycka om The Neon Demon? Svar: jag tyckte om den väldigt mycket (plats 15 på min årsbästalista för 2016). Den känns inte lika deprimerande tråkig som Only God Forgives. I The Neon Demon är allt så cyniskt, kallt, ytligt och over the top att det inte kan vara tråkigt deprimerande. Det blir snarare exalterande.

Elle Fanning spelar Jesse, en ung fotomodell som kommer från en småstad till L.A. för att pröva lyckan som fotomodell. Det går bra och snart är Jesse i allas fokus, vilket upprör de andra (äldre) modellerna – eller bönsyrsorna alternativt vampyrerna som man också kan kalla dem.

Fy fan vilken värld som skildras i filmen. Allt är yta och utslagning. Det kanske är lite väl övertydligt trots allt. Men det har liksom slagit över och passerat övertydligt och blivit… satir?

Allt är otroligt snyggt och som en konstinstallation. Mina tankar går till den kalla och sylvassa värld som Tom Ford skapade i Nocturnal Animals. Det bästa i The Neon Demon var nog Jesses första show. Jag fick gåshud. Trianglar är det tydligen som gäller. Det börjar i blått och slutar i rött. Hon går från att vara oskyldig och vän till att vara röd och farlig. Man kan bara vara perfekt en gång. Förgänglighet. Sagolik musik av Cliff Martinez. En av få gånger som jag noterar musik och kompositör.

Det hela slutar i sexuellt våld, kannibalism och konstigheter när Jesses kollegor, två modeller och en makeup-artist, beslutar sig för att gå full Báthory med henne.

Slutligen: Keanu Reeves är med i en biroll som en något skum motellägare och han var mycket bra. Dessutom kändes han annorlunda jämfört med hur han brukar vara. Det var nåt med rösten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Us (2019)

Ser du kaninen?

Obs! Jag varnar för spoilers för Us redan från början så läs vidare på egen risk!

Jordan Peeles debutfilm Get Out var en sån där typisk film som hajpas nåt oerhört men som jag såg för sent och med lite väl stora förväntningar. Den var bra, missförstå mig rätt, men jag svalde den inte med hull och hår. Kanske det krävs att man bor i USA för att uppskatta den fullt ut.

När jag läser igenom mina anteckningar om Get Out ser jag att jag tyckte att den var både genomtänkt och välgjord men att jag inte fick ihop slutet. Jag begrep aldrig riktigt vad som egentligen pågick hemma hos Daniel Kaluuyas flickväns föräldrar och varför. Det kändes helt enkelt för osannolikt och out there.

Jag har samma problem med Us men kanske i ännu högre grad. De två första tredjedelarna av Us tyckte jag funkade utmärkt. Jag var helt med på resan och gillade att hänga med filmen och dess rollfigurer. Lupita Nyong’o och Winston Duke är perfekta i sina roller och jag gillade som sagt att hänga med dem. Jag uppskattade speciellt Dukes mjukispappa. Och till och med barnen funkade. Det var mysigt och bitvis även roligt. En hel del skratt hördes i salongen. När vi även bjuds ett soundtrack med bl a Luniz och N.W.A så finns det inte mycket att klaga på.

Elisabeth Moss och Tim Heidecker dyker upp i hyfsat stora roller och är roliga och sevärda som de rika vita vännerna. ”I think it’s vodka o’clock”.

Hela tiden finns dock en något obehaglig stämning i bakgrunden. Nåt nervigt som inte vill släppa. Lupitas rollfigur råkade ut för nåt traumatiskt som barn och känner sig hotad, speciellt när familjen besöker stranden vid Santa Cruz. Sen dyker hotet upp på deras uppfart, bokstavligen, och filmen övergår till att vara en home invasion-film, en riktigt bra sådan också, som för tankarna till en klassiker i genren som Funny Games. Burr.

Nåt som skrämmer mig mer än ovälkomna besökare i hemmet är att träffa sin egen kopia. Jag tycker det är oerhört obehagligt. Ungefär lika läskigt som att höra sin egen inspelade röst. Burr. När Lupita som barn möter sin egen kopia fick jag rysningar, nästan i paritet med Enemy-rysningarna. I Us kombinerar Peele detta ruggiga klonkoncept med home invasion-temat. Lupita och hennes familj blir attackerad av sig själva. Mycket effektivt och skräckbarometern gick i topp.

När filmens stora avslöjande kommer den sista tredjedelen stannar filmen tyvärr totalt för mig. Det är som en stor lastbil som saktar in med gnisslande bromsar för att sen stanna helt på landsvägen. Tut-tut! Kör vidare då! Men, nej, orsaken till varför klonerna finns ska förklaras i detalj och det blir tradigt och ointressant. Dessutom så gör de där detaljerna att bristerna i logiken sticker ut. Om de, klonerna alltså, bara mystiskt hade varit där utan förklaring hade jag inte tänkt närmare på hur de fått tag i de där röda overallerna, saxarna och golfhandskarna. Det gjorde jag nu.

Filmens budskap är tydligt. Det handlar om vi mot dem. Fattiga mot rika. Ovansidan mot undersidan. De som är innanför muren och de som är utanför. När sluttwisten kommer (dvs att Lupitas rollfigur, mamman i familjen, egentligen var en underjordiskt fjättrad klon från början) vill filmen säga att det inte är nån skillnad på vi och dem. Om du bara ges rätt förutsättningar så kommer du bli en lyckad och normal människa och inte det djuriska monster som du blir om du växer upp fjättrad under förtryck. Ja, jo, det var kanske lite intressant.

I slutet av filmen har klonerna, de fjättrade, gjort uppror, dödat sina normala kopior och genomför sen en manifestation kallad Hands Across America, en upprepning av en verklig händelse som ägde rum 1986 och som lilla Lupita såg på tv som barn. Här tycker jag filmens budskap är en sak men vad de fjättrade vill säga med denna manifestation kändes oklart. Det är som att filmens och Peeles budskap inte matchar budskapet från de som är med i filmen. Det blir luddigt och övertydligt på samma gång.

Jag avslutar med nåt positivt. Jag gillade både filmens soundtrack och score. Snygg musik som funkade både som stämningsskapare och även när man använde sig av ”riktiga” låtar. I slutuppgörelsen mellan de båda Lupitorna använder man sig t ex av Luniz ”I Got 5 on It” på ett briljant sätt i form av en orkesterversion av låten i skräckfilmstappning. Dope och mycket snyggt. Såna här små detaljer lyfter ju helt klart filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Us var årets första filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?-Carl

”I Got 5 On It (Tethered Mix)”

Kuso (2017)

Kuso dök upp på Monsters of Film 2017 och jag passade på att se den, inte på bio utan via SF Anytime. Den verkade tillräckligt bisarr för att vara sevärd men den främsta anledningen till att jag valde den var att min musikhusgud George Clinton skulle vara med. Även att Aphex Twin bidragit musikaliskt till filmen lockade mig.

Det här var en äkta skitfilm, bokstavligen. Det finns nån sorts ramhandling om en jordbävning som drabbat Los Angeles. I övrigt handlar det om kroppsskräck, kiss, bajs, bölder, anusvarelser, sex med bölder. Ja, ni hör ju. Det hela berättas i form av fyra kortfilmer och till filmens försvar får jag säga att den röda tråden är betydligt tydligare här än i Stimulantia som det handlade om i söndags.

George Clinton spelar en doktor i en av filmerna. Han får en patient som är rädd för kvinnobröst och patienten vill bli botad från sin fobi. Botemedlet är en stor larvliknande varelse som lever i doktor Clintons anus. Japp.

Att George Clinton är med känns helt galet men sen kommer jag på att han har gjort låtar med titlar som ”Promentalshitbackwashpsychosis Enema Squad (The Doo-Doo Chasers)” och tänker att det är i sin ordning.

Som Movies – Noir brukar uttrycka det: ja, vad ska man säga? Jag hatar inte filmen. Den är äcklig men inte tillräckligt äcklig för att ge mig total avsmak. Musiken är rätt så schysst. Inledningsvis får jag Frank Zappa-vibbar. När det gäller andra filmer så kommer jag då och då att tänka på David Lynch och främst hans ”rädd för att få barn”-skräckis Eraserhead. Lite Troma-vibbar också kanske?

Kuso är regisserad av musikern Flying Lotus a.k.a. Steven Ellison och om man tittar på en av hans musikvideor så får man en känsla för stilen i Kuso. Udda och äckligt på ett konstigt sätt. Det är liksom nåt som är fel, väldigt fel.

Det kan givetvis inte bli i närheten av ett godkänt betyg till Kuso. Nej, då tittar jag hellre på några av Chris Cunninghams musikvideor (se nedan) som han gjort ihop med Aphex Twin. Där får man en lagom dos obehag och äckel. Här blev det en överdos av äckelhumor. Ett problem är att Kuso är en ganska kort film men den känns ändå väldigt lång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Aphex Twin – ”Rubber Johnny”

%d bloggare gillar detta: