Marius et Jeannette (1997)

Runt sekelskiftet var den franske regissören Robert Guédiguian rätt som omtalad och jag såg två av hans filmer. Idag pratas det väl knappt nåt alls om honom, vad jag vet. Guédiguian har ändå varit mycket aktiv och i princip gjort en ny film vartannat år. Hmm, kanske skulle man kolla upp några av hans senare filmer? Min preblogg-text om Marius et Jeannette skrevs i augusti 2004. De årstidsfilmer jag klankar ner på i texten är alltså Éric Rohmers fyra filmer som går under samlingsnamnet Contes des quatre saisons. Det kommer texter om dessa så småningom.

Robert Guédiguian har gjort en mycket bra film som heter Den lugna staden (La ville est tranquille från år 2000). Den handlar om Marseille och de motsättningar och spänningar som finns i den ganska fattiga staden vid Medelhavet. Marius och Jeannette är lättsammare i tonen men lite allvar finns i bakgrunden. I filmen vi får lära känna ett gäng grannar, bl a Jeannette, i ett kvarter intill en byggplats där Marius jobbar som vakt. De båda huvudpersonerna träffas när Jeannette försöker stjäla några burkar färg men blir upptäckt av Marius.

För mig kändes det ganska skönt att se en fransk film som var långt ifrån Éric Rohmers tillgjorda, konstlade och dialogtyngda årstidsfilmer. Här har personerna inte en filosofiföreläsning varje gång de öppnar munnen. Det är en sorts må-bra-film med en skön stämning när grannarna gnabbas och grälar alternativt skrattar och äter middag tillsammans. Jeannette (Ariane Ascaride) är en skön figur med ett hett temprament, vilket leder till att hon bl a får sparken från sitt jobb. Hon kan helt enkelt inte hålla munnen stängd. Jag skrattade några gånger under filmens gång vilket var ganska oväntat eftersom jag trodde det skulle vara ett mer allvarligt drama (vilket var fallet med Den lugna staden). En fyra kanske är i överkant men som kontrast mot Rohmers blaha-filmer blir det ändå en svag sådan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dave (1993)

Man kan ju undra hur filmer om amerikanska presidenter kommer att se ut i framtiden. Det kanske kan svårt att göra filmer i satirgenren i alla fall. När jag läser min preblogg-text från maj 2010 om Dave kommer jag att tänka på en gammal film med James Stewart. Mr. Smith Goes to Washington heter den. Jag har inte sett den men jag har för mig att den har ett liknande upplägg. Eller är jag helt ute och cyklar?

Filmen bygger på en ganska rolig idé som vi har sett några gånger, både före och efter denna film. En person kastas in på för den personen helt fel plats och rör om ordentligt i grytan. Med en naiv ärlighet visar Dave (Kevin Kline) hur en amerikansk president kan vara. Andra inblandade får en tankeställare om att inte alltid rulla på i samma gamla hjulspår. Kline gör en bra insats, först som opersonlig, oärlig och cynisk president, sen som dubbelgångaren som inser att det där med politik inte är så dumt. Att hjälpa andra, att stå för sina idéer och försöka genomföra dem. Kline har ett hyfsat samspel med Sigourney Weaver. Det känns som en väldigt amerikansk film. Det är liksom en saga, med humor och allvar lite blandat, och så sina sentimentala delar. Stort plus för Frank Langella som elak Vita Huset-stabschef. Ving Rhames är ganska hård som Secret Service-vakt (jag tänker direkt på honom som Marsellus i Pulp Fiction som kom året efter). Sammanfattning: en småputtrig, ganska förutsägbar och typisk amerikansk dramakomedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

To Have and Have Not (1944)

Denna söndag i det mörka och snöfattiga december skickar jag upp en gammal preblogg-text om en film som jag tror passar perfekt att se som en söndagsmatiné med kaffe och bullar. Min text om To Have and Have Not skrevs i juni 2004. Det här var för övrigt Lauren Bacalls debutfilm som spelades in när hon endast var 19. Ett år senare gifte hon sig med Bogart. Det går fort i hockey.

Demonregissören Howard Hawks filmatisering av Ernest Hemingways roman om Harry Morgan (Humphrey Bogart) som på den franska kolonin Martinique i Västindien hyr ut sin båt för fisketurister. Andra världskriget har brutit ut och snart får Morgan fast han egentligen inte vill blanda sig i frakta annat än turister. Dessutom stormar ”Slim”, spelad den levande legenden Lauren Bacall, in i hans liv.

Att ha och inte ha är en ganska mysig film med rätt rolig dialog och kul samspel mellan främst Bogart och Bacall. Det blir aldrig spännande på riktigt. Bogart har en lustig stil som man inte kan undvika att gilla. Han är verkligen cool. Jag tycker dock både Bogart och Bacall är bättre i The Big Sleep (1946) och som helhet är den filmen bättre också. Det är svårt att inte nämna Casablanca (1942) när man pratar om Att ha och inte ha. Det finns många likheter. Själv tycker jag Casablanca är två snäpp bättre. Den har en helt annan magi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jorden (1996)

Mitt mini-Medem-tema fortsätter med den andra och avslutande filmen Jorden från 1996. Det är ju lite synd att jag inte har en text om min favoritfilm att ta fram ur kortärmen men jag såg De älskande vid polcirkeln innan jag började skriva omdömen om filmer. Se om den?! Huga. Tänk om den inte skulle hålla. Hemska tanke. Min text om Jorden skrevs i februari 2004.

Jorden är en spansk film, regisserad av Julio Medem, om Angel som arbetar som bekämpare av ohyra. Han kommer till en by för att bespruta traktens vinodlingar och utrota de gråsuggor som tydligen ger vinet en märklig jordsmak (därav filmens titel). Angel har väldigt livlig fantasi och tror att han är hälften ängel och hälften människa, och, well, vem vet. Han träffar många av invånarna i byn, bl a två kvinnor, och det leder givetvis till förvecklingar.

Medem gör mig återigen besviken. Den första Medem-film jag såg var den underbara De älskande vid polcirkeln (1998). Efter det har jag sett Den röda ekorren (1993) som var ganska skön men ingen toppfilm och nu då alltså Jorden som jag tyckte var dålig, rent av. Jag tyckte det var en lite löjlig historia. Jag kände absolut ingenting för rollfigurerna i fimen och i en sån här typ av film (drama) så är det ett måste.

Det finns en del halvintressanta berättartekniska grepp som jag känner igen men historien i sig faller ganska platt. Medems filmer brukar ha inslag av magi och mystik som gör att de är spännande. Här byggs det upp en sån stämning men Medem gör inget med det hela. Sen börjar jag undra om inte Medem är en smula gubbsjuk…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den röda ekorren (1993)

Denna söndag gräver jag ur gömmorna fram en gammal preblogg-text om en spansk film vid namn Den röda ekorren (La ardilla roja) gjord av en tidigare regissörsfavorit. Ja, eller det var åtminstone så att jag gillade en av Julio Medems filmer skarpt (se nedan i texten). Min text om Den röda ekorren skrevs i januari 2004. Jag tror det kan vara så att det kommer ytterligare en gammal text om en annan Medem-film på onsdag.

Julio Medem har gjort en film som jag älskar. Den heter De älskande vid polcirkeln. Precis som den så är även Den röda ekorren en sorts dramathriller där thrillerinslaget kommer sig av hur Medem berättar sin historia. Här handlar det om Jota som är i kast med att hoppa över ett räcke ner i havet för att ta livet av sig. Precis då kraschar en motorcykel i närheten. Jota rusar för att hjälpa till och upptäcker att den skadade, en vacker kvinna givetvis, har tappat minnet. Jota följer med ambulansen till sjukhuset och ikläder sig rollen som hennes pojkvän och påstår att de har varit ihop i fyra år. Efter ett tag åker de båda på campingsemester.

Som sagt, Medems berättarstil är speciell. Vi får inte veta mycket om personerna och det är något av ett pussel där bitarna först på slutet faller på plats. Det handlar om sex. Det handlar om öde och mystik, likt Tom Tykwers filmer. Här funkar det hela dock inte alls lika bra som i den, enligt mig, underbara De älskande vid polcirkeln. Det är nåt med skådisarna som inte stämmer kanske, jag vet inte. Jag blev inte engagerad. Filmen är inte dålig men ingen toppfilm. Det förekommer en ganska löjlig popvideo då och då som jag inte kunde låta bli att skratta åt, vilket jag inte tror var meningen. Musiken är en hemsk blandning mellan Nordman och Roger Pontare. Nåja, det blir godkänt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Adam’s Rib (1949)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om George Cukors film Gaslight. Idag är det dags för ytterligare en Cukor-regisserad film, Adam’s Rib. Lite trivia kring filmen. Manus skrevs av ett äkta par där mannen lystrade till det härliga namnet Garson Kanin! Den äkta makan hette Ruth Gordon. Ringer det en klocka? Jo, Gordon spelade en av de nyfikna grannarna i Rosemary’s Baby. En roll hon för övrigt vann en Oscar för. Min text om Adam’s Rib skrevs i juli 2004.

Demonregissören George Cukor (En skön historia, Gasljus, Borta med vinden) står för instruktionerna till skådisarna Katherine Hepburn och Spencer Tracy i denna komedi om könsroller. Det hela kretsar kring en rättegång där en kvinna står anklagad för att ha skjutit (dock inte dödat) sin otrogne man. Advokat respektive åklagare är… rätt gissat: Hepburn och Tracy, som dessutom är äkta makar i filmen. Upplagt för familjegnabb.

Nää, me not like. Jag tyckte det hela var tillgjort och fånigt, och jag fattar inte hur den kan ha så högt betyg på allsmäktige IMDb (7.6). Men, men, smaken är ju olika. Den slog in öppna dörrar för mig. Hepburn vill i filmen försvara kvinnan som sköt sin man för att han var otrogen och Tracy tycker förstås att det är lagen som gäller. Det blir ingen vidare poäng när filmen till slut kommer fram till att skjuta nån ska man ju inte göra. Dessutom var dialogen mellan de två kombatanterna löjlig. Rättegångsscenerna likaså. Vissa av frågorna är väl fortfarande aktuella med tanke på vissa våldtäktsrättegångar på senare år, men här blev det bara löjligt. Tidens tand hade ätit för mycket kändes det som. Det fanns några guldkorn dock. Om jag säger lakrits så förstår ni som har sett filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Miracle Mile (1988)

För ett gäng år sen så köpte jag ett antal plastbitar med filmer om apokalypsen och dess efterdyningar. Filmer som On the Beach, A Boy and His Dog, Fail-Safe och Night of the Comet.

Av nån anledning blev det aldrig av att jag såg tre av dessa filmer: Threads, The Day After och Miracle Mile. De blev liggande kvar på hyllan.

Nu när Henke och Patrik pratade om just Miracle Mile i Rapporter från apokalypsen-podden så passade det utmärkt att gräva fram den ur gömmorna.

Hehe, det första som slår mig är den otroliga 80-talskänslan. Musiken, färgerna, frisyrerna och inte minst bauta-mobiltelefonerna. Sen är det nåt med stilen på fotot som skriker 80-tal också.

Anthony Edwards, doktor Mark Greene från Cityakuten (åh, Cityakuten, den serien såg jag på med nöje), spelar huvudrollen som Harry som svarar när det ringer i en telefonkiosk. Han får reda på att ett kärnvapenkrig är på väg att bryta ut och nu har han en dryg timme på sig att get the hell out of dodge, och helst ta med sig sin flickvän Julie (Mare Winningham) också.

Filmen är för fånig för att den ska gå att ta på allvar. Om man nu gör en film om apokalypsen så får man välja. Antingen gör man nåt som Edgar Wright hade kunnat göra eller så får man göra det allvarligt. Det är möjligt att det här är allvarligt menat men för mig är det alldeles för 80-tals-cheezy för att funka. 80-talet har aldrig varit ett favoritårtionde för mig.

Skådisarna är inte speciellt bra. Anthony Edwards är väl ok, men känns… fånig. För övrigt låter han lite som Ryan Gosling när han pratar, liksom lite täppt i näsan. Mare Winningham är det väl egentligen inget fel på, men hon har ett skumt utseende som inte funkar för mig.

Denise Crosby, Tasha Yar från Star Trek: The Next Generation (yay!), gör ett kort gästspel inledningsvis som nån form av yuppie-affärskvinna. Det är för övrigt många som gör korta gästspel för att sen försvinna ur handlingen. När Harry får det där telefonsamtalet är han nämligen på en diner och när han berättar vad han har fått höra så ska alla som är där fly tillsammans. Och det är upplagt för en klassisk ”grupp på flykt tillsammans”-film. Nu blir det inte så eftersom Harry avviker för att hitta Julie och det är ju Harry vi fortsätter följa.

Om jag ska nämna tre filmer som jag kom att tänka på under titten så blir det Deep Impact (åh, pappan och dottern på stranden), Southland Tales (inleds med en kärnvapenttack) och Melancholia (jordens undergång, bokstavligen!). Av dessa tre är en mycket bra, en är bra, och en är sämre än Miracle Mile. Ni vet nog vilka jag syftar på.

Nja, Miracle Mile var inte speciellt bra. Det är för fånigt, för ostigt, för mycket 80-talskänsla. Men den är väl ändå sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tre filmer om apokalypsen

Även Fripps filmrevyer-Henke skriver om filmen idag. Mirakulös eller medioker?

A Ghost Story (2017)

Är det så att A Ghost Story är den där filmen som många hyllar men som jag fann mördande tråkig och pretto? Ja, jag tror faktiskt det.

Filmens regissör heter David Lowery och spontant, nu när jag skriver den här texten, så tänker jag att det här är den enda filmen som jag sett av honom. Men det visade sig inte stämma. Lowery står nämligen bakom Robert Redfords adieu till filmskådespeleriet, The Old Man & the Gun, som jag såg under 2018 års filmfestival (undrar om det blir nån festival i år?).

De två filmerna känns väldigt olika. The Old Man & the Gun är mysig, snäll och charmig, precis som Robert Redford i filmen. A Ghost Story är långsam, trist och övertydlig. Nu kanske jag tar i här, men vafan, ibland måste man (läs: får man) vara digital.

Långsam alltså. Om ni gillar det här, så kom nu inte och klaga på att Michael Haneke gillar statisk kamera för mycket. Lowery tar det till nya nivåer. Det är konstnärligt och under min kulturtantsperiod så hade jag kanske älskat det, men nu föll det platt tyvärr. Men jag kan fortfarande gilla kulturtantsfilmer. Är Mother! en kulturtantsfilm? I vilket fall så älskar jag den.

Spöket Laban. Hur funkade Casey Affleck som spöke under ett lakan med hål för ögonen? Bitvis funkade det och bitvis inte. När det är som mest långsamt och pretto och lakanspöket är fast i en längtande pose så blir jag nästan full i skratt och mina tankar går till svenska ångestrullen Korparna.

Tiden. Det är en film om tid, tiden, tidens gång. Det är verkligen snyggt fångat i några scener. För Laban är tiden annorlunda. Omvärlden snurrar på men Laban hinner knappt vrida på huvudet så har en ny familj flyttat in i det hus han en gång bodde i när han inte var ett spöke.

Jag blir påmind om när mina föräldrar flyttade från min barndoms gamla hus där jag växte upp. Nostalgi blandat med melankoli. Det är en bra påminnelse och ett plus för filmen. Men det räcker inte på långa vägar för att lyfta A Ghost Story till ett godkänt betyg. Jag gillade vissa delar men som helhet funkade den tyvärr inte alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

La nuit américaine (1973)

Jag såg dagens film när SVT körde ett François Truffaut-tema för ett gäng år sen. Först ut var De 400 slagen. Jag tyckte den var ok men jag var inte direkt imponerad av den hyllade filmen. Andra filmen Jules och Jim levererade inte alls. Frågan var nu om nästa film skulle falla mig på läppen? Min text om La nuit américaine (Dag som natt var den svenska titeln) skrevs i mars 2004.

François Truffaut igen. Dag som natt är en metafilm. Alltså en film om en film. Vi får följa en filminspelning ta två steg fram och ett steg bak. Truffaut själv spelar regissören med mardrömmar. Jacqueline Bisset spelar den kvinnliga stjärnan i filmen i filmen.

Ja, det var rätt så intressant att följa med bakom kulisserna på filminspelningen och se vilket jobb det är att göra film. Omtagning efter omtagning. Valentina Cortese hade en skön roll som den lite äldre dalande stjärnan Severine som har svårt att komma ihåg sina repliker. Själv föreslår hon under en scen att de kanske kunde köra som de brukar göra med Federico (Fellini får man gissa), dvs att man bara säger nonsensrepliker (en slumpmässig rad med siffror t ex, 13, 1, 5, 46, 34, 56). Men det gick ju inte eftersom Truffaut spelar in ljudet direkt till skillnad från i italienska filmer där man dubbar efteråt.

Just det där har jag lagt märke till i italienska filmer. Rätt så ofta så stämmer inte ljudet med munrörelserna och det framgår tydligt att ljudet är inspelat vid ett annat tillfälle. Det ser inte bra ut.

Vid ett tillfälle får Truffaut ett gäng böcker med posten som han har beställt. Mina falkögon registrerade att en av böckerna var om Ingmar Bergman och en annan om Alfred Hitchcock. Det är kul med såna här filmreferenser om man är filmfreak.

Filmen rullar väl på och är lite smårolig ibland men fortfarande har jag svårt att se storheten med Truffaut. Den får dock godkänt och det är kärleken till filmen som gör detta. Den lyser igenom. Men – om man vill se en roligare film om kaoset som kan råda på en filminspelning så rekommenderar jag Tystnad, tagning! (Living in Oblivion, 1997).

”Dag som natt” är för övrigt ett uttryck som betyder att man spelar in en nattscen på dagen med mörkerfilter framför kameran. Lite kul är också att Jean-Pierre Léaud spelar med i en stor roll. Léaud är ju pojken Antoine i De 400 slagen (1959). I ett flertal andra Truffaut-filmer spelar Léaud just den pojken i olika stadier av livet (dock inte i Dag som natt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Shape of Water (2017)

The Shape of Water är en turkos film. Det känns som att de flesta av miljöerna har en turkos blågrön ton. Även filmens amfibieman (spelad av Doug Jones) är av samma kulör. Filmen påminner en om Amélie i stilen tycker jag. En sorts sagokänsla. Ja, The Shape of Water är en saga. Miljöerna är en saga. Michael Shannon spelar en sagoskurk.

Den stumma Elisa (Sally ”Poppy” Hawkins) är en person som det är lätta att gilla. Hon är likeable som det heter på ett annat språk än svenska. Sympatisk.

Eftersom filmen är sagoaktig så kan jag känna att det blir lite övertydligt ibland. Men det är ju kanske så det ska vara i en saga. Jag tror det är en ganska svår konst att blanda magisk realism och saga som Guillermo del Toro gör här, och mest framgångsrikt i Pans labyrint.

Det är en jättefin film, det måste jag säga. Elisas ”tal” till Richard Jenkins rollfigur om varför de måste rädda vattenvarelsen i slutet var fint, och det fick ju en extra twist eftersom Elisa handteckade och Jenkins uttalade orden. Det blev faktiskt lite dammigt i rummet.

Apropå Jenkins så tyckte jag inte riktigt hans rollfigurs historia fick nån riktig avslutning. Det var en historietråd vars avslutning lös med sin frånvaro och därmed förblev lös.

The Shape of Water var i mina ögon nog inte värd att vinna en Oscar för bästa film, och kanske inte heller att få ett högre betyg än en stark trea från mig. Men så är det ibland. Blir det dammigt i rummet så blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: