Air Doll (2009)

Koreeda är ett regissörsnamn som jag hör då och då, och jag tänker hela tiden att jag inte har sett nån av hans filmer. Men det har jag faktiskt. Två stycken: dels Still Walking och dels Air Doll som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. Kanske borde se några fler då det verkar vara fina filmer.

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: Uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efter visningen fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i:et var nämligen Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Järntrean (2004)

Jag har fortfarande inte sett några fler filmer av Kim Ki-duk men om det dyker upp nån av hans filmer på Stockholm Filmfestival framöver så kommer nog försöka se dem (som jag gjorde med Dream och Breath). Min text om Järntrean skrevs i oktober 2009.

Kim Ki-duk gör annorlunda filmer och jag tror det här är den bästa jag har sett. Nu har sett långt ifrån alla; främst återstår väl Samaria (Samaritan Girl) och Livets hjul (min kommentar: och även The Isle kanske). Järntrean är vacker, säregen, dialoglös, meditativ, långsam och ganska kort. Den är intressant hela tiden och urartar inte i flum eller poetiska tråkigheter som en del av hans andra filmer… ehe, då tänker jag kanske främst på Hwal (The Bow).

Handlingen i filmen påminner en hel del om Bi-mong (Dream) och Soom (Breath) där också två udda karaktärer möts. Egentligen känns inte Järntrean speciellt realistisk men det ska liksom vara så – en sorts stiliserad verklighet. I och för sig brukar jag ofta få den känslan när jag ser asiatiska filmer. Miljöerna i filmerna ger en känsla av att ”nåt är annorlunda” eftersom jag inte ser asiatiska filmer lika ofta som amerikanska och europeiska. Men det är en skön känsla och jag gillar verkligen stads- och bostadsmiljöerna i Järntrean och andra risrullar (min kommentar: ”risrullar”, what, hur tänkte jag där? Inställd!). Sen tror jag att jag kände igen en bro från Gwoemul (The Host) som också utspelas i Seoul. Vad det nu har med saken att göra? Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Originaltiteln Bin-jip betyder Tomma hus och jag tycker faktiskt det är en bättre svensk titel. Dessutom är den vanligaste titeln i Sverige en särskriven version som sticker i ögonen på mig.

Mr. Nobody (2009)

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

The Virgin Suicides (1999)

Sofia Coppola, vad har vi på henne? Ja, bland annat hennes första långfilm The Virgin Suicides. Min preblogg-text om den skrevs i mars 2004.

Sofia Coppolas debutfilm om familjen Lisbon, mamma (Kathleen Turner) och pappa (James Woods) och fem systrar (bl a Kirsten Dunst). Historien om systrarna berättas ur en grupp grannpojkars perspektiv som ser systrarna som mysteriska (min kommentar: mystiska?) varelser. Mamma Lisbon uppfostrar sina döttrar på ett strikt sätt, vilket inte visar sig vara hälsosamt för nån.

Sofia Coppola har en egen berättarstil. I Lost in Translation är den än mer tydlig, kanske för att hon skrev manus själv till den filmen (hon vann för övrigt en Oscar för det manuset!). The Virgin Suicides bygger på en novell av Jeffrey Eugenides. Filmen flyter fram i en ganska drömsk och bitterljuv stämning. Handlingen (självmord) är ju ganska dyster egentligen, men filmen tar egentligen inte direkt upp problemen och orsakerna som ligger bakom på mer än ett ytligt plan. På ett sätt är det en brist i filmen. Det hela döljs under en skimrande slöja av nostalgi på nåt sätt, och därför blir historien aldrig helt engagerande för mig. Fotot och bilderna är vackra och musiken, som är skriven av Air, har en air (min kommentar: ehe) av melankoli över sig. Jag gillade inledningen när alla systrar presenteras när de kliver ur en bil. Den var snyggt gjord.

Nåväl, när det gäller skådisarna så är Kirsten Dunst bra på att spela mystisk syster. Vissa säger att hon är fulsnygg. Jag vet inte, hon har ett speciellt utseende men jag gillar det. Josh Hartnett spelar hennes kärleksintresse i filmen. Hartnett sägs ju också vara snygg men jag kan inte hålla med. Dessutom hade han en helt vansinnig frisyr i den här filmen. Var det verkligen så illa på 70-talet då filmen utspelas? Jag tror inte det eftersom det bara var han som hade nåt som liknande ett fågelbo på huvudet i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Thomas Crown Affair (1968)

Efter onsdagens stora spektakel med Avengers: Endgame går vi tillbaka till lite tråkigare, eller i alla fall vardagligare, saker. Nämligen en gammal preblogg-text om The Thomas Crown Affair, en 60-talsfilm med Steve McQueen och Faye Dunaway. Min korta text skrevs i december 2006. Och nej, Henke, jag har inte sett remaken med Brosnan och Russo.

Steve McQueen är Bogart-cool i sin roll som äventyraren (som rånar bank) och faktiskt tycker jag Faye Dunaway är snäppet vassare som Vicki (som utreder rånet för ett försäkringsbolags räkning). Mmm, stämningen är skön. Till det bidrar musiken (jazz som en gång övergår i funksväng), miljöerna och (över)användningen av split screen. Vi får en hel del bra scener, som t ex första gången vi möter Vicki på flygplatsen eller när Steve och Faye spelar schack (haha, underbart). Men coolhet räcker ibland bara så långt. Jag saknade känsla för karaktärerna rollfigurerna (min kommentar: försöker lära mig att använda rollfigur istället karaktär så jag rättar mig själv); det blev ytligt helt enkelt. Snygg yta alltså men jag brydde mig egentligen inte. Sen var jag kanske inte på helt rätt humör (min kommentar: nähä, och vilket humör var det då om jag får fråga?) när jag såg den och det brukar spela in en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En kärlekshistoria (1970)

Roy Andersson är en intressant regissör tycker jag. Lite av en svensk Terrence Malick kanske? I alla fall om man tänker på hans produktionstakt. Först kom filmen det handlar om idag, En kärlekshistoria, och efter det floppen Giliap 1975. Sen dröjde det ända till år 2000 innan vi fick se Sånger från andra våningen. Min kortkorta text om En kärlekshistoria skrevs i mars 2003 och om jag minns rätt så såg jag filmen på en Cinemateket-visning på en av de minsta salongerna på Victoria.

Det här var en underbar, riktigt svensk, men lite osammanhängande historia från 1970 om kärleken mellan två ungdomar vars föräldrar har sina egna problem. Det är regissören Roy Anderssons första film och man känner igen en hel del bl a från hans reklamfilmer men faktiskt även från den i sig helt annorlunda Sånger från andra våningen. Detta gäller främst humorn, som t ex i början när 15-årige Per är ute och rejsar med sin moppe. Han sitter framåtlutad på styret i vinddraget och man får intrycket av det går undan… tills en cyklist glider förbi på en racercykel tuggandes på en chokladkaka. 4/5 blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Klassisk scen

If Beale Street Could Talk (2018)

If Beale Street Could Talk är Barry Jenkins uppföljare till hans Oscarsvinnande film Moonlight. Filmen, som i grunden är ett romantiskt drama, är baserad på en roman av James Baldwin med samma namn och utspelar i 1970-talets Harlem, New York. Vi får följa de unga älskande Tish och Fonny när de försöker hitta egen lägenhet (inte lättaste som ett ungt svart par) och få till ett liv tillsammans.

I vissa filmer behöver det inte hända så rackarns mycket. Istället är det en känsla och stämning som gör hela filmen. Så var det för mig med If Beale Street Could Talk. Det är en mustig, långsam, kvardröjande och ytterst romantisk film. Nästan för romantisk. Mina tankar går förstås till Wong Kar-wai vars filmer ju nästan uteslutande bygger på stämningar, skeenden och bilder snarare än ett intrikat manus.

Det finns ändå vissa scener där skådisar och dialog får dominera. Främst tänker jag på sekvensen när Tish familj har bjudit hem Fonnys familj för att delge den stora nyheten att Tish är gravid. Fonnys mor och far har helt olika syn på om det är en bra eller dålig nyhet om man ska uttrycka det milt.

Jag gillade förhållandet mellan de två familjerna och hur de försöker lösa den situation som har uppstått: Fonny har blivit (oskyldigt) anklagad för våldtäkt och det behövs pengar till advokater. De två fäderna i respektive familj får in pengarna på det sätt som de kan och då har de inte råd att fundera på om de håller sig på rätt sida om lagen.

Under den romantiska ytan finns hela tiden en medvetenhet om de svartas situation i New York vid den här tiden. En polis som tycker han vill sätta dit en ung svart man kan göra det, och därmed förstöra den mannens drömmar och hopp om ett liv med sin flickvän och kommande barn.

If Beale Street Could Talk gjorde inte alls samma intryck som Moonlight på mig men jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att den är så vacker, och sorglig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg If Beale Street Could Talk under Stockholm Filmdagar och vackrare film får man leta efter. Jag tror det är svårt att inte få en bra bioupplevelse.

If Beale Street Could Talk har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

The Ballad of Cable Hogue (1970)

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable HogueHogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Old Man & the Gun (2018)

Robert Redford, vilken charmör till skådis han ändå är! The Old Man & the Gun sägs vara hans sista film, i alla fall om man ska tro honom själv. Han ska tydligen ta upp sitt måleri igen på äldre dagar. Ett citat från en artikel från 2016 skvallrar ändå om att skådespelardörren inte är helt stängd.

”It’s just me, just the way it used to be, and so going back to sketching – that’s sort of where my head is right now. So, I’m thinking of moving in that direction and not acting as much.”

Jag litar ändå mer på Redford än på andra som hotat med att sluta *host*Steven Soderbergh*host*. Redford är ändå över 80. Men som sagt, jag tror inte det är definitivt med tanke på avslutningen ”…not acting as much”.

The Old Man & the Gun är en film om världens snällaste bakrånare. Om den verkliga personen, Forrest Tucker, var lika mysig, snäll och charmig som det framställs i filmen, det vet jag inte, men filmen bygger alltså på verkliga händelser. Fast jag har svårt att tro att en person som åker in och ut ur finkan genom hela livet och ägnar dagarna åt att råna banker verkligen kan framstå som så mysig som Redford gör i The Old Man & the Gun.

Filmen innehåller väldigt tydliga metaaspekter. Detta är Redfords svanesång, en sorts sammanfattning av och hyllning till hans karriär som skådis. Film och verklighet flyter ihop.

De bästa scenerna är de när Redford träffar och flörtar med Sissy Spaceks rollfigur. Jag hade kunnat hänga hur länge som helst vid sidan om när de båda sitter och småpratar på ett fik. Det är bara att sitta där i ett diner-bås intill och njuta av det lättsamma samtalet och skådespeleriet från de båda.

I en sidohistoria i filmen får vi även följa en polis, spelad av Casey Affleck, som är Redford i hälarna. Även den här storyn är mysig och snäll. Affleck har ett trevligt förhållande med sin fru och sina små barn. Det förekommer inget stort drama. Alla är snälla.

De enda skotten som hörs i filmen är knallar från avgasrör. Vi får vid ett tillfälle se resultatet av ett skott då en av Redfords kumpaner, spelad av Danny Glover, har fått ett sår i en av sina love handles. Den tredje medlemmen av Redfords gäng spelas av en vithårig Tom Waits. Ja, de tre är sannerligen The Over-the-Hill Gang.

Det blir inte mysigare än så här tror jag, i alla fall inte i en film om bankrånare. The Old Man & the Gun är som en antites till Heat. Alla är snälla och Waingro lyser med sin frånvaro.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: