Abre los ojos vs. Vanilla Sky

Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text där jag ställer två filmer som har nåt gemensamt mot varandra och tar reda på vilken jag gillar mest. Jag har några liknande inlägg på bloggen sen tidigare: Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli och The Dan Brown movies vs. National Treasures. Den här gången handlar det om ett original som tävlar mot en remake och min text om Abre los ojos och Vanilla Sky skrevs i maj 2003.

Jag har genomfört ett litet specialprojekt som vi kan kalla Abre los ojos vs. Vanilla Sky. Då vet ni förmodligen att det handlar om den spanske regissören Alejandro Amenábars film Open Your Eyes (Abre los ojos) från 1997 och den amerikanska remaken med Tom Cruise i huvudrollen som Cameron Crowe gjorde några år senare.

Grundhistorien är identisk i de bägge filmerna. Det handlar om en ung man, César/David, som ärvt ett affärsimperium av sin far. Han lever livets glada dagar, har inget fast förhållande, tar inte seriöst på sitt jobb, etc. På sin egen födelsedagsfest träffar han så Sofia (som hans bästa kompis tagit med på festen) och blir kär. Den smått psykotiska tjej, Nuria/Julie, som han har ett oseriöst förhållande med blir avis vilket får otrevliga följder, inte minst för César/David. Men vad är det som händer egentligen? Är det bara en dröm alltsammans? Dröm och verklighet glider ihop för César/David.

 

Abre los ojos (1997)

Jag såg denna först eftersom det trots allt är originalet. Det är kanske lite orättvist mot remaken men så fick det bli. Jag gillar den här filmen. Amenábar som senare gjorde The Others visar även här att han har en förmåga att med relativt små medel skapa småkusliga stämningar. Césars väg in i galenskap skildras väldigt bra. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Vanilla Sky (2001)

Crowes version är faktiskt väldigt lik originalet. Den är lite mer spektakulär och ”flashig” och lite mer av det märkliga som händer förklaras. Det är mer musik. Cruise spelar sin roll som David bra. Penélope Cruz spelar Sofia, precis som i originalet, men inte lika bra tyckte jag. Hennes engelska kändes lite inläst på nåt sätt och inte lika naturlig som hennes spanska (min kommentar: nämen, vad konstigt!). Betyget till remaken blir 3/5. Godkänt men jag tyckte originalet gav en mer obehaglig stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

I både filmerna gillar jag bäst sekvensen där César/David går på nattklubb för att träffa Sofia. I början av filmerna råkar César/David ut för en olycka och han har inte träffat Sofia på ett tag. Han dricker sig full på tequila, ragglar runt och snackar skit. Allt till skön klubbmusik.

En parentes: jag insåg precis att jag gillar ovan nämnda sekvenser även i andra filmer. T ex i Spike Lees 25th Hour som jag såg nyligen finns en skön nattklubbssekvens där en berusad Philip Seymour Hoffman ragglar omkring och gör bort sig. Eller varför inte Ewan McGregor på disco i Trainspotting till tonerna av Underworld. Betyder detta att jag gillar dansen i Zions rave-grotta i The Matrix Reloaded? Jag återkommer till det på lämpligt ställe så snart jag hinner (min kommentar: här finns svaret på frågan).

Skyscraper (2018)

Det blir något av ett Dwayne Johnson-tema den här veckan på bloggen inser jag nu. I Skyscraper spelar The Rock en familjefar med ett amputerat ben. Benet förlorade han när han jobbade som polis (eller om det var FBI-agent) några år tidigare i ett gisslandrama. Gissa vem som var läkaren som vårdade honom när han vaknade upp på sjukhuset? Jo, hans blivande fru förstås. Ostigt!

Nu befinner sig familjen (som inkluderar två söta barn) i Hongkong där The Rock ska jobba med att certifiera säkerhetssystemet i en ny och gigantiskt hög skyskrapa. Världens högsta! Men något står inte rätt till. Skurkar vill illa och The Rock och hans familj hamnar i skottlinjen. Det slutar med att skyskrapan börjar brinna med frun och barnen kvar ovanför branden och The Rock utanför, till synes maktlös.

Vad göra? Kanske ska The Rock friklättra uppför en byggkran och sen hoppa från den in i skyskrapan ovanför elden samtidigt som polisen skjuter på honom eftersom man tror är han är den som har satt eld på byggnaden? Ja, så gör vi.

Det här är givetvis trams, men det är ändå hyfsat underhållande trams. Vad funkade? Jo, exempelvis hela sekvensen när The Rock ska ta sig in i den brinnande skyskrapan från den där byggkranen. Här bjuds man på hisnande scener som skapade berg-och-dal-bane-sug i magen. Dessutom använder man det faktum att The Rock har en benprotes på ett fantasifullt och roligt sätt. Och bara det faktum att The Rocks rollfigur har en protes och att det faktiskt inte görs nån grej av det kändes udda och fräscht. Och då menar jag att filmen inte framställer det som ett problem för The Rock utan som en vardaglig grej… ja, förutom då när han använder protesen som ett finurligt verktyg likt MacGyver.

Jag gillade att The Rocks fru, spelad av Neve Campbell från Party of Five (åh, 90-talsnostalgi), faktiskt fick en hel del att göra på egen hand. Sen kanske det var lite trött att hon i slutet hamnar i en fajt med just den kvinnliga lejda hejduken medan The Rock tar sig an den manliga huvudskurken.

Nu till det som kanske inte funkade så bra. Apropå den där kvinnliga underhuggaren så ska hon framställas som nån sorts badass. Men hon är egentligen bara en brutal psykopat som gillar våld och mord. Det gör inte en till en badass. Vid ett tillfälle låter hon medelst kulsprutor meja ner ett drygt tjog totalt oskyldiga personer som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Det blir bara rått och brutalt, speciellt eftersom filmen samtidigt är sentimental och ostig. Det skär sig på ett äckligt sätt för mig. Jag har samma problem med John Woos filmer. Kanske använder sig filmmakarna medvetet av samma stilgrepp för att locka den kinesiska marknaden.

En detalj som filmen inte förstått är hur man lägger fram skurkarnas plan på ett sätt som drar in oss tittare i filmen. Här fattar man ingenting. Vi vet inte ens vilka skurkarna är och än mindre vad de har för plan. Detta faktum adderar inte mer spänning utan enbart förvirring. I slutet får en av rollfigurerna berätta för The Rock (och för oss tittare) vad som egentligen ligger bakom allting. Ett typexempel på dåligt filmberättande, dåligt manus.

Det var kul att se Pablo Schreiber, dvs Nick Sobotka från hamnsäsongen av The Wire (yay!), som The Rocks gamla FBI-kollega. Jag vet att jag alltid påpekar när jag ser gamla The Wire-skådisar men jag kan inte låta bli. Idris Elba kommer alltid vara Stringer Bell för mig, Michael K. Williams alltid Omar. Så är det bara, och samma sak gäller de övriga skådisarna från den episka tv-serien.

Slutfatjen högst upp i skyskrapan måste väl vara en homage till det avslutande råkurret i spegelsalen i Enter the Dragon? Slutet efter slutfajten är bedrövligt smetigt och det smetiga förstärks av den eländiga musiken. Har jag nånsin hört en sämre avslutningslåt i en film? ”Fighting through the flaaaaames”. Godnatt. Och ändå delar jag ut betyget 2,5/5. Ja, jag hade faktiskt aldrig tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Och, ja, hoppet är möjligt. Eller?

Predestination (2014)

Monsters of Filmfilmspanarna_kvadratEfter att ha sett den härliga Död snö 2 och gått in i Wirströms-depå för energiintag så drog filmspanarna i lördags vidare till nästa Monsters of Film-film. Men så många monster förekommer det inte i Predestination. Nej, det här var en betydligt mer nedtonad film jämfört med Död snö. Ja, haha, de två filmerna är nog så långt ifrån varandra man kan tänka sig. Om Död snö är skräckhumor, så är Predestination science fiction-allvar.

Ethan Hawke spelar i den här australiensiska produktionen en tidsagent. Hans uppgift är att åka runt, främst bakåt, i tiden och förhindra brott innan de sker. Liknande grundhistorier har vi sett i en mängd tidigare filmer. Spielbergs Minority Report hade ett liknande upplägg även om det där handlade om att Samantha Mortons precog kunde se in i framtiden snarare än att någon reste i tillbaka i tiden. Det finns väl även en sunkig jättebra Jean-Claude Van Damme-rulle som t.o.m. heter Timecop. Hur som helst, Hawkes agent har enligt filmen lyckats bra med sina uppdrag men ett fall med en bombman som tagit livet av tusentals människor gäckar honom.

I ett av sina tidsstopp, år 1970 närmare bestämt, jobbar Hawke som bartender för att eventuellt kunna snappa upp information om ett kommande bombdåd. In till baren kommer en man och Hawke och mannen börjar prata med varandra…

…och fortsätter prata, och prata, och prata, och prata. Och prata. Ja, ni kanske märker att jag blev lite uttråkad under deras samtal. Mannen börjar efter ett tag berätta sin livshistoria och då får vi se den historien, som tar sin början 1945, gestaltad i bild och filmen lyfter sig som tur var bort från den tråkiga baren.

Predestination

Nu blir filmen under en tid en uppväxthistoria där mannen från baren växer upp som föräldrarlös och en litet udda person. Här var filmen helt ok och puttrade på. När vi sen återvänder till Hawkes agent/bartender och mannen i baren igen, ja, då börjar konstigheterna, paradoxerna, twistarna. Just sådana här tidsparadoxhistorier brukar jag vanligtvis svälja utan att fundera. Jag brukar älska att klura på mysteriet, att försöka få ihop det hela rent logiskt, väl medveten om att det aldrig kommer att gå att få ihop. Det ligger ju så att säga i naturen hos en paradox.

Tyvärr fick jag aldrig riktigt den där kluriga känslan av Predestination. När filmen var slut så konstaterade jag bara torrt att ”jaha, var det så det var, jaha”. Jag vet inte om det berodde på att jag aldrig kände något för rollfigurerna. Filmen gav ett ganska torrt intryck. Jag tyckte även miljöerna var fula. De kändes som tagna ur ett holodeck-avsnitt av Star Trek: The Next Generation men då utan de mysiga och familjära karaktärerna. Den där baren var ett sömnpiller och under inledningen spenderades det alldeles för lång tid där.

En rolig notis: Mannen som kommer in i baren och börjar prata med Ethan Hawke gjorde oss tittare förvirrade. Skådisen var som en korsning av Leonardo DiCaprio, Jodie Foster och Dane DeHaan. Vem var det egentligen? Det var något som inte riktigt stämde här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad tyckte de andra filmspanarna om Predestination? Eller det kanske var en dum fråga. Det kanske redan är förutbestämt?

Har du inte sett den? (pod där Jimmy från Except Fear/Absurd Cinema gästar Markus och Erik)
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och trycka ord

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (blogg)

Edge of Tomorrow (2014)

filmspanarna_kvadrat

Tom

Med hjälmen på sne

Jag brukar normalt inte titta på trailers, eller åtminstone inte aktivt söka upp dem. På bio slinker väl de flesta ner men om det är en film jag verkligen är sugen på så brukar jag titta i en annan riktning än just mot duken. Så var det t ex nu senast med Godzilla, och det är jag väldigt glad för eftersom jag är övertygad om att det förhöljde min bioupplevelse. HALO vaddå jump? Det var första gången jag såg det.

När trailern för Edge of Tomorrow har visats på bio så har jag kollat på den. Det var inte en film som jag var jättepepp på så det kändes överdrivet att titta bort. När jag tillsammans med en hord filmspanarna gick och såg filmen i lördags så väntade jag mig, baserat på vad jag sett i trailern, en ganska mörk, allvarlig, postapokalyptisk, actionfylld sf-thriller. Kanske en Oblivion 2. Utomjordingar krigar med människan, vår planet blir ödelagd, Tom Cruise klarar biffen.

På ett sätt var det väl just en actionfylld sf-rulle där Tom klarar biffen som vi fick. Men filmen har ju så mycket mer att erbjuda. Humor t ex! En bit in i filmen sitter jag och småskrattar förvånat mest hela tiden. Det här är ju roligt och underhållande. Vad är det som händer?

Tom gör en för sig ganska annorlunda roll inledningsvis. Hans rollfigur, den amerikanske majoren Bill Cage, är så långt ifrån actionhjälten Tom man kan komma. Han är en självisk, feg, lismande, leende och ryggradslös presstalesman för The United Defense Forces. När han får uppdraget att rapportera live från stranden i Frankrike när armén slutligen ska vinna över utomjordningarna gör han allt för att slippa. Cages försök att muta sig ur situationen visar sig emellertid vara en trampmina och leder till att han några timmar senare befinner sig på stranden som en del av den första attackvågen. Hooah!

På reklamposters på stan hade jag sett att det stod #LiveDieRepeat och det är just detta som är filmens twist. Efter att ha dött där på den franska stranden men samtidigt blivit ”smittad” av blodet från en viss typ av utomjordingarna (en s.k. Alpha) så har nämligen Cage fått egenskapen att starta om tiden. När han dör så hoppar han tillbaka i tiden till föregående dag. Han vaknar (återigen) upp på en militärbas på Heathrow där han (återigen) får order om att förbereda sig för att delta i attacken i Frankrike. Och så där håller det på…

Tillbaka till trailern. Var det en bra eller dålig trailer? För mig så ger den en missvisande bild om vilken typ av film Edge of Tomorrow var och är. Då skulle man kunna säga att det var en dålig trailer. För mig var det dock en bra trailer eftersom filmen då lyckades överraskade mig. När jag trodde den skulle vara superallvarlig så visade den sig vara riktigt rolig. Just att Tom visar upp en annan sida (inledningsvis) ger bra effekt. När man kanske tror att han ska vara sitt vanliga superstjärnejag så är han precis tvärtom. Scenen när Cruise iförd en exodräkt vaggande som om han har bajsat på sig försöker avvika från kön som leder ombord på planet som ska lyfta till Frankrike är hur rolig som helst.

Emily

Masken

Emily Blunt är Toms motspelerska och hon är jättebra. Uppenbarligen har hon tränat en hel del inför filmen. Fit som en nötkärna är hon. Badass, trots lite fånigt ”svärd”.

Det som är spännande med filmen är hur jag aldrig riktigt vet var den ska ta vägen. Det känns som att all bets are off. Men samtidigt vet vi hela tiden att det alltid kommer att starta om. Det påminde mig om när jag spelade DOOM i början av 90-talet. Rakt fram, stanna, gå till vänster, skjut, skjut, stanna, in genom dörren, skjut, skit också, börja om.

Jag gillade det faktum att det bara för Cage som dagen gick på repeat. För alla andra, inklusive Blunt, så var det första gången allt hände. Det bidrog till humor men även till en viss sorglig känsla. Mm, det var bra.

Tyckte ni er känna igen en skådis som ni sett i en svensk kriminalactionfilm? Helt rätt, det är Mrado (alltså Dragomir Mrsic) från Snabba Cash!

Just det, det höll jag på att glömma. Bill Paxton! Private Hudson dominerar!

Ok, nu till bristerna. För såna finns det tyvärr. För mig tappar filmen när slutattacken mot Louvren sätter igång. Det är för långdraget, för vanligt, för mycket pang pang, med för tråkiga cgi-monster som för tankarna till bläckfiskarna i The Matrix-uppföljarna. Jag blev uttråkad här. Synd, riktigt synd.

Många stör sig med rätta på det absoluta slutet. Först slutar filmen och sen kommer en epilog. Men för mig så funkade det faktiskt. Jaaaa, logiken, tidshoppslogiken, går inte ALLS ihop, men rent känslomässigt så funkade det för mig, åldersskillnader eller ej. Men visst, att man inte kan få ihop logiken (hur svårt kan det vara!) bidrar ändå till att betyget sjunker en aning.

Trots en 2-0-ledning efter två perioder så lyckas filmen inte helt gå i mål till en fyra vilket känns väldigt synd. Ibland önskar man att man kunde bidra med en hjälpande hand när det gäller filmers manus… Just slutet. Jag menar, hur svårt kan det vara!

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? On the edge of their seats or on the edge of sleep?

Filmparadiset
Fredrik (även om Godzilla)
Christian
Har du inte sett den? (Carl skriver)
Sofia

Fiffi
Har du inte sett den? (Jimmy, Erik och Markus poddar)
Cecilia
Henke
Jessica (välkommen tillbaka!)

Life Aquatic

Life AquaticTitel: Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag trodde jag hade gamla recensioner av alla Wes Andersons filmer som jag har sett tidigare men jag upptäckte att jag inte har skrivit om The Royal Tenenbaums. Jag minns att jag faktiskt såg den på bio när den kom och att jag inte alls gillade den. Jag minns också att jag såg den tillsammans med några kollegor på mitt förra jobb och samtliga tyckte att den var trist och tråkig och jag fick en del pikar efteråt eftersom det givetvis var jag som hade valt den. Nu får jag får helt enkelt se om den och sen skriva om den som en del av temat. Nu hoppar vi över den och landar istället i plurret tillsammans med Life Aquatic.

Wes Anderson är tillbaka efter The Royal Tenenbaums med denna vattniga dramakomedi om äventyrsfilmaren under vatten, Steve Zissou (Bill Murray). Zissous senaste produktioner har inte blivit några succéer. Han är på lite på dekis. När en haj äter upp hans kollega samlar han ihop sitt team för en undervattensjakt på den mystiska hajen. Förutom sitt ordinarie man/kvinnskap ansluter även en tidigare okänd (?) son (Owen Wilson) och en journalist (Cate Blanchett, den sköna).

Nja, jag vet inte, jag tror inte jag gillar Wes Andersons filmer helt enkelt. Den hyllade The Royal Tenenbaums tyckte jag var en såsig soppa som inte gjorde mig glad. I och för sig, Rushmore såg jag för länge sen och den gillade jag faktiskt en hel del efter vad jag minns. Men, precis som när det gäller The Royal Tenenbaums så känns Life Aquatic ytligt djup (eller djupt ytlig). Den innehåller coola scener och coola karaktärer men jag känner ingenting för dem. Allt känns plastigt och inte på riktigt. Jag fattar inte vad som är komedi och vad som är drama. Det blir varken eller (kanske är jag för dum helt enkelt). Det är liksom så gjort för att vara coolt att det blir fel.

Ett återkommande grepp i Andersons filmer är att använda musik. Det brukar vara melankoliska, ganska sköna låtar. Här blir det lite för mycket av det goda tycker jag. Allt borde ju vara bra egentligen: udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort ”jaha, och?”. Om jag jämför med t ex Sideways (kanske orättvist men jag har nyligen sett den), så har den en helt annan äkta värme i sin humor som inte den här filmen är i närheten av. Life Aquatic känns kall och tillgjort cool.

Jag tycker emellertid att Cate Blanchett är skön att skåda men samtidigt frågar jag mig ”jaha, och varför var hon med egentligen?”. Varför är vem som helst av rollfigurerna med? Varför är filmen gjord? Jag skrattar inte, jag berörs inte. Filmen är skön att se och lyssna på. Den puttrar liksom på men det hela rinner igenom mig utan att fastna. Tyvärr, det kan inte bli godkänt… och nej, jag har inte glömt Willem Dafoe som var halvrolig, men han kan inte bära hela filmen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Lawless

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

Shine


Titel: Shine
Regi: Scott Hicks
År: 1996
IMDb
| Filmtipset

Hmm, jag insåg idag att det var fredag igår och att jag fullständigt glömde bort att det skulle ha kommit en recension av en film noir. Istället blev det ett inlägg om Kristian Petris film Detaljer. Nåväl, jag får helt enkelt kompensera med två noir-rullar nästa fredag (dan för dopparedan). Nu kommer dock ett gammalt omdöme om den första film jag såg med Geoffrey Rush, pianopsykdramat Shine.

Det här filmen i regi av Scott Hicks (Hearts in Atlantis) kändes som en typisk Oscarsvinnar-film och mycket riktigt vann Geoffrey Rush en Oscar för sin roll som den australiensiske pianisten David Helfgott som får psykiska problem. David växer upp i Australien med en far som inte kan glömma att hans egen familj dödades av nazisterna under 2:a världskriget. David är ett pianogeni och lärs upp och uppmuntras visserligen av sin far men samtidigt får han stryck och måste till varje pris vinna alla musiktävlingar han ställer upp i. När David får chansen att åka till USA för att utbildas ytterligare vägrar hans far honom detta. När David är gammal nog åker han ändå till slut till London för att gå på musikcollege. Efter detta har David inte kontakt med sin far något mer.

Den bästa scenen i den här filmen tyckte jag var när David i London spelar sig genomsvettig med den svåra och jobbiga Rachmaninoffs 3:a, får stående ovationer och samtidigt kollapsar av psykisk utmattning. David åker tillbaka till Australien och tas in på psykisk klinik där han spenderar närmare 10 år.

Jag vet inte, jag imponerades inte så himla mycket av den här filmen. Jag tyckte det fanns en del lite ”smöriga” element. T ex när David som gammal hoppar hage på trottoaren precis som i en scen tidigt i filmen, eller när han i sin comeback (ja, den kommer förstås!) placerar sina glasögon på pianot precis som i en scen från hans ungdomstid. Sen tyckte jag pappan kändes lite som en stereotyp. Annars är det välspelat, bra musik och lite gripande. Jag tyckte också att Noah Taylor som spelade David som ungdom var minst lika bra som Geoffrey Rush.

3/5

%d bloggare gillar detta: