Söndagar med Bergman: F & A – Maktspelet med biskopen

Jan Malmsjö i Scener ur ett äktenskap

Denna söndag är det dags att fokusera på den onde biskopen, Edvard Vergerus. Rollen skulle ha spelats av Bergman-veteranen Max von Sydow var det tänkt. (Och rollen som Emilie Ekdahl, Edvards blivande maka, var troligen skriven för Liv Ullmann. Nu blev det istället Ewa Fröling som fick rollen som Emilie. Exakt varför vet jag inte, men Fröling är helt rätt i rollen.)

När von Sydows agent försökte förhandla till sig ett alldeles för högt gage så gav man rollen till Jan Malmsjö istället. Även här känns det som perfekt rollbesättning. Men det är väl alltid så; om en skådis funkar i en roll så är det svårt att i efterhand tänka sig nån annan.

Just Malmsjö känns ändå som ett lyckokast. Jag kan tänka mig att biopubliken på den tiden blev ganska överraskade när Malmsjö levererade en perfekt insats som den principfaste och bistre biskopen. För jag antar att man då såg Malmsjö som en gladlynt underhållare och sångare. Det här var nåt helt annat.

Nu hade Malmsjö faktiskt varit med i en mindre roll i Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap men den rollfiguren kunde inte vara mer olik den iskalle biskopen (se bilden ovan).

När jag såg Fanny och Alexander nu senast så kändes det som att det hela tiden pågick ett maktspel mellan biskopen och ett antal andra personer. Jag skriver inte maktkamp eftersom det kändes mer som ett spel där det gällde att spela sina kort rätt och vid rätt tillfälle.

Först och främst, och det måste väl ses som hela filmens viktigaste inslag, har vi ju Alexander och hans hat, rätt och slätt, mot biskopen. Alexander känner redan från början avsmak, och en del rädsla inför biskopen. Men han vägrar ge med sig, trots att biskopen är ”andligen starkare” som biskopen själv uttrycker det. Fast frågan är ju vem som i slutändan var andligast starkast?

I den andra akten möts Alexander och biskopen för första gången och Alexander är i klart underläge. Han har inte riktigt lärt sig navigera situationen på rätt sätt och trycka på de knappar som biskopen reagerar på. Men han försöker. Till slut erkänner han sin lögn (eller som jag skulle kalla det: sitt historieberättande).

Senare, i en av filmens absolut mest intensiva scener, är det dags igen. Det här utspelar sig på biskopsgården efter att Emilie och biskopen har gift sig och Fanny och Alexander har flyttat dit. Det har kommit till biskopens kännedom att Alexander har ljugit om biskopens tidigare fru och barn. Alla tre omkom tragiskt när de föll i vattnet nedanför biskopsgården. Alexander har berättat sin egen version om hur det gick till. Tyvärr berättade han inte bara för Fanny utan även för pigan Justina (spelad av Harriet Andersson på helt rätt sätt). Justina skvallrar förstås för biskopen.

Nu ska Alexander erkänna meneden och även bestraffas. Alexander har vid det här laget förfinat sitt spel en del. Som han uttrycker det själv inför biskopen så har han blivit bättre på att ljuga. Vid några tillfällen lyckas Alexander genom smarta pikar och instick skaka om biskopen en del. (Senare erkänner biskopen till och med inför Emilie att han faktiskt är rädd för Alexander.)

Scenen håller på i över tio minuter och är briljant.

Exempel ett på perfekt iscensättning

Exempel två på perfekt iscensättning

”Tror du att vi leker, Alexander?” (Notera nackgreppet.)

”Jag tror att biskopen hatar Alexander. Det är vad jag tror.”

”Jag hatar dig inte. Jag älskar dig. Men kärleken är inte mjäkig, den är stark och kärv.”

”Du är ju en klok liten man, Alexander. Och du inser egentligen att spelet är förlorat.”

”Nå, vilket straff väljer du? Rottingen, ricinoljan eller mörka skrubben?”

Ett annat sort spel pågår mellan Edvard och Emilie. När jag såg F&A den här gången så snappade jag upp en hel del antydningar om att Edvard och Emilie faktiskt varit älskare redan när Emilie var gift med Oscar Ekdahl (Allan Edwall). Det här var nåt som jag missat eller inte riktigt noterat vid tidigare tittar. Det framkommer, framförallt i samtal mellan Helena Ekdahl (Queen Gunn Wållgren) och Isak Jacobi (Erland Josephson), att sönerna Ekdahl är lite… olika. Gusten och Carl är ”övererotiska” medan Oscar är av klenare virke.

När Emilie ska gifta sig med Edvard ställer Edvard krav, nu när de ska bli man och hustru. Emilie och barnen ska flytta in i biskopsgården och starta ett nytt liv. Allt ska de lämna bakom sig, inte bara kläder och prylar utan även gamla vänner och bekanta. Hela sitt gamla liv. Enligt Edvard måste man leva ett strikt och rent liv för att finna Gud. Hmmm. Det här kan ju aldrig gå bra. Men Emilie accepterar villkoren utan att tveka, men oroar sig för barnen.

Mot slutet av filmen har Emilie fått nog och hon förstår inte vad hon nånsin sett i Edvard. När hon kommer hem efter att ha besökt Helena i sommarhuset och upptäcker att Alexander misshandlats med rottingen och lämnats att sova på vinden rinner bägaren över. Jacobi anlitas för att föra bort barnen från biskopsgården. Emilie stannar heroiskt kvar.

Nu kommer vi till det tredje spelet och det handlar egentligen om en enda strålande scen, och det är förstås den mellan bröderna Carl (Börje Ahlstedt) och Gustav Adolf (Jarl Kulle) och biskopen. Scenen är för övrigt bortklippt från den kortare bioversionen vilket förstås är förståeligt men oförlåtligt. Bröderna besöker biskopsgården efter att barnen förts bort och vill övertyga biskopen om att låta Emilie få skilsmässa. Samtalet böljar fram och tillbaka. Korten spelas ut. Jarl Kulle spelar ut hela sitt register, bra sekonderad av en förvånansvärt lugn och sansad Börje Ahlstedt med tanke på hur hans rollfigur Carl normalt sätt brukar agera. Biskopen är iskall och pretentiös och Gusten orkar till slut inte med.

Jag älskar den här scenen och kan se den hur många gånger som helst.

Edvard: ”Brustenheten i vårt liv består till övervägande del av sönderslitna band mellan människor som har förutsättning att älska och akta varandra. Det är ett grymt och svårfattligt mysterium”.

Gusten: Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”… kyss mig där ryggen byter namn!

Jag avslutar med ett fjärde spel och det är den gode Isak Jacobi som använder sig av list, och en del till synes övernaturliga krafter, för att lura biskopen. Jacobi gör hembesök hos biskopen och vill köpa en gammal kista. Det är allmänt känt att biskopen har problem med pengar. Han spelar tydligen. Åtminstone känner Jacobi, bankir som han är, till detta. Jacobi erbjuder ett pris för kistan som biskopen inte kan motstå, och med kvicka fötter och magi lyckas Jacobi föra ut Fanny och Alexander från biskopsgården inuti kistan.

Efter detta börjar saker falla sönder för Edvard Vergerus. Kan det vara så att spelet snart är slut? Vi återkommer till Edvards slutliga fall i senare inlägg.

The Quiet Earth (1985)

För ett gäng år sen köpte jag på mig ett knippe plastbitar med science fiction-filmer, och mitt fokus var främst postapokalyptiska filmer (en favoritgenre). En av filmerna var nyzeeländska The Quiet Earth och min text om den skrevs i december 2007.

En tidig film av regissören till klassiker som Young Guns 2 och Under belägring 2, kan det vara nåt? Nja, egentligen inte, men denne talanglöse filmskapare från Nya Zeeland lyckas på nåt sätt få ihop en godkänd science fiction-film. Manuset har potential. Själva temat är intressant: en man vaknar upp och finner sig, till synes, helt ensam på jorden. Alla andra människor är som bortblåsta, ivägbeamade av Scotty. Mannen (Bruno Lawrence) slits mellan djup förtvivlan och något sorts galet storhetsvansinne och bosätter sig i en lyxig mastodontvilla. Ska han träffa på några andra överlevare (ja, det gör han ganska snart kan jag avslöja) och vad är det som egentligen har hänt?

Mmm, inledningen lovar ganska gott. Bäst i hela filmen är nästan den absoluta inledningen med förtexter, musik och bilder av en soluppgång. Här etablerades en mystisk stämning som höll ett bra tag även om regissören gjorde sitt bästa för att förstöra den. Jag gillar även delen när Lawrence kämpar med sig själv (i nattlinne) och hur han ska hantera situationen. Sen tappas den där mystiska och desperata stämningen liksom bort. Fokus försvinner då filmen inte får till nåt speciellt intressant samspel mellan ”de överlevande”. Dessutom är förklaringen till vad som hänt fullständigt förvirrad och man får aldrig nån aha-upplevelse utan snarare en öhö?-upplevelse. Det som är positivt, och samtidigt negativt (men till en mindre grad), är den något b-iga 80-talsstämningen. Jag är tvungen att ge godkänt till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Knock Down the House (2019)

Det är ju nästan märkligt hur amerikaniserade vi är. Inte minst inom politik. I Sverige är vi ju nästan mer insatta i vissa delar av amerikansk politik än i vad som händer i Sverige. Eller? Det är lite samma sak när det gäller film. Allt är ju så mycket större, häftigare och viktigare i USA än i Sverige. Och för att inte tala om hur fullkomligt ointressant det är med nyheter om det politiska livet i, låt säga, Finland eller Ungern (så vida det inte handlar om nåt högerextremt parti som har fått 25 procent av rösterna i ett val).

Med det sagt, så har jag sett en Netflix-dokumentär om fyra kvinnliga amerikanska (d’oh) politiker från det demokratiska partiet som försöker bli valda som partiets ledamöter i kongressen för sina respektive distrikt. Det handlar alltså om det demokratiska partiets egna primärval så det som dokumentären skildrar är deras valkampanjer mot andra (redan sittande) demokratiska politiker.

Det visar sig vara en tuff kamp. Att ens få kandidera verkar kräva en rejäl arbetsinsats där man först måste kunna visa upp ett antal tusen namnunderskrifter. Jag kan ha missförstått nåt här men jag tror det var så det var. Det är väl i och för sig inte så konstigt då man ju ändå måste börja kampanja nån gång.

Men om vi hoppar tillbaka några steg så tyckte jag det var intressant hur de kandidater vi får träffa egentligen blev kandidater. Det är nämligen så att det inte var de själva som kom idén om att de skulle bli politiker. Nej, det är olika organisationer inom det amerikanska politiska systemet som aktivt söker upp ”vanligt fôlk” som de rekryterar. Ett sätt att rensa upp och bygga om från grunden.

Om man har följt med i amerikansk politik på sistone så kanske man har snappat upp namnet Alexandria Ocasio-Cortez (eller förkortat AOC). Hon är nämligen en av kvinnorna som filmen följer. Och hon vann! Mot en äldre manlig politiker som suttit i 20 år på posten. Haha, vilken grej! Regissören av dokumentären, Rachel Lears, måste ha jublat och tackat sin lyckliga stjärna att hon valde just AOC att följa. Och inte nog med det, AOC gick även vidare och slog sin republikanske motståndare och tog därmed en plats i representanthuset för det 14:e distriktet i New York.

Jag drar paralleller till två filmer. Först är det Weiner, dokumentären om Anthony Weiner som efter sexskandal försöker göra comeback och bli borgmästare i New York. Den andra filmen är Widows där en del av handlingen fokuserar på det politiska spelet under en valkampanj, och hur det ofta på lokal nivå är samma politiker som sitter kvar år efter år eftersom de blivit en del av systemet. Gentjänster hit och gentjänster dit. Jag kliar din rygg så kliar du min.

Som dokumentär är Knock Down The House helt ok. Ämnet är intressant och precis som när det gäller Weiner var det fascinerande att följa med bakom kulisserna. Rent filmiskt är det, som så ofta med den här typen av dokumentärer, inget speciellt. Och det är väl inte det som det handlar om, men det gör ändå trots allt att betyget allt som oftast stannar på en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: F & A – Det händer med händer

En sak jag noterade nu när jag såg om Fanny och Alexander var hur ofta skådespelarnas händer var i fokus.

Det brukar ju sägas om Bergman att han älskar det mänskliga ansiktet. Skådespelarnas ansikten visas ofta i närbild så att de fyller i princip hela bildrutan. Jag tror Bergman även är förtjust i händer, fast kärleken kanske inte är lika stark. Jag menar, ett ansikte kan ju uttrycka så pass mycket mer nyanserade känslor. Men händer kan ibland vara ett effektivt sätt att berätta något eller visa på en känsla. De kan uttrycka makt, kärlek, ömhet, desperation, längtan, våld eller, som så ofta i Fanny och Alexander, hot om våld.

I Fanny och Alexander är det främst den onde biskopen Vergerus, briljant spelad av Jan Malmsjö, som låter händerna tala. Första gången jag tänkte på detta med händer var när biskopen kommer för att lämna sina kondoleanser efter att Emilies (Ewa Fröling) man Oscar har gått bort. Biskopen sträcker fram sin hand för att trösta, men tvekar. Anar man att det kanske funnits nån form av relation mellan de båda när Oscar fortfarande var i livet? Till slut smeker biskopen Emilies nacke och Emilie tittar förskräckt (eller förtjust?) upp. Just bilden av biskopens utsträckta hand mot ett huvud kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg men då kommer det vara ett av barnen Ekdahl som är den tänkta mottagaren för hans smekning.

Nästa gång händerna är i fokus är det återigen biskopen som står för grannlåten. Den här gången är det stackars Alexander (Bertil Guve) som ska prata med biskopen om skillnaden mellan sanning och lögn. Detta är en lika briljant som otäck scen. Våldet hänger i luften, och det mesta uttrycks genom biskopens händer, Guves svarta ögon som oftast ändå tittar ner och Malmsjös iskalla leverans av dialogen. Just hur Malmsjö inte är überelak från början är det som lyfter scenen. Han är inställsam, till synes snäll, men både Alexander och vi tittare vet att det enbart är en illusion. Malmsjö använder både sina händer och dialogen för att få fram den här känslan. Som avslutning bjuds vi på ett sånt där patetiskt nackgrepp som översittaren Zlatan är expert på. Men det kanske obehagligaste var ljudet som biskopens finger gjorde mot Alexanders huvud när han knackade på det och sa ”Bra svarat, min gosse!”.

”Under den gångna tiden har din mor då och då vänt sig till mig med sina bekymmer och det är ju helt naturligt” ”Vi har också talat om dig, min gubbe!”

”Varför vill man inte tala sanning?” ”Vi har god tid, Alexander, och jag är så till den grad intresserad av ditt svar att jag tänker vänta hur länge som helst” ”Ja, det tror du inte men det är faktiskt sant”

”Man ljuger för att vinna en fördel” ”Bra svarat, min gosse!”

”Vi har alltså kommit överens om att den som ljuger vill vinna en fördel” ”Vilken fördel ansåg du dig vinna genom att påstå att din mor sålt dig på cirkus?”

”Gå nu fram till din mor och be henne om förlåtelse…” ”Du hör vad jag säger”

Ett betydligt finare och varmare ögonblick, om än sorgligt och melankoliskt, som involverade händer var när farmor Helena Ekdahl (Gunn Wållgren) träffar sin döde son Oscar (Allan Edwall) som ett spöke under den fjärde akten, kallad ”Sommarens händelser”. Helena sitter i sommarhuset och får besök av diverse personer. Tidigare i filmen har spöket Oscar visat sig för både Alexander och Fanny men aldrig sagt nånting eller fysiskt interagerat med någon utan mest glidit omkring eller klinkat på en cembalo. Men här pratar han med Helena (till slut) och hon tar hans hand och minns tillbaka till när han var ett litet barn. En vacker scen.

”Ja, ser du Oscar, precis så är det” ”Man är gammal och man är barn på samma gång”

”Får jag ta din hand?”

”Jag minns din hand när du var barn” ”Den var liten, fast och torr” ”Din handled var så förfärligt smal”

Under filmens femte och sista akt (”Demonerna”, förstås!), efter att barnen Ekdahl räddats från biskopen av Isak Jacobi, går Alexander vilse i Jacobis labyrint till hem. Han irrar omkring tills han i en av salarna återigen träffar på sin döde far Oscar. Nu pratar Oscar med Alexander men fortfarande verkar det som att han inte kan röra honom då hans tröstande hand stannar några centimeter från Alexanders axel.

Jag återkommer nästa söndag med fler tankar, och bilder, om Fanny och Alexander. Ha det bra och ta HAND om varandra.

”Nästan allihop är idioter” ”Du måste vara rädd om människor, Alexander”

The Beach Bum (2019)

Harmony Korine, vad har vi på honom? Mest känd är han väl kanske för Spring Breakers, en film som jag drev en Twitter-kampanj för att den skulle komma upp på bio (vilken den faktiskt gjorde till slut). Korine har även skrivit manus till Larry Clark-filmerna Kids och Ken Park. För egen del är min favorit från denne white trash-skildrare nog ändå den mycket speciella Gummo. Spaghetti och köttfärssås i badkaret!

Nu är Korine, mästaren på de sedeslösa utsvävningarna, tillbaka med fler excesser i form av komedin (?) The Beach Bum. I titelrollen hittar vi ingen mindre än Matthew McConaughey som strandlodaren/poeten/Hunter S. Thompson-wannaben Moondog (givetvis) som glider runt i The Florida Keys utan nån som helst riktning i livet. Förutom att bli hög. Ungefär som filmen alltså.

Ja, vafan, jag gillar det här. När jag såg filmen så greppade jag inte att det var en stonerkomedi men så här i efterhand är det uppenbart. Men jag hade inte läst på nånting alls om filmen så jag visste inte vad som var att vänta. Jag blev nog lite förvirrad när filmen liksom inte hade nån egentlig story att berätta. Ingen av rollfigurerna genomgår nån förändring eller kommer till insikt, allra minst Moondog själv.

Korines stil är udda. Hans filmer är sällan (aldrig?) rätlinjiga berättelser från a till ö. Nej, istället är det en stämning och känsla som ska förmedlas, hamras in. Lite som David Lynch jobbar ibland kom jag att tänka på nu. Klippningen sticker ut. Scener blandas, kommer tillbaka, lite som att man blandat en kortlek med klipp som man sen delar ut till tittarna lite som man vill. Det ger en hög stämning.

Filmens foto är vackert. Alla scener, mer eller mindre, utspelar sig under the magic hour. Terrence Malick skulle vara stolt.

Under filmens sista del undrar jag om inte allt som händer är en feberdröm i Moondogs hjärna. Haschplantorna är stora som träd. Delfinguider kan inte skilja på delfiner och hajar. Piloter har grön starr och röker blunts större än foten på en stolt fjällskivling. 46 miljoner dollar i sedlar eldas upp.

Matthew McConaughey ger allt i sin roll och kunde inte vara bättre castad. Snoop Dogg är med också som nån form av ganjaälskande (nähä?) storfräsare/gangster/vän till familjen. Snoop Dogg är smooth men han är inte nånstans en bra skådis, det är uppenbart. Vi hittar även Isla Fisher (snygg), Jonah Hill (smal) och Zac Efron (randigt skägg) i några av de andra rollerna. Jag undrar om det bara är jag som fortfarande inte har förstått storheten med Efron. Dessutom gillade jag inte att det verkade vara tänkt att man skulle skratta när han slog en hjälplös pensionär i huvudet för att stjäla hans pengar. Nu tyckte i och för sig även Moondog att Efrons rollfigur gick för långt just i den scenen.

Man kan säga att The Beach Bum är som en systerfilm till Spring Breakers där Moondog är en sorts version av James Francos Alien. The Beach Bum är dock mindre intressant, då de kvinnliga huvudrollerna saknas och allt fokus är på Moondog, och det finns liksom inte så mycket att fundera på efter filmtitten. Jag kan ändå inte låta bli att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen på Bio Capitol: Detta var mitt första besök på Bio Capitol. Anledningen till att jag inte känt mig lockad är förstås att det serveras mat och att det finns små bord med lampor intill sätena i salongen. Angående maten så var det inget problem för mig. Det kommer inte kypare in i salongen under visningen och det handlar inte heller om varm eller starkt doftande mat. På raden framför mig så var det några som hade beställt den dyraste delikatesslådan med skinka, salami och ostar och jag kände inget alls, och då har jag ändå en väldigt känslig näsa. Själv beställde jag en bit choklad när jag köpte mina biljetter via nätet och den låg fint vid min plats när jag kom in i salongen. Chokladen var dock aningen för kall och hård. För ni vet väl att man absolut inte ska förvara choklad i kylen. Det går även att köpa ett glas vin eller en öl om man så vill och ta med in i salongen. Det tror jag att jag ska testa nästa gång.

De där små bordslamporna som fanns släcktes inte under filmen så det blev ju aldrig helt mörkt vilket gjorde att man (läs: jag) aldrig fick det där fulla fokuset på filmen som man ju önskar när man går på bio. Jag tycker ändå det var helt rätt att man som besökare själv inte kunde tända eller släcka de där lamporna. Om så vore fallet så skulle det bara ge upphov till gnäll, irritation och blinkande lampor.

Jag tror Bio Capitol funkar bra för rätt typ av film. The Beach Bum kändes som en sån. Jag tror även att konceptet  funkar för omtittar av gamla klassiker. Senare i juni kommer t ex komedifavoriten Office Space att visas och jag känner mig sugen på att se den. Men jag skulle ju aldrig gå på Bio Capitol för att se en lågmäld idébaserad science fiction-film som jag sett fram emot länge. Det vore alltför riskabelt.

Jag såg The Beach Bum tillsammans med Carl och Henke. Klicka på deras namn för att komma till deras recensioner. Tack för tips om filmen, Carl! Själv hade jag missat den totalt, vilket förmodligen beror på att det förekommit noll marknadsföring av filmen – och den visas dessutom bara tre gånger på Bio Capitol. Vad jag förstått har den förpassats till att få en s.k. technical release. Distributören, i det här fallet SF Studios, har förbundit sig att visa den på bio men gör det i minsta möjliga skala eftersom de egentligen inte tror på filmen. Varför köpte de då rättigheterna från början kan man fråga sig?

 

Skål!

Ebbe – The Movie (2009)

Dagen till ära så gräver jag fram en gammal preblogg-text om en svensk dokumentärfilm. Och, nej, det handlar inte om en svensk popgrupps turné i Australien eller om ett punkband i Rågsved. Min text om Ebbe – The Movie skrevs i maj 2009.

Jag såg den här dokumentär på SVT Play (som för övrigt är något av en guldgruva). Ebbe – The Movie är en intressant film om en intressant person: Ebbe Carlsson. Det är märkligt hur en privatperson kan vara inblandad i så många (politiska) historier och affärer. Ja, nu var han ju faktiskt pressekreterare till bl a justitieminister Lennart Geijer på 70-talet men för övrigt så var han helt enkelt ”polare” med personer i maktpositioner.

Filmen är ganska snyggt gjord, och känns lite som ett förlängt Kobra-avsnitt. Inte bara hur filmen ser ut påminner om Kobra utan även att filmens berättarröst görs av Jane Magnusson, som ju även är reporter på Kobra. Tyvärr passar inte Janes röst riktigt i just det här fallet. Hon låter lite för ironisk hela tiden. Det passar bra i vissa reportage men inte här. I övrigt är det en standardmässig dokumentär med klipp med personer som blir intervjuade. Då kan nästan aldrig bli mer än en trea.

Slutligen måste jag ändå säga att Ebbe på nåt sätt framstår som en cool snubbe. Som t ex när han svarar på frågan om han ångrar hela härvan med att han som privatperson agerad mordutredare med otillåten avlyssningssutrustningen och what not: ”Jag är inte i ångerbranschen, jag står för vad jag har gjort”. Punkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Fanny och Alexander (1982)

Som ni kanske märkt (yeah, sure) så bytte jag bloggheader för ett tag sen. Anledningen är att jag återigen har sett en 5/5-film och det handlar förstås om Ingmar Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Jag kan tycka att det var lite synd att Steve Rogers inte fick mer tid på topp men så är reglerna: varje gång jag ser en 5/5-film så byter jag bloggheader.

(En parentes är att jag har brutit mot mina egna regler eftersom jag förra året såg om The Shawshank Redemption och den behöll sin femma men jag uppdaterade inte headern. Min ursäkt är att det var en sorts slötitt där jag råkade se att den fanns på SVT Play och började kolla utan en tanke på att se hela. Och sen vips så hade två timmar och 22 minuter gått och jag borde ha uppdaterat headern. Sen nån månad senare såg jag Annihilation och då blev det Natalie som fick pryda den översta delen av bloggen.)

Hej då, Chris! Bra jobbat under denna korta tid. Välkommen Erland och Gunn! Jag hoppas ni ska trivas på min blogg. Vi får se hur länge vårt samarbete varar. Det tindrar i alla fall gott i era ögon än så länge.

Jag vet inte varför jag svamlar om dessa trivialiteter istället för att skriva om filmen det borde handla om? Kanske känner jag att det är mig övermäktigt att få till nåt vettigt om denna mastodontfilm? Vad ska jag fokusera på? Allt? Eller bara fotot, skådespelarna, teman som går igen från Bergmans karriär, dialogen, magin, händerna, ansiktena, fantasin, spökena, kinematografen, teatern, maskerna, Gunn Wållgren, den onde biskopen och ”mein Carlschen”?

Jag tror jag får lov att dela upp min text om Fanny och Alexander i ett antal kåseritexter. Denna första del får bli själva ”recensionen” där jag skriver lite om min historia med Fanny och Alexander samt delar ut mitt betyg. Resten får bli mer av lösare tankar om olika teman och detaljer som jag plockat upp när jag nu tittat på Fanny och Alexander under de senaste veckorna.

Första gången jag såg Fanny och Alexander var ganska länge sen. Jag minns inte exakt när (80- eller 90-tal) men det var med största sannolikhet bioversionen som alltså är tre timmar och åtta minuter. Jag tyckte då att det var en mycket bra film men nog varken mer eller mindre. Sen under en jul 2003 så visade SVT tv-versionen i fem avsnitt och med en total speltid på fem timmar och 26 minuter. Jag såg allting i ett sträck och satt som klistrad. I samma veva såg jag även Persona på Cinemateket och plötsligt hade jag sett mina två första (!) Bergman-filmer, och bägge hade fått toppbetyg från mig, en övertygad Bergman-skeptiker på tiden. Hehe, märkligt hur det kan gå.

Nu när jag skulle se om Fanny och Alexander igen så kändes det självklart att se den långa tv-versionen – och det är inget jag ångrar. Min uppskattning för filmen/serien har växt. Den här gången såg jag inte allt på en gång utan lite uppdelat. En timme en kväll, två timmar en annan kväll och sen avslutade jag en tredje och fjärde kväll. Sen dess har jag återkommit, börjat om från början eller hoppat in i den sista delen eller nånstans i mitten. Det har känts som att jag har kunnat börja titta på vilken scen som helst och sen bara njuta, av skådisarna, dialogen, fotot och miljöerna. Det är en galet påkostad film. Familjen Ekdahls våning är som ett museum.

Det, eller snarare den person, som jag kanske gillade mest är Gunn Wållgren. Vilken vacker och varm kvinna i form av matriarken Helena Ekdahl. Hon är helt sagolik och jag blir som jag tidigare sagt gärna uppringd av henne. Det märkliga är att Bergman bara jobbat med henne EN (!) gång tidigare och det var redan 1947 i en radioteaterpjäs. Mycket märkligt. Var hon för mycket av stjärna tro, eller vad är anledningen?

Det var även kul att se att Gunnar Björnstrand faktiskt var med en hel del, åtminstone i tv-versionen. Han led tydligen av en begynnande demens under inspelningen och hade svårt att minnas sina repliker. Av det jag ser så märker jag inget av detta, men det är väl det som är magin med film. Som jag förstått det så är i princip hela delen om teaaaatern bortklippt från filmversionen och därmed även Gunnar. Enbart detta faktum är anledning nog att se tv-versionen. Bergman själv kallar filmversionen för ”ett fragment” även om han själv ansvarade för och fullt står bakom denna kortare version (som klipptes klart efter tv-versionen men fick premiär först).

Den som tillsammans med Gunn gör filmens bästa insats är Jan Malmsjö som den onde men ändå i slutändan mänsklige biskopen Vergerus. Malmsjö är galet bra och scenerna mellan honom och Bertil Guves Alexander är otäckt intensiva och jag sitter, som sagt, klistrad. Maktspelet mellan de båda är intressant och även om biskopen har överhanden så ska han snart bli varse att han kanske inte har det i slutändan.

Apropå maktspel så är det alltid lika strålande roligt att ta del av scenen när bröderna Ekdahl, Gustav Adolf (Jarl Kulle) och Carl (Börje Ahlstedt), träffar Malmsjös biskop för att övertyga honom om att han ska ta sitt förnuft till fånga och låta Emilie få sin skilsmässa.

Jag avslutar det här osammanhängande eländiga snacket från en lallande gubbe med att klistra in en gammal text som skrevs dagen efter att jag såg tv-versionen då under julen 2003.

****

Mitchie (min kommentar: en gammal kompis från filmsnack.se), jag såg också 5-timmarsversionen av Fanny och Alexander igår. Jag har sett 3-timmarsversionen två gånger tidigare men det var ett bra tag sen. Jag håller med om ditt omdöme. De fem timmarna gick snabbt. Jag satt på helspänn, koncentrerad hela tiden. Vilka skådisar, vilket foto, vilken scenografi. Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Bertil Guve (Alexander) var strålande, liksom Jan Malmsjö som den ohyggligt läskiga biskopen. Scenen där Kulle och Ahlstedt träffar Malmsjö för att övertyga honom om att skilja sig från Fröling är helt otrolig tycker jag. Vilket spel, och då menar jag dels skådespel och dels det spel som karaktärerna spelade inför varandra i den scenen. Kulle har också några otroliga monologer här. Jag gillade också när Josephsons läste sin historia för F&A. Vilka ord, och hur de lästes. Det var riktigt skönt att höra sådan svenska uppläst på det sättet. För övrigt är hela filmen full av skickligt skrivna monologer och dialoger som framförs på ett övertygande sätt. Filmen har en skön, ibland läskig, magisk stämning, speciellt när F&A får bo hemma hos Jacobi på slutet. Ibland är filmen en komedi, som t ex scenerna mellan Ahlstedt och Christina Schollin. Ibland är den läskig, som varje gång biskopen ska prata med Alexander och förklara skillnaden mellan sanning och lögn. En mycket bra film som av mig får högsta betyg faktiskt. 5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Under de kommande söndagarna kommer jag (att försöka) publicera de där kåserierna, tankarna, eller vad vi nu ska kalla det, om olika aspekter om Fanny och Alexander och därmed kommer mitt Ingmar Bergman-tema att komma till sin ände. Jag tror att dessa sista inlägg kommer att ha följande titlar men det kan komma att ändras:

”Det händer med händer”
”Maktspelet med biskopen”
”Magi, fantasi och det övernaturliga”
”Humoristen Bergman”
”Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch”
”Den kalla och varma familjen”

Du levande (2007)

I onsdags skrev jag att Ken Loach väl är en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Det samma gäller kanske även Roy Andersson? Själv tappade jag intresset för Andersson efter att jag sett dagens film och i skrivande stund har jag fortfarande inte sett Duv-filmen. Min text om Du levande skrevs i oktober 2007.

Aah, den nya filmen från Roy Andersson var jag bara tvungen att se på bio. Trots att jag inte var överförtjust i Sånger från andra våningen (en fyra får den nog i alla fall) misstänkte jag att det skulle bli en annorlunda och bra biokväll. Och Du levande inleder strålande med en rad roliga och tänkvärda scener med samma estetik som i Sånger från andra våningen. Det är dock aningen lättsammare och lite mer jordnära (även om slutscenen utspelar sig i luften). Det har sagts att det inte finns nån handling och inga huvudpersoner men jag tycker det finns en klar röd tråd och det är inte färre huvudpersoner än i den kommande ensemblefilm från PTA.

Hehe, jag skrev stycket här ovan för en vecka sen eller så (jag kom inte längre då) och nu vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta. Well, jag tyckte i alla fall att Du levande hade en liten svacka i mitten. Några av scenerna kändes inte så välgjorda, snygga och intensiva som resten av filmen. Mot slutet höjdes nivån dock igen, främst i och med ”lägenhetståget” som kommer in på stationen med brudparet. En riktigt vacker scen. Några andra scener jag gillade var hela sekvensen med snubben som (kapitalt) misslyckades med sitt partytrick med duken och den efterföljande rättegången där domarna bjöds på öl. Helt underbart. Jag gillade även ”punkarparet” med kvinnan som tyckte att ingen förstod henne samt snubben på balkongen. Jag kan ändå inte ge Roy Andersson mer än en stark trea den här gången.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Om ni vill se lite mörkare, och i mitt tycke, bättre filmer av Roy Andersson så rekommenderar jag verkligen hans två kortfilmer Någonting har hänt (1987) och Härlig är jorden (1991). Dessa filmer känns som en sorts förlagor till Sånger från andra våningen, och att de är bättre kan bero på att de är just korta filmer. Överdoser är (nästan) aldrig bra. På YouTube kan man beskåda Härlig är jorden i sin helhet.

The Wind that Shakes the Barley (2006)

Ken Loach är väl en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Han är ju inte direkt subtil om man säger så. Med det sagt så varken hatar eller älskar just jag Loachs filmer. Men jag gillar dem. Min text om The Wind that Shakes the Barley skrevs i juni 2007. Här förstår jag faktiskt att man har översatt originaltiteln då det ju kanske är lite svårt att ha koll på poängen med den som obildad svensk. Nu blev det tyvärr en ganska tråkig och generisk svensk titel. Men ändå.

Frihetens pris handlar om irländarnas kamp för frihet från britterna omkring år 1920. Well, det här var en hyfsad historia. Cillian Murphy är bra. Han har nåt märkligt sårbart över sig, som även syns i Sunshine). Det mesta är bra, från skådisar till foto. Det som är problemet är väl manuset. Ken Loach försöker, ganska illa dolt, att få in lite vänsterpropaganda. Inget fel i att försöka säga något men här kändes det vinklat. Inget fel i att vinkla heller kanske, men ibland blir det krystat.

Historien och karaktärerna (min kommentar: rollfigurerna) grep tag i mig i inledningen av filmen men efter ett tag tappade jag intresset då jag tyckte att handlingen blev lite väl utstuderad med bl a två bröder som hamnar på varsin sida i inbördeskriget som följde på upproret mot britterna. Nja, och sen fanns det ett lite obehagligt drag av revolutions- och martyrromantik i filmen. Jag vet inte riktigt vad regissören Loach vill ha sagt med filmen. Av nån anledning vann filmen Guldpalmen i Cannes 2006. Cannes som oftast brukar belöna riktigt bra filmer. För mig är filmen en trea. Kanske var jag på fel humör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: