21 Grams (2003)

Under en period i början av 2000-talet var Alejandro González Iñárritus en klar favoritregissör. Filmer som Amores Perros, Babel och dagens film gick verkligen hem hos mig. Vill ni förresten få reda på min filmbloggarkollega Movies – Noirs favoriter bland Iñárritus filmer så listade han igår sin topp-5. Min preblogg-text om 21 Grams skrevs i mars 2004.

21 Grams är Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga långfilm (förmodligen inte den sista) och handlar om tre personer, spelade av Naomi Watts, Sean Penn och Benicio Del Toro, och hur deras liv flätas samman genom en tragisk händelse. Det är ingen större idé att säga mer om handlingen än så eftersom filmens berättandet inte sker i tidsordning. Vi får i stället se olika händelser i personernas liv spelas upp i ”fel” ordning i lösryckta scener. Detta gör, tycker jag, att man mår bäst av att veta så litet som möjligt av handlingen innan man ser filmen.

Jag gillade 21 Grams. Kanske var det min typ av film. Man måste nog ha sett en hel del film för att uppskatta den. Men mig sög den in direkt. Sen vet jag inte om jag kan hålla med alla som klagar på tidshoppen och tycker att filmen hade blivit bättre med ett linjärt berättande. Nu har ju regissören valt att göra så här av nån anledning och jag vill liksom inte lägga mig i hans val. Det är ju inte säkert att det hade blivit bättre om man ändrat. Hela känslan i filmen hade ändrats och resultatet hade blivit nåt annat, kanske bättre, kanske sämre, jag vet inte. Hur som helst så störde jag mig i alla fall inte på det så mycket.

Filmen har en domedagsstämning över sig som jag gillar. Den är kolsvart. Ämnena som tas upp är liv, död, gudstro, sorg, hämnd, ångest och alla möjliga trevliga saker. Många scener är starka och med realistiska (som jag kände det) skådespelarinsatser och filmade med närgången kamera. Skådisarna lämnar verkligen ut sig själva. Jag måste säga att jag nog gillade Benicio Del Toro mest. Jag tyckte han, liksom Penn och Watts förstås, gjorde en helgjuten insats som den kriminellt belastade mannen som försöker göra rätt för sin familj, och sätter sin tillit till Jesus. Sen vill vill jag även nämna att Melissa Leo, som spelade Del Toros fru, gjorde en bra insats. Lite kul var också att jag kände igen henne från amerikanska polisserien Uppdrag: Mord (Homicide: Life on the Street).

Det här med tidshoppen gör ju att man som tittare i vissa scener vet mer än vad karaktärerna i filmen vet om vad som händer sen. Ibland är det tvärtom och man förstår inte riktigt vad som har hänt eller varför. Det gör att det skapas en annorlunda spänning när man t ex får se vad som ligger bakom en viss scen som har hänt tidigare. Trots att man fick se händelser i början av filmen som rent tidsmässigt händer senare så kände jag ändå att filmen byggs upp efterhand, bit för bit. Först när filmen är slut är det färdigt och bitarna har fallit på plats i Iñárritus filmpussel. Sen måste jag tillägga att om Iñárritus nästa film även den är berättad med tidshopp så börjar det bli nåt av en gimmick och kanske en belastning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

House of Sand and Fog (2003)

House of Sand and Fog känns som ett litet bortglömd film som kom i samma veva som en del andra filmer i samma typ av genre. Jag tänker på filmer som Crash, Syriana, och kanske The Way of the Gun. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2004.

Jennifer Connelly spelar den olyckliga Kathy som blivit lämnad av sin man och dessutom, pga av både eget och myndigheters slarv, blir vräkt från sitt hus som hon ärvt från sin far. En bitter konflikt uppstår mellan Kathy och husets nya ägaren, familjen Behrani från Iran där pappan spelas av Ben Kingsley. Polisen Lester (Ron Eldard) försöker hjälpa Kathy och blir samtidigt kär i henne.

Jag tyckte den här filmen påminde en del om Clint Eastwoods Mystic River i stämningen även om det inte är en kriminalhistoria. Men det är, precis som Mystic River, en film där personerna inte är goda eller onda, men stolta och desperata. Det är en ruggigt mörk historia också vilket på ett sätt kändes märkligt uppfriskande (ungefär som 21 gram). Fotot är strålande. Däremot störde jag mig lite på musiken som tog överhanden ibland (den blev för dramatisk) i stället för att låta det som sker på duken tala för sig själv.

Connelly gör en insats av Oscarsklass, liksom Kingsley (som kändes trovärdig som iranier). Jag störde mig dock lite smått på att Kingsley inte kunde snacka persiska. Det var lite märkligt rent logiskt eftersom sonen och frun snackar det mest hela tiden. Men han kanske ville visa att han var amerikan på nåt sätt och sen fanns det ju liksom ingen annan lösning om man ville ha Kingsley i rollen. Det finns en hel del gripande scener, främst ett telefonsamtal där Kathy ringer till sin bror för att be honom komma och hjälpa henne. Brorsan har dock mycket att göra på jobbet. Tough luck!

Det som gör att filmen inte får högre betyg var att jag kände att händelseutvecklingen på slutet var lite väl otrolig och vissa av huvudpersoner betedde sig väldigt korkat. Sen blev den väldigt långdragen i slutet och jag tyckte den hade kunnat sluta några scener tidigare i stället för att fortsätta. Men klart sevärd och rekommenderas för en helkväll i ångestens tecken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni som har sett Requiem for a Dream kommer att känna igen en speciell scen med Connelly och en pir.

Picnic at Hanging Rock (1975)

Peter Weir är en australiensisk veteranregissör som ligger bakom storfilmer som Döda poeters sällskap, Witness, The Truman Show och Master and Commander. Måhända är han lite underskattad? Det är som att man (läs: jag) inte har koll på att han har regisserat de filmerna han faktiskt har gjort. Min preblogg-text om 70-talsfilmen Picnic at Hanging Rock skrevs i februari 2004.

Utflykt i det okända är regisserad av Peter Weir och utspelar sig år 1900. Den bygger på verkliga händelser då en lärare och några elever från en flickskola försvann under en utflykt till Hanging Rock, en märklig klippformation i Australien (Victoria).

Den här filmen växte lite grann efter att jag hade sett den. Under själva filmen så tyckte jag början var riktigt bra faktiskt. Den är vacker, mystisk och lite hypnotiserande. Vad var det egentligen som hände på den där klippan? Ja, det vet man inte riktigt och det finns ett mystiskt element här som är bra. Just skildringen av försvinnandet är bra gjort. Bra stämningsmusik, vackra mystiska bilder, bra klippt. Sen tappade jag tyvärr intresset lite grann. Det känns lite som man inte utnyttjade den stämning som man byggt upp i början av filmen. Så länge handlingen är förlagd till klippan så är filmen bra men sen så fokuserar man bitvis på diverse problem på flickskolan. Just den biten tyckte inte jag var lika intressant. Lite kul var dock att Rachel Roberts från O Lucky Man! (Imperials försäljningspsykolog för er som har sett O Lucky Man!) spelade föreståndarinnan på flickskolan. Det är alltid lite lustigt när en skådis man känner igen dyker upp i en helt annan film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apollo 11 (2019)

Jag grät tre gånger under den här dokumentärfilmen som skildrar Apollo 11:s resa till månen och tillbaka. Det är nog inte så svårt att gissa när tårarna kom. Jo, just precis, det var vid uppskjutningen av Saturn 5-raketen från Kennedy Space Center, när Neil Armstrong landar Eagle på månen, och slutligen när kommandomodulen Columbia med de tre fallskärmarna utvecklade slår ner i säkerhet i Stilla havet. Vilken resa!

Jag blev alltså fullkomligt blown away av den här filmen. Det var nånting med bilderna vi fick se som gav mig en känsla av både nostalgi och hoppfullhet. Bilderna, förresten, är helt otroliga och av sanslös kvalitet. Filmmakarna har fått lov att gräva i NASA:s arkiv och hittat en bortglömd vrå med med en hög filmrullar.

Vad det handlar om är sagolikt fina inspelningar gjorda med 65 mm film och de var en del av NASA:s egna dokumentärfilmsprojekt om månfärden. När dokumentären var redo att släppas hade dock världen och USA tröttnat på dessa rymdresor och rullarna stoppades undan och glömdes bort. Fram tills nu.

The crawler-transporter (largest self-powered land vehicle in the world)

Inledningen, där vi får se det gigantiska, GIGANTISKA, fordonet som transporterar ut Saturn 5-raketen till uppskjutningsplatsen, gav mig rysningar. Männen som går omkring framför och omkring denna rullande bjässe ser ut som myror i jämförelse.

Vi får se hur det ser ut bland de oändliga raderna av personal, både vid Kennedy Space Center och vid Mission Control i Houston. Hur mycket personal behövs det inte för att ro ett sånt här projekt i hamn?

”BOOSTER, how you?”
”We’re go, Flight.”
”EECOM?”
”Go, Flight.”
”GNC?”
”Go, Flight.”
”TELCOM?”
”Go, Flight.”
”CONTROL.”
”Go.”
”NETWORK, got it there?”
”That’s affirmative, Flight.”
”Mission director, CBTS 111, verify go for launch.”
”Go for launch!”

Sen har vi uppståndelsen runt omkring. Området omkring uppskjutningen är fullt med folk (på tryggt avstånd förstås) som kommit dit för att bevittna det hela. Familjer har bilat dit och spenderat natten där. Det är ett spektakel med journalister, tv-personligheter och mat- och godisstånd. Kläderna, frisyrerna, bilarna, glasögonen, allt är ju autentiskt. Det känns som att se den mest välgjorda rymdfilmen när det gäller att skapa miljöerna från den tiden. Det är bara det att detta är på riktigt. Men jag förväntade mig nästan ändå att se Tom Hanks eller Ryan Gosling dyka upp där i sina bylsiga rymddräkter.

Standing tall

Vad vi slipper är de standardmässiga pratande huvudena som ju annars brukar dyka upp i dokumentärer som skildrar en historisk händelse. Det hade ju kanske varit naturligt att ha med såna inslag men nu har man haft tillgång till ett helt unikt bildmaterial så det finns ju ingen anledning att låta nån prata om det skedde när man kan visa det. Det är samma angreppssätt som Senna använde för övrigt och även där hade man rikligt med dokumentärt material att tillgå.

När vi kommer upp i rymden och börjar närma oss månen ändrar bilderna helt naturligt kvalitet. Det blir svartvitt och grynigt. Men det känns ändå rätt på nåt sätt. Filmens ton ändras från majestätiskt spännande till mer nervigt spännande. Själva månlandningen är en liten rysare i sig. Bränslet håller på att ta slut och Neil vid rodret får styra manuellt efter att datorn försökt få dem att landa i en massa sten och moras.

Blandat med de verkliga bilderna från olika kameror så får vi se stilfulla och enkla små grafiska filmer som visar vad som sker. Hur man lämnar jordens dragningskraft, rör sig mot månen för att hamna i bana runt månen, hur de olika dockningsmanövrerna går till, osv. Effektivt och enkelt berättat.

Is Neil thinking of Karen?

Som avslutning blir det en liten anekdot. En av de ansvariga på Mission Control i Houston och som vi även ser ofta i filmen var Charlie Duke. Han var själv var en del av Apollo-programmet och gick på månen 1972 i och med Apollo 16. När jag jobbade på Ericsson i slutet av 90-talet satt denne Duke med i styrelsen för våra amerikanska underleverantörer, och en dag kom han på besök till Sverige och höll en presentation om sin tid som astronaut. Det var en ganska cool känsla att ha en livs levande astronaut som gått på månen framför sig. Givetvis var det ändå nån som var tvungen att ställa den där frågan. Ni vet vilken. Och, nej, det var inte jag.

Apollo 11 är en ytterst fascinerande och nästan overklig dokumentär som jag rekommenderar skarpt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Saturn V at night (cinematographer: Roger Deakins?)

Lots of switches and buttons

Lots of people looking at switches and buttons

Camping!

Looking through binoculars is always exciting

White shirt, black tie

Lift off!

Sonic boom!

Standing on the moon next to Eagle

Leaving a mark

Back to Earth, back to reality

Splash!

Lord of War (2005)

Lord of War får mig att tänka på filmer som Three Kings, Charlie Wilson’s War och War Dogs. Vad är det för genre? Satiriska filmer om krig kanske? Just Lord of War är kanske den film som jag gillar mest av dessa och min preblogg-text om den skrevs i maj 2010.

Lord of War är en supercynisk film. Den är slick och snygg. Det är på gränsen till satir. Ja, det är i princip en satir. Nicolas Cage är riktigt bra, även fast han ser så där bajsnödig ut (min kommentar: what?) som han brukar göra. Jag tycker ibland den blir för övertydlig och slår in öppna dörrar. Den låter inte en tänka själv riktigt. Ibland är det supercyniskt och sen ska man plötsligt tänka mer mänskligt och det håller inte riktigt ihop. Det blir liksom för ytligt. Den är kritisk mot USA, kritisk mot hur världen funkar eller snarare inte funkar. Det hade kanske varit skönt med nåt sorts hopp ändå. Allt kan inte vara cyniskt. Det blir liksom för mycket. Jag gillar när Orlov (Cage) upprepade gånger agerar språkpolis då Liberias diktator säger fel (härifrån är ju även filmens titel hämtad). Jag gillar filmen just för att den är så satirisk, trots allt. Problem uppstår dock när den ska mjuka till det hela. Fast då motsäger jag samtidigt mig själv eftersom jag efterlyste hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Barbarella (1968)

Podden Snacka om film med Steffo och Fiffi pratade igår om knäppa framtidsvisioner. En film som nämndes var Zardoz (ja, det var t.o.m. Steffos numer ett) och man drog paralleller till en annan vrickad sf-rulle, nämligen Barbarella. Jag får hålla med SoF-podden då det känns som att de bägge filmerna är två konstiga kusiner. Min preblogg-text om Barbarella skrevs i februari 2010.

Detta var horribelt dåligt. Det är inte speciellt ofta jag ser b-filmer eller kalkonfilmer, och när jag gör det så brukar jag ha svårt att uppskatta det jag ser. Andra ser kanske glädjen till filmmediet, det roliga, dråpliga, charmen, att det är så b att det blir bra. Jag är inte riktigt funtad så. Om det är dåligt så är det dåligt. Senaste jag såg en så här dålig rulle var nog när jag genomled Zardoz med Sean Connery i röda hotpants. Nu var det Jane Fonda i hotpants, eller inga hotpants alls, vilket borde ha borgat för en något bättre upplevelse. Men nej, den här fullständigt intelligensbefriade sf-kalkonen är så dålig att det inte finns. Fonda får inte en enda replik att låta rätt i filmen. Eller rätt och rätt. Man märker att hon faktiskt är en duktig skådis men det passar helt enkelt inte i den här filmen eftersom den är så dålig. Den enda som faktiskt på nåt sätt känns trovärdig är John Phillip Law som ängeln Pygar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Irishman (2019)

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Great Expectations (1946)

Hur många filmer regisserade av David Lean har jag sett? Ja, jag vet att jag har sett Lawrence av Arabien, visselfilmen Bron över floden Kwai och delar av Doktor Zjivago, men jag har inte skrivit några recensioner av dem. Kanske dags för ett mastodontfilmsmaraton, och sen avsluta med den lilla filmen Brief Encounter som jag inte har sett. Min text om Great Expectations skrevs i januari 2010.

Det här visade sig vara en underbar matinérulle som var perfekt att se en vintereftermiddag med kaffe och mackor. Jag gillar storyn som ursprungligen är skriven av Charles Dickens. Även filmmanuset är genomtänkt och stort och det sträcker sig över ganska lång tid och innehåller stora känslor, händelser och beslut. Man skulle kunna kalla filmen episk. I alla fall är den episk för de inblandade rollfigurerna.

Japp, mannen till höger med den lustiga frisyren är Alec Guinness

Pip växer upp på landsbygden som fattig adoptivson till en snäll smed och sin elaka syster. En dag anländer en advokat till familjens stuga och meddelar att Pip (Tony Wager/John Mills) ska uppfostras till rikeman i London och försörjas av en okänd välgörare.

David Lean visar här för mig att han är en duktig regissör. Fotot är riktigt smart och snyggt. Filmen kändes inte så studiomässig som vissa andra brittiska kostymrullar från den här tiden. Dessutom är det bitvis riktigt rolig. Bl a är den fete advokaten en härlig karaktär. Filmen innehåller många sympatiska, märkliga, och en del elaka karaktärer. Sen kändes den lite, jag vet inte – modern kanske, med tanke på vilka scener som var med. Jag tänker t ex på scenen med advokatassistentens döve och nickande gamle far. Kärlekshistorien i filmen kanske det inte direkt slår gnistor om. En annan liten negativ detalj var att jag först inte riktigt gillade skådisen, Mills, som gjorde Pip som vuxen. Jag tyckte han kändes blek och träig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Logan’s Run (1976)

Dags för ytterligare kortis om en science fiction-film från 70-talet. Det handlar om Logan’s Run med Michael York i huvudrollen. York, vad har vi på honom förresten? Han var väl hyfsat stor under 70-talet. Själv minns jag nog honom mest som d’Artagnan i De tre musketörerna från ’73. Min preblogg-text om Logan’s Run skrevs i januari 2008.

Lustigt att jag gnäller på den svenska titeln eftersom jag numera brukar uppskatta fåniga svenska titlar. Men jag tror nog de var bättre på att hitta på klatschiga svenska titlar på noir-filmer på 40- och 50-talet, och det är just dessa som tilltalar mig. Illdåd planeras? t ex. Och vi ska inte glömma Planerat illdåd. 😉

I en framtid där invånarna, styrda av datorer, bor i en jättelik bubbla avskurna från resten, eller kanske resterna, av jorden är det inte är tillåtet att vara äldre än 30 år. Logan (Michael York) jobbar som ”terminerare” av såna som försöker fly när de fyllt 30. För infiltrera denna underjordiska rörelse av s.k. runners får Logan i uppdrag att själv bli en runner.

Ja, haha, detta var ganska skön 70-tals-sci-fi. Den har en bra idé som håller hela filmen ut. Det är skrattretande tydligt att vissa modellbyggen, eller snarare alla modellbyggen, är just modellbyggen. Ibland kändes det som en dokumentärfilm om någons märklinjärnväg. Men, som sagt, idén funkar och ger en viss spänning och filmen lyfter när Logan och hans kvinnliga följeslagare, och vi som tittare, upptäcker vad som finns utanför ”bubblan”. Logan’s Run ger en godkänd filmupplevelse även om den kanske inte är godkänd som film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Logan’s Run har enligt Filmtipset en svensk titel (min kommentar: (Flykten från framtiden) men den känns fånig, och fel, så jag skippar den.

Film- och bloggåret 2019

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar 2019 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Jag går igenom filmerna jag såg. Överraskningarna och besvikelserna, de härliga bioupplevelserna och de mindre bra visningarna. Har jag gått i mål med några projekt eller kanske startat upp några nygamla? Årsbästalistan för 2019 får ni vänta på tills snön börjar smälta i vår, om det nu finns nån snö att smälta…

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Förra året såg jag två filmer (Annihilation och The Shawshank Redemption) som nådde toppbetyget 5/5). I år blev det faktiskt tre. Det hela började i våras med Avengers: Endgame. Detta var en av de mer positiva bioöverraskningar jag har varit med om, speciellt efter den svaga Avengers: Infinity War. Som en del av mitt Bergman-projekt såg jag om Fanny och Alexander och blev besatt så till den grad att jag förutom en recension även skrev sex kåserier (nej, inte sexkåserier) om filmen. Slutligen så kryssade jag i höstas den sista 5/5-filmen för året i och med Joker. Vilken bioupplevelse!

Sämsta filmerna jag sett i år:
Ja, det kanske inte är så givande att lista filmer som man INTE gillar men jag gjorde det förra året och eftersom jag utgick från förra årets nyårsinlägg så fanns rubriken kvar. Mitt tidigare nämnda Bergman-projekt ledde mig till ett par riktiga kalkoner som t ex tv-filmen Venetianskan och tv-operan Trollflöjten (opera… bläh). DCEU-rullen Aquaman och den kinesiska sf-soppan The Wandering Earth gjorde mig inte glad.

Årets besvikelser:
Claire Denis High Life såg jag på Malmö Filmdagar och det var en film jag verkligen såg fram emot. Det blev en total besvikelse. Det var inte mycket som funkade för mig tyvärr. Jag hade en liknande upplevelse med Robert Eggers nya film The Lighthouse. Höga förväntningar. Det var till och med så att The Lighthouse var min bloggheader under Stockholm Filmfestival. Men filmen föll platt. Min prettogen reagerade inte som den skulle.

Årets överraskningar:
Överraskningar? Hmm, har vi några som kvalar in? Jo, men Aniara var nog en sådan positiv överraskning. 1: Svensk science fiction. 2: Svensk science fiction som funkar. 3: Svensk science fiction som är riktigt bra. Utöver det så var Bergmans två dokumentärer om Fårö trevliga små överraskningspärlor.

Årets komedier:
Helt klart Dolemite Is My Name! En härlig comeback av Eddie Murphy. I övrigt är det tunt bland komedierna. Jag ser alldeles för få bra komedier. Fast problemet är nog att jag ser alldeles för få komedier överlag. Ah, vänta nu! Jag glömde ju Knives Out. En härlig film som lockade mig till skratt flera gånger.

Årets tv-serie:
Ohotad etta är givetvis Chernobyl. Här snackar vi fem tajta avsnitt med intensitet, spänning, perfekta tidstypiska miljöer och strålande skådespelarinsatser (bl a från svenskarna Stellan Skarsgård och Fares Fares) och i regi av Johan Renck.

Årets bästa bioupplevelser:
Avengers: Endgame är en svårslagen upplevelse. Fullpackat i salongen, och när Steve Rogers säger ”Avengers… assemble” fick nog alla gåshud. Det kändes så i alla fall. Delad etta med Endgame måste ju Joker vara. Sällan, eller aldrig, har jag blivit så fysiskt påverkad av en film. Det var på gränsen att jag fick lämna salongen. Den hade nåt den där filmen. Joaquin Phoenix är ju en sak. Hedersomnämnande till Knives Out under Stockholm Filmfestival. En mycket trevlig visning trots en inledningsvis störande skrattare.

Årets värsta bioupplevelser:
Egentligen inga katastrofer det här året men visningen av The Lighthouse på Bio Rio var ingen höjdare. Det smaskades och klirrades med bestick bakom oss då det åts mat så det stod härliga till i salongen. Underkänt! Bio Rio får gå på utbildning hos Capitol där man vet hur man hanterar mat i salongen. Jag menar, en sån grundläggande sak som metallbestick som klirrar mot porslinstallrikar. Kom igen.

Bloggprojekt:
Jag gick i mål med mitt Bergman-projekt och det kändes faktiskt ganska stort. Nu har jag sett och skrivit om 50 Bergman-filmer. En jämn och fin siffra. Här hittar ni alla mina betyg och länkar till texterna. Ett projekt som jag väckt till liv igen är årsbästalistorna. Efter att för några år sen ha stannat vid 1973 så kom jag i år ut med 1972. Det var mycket trevligt att bekanta sig med ett antal 72-filmer och på så sätt få återigen uppleva hur annorlunda filmer var på den tiden. Under 2020 kommer jag fortsätta med resten av 70-talet, och vem vet, vi kanske till och med börjar beta av 60-talet men då blir det till att se en radda 60-talsrullar.

Nyupptäckt filmpodd: Dämonpodden var en trevlig bekantskap och extra kul att lyssna på eftersom jag själv höll på med samma Bergman-resa som de som är med i podden, dvs att titta sig igenom hela Bergmans filmografi. Nördigt underhållande med referenser till allt från tyska filosofer via film noir till Buffy.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Ingen tvekan om att det var Marriage Story.

Svenska filmer: Ett gäng Bergman-filmer men den allra bästa nya svenska filmen jag såg var helt klart det dystra rymdeposet Aniara. Även Quick var en positiv överraskning.

Min lista över de Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
11. The Wandering Earth (1/5)
10. Cargo (2/5)
9. Extinction (2/5)
8. Tau (2/5)
7. Knock Down The House (3/5)
6. I Am Mother (3/5)
5. Close (3/5)
4. Bird Box (4/5)
3. Dolemite Is My Name (4/5)
2. The Irishman (4/5)
1. Marriage Story (4,5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, vad det nu än betyder.

Ett urval av tv/webb-serier som jag kollat in:
The Orville, säsong 2: Minst lika bra som säsong 1 även om man tyvärr inledde svagt. Nu längtar jag efter säsong 3.
Star Trek: Discovery, säsong 2 (Netflix): Klart sämre än Star Trek-homagen The Orville. Tonen är helt off och det gäller speciellt klingonerna som bara känns fel.
Angel, säsong 4 och 5: Jag gick äntligen i mål med serien efter mycket kämpande. Hanteringen av Cordy var under all kritik och Angels snorunge Connor ska som alltid kastas tillbaka till en helvetesdimension.
After Life, säsong 1 (Netflix): Ricky Gervais överraskande bra och rörande serie om att komma igen efter en tung förlust. Rolig är den också givetvis.
Lost in Space, säsong 1 (Netflix): Inte jättebra men den tog sig en aning i slutet av säsonen. Tyvärr är det alltför familjevänligt och wholesome (är det präktig man säger på svenska?).
The Mandalorian, säsong 1: Helt ok Star Wars-serie där Baby Yoda är svår, för att inte säga omöjlig, att motstå.

Bäst bland mat-serierna: MasterChef: The Professionals. MasterChef, både den vanliga serien med amatörer och den med yrkeskockar, är BBC när de är som bäst. Det är mysigt, varmt och lärorikt. Jag valde att lyfta The Professionals den här gången men allra bästa är nog ändå MasterChef Australia (vilket ju förstås inte är BBC) där man nu har bytt domare inför 2020 års serie, vilket gör mig orolig. I vilket fall så står sig Sveriges version slätt.

Sämst bland mat-serierna: The Great British Bake Off, säsong 10, var en stor besvikelse. Detta är den tredje säsongen med de nya värdarna Noel och Sandi. Jag tyckte de två första säsongerna med dem var helt ok även om Noel och Sandi förstås inte kan mäta sig med Mel och Sue. Just den här säsongen funkade dock inte alls. Låg nivå på humorn och väldigt märkliga och omotiverade domslut.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Robin Hood, 10 i topp: Filmer 1979, 10 i topp: Filmer 1994, Avengers: Endgame och The Martian. Förra årets etta Potatishandlaren förpassas till plats 6. Att Robin Hood är etta förklaras med att många efter Kalle Anka på julafton undrar vilket djur Broder Tuck är. Svar: Grävling. Att The Martian hamnat på listan måste väl ha att göra med att den visats på tv under året.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Hongkong, Tyskland, Spanien och Finland. Det är fortfarande något av ett mysterium varför Hongkong hamnar så högt. Förra året var jag inne på att det måste vara nån form av spindelbot som kör från Hongkong. Vem vet?

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Nils Petter Sundgren

%d bloggare gillar detta: