Molly’s Game (2017)

Aaron Sorkin gjorde mig inte speciellt glad i och med hans senaste film som regissör, The Trial of the Chicago 7. Debuten, biografifilmen/BOATS:en Molly’s Game är betydligt bättre i mina ögon.

I mitt huvud klumpar jag ihop Molly’s Game med Miss Sloane. Även om Sorkin inte är inblandad i den senare så är bägge filmerna dialogdrivna thrillerdramer och har Jessica Chastain i huvudrollen som en slipad kvinna som hamnar i klammeri med rättvisan.

Poker är nog inte min grej men det var ändå kul att få inblick i en värld jag inte kände till så mycket om. Kändisar betalar tydligen stora pengar (till såna som Molly) för att få spela poker med varandra om storkovan.

Jag gillar filmen. Den är smart. Den har en smart dialog (nähä!). Vi bjuds på diskussioner om juridik och fina rättegångsscener. Kan det vara Sorkin själv som skrivit manus, tro?

Möjligen känns det att det inte en sån som David Fincher som regisserar. Det är inte nåt cinematiskt guld utan mer som en normal tv-serie. Ändå gillar jag det här så pass mycket att det blir en fyra.

Två bra saker till: jag gillar att man under eftertexterna inte visar bilder på den riktiga Molly Bloom (det behövs inte, en spelfilm är en spelfilm, inte en dokumentär) + Idris Elba (Stringer Bell från The Wire, yay!) spelar Mollys advokat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rättelse: The Trial of the Chicago 7 är inte Sorkins senaste film som regissör. Det är istället Being the Ricardos.

Brawl in Cell Block 99 (2017)

Det finns en gammal svensk kultklassiker från 70-talet som heter Thriller – en grym film. Brawl in Cell Block 99 (en härligt 70-talsosande titel) skulle kunna ha samma undertitel: en grym film. Den är nämligen grym, precis som den stenhårde jätten Vince Vaughn i huvudrollen.

Vaughn spelar Bradley som på samma dag får sparken från bilmekarjobbet och upptäcker att hans fru varit otrogen. Man kan säga att Bradley har en dålig dag. Bradley går lugnt ut ur huset och ställer sig på uppfarten bredvid sin bil varefter han misshandlar bilen sönder och samman (istället för frun får man anta). Vilket helt galen scen och start på filmen.

Bradley kämpar med att tygla sina demoner. Han vet att han har ett våldsamt inre och håller sig därför på ett säkerhetsavstånd från frun. Ja, alla sätt är väl bra förutom de dåliga.

Efter att ha fått sparken så ser Bradley ingen annan lösning än att återgå till ett tidigare liv som knarklangare. Hmm, really?! Ingen annan utväg alltså. Det känns ju snarare som att det är en återvändsgränd. Fast då hade det ju inte blivit en film av det hela. I alla fall inte regissören och manusförfattaren S Craig Zahlers film.

Under ett jobb går allting fel och Bradley hamnar i fängelse under uppsikt av den trevlige (nä, skojar bara) fängelsedirektören Tuggs, spelad av en mysigt elak Don Johnson.

Jag har insett att jag gillar fängelsefilmer. Om de är bra så är de riktigt bra. Det är som en serietidning, en helt egen värld med andra regler.

Oj, vad bra detta var. Det är grötigt, grått, lerigt och rått. Det övermättade fotot bidrar med en intensiv och hetare känsla än ett mer normalt foto. Vince Vaughn är en best, en naturkraft. Det här är inte Wedding Crashers direkt. Snarare Car and Skull Crashers.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Trouble Man (1972)

Trouble is here! He’s street smart and steel hard. He’s a healer, a fixer.

Mr T: ”My name is T, baby”.

He wears 600 dollar suites, drives a 10000 dollar car, and he carries two guns: one to stop trouble and one to make trouble. He was born in the ghetto and raised in the streets. He’s been a man since he was a kid, and trouble is this mans name. If you got trouble, call T and leave a message. Service is prompt, efficient and deadly!

TROUBLE MAN, you jive him, he’ll wash you away. TROUBLE MAN.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni undrar vad ovanstående text är för nåt så är det en transkribering (gjord av mig, inte ChatGPT) av trailern för blaxploitation-filmen Trouble Man. Rätt upp och ner, bara så där. Jag tyckte den beskriver filmen rätt så bra. Ibland gör man det lätt för sig. 🙂 Jag kan även tillägga att filmmusiken (albumet finns på Spotify) av Marvin Gaye givetvis är helt underbar. Här är den förlängda versionen av låten ”‘T’ Plays It Cool”. Snubben som spelar trummor förtjänar ett pris… och vem spelade trummor? Jo, min research visar att det var Marvin Gaye själv! Coolt. Under inledningen av sin karriär var han tydligen ofta studiomusiker som just batterist.

Jeremiah Johnson (1972)

Jeremiah Johnson inleds med en ouvertyr (!). Vilken grej! En grej som ju Tarantino använde i sin western-hyllning The Hateful Eight. Här sätter ouvertyren stämningen direkt. Vi bjuds på både melankolisk fiolmusik och ett avsnitt med riktigt pampig musik.

Jag undrar hur musiken reflekterar stämningen i resten av filmen? I slutet av ouvertyr blir musiken på gränsen till otäck, nästan som ljudspåret i en skräckfilm. Mm, intressant.

Filmen har för övrigt även en mellanakt (entr’acte/intermission).

Krigsveteranen Jeremiah Johnson (Robert Redford) beslutar sig för att bli en bergsman och livnära sig som pälsjägare i Klippiga bergen. Inledningsvis går det inte så bra för Jeremiah. Han klarar i princip ingenting. Jag fick nästan lite Into the Wild-vibbar. Men så träffar han på pälsjägaroriginalet Bear Claw (Will Geer) som lär upp honom i bergslivet. Bear Claw är en helt underbar karaktär. En favorit!

Början av filmen är kul, på gränsen till en komedi. Det är även härligt snöiga miljöer. Snö på film är alltid rätt. Men säg det roliga som pågår för evigt. Runt hörnet väntar diverse tråkigheter för Jeremiah. Den svenska titeln, Jeremiah Johnson – indiandödaren, skvallrar om vilka tråkigheter. Jeremiah vill fly den grymma verkligheten men det är ju som alla vet omöjligt.

När tråkigheterna började kom jag att tänka på en Clintan-western. Hmm, vilken kan det vara? Jo, The Outlaw Josey Wales är det förstås. Hämndtemat är tydligt i bägge filmerna.

Mot slutet av filmen blir det riktigt sorgligt. Jag önskade att Jeremiah skulle få behålla tiden av familjelycka en stund längre men det var ju ofrånkomligt att det inte skulle bli så.

Filmen är lite rolig, lite melankolisk, och mot slutet både sorglig och nästan som en skräckfilm. En ballad till film. Och, ja, ouvertyrens musik återspeglade alltså filmen som helhet på ett bra sätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Shinypodden Special: Sight & Sound – del 2

Vart tionde år ber det brittiska filmmagasinet Sight & Sound ett gäng filmrecensenter att lista sina tio favoritfilmer genom tiderna. Eller favoritfilmer är nog fel ord. Vad som ska listas är The Greatest Films of All Time. Alla listor gås igenom och de filmer som är med på flest listor vinner. I slutet av förra året presenterades den senaste listan med en ny, aningen oväntad, etta.

Jag själv, Henke, Carl och Niklas blev av nån anledning inte tillfrågade så därför sammanstrålade vi för ett tag sen och spelade in ett specialavsnitt av Shinypodden där vi presenterade våra egna listor över världen bästa filmer nånsin. Den andra delen, där vi kommer in på mer moderna filmer, är ute nu!

Eighth Grade (2018)

Eighth Grade är Bo Burnhams debutfilm som både regissör och manusförfattare. Den skolvärld som skildras i filmen är helt uppslukad av yta, likes och sociala medier. Men det är kanske inte så stor skillnad jämfört med 10, 20, 30 eller 40 år sen även om det var en annan typ av likes det handlade om då.

Är det alltid så att det är de snygga som är de populära? Ja, det är nog så, och så har det nog alltid varit. Men det är nog inte så lätt för nån, oavsett om man är den tysta och blyga Kayla (perfekt spelad av Elsie Fisher) eller nån av snyggingarna.

En sak jag lärde var att man i USA går till åttan och sen är det high school som gäller. Apropå USA så har Kaylas skola en omröstning under skolavslutningen om Most Quiet Student. Kayla vinner givetvis. CRIIIIIINGE.

Men allvarligt, skulle en skola verkligen ordna en sån omröstning, i Sverige eller i USA? Att eleverna själva gör det är en sak men i skolans regi? Om världen verkligen är så här för ungdomar idag så känns det skönt att inte ha växt upp i den.

I slutändan är Eighth Grade en fin skildring om att komma överens med sig själv och hitta sin klick.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Leave No Trace (2018)

Debra Granik som gjorde Winter’s Bone återvänder i Leave No Trace till skogen och en ung tjej i fokus. Den här gången är det Tom (spelad av Thomasin McKenzie) som bor off the grid tillsammans med sin PTSD-pappa Will (Ben Foster).

Jag älskar den djupgröna djungelliknande skogen i nordvästra USA. Det verkar som att allt är lugnt där i skogen. Tom och Will pysslar, nynnar och jobbar på med sina uppgifter i sitt vildmarksläger. Men det finns en vaksam blick i bägges ögon.

Jag kommer in i filmen direkt. Vi är nära de två huvudpersonerna. Det kändes rofullt att följa deras sysslor. Will ska göra upp eld och vill göra det utan fusk. Inga tändstickor eller tändare. Leave No Trace.

Will kan inte leva i samhället som en ”normal” person och det går ut över hans dotter. Will ser helt enkelt inte till sin dotters bästa. Han kanske tror det, och det kanske hon tror också, i alla fall till en början. Men när Tom får smak på det ”vanliga” livet och träffar andra människor så inser man (läs: jag) att det skett en oåterkallelig förändring. Det är bara frågan hur lång tid det tar för Will att acceptera det.

Leave No Trace får mig osökt att tänka på Captain Fantastic. Vem sätter du i första rummet? Egentligen? Dig själv eller dina barn? Captain Fantastic tyckte jag som helhet funkade bättre. Den blev i alla fall mer känslosam för mig men en stabil fyra blir det till Leave No Trace. Framförallt är Thomasin McKenzie och Ben Foster fantastiska i huvudrollerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Shinypodden Special: Sight & Sound – del 1

Vart tionde år ber det brittiska filmmagasinet Sight & Sound ett gäng filmrecensenter att lista sina tio favoritfilmer genom tiderna. Eller favoritfilmer är nog fel ord. Vad som ska listas är The Greatest Films of All Time. Alla listor gås igenom och de filmer som är med på flest listor vinner. I slutet av förra året presenterades den senaste listan med en ny, aningen oväntad, etta.

Jag själv, Henke, Carl och Niklas blev av nån anledning inte tillfrågade så därför sammanstrålade vi för ett tag sen och spelade in ett specialavsnitt av Shinypodden där vi presenterade våra egna listor över världens bästa filmer nånsin. Den första delen är ute nu!

Zack Snyder’s Justice League (2021)

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit 12 filmer (inklusive Zack Snyder’s Justice League som det lite kort handlar om idag) och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna de recensioner som finns). The Suicide Squad och Black Adam har jag inte sett… och frågan är om det nånsin kommer att ske? Jo, troligen, bara för att.

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – 2/5
Birds of Prey (2020) – 2/5
Wonder Woman 1984 (2020) – 1,5/5
Zack Snyder’s Justice League (2021) – 2,5/5
The Suicide Squad (2021)
Black Adam (2022)

Historien om #ReleaseTheSnyderCut behöver vi inte dra igen men 2021 fick Snyder i alla fall en massa kosing ($70000000) från Warner Bros. Pictures/HBO Max för att göra om Justice League som kom ut 2017. Vad gör Snyder då? Jo, han förlänger filmen till fyra timmar, bleker bort alla färger, och klipper bort alla de scener som Joss Whedon skrev och spelade in efter att Snyder fått hoppa av (pga anledningar) under efterproduktionen.

Resultatet? Jo, det funkar faktiskt hyfsat. Den version av filmen som kom ut 2017 är i mina ögon usel och jag delade alltså ut en etta. Det som nog gör att Snyders version funkar bättre är att vi har EN vision och inte en mischmasch där man (filmbolaget mha Whedon) försökt få ihop nåt. Filmen är lååååång men det lustiga är att jag började titta ganska sett en kväll och sen kunde jag inte sluta titta.

Ett grepp som man kan tycka vad man vill om är kapitelindelning i filmer. Här funkade det bra eftersom det gjorde att filmen kändes mindre överväldigande. Efter ett kapitel kunde man liksom göra en omstart, fylla på kaffe, och titta vidare, som man ju inte har några problem med att göra när man ser en tv-serie.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Booksmart (2019)

Booksmart är en film som jag buntar ihop med filmer som The Edge of Seventeen, Eighth Grade och Lady Bird. Filmer om tjejer som försöker ta sig levande genom plugget, högstadiet eller gymnasiet.

Här är det två tjejer, Molly (Beanie Feldstein) och Amy (Kaitlyn Dever), som har fokuserat på att plugga snarare än att parta. Sista kvällen får de dock för sig att det är dags för FEST.

Hmm, inledningen gjorde mig nästan sugen på att stänga av. Det var för hysteriskt. Jag är inte så förtjust i de flitigt förekommande musikmontagen med modern hiphop och slowmotion. Och jag vet inte om den ”råa” sexdialogen är så rolig egentligen.

En sak jag uppskattade var att Molly och Amys party-klasskompisar hade fokuserat på att både festa OCH plugga och till tjejernas förvåning minsann hade kommit in på fina college. Aj då! Vi har varit nördar i onödan.

Filmen lyfter en hel del när Molly och Amy skiljs åt på FESTEN och kör sitt eget race. Då blir det plötsligt mer på riktigt och inte så hysteriskt.

Jag delar ut en stabil trea (och en halv) till Olivia Wildes regidebut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: