Wonder Woman 1984 (2020)

Den första DCEU-filmen om Wonder Woman tyckte jag var bra och ett välbehövligt uppsnäpp jämfört med de andra mer eller mindre katastrofalt dåliga bidragen till DC Comics filmiska universum. Nu skulle jag få reda på hur uppföljaren Wonder Woman 1984 fungerade.

Något överraskande inleddes filmen med en 15 minuters version av Mästarnas Mästare (Themyscira style) med lilla Diana i fokus. Ja, att början skulle utspela sig på den osynliga paradisön var kanske inte så överraskande. Problemet med hela den sekvensen var dock att den överhuvudtaget inte återkopplades till senare i filmen. Den var helt lösryckt från resten av handlingen och dess tema stod för sig själv. Nåväl, den var rätt så snygg i alla fall och det vara ganska kul att se Connie Nielsen och Robin Wright. Uppdatering: Ja, ok då, lite kanske den hade med resten av handlingen att göra; att det inte går, eller snarare inte är moraliskt försvarbart, att ta genvägar till framgång.

Efter den sportiga inledningen hoppar vi fram till 80-talets USA där vi möter Diana Prince som 80 år efter den första filmen fortfarande inte har kommit över att pojkvännen Steve Trevor är död. Get over it!

Wonder Woman verkar nu vara en form av Stålmannen-kvinna som rycker in och hjälper folk när det behövs (om nån som inte ser sig för håller på att bli överkörd) eller stoppar fumliga juveltjuvar. De där tjuvarna påminde mest om tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom från Pippi Långstrump. Är det en barnfilm vi tittar på?

Resten av handlingen går ut på att Max Lord, en makttörstande man spelad av Mando himself, vill skapa rikedom för sig själv och kaos för andra genom nån form av önskesten. Vi har även Kristen Wiig, en arbetskamrat till Diana som önskar att hon var lika cool, omtyckt och populär som sin kollega. Är det en high school-film vi tittar på?

Alltså, jag kanske låter lite överdrivet neggig när jag skriver om filmen. Jag tyckte ändå den länge var… helt ok. Det är långt ifrån den charmiga och roliga film som den första filmen var men den har ändå en del roliga inslag, främst när Steve återkommer i handlingen. SPOILER!

Ett av de största problemen är att eftersom filmen utspelar sig på 80-talet så tyckte man att det var en bra idé att kopiera manus från en daterad 80-talsfilm, som t ex Superman IV: The Quest for Peace. Det var inte en bra idé, vilket blir smärtsamt tydligt i slutet av filmen.

Slutet är en smetig, sentimental, skrattretande sörja där till och med terrorister visar sig vara goda under sin onda yta. Hela slutsekvensen funkade ungefär lika dåligt som när Wiigs rollfigur lite tidigare förvandlades till superskurken Cheetah. Har ni sett bilder eller klipp från musikalfilmen Cats så vet ni ungefär hur Cheetah såg ut.

Jag ger Wonder Woman 1984 en stark etta till slut och då känns det som att jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag såg filmen på HBO Max på min laptop på ett hotellrum i New York när jag var där i förra veckan.

Kolla även in vad Fripps filmrevyer-Henke tyckte om den underbara kvinnan.

Dave (1993)

Man kan ju undra hur filmer om amerikanska presidenter kommer att se ut i framtiden. Det kanske kan svårt att göra filmer i satirgenren i alla fall. När jag läser min preblogg-text från maj 2010 om Dave kommer jag att tänka på en gammal film med James Stewart. Mr. Smith Goes to Washington heter den. Jag har inte sett den men jag har för mig att den har ett liknande upplägg. Eller är jag helt ute och cyklar?

Filmen bygger på en ganska rolig idé som vi har sett några gånger, både före och efter denna film. En person kastas in på för den personen helt fel plats och rör om ordentligt i grytan. Med en naiv ärlighet visar Dave (Kevin Kline) hur en amerikansk president kan vara. Andra inblandade får en tankeställare om att inte alltid rulla på i samma gamla hjulspår. Kline gör en bra insats, först som opersonlig, oärlig och cynisk president, sen som dubbelgångaren som inser att det där med politik inte är så dumt. Att hjälpa andra, att stå för sina idéer och försöka genomföra dem. Kline har ett hyfsat samspel med Sigourney Weaver. Det känns som en väldigt amerikansk film. Det är liksom en saga, med humor och allvar lite blandat, och så sina sentimentala delar. Stort plus för Frank Langella som elak Vita Huset-stabschef. Ving Rhames är ganska hård som Secret Service-vakt (jag tänker direkt på honom som Marsellus i Pulp Fiction som kom året efter). Sammanfattning: en småputtrig, ganska förutsägbar och typisk amerikansk dramakomedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Truth Is in the Stars (2017)

Netflix har väldigt mycket Star Trek-innehåll. Förutom den nu pågående (och ganska dåliga) Star Trek: Discovery så tror jag banne mig de har alla gamla serier – TOS, TNG, DS9, VOY – och även Star Trek: The Animated Series från 70-talet! Av de nyare serierna saknas Star Trek: Picard och Star Trek: Lower Decks men det är ingen större förlust skulle jag säga.

En ST-relaterad dokumentär som jag kollade in för ett tag sen på Netflix (den har dock försvunnit nu) var The Truth Is in the Stars. Här får vi följa William Shatner (dvs kapten Kirk själv) när han ur ett ST-perspektiv pratar om filosofi, kvantmekanik och Guds eventuella existens med forskare, astronauter, Ben Stiller, Whoopi Goldberg och Jason Alexander, m fl.

En sak, en bra sak, som jag upptäckte direkt är att Shatner är en väldigt bra intervjuare. Han är uppriktigt intresserad av det som den person han pratar med säger och uttrycker. Det är klart att han som skådis kan låtsas vara intresserad men oavsett hur det är med den saken så tyckte jag om samtalen. Han lyckas få till nåt som inte bara framstod som nonsens-snack.

Seth MacFarlane dyker också upp, vilket var kul då ju han ligger bakom den absolut bästa ST-serien på senare år, nämligen The Orville. Ja, The Orville är alltså inte en ”äkta” ST-serie utan en hyllning (med komiska inslag) till främst TNG. Från att till en början varit mer av… kanske en satir, så har den under sina två säsonger vuxit till en mycket bra serie som står för sig själv. Jag inväntar otåligt den tredje säsongen.

Hela dokumentären går ut på att Shatner i slutet ska få till ett besök med Stephen Hawking. Jag vet inte om just det mötet är det som gör filmen men Shatner säljer i alla fall in det bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Green Zone (2010)

Green Zone är nog en av Paul ”Mr Shaky Cam” Greengrass minst kända filmer (troligen för att det även är en av hans sämre). Det är en krigsfilm (of sorts) där Matt Damon letar efter, men inte hittar, massförstörelsevapen i Irak. Min preblogg-text skrevs i maj 2010.

Den handhållna kameran störde mer än den gav nerv. Dessutom går det hetsiga fotot inte riktigt ihop med konspirationskänsla. Det funkade bra i Bourne-filmerna och i Bloody Sunday men inte här. Historien i filmen kändes meninglös. Den gav mig inget. Miller (Matt Damon) var maktlös. Det fanns ingen spänning, ingen konspiration att avslöja, eftersom vi redan visste vad som skulle avslöjas (att det inte fanns några WMDs). Berättandet är enformigt, och jag är helt ointresserad av rollfigurerna. Ja, det känns inte som riktiga människor ens. Och när en film inte har intressanta rollfigurer så måste historien, actionscener, vara nåt extra. Det var det inte här. Det är bara ett virrvarr av gränder i Bagdad. Helikoptrar åker kors och tvärs. Man skjuter med kulspruta. Man gör det mesta utom att hitta dabbeljuemdis. Nåt jag ändå gillade var kontrasten mellan hur det var ute i Bagdads krigsmiljö jämfört med hur det var inne på palatset med pool, stor lunchmatsal, och olika typer av myndighetsamerikaner. Och så har Matt Damon har ett obehagligt nollställt ansikte ibland. Man vet liksom inte om han i nästa ögonblick ska brista ut i gråt eller skjuta nån i skallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ballast (2008)

I onsdags handlade det om Henry Poole Is Here, en film som jag såg under Stockholm Filmfestival 2008. Även dagens film avnjöts (kanske fel ord) under 2008 års festival. Nu ska sägas att Ballast nog är mer lik den dystra Wendy and Lucy (även det en festivalfilm från 2008) än Luke Wilson-filmen/komedin om Henry Poole.

Tjoho! Sista festivalrecensionen kommer här. Ballast är faktiskt mer avskalad och dyster än Wendy and Lucy som jag också såg på festivalen. Den utspelar sig på landslandsbygden i Mississippi där 12-årige James försöker växa upp med trasiga familjeförhållanden: pappan har precis tagit sitt liv och James farbror verkar ha blivit apatisk. Man kastas direkt in i den dystra handlingen utan nån som helst uppbyggnad. Samtliga personer är dystra och deppiga, i princip handlingsförlamade. Och alla verkar arga på varandra. Alla utom den snälle vite grannen som försöker hjälpa till genom att bjuda på stek. Det lyckas sådär. Hur lyckas då filmen? Nja, sådär. Den är för seg helt enkelt. Det var i dystraste laget. Jag gillade de avskalade miljöerna men istället för att vara fängslande blir filmen tråkig. Kanske hade jag uppskattat den mer om det hade varit den första filmen jag såg på festivalen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Två ord: fransk text. Ja, det var textat på franska (!) vilket kan ha bidragit till ett lägre betyg. Det störde, främst i början när man inte kunde låta bli att titta ner på texten. Lite kul var det dock eftersom man (läs: jag) kunde fräscha upp sin (läs: min) franska. En annan sak som nog bidrog till att jag inte uppskattade filmen var att det var min sista film på festivalen och jag helt enkelt var mätt… på s.k. kvalitetsfilm.

Henry Poole Is Here (2008)

Under Stockholm Filmfestival i höstas så blev det en online-festival för min del. Sex filmer sågs plus 3 Face2Face. Nu när Göteborg Filmfestival står för dörren så funderar jag på att uppleva den festivalen på samma sätt. Ja, nu går det ju inte att uppleva den på nåt annat sätt eftersom inga fysiska visningar kommer att äga rum. Ja, förutom visningarna för den ensamma besökaren på Pater Noster. Tillbaka till Stockholm Filmfestival och filmen Henry Poole Is Here som jag såg och skrev om under 2008 års festival.

Luke Wilson spelar en man som flyttar in i ett hus i en förort för att fly undan livet <>och döden</spoiler>. Hans försök att hålla sig ensam hindras dock av snälla och ”jobbiga” grannar, speciellt Esperanza (Adriana Barraza från Babel) som påstår att en fuktfläck på Wilsons hus i själva verket är Jesus ansikte.

Henry Poole Is Here är en typisk indiedramakomedi och det behöver ju inte vara fel. Vi får ganska skön laid back humor och så lite dramatik och romantik på det. Filmen puttrar på i ett mysigt tempo. Vissa verkar anse att filmen är kristen propaganda men jag tänkte inte alls på det. Jag tyckte det handlade om att leva i nuet, rent generellt. Vissa verkar också anse att soundtracket är strålande. Själv tyckte jag det blev lite väl många partier med musik och då mest i form av en typisk indiegitarrpop. Filmen är lite väl stöpt i indie-formen helt enkelt, i alla fall för att sticka ut. Wilson är bra men det finns tendenser till att han har ett lite påklistrat lidande ansiktsuttryck i stora delar av filmen (min kommentar: lite som Maria Falconetti i La passion de Jeanne d’Arc). Det blir i slutändan godkänt till Henry Poole Is Here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Nja, skön lite loj stämning på eftermiddagen och en amerikansk indiefilm. Helt rätt.

The Bells Go Down (1943)

En gång i tiden när jag körde ett film noir-tema behövde jag få tag i tre noir-rullar där James Mason spelade huvudrollen. Jag hittade till slut en Mason-box där de tre filmer ingick samt även två andra filmer som inte tillhörde genren film noir. En av dessa icke-svarta filmer var The Bells Go Down och min text om den skrevs i juli 2008. Den andra Mason-filmen som inte var en film noir var för övrigt The Man in Grey som jag skrev om för ett tag sen.

James Mason spelar i The Bells Go Down en stel brandofficer som motvilligt får uppdraget att lära upp en grupp frivilliga brandmän under andra världskriget. Det här visade sig vara en utomordentligt fånig brittisk rekryteringsfilm. Den är fånig men ändå intressant eftersom man kan dra paralleller till en del amerikanska filmer som hyllar sina brandmän efter 11 september. Mason är hyfsat rolig när han ska läxa upp ”drägget” som tagit värvning i den frivilliga brandkåren samtidigt som han försöker få ihop det med sin tjej som jobbar i telefonväxeln (var annars?) på brandstationen. Nä, handlingen är fånig. Det är så där hurtigt och töntigt – tänk farsartat lustspel – och ibland överdrivet sentimentalt. Men, men, filmen hade säkert funkat om man hade sett den i London under de tyska bombningarna under andra världskriget. Dock inte nu, tyvärr.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Film- och bloggåret 2020

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar filmåret 2020 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Det har varit ett mycket märkligt år och det känns som att det gått både långsamt och fort på samma gång. Jag har sett färre filmer än vanligt. När väl skiten träffade fläkten där i mars så har det gått i perioder. Ibland kunde det gå flera veckor, nästan en månad, utan att jag såg en enda film. Under april fokuserade jag Trolls-filmerna, bara en sån sak. Jag hade liksom inte ro att ta mig an några andra mer seriösa filmer. Däremot blev det desto fler matprogram, speciellt australiensiska. Här hjälpte det verkligen att skaffa VPN. Det öppnade upp en ny värld som gjorde det möjligt att grotta ner sig i kulinariska läckerheter via SBS On Demand eller BBC iPlayer. En ny trevlig bekantskap var Rick Stein vars mat- och reseprogram från 90-talet och framåt var en lisa för en resetörstande själ.

Med det sagt så är det dags att gå igenom några kategorier som ett sätt att sammanfatta vad jag har sett i filmväg och vad som hänt på bloggen detta bisarra år.

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Kanske inte helt oväntat så blev det inte speciellt många fullpoängare för min del i år. Det hände faktiskt bara en gång! Men det ledde till att Joker fick göra plats för Renton som bloggheader. Den enda 5/5-filmen jag sett i år är alltså Danny Boyles klassiker Trainspotting från 1996. Det var riktigt kul att konstatera att den höll. Anledningen till att jag såg den var att jag skulle kolla på uppföljaren med den olyckliga titeln T2 Trainspotting. Två favoriter från 2019 som jag såg i år var Waves och Uncut Gems. Inte 5/5-filmer men nära. Detsamma gäller 2020-filmerna The Forty-Year-Old Version och Gunda (båda svartvita men samtidigt väldigt olika mästerverk).

Sämsta filmerna jag sett i år:
Eftersom jag sett färre filmer i år än normalt så har det inte heller blivit speciellt många bottennapp. Men den aboslut sämsta filmen måste vara en som jag såg på Stockholm Filmfestival: Memory House. Det var en pretentiös sörja som gav mig klåda. En rejäl trampmina som man ibland råkar kliva på när man tittar på festivalfilmer. Den andra filmen som fått sämre betyg än 2/5 var en DCEU-uppföljare: Wonder Woman 1984. Även om den ganska länge var helt ok så föll den samman som ett korthus till en katastrof under filmens avslutning.

Årets besvikelser:
Ingen av de filmer jag listar här är direkt dåliga men de höll inte för hajpen. The Vast of Night var en liten sf-rulle som jag trodde på men den föll platt för mig tyvärr. Jag tror den var för snackig helt enkelt. En ny film av David Fincher borde ju borga för kvalitet. Vi fick kanske kvalitet också men Mank blev också en ganska trist historia som jag inte fattade poängen med.

Årets överraskningar:
En överraskning för mig var att det var Mary Steenburgen som skrivit låten som Jessie Buckley sjunger i slutet av Wild Rose. Att Jessie Buckley har en fantastisk röst var också en överraskning. En positiv svensk överraskning var spänningsfilmen Breaking Surface, nåt så ovanligt som en riktigt bra svensk genrefilm (i det här fallet en dykarthriller). Det var inte så länge sen BlacKkKlansman kom ut men jag tyckte bara den bara var helt ok, så när Spike Lee blåste mig av banan med Da 5 Bloods så var det en riktigt skön överraskning.

Årets komedier:
Oj. Komedier. Rackarns. Det är alltid svårt för mig att hitta några bra. Jag undrar om det beror på att jag ser för få komedier eller om jag helt enkelt är svårflörtad. Men, här är i alla fall några som jag uppskattade. Jumanji: The Next Level (den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black är ett roligt team), Palm Springs (jag charmades kanske inte riktigt lika mycket som alla andra men bra var den och Cristin Milioti var favoriten), The Forty-Year-Old Version (helt underbart rolig och rörande film!), Bad Hair (Justin Simien senaste (hår)rulle kanske är mer av en satir men bitvis var den kul också).

Årets tv-serie:
Förra året var det Chernobyl som var ohotad etta. Även om jag sett relativt få serier (jämfört med äkta tv-serienördar) så finns det nog bara ett svar i år också. Det är förstås Jon Favreaus Star Wars-serie The Mandalorian. Jag tyckte den andra säsongen var ett snäpp bättre än den första. I dessa tider där alla serier ska berätta en lång kontinuerlig historia så uppskattade jag faktiskt den episodiska naturen som serien har (vilket påminner mig på ett skönt sätt om gamla tiders Star Trek-serier).

Årets bästa bioupplevelser:
Oj. Igen. Årets bioupplevelser är lätträknade. Förutom visningarna i januari under Stockholm Filmdagar så har jag varit på bio tre gånger. Årets inleddes med ett besök på Cinemateket där jag och Letterboxd-Carl njöt av Alfred Hitchcocks Fåglarna. Mycket trevligt. Jag såg även Star Wars: The Rise of Skywalker på bio i januari vilket var ett helt ok biobesök där en helt ok film sågs. I slutet av samma månad hade jag äran att tillsammans med Movies – Noir-Christian gå på en förhandsvisning av Sam Mendes första världskriget-skildring 1917. Det var en riktigt maffig upplevelse på IMAX-salongen i Mall of Scandinavia.

Bloggprojekt:
I år har jag inte haft några stora projekt igång som t ex förra året då jag gick i mål med mitt Bergman-projekt. Kanske var det Bergman som knäckte mig, helt enkelt. Nå, jag ligger i alla fall i startgroparna för att fortsätta med de återstående årsbästalistorna för 70-talet. De som saknas är 1971 och 1970. Förhoppningsvis kommer de under 2021. Ett litet projekt tog jag mig faktiskt an. Det var inte nåt stort projekt men ändå. Alldeles nyligen tittade jag igenom filmerna om dagvandraren Blade med Wesley Snipes. Tack till Fripps filmrevyer-Henke för inspirationen. Jo, just det. Nu höll jag ju på att glömma Trolls-filmerna. Två långfilmer och en kortfilm betade jag av. Och jag stör mig fortfarande på att de inte heter Troll på svenska.

Poddning: Tillsammans med Henke, Carl och Niklas var jag med på en Shinypodden Special där vi listade våra favoriter från filmåret 2019. Det känns så avlägset att jag först glömde att ha med den punkten i inlägget, men det är alltså åtgärdat nu.

Bästa dokumentärerna: Givetvis måste jag återigen nämna den grisligt bra Gunda. En dokumentär som tryckte på nostalgiknapparna var den mycket fascinerande Diego Maradona av Asif Kapadia.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Ingen tvekan om att det var Viktor Kossakovskijs fascinerande dokumentär Gunda. Ja, Stockholm Filmfestival missade jag inte i år. Det blev en online-festival för min del och det visade sig vara en klart positiv upplevelse. Jag trodde inte alls jag skulle känna nån festivalkänsla alls men den infann sig nästan direkt. Det är nåt speciellt att ögna igenom programmet och sen välja ut de filmer man ska se och sen låta sig bli (förhoppningsvis) positivt överraskad. Ta en film som Gunda t ex. Det är osannolikt att jag skulle ha sett den om det inte varit för festivalen. Sen att man även kan kliva på en trampmina som Memory House, det är smällar man får ta. En film som dock inte gjorde mig besviken var Regina Kings debutfilm One Night in Miami. Som avslutning på festivalen blev det även tre Face2Face med Bella, Viggo och Marty. Nej, det var inte jag som gjorde intervjuerna…

Svenska filmer: Oj. Återigen. Det här är pinsamt eller bara ett tecken på att jag inte ser speciellt många svenska filmer. För några år sen var det nån som kallade mig för svenskfilmsexpert. Jag lever inte upp till det epitetet kan man lugnt säga. Jag har nämligen bara sett en endaste svensk film i år. Det var i och för sig den positiva överraskningen Breaking Surface som jag hoppas bryter ny mark inom svensk film.

De Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
13. The Midnight Sky (2/5)
12. Mank (2,5/5)
11. The Trial of the Chicago 7 (2,5/5)
10. Ma Rainey’s Black Bottom (2,5/5)
9. Extraction (3/5)
8. The Two Popes (3,5/5)
7. The Meyerowitz Stories (3,5/5)
6. I Lost My Body (4/5)
5. The Old Guard (4/5)
4. I’m Thinking of Ending Things (4/5)
3. Da 5 Bloods (4/5)
2. Uncut Gems (4,5/5)
1. The Forty-Year-Old Version (4,5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, och där räknas en film som I Lost My Body in (en fransk film som Netflix köpte in).

Ett urval av tv/webb-serier som jag kollat in:
Star Trek: Discovery, säsong 3: Även om den startade betydligt bättre än säsong två så var det ändå en besvikelse. Istället för att fokusera på en bra story så är det som att man försöker slå rekord i politisk korrekthet. Det gör inte en serie bra, tyvärr.
Star Trek: Picard, säsong 1: Ytterligare en Star Trek-serie som svek. Patrick Stewart är ju alltid Patrick Stewart men som helhet var det här inte mer än ok.
Star Trek: Lower Decks, säsong 1: Återigen en Star Trek-serie, en animerad denna gång, som inte föll mig i smaken. Det var nästan så att jag inte lyckades slutföra serien. Det hetsiga tempot där det pratades i kulsprutefart var för mycket för mig. Nej, då ser jag hellre om den gamla Star Trek: The Animated Series från 70-talet.
After Life, säsong 2: Andra säsongen av den här Ricky Gervais-serien funkade inte lika bra som den första säsongen men det är klart sevärt.
Partisan: En svensk thrillerserie i regi av Amir Chamdin och med Fares Fares i huvudrollen. Det låter ju som en kanonserie men tyvärr var det en besvikelse. Det var som att hela serien rann ut i sanden utan att komma fram till något.
Devs: Jag skulle kunna kopiera det jag skrev om Partisan. Ett riktigt bra och spännande upplägg rann ut i sanden. Det är dock riktigt snyggt rent utseendemässigt.
Curb Your Enthusiasm, säsong 10: En väldigt bra säsong med Larry David & Co. Larry är grinigare än nånsin och det var en ren njutning att se denna säsong. Jag längtar redan till säsong 11 som jag har förstått ska bli av. Fram tills den är klar får jag väl simma lugnt!

Bäst bland mat-serierna: Som vanligt är det MasterChef som dominerar. Det var en märklig upplevelse att se årets upplaga av MasterChef Australia i och med att serien började spelas in innan Corona var ett faktum. Sen, kanske halvvägs in i säsongen, så var det plötsligt krav på avstånd, slut på kramar, resor och stora lagtävlingar med publik. Alla avslutande avsnitt utspelade sig i MasterChef-köket. Det kan inte ha varit helt lätt att få till serien när allt som hade planerats bara måste kastas bort. Den brittiska MasterChef: The Professionals var bra som vanligt. Ett litet annorlunda upplägg eftersom man redan när inspelningen började hade Corona-anpassat serien. Som jag nämnde i början av inlägget så upptäckte jag Rick Stein i år. Han må vara lite gubbig och kanske inte tillhör framtiden direkt men programmen är en njutning att se. Ta bara en sån serie som Rick Stein’s French Odyssey där Rick sakta flyter fram genom det franska landskapet på en kanalpråm. Mycket mysigt.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
10 i topp: Filmer 1994, Robin Hood, Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse, Potatishandlaren och Vittra. Som vanligt dyker Robin Hood upp listan. Folk är fortfarande nyfikna på vad för djur Broder Tuck egentligen är. Potatishandlaren gör comeback på listan efter att ha hamnat på sjätte plats förra året. Vittra är en trevlig nykomling och överraskning.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Spanien, Tyskland, Kina och Finland. Nu är inte Hongkong med överhuvudtaget så den där spindelboten eller vad det nu var måste ha stängts ned.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Chadwick Boseman

Badlands (1973)

När jag skrev om Roy Anderssons debutfilm En kärlekshistoria så kallade jag Andersson för Sveriges svar på Terrence Malick. Det jag syftade på var den låga produktionstakten efter debuten. Precis som för Andersson så kom Malicks första film Badlands under tidigt 70-tal och den följdes av ytterligare en film fem år senare. Efter det så blev det tyst (förutom kort- och reklamfilmer för Anderssons del). 20 år efter den andra filmen så kom till slut den tredje filmen för de båda. För Anderssons del var det Sånger från andra våningen (2000) och för Malick var det The Thin Red Line (1998). Min kortkorta preblogg-text om Badlands skrevs i april 2003.

Badlands (Det grymma landet) är Terrence Malicks första långfilm. Det är en sorts Bonnie and Clyde fast helt utan känsla, nerv eller poäng. Malick gör mig besviken igen. Precis som var fallet med Den tunna röda linjen så tycker jag inte det här var nån höjdare. När det enda positiva man kommer att tänka på är att det är mycket vackert foto så brukar det oftast betyda att man sett en rätt så dålig film. Den påminner en hel del om Michelangelo Antonionis Zabriskie Point (1970) om nu nån sett den filmen. Slutet i Zabriskie Point var så ballt att den fick en trea i betyg men till Badlands blir det inte mer än 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Blade: Trinity (2004)

I trailern till Blade: Trinity säger en djup basröst med ödesmättad stämma: ”First he faced their gods. Then he battled their demons. But all that was ony the beginning”.

Så vad ska manusförfattaren David S. Goyer (som skrivit manus till alla tre filmer) hitta på den här gången? Vilken vampyrfiende återstår? Hmm, ja, det är ju nästan så att man kunde gissa det. Det är väl dags för… vampyrernas vampyr: Dracula. Eller Drake som han kallar sig här.

Filmen inleds i den syriska öknen där en grupp ”forskare” försöker hitta något (eller någon? muahahaha) i ett uråldrigt gravtempel. Jag fick Indiana Jones-vibbar och tänkte att det här blir annorlunda.

Nej, det blev inte annorlunda. När väl Dracula har hittats i graven (ja, det var Dracula, spoiler!) så återvänder vi till storstan. Och just det, de där ”forskarna” var förstås vampyrer. De vill använda urvampyren Dracula för att bli av med sina svagheter solljus, vitlök och silver.

För att Blade inte ska lägga sig i deras förehavanden så lurar de Blade att döda en alldeles vanlig människa och sen skickar de FBI på honom. Blade hamnar i finkan men får sen hjälp från oväntat håll. Till hans räddning kommer vampyrjägargänget The Nighstalkers featuring bl a Abigail Whistler (Jessica Biel) och Hannibal King (Ryan Reynolds).

(Klubben för värdelöst vetande noterar att det här var den första Blade-filmen som inleds med den klassiska Marvel-vinjetten med de bläddrande serietidningssidorna.)

Precis som i tvåan så får alltså Blade ett gäng att hänga med, motvilligt förstås som sig bör. Förutom stentrista Biel och krystat roliga Reynolds så har vi några medlemmar till som dock inte följer med på uppdrag ute i fält utan stannar kvar på kontoret för att klura.

Reynolds kör på i full fart i Deadpool-stil här. Jag tror inte han säger en enda replik som inte är ett skämt av nåt slag, oftast av metakaraktär. Han sticker minst sagt ut i filmen, speciellt om man jämför med Biel som inte har kemi med vare sig Reynolds, sig själv eller nån annan.

Biels rollfigur heter Abigail Whistler… och ja, ni gissade rätt, det är Whistlers dotter. Whistler själv (Kris Kristofferson) försvann tyvärr ganska snabbt ur handlingen. Whistlers dotter förresten. Undrar om det är en referens till den berömda målningen Whistler’s Mother som ju Mr Bean lyckas förstöra i filmen Bean.

(Klubben för värdelöst undrar vilken film det är med William Shatner som Reynolds tittar på när han har hamnat i sjuksängen efter en skada? Svar: en esperanto-språkig film från 1966 med titlen Incubus. Tydligen pratas det även en del esperanto i Blade: Trinity men det missade jag.)

Skurkarna? Well, de leds av en kvinnlig vampyr spelad av Parker Posey, som inte var speciellt bra. De övriga i skurkgänget, Dracula inkluderad, var inte heller nåt speciellt att ha. De var elaka vampyrer utan lager. De förflyttar sig för övrigt endast medelst slowmotion-gång i samlad tropp. Detsamma gäller även The Nightstalkers.

Musiken var bra. Jag fick Wu-Tang Clan-vibbar… och mycket riktigt visade det sig att det var RZA (med flera) som stod bakom soundtracket.

Inte oväntat blev avslutningen rätt så seg med en alldeles för lång fajt. Men det är ju nästan sen gammalt att blir så. Allt som allt, så är nog detta den sämsta filmen i Blade-trilogin. Utan tvekan bäst är film nummer två eftersom jag blev klart mest underhållen av den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade: Trinity.

%d bloggare gillar detta: