Sista söndagen med Bergman: F & A – Den kalla och varma familjen

All good things come to an end, som det heter på utrikiska.

(Rackarns att det ofta dyker upp engelska uttryck i huvudet istället för svenska.)

För nästan exakt ett år sen inledde jag mitt Ingmar Bergman-tema här på bloggen. Jag kallade det ett sommartema inledningsvis, och visst, det inleddes en sommar men har nu alltså hållit på, med inlägg en gång i veckan, under över ett år.

När jag startade temat hade jag redan sett och skrivit om drygt 30 av Bergmans filmer. Vissa av dessa texter hade jag även publicerade på bloggen sen tidigare medan andra hade lagts upp på gamla filmforum men inte på bloggen. Temat gick ut på att lägga upp alla gamla texter samt bocka av de filmer jag inte hade sett.

Inledningsvis gick det smidigt eftersom jag hade sett de flesta av filmerna. Jag gick i kronologisk ordning och fyllde i de få luckor jag hade, bl a Bergmans regidebut Kris, spionfilmsfiaskot Sånt händer inte här och färgfilmskalkonen För att inte tala om alla dessa kvinnor. En trevligare upptäckt var Bergmans två dokumentärer om Fårö, Fårödokument och Fårödokument 1979.

Under våren började det gå lite segare men efter en liten paus med bl a en skidresa till Serre Chevalier så kom jag tillbaka med förnyade krafter spurtade mot mål. Nu känner jag att jag har nått vägs ände, och jag stannar på det fina jämna numret 50 sedda filmer. Det känns helt rätt att stanna nu. Visst finns det några filmer kvar att se. Det handlar främst om ett antal tv-teater-filmer som jag valt bort eller helt enkelt inte fått tag på.

Den sista film jag såg var alltså den fem timmar långa tv-versionen av Fanny och Alexander och jag blev fullkomligt besatt av den. Det var en ren njutning att se den. När jag skulle skriva om detta mastodontverk så blev det till slut så att jag delade upp det hela i flera inlägg i form av funderingar kring teman eller andra detaljer i Fanny och Alexander. Egentligen blev det kanske mest en uppräkning av olika scener som jag tyckte mycket om, men det kanske är mer av en ärlig hyllning än att försöka göra djupgående tolkningar om vad filmen egentligen handlar om.

En sak som slog mig och som jag hade missat under tidigare tittar på Fanny och Alexander var det faktum att familjen Ekdahl inte var problemfri på nåt sätt. Här hittar vi minsann vår beskärda del av mörker. Otrohet är mer regel än undantag, och det gäller inte bara den övererotiska Gustaf Adolf (Jarl Kulle). Carl (Börje Ahlstedt) behandlar sin tyska fru Lydia (Christina Schollin) som skit. De har en jobbig relation, men bättre att vara tillsammans i helvetet än ensam, typ. Carl är en slarver med spelskulder upp över öronen, och så är han förstås övererotisk som Helena Ekdahl konstaterar.

En som inte är övererotisk är Emilies (Ewa Fröling) man Oscar (Alan Edwall) och det antyds att Emilie hittar tillfredsställelse på andra håll, med andra män. Även det här hade jag missat under tidigare tittar. Under frukosten på juldagsmorgonen fnittras det när Emilie får höra att det är den stilige biskopen Edward Vergerus som ska hålla i julottan. Aha, Emilie och biskopen har haft ihop det tidigare. Minsann!

Det som skiljer familjen Ekdahl från det kalla helvetet som vi får uppleva hos Edward & Co på biskopsgården är att det i grunden finns en värme här. Hos Ekdahlarna får man lov att göra misstag. Man får lov att vara svag. Man får lov att glömma sina problem och sväva ut i förströelser och fantasi.

Biskopens familj har samma typer av problem som familjen Ekdahl men här ska allt sopas under mattan och förtryckas. Man (eller snarare: Edward) lever i villfarelsen att man med religion och genom att leva som en asket på nåt sätt kan rena sig själv. Han lurar sig själv och nånstans vet han ju om det också. Edward skiljer sig inte från nån annan. Hans högvördighet har sina problem, ekonomiska och andra. Men han tror att han är bättre än andra eftersom han lever i ett kärvt och osmyckat hem där soppan under middagen intas under tystnad. Kallt, iskallt. Barnen känner ju av det här direkt och avskyr det från första stund. För Emilie tar det lite längre tid eftersom hon också, inledningsvis, lurar sig själv.

I slutet av filmen återvänder barnen och Emilie till familjen Ekdahl och även till teatern, som ju är en familj i sig. Gusten håller sitt tal om hur Ekdahlarna älskar sina undanflykter och att man ska glädja sig åt den lilla världen: den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna! Ja, men då gör vi väl det tycker jag. 🙂

Därmed är temat slut och vi får se hur lång tid det dröjer innan jag ser en Bergman-film igen. Nu kan jag återgå till att till slut snickra ihop den där årsbästalistan för 1972.

Mr. Nobody (2009)

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

Shazam! (2019)

För några veckor sen skrev jag om DCEU-filmerna Aquaman och Justice League och jag var inte speciellt nådig i min kritik. Filmen om vattumannen var väl snäppet bättre men de både filmerna fick betyget 1/5 av mig. Nu har jag sett den senaste rullen i DC:s utökade filmiska universum, Shazam!, regisserad svensken David F. Sandberg.

Var jag egentligen nyfiken och sugen på Shazam!?! (Många skiljtecken blir det, eller hur‽) Njae, kanske inte på filmen i sig. Men jag tyckte ändå det skulle vara kul att se vad Lights Out-Sandberg skulle åstadkomma med stor budget i en superhjältefilm. Plus att jag är en komplettist och jag hade ju sett alla andra DCEU-filmer.

(För övrigt har jag aldrig förstått det där med Extended Universe. Vad då Extended? Det handlar om en serie filmer som utspelar sig i DC:s serievärld. Är Extended tagit från serierna eller är det nåt Warner Bros myntat för att man tror att det låter coolt och för att särskilja sig från MCU? Nej, precis som många av filmerna så känns det krystat.)

Shazam! är en harmlös och totalt förglömlig barnfilm. Förgät mig ej, säger du? Tyvärr, jag har redan glömt dig. Det är alltså en barnfilm med vibbar av barn/familjefilmer från 80-talet får jag en känsla av. Jag är dålig på 80-talsfilm men jag får den känslan.

Det finns inslag av fantasy. Djimon Hounsou spelar nån form av ärkemagiker och den enda som är kvar som kan skydda världen från monster i form av de sju dödssynderna. Så, de sju dödssynderna är alltså verkliga monster och inte nåt som människorna själva fördärvas av genom sina egna laster och svagheter? Ja, men då blir ju allt så mycket tråkigare och menlöst.

Men jag får ändå ge filmen att dess skurk (Mark Strong) faktiskt brottas med inre demoner snarare än yttre under vissa delar av filmen. Och dödssynden Avund brottas med sina egna demoner, demon som han är.

Filmens huvudpoäng och det som ska sälja den är att vår hjälte, den föräldralöse Billy Batson, får magiska krafter och förvandlas till en superhjälte (Zachary Levi) när han ropar ut namnet Shazam. Lite småroligt är det kanske när Shazam utforskar sina krafter men det är lite för barnsligt och familjevänligt för min del.

Jag tycker ändå det var lite oväntat att filmen till stor del utspelar sig på ett fosterhem och att grundtemat är ganska mörkt. Billy är föräldralös och övergavs av sin mamma när han var liten. Bitvis är det en sorts high school-film som kanske för tankarna till tv-serien Buffy. Mobbning, sitta ensam vid lunchbordet, hur populär är man, såna saker.

Men, nej, Shazam! börjar alltså försvinna ur mitt sinne. Slutomdöme: Not great, not terrible. Dock är detta helt klart bättre Aquaman och Justice League.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: F & A – Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch

Jag vet inte hur mycket vettigt jag egentligen kommer ha att säga i det här inlägget förutom att Gunn Wållgren är en äkta skådespelardrottning. Det riskerar att inte bli nåt mer än ett rent hyllningsinlägg med bifogade bilder utan nåt vidare djup. Men det är väl kanske gott så. För att hylla Queen Gunn är själva poängen. Och så slänger jag in en bonus om Fanny i slutet.

Det märkliga med Gunn i relation till Ingmar Bergman är att hon nästan aldrig jobbade med dämonregissören. Förutom rollen som Helena Ekdahl i Fanny och Alexander så var Gunn med i en uppsättning av en Strindbergpjäs för Radioteatern 1947. Det måste ha varit nåt som inte klickat. Bergman har ju annars för vana att återkomma till samma skådisar om och om igen. Bergmans lilla fasta trupp. Med Gunn tog det 35 år innan de skulle jobba ihop igen. Var hon för mycket av en stjärna, stark och dominerande för Bergman månntro?

Under inspelningen av Fanny och Alexander var Bergman dock allt annat än missnöjd. På IngmarBergman.se hittar jag följande typiska Bergman-citat om hans känslor när filmens klippning inleddes:

”Det som jag trodde bra var dåligt, ojämnt, bedrövligt. Annat var väl ganska hyggligt. Men ingenting utom Gunn Wållgren var riktigt bra.”

Jag håller med Bergman. Gunn Wållgren är riktigt bra. Hon spelar alltså Helena, familjens Ekdahls matriark och Fanny och Alexanders farmor. En del av familjens söner tror kanske att det är de som styr i familjen men det är ganska snart uppenbart att det är Helena som är den bestämmer.

De scener jag uppskattar mest med Gunn är de när hon samtalar med andra medlemmar av familjen eller personer som finns i kretsen kring den Ekdahlska klanen.

Först ut under julaftonsnatten i den första akten är hennes gamle älskare och bäste vän Isak Jacobi. Det är ett mysigt samtal mellan två människor som känner varandra väldigt väl och är öppna med varandra. Det är lite oklart var, hur och när de har haft ihop det, och om det skedde redan innan Helenas make gick bort. Men det verkar vara lite så med Ekdahlarna; man har affärer vid sidan om, det är sen gammalt. Det är kanske därför Helena inte verkar vidare upprörd över att hans son Gusten (Jarl Kulle) är öppet otrogen med de unga pigorna. Men så är ju Gusten övererotisk också, ett drag som han tydligen ärvt från sin far.

Efter att nu ha sett den fem timmar långa tv-serien åtminstone två gånger så har jag insett att min favorit bland de fem akterna är den fjärde akten, Sommarens händelser. Den inleds med regn och bilder av ett gult sommarhus med vita knutar i skärgården. Där inne sitter Helena Ekdahl i en vit klänning och vilar. Resten av familjen har tagit båten längre ut i skärgården för en utflykt.

Nu är hon ensam kvar och sitter och filosoferar. Under aktens gång kommer hon få besök av diverse personer: pigan Maj, sin egen son Oscar i form av ett spöke, Emilie som flytt från Biskopsgården, Gusten och hans fru Alma (Mona Malm), barnbarn som plockat smultron. Men först ringer Isak och de pratar fram tills att åskan bryter samtalet. Alla kommer till Helena med sina problem, sin oro eller bara smultron uppträdda på ett grässtrå. Helena tar det hela med ro, värme, allvar och humor, och Gunn Wållgren gestaltar det så perfekt man kan tänka sig.

Jag avslutar det här inlägget med att lyfta fram Fanny som en rollfigur som inte är betydelselös. Jag har sett en del kritik kring varför filmens titel är Fanny och Alexander då dessa kritiker tycker att allt fokus är på Alexander och att Fanny är en bifigur. Jag håller inte riktigt med. Jag vet inte om det kanske är skillnad i hur mycket Fanny är med i tv-versionen jämfört med den kortare bioversionen men i tv-versionen så tycker jag hon faktiskt har en egen historia i filmen.

Ja, i fokus Alexander, det är helt klart. Men Fanny är hela tiden med och bidrar på sitt sätt. Hon är Alexanders stöd och partner in crime i striden eller maktspelet med biskopen. Inledningsvis är varken hon och Alexander nöjda med sin mors nya val av make men de gör inte uppror utan niger, bockar och låter biskopen klappa deras kind. Först ut att vara rebell är Alexander som inte önskar biskopen god natt och visar mer öppet hur mycket han avskyr sin styvfar. Fanny är fortfarande eftergiven även om det är motvilligt.

Fannys uppror och det jag skulle kalla Fannys revansch kommer efter att Alexander har straffats med tio plus ett piskrapp för att ha ljugit. Det hela utspelar sig i Fannys närvaro och hennes blickar säger allt. Mycket bra skådespelat här av unga Pernilla Allwin. Här märker man att Fanny har fått nog. Hon har fått nog av biskopsgården, av biskopen, av hans bestraffningar, av att vara inspärrad. Så när biskopen efter att ha skickat upp den blåslagne Alexander på vinden för natten för att sona sitt brott så kan hon inte längre vara eftergiven när biskopen tror att han ska få klappa hennes kind.

En perfekt avslutning på en perfekt scen. Detta ser jag som början på slutet för biskopen, och hans näve knyts mycket riktigt i frustration. Återigen händer det med händer.

Jag återkommer nästa söndag med mina sista funderingar och iakttagelser kring Fanny och Alexander.

The Virgin Suicides (1999)

Sofia Coppola, vad har vi på henne? Ja, bland annat hennes första långfilm The Virgin Suicides. Min preblogg-text om den skrevs i mars 2004.

Sofia Coppolas debutfilm om familjen Lisbon, mamma (Kathleen Turner) och pappa (James Woods) och fem systrar (bl a Kirsten Dunst). Historien om systrarna berättas ur en grupp grannpojkars perspektiv som ser systrarna som mysteriska (min kommentar: mystiska?) varelser. Mamma Lisbon uppfostrar sina döttrar på ett strikt sätt, vilket inte visar sig vara hälsosamt för nån.

Sofia Coppola har en egen berättarstil. I Lost in Translation är den än mer tydlig, kanske för att hon skrev manus själv till den filmen (hon vann för övrigt en Oscar för det manuset!). The Virgin Suicides bygger på en novell av Jeffrey Eugenides. Filmen flyter fram i en ganska drömsk och bitterljuv stämning. Handlingen (självmord) är ju ganska dyster egentligen, men filmen tar egentligen inte direkt upp problemen och orsakerna som ligger bakom på mer än ett ytligt plan. På ett sätt är det en brist i filmen. Det hela döljs under en skimrande slöja av nostalgi på nåt sätt, och därför blir historien aldrig helt engagerande för mig. Fotot och bilderna är vackra och musiken, som är skriven av Air, har en air (min kommentar: ehe) av melankoli över sig. Jag gillade inledningen när alla systrar presenteras när de kliver ur en bil. Den var snyggt gjord.

Nåväl, när det gäller skådisarna så är Kirsten Dunst bra på att spela mystisk syster. Vissa säger att hon är fulsnygg. Jag vet inte, hon har ett speciellt utseende men jag gillar det. Josh Hartnett spelar hennes kärleksintresse i filmen. Hartnett sägs ju också vara snygg men jag kan inte hålla med. Dessutom hade han en helt vansinnig frisyr i den här filmen. Var det verkligen så illa på 70-talet då filmen utspelas? Jag tror inte det eftersom det bara var han som hade nåt som liknande ett fågelbo på huvudet i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I, Robot (2004)

Idag hoppar jag tillbaka i tiden till en era för länge sen när Will Smith var bra och dessutom var med i bra science fiction-filmer. Min korta preblogg-text om I, Robot skrevs i oktober 2004. Då när jag såg den så delade jag alltså ut en fyra. Jag är väl tveksam om jag skulle ge den samma betyg om jag såg om den idag. Jag tror det ska till mer för att jag ska hetsa upp mig så mycket som till en fyra. Den känns lite för clean för det.

Detta var lite av en positiv överraskning. Jag kände mig underhållen hela tiden. Will Smith var rolig då och då men filmen blev aldrig tramsig. Man fokuserade på historien och inte bara specialeffekter, som i och för sig var snygga, och Smith klarade av att spela seriöst när det behövdes. Spännande, snyggt, lagom tempo (och inte tio klipp per sekund under actionscenerna) och perfekt som matiné en söndagseftermiddag, speciellt om man som jag gillar science fiction. Ok, i viss mån är det kanske plagiat av Blade Runner (eller snarare Det femte elementet) när det gäller de framtida stadsmiljöerna och så, men det är bra gjort så det störde inte mig. Allt är dock lite mer polerat här jämfört med främst Blade Runner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: F & A – Humoristen Bergman

Ingmar Bergmans filmer är ju rena skrattfesterna, det vet väl alla? Eller inte. Nej, jag får ju för mig att det allmänna intrycket, den allmänna sanningen, är att det handlar om rejält dystra och ångestfyllda saker. Och, visst, filmer som Jungfrukällan, Tystnaden och Nattvardsgästerna får mig inte direkt att dra på smilbanden. Men faktum är ändå att Bergman gjorde en del komedier, speciellt i början av karriären. Och jag tycker humorn ofta även följde med i de mer dramatiska filmerna.

När jag på Filmtipset söker på ”Ingmar Bergman” och ”Komedi” får jag upp sju träffar. Hehe, ja, om man har gjort över 50 filmer så kanske inte sju är en så stor siffra. Hur som helst, bland dessa hittar vi t ex den underbara Sommarnattens leende, som kanske är Bergmans varmaste och roligaste film. En annan komedi är Kvinnors väntan som innehåller en klassisk scen i en hiss med Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck. Dialogen mellan dessa båda, i Kvinnors väntan och i andra filmer, är svårslagen. Det är skruvad kulsprutedialog fylld med fyndiga förolämpningar.

På listan av komedier har vi även totalfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Detta måste vara Bergmans mest renodlade komedi. Tyvärr är det även en av hans absolut sämsta filmer och rent trams. En liten trivia som kopplar ihop den filmen med Fanny och Alexander är att vi ser Jarl Kulle och Mona Malm i bägge filmerna. Ja, Bergman gillar ju att återkomma till samma skådisar.

En film som Det sjunde inseglet dök inte upp i sökresultatet men jag vill nog ändå hävda att den innehåller en hel del komiska inslag. Fast drama med komiska inslag är kanske den rätta beskrivningen av den filmen. För det finns komiska inslag. Ta bara scenen där Döden (den suveräne Bengt Ekerot) sågar ner trädet där en skådespelare har klättrat upp för att komma undan.

Döden: ”Jag sågar ner ditt träd för att din tid är ute.”
Skådespelaren: ”Det går inte. Jag har inte tid. Jag har min föreställning.”
Döden: ”Den är inställd. På grund av dödsfall. Ditt kontrakt är uppsagt.”

Nu till Fanny och Alexander. Har vi några lustigheter här? Jo, men det tycker jag väl. Det mest uppenbara och som många känner till är väl Börje Ahlstedt och hans stearinljus-show. Nu tycker jag själv att just den scenen inte är speciellt rolig. Den är mest konstig. Det var alltså sånt här man roade sig med på tidigt 1900-tal i Sverige. Nej, då gillar jag nog en del av scenerna mellan Ahlstedts farbror Carl och hans tyska fru Lydia (spelad av Christina Schollin) mer. Lydia är trängtande och klängig och pratar som drottning Silvia. Carl, eller mein Carlschen som Lydia kallar honom, är en slarver som inte gör många rätt och behandlar sin fru som skräp.

Jag vet inte varför, men det är så överdrivet att jag fann det hela roligt. Som t ex när Carl, denna ekonomiska katastrof till man som alltid i behov av pengar, vill att Lydia ska tala med Helena Ekdahl om ett lån. Just Ahlstedts sätt att säga ”Åh fy satan! Mitt ben!” är obetalbart. Och när Schollin byter till tyska med ”Du bist böse!” men avslutar med ”Jag måste gråta”. Varför tycker jag det här är roligt? Jag tror väldigt mycket hänger på skådisarna och hur de framför sina repliker. Klockrent i det här fallet.

Lydia: ”Jag talar inte med din mor. Jag går hem. Du bist böse! Jag måste gråta.”

Carl: ”Herregud min skapare, att ständigt behöva medverka i denna dåliga fars, usla fars.”

Oooooooops!

Lydia: ”Mein Carlschen, mein liebling.”

Carl: ”Åh fy satan! Åh fy satan! Mitt ben! Åh fy satan! Mitt ben! Åh fy satan! Mitt ben!”

En hel del av scenerna som utspelar sig på teatern har små humoristiska guldkorn. Som t ex när mysige Sune Mangs efter att Emilie låtit meddela att hon ska sluta på teatern efter en dyster tystnad utbrister ”Nu behöver jag en sup och en smörgås. Är det nån som följer med?”. Ja, en sup och en smörgås med Sune Mangs skulle jag inte tacka nej till. Och Heinz Hopf hakade ju också.

Jag gillar även (förstås!) Gunn Wållgrens leverans av sin dialog och hennes spel överlag. Hennes återkommande samtal med bäste vännen Jacobi (Erland Josephson) är både roliga och mysiga. Det är varmt mänskligt och roligt på samma gång.

”Tycker du det skulle vara otrevligt om jag gråter en liten stund?”
*Helena försöker gråta*
”Äh, min själ, det går ju inte. Det blir ju ingenting. Jag får lov att dricka lite mer konjak.”

Den kanske roligaste scenen är väl ändå den där Gusten (Jarl Kulle) och Carl (Ahlstedt) besöker biskopen. Det är en ren uppvisning i framförandet av skriven dialog. Det är inte realism det handlar om. Alls. Det är så skrivet det kan bli. Det är Bergmans grej. Det här är en show, inte diskbänk. Alla tre i scenen briljerar men det är Kulle som ju får de där underbara monologerna när han mejar ner biskopen. Tror han. Men vi som sett Fanny och Alexander vet ju att scenen fortsätter och att det är biskopen (och Emilie) som får sista ordet. Men resan dit är Gustens.

Och därmed har vi kommit ett steg närmare på vår resa mot Bergman-temats slut. Nästa söndag handlar det om Gunn Wållgren och Fanny.

Justice League (2017)

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit sju filmer och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna för recensioner):

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – ?/5

Shazam! har jag alltså inte sett ännu men det blir nog en titt ganska snart, om inte annat eftersom den regisserades av Lights Out-regissören David F. Sandberg. Jag får för mig att Shazam! är ett försök att göra vad Deadpool gjorde i X-Men-serien, dvs addera lite glimt i ögat.

Men idag blir det en kortis om den femte filmen i serien, Justice League. Jag utlovade ju ett omdöme om den i onsdags och jag ska väl göra rätt för mig.

När jag kollar mina korta anteckningar så ser jag att jag noterade att den inleds på ett liknande sätt som Spider-Man: Homecoming, med ett ”YouTube”-klipp som filmats med mobilkamera. Jag antar att man vill vara nere med kidzen och ge nån form av realistisk ton. Just det här greppet (nån som spelar in en YouTube-video) har jag sett i flera filmer på sistone. Eighth Grade, A Simple Favor och Juliet, Naked är tre exempel. En trend?

Filmens skurk, Steppenwolf, är supertrist. Hans introduktion utspelar sig på Wonder Womans ö Themyscira. Tyvärr var det inte alls lika vackert här som det var i Wonder Woman. Nu är allt cgi, blek cgi, inklusive skurken själv. Och actionen är tråkig.

Inget hänger ihop. Allt är greenscreen. Det är för pompöst. Det är för osammanhängande. Cgi:n är horribelt dålig. Så det mesta är dåligt med andra ord, både historiemässigt och de tekniska aspekterna. Man försöker få till scener, och jag antar att det var här som Joss Whedon hopppade in, som är lite mindre och närgångna där vi ska lära känna rollfigurerna och deras relationer, men de är för korta och betyder inget eller för lite i stora hela.

Det enda som funkar är inte oväntat Wonder Woman (Gal Gadot). Hon är badass och har dessutom en bra egen signaturmelodi. I övrigt är detta skräp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Aquaman (2018)

Dags för en tankeströmsrecension igen. Den här gången har jag tittat på det senaste DCEU-spektaklet Aquaman. Yeauh! Eller förresten, Shazam! är ju faktiskt den senaste filmen från DC:S filmuniversum, men den har jag inte sett.

Snubben som spelar Arthur/Aquamans pappa i dåtid, är det han från Krigarens själ fast cgi-föryngrad? Han ser liksom plastig ut.

(Ja, det var han, Temuera Morrison heter han. Och han var mycket riktigt cgi-föryngrad i de inledande scenerna.)

Nicole Kidman dyker upp i en ganska överraskande roll. Inte helt väntat att se henne i en superhjältefilm. De inledande scenerna fick mig att tänka på Splash.

Kidman käkar alltså akvariefiskarna. Samtidigt så pratar Arthur med fiskar och man ska tro att han är mannen som talar med fiskar. Men mamman är alltså mamman som gillar sushi. Hmmm?

Fy fan vad dålig Aquamans introduktion under ubåtsscenerna är. Det är uselt. Äckligt våldsamt men samtidigt lökigt. Och de där skurkarna, ska man känna nåt för dem?! Totalt värdelösa.

Alltså, det här är verkligen svindåligt. Det är otroligt lökig fantasy och en märklig mischmasch av allt möjligt. Filmmakarna försöker få till en episk stämning men misslyckas kapitalt. Tonen är helt off. Nu är det plötsligt nån form av gladiatorspel som inte går ihop för fem öre. Ingenting känns inbott.

Dolph Lundgren (klicka för hans mycket bra TED-tal) är dock bra. Jag gillar honom och hans rollfigur i filmen.

Nu är det plötsligt National Treasure i form av en skattjakt runt jorden. Att hoppa från plats till plats runt jorden funkar i Fast & Furious (lökigt på rätt sätt) men inte här.

De bästa scenerna är de som inte är under vatten. De känns mer på riktigt. Inte så konstigt eftersom allt är cgi under ytan. Under ytan, kan en god själ förgås.

Black Manta? Huh? Kom igen. Hur fånig var inte den skapelsen? Sagolikt töntig med stor grodhjälm.

Nu är det plötsligt nån form av Resan till Jordens medelpunkt eller nån annan dålig filmatisering av en Jules Verne-roman. Det är rent trams detta.

Slut på tankeströmmen och betyget blir en etta.

Jag inser nu att jag missat en DCEU-film. Nämligen Justice League. Eller missat och missat. Jag har sett den men inte lyckats få ut en text. Men det kommer ett omdöme så småningom, kanske redan på fredag, vem vet? Men Aquaman, slipprig som han är, slank före i kön av misstag. Dayum!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: F & A – Magi, fantasi och det övernaturliga

Magi råder det ingen brist på i Fanny och Alexander och då menar jag magi på riktigt och inte magiska skådespelarinsatser eller magiska kostymer. Ingmar Bergman sätter den fantasifulla och övernaturliga tonen redan från början i prologen. Ridån på den lilla dockteatern går upp och där hittar vi Alexander då han en slö och ensam eftermiddag i familjen Ekdahls paradvåning drömmer sig bort i fantasier om konungar i fjärran länder. Statyer får liv och t.o.m. Döden går förbi släpandes på sin lie. För Alexander är allt detta högst verkligt, fascinerande och läskigt.

Hur viktigt fantasi är visar Bergman en stund senare under juldagsnatten när pappa Oscar kommer in till barnens rum och berättar om en magisk stol. Tidigare under kvällen har Oscar till en uttråkad publik läst julevangeliet men nu när han får berätta fritt ur hjärtat så blir barnen indragna i sagan. Det finns en intensitet i Oscars historia om världens dyrbaraste och 3000 år gamla stol som en gång har tillhört kejsaren av Kina. När Oscar sen spelar en elak figur som blir biten i ändalykten av den oerhört ömtåliga stolen och börjar skaka den utbrister Fanny med ett upprört och äkta tonfall ”Gör inte så där med stolen!”. Fint.

Efter att Fannys och Alexanders far Oscar har gått bort ser de båda honom som ett spöke. Även farmor Helena ser och pratar med spöket Oscar. Det här framställer Bergman egentligen inte som något obehagligt eller läskigt. Spöken finns på riktigt. Det är inget konstigt med det. Det här var nåt som Bergman ganska krasst konstaterade i dokumentären I sällskap med en clown (en film om inspelningen av Larmar och gör sig till). Där säger han att de riktigt läskiga spökena är de som förekommer i dagsljus, i det mest brännande solljus. De som huserar i mörker på natten kan man ta det lugnt med. Och han vet vad han pratar om. ”Ja, jag vet, för vi har två spöken på Fårö, en skomakare och en domare. De är bara ute på nätterna”. Ofarliga alltså.

(Nu kom jag att tänka på Ari Asters svenskskräckis Midsommar som ju utspelar sig när det är som allra ljusast. Är det kanske inte mörkret som är det läskigaste?)

Den riktiga magin, alltså den som faktiskt framställs som äkta magi i filmen, är den som används när Isak Jacobi för bort barnen från biskopsgården. Först har Jacobi en nyckelknippa, värdig The Keymaker i The Matrix Reloaded, som låser upp dörren till barnens låsta rum på biskopsgården. Detta är inget som förklaras. Jacobi har helt enkelt en magisk nyckelknippa. Sen smugglar ju Jacobi ner barnen och de gömmer sig i kistan. Biskopen springer upp till barnens rum för att kolla att de är där. Jacobi faller då ner på knä, skriker och hytter med nävarna upp mot nån okänd kraft (Gud?). När biskopen öppnar dörren till barnens rum ligger de där, på golvet, avsvimmade men faktiskt där. Vad hände där?! Jacobi tar med sig kistan (med barnen inuti!) till säkerheten i sin butik och sitt hem. Som sagt, vad hände där?

Stämningen hemma hos Jacobi är alldeles underbar, och magisk. Det är ett myller av murriga rum, korridorer, kristallkronor, tavlor, röda tapeter, draperier och de fina marionetterna från Aarons dockteater. Vilken scenografi! Aaron skrämmer dessutom livet ur Alexander när han i en kort föreställning låter Gud självt visa sig för honom. ”Tjut inte Alexander. Det var inte meningen att skrämma dig. I alla fall inte så mycket”.

Här träffar Alexander även den mystiske och farlige Ismael (härligt spelad av Stina Ekblad utan ögonbryn). Tillsammans åkallar de båda de onda tankarna (Alexanders tankar) för att ta livet av biskopen med hjälp av den sjukliga Elsa som ligger i sängen i biskopsgården alldeles för nära en fotogenlampa. Alexander vill, fast samtidigt vill han inte. Han blir rädd. Men det är för sent. Den brinnande Elsa springer genom biskopsgården och antänder den djupt sovande biskopen (drogad av Emilie). Edvard Vergerus förtärs av lågor, under stora plågor (det rimmar inte illa). Så var det fullbordat.

Under inspelningen fick stuntmannen Johan Torén tredje gradens brännskador på händerna.

Jag återkommer nästa söndag och då blir det något muntrare eftersom jag kommer att fokusera på Bergmans komiska sida.

%d bloggare gillar detta: