Woody Allen: A Documentary (2011)

Woody Allen: A Documentary är en mysig och lång dokumentär om den glasögonprydde filmskaparen från New York. Filmens förtexter liknar förtexterna i Woodys egna filmer med jazz, New York och ett enkelt vitt typsnitt mot svart bakgrund. Vi får se Woody uppträda på en jazzklubb med sin klarinett och, fasiken, gubben kan ju spela. Woody känns faktiskt som en mysfarbror. Ja, det känns kanske konstigt att uttrycka sig så med tanke på det som hände i Woodys liv under 90-talet men den känslan fick jag av filmen.

Filmen är en härlig tidsskildring när vi får följa med under Woodys uppväxt i Brooklyn. Han springer på bio hela tiden och här fick jag en känsla av saknad, efter just den där gemenskaphetskänslan det kan vara att se film på bio tillsammans med andra i en fullpackad och fokuserad salong. Den känslan går att få i våra dagar också, t ex på specialvisningar som när The Hateful Eight visades i 70 mm på Rigoletto, men det är sällan.

Det var kul att se Woodys skrivmaskin, en tysk Olympia, som han köpte när han var 16 och som han har skrivit alla sina manus på, och fortfarande skriver på.

Elefanten i rummet då, tar filmen upp den? Ja, man tar upp att Woody gifte sig med Mia Farrows adoptivdotter, och detta faktum gör filmen bättre. Nu går man inte på djupet men det slätas ej heller över. Man konstaterar att det är en märklig och tråkig historia för de inblandade. Mia Farrow är med i filmen men bara i form av gamla klipp och inga nutida intervjuer. Jag undrar varför. Inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Café Society (2016)

cafe-societyVilken var Woody Allens senaste film som var riktigt bra? Ja, nu har jag inte sett alla hans filmer från de senaste åren, men för mig är det Midnight in Paris från 2011. Även Blue Jasmin (2013) är klart sevärd i mina ögon. Så den där känslan, som jag tror jag har, av att Woody har tappat ”det” kanske visar sig vara felaktig. Det är väl kanske så att man inte är bättre än sin senaste film, och Irrational Man från förra året gick inte hem hos mig.

I hans senaste alster, Café Society, spelar den irriterande Jesse Eisenberg Woody-rollen som Bobby, en ung tönt som kommer från New York för att försöka lyckas i Hollywood. Jag kände att det var lite oklart vad Bobby egentligen ville åstadkomma i Hollywood. Ville han bli manusförfattare, regissör, skådis, agent? Vad var tanken? Jag minns inte. Han lyckas till slut, efter idogt trugande, få anställning som springpojke hos sin morbror Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare i (film)branschen.

Phil ber sin sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) att visa runt Bobby i Hollywood för att han ska finns sig tillrätta. Snart är Bobby besatt av Vonnie. Hans inviter blir dock avvisade eftersom Vonnie redan är i en relation med nån annan. Or so she says. Stackars Bobby. Men det kanske finns hopp ändå?

Inledningsvis funkade inte Café Society för mig. Jag var ointresserad av Bobbys tråkiga ”äventyr” i Hollywood. Dessutom envisades Woody med att ta tillbaka historien till New York och Bobbys släkt: far och mor, en syster som får problem med en granne, och en gangsterbror. För mig blev det bara spretigt och ännu mer ointressant.

När sen Bobby och filmen helt lämnar Hollywood och återvänder till New York var det som att en ny film började. Jag fick inte ihop de två delarna. Är det kanske så att Woody här har smält samman två manus till en film?

Väl tillbaka i the Big Apple startar Bobby en fancy nattklubb (som döps till Café Society. Fel! Den döps till Les Tropiques och det är gästerna från societeten som kallas the café society. Tack, Sofia, för rättelsen) tillsammans med sin gangsterbror. Jag köpte inte alls Bobby som en nattklubbsplayer. Jesse Eisenberg har helt fel karisma för att landa en sån typ av roll tycker jag. Han är ju en tönt, som däremot passar perfekt att spela besserwissern Mark Zuckerberg i The Social Network.

Den stora, och kanske enda, höjdpunkten var, lite oväntat kanske, Kristen Stewart! Jag tyckte hon var mycket bra. Fast jag har aldrig ogillat Stewart utan tyckt hon varit bra i de filmer jag har sett med henne. Det kanske beror på att jag inte sett Twilight-filmerna? De Stewart-filmer jag har sett är i och för sig ganska lätträknade. Into the Wild (vän drömflicka som spelar gitarr), Panic Room (ung diabetessjuk dotter till Jodie Foster) och så Snövit.

I Café Society tycker jag funkar Stewart perfekt. Det känns som att hon hör hemma i filmens miljöer. Där Eisenberg eller Carell känns fel har Stewart en charm och naturlighet.

Blake Lively var förresten bra hon också. En riktig all american gal. Jag måste säga att hon är en ståtlig kvinna. Hur lång är hon?

Och så den största överraskningen, som jag upptäckte först nu när jag läste på lite om filmen. Sheryl Lee?!?! Sheryl Lee är med! Laura Palmer! Helt galet. När hon dök upp i Winter’s Bone fångade jag henne. Här missade jag hennes rollfigur totalt. Hon spelade tydligen Karen Stern. Ah, det måste ha varit Phils fru?

En sista positiv kommentar är att jag gillade paret som Bobby möter inledningsvis på en fest i Hollywood, som liksom förklarar hur det går till och vem som är vem. Frun i paret spelas av Parker Posey som ju var en liten ljusglimt i Irrational Man. Men de båda försvann helt ur handlingen. Återigen så känns det som Woody smält samman två filmer.

Nej, Woody, bättre lycka nästa gång. Det blir en tvåa.

Fast vänta. Nu inser jag ju att filmen faktiskt hade vissa förtjänster mot slutet när det blivit komplicerat i relationen mellan Bobby och Vonnie. Här fanns ett stråk av melankoli, missade chanser och tankar om vad som kunde ha varit om man (du, jag) gjort andra val. Slutsekvensen från de två nyårsfesterna var fin. Jag höjer betyget ett halvt hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallCafé Society har biopremiär på fredag 7/10. Är du en Woody-komplettist är det bara att bänka sig biofåtöljen.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Irrational Man (2015)

Irrational ManWoody Allen måste vara en av de mest produktiva filmskaparna nånsin. Snubben, som nu fyller 80 (!), gör i princip minst en film om året och det har han hållit på med sen slutet av 60-talet. Galet. Han måste gilla att göra film. Ja, jag tror nog det är nödvändigt för att han överhuvudtaget ska behålla sitt förstånd.

Hans senaste rulle heter Irrational Man och den irrationelle mannen spelas av pappakroppsinnehavaren Joaquin Phoenix. Han spelar nån sorts lärare i filosofi som får ett nytt jobb på ett universitet. Där ägnar han dagarna (och kvällarna) åt att dricka whisky, leda lektioner och få ihop det med Parker Posey (en annan lärare) och Emma Stone (en elev). Han är av nån anledning ganska berömd, eller åtminstone känd i den akademiska världen, för sina åsikter och tidigare utgivna böcker. Han är less på livet och en cyniker av gigantiska mått. Inget kan nu få honom att få tillbaka gnistan. Men så överhör Stone och Phoenix ett samtal på en restaurang…

Efter att jag såg filmen under Malmö Filmdagar i slutet av augusti twittrade jag ut ett första kort omdöme:

”Det bästa med Woody Allens Irrational Man var musiken och den mysiga campusmiljön. Det sämsta var allt annat”.

Ja, det tycker jag är en ganska bra sammanfattning. Musiken är jazzigt avslappnande och miljön på campus är mysig. Här skulle man kunna glida omkring en ganska lång stund.

Det är sämre med resten av filmen. Att Emma Stone blir kär i Phoenix känns inte speciellt trovärdigt. T.o.m. hennes egen berättarröst i filmen försöker övertyga både oss tittare och henne själv att hon faktiskt blir det. Kompisar? Ja. Fascinerad? Ja, kanske det. Han kan vara kul att lyssna på en stund. Men förälskad och ihop med? Njae.

Ett problem, ett ganska stort sådant, med filmen är att jag inte bryr mig ett dugg om nån av karaktärerna.

Handlingen i filmens andra halva känns ganska osannolik men ändå inte helt ointressant. I slutet knyts vissa saker ihop ganska snyggt på ett sätt som fick mig att tänka på slutet av Match Point. Just hur slumpen spelar roll på ett ibland roligt eller dråpligt sätt.

Äh, jag delar ut två ficklampor av fem möjliga till Irrational Man. Trots en Woody på extrem tomgång så är detta inte totalt värdelöst.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallIrrational Man har premiär idag och jag såg den alltså under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Blue Jasmine

Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…

Midnight in Paris

Titel: Midnight in Paris
Regi: Woody Allen
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Midnight in Paris är Woody Allen-filmen alla hyllar. Well, eller hyllade när den var aktuell. Woody Allen är lustig. Han gör en film per år och det är ju praktiskt taget omöjligt att alla hans filmer ska vara bra. Det går ju bara inte. Jag vet inte riktigt hur den allmänna uppfattningen om hans filmer är men jag tycker ungefär: en hyfsad, en dålig, en bra, en riktigt bra och sen börjar vi om. Det känns som de flesta tyckt att Midnight in Paris hör till kategorin ”riktigt bra”. Jag tyckte både Match Point och Cassandra’s Dream var riktigt bra medan Vicky Cristina Barcelona var hyfsad.

På senare år har Allen åkt från stad till stad och spelat in en film eller två eller tre. Först var han i London, sen Barcelona, sen Paris och nu senast var han i Rom (To Rome with Love). Den film jag nyss har sett utspelas alltså i Paris (duh). Det har gått rykten om att Köpenhamn är nästa destination men det förnekar Allen som säger att det är L.A. som gäller härnäst.

Owen Wilson spelar Gil, en tönt som är i Paris på semester med sin fästmö och hennes föräldrar. Gil är manusförfattare med viss framgång men i Gils ögon är det mest skräp han står för. Han vill bli författare, och inte bara manusförfattare utan Författare av Romaner. I Paris känner han historiens vingslag och hur det var så mycket bättre och mer kreativt förr i tiden. Speciellt 1920-talet lockar. I slutet av en fyllekväll dyker plötsligt en gammal bil upp som tar med honom på en tidsresa. Gil dras in i en nostalgisk nattdröm.

Det är en mysig film, det går inte att förneka. Ja, faktum är att jag gillar filmen tillräckligt mycket för att dela ut en svag fyra. Stämningen är underbar och det är en riktigt rolig idé och filmen är gjord med Allens vanliga lätta hand. Det förekommer några riktigt roliga scener med Gils fästmös odräglige kompis Paul (Michael Sheen). Normalt har jag lite svårt för Owen Wilson. Han känns som en pojkman och jag har svårt att ta honom på allvar. Fast han stör inte här utan är helt ok, och Marion Cotillard är bedårande.

4-/5

Vicky Cristina Barcelona

Titel: Vicky Cristina Barcelona
Regi: Woody Allen
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Vicky Cristina Barcelona såg jag inte på bio men det var däremot en av de första filmer jag såg på Voddler när tjänsten var i betastadiet 2009.

Woody Allen har uppenbarligen hittat en ny musa i Scarlett Johansson, efter bl a Diane Keaton och Mia Farrow. Johansson har nu varit med i tre av Allens filmer, Match Point och Scoop (som jag inte har sett) och den film som jag just sett. Och däremellan hann Allen med att göra båtthrillern Cassandra’s Dream. Han är en produktiv herre Mr Allen för att ta till en underdrift. I Vicky Cristina Barcelona spelar Johansson den ”farliga” blondinen Cristina som tillsammans med sin mer tillbakadragna brunettkompis Vicky (Rebecca Hall) kommer till Barcelona och låter sig bli förförd av staden och Javier Bardem. (För övrigt är det häpnadsväckande att det faktiskt är samme Bardem som gjorde Chigurh i Coen-mästerverket NCfOM.)

Mjaha, det här var väl en lagom mysig film som var ungefär lika mysig att se. Det puttrar på, och är småroligt hela tiden. Det är en skådespelarnas film, då det är dialogtungt (ganska rolig dialog) och mycket skådespel för pengarna så att säga. Bardem och Cruz är väl möjligen klichéer. Ibland kändes filmens foto reklamfilmsmässigt, som en reklamfilm för Barcelona. Även om skådisarna verkar ha kul så bränner det aldrig riktigt till utan det sjuder bara. Det känns lite som en slice of life-film, speciellt med tanke på första och sista scenen. Vi vet egentligen inte nåt mer om nåt jämfört med vad vi visste när filmen började. Ingen film som gör nåt intryck utan man glömmer den ganska snabbt efter att man har sett den. Men den är underhållande medan man ser den.

3/5

Cassandra’s Dream

Titel: Cassandra’s Dream
Regi: Woody Allen
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Efter suveräna Match Point gjorde Woody Allen, i sitt sedvanliga tempo, två filmer till i London. Mellanfilmen, komedin Scoop, har jag inte sett. Cassandra’s Dream såg jag på bio och skrev om när den kom 2007. Gillade jag den lika mycket som Match Point? Nej, inte riktigt.

Jag tycker det är kul och ganska överraskande att Woody Allen har gjort så bra filmer de senaste åren. Ok, då snackar jag främst om Match Point och den film jag just har sett, haha. Men ändå. Cassandra’s Dream påminner en hel del om Match Point. Det är en historia med Hitchcock-känsla. Skillnaden är kanske att i många av Hitchcocks filmer brukar det vara vanliga personer som hamnar i kriminella sammanhang av misstag. I både Match Point och Cassandra’s Dream är det ett medvetet val som (den vanliga) personen gör, om än motvilligt och ångestframkallande. Detta gör det betydligt intressantare som film.

I Cassandra’s Dream är det två bröder, spelade av Ewan McGregor och Colin Farrell, som låter girigheten styra. Mmm, en film som man inte riktigt har koll på. Stora delar är riktigt roliga, trots att det samtidigt är en sorts tragedi. Men att det är en tragedi kan man liksom inte tänka sig i början. Farrell spelar sin roll grymt bra. Hans ångest känns verkligen. McGregors rollfigur är en snajdare som inte känner lika mycket. De två har dock ett bra samspel. Jag förstår inte hur Woody Allen kan hålla på som han gör, och var han hittar sin inspiration? Cassandra’s Dream är spännande, dråplig, tragisk, välspelad. Kanske inte topp-topp-klass men helt klart över medel.

4-/5

Match Point

Titel: Match Point
Regi: Woody Allen
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Jag såg filmen på bio (och skrev om den i mars 2006) och det här var när jag tyckte Woody var helt ok som regissör, men jag trodde ärligt talat han var slut. Han hade gjort några riktigt (riktigt) bra filmer men nu var han bara trött och fånig. Det var min åsikt. Tur att man kan ha fel ibland.

Woody Allens nya film handlar om tur och otur, eller den handlar om det ytligt sett i alla fall. Vi möter i början av filmen det artiga, lugna, modellvackra (och till synes svärmorsdrömmiga) f.d. tennisproffset Chris (Jonathan Rhys Meyers) som blir anställd som tennistränare på en snobbig tennisklubb i London. Han träffar där rikemanssonen Tom vars syster Chloe (Emily Mortimer) blir förälskad i Chris, medan Chris själv blir besatt av Toms fästmö, Nola, en amerikansk skådis som bara varit med i reklamfilmer (Scarlett Johansson).

Mmm, det här var en ganska överraskande film. Först och främst kändes det inte alls som en Woody Allen-film. Det kan bero på att Allen själv inte är med, men det finns Allen-filmer där han själv inte spelar med i som ändå känns som just Allen-filmer. Den andra överraskningen är att den är riktigt bra. Från början känns det väl som ett ganska vanligt romantiskt drama. Chris är en karaktär som jag inte riktigt får grepp på. I början känns han sympatisk, snäll och ärlig, men det ändras redan när han första gången träffar Nola, då han verkar förvandlas. Nola spelas ju förstås av Scarlett Johansson och hon är lika het som vanligt.

Alla skådisar gör förresten ruggigt bra insatser. Woody måste ha, eller hade i alla fall i den här filmen, en bra hand med sina skådisar och har skapat en bra stämning i filmteamet. En som man lätt glömmer är Tom och Chloes pappa som spelas av nallebjörnen Brian Cox som är en mysfarbror här. Vissa tycker att det finns en bra kemi mellan Rhys Meyers och Mortimer. Det kanske finns en bra kemi rent skådespelarmässigt, men jag fick direkt känslan att Chloe ”klängde” och var ”jätterar” medan Chris liksom bara spelade med, men att han egentligen inte brydde sig mer om Chloe än om ett av sina tennisracketar. Med Nola kändes det helt annorlunda.

Jag har också läst att folk tycker att Johansson gör en tuff och kylig karaktär (t ex Movies – Noir men jag hittar ingen recension att länka till). Nja, jag vet inte. Jag tyckte inte hon var speciellt kylig och tuff. Snarare tvärtom. Ganska osäker egentligen, precis som Chloe för övrigt. Skillnaden är väl hur de båda agerar ut den här osäkerheten. Chloe blir klängig och översnäll, medan Nola blir kaxig och tuff. Vilket förmodligen var det som M-Noir menade. Mmmm, det fanns en hel del att intressera sig för i den här filmen. Bl a var det kul att studera hur vissa karaktärer betedde sig efter några drinkar. Detta gällde främst Nola, samt Toms och Chloes mamma (som blev riktigt elak efter ungefär tre G and T’s).

Förutom det psykologiska dramat som filmen allt mer övergår i så blev det hela även en ganska spännande thriller med klara Hitchcock-referenser. Jag ska väl inte avslöja vad som händer, men om ni tycker att det känns som ett romantiskt drama som inte verkar leda nån vart — så håll ut. Nu tycker jag i och för sig att filmen är riktigt bra hela vägen, från början till slut. Bra klippt är det bl a. En klippning som överraskar lite. Scener staplas på varandra, men ändå med ett bra flyt. Mot slutet dyker några detektiver upp i handlingen var kul. Det kändes lättsamt men passar ändå in. Slutbetyget blir en helt vanlig fyra. Bra gjort, Woody! Och det här med tur och otur knyter givtevis Woody ihop i slutet av filmen.

4/5

PS. Jag noterar även att Rhys Meyers var ganska värdelös på tennis, tennisproffs som han skulle vara. De han tränade hade oftast bättre teknik.

Deconstructing Harry

Titel: Deconstructing Harry (Harry bit för bit)
Regi: Woody Allen
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Då tar vi upp Woody Allen-tråden igen och bjuder på en gammal recension av Allens version av Ingmar Bergmans Smultronstället. Min bloggarkollega Addepladde har för övrigt just nu Woody Allen i fokus. Läs mer här.

Harry Block är sexfixerad, otrogen och neurotisk, men framgångsrik som författare. Han skriver om sitt eget liv, och hänger ut släktingar och vänner vilket gör att han inte är speciellt omtyckt. Nu ska han få pris på sitt gamla universitet och ska köra bil dit. På vägen dit kidnappar han sin son och får sällskap med en hjärtsjuk man och en prostituerad. Under resan minns han händelser från sitt liv och vi får även se dessa scener, ibland i den form de tog sig när han skrev ner dem i bokform.

Den påminner en hel del i upplägget om Bergmans Smultronstället, som det sägs vara en sorts hyllning till. Jag tyckte den var rolig och jag skrattade en hel del. Woody Allens författare är en person som man inte kan låta bli att skratta åt. Han är så otroligt osympatisk och kläcker ur sig de mest hänsynslösa repliker man kan tänka sig. Roligt, roligt. Jag blev förvånad eftersom det inte lät som en höjdarrulle när jag läste vad den handlade om. Men Allen använder här, precis som i bl a Annie Hall och Mighty Aphrodite, fantasifulla lösningar i berättandet. Bl a får vi se Harry på besök i helvetet där Billy Crystal är en sorts djävul (inte så konstigt eftersom Crystals rollfigur, enligt Harry, stal hans flickvän).

I helvetet är det fullt med nakna damer och det spelas jazzmusik så det låter i och för sig som Allen skulle trivas där. Lite kul var att Richard Benjamin, från The Last of Sheila som jag såg nyligen, dök upp som karaktären Ken (egentligen Harry själv) från en av Harrys böcker. Ibland blev det lite snurrigt faktiskt med en skådis som spelade en riktig person och sen en annan skådis som spelade samma person fast då med annat namn i en scen ur en av Harrys böcker. Robin Williams gör en suddig cameo som en skådis som inte är fokuserad. Han kan helt enkelt inte bli skarp, vare sig i kamerabilden eller i verkliga livet. Roligt.

4-/5

2 x Woody Allen

Då kör vi återigen en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och det är två helt ok Allen-rullar.

Titel: Mighty Aphrodite
Regi: Woody Allen
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Ett par, spelade av Woody Allen och Helena Bonham-Carter, beslutar sig efter viss tvekan att adoptera en liten son. Allen blir besatt av att hitta den riktiga mamman. När han väl hittar henne, och det visar sig att hon är prostituerad och porrskådis, blir han besatt av att ”rädda” henne och göra om henne till en helyllemamma. Mmmm, jag tyckte här att Allen har hittat tillbaka till fantasin och det roliga från t ex Annie Hall efter de rejäla bottennappen med Manhattan och Skuggor och dimma. Jag gillade inslagen med den grekiska skådistruppen med olyckskorpen Kassandra i spetsen som ibland dök upp och pratade med Allen i verkliga livet. ”I see disaster. I see catastrophe. Worse, I see lawyers!”. Kul med Zeus som inte hade tid att svara utan använde sig av telefonsvarare. Filmen är lättsam, rolig och sevärd men ingen jättehöjdare.

3+/5

Titel: Sweet and Lowdown
Regi: Woody Allen
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

En fiktiv dramadokumentär om den påhittade jazzgitarristen Emmet Ray i 20- och 30-talets USA. Emmet är en märklig figur. En gudabenådad gitarrist, världens näst bästa, som gillar att skjuta råttor vid soptippen samt att titta på tåg. Hans måtto när det gäller kvinnor är: ”Love them and leave them”. Det är en lite udda film, där speciellt Emmet Ray är en udda figur, mycket bra spelad av Sean Penn. Filmen hade en del bra och roliga ögonblick. Man känner igen Woody Allens stil fastän han inte är med själv som skådis. Samantha Morton (Morvern Callar) är även hon bra som en stum tjej som är ihop med Ray under en tid. Det konstiga med Ray är att han är självgod och ganska burdus men konstigt nog så känns han ganska sympatisk ändå. Han är i alla fall ärlig. Penn gör en annorlunda roll här och visar att han är en väldigt bra skådis. Som helhet fattas ändå något i filmen.

3/5