Arrival (2016)

arrivalJag tror det var i somras som jag råkade klicka på en länk till en trailer för en film som hette Arrival. Det var tydligen en kommande science fiction-film i regi av ingen mindre än Denis Villeneuve och med Amy Adams i en av huvudrollerna. Jag tittade på trailern endast en gång och visste direkt att det här var en film för mig. Efter det inleddes en lång väntan där det viktiga var att hålla sig borta från allt som hade med filmen att göra.

Vi spolar fram tiden (ehe) några månader till början av december och nu sitter jag alltså i en fullsatt Rigoletto-salong tillsammans med Fiffi och Joel. Efter kanske en halvtimme av filmen var jag totalt fast och satt på helspänn resten av visningen. Jackpott!

Det är ju som vanligt bäst att veta så lite om handlingen som möjligt, speciellt i en sån här typ av mysteriefilm fylld med hjärnföda, så jag ska väl inte nämna så mycket om den. Men i korta drag: Amy Adams spelar en språkprofessor som blir anlitad av amerikanska militären för att försöka prata med utomjordingar som parkerat sitt skepp på en äng i Montana.

Om ni fortsätter läsa så kan jag ändå inte lova att jag kommer kunna hålla mig borta från spoilers, och jag lägger nog till några bilder efter recensionen också (och bilder kan ju vara spoilers de med).

Denis Villeneuve är en av mina absoluta favoritregissörer, tillsammans med Jeff Nichols och Paul Thomas Anderson (om vi glömmer Inherent Vice). Filmer som Enemy, Prisoners och Sicario är guldkorn. Vad är det med hans filmer som tilltalar mig? Det är alltid svårt att förklara varför man gillar nåt. Vad är det som gör att det klickar? När jag ser Villeneuves filmer så är det bara så att jag sugs in. Det finns alltid en nerv som går att ta på. Det är oerhört välgjorda filmer. Det är filmer som tar sin publik på allvar. Det är filmfilmer. Det är ofta filmer för ens hjärna, och det kan vara nåt som vissa andra ser som ett litet problem, att filmerna kan kännas kalla, kliniska kanske. För mig är det inte så alls, men jag har hört den kritiken.

Arrival inleds med att vi får träffa Amy Adams och spendera lite tid med henne samtidigt som utomjordingarna anländer. Tolv mystiska skepp svävar några meter ovanför jordytan på tolv olika platser världen över. Adams blir kontaktad av militären, i form av Forest Whitaker. På väg till skeppet i Montana träffar hon även andra som ska jobba med att försöka kommunicera med de utomjordiska varelserna, bl a en forskare spelad Jeremy Renner.

Under den här inledningen så känner jag att det är en välgjord film och det är hyfsat spännande. Det finns en viss förväntan i luften men jag är inte helt inne i filmen. Det jag gillar är ändå hur sparsmakat det är så här i början. Vi som tittare vet lika mycket (eller lite) som Adams och vi får följa med på hennes resa samtidigt som hon gör den. Vi får se skeppet för första gången samtidigt som hon själv ser det. Vi får se varelserna för gången efter ganska så lång tid, och återigen samtidigt som Adams.

När blev jag totalt insugen i filmens värld? Jo, det var under en helt magisk sekvens när Adams och Renner flyger med helikopter in mot platsen där skeppet svävar. En lång tagning där vi liksom snurrar ett varv runt platsen. En vacker plats för övrigt. En grön äng omgiven av bergsliknande sluttningar och låga dimmoln som skeppet verkar dra till sig.

Det som gjorde att jag kapitulerat fullständigt var nog MUSIKEN. Den är helt otrolig, skriven av islänningen Jóhann Jóhannsson. Det är inte musik i form av en låt rakt upp och ner. Nej, det handlar mer om att skapa en ljudbild. Tillsammans med fotot och designen på rymdskeppet gav det mig en känsla av under, just under den scenen när de flyger in mot platsen där skeppet svävar. Just känslan av under var kanske det jag uppskattade mest med Arrival; att man lyckats skapa en film som inte återanvänder grepp från andra filmer utan istället känns unik på ett utomjordisk sätt.

Lyssna på låten som heter just Arrival på Spotify. Efter ungefär en minut så börjar de, ljuden som låter som, ja, som vad då? Kanske som en sorgsen men ändå nyfiken blåval. Magiskt.

Förutom att foto, musik, design (på skepp, varelser och deras skriftspråk) och skådespelarinsatser håller högsta klass så bjuds vi även på en film som får det att snurra runt i huvudet. Tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Det är bara att konstatera att detta är en filmfilm, en rejäl film, och jag delar ut det andra toppbetyget för året. Därmed har jag även bytt header på bloggen. Jag tackar Midnight Special för sin tid som header men nu har en ny 5/5-film alltså anlänt. Arrival.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Arrival.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Spel och Film

 

arrival1

arrival2

arrival3

arrival4

Doctor Strange (2016)

doctor-strangeEfter Malmö Filmdagar i slutet av augusti tappade jag till viss del intresset att se på film. Innan jag gick på en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio så hade jag endast sett en film (Jätten) på bio under hösten. Jag har inte heller haft speciellt bra koll på de filmer som funnits på repertoaren.

Fördelen med att leva så där lite vid sidan om filmsnacket är att när det väl är dags att gå på bio så har man noll koll på vad som väntar, och det ser jag som nåt positivt.

I helgen var det alltså dags att gå på bio igen då den senaste Marvel-filmen, Doctor Strange, hade premiär ganska nyligen. Att se MCU-filmer på bio känns ganska givet. De är liksom gjorda för det, och ibland blir man rikligt belönad som t ex med Ant-Man och Winter Soldier.

I den senaste filmen från Marvel Studios möter vi neurokirurgen Stephen Strange (The Batch). Strange är briljant som kirurg, men mindre briljant som människa om man säger så. Även om jag egentligen inte sett tv-serien i fråga så påminde han mig om doktor House (Hugh Laurie), men utan kryckan.

Stranges arroganta briljans blir dock hans fall då han som en följd av den råkar ut för en allvarlig olycka. När han vaknar upp i sjuksängen upptäcker han att hans dyrbara kirurghänder är oåterkalleligt skadade. Eller? I sin desperation att bli frisk reser Strange till Nepal för att där söka upp en mystisk sekt (nej, det är ingen sekt!) vars läror enligt uppgift kan bota de värsta skador.

Just det faktum att jag gick in i princip helt blank till filmen gjorde att Doctor Strange kändes som en fräsch upplevelse. Jag visste att Benedict Cumberbatch spelade titelrollen och att Mads Mikkelsen skulle vara med i nån roll. När sen Tilda Swinton, Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor dök upp i ganska stora roller visste jag att det förmodligen skulle bli en sevärd film. De vägar som handlingen tog hade jag ingen koll på alls. Fräscht!

En ganska stor del av filmen är ett sorts träningsmontage där Strange försöker lära sig av ”sektledaren” Den forna (Swinton) och mästaren Mordo (Ejiofor). Jag gillar dessa scener! Kanske beror det på att jag är svag för martial arts-filmer där just sådana här avsnitt är vanligt förekommande. För att lyckas som lärling gäller det att tappa kontrollen och förlora sig själv. Jag kommer att tänka på Morpheus som i The Matrix under ett träningspass säger till Neo: ”Come on, stop trying to hit me and HIT ME!”. Den forna använder liknande men en aning mer extrema tekniker för att få Strange att förstå och bli av med sitt kontrollbehov.

Filmens visuella stil är härlig tycker jag. I vissa delar påminner den om, och nu slår jag in öppna dörrar, Inception. Jag tycker faktiskt den är aningen snyggare även om Nolans film är den bättre.

En sak jag uppskattade, mer än i en del andra av MCU-filmerna, var humorn. Jag skrockade till några gånger och hade riktigt roligt då den något torra ordvitshumorn tilltalade mig. Ett exempel från när skurken Kaecilius (Mikkelsen) träffar Strange för första gången:

Kaecilius: You’ll die defending this world, Mister…?
Dr. Stephen Strange: Doctor!
Kaecilius: Mister Doctor?
Dr. Stephen Strange: It’s Strange!
Kaecilius: Maybe, who am I to judge?

Min typ av humor som jag förmodligen är ensam om att gilla.

Jag gillade även slutuppgörelsen som tog en vändning som jag inte riktigt såg komma. Strange står här ansikte mot ansikte (ehe) med en till synes oövervinnlig motståndare. Han lyckas ändå (givetvis) besegra fienden genom en metod som förde mina tankar till Stephen Kings roman The Dark Tower IV: Wizard and Glass (en favorit!) där ett intelligent och självmedvetet tåg vid namn Blaine the Mono låter sig luras.

Det finns en del negativa saker med filmen men jag går inte in på dem just idag utan nöjer mig med att dela ut en trea till Doctor Strange.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Doctor Strange på Filmstaden Scandinavia i IMAX och 3D tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke. Visningen var helt ok tyckte jag – inga problem med bild eller ljud – men det förekom en del störningsmoment i form av repiga 3D-glasögon, baconchipstuggande och en ensamt evighetsskrattande tjej.

Här hittar ni Henkes revy och igår publicerade även Fiffi en märklig text.

Sen tidigare har jag en tema-sida där jag samlat mina betyg och länkar till recensioner av samtliga MCU-filmer så det är bara att kolla in där för att se vad jag tyckt om tidigare filmer.

Blue Jasmine

Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…

Hitchcock

HitchcockTitel: Hitchcockfilmspanarna_kvadrat
Regi: Sacha Gervasi
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Den här månadens Filmspanarhäng inleddes med nåt otäckt. Innan vi skulle se biografifilmen Hitchcock om The Master of Suspense så fikade vi. Jag beställde en capuccino och en vaniljsemla. Jag fick inte en vaniljsemla. Jag fick en wienersemla och det var en grotesk sak. Ett frasigt sött och platt wienerbröd utan gott gult klegg med tre liter grädde till. Givetvis knöt jag näven i fickan och tuggade i mig styggelsen.

Efter denna skräckupplevelse blev det trevligare… ja, fast först stannade vi alltså till på en biograf och såg månadens film som visade sig vara en ganska otäck upplevelse det med, fast på fel sätt.

När man gör biografifilmer kan man göra på lite olika sätt. Ett sätt är att berätta hela historien, i princip från början till slut, som i t ex Walk the Line där större delen av Johnny Cashs liv skildras. Eller så kan man välja ett speciellt litet avsnitt som man fokuserar på som t ex i Lincoln. I Hitchcock har man valt det senare sättet och det hela kretsar kring tiden för inspelningen av Psycho från 1960.

Alfred har precis gjort succé med North by Northwest. Filmbolaget vill ha en film till i samma stil. Det vill inte Alfred. Han vill göra nåt nytt, nåt fräscht. Han vill känna den där kreativa glädjen som han tydligen inte känner längre. Faktum är att Alfred inte mår bra alls. Han hetsäter, dricker för mycket sprit, är överviktig. Samtidigt börjar äktenskapet med fru Alma (Helen Mirren) knaka i fogarna. Så läser Alfred Robert Blochs Psycho, en historia som inspirerats av den verklige seriemördare Ed Gein. Alfred bestämmer sig för att filma den upprörande historien utan att ha filmbolagets stöd när det gäller pengarna. Makarna Hitchcock tvingas belåna sin lyxvilla för att finansiera filmen som alla tror ska bli ett fiasko.

Filmen består av två parallella historier kan man säga. Dels handlar det om hur arbetet med Psycho gick till och dels handlar det om svårigheterna herr och fru Hitchcock har i sitt förhållande. När det gäller den senare historien så finns det två scener som var bra på riktigt. Den första utspelas vid Hitchcockarnas swimminpool när Alfred berättar för Alma varför han vill göra Psycho. För en gångs skull kunde jag här se en sorts människa bakom fatsuit, lösnäsa och manér. Den andra, vilket var den bästa scenen i hela filmen, var när Helen Mirren skäller ut Alfred efter noter och samtidigt spelar den vita skjortan och den svarta slipsen av Hopkins.

Den del av filmen som handlar om inspelningen av Psycho var intressant och jag hade gärna sett mer av den. Nu tyckte jag inte riktigt man fick till balansen mellan Psycho-delen och äktenskapsdelen. I en sidohistoria har Alma har en sorts flört med en manusförfattare, spelad av den som vanligt slemmige Danny Huston, men det leder inte nån vart utan rinner ut i sanden.

Det stora problemet för mig var att Hopkins inte funkade, inte på något sätt. Även fast han egentligen ser helt annorlunda ut så kan jag inte låta bli att tänka på Hannibal Lecter. Jag sitter och väntar på att han ska väsa ”…and a nice chianti, slurp slurp”. Apropå slurp så blir det upprepande och övertydligt när man ständigt och jämnt låter oss se, och framförallt höra, Hopkins slurpa rödvin och äta vaniljkräm (eller vad det nu var) direkt ur förpackningen på natten vid kylen. Sen försöker Hopkins köra med nån sorts putande mun som jag antar var ett av Hitchcocks manér. Resultatet blir en fet pratande anka.

Jag tyckte även det blev övertydligt och fånigt när Hitchcock ska visa hur den berömda duschscenen ska gå till. Han tycker inte den blir tillräckligt intensiv och tar själv hand om kniven och hugger mot Janet Leigh (Scarlett Johansson) samtidigt som han ser inre bilder av allt han hatar (chefen för filmcensuren bl a). Fast, som sagt, det var intressant att ta del av hur man arbetade med filmen och hur Alfred inte på något sätt hade full kontroll över det, om filmen nu skildrar det hela som det faktiskt gick till (sånt är ju svårt att veta).

Jag vet inte, hela filmen hade en lättviktigt känsla av tv-film vilket kanske kan förklaras av greppet att låta Alfred själv prata in i kameran som han gjorde i Alfred Hitchcock presenterar-tv-serien. Sen är filmen plötsligt slut (förvånansvärt snabbt i dessa 3-timmarsfilmtider) och allt är bra mellan herr och fru Hitchcock. Jaha?!

Både Jessica Biel, som den andra kvinnliga Psycho-stjärnan Vera Miles, och Scarlett Johansson gör ganska bleka insatser men de har å andra sidan inte några speciellt intressanta roller.

Nej, jag fick aldrig nån riktig känsla varken för Hitchcock eller för vad filmen ville säga om Hitchcock.

En annan, och mycket bättre biografifilm, som jag kom att tänka på är Capote. Det finns en parallell här med Hitchcock som blir besatt av den verklige historien om Ed Gain och ser syner av honom med jämna mellanrum. I Capote är det ju Truman Capote som blir besatt av mordet på familjen Clutter 1959. Se den istället är mitt tips!

Det finns ytterligare en koppling till Capote faktiskt. Samma år som Capote där ju Philip Seymour Hoffman spelar Capote så kom även Infamous där Toby Jones spelar samma roll. Det lustiga är att även Hitchcock med Hopkins ackompanjeras av en systerfilm, tv-filmen The Girl, som handlar om inspelning av The Birds. Vem spelar Hitchcock här? Jo, stackars Toby Jones förstås.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Tyckte nu min filmspanarvänner att Hitchcock var en otäck upplevelse eller hade de en trevlig filmstund? Klicka på länkarna nedan så får du veta.

Plox
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Mode + Film
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)

A Serious Man


Titel: A Serious Man

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2009
IMDb | Filmtipset 

Påsken fortsätter med Coen-temat intakt. Efter soppan Burn After Reading är det dags för A Serious Man, en film som jag inte hade så höga förväntningar på. En sak jag minns från biovisningen för lite mer än ett år sen är att jag nästan trodde att jag gått in i fel salong eftersom inledningen kändes helt apart och inte alls som en Coen-film.

Den senaste Coen-filmen var för mig förvånansvärt bra. Nu hade jag inte så höga förväntningar på de judiska filmbröderna efter den dåliga Burn After Reading. A Serious Man visade sig var en komedi med en ganska mörk botten. Det är inte en tramskomedi som Intolerable Cruelty (som jag i och för sig också gillar) utan mer av en dramakomedi. Det känns dock att det är en Coen-film. Det kryllar av konstiga typer, udda scener och miljöerna är otroligt stilrena, nästan overkliga. Sen tycker jag den kanske känns mer personlig än andra av deras filmer, då jag tror att de har hämtat en del från sina egna liv. Jag vet inte om man kan säga att den handlar om judar och judendom, men det är en stor del av filmen. Filmen är även mysig. Jag fick en skön känsla direkt, åtminstone efter inledningen som var lite speciell (trodde ett tag att jag hamnat på fel film eftersom det även var smalt format på bilden). Jag måste även nämna den musik som användes: Jefferson Airplane och Jimi Hendrix, riktigt bra!

4-/5
%d bloggare gillar detta: