The Day the Earth Stood Still (2008)

För drygt en vecka sen postade jag ett inlägg om den bästa filmen Keanu Reeves nånsin varit med i, en film som är bra på riktigt: The Matrix. Nu, i väntan på min recension av Avengers: Infinity War som droppar på onsdag, kommer här en gammal kortis om en inte riktigt lika bra film. Texten om The Day the Earth Stood Still skrevs i augusti 2009.

Originalet till den här sci-fi-rullen är en klassiker och riktigt bra (4/5). Det som är bra i den här remaken är inte mycket. Några saker finns det dock som jag uppskattade. Keanu Reeves med sitt nååågot stela spel passar perfekt som utomjording i obekväm människokropp. Jennifer Connelly är också godkänd även om det här inte är en skådespelarnas film. Fotot är bitvis ganska snyggt. Det var väl det ungefär. Resten är skräp. Historien segar sig fram som ett rostigt ooljat tröskverk. Det är totalt ospännande hela tiden. Bara en massa SWAT-teams och arméinsatser hela tiden (gäsp). Specialeffekterna är anonyma. Rymdskeppen är urtråkiga. Jag gillar egentligen grundidén (inte så konstigt eftersom jag gillar originalet), men, nä, regissören har inte alls lyckats att få liv i historien.

Filmen påminner en hel del om Knowing men den rullen tog ut svängarna mer och kändes mer oförutsägbar. Här leder liksom historien ingenvart. Vi kommer aldrig till nån höjdpunkt.

Och just det, kan nån ta bort den där ungen. Han är visst Will Smiths son. Bara ta bort honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterer att filmens regissör är en viss Scott Derrickson. Vem är det frågar ni er? Jo, han har gjort en av mina absoluta skräckfavoriter från de senaste tio åren: Sinister. Och även Doctor Strange ser jag nu, en av de MCU-filmer som jag ger klart godkänt.

Doctor Strange (2016)

doctor-strangeEfter Malmö Filmdagar i slutet av augusti tappade jag till viss del intresset att se på film. Innan jag gick på en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio så hade jag endast sett en film (Jätten) på bio under hösten. Jag har inte heller haft speciellt bra koll på de filmer som funnits på repertoaren.

Fördelen med att leva så där lite vid sidan om filmsnacket är att när det väl är dags att gå på bio så har man noll koll på vad som väntar, och det ser jag som nåt positivt.

I helgen var det alltså dags att gå på bio igen då den senaste Marvel-filmen, Doctor Strange, hade premiär ganska nyligen. Att se MCU-filmer på bio känns ganska givet. De är liksom gjorda för det, och ibland blir man rikligt belönad som t ex med Ant-Man och Winter Soldier.

I den senaste filmen från Marvel Studios möter vi neurokirurgen Stephen Strange (The Batch). Strange är briljant som kirurg, men mindre briljant som människa om man säger så. Även om jag egentligen inte sett tv-serien i fråga så påminde han mig om doktor House (Hugh Laurie), men utan kryckan.

Stranges arroganta briljans blir dock hans fall då han som en följd av den råkar ut för en allvarlig olycka. När han vaknar upp i sjuksängen upptäcker han att hans dyrbara kirurghänder är oåterkalleligt skadade. Eller? I sin desperation att bli frisk reser Strange till Nepal för att där söka upp en mystisk sekt (nej, det är ingen sekt!) vars läror enligt uppgift kan bota de värsta skador.

Just det faktum att jag gick in i princip helt blank till filmen gjorde att Doctor Strange kändes som en fräsch upplevelse. Jag visste att Benedict Cumberbatch spelade titelrollen och att Mads Mikkelsen skulle vara med i nån roll. När sen Tilda Swinton, Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor dök upp i ganska stora roller visste jag att det förmodligen skulle bli en sevärd film. De vägar som handlingen tog hade jag ingen koll på alls. Fräscht!

En ganska stor del av filmen är ett sorts träningsmontage där Strange försöker lära sig av ”sektledaren” Den forna (Swinton) och mästaren Mordo (Ejiofor). Jag gillar dessa scener! Kanske beror det på att jag är svag för martial arts-filmer där just sådana här avsnitt är vanligt förekommande. För att lyckas som lärling gäller det att tappa kontrollen och förlora sig själv. Jag kommer att tänka på Morpheus som i The Matrix under ett träningspass säger till Neo: ”Come on, stop trying to hit me and HIT ME!”. Den forna använder liknande men en aning mer extrema tekniker för att få Strange att förstå och bli av med sitt kontrollbehov.

Filmens visuella stil är härlig tycker jag. I vissa delar påminner den om, och nu slår jag in öppna dörrar, Inception. Jag tycker faktiskt den är aningen snyggare även om Nolans film är den bättre.

En sak jag uppskattade, mer än i en del andra av MCU-filmerna, var humorn. Jag skrockade till några gånger och hade riktigt roligt då den något torra ordvitshumorn tilltalade mig. Ett exempel från när skurken Kaecilius (Mikkelsen) träffar Strange för första gången:

Kaecilius: You’ll die defending this world, Mister…?
Dr. Stephen Strange: Doctor!
Kaecilius: Mister Doctor?
Dr. Stephen Strange: It’s Strange!
Kaecilius: Maybe, who am I to judge?

Min typ av humor som jag förmodligen är ensam om att gilla.

Jag gillade även slutuppgörelsen som tog en vändning som jag inte riktigt såg komma. Strange står här ansikte mot ansikte (ehe) med en till synes oövervinnlig motståndare. Han lyckas ändå (givetvis) besegra fienden genom en metod som förde mina tankar till Stephen Kings roman The Dark Tower IV: Wizard and Glass (en favorit!) där ett intelligent och självmedvetet tåg vid namn Blaine the Mono låter sig luras.

Det finns en del negativa saker med filmen men jag går inte in på dem just idag utan nöjer mig med att dela ut en trea till Doctor Strange.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Doctor Strange på Filmstaden Scandinavia i IMAX och 3D tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke. Visningen var helt ok tyckte jag – inga problem med bild eller ljud – men det förekom en del störningsmoment i form av repiga 3D-glasögon, baconchipstuggande och en ensamt evighetsskrattande tjej.

Här hittar ni Henkes revy och igår publicerade även Fiffi en märklig text.

Sen tidigare har jag en tema-sida där jag samlat mina betyg och länkar till recensioner av samtliga MCU-filmer så det är bara att kolla in där för att se vad jag tyckt om tidigare filmer.

Sinister

SinisterTitel: Sinister
Regi: Scott Derrickson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

De gånger jag har varit med på Filmspanarnas månatlig träff med biofilm och efterföljande pubhäng så konstaterar jag att vi hittills sett filmer inom följande genrer: Drama, Action, Science Fiction, Dokumentär och… Tim Burton-fantasy. Nu var det dags för SKRÄCK. Muahahaha. Eftersom det handlade om just skräck så hade SF bara sena visningar att erbjuda så vi fick vända på ordningen (pub först, film sen) men det kändes passande med tanke på att skräck väl hör natten och mörkret till.

Om man skriver in ordet ”sinister” på Googles översättningssida får man upp de svenska orden ”olycksbådande”, ”lömsk”, ”ondskefull” och ”vänster”. (Sinister är tydligen vänster på latin och motsatsen, höger, heter dexter och dessa ord används inom medicinen, därav namnet på tv-serien Dexter. Så, då har jag lärt mig nåt nytt idag med. :)) Sinister är en olycksbådande, lömsk och ondskefull film, japp, det stämmer. Dessutom är den för jävla läskig. Till vänster om mig satt Fiffi och skrek ”Åh, fy fan!” med jämna mellanrum. Till höger satt Joel med händerna uppdragna framför ansiktet för att ta skydd mot nästa hoppscen. Själv satt jag på helspänn, skruvade på mig av skönt bubbligt rysobehag. Eller hoppade typ en meter upp i luften.

Ethan Hawke spelar författaren Ellison som skriver faktaböcker om bestialiska mord. Nu är det inte bara skildringar av vad som hände rätt upp och ner, nej, Ellison ska också sätta polisen på plats genom att i princip göra om utredningen och komma fram till att man tagit fast fel mördare. För tio år sen var han en celebritet då han hade en bästsäljare men nuförtiden är han på dekis. Med sin familj flyttar han till ett nytt hus för att få inspiration till en ny bok. I huset har ett ohyggligt familjemord begåtts. Mamman, pappan och två barn har mördats och familjens tredje barn är spårlöst borta.

När Ellison går upp på vinden i huset hittar han en låda med Super 8-film med familjevänliga titlar som Family Hanging Out, Sleepy Time och Lawn Work (ooooh, det här var nog den läskigaste). Filmerna är långt ifrån familjevänliga utan är snuff movies där familjer mördas framför kameran. Ellison börjar nysta i det hela och upptäcker samband mellan morden. Samband som gör att han börjar frukta att han just flyttat till FEL hus. Muahahaha.

Jag insåg precis att den här filmen delvis är en found footage-film och att jag faktiskt gillar den. Men det kan bero på att just found footage-biten bara är en del av filmen, och en helt naturlig sådan. Här finns inga konstiga moment där man bara tänker ”varför håller de fortfarande på att filma!?!” eller ”släpp kameran och spring!!”.

Sinister bygger upp stämningen relativt långsamt. Den med jämna mellanrum återkommande Super 8-filmen Family Hanging Out ger en obehaglig stämning hela tiden. Vi känner att nånting är väldigt fel, och att man inte skulle vilja bosätta sig i det där huset. Förutom att vara en ren skräckis så är det också en ganska bra film i övrigt. Ellison kämpar med sin bok, han dricker (whisky) för att få inspiration/hålla ångesten borta. Han och frun bråkar om hans jobb och hans böcker och hur det påverkar barnen. Framförallt är Sinister dock en skräckis.

Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här filmen, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar. Det förekommer en bogeyman kallad Mr Boogie och, I’ll tell you, det ansiktet vill du INTE se bredvid dig i sängen när du vaknar upp mitt i natten. Förutom rysarscener så får vi givetvis ett gäng hoppscener, men inte överdrivet många och de är alltid välförtjänta när de kommer. Man spelar inte bara plötsligt upp ett högt ljud utan det hela byggs upp bra.

En sak jag nästan alltid gillar är när personer i filmer försöker pussla ihop vad som har hänt genom att titta på filmer eller foton och hitta detaljer i dem. De spelar filmerna fram och tillbaka för att upptäcka nån detalj som leder framåt. Just detta får vi även i Sinister. En annan positiv sak är att vi får se James Ransone (Ziggy från The Wire, yay!) som en polis som försöker hjälpa Ellison med sin ”utredning”.

Jag skrev på Twitter efter visningen att det här är den bästa skräckfilm jag har sett sen The Ring (remaken!) och det håller jag fast vid. Jag läste nu att manusförfattaren C. Robert Cargill fick idén till Sinister efter att ha haft en mardröm efter att sett just The Ring. Förståeligt. Det finns några smådetaljer som jag inte tycker funkar riktigt bra som t ex en ganska lång sekvens med barn som ska vara läskiga men inte är speciellt läskiga. Då tappade filmen sitt järngrepp om mig… men det var nästan bara skönt, haha.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 4/5

****

Nu tycker jag du ska kolla in hur högt de andra Filmspanarna hoppade: Filmitch, Jessica, Sofia, Fiffi och Joel (yay!).

%d bloggare gillar detta: