The Day the Earth Stood Still (2008)

För drygt en vecka sen postade jag ett inlägg om den bästa filmen Keanu Reeves nånsin varit med i, en film som är bra på riktigt: The Matrix. Nu, i väntan på min recension av Avengers: Infinity War som droppar på onsdag, kommer här en gammal kortis om en inte riktigt lika bra film. Texten om The Day the Earth Stood Still skrevs i augusti 2009.

Originalet till den här sci-fi-rullen är en klassiker och riktigt bra (4/5). Det som är bra i den här remaken är inte mycket. Några saker finns det dock som jag uppskattade. Keanu Reeves med sitt nååågot stela spel passar perfekt som utomjording i obekväm människokropp. Jennifer Connelly är också godkänd även om det här inte är en skådespelarnas film. Fotot är bitvis ganska snyggt. Det var väl det ungefär. Resten är skräp. Historien segar sig fram som ett rostigt ooljat tröskverk. Det är totalt ospännande hela tiden. Bara en massa SWAT-teams och arméinsatser hela tiden (gäsp). Specialeffekterna är anonyma. Rymdskeppen är urtråkiga. Jag gillar egentligen grundidén (inte så konstigt eftersom jag gillar originalet), men, nä, regissören har inte alls lyckats att få liv i historien.

Filmen påminner en hel del om Knowing men den rullen tog ut svängarna mer och kändes mer oförutsägbar. Här leder liksom historien ingenvart. Vi kommer aldrig till nån höjdpunkt.

Och just det, kan nån ta bort den där ungen. Han är visst Will Smiths son. Bara ta bort honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterer att filmens regissör är en viss Scott Derrickson. Vem är det frågar ni er? Jo, han har gjort en av mina absoluta skräckfavoriter från de senaste tio åren: Sinister. Och även Doctor Strange ser jag nu, en av de MCU-filmer som jag ger klart godkänt.

Filmspanar-tema: Det går åt helvete – Clockwise (1986)

filmspanarna_kvadratLegendJaha, vad har vi här då? Det går åt helvete. Jag tror nog inte jag var med på filmspanarträffen där det bestämdes att vi skulle köra det här temat. Det kan hända att jag lagt in veto… eller åtminstone gnällt lite, haha. Inget klockrent kommer nämligen till mig. Det känns lite luddigt men samtidigt avgränsat. Jag tänker ändå i tre riktningar.

1. Dystopier. Filmer där det nästan bokstavligen går åt helvete, åt pipsvängen. Tänk The Road. Ja, jag gillar ju postapokalyptiska filmer så varför inte. Men jag kommer inte på nån bra och orkar inte göra nån vidare research för att hitta en lämplig kanditat.

2. Djävulsfilmer. En lite lösare tolkning, det medges. Jag är väldigt fascinerad av filmer där Hin håle, Lucifer, Satan, Belsebub eller Djävulen rätt och slätt (kärt barn har många namn) figurerar. Kanske skulle jag kunna se den där M. Night Shyamalan-skrivna rullen som utspelar sig i en hiss. Men, nja, i såna fall vill jag vänta tills vi verkligen har Djävulen som tema. Härmed nominerar jag Djävulen som nästa filmspanartema.

3. Filmer där det går åt skogen för vår huvudperson. En sån där film som oftast utspelar sig under en helvetesdag för vår stackars hjälte. Allt som kan gå fel, går fel. Japp, det får bli denna vinkling, och filmen som dök upp i skallen var en gammal 80-talsklassiker som jag trodde var en rolig film. Ibland ska man inte undersöka vad som finns under det där nostalgiska skimret…

 

URsäkta, vad är klockan? (1986)

Cleese gör rollen som en nitisk rektor på en kommunal brittisk skola. Han har fått den stora äran att bli inbjuden till en rektorskonferens och faktiskt vara ordförande under konferensen. Vanligtvis är det bara de lyxiga privatskolorna som ens är påtänkta. Sketna kommunala skolor göra sig icke besvär. Cleese, som var en riktig slarver som ung och när han studerade till lärare, har nu styrt upp sitt liv och sin skola. Allt han gör är organiserat in i minsta detalj. Han gör rätt sak i rätt tid i enlighet med ett intrikat system. Han håller koll på fem saker (och elever) samtidigt i huvudet. Han har full kontroll på allt och alla. Ja, ni hör ju, detta är ett korthus som bara väntar på att falla.

När filmen inleds har Cleese den relativt enkla uppgiften att ta sig med tåg till Norwich i tid till sitt inledningsanförande på konferensen. Kaos väntar med andra ord runt hörnet.

John Cleese i sitt esse? Här står han nog nästan på toppen av sin karriär. Eller, ja, det var väl i samband med A Fish Called Wanda som kom två år senare. Han är i alla fall tillräckligt av en ”stjärna” för att bli ansvarig för att själv lyfta en film. Fast problemet är bara att filmen inte alls lyfter. Den är tråkig, dålig, fånig, tråkig, seg och puttrar på utan att jag skrattar en enda gång.

Ursäkta, vad är klockan? Ja, vad är klockan egentligen? Är inte filmen slut snart? Clockwise är en bastard byggd på det som inte funkade i Pang i bygget (en serie jag ändå fortfarande tycker är rolig som helhet) och nån stentrist brittisk såpa. Hem till gården? Det är inte roligt, det är väl det största problemet. Skämten liksom kommer långt efter att man redan förstått att de ska komma. Sen kommer de igen, och igen. Ett drinking game man skulle kunna köra till den här filmen: ta en shot varje gång Cleese säger ”Right!”. Skämtet där nån frågar ”Left?”, dvs ”ska vi svänga vänster här?”, och Cleese svarar ”Right!” i betydelse ”det är korrekt” upprepas tre, fyra gånger… för mycket.

Clockwise

Titta, vad galet, Cleese har munkdräkt på sig!

Den kanske jobbigaste rollfiguren är en snubbe som inte kan avsluta sina meningar. Han avslutar inte en enda mening. Han kan inte. Detta upprepas, ja, lika många gånger som snubben har repliker. Jäsp.

Det fanns en sak som jag ändå uppskattade lite. Johns rektor gillar sina elever och eleverna gillar, till synes, honom. Han är nitisk, men rättvis och inte en sadist. Jag fann detta lite charmerande och gulligt. Men Cleese är ju huvudpersonen och den som ska gå igenom problem och sen komma ut på andra sidan som en förändrad person som har förstått meningen med livet, och då måste vi ju kunna relatera till honom. Problemet är bara att i slutet så har inte Cleese lärt sig nånting alls. Filmen bara tar slut.

Slutligen, den där konferensen. Vilken samling brittiska kostymklädda ”stiff upper lip”-män vi fick träffa här! Filmen gör sig lustig över hur galet och helt bisarrt det är att en kvinna (en KVINNA!) dyker upp på konferensen. Vad gör hon där? Man får ju inte ta med sig sina fruar!? Ett daterat skämt för att uttrycka det milt. På gränsen till anstötande var när filmen tycker att vi tittare ska tycka det är roligt med förvirrade, dementa, äldre damer som går vilse, glömmer vad de sa för fem sekunder sedan eller plötsligt börjar sjunga.

Avslutningen av filmen då Cleese äntligen… SPOILER… kommer fram till konferensen ska vara härligt förvirrad. Ett underbart kaos där allt blir helt GALET. Nej, det blev bara segt.

    

Kolla nu in hur mycket åt helvete det gick för de andra filmspanarna. Hade de en bättre ansats/valde de bättre filmer? Jag är ganska säker på det.

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm

Filmspanar-tema: Western – Silverado (1985)

The Searchersfilmspanarna_kvadratMånadens filmspanartema är alltså en genre. För mig är western-genren något av en blind fläck, så om jag hade haft tid och lust så hade det passat bra att köra en liten maraton och beta av några klassiker och slutligen sätta ihop en topp-10-lista. Så blev det inte.

Min första tanke var att återbesöka en klassiker som jag såg i början av 2000-talet och då fann usel, genomrutten. Det handlar om John Fords allmänt hyllade The Searchers med John Wayne. Några citat från min gamla recension: ”skådisarna (t.o.m. John Wayne) hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (kräk)”, ”full med fördomar/rasism och förlegad kvinnosyn” och så nådastöten ”helt och absolut ospännande”.

Haha, ja, det hade varit intressant att se om jag vid en omtitt skulle se storheten, att se förbi det daterade och tidstypiska. Men, jag vet inte, av nån anledning så drog jag mig för att ta mig an filmen igen. Jag kanske skulle gillade den! 🙂

Nej, istället slog det mig att detta var ett perfekt tillfälle att kolla in en film som nyligen hamnade på plats nummer ett på en av filmspanarnas årsbästalistor för ett tag sen. Japp, den gode Flmr-Steffo håller denna film högt, väldigt högt. Dessutom hade Filmitch-Johan den på plats sju och ett antal andra hade den som bubblare. Låt oss ge oss av till…

 

Silverado (1985)

…Silveraaaaaado! Eller kommer vi nånsin dit? Det uppstår en del hinder på vägen nämligen. Hur som helst, filmen inleds med att vi får träffa Scott Glenn som badass. Det är inte varje dag. Förresten, är det bara jag som ibland förväxlar Scott Glenn och Sam Shepard? Glenn är på väg till staden Silverado. På vägen dit ska han hämta upp en person (Kevin Costner) i en annan stad. Innan dess träffar han på Kevin Kline ute i öknen och blir även kompis med Danny Glover (som är ett relativt dödligt vapen i den här filmen). De tre slår sig samman och tillsammans med Costner tar de strid mot filmens skurk som spelas av den underbare Brian Dennehy.

Silveraaaaaaaado! Hehe, det är lustigt, filmens titel känns riktigt ostig och får mig att tänka på Steve Martin-rullen Tre amigos. Jag sitter hela tiden och väntar på att Kevin Costner eller Kline ska brista ut i sång… Silveraaaaaaaaado! Det händer inte, vilket känns helt rätt.

Det första som slår mig är att det här är en 80-talsfilm och att det känns. Den har en mysig matinékänsla och är helt befriad från dagens sterila cgi.

Det andra som slår mig är att jag påminns om en parodifilm som A Million Ways to Die in the West. Det kryllar med andra ord av westernklyschor i Silverado. This town ain’t big enough for both of us. Uppgörelse på den dammiga main street – vanligt folk tar skydd och stänger dörrar och fönsterluckor. En vit träkyrka. En saloon med whiskey och kortspel. Ett uppbåd. En skurkaktig sheriff. En rosa sparkdräkt med öppning där bak som underkläder.

Silverado

Silverado är lättsam underhållning i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Det är hyfsat roligt mest hela tiden, utan att det bränner till på riktigt allvar.

Jag kände ganska direkt att det här aldrig kan bli en film som kan få nåt annat betyg än en klockren trea, varken mer eller mindre. Jag har aldrig tråkigt. Det puttrar på. Jag gillar det men jag älskar det inte. Själva handlingen går väl ut på att göra rätt, att göra det som är rätt för sin familj, för sin häst – eller för sin hund.

En karaktär jag inte gillade: Kevin Costners jobbiga clown som av nån anledning utövade armgång i gallertaket i finkan.

En karaktär jag gillade: 1.45 meter långa Linda Hunt som skön saloonägarinna.

En karaktär som inte riktigt passade in: John Cleese! Vad gjorde han där?

Två saker jag inte förstod: varför Rosanna Arquette och Jeff Goldblum var med i filmen. Totalt bortkastade!

En lustighet i westernfilmer: vädret, eller snarare klimatet, kan skifta från scen till scen. Ena stunden har vi gassande sol i en öken. Efter en kvart på hästryggen har vi hastigt och lustigt kommit till kallt snörusk uppe i bergen.

Jag gillar: att Silverado är en äkta film och att den bygger på karismatiska skådisar (förutom Costner då) som vet hur man levererar en replik.

    

Kolla nu in hur de andra filmspanarna har tagit sig an westerngenren. Yee-haa!

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmmedia
Absurd Cinema

Monty Python and the Holy Grail

The Black KnightTitel: Monty Python and the Holy Grail
Regi: Terry Gilliam & Terry Jones
År: 1975
IMDb
| Filmtipset

Monty Python är nog inte några personliga favoriter men jag uppskattar dem ändå. Men jag tror jag gillar Fawlty Towers mer än nån av ”Monty Python-filmerna”, även om jag borde se om några av dem, främst Life of Brian och The Meaning of Life. Notera att jag i det här fallet inte ens nämner den svenska titeln… som gör mig galen, apropå andra svenska titlar på filmer som är aktuella just nu, menar jag. Om ni tittar på ett av inläggets taggar eller om ni klickar på Filmtipset-länken så ser ni den svenska titeln.

Monty Python-gängets första riktiga långfilm då And Now for Something Completely Different i princip var en antalogi över deras bästa sketcher från tv-serien Monty Python’s Flying Circus. Handlingen (den som finns) är förlagd till England på 900-talet där kung Arthur söker efter den heliga graalen. Tillsammans med sin kokosnötsklapprande bärare färdas han England runt för att hitta tappra riddare som kan hjälpa honom i hans letande. Efter ett tag har han hittat några wannabe-riddare (well, Lancelot och såna) och tillsammans råkar de ut för diverse äventyr och stöter på diverse konstigheter.

Nja, tyvärr blev jag lite besviken. Jag har sett den förut några gånger (för ganska länge sen) och mindes att jag inte blev stormförtjust då heller men trodde av nån anledning att den skulle vara bättre och roligare nu. Det är en spretigt berättad historia som helt bryter mot alla regler som finns i film. Det förekommer ganska mycket metafilmsinslag som när skådisarna snackar till publiken och visar att de vet att det här är en film. Jag undrar hur vanligt sånt här var på den här tiden. Var Monty Python föregångare kanske?

Bitvis är den ändå en ganska briljant komedi med helt absurda sketcher, t ex riddarna som säger ”Ní” som om de inte får ett buskage (ja, ett buskage!) kommer driva sina motståndare galna genom att säga just ”Ní”. Hehe, sjukt. Sen finns det en hel del underbara dialoger. Dialoger som liksom inte börjar så roligt men som målar in sig i ett hörn och där personerna liksom inte kommer framåt utan hakar upp sig hela tiden. Jag har sett exempel på det här även i deras Flygande Cirkus-tv-serie. Kul också med bonden som börjar snacka politik som en kulspruta mitt i allt. Och så insamlaren av döda förstås: ”Bring out your dead!”

Trots roliga scener så känns det ändå som en samling sketcher utan inbördes röd tråd och det funkar bra i ett tv-avsnitt men jag tycker det blir lite för osammanhängande i en långfilm. Sen är det viss humor som jag har lite svårt för. Den känns så där studentikos om ni förstår vad jag menar, som de ”roliga” förtexterna t ex. Nåväl, det är en sevärd film men för mig är den här hyllade filmen inte värd mer än en stark trea (vilket ändå är ett godkänt betyg).

3+/5

%d bloggare gillar detta: