Jack Reacher (2012)

Mellan alla Mission: Impossible-filmer gör Tom Cruise andra action/äventyrs-rullar som inte brukar få lika mycket uppmärksamhet. Det är som att alla väntar på nästa M:I-film istället för att känna nån pepp för filmer som Oblivion, The Mummy eller Edge of Tomorrow. Ibland är det kanske lika bra (Hej, The Mummy!), ibland är det lite synd (Hej, Edge of Tomorrow!).

En av dessa mellanfilmer är Jack Reacher, en sorts konspirationsfilm där Cruise spelar en f.d. militärpolis, numera drifter, som dras in i en utredning kring ett antal mord genomförda av en krypskytt.

Inledningen var riktigt lovande, och otäck. En krypskytt väljer ut sina offer under tystnad. Det förekommer ingen dialog alls. Filmen är en stumfilm under de första åtta minuterna. Det var effektivt.

Sen började tyvärr fånigheterna. Reacher framställs som nån form av kvinnotjusare som alla tjejer flirtar med. Hmm, jag fick lite skämskudde-vibbar av Spider-Man 3 här. Kvinnosynen i filmen kändes unken. Det är inget jag brukar notera, eller snarare inget jag brukar låta mig bli distraherad av, i normalfallet. Men här var det tydligen för mycket av den varan.

Hur sköter sig skådisarna? Hmm, ja, Cruise passar inte riktigt i rollen kan jag tycka. Rosamund Pike är brittiska, och funkar verkligen hennes amerikanska engelska? Jag ställer mig lite tveksam till det. Jai Courtney är ok som stel och totalt menlös thug. Werner Herzog är däremot KUNG (precis som han var i The Mandalorian) som filmens skurk.

Filmens action är inte speciellt imponerande och det är ett problem eftersom filmen är en actionfilm. Det förekommer en biljakt som var ospännande eftersom det inte fanns några stakes i den.

Några positiva detaljer är att Reacher är rätt så dålig på att köra bil samt använder buss som sitt främsta färdmedel. Dessutom är det ju en konspirationsfilm och det är ju alltid ett plus. Jack Reacher når (ehe) inga högre höjder men är en helt ok fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Shape of Water (2017)

The Shape of Water är en turkos film. Det känns som att de flesta av miljöerna har en turkos blågrön ton. Även filmens amfibieman (spelad av Doug Jones) är av samma kulör. Filmen påminner en om Amélie i stilen tycker jag. En sorts sagokänsla. Ja, The Shape of Water är en saga. Miljöerna är en saga. Michael Shannon spelar en sagoskurk.

Den stumma Elisa (Sally ”Poppy” Hawkins) är en person som det är lätt att gilla. Hon är likeable som det heter på ett annat språk än svenska. Sympatisk.

Eftersom filmen är sagoaktig så kan jag känna att det blir lite övertydligt ibland. Men det är ju kanske så det ska vara i en saga. Jag tror det är en ganska svår konst att blanda magisk realism och saga som Guillermo del Toro gör här, och mest framgångsrikt i Pans labyrint.

Det är en jättefin film, det måste jag säga. Elisas ”tal” till Richard Jenkins rollfigur om varför de måste rädda vattenvarelsen i slutet var fint, och det fick ju en extra twist eftersom Elisa handteckade och Jenkins uttalade orden. Det blev faktiskt lite dammigt i rummet.

Apropå Jenkins så tyckte jag inte riktigt hans rollfigurs historia fick nån riktig avslutning. Det var en historietråd vars avslutning lös med sin frånvaro och därmed förblev lös.

The Shape of Water var i mina ögon nog inte värd att vinna en Oscar för bästa film, och kanske inte heller att få ett högre betyg än en stark trea från mig. Men så är det ibland. Blir det dammigt i rummet så blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmspanar-tema: Western – Silverado (1985)

The Searchersfilmspanarna_kvadratMånadens filmspanartema är alltså en genre. För mig är western-genren något av en blind fläck, så om jag hade haft tid och lust så hade det passat bra att köra en liten maraton och beta av några klassiker och slutligen sätta ihop en topp-10-lista. Så blev det inte.

Min första tanke var att återbesöka en klassiker som jag såg i början av 2000-talet och då fann usel, genomrutten. Det handlar om John Fords allmänt hyllade The Searchers med John Wayne. Några citat från min gamla recension: ”skådisarna (t.o.m. John Wayne) hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (kräk)”, ”full med fördomar/rasism och förlegad kvinnosyn” och så nådastöten ”helt och absolut ospännande”.

Haha, ja, det hade varit intressant att se om jag vid en omtitt skulle se storheten, att se förbi det daterade och tidstypiska. Men, jag vet inte, av nån anledning så drog jag mig för att ta mig an filmen igen. Jag kanske skulle gillade den! 🙂

Nej, istället slog det mig att detta var ett perfekt tillfälle att kolla in en film som nyligen hamnade på plats nummer ett på en av filmspanarnas årsbästalistor för ett tag sen. Japp, den gode Flmr-Steffo håller denna film högt, väldigt högt. Dessutom hade Filmitch-Johan den på plats sju och ett antal andra hade den som bubblare. Låt oss ge oss av till…

 

Silverado (1985)

…Silveraaaaaado! Eller kommer vi nånsin dit? Det uppstår en del hinder på vägen nämligen. Hur som helst, filmen inleds med att vi får träffa Scott Glenn som badass. Det är inte varje dag. Förresten, är det bara jag som ibland förväxlar Scott Glenn och Sam Shepard? Glenn är på väg till staden Silverado. På vägen dit ska han hämta upp en person (Kevin Costner) i en annan stad. Innan dess träffar han på Kevin Kline ute i öknen och blir även kompis med Danny Glover (som är ett relativt dödligt vapen i den här filmen). De tre slår sig samman och tillsammans med Costner tar de strid mot filmens skurk som spelas av den underbare Brian Dennehy.

Silveraaaaaaaado! Hehe, det är lustigt, filmens titel känns riktigt ostig och får mig att tänka på Steve Martin-rullen Tre amigos. Jag sitter hela tiden och väntar på att Kevin Costner eller Kline ska brista ut i sång… Silveraaaaaaaaado! Det händer inte, vilket känns helt rätt.

Det första som slår mig är att det här är en 80-talsfilm och att det känns. Den har en mysig matinékänsla och är helt befriad från dagens sterila cgi.

Det andra som slår mig är att jag påminns om en parodifilm som A Million Ways to Die in the West. Det kryllar med andra ord av westernklyschor i Silverado. This town ain’t big enough for both of us. Uppgörelse på den dammiga main street – vanligt folk tar skydd och stänger dörrar och fönsterluckor. En vit träkyrka. En saloon med whiskey och kortspel. Ett uppbåd. En skurkaktig sheriff. En rosa sparkdräkt med öppning där bak som underkläder.

Silverado

Silverado är lättsam underhållning i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Det är hyfsat roligt mest hela tiden, utan att det bränner till på riktigt allvar.

Jag kände ganska direkt att det här aldrig kan bli en film som kan få nåt annat betyg än en klockren trea, varken mer eller mindre. Jag har aldrig tråkigt. Det puttrar på. Jag gillar det men jag älskar det inte. Själva handlingen går väl ut på att göra rätt, att göra det som är rätt för sin familj, för sin häst – eller för sin hund.

En karaktär jag inte gillade: Kevin Costners jobbiga clown som av nån anledning utövade armgång i gallertaket i finkan.

En karaktär jag gillade: 1.45 meter långa Linda Hunt som skön saloonägarinna.

En karaktär som inte riktigt passade in: John Cleese! Vad gjorde han där?

Två saker jag inte förstod: varför Rosanna Arquette och Jeff Goldblum var med i filmen. Totalt bortkastade!

En lustighet i westernfilmer: vädret, eller snarare klimatet, kan skifta från scen till scen. Ena stunden har vi gassande sol i en öken. Efter en kvart på hästryggen har vi hastigt och lustigt kommit till kallt snörusk uppe i bergen.

Jag gillar: att Silverado är en äkta film och att den bygger på karismatiska skådisar (förutom Costner då) som vet hur man levererar en replik.

    

Kolla nu in hur de andra filmspanarna har tagit sig an westerngenren. Yee-haa!

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmmedia
Absurd Cinema

The Cabin in the Woods (2012)

WolfDet här var nog en av de mest hajpade filmerna från 2012… eller är den från 2011? Hur som helst, den spelades i början 2009 och en av rollerna spelades av en märkligt smal Chris Hemsworth. Vi hade ju nyss sett honom uppumpad i Thor ju kom ut före The Cabin in the Woods. Allas gullegris, den överhajpade Joss Whedon låg bakom filmens manus och då måste det ju vara bra. Eller? Mm, ja, klart sevärd skulle jag säga men aldrig tillräckligt läskig eller smart rolig för att få mer än en trea. Jag kanske inte är tillräckligt fascinerad av skräck som genre för att fullt ut uppskatta denna dekonstruktion?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Intolerable Cruelty

Titel: Intolerable Cruelty
Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2003
IMDb | Filmtipset 

Nu är vi framme vid en Coen-film som misstänker att jag är ganska så ensam om att hålla så högt som jag gör. Intolerable Cruelty såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och det här ägde rum i oktober 2003 (oj vad länge sen!). Just att det var en specialvisning med peppad publik bidrog nog till en bra stämning och därmed ett bra betyg.

Bröderna Coen är ganska otroliga. Stockholm Filmfestivals hemsida uttryckte det rätt bra när de skrev: ”Bröderna Coen fortsätter genreleken efter film noir (The Man Who Wasn’t There), södernromantik (O Brother, Where Art Thou?), bowlingpsykadelia (The Big Lebowski) och tar sig nu an den klassiska screwballkomedin.”

George Clooney spelar den cyniske men, eller kanske just därför, framgångsrike skiljsmässoadvokaten Miles Massey. När lycksökerskan Marylin (den ljuvliga Catherine Zeta-Jones) hamnar på andra sidan förlikningsbordet efter att hon har stämt sin man för otrohet börjar Masseys hårda skal falla sönder. Han blir drabbad av den stora kärleken. Det hela leder givetvis till osannolika förvecklingar.

Jag undrade om jag skulle gilla den här filmen som ju faktiskt är en romantisk komedi och det är inte nån av mina favoritgenrer. Men eftersom den också tillhör undergenren screwballkomedin, och därför innehöll skarp, snabb och cynisk dialog, och förvecklingar av bisarra slag, så fick jag kapitulera. George Clooney spelar egentligen inte Miles Massey utan han är en i det närmaste perfekt kopia av Cary Grant (kungen av screwballkomedin på 40-talet).

Filmen är en skön skildring av supercyniska L.A. och jag skrattade faktiskt ett flertal gånger. Bl a finns en hysteriskt rolig rättegångsscen där Massey kallar ett vittne vid namn baron Heinz Krauss von Espy. Förresten, att ha astma och samtidigt hantera vapen visade sig vara en dålig kombination för en viss hitman i filmen. Hit men inte längre skulle man kunna säga (min kommentar: ordvits tillagd nu).

4-/5

PS. Jag hade råkat se trailern innan jag såg filmen och hade sett en sekvens från den roliga rättegångsscenen när den anklagade kastar sig över ett vittne som sitter i vittnesstolen. En advokat säger: ”Objection! Strangling the witness!” Domare säger: ”I’ll allow it.” Kul, men inte lika kul eftersom jag redan hade sett det i trailern. Jag satt liksom bara och väntade på att det skulle komma så när det väl kom var tjusningen lite borta.

%d bloggare gillar detta: