Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Dags för min gamla preblogg-text om den avslutande delen i Quentin Tarantinos epos om The Bride. Anledningen till att jag letade upp mina gamla texter om filmerna var att Henke på Fripps filmrevyer skrev om dem i samband med att han såg om dem nyligen. Här hittar ni Henkes tankar om Kill Bill: Vol. 2. Min egen text skrevs i april 2004 i samband med biopremiären.

Ni får ursäkta den osammanhängande texten. Det blev lite svamligt. Obs! Det förekommer spoilers för Kill Bill nedan!

Jaha, då har jag sett Kill Bill Vol. 2 och hunnit smälta den lite. Den var ganska lättsmält. Precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skriver så känns det som ett hopkok av en massa olika stilar där helheten tyvärr inte blir så bra. I ettan, som ju också är sorts ett hopkok, gillade jag främst hela Tokyo-delen och även Hattori Hanzo-avsnittet. Jag gillade anime-filmen och Umas ankomst till Tokyo, O-Ren och hela den biten (Vol. 1 får 4-/5 av mig). Tvåan är ganska annorlunda och inte alls lika cool, enligt mig. Jag vet inte riktigt vad det var men jag fick aldrig den där wow-känslan som jag faktiskt fick i ettan några gånger. Jag saknade O-Ren och Tokyo tror jag. Michael Madsen är väl någorlunda cool men på den korta tid som han är med så hinner man liksom inte lära känna karaktären. Likaså Elle Driver (Hannah), hon dyker upp, är med ett tag, men blir bara en sorts pappfigur. I ettan funkade detta eftersom hela den filmen har mer av glimten i ögat, mer serietidningskänsla på nåt sätt. I tvåan ska det plötsligt bli ett seriöst drama av det hela och det funkar inte riktigt. Känslan från ettan är helt borta och kontrasten blir för stor, speciellt hela slutet med Bill.

Jag gillade Umas träning hos Pai Mei men jag hade gärna sett det som en naturlig del i filmen, eller en del i en annan film kanske, en kung fu-film. Nu var det instoppat plötsligt i en annars helt annorlunda film. Roligt så länge det varade men sen var det plötsligt slut. Helhetsintrycket blir för spretigt.

Kiddos möte med Bill blev lite segt och utdraget och ibland pinsamt nästan. Hela biten med att de skulle låtsas skjuta varandra och sen när Bill snackade om att dottern trampat ihjäl sin guldfisk (skulle väl visa att hon var en natural born killer hon också, vad vet jag?). Nja, jag vet inte. Jag tyckte det bara kändes konstigt. Sen tyckte det blev lite töntigt nästan på slutet när Uma låg på badrumsgolvet och skrattade/grät och tackade… Gud eller nån. En sån scen skulle man liksom aldrig kunnat tänka sig i ettan.

En sak som jag störde mig på (även i ettan) är att Uma inte känns helt rätt som martial arts-hjältinna. Hon är inte tillräckligt bra, rent kung fu-mässigt. Men här får man väl göra ett val antar jag. Uma är ju bra i andra scener med ”vanligt” skådespeleri och dialog och så. Hellre det än en kung fu-expert som inte kan agera. Sen undrar jag lite smått över Umas dotter. Borde inte hon vara drygt fyra år? Hon såg ju ut som tio ungefär. Nja, kändes konstigt.

Några saker jag gillade kommer nu. Som jag sa tidigare så var Pai Mei rolig, det går inte att bortse ifrån. Sen tyckte jag det var lite smart att Budd (Madsen) faktiskt dödades av en svart mamba (Black Mamba) även om det inte var Uma utan en riktig orm. Jag gillade även att man fick höra inledningen på Shogun Assassin. Grejen är att jag inte sett den filmen men däremot har jag flera gånger hört just det klippet när jag lyssnat på GZA:s skiva Liquid Swords. Om man gillar att höra på referenser och klipp från kung fu-filmer så kan jag rekommendera alla Wu-Tang Clans skivor. Riktigt bra. Producenten RZA är ju också den som gjort originalmusiken till Kill Bill.

Jag gillade att när Bill pratar med Uma i början av tvåan (och i ettan) så kallar han henne ”kiddo”. Det var ju lite kul eftersom hon faktiskt hette just så. Sen tyckte jag Bills snack om Stålmannen var intressant. Jag hade faktiskt inte tänkt på det han sa tidigare men det stämmer ju faktiskt. Angående five point palm-exploding heart technique så gillade jag idén med den. Just såna där lite övernaturliga grejor (typ att flyga som i Crouching Tiger, Hidden Dragon) som man kan lära sig efter att ha studerat Kung Fu på ett kloster i Tibet i fem år tycker jag är lite kul.

Betyget till Kill Bill Vol. 2 blir 3+/5 och slutbetyget för hela Kill Bill blir nog ändå en väldigt väldigt svag fyra, dvs 4–/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

THX 1138 (1971)

decadesTHX 1138Precis som var fallet med den förra decennie-filmen McCabe & Mrs. Miller så hade jag sett TXH 1138 tidigare. Den här gången har jag t.o.m. grävt fram min gamla recension från december 2007, så först kommer den i kursiv stil varefter mina uppdaterade tankar följer.

Det här var faktiskt en liten överraskning. Jag tyckte filmen var väldigt snygg. Lucas har nästan överdrivit arbetet med att få till de kalla kliniska miljöerna, men det ger en bra och lite otäck stämning. Det mesta, eller allt snarare, känns genomtänkt: frisyrerna, de vita miljöerna, de metallblänkande robotvakterna, expressmotorvägarna under jord. Sen kändes filmen nästan som en konstfilm, en sorts installation. Handlingen berättas i korta snabba klipp, episodiskt. Det är snyggt och lite annorlunda men gör samtidigt att det är lite svårt att få en känsla för karaktärerna. Filmen är ändå intressant hela tiden och det är på gränsen att den får en fyra. THX 1138 känns för övrigt väääldigt långt ifrån den, i jämförelse, betydligt lättsammare Star Wars som kom sex år senare.

Jag såg en director’s cut av filmen och tyvärr har Lucas inte kunnat hålla sina fula fingrar från cgi-syltburken. Han har nämligen lagt till en del nygjorda och datoranimerade scener som nästan, men inte riktigt, passar in. Då och då känner man att ”hmm, den där scenen var nygjord”. Lite synd, då jag tycker att en film är en film.

****

När jag nu skulle se om filmen så började jag kolla om det fanns några nättjänster som kunde erbjuda den. Givetvis var svaret nej, så jag började ladda ner den från Gratistjänsten istället. Sen mindes jag att jag för några år sen, innan jag slutade köpa eller hyra dvd-skivor, införskaffade in ett helt gäng med gamla klassiska sf-filmer. Det var sköna rullar som The Omega Man, Soylent Green, Silent Running, Logan’s Run och inte minst praktkalkonen Zardoz. Hade jag inte även köpt just THX 1138 frågade jag mig. Jag började gräva i gömmorna och allra längst in och underst i högen fanns den mycket riktigt. Jag avbröt nedladdningen och stoppade in skivan med THX 1138 i min dvd-spelare.

I det stora hela håller jag med mig själv i det jag skriver här ovan även om filmen inte direkt var en överraskning den här gången. Något som dock överraskade mig en aning var hur artsy fartsy den var, speciellt i inledningen. Vi bjuds på snabba, korta bilder, obekväm klippning. Jag antar att det skulle gestalta den förvirring som oftast rådde i huvudpersonen THX 1138:s sinne. Helt slumpmässigt dök det också upp en bild på en ödla bland några datorkablar. Detta förklaras aldrig, den var bara där.

Bitvis blir det stor humor när de kliniska miljöerna, maten man äter (det är i princip bara piller), blir alltför överdrivna. Priset tas av den onanimaskin som Robert Duvall nyttjar på kvällarna medan han tittar på nakna svarta hologram som dansar till afrikanska trummor. Japp, kvällsunderhållningen står av nån anledning svarta människor för och de kallas för hologram men är äkta människor. Ingen förklaring ges. Det är bara så det är.

Ja, förresten, vad går handlingen ut på? Jo, i framtiden lever människor i ett gigantiskt byggnadskomplex där man tillverkar robotar och äter piller för att kunna prestera och hålla sig lugn. Man tar inga egna initiativ förutom att man ska konsumera. Vi har blivit hjärntvättade konsumtionsgalna drönare med andra ord. Hmm, jag tyckte det var liiiite svårt att förstå vad man syftar på här? Är det nån sorts samhällskritik Lucas försöker ge sig på? Hmm.

Robert Duvall spelar alltså THX 1138 som bor med sin ”partner” LUH 3417 (Maggie McOmie). THX jobbar med att montera robotar. Efter jobbet går man först till kyrkan för att bikta. Här påmindes jag av scenen i Elysium när Matt Damon pratar med en myndighetsrobot. Efter bikten går man alltså hem till sin onanimaskin och sin afrikanska dansös.

THX 1138 är en märklig film. Den är fragmenterad, nästan utan handling, med lösryckta scener som inte riktigt går ihop. Förutom den plötsligt uppdykande ödlan fick vi även en slumpmässig bild på en publik som verkade titta på tennis och nån som sa ”I can feel it”. En scen som pågick i kanske tre sekunder, utan nån förklaring. Vi får även en nakenfajt, inte lika brutal som den i Eastern Promises men likväl en nakenfajt.

Ibland funkar det, ibland inte. Ett exempel på ett avsnitt som inte funkade för mig var när THX och hans ”kompis” SEN (Donald Pleasence) befinner i något sorts fängelse i ett stort vitt rum till synes utan slut. En mycket konstig sekvens. Efter ett tag går de helt enkelt iväg. Vakterna verkar inte uppfatta detta eller bry sig. Nu träffar de för övrigt även på ett av de där svarta hologrammen.

En sekvens som däremot funkade var när de tre (THX, SEN och hologrammet) först är helt ensamma i det gigantiska vita utrymmet och sen hittar en dörr. De öppnar dörren och där ute är det fullkomligt proppat med folk som skyndar sig i form av en mänsklig flod. En effektfull scen.

Den version jag såg var alltså en director’s cut av filmen och som jag noterade i min gamla text så har alltså Lucas tyvärr lagt till cgi-scener. Det är fullkomligt värdelöst, onödigt och förstör bara. Om man bortser från Lucas cgi-fasoner så innehåller filmen väldigt snyggt komponerade bilder. Här hittar ni förresten 35 vackra bilder från filmen.

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 20014:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Behövde de bikta sig efter att ha sett filmen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Tidigare har även Fiffis filmtajm skrivit om den.

%d bloggare gillar detta: