Widows (2018)

Den som följt min blogg har kanske märkt att jag då och då tar chansen att hylla tv-serien The Wire. Om det dyker upp en skådis från den mästerliga serien i en film jag så brukar jag passa på att återkoppla till The Wire i form av ett litet ”yay!”. För mig var The Wire en fascinerande serie som skildrade alla de kopplingar som finns mellan olika samhällsgrupper i en stad. Allt är sammankopplat och det mesta är korrupt.

I The Wire är Baltimore staden i fokus och vi fick träffa knarkare som försöker överleva på gatan, kriminella som säljer knarket, polisen som försöker sätta dit knarklangarna, politiker som försöker bli återvalda eftersom polisen är så duktiga på att sätta stopp för knarklangningen, journalister som skriver om allt, och unga skolelever som blir springpojkar åt den lokale knarkkungen. Och då har jag inte nämnt hamnarbetarna som är en del i spelet de också. Ett epos i fem säsonger.

Steve McQueens senaste film Widows fick mig att känna sköna The Wire-vibbar. Istället för Baltimore så är spelplatsen Chicago. Givetvis är det inte så komplicerat och med så många personer som det kan vara i en tv-serie över fem säsonger men Widows är en urban saga i samma stil. Kanske hade storyn i filmen kunnat utökas och därmed passa som en bonussäsong i The Wire.

Jag tycker Widows är väldigt effektivt berättad. Huvudpersonerna (spelade av Viola Davis, Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki) och deras backstory avhandlas under de inledande minuterna. Vi hoppar mellan snabba klipp med vardagsscener och hyperintensiva scener där kvinnornas män är mitt uppe i ett rån, ett rån som håller på att gå helt fel.

Plötsligt finner sig kvinnorna ensamma i en för dem helt främmande värld. De är skyldiga en lokal politker/gangster en massa miljoner dollar, dollar som deras makar stulit. Nu måste de gå samman och genomföra nästa heist som deras män planerat.

Widows är en ”fish out of water”-historia som i grunden är en dramahriller men som ändå inte saknar humorinslag. Det var väl kanske just hur kvinnorna skulle bete sig i sin nya miljö som ibland fick mig att skratta. Som t ex när Viola Davis vill ha en bastu som möteslokal och öser vatten på aggregatet för att se till att de blir ensamma. Jag kan inte komma på några fler exempel just nu men jag vet att jag skrattade rätt ut ett antal gånger.

Allt hänger som sagt ihop. Politik och brottslighet går hand i hand. Colin Farrells politiker försöker axla sin fars (Robert Duvall) mantel och han använder givetvis inte schyssta medel. En hårfrisörska, spelad av nykomlingen Cynthia Erivo, som extraknäcker som CitySitter finner sig plötsligt indragen i historien eftersom Viola Davis har kallat till möte sent en kväll och Michelle Rodriguez behöver barnvakt. Kanske kan Cynthia även köra bilen under en heist? Hon visar sig i alla fall vara en baddare på att springa. Det är Tom Cruise-klass på hennes löpteknik och framförallt intensitet.

Fotot är en stor styrka i filmen. Det är knivskarpt, kliniskt och iskallt och bidrar till det effektiva berättandet. Den scen som det talas mest om är väl den där Farrells politiker åker tillbaka hem från ett möte i ett nedgånget kvarter. Färden tar några få minuter och visar hur nära men ändå så långt bort de två olika världarna är. Själv gillade jag nog en annan sekvens mer. Det var en maffig kameraåkning åkning där vi först fångar tunnelbanan uppe på en bro och sen sveper ner till gatunivå och in i Viola Davis bil. Mycket imponerande.

Som ni märker gillade jag verkligen Widows. Det kan hända att det finns en del logiska luckor och otydligheter. Bitvis får jag känslan av att det saknas scener, speciellt när det gäller den rollfigur som spelas av Liam Neeson. Men när man redan har sugits in och tagits över av filmen så betyder sånt ganska lite. Dessutom så ackompanjeras eftertexterna av en ny låt av gudinnan Sade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Network (1976)

Imorgon onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt fram några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Sista filmen ut är Sidney Lumets Network. Texten skrevs i mars 2004.

En gammal nyhetsuppläsare, Howard Beale (Peter Finch), sjunger på sista versen, tittarsiffrorna sjunker, och han får till slut sparken. Om två veckor ska han göra sin sista sändning är det tänkt. Men det slår slint i huvudet på gamle Howard och han annonserar i stället i direktsändning att han tänker begå självmord i ett kommande program. Det hela resulterar i att Beale inte blir sparkad utan får i stället ett eget program där han får ge utlopp för sitt missnöje med allt och alla. ”I’m as mad as hell, and I’m not going to take this anymore”.

Sidney Lumet hade en intensiv period under 70-talet med många filmer och bra filmer dessutom (Serpico, Dog Day Afternoon bl a). Mmm, jag tyckte Network var en schysst satir över mediesamhället, jakten på tittarsiffror och den dokusåpavärld vi lever i idag. William Holden gjorde en bra insats som nyhetschefen Max som blir less på jakten på tittare och hoppar av. Han påminner en hel del om Philip Baker Hall och om filmen hade gjorts idag hade Hall varit klipp och skuren för rollen. Faye Dunaway gör även hon en stark insats som programutformare på tv-kanalen. Hon lever verkligen för tv och på kuppen förlorar hon sig själv. Rollen fick hon en Oscar för. Finch fick för övrigt också en Oscar och slog därmed ut Robert De Niros tolkning av Travis Bickle i Taxi Driver. Just det, jag höll på att glömma Robert Duvall också… Ja, det var överlag bra skådisar. Det fanns en hel del underbara monologer också. Bl a hade högste chefen, spelad av Ned Beatty (Deliverence), en schysst utläggning för Howard där han förklarar för honom vad han egentligen ska säga i sitt program. Fyra tv-apparater av fem möjliga till Network.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Thank You for Smoking (2005)

AaaaronJag tror det här var den andra filmen (efter Undergången) som jag såg med min torsdagsbiokompis Anders. Med jämna, eller ojämna, mellanrum går jag och Anders på bio på torsdagar och tittar på FILM. Ofta prettofilm, ofta anime, ofta bröderna Coen – och nu senast PTA:s Inherent Vice. Recensionen av Thank You for Smoking skrevs i september 2006.

Jag gick på bio och såg den politiskt inkorrekta satiren (doh, om den inte vore politiskt inkorrekt så vore det väl inte en satir) om lobbyister i USA. Jag gillade mycket i filmen. Dialogen och skådespelarinsatserna imponerade, främst då Aaron Eckhart som den leende ordbajsaren Nick Naylor, som lobbar för tobaksbolagen och det förträffliga med att röka – eller i alla fall det förträffliga med att ha friheten att kunna välja att röka ihjäl sig om man så önskar. Luncherna med de andra lobbyisterna (alkohol och vapen), spelade av Maria Bello (som jag nästan alltid gillar) och David Koechner, är riktigt underhållande. Roligast tyckte jag nog ändå Nicks besök hos Rob Lowe i Kalifornien var. Här gör tv-stjärnan Adam Brody en rolig insats som Lowes hyperinne och snabbpratande assistent. Värda att nämna av skådisarna är också William H. Macy (som nipprig senator) och veteranen Robert Duvall (som allsmäktig tobakskung).

En brist i filmen är Katie Holmes som på nåt sätt inte passar in i sammanhanget. Hon känns fortfarande som tagen ur en ungdomsserie på tv (vilket väl i och för sig är just det hon är). En annan brist är att Nicks son (Cameron Bright) är så där lillgammal som barn ibland kan vara i (amerikanska) filmer. Jag fick lite obehagliga Haley Joel Osment-vibbar här. Nåja, snart upptäcker ju Cameron knark så då slipper vi honom (för att vara lite satirisk själv). Jag vet inte om en satir behöver ha en poäng men jag kände lite att jag saknade just en poäng efter all smart dialog. Jag tyckte filmen rann ut i sanden och att satirsäcken aldrig riktigt knöts ihop, och betyget blir därför en stark trea istället för en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

THX 1138 (1971)

decadesTHX 1138Precis som var fallet med den förra decennie-filmen McCabe & Mrs. Miller så hade jag sett TXH 1138 tidigare. Den här gången har jag t.o.m. grävt fram min gamla recension från december 2007, så först kommer den i kursiv stil varefter mina uppdaterade tankar följer.

Det här var faktiskt en liten överraskning. Jag tyckte filmen var väldigt snygg. Lucas har nästan överdrivit arbetet med att få till de kalla kliniska miljöerna, men det ger en bra och lite otäck stämning. Det mesta, eller allt snarare, känns genomtänkt: frisyrerna, de vita miljöerna, de metallblänkande robotvakterna, expressmotorvägarna under jord. Sen kändes filmen nästan som en konstfilm, en sorts installation. Handlingen berättas i korta snabba klipp, episodiskt. Det är snyggt och lite annorlunda men gör samtidigt att det är lite svårt att få en känsla för karaktärerna. Filmen är ändå intressant hela tiden och det är på gränsen att den får en fyra. THX 1138 känns för övrigt väääldigt långt ifrån den, i jämförelse, betydligt lättsammare Star Wars som kom sex år senare.

Jag såg en director’s cut av filmen och tyvärr har Lucas inte kunnat hålla sina fula fingrar från cgi-syltburken. Han har nämligen lagt till en del nygjorda och datoranimerade scener som nästan, men inte riktigt, passar in. Då och då känner man att ”hmm, den där scenen var nygjord”. Lite synd, då jag tycker att en film är en film.

****

När jag nu skulle se om filmen så började jag kolla om det fanns några nättjänster som kunde erbjuda den. Givetvis var svaret nej, så jag började ladda ner den från Gratistjänsten istället. Sen mindes jag att jag för några år sen, innan jag slutade köpa eller hyra dvd-skivor, införskaffade in ett helt gäng med gamla klassiska sf-filmer. Det var sköna rullar som The Omega Man, Soylent Green, Silent Running, Logan’s Run och inte minst praktkalkonen Zardoz. Hade jag inte även köpt just THX 1138 frågade jag mig. Jag började gräva i gömmorna och allra längst in och underst i högen fanns den mycket riktigt. Jag avbröt nedladdningen och stoppade in skivan med THX 1138 i min dvd-spelare.

I det stora hela håller jag med mig själv i det jag skriver här ovan även om filmen inte direkt var en överraskning den här gången. Något som dock överraskade mig en aning var hur artsy fartsy den var, speciellt i inledningen. Vi bjuds på snabba, korta bilder, obekväm klippning. Jag antar att det skulle gestalta den förvirring som oftast rådde i huvudpersonen THX 1138:s sinne. Helt slumpmässigt dök det också upp en bild på en ödla bland några datorkablar. Detta förklaras aldrig, den var bara där.

Bitvis blir det stor humor när de kliniska miljöerna, maten man äter (det är i princip bara piller), blir alltför överdrivna. Priset tas av den onanimaskin som Robert Duvall nyttjar på kvällarna medan han tittar på nakna svarta hologram som dansar till afrikanska trummor. Japp, kvällsunderhållningen står av nån anledning svarta människor för och de kallas för hologram men är äkta människor. Ingen förklaring ges. Det är bara så det är.

Ja, förresten, vad går handlingen ut på? Jo, i framtiden lever människor i ett gigantiskt byggnadskomplex där man tillverkar robotar och äter piller för att kunna prestera och hålla sig lugn. Man tar inga egna initiativ förutom att man ska konsumera. Vi har blivit hjärntvättade konsumtionsgalna drönare med andra ord. Hmm, jag tyckte det var liiiite svårt att förstå vad man syftar på här? Är det nån sorts samhällskritik Lucas försöker ge sig på? Hmm.

Robert Duvall spelar alltså THX 1138 som bor med sin ”partner” LUH 3417 (Maggie McOmie). THX jobbar med att montera robotar. Efter jobbet går man först till kyrkan för att bikta. Här påmindes jag av scenen i Elysium när Matt Damon pratar med en myndighetsrobot. Efter bikten går man alltså hem till sin onanimaskin och sin afrikanska dansös.

THX 1138 är en märklig film. Den är fragmenterad, nästan utan handling, med lösryckta scener som inte riktigt går ihop. Förutom den plötsligt uppdykande ödlan fick vi även en slumpmässig bild på en publik som verkade titta på tennis och nån som sa ”I can feel it”. En scen som pågick i kanske tre sekunder, utan nån förklaring. Vi får även en nakenfajt, inte lika brutal som den i Eastern Promises men likväl en nakenfajt.

Ibland funkar det, ibland inte. Ett exempel på ett avsnitt som inte funkade för mig var när THX och hans ”kompis” SEN (Donald Pleasence) befinner i något sorts fängelse i ett stort vitt rum till synes utan slut. En mycket konstig sekvens. Efter ett tag går de helt enkelt iväg. Vakterna verkar inte uppfatta detta eller bry sig. Nu träffar de för övrigt även på ett av de där svarta hologrammen.

En sekvens som däremot funkade var när de tre (THX, SEN och hologrammet) först är helt ensamma i det gigantiska vita utrymmet och sen hittar en dörr. De öppnar dörren och där ute är det fullkomligt proppat med folk som skyndar sig i form av en mänsklig flod. En effektfull scen.

Den version jag såg var alltså en director’s cut av filmen och som jag noterade i min gamla text så har alltså Lucas tyvärr lagt till cgi-scener. Det är fullkomligt värdelöst, onödigt och förstör bara. Om man bortser från Lucas cgi-fasoner så innehåller filmen väldigt snyggt komponerade bilder. Här hittar ni förresten 35 vackra bilder från filmen.

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 20014:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Behövde de bikta sig efter att ha sett filmen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Tidigare har även Fiffis filmtajm skrivit om den.

To Kill a Mockingbird (1962)

Truman Capote…

decadesJag måste erkänna att jag efter min slutspurt när det gällde 2013 års filmer och att få till en topplista kände jag mig lite trött i filmhuvudet. Därför har jag på sistone mest kollat på Star Trek: Voyager och inte skrivit några filmrecensioner, därav det avbrott på några dagar efter att topplistan publicerades i söndags. Nu är det dock fredag, det är maj månad och därmed gör Christians och Henkes decennietema comeback. Den här gången är det 60-talet som ska avhandlas och jag hakar på som den vicesheriff jag är när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.

Först ut är en s.k. klassiker: To Kill a Mockingbird starring Gregory Peck från 1962. Efter att jag sett filmen och skulle betygsätta den på Filmtipset så upptäckte jag att jag redan hade satt ett betyg på den. För tio år sen! Aha. Jag kanske har skrivit om den t.o.m.? Jag sökte lite och hittade mycket riktigt min gamla recension. Så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra vad jag tyckte då med vad jag tycker nu. Så här skrev jag om To Kill a Mockingbird för tio år sen.

Det här var tydligen Gregory Pecks favorit bland de filmer han gjorde. Den handlar om advokaten Atticus Finch (Peck) som bor i Södern i 30-talets USA med sina två barn (vars mamma dött några år tidigare). Han får ett fall där han ska försvara en svart man som är anklagad för våldtäkt. Det blir inte helt lätt i och med de stämningar som råder i det fattiga samhället under Depressionen. Synen på svarta är inte den bästa, den är nog den sämsta skulle man kunna säga, och han får i princip hela byn emot sig.

En riktig bra svartvit rulle som påminde mig en del om Trasdockan (The Night of the Hunter, 1955). Även i den filmen har två barn framträdande roller, och de spelar dessutom bra, vilket inte är så vanligt. Vi får uppleva själva historien genom deras ögon. Ibland kan barn i filmer kännas helt fel. Men inte i Trasdockan eller Skuggor över Södern. I början händer till synes inte så mycket, det är inte förrän rättegången börjar som det blir riktigt intensivt, men det är inget som stör. Skådisarna gör bra insatser, inte minst Peck, och det är ett härligt svartvitt foto. Sen dyker Robert Duvall upp och gör en annorlunda insats. En del intressanta moraliska frågeställningar tas upp. När kan det vara rätt att tänja på (juridiska) regler?, är det nånsin rätt?, döm inte hunden efter håret, etc.

Jaha, jag var tydligen väldigt förtjust i filmen och jag verkar ha blivit exalterad över det svartvita fotot. Vid den här titten var inte fotot nåt jag egentligen reflekterade över. Men visst, det finns en viss mysighet i det svartvita. Speciellt förtexterna är underbara och av nån anledning lite obehagliga. Kanske de där ”voodoo-dockorna”?

Parallellerna till The Night of the Hunter håller jag med om. Detta att historien skildras ur barnens ögon. Fast just det tyckte var en sak som To Kill a Mockingbird kanske fibblade bort lite i filmens andra del. I inledningen kände jag att det var barnen som var i fokus, och det gillade jag. Jag drog även paralleller till en film som Stand By Me där, lite äldre, barn är ute på äventyr en sommar.

Jag ser att jag tyckte att det inte hände så mycket i början och det inte började hetta till förrän kring rättegången. Hmm, jag som tyckte inledningen var riktigt intressant. Jag var intresserad av familjen Finch. Den ensamstående pappan (Peck) och hans två barn, och så då mamman som gått bort när filmens berättare, Scout (Mary Badham) var två (tror jag). Nu är Scout sju (tror jag) och ska börja skolan. Hur hanterar familjen mammans bortgång? Det finns en rörande scenen när barnen (dottern Scout och sonen Jem) har gått lagt sig, ligger i sängen och pratar om mamman. Pappa Atticus Finch sitter ute på verandan och hör de två prata. Här ville jag se mer, veta mer. Men det försvann under filmens andra hälft när rättegången tar fokus.

Apropå familjen Finch så var det lite märkligt att barnen kallade sin pappa för… inte Pappa utan Atticus. Det här är säkert nåt som tas upp mer i Harper Lees roman To Kill a Mockingbird som filmen bygger på. I filmen nämns det och man gör en grej av det (känns det som) men man går aldrig på djupet med det.

Rättegångsscenerna då? Hmm, ja, det är väl inget man inte har sett förut. För tio år sen kanske jag tyckte dessa var det bästa med filmen men nu vet jag inte. De är inget dåliga, inte alls men känns lite lättviktiga och inte så dramatiska (”You can’t handle the truth!”).

Rasismen? Hmm, kanske tycker jag även detta är sånt jag sett förr och därför inte blir jätteengagerad. Hela byn är i princip mot Atticus, som tror på alla människors lika värd. Det finns en ganska rörande scen där byn är på väg att övermanna Atticus och bryta sig in i arresten där den anklagade sitter. Då dyker Atticus barn plus deras sköne kompis med tänderna upp…

En av filmens karaktärer, spelad av en ung Robert Duvall, är en viss Boo Radley. Vafan Boo Radley? Var inte det ett popband, tänker jag när jag hör namnet? Googlar… Japp, The Boo Radleys var ett britpopband som aktivt på 90-talet.

Är inte filmen lite övertydlig? Atticus är kanske fööör god. Världens bästa pappa… och världens mänskligaste och godaste advokat. Scenen när de svarta på balkongen i rättssalen reser sig upp när han lämnar rummet är kanske lite väl. Det som funkar är att han inte själv ser att de reser sig.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om filmen funkar fullt ut eller om den är övertydlig. Därför blir det ett lite lägre betyg denna gång.

Betyg 2004:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Betyg 2014:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Klassiker eller klassiskt överskattad klassiker?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tidigare har även Fiffi skrivit om filmen och Sofia om både filmen och (som sig bör) boken.

The Apostle

Titel: The Apostle
Regi: Robert Duvall
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en recension av Robert Duvalls film Aposteln som jag skrev 2006. Håll till godo och Gud vare med er.

Att säga att veteranen Robert Duvall står bakom den här filmen är inte att överdriva. Duvall producerar, regisserar, manusförfattar och spelar huvudrollen i den här rekryteringsfilmen från baptistkyrkan. Den passionerat kristna predikanten Sonny (Duvall) är ingen mammas pojke utan vänstrar nog runt med kvinnor på sina missionärsresor runt om i USA. Fast när hans fru (Farrah Fawcett) vill skiljas och lyckas få honom utesluten ur kyrkan (hans egna kyrka, god damn it!) får han verkligen frispel. Det hela slutar med att Sonny flyr fältet efter att ha smackat till fruns älskare med ett basebollträ. Sonny bygger upp en ny kyrka i en liten ort i Louisiana.

Jag tyckte det här var en fascinerande film som visar vad religion betyder för vissa människor. För min del känns det ju som det betyder alldeles för mycket. Den typ av gudsdyrkan och religiositet som det visas prov på i den här filmen kan inte vara hälsosamt i längden. För mig är det i princip likställt med en smärre psykisk sjukdom. Människorna beter sig som galna. Men ändå känns det nästan inte fel ändå, om ni förstår vad jag menar. De otroligt roliga och hysteriska gudstjänster som vi får ta del av i filmen kan man utan problem jämföra med t ex rockkonserter, fotbollsmatcher eller ravepartyn där publiken genom en form av masspsykos hamnar i transliknande tillstånd. Det som visas i filmen är bara en annan form av det. Jag tror mänskligheten helt enkelt har behov av såna upplevelser – det är bara formerna som varierar.

Sen är det så här att Robert Duvall gör en helt sjuk insats som predikanten Sonny, eller Aposteln E.F. som han kallar sig efter sin home run de la tête. Duvall gestaltar på gränsen till galenskap sin predikant som pratar med Jesus om nätterna (egentligen bara en form av självterapi) och håller väckelsemöten som är riktigt underhållande. När Duvall kommer upp i varv är han smittande rolig. Övriga skådisar spelar mer eller mindre statistroller men gör det inte dåligt på nåt sätt. Filmen utspelas på den amerikanska landsbygden och det ger en speciell stämning som är ganska skön. Det är lite lagom slött, om ni vet jag menar. Känslan i filmen får mig att tänka lite på Sling Blade som nästan kan sägas vara en syskonfilm med skillnaden att det där är Billy Bob Thornton som stått för produktion, regi, manus och huvudroll. Thornton har för övrigt en liten men ganska viktig biroll i Aposteln.

När det gäller vissa delar i filmen så undrar jag lite över filmens egna moral. Exempelvis visas när vissa personer blir frälsta (ja, det stämmer, vi får uppleva ögonblicket då de säljer sin själ till Jesus) och det känns som om filmen såg detta som en allt igenom god sak. Kändes det som. Jag såg det nästan tvärtom. Att en lite självsvag person kapitulerar och hänger sig åt Jesus och då liksom förlorar sig själv. Men jag vet inte, den moral (i det stora hela) som förespråkas i kristendomen är väl ändå ganska sund (undantag finns väl), så helt fel behöver det inte vara. Men jag har ändå svårt att förstå det här med att man ska erkänna att man är en helt hjälplös syndare, men att man med Jesus hjälp klarar sig. Ja, det finns en del att funderar över efter att ha sett filmen som jag tycker är sevärd främst pga av Duvall men även pga att hela filmen har en stämning som är vrickat skön.

4-/5

Spoiler
I filmen får den äldre svarte predikanten, C. Charles Blackwell, samt bilmeken Sam reda på att Sonny är på rymmen efter att ha (troligen) dödat en person. De båda säger inget utan hoppas att polisen inte får tag på honom. När man ser filmen känns det som om den vill säga att ett mord vägs upp av att Sonny bildar sin nya kyrka, frälser folk, är sann mot Jesus, gör goda saker. Hmmmm. Om nu inte regissör/manusförfattare Duvall tänkt att det är meningen att man ska ifrågasätta filmens moral.
Spoiler slut

%d bloggare gillar detta: