The Omen (1976)

The Omen var en film som visade sig passa mig bra. Jag älskar filmer om Gud versus Djävulen, eller snarare filmer om människor som kämpar mot djävulska demoner med sin tro på Gud som vapen. I The Omen är det den söte lille Damien som man kämpar emot.

Damien är son till den amerikanske diplomaten Robert (Gregory Peck) och hans fru Katherine (Lee Remick). Eller är han det egentligen? Katherine får dåliga vibbar, är det verkligen deras son? Robert vet förstås hur det ligger till – att deras son dog efter födelsen men byttes ut mot den föräldralöse Damien vars fattiga mor dog i barnsäng.

Robert har inget sagt till sin fru. Och visst, att få reda vad man trodde var sin son i själva verket är Antikrist, Satans son själv, kan nog vara omskakande. Men kanske läge att säga nåt ändå?

The Omen har en klassikerkänsla över sig. Jag gillar 70-talsstämningen och det möjligen sävliga tempot. Inledningens domedagskörer sätter rätt stämning direkt. Och så Damien då. Den lille skådisen Harvey Stephens är en otäck liten rackare. Jag kom att tänka på Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin. Det är nästan samma historia fast utan de övernaturliga inslagen.

Vad har vi mer? Jo, härligheter som foton som när de framkallas visar sig ha svarta streck som inte syntes i verkligheten och som förebådar ond bråd död för personen på bilden. Vi har bibeltolkningar, symbolik, förutsägelser och häftiga dödsscener (lite Final Destination-vibbar här). Med andra ord så är det både mysigt och bra.

The Omen har även ett slut som jag gillade. Det var verkligen oväntat kolsvart och inget som jag hade koll på sen tidigare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

To Kill a Mockingbird (1962)

Truman Capote…

decadesJag måste erkänna att jag efter min slutspurt när det gällde 2013 års filmer och att få till en topplista kände jag mig lite trött i filmhuvudet. Därför har jag på sistone mest kollat på Star Trek: Voyager och inte skrivit några filmrecensioner, därav det avbrott på några dagar efter att topplistan publicerades i söndags. Nu är det dock fredag, det är maj månad och därmed gör Christians och Henkes decennietema comeback. Den här gången är det 60-talet som ska avhandlas och jag hakar på som den vicesheriff jag är när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.

Först ut är en s.k. klassiker: To Kill a Mockingbird starring Gregory Peck från 1962. Efter att jag sett filmen och skulle betygsätta den på Filmtipset så upptäckte jag att jag redan hade satt ett betyg på den. För tio år sen! Aha. Jag kanske har skrivit om den t.o.m.? Jag sökte lite och hittade mycket riktigt min gamla recension. Så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra vad jag tyckte då med vad jag tycker nu. Så här skrev jag om To Kill a Mockingbird för tio år sen.

Det här var tydligen Gregory Pecks favorit bland de filmer han gjorde. Den handlar om advokaten Atticus Finch (Peck) som bor i Södern i 30-talets USA med sina två barn (vars mamma dött några år tidigare). Han får ett fall där han ska försvara en svart man som är anklagad för våldtäkt. Det blir inte helt lätt i och med de stämningar som råder i det fattiga samhället under Depressionen. Synen på svarta är inte den bästa, den är nog den sämsta skulle man kunna säga, och han får i princip hela byn emot sig.

En riktig bra svartvit rulle som påminde mig en del om Trasdockan (The Night of the Hunter, 1955). Även i den filmen har två barn framträdande roller, och de spelar dessutom bra, vilket inte är så vanligt. Vi får uppleva själva historien genom deras ögon. Ibland kan barn i filmer kännas helt fel. Men inte i Trasdockan eller Skuggor över Södern. I början händer till synes inte så mycket, det är inte förrän rättegången börjar som det blir riktigt intensivt, men det är inget som stör. Skådisarna gör bra insatser, inte minst Peck, och det är ett härligt svartvitt foto. Sen dyker Robert Duvall upp och gör en annorlunda insats. En del intressanta moraliska frågeställningar tas upp. När kan det vara rätt att tänja på (juridiska) regler?, är det nånsin rätt?, döm inte hunden efter håret, etc.

Jaha, jag var tydligen väldigt förtjust i filmen och jag verkar ha blivit exalterad över det svartvita fotot. Vid den här titten var inte fotot nåt jag egentligen reflekterade över. Men visst, det finns en viss mysighet i det svartvita. Speciellt förtexterna är underbara och av nån anledning lite obehagliga. Kanske de där ”voodoo-dockorna”?

Parallellerna till The Night of the Hunter håller jag med om. Detta att historien skildras ur barnens ögon. Fast just det tyckte var en sak som To Kill a Mockingbird kanske fibblade bort lite i filmens andra del. I inledningen kände jag att det var barnen som var i fokus, och det gillade jag. Jag drog även paralleller till en film som Stand By Me där, lite äldre, barn är ute på äventyr en sommar.

Jag ser att jag tyckte att det inte hände så mycket i början och det inte började hetta till förrän kring rättegången. Hmm, jag som tyckte inledningen var riktigt intressant. Jag var intresserad av familjen Finch. Den ensamstående pappan (Peck) och hans två barn, och så då mamman som gått bort när filmens berättare, Scout (Mary Badham) var två (tror jag). Nu är Scout sju (tror jag) och ska börja skolan. Hur hanterar familjen mammans bortgång? Det finns en rörande scenen när barnen (dottern Scout och sonen Jem) har gått lagt sig, ligger i sängen och pratar om mamman. Pappa Atticus Finch sitter ute på verandan och hör de två prata. Här ville jag se mer, veta mer. Men det försvann under filmens andra hälft när rättegången tar fokus.

Apropå familjen Finch så var det lite märkligt att barnen kallade sin pappa för… inte Pappa utan Atticus. Det här är säkert nåt som tas upp mer i Harper Lees roman To Kill a Mockingbird som filmen bygger på. I filmen nämns det och man gör en grej av det (känns det som) men man går aldrig på djupet med det.

Rättegångsscenerna då? Hmm, ja, det är väl inget man inte har sett förut. För tio år sen kanske jag tyckte dessa var det bästa med filmen men nu vet jag inte. De är inget dåliga, inte alls men känns lite lättviktiga och inte så dramatiska (”You can’t handle the truth!”).

Rasismen? Hmm, kanske tycker jag även detta är sånt jag sett förr och därför inte blir jätteengagerad. Hela byn är i princip mot Atticus, som tror på alla människors lika värd. Det finns en ganska rörande scen där byn är på väg att övermanna Atticus och bryta sig in i arresten där den anklagade sitter. Då dyker Atticus barn plus deras sköne kompis med tänderna upp…

En av filmens karaktärer, spelad av en ung Robert Duvall, är en viss Boo Radley. Vafan Boo Radley? Var inte det ett popband, tänker jag när jag hör namnet? Googlar… Japp, The Boo Radleys var ett britpopband som aktivt på 90-talet.

Är inte filmen lite övertydlig? Atticus är kanske fööör god. Världens bästa pappa… och världens mänskligaste och godaste advokat. Scenen när de svarta på balkongen i rättssalen reser sig upp när han lämnar rummet är kanske lite väl. Det som funkar är att han inte själv ser att de reser sig.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om filmen funkar fullt ut eller om den är övertydlig. Därför blir det ett lite lägre betyg denna gång.

Betyg 2004:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Betyg 2014:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Klassiker eller klassiskt överskattad klassiker?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tidigare har även Fiffi skrivit om filmen och Sofia om både filmen och (som sig bör) boken.

Roman Holiday

decadesAudreyTitel: Roman Holiday
Regi: William Wyler
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Fredag och då fortsätter decennietemat! Vi är inne på 50-talet.

Prinsessa på vift, som den heter på svenska, måste väl sägas vara en klassiker. Jag har i alla fall hört ganska mycket om den. William Wyler regisserade. Audrey Hepburn spelar prinsessan som kallar sig Anja, åtminstone för sina vänner, nyfunna sådana. Kommer hon alltså från ett rysktalande land? Eller åtminstone ett land där man talar ett slaviskt språk? Filmen är väldigt noga med att inte nämna vilket land det är. Anja är på goodwill-rundresa i Europa. Det hela går ut på att hon ska tala sig varm om europeiskt samarbete och samtidigt hälsa på, skaka hand med, så många celebriteter som möjligt. Anja stortrivs… inte. En kväll i Rom rymmer hon och drar ut på stan för att leva lite vardagsliv. Well, vardagsliv och vardagsliv. Drogad av sin läkare eftersom hon ”nedstämd” blir hon ”berusad” och hamnar efter diverse turer hemma hos journalisten Joe Bradley (Gregor Peck). Joe inser efter ett tag vem hon är och inser även att han har världens scoop i sin lägenhet, i sin säng! Vad göra?

Gregory Peck är liiiite för träig och Audrey Hepburn är bara fööööör sööööt och oskuldsfull för att min hjärna kan ta det här på allvar så att jag blir riktigt berörd. Introducing Audrey Hepburn stod det under förtexterna. Betyder det att Roman Holiday var hennes första film? Imponerande i vilket fall. Hon är som en chokladpralin med jordgubbsöverdrag och extra strössel. Det kan bli i sötaste laget. Men hon är förstås ändå ljuvlig.

Jag har insett att gamla amerikanska manliga skådisar, främst under 50-talet, inte riktigt är min grej. De är så präktiga, torra och lite tråkiga i mina ögon. Peck likaså. Fast viss charm har han kanske. Eller?

Roman Holiday tycker jag tar lite lång tid på sig att få till nån kemi mellan Anja och Joe. Sen när det väl kommer så kanske det är lite för lite, lite för sent. Jag tyckte det var för lekfullt länge. När kommer det bitterljuva undrade jag när det var 20 minuter kvar? Men visst, slutscenerna kändes en aning, det medges. Men dammskyddet var på.

En sekvens som stack ut som udda som jag inte vet om jag gillade eller ej var när Joe och Anja blivit tagna av polisen efter att ha kört vespa som tokar. Här blir plötsligt filmen en stumfilm under några minuter. Bara konstig musik och dialog utan hörbar dialog och lite hackiga rörelser. En något märkligt grepp kan jag tycka.

Annars tyckte jag scenerna när Joe och Anja dansar på båten var fina. Här kändes det som att Joe för första gången förstår att han nog håller på att falla pladask för Anja och att han aldrig kommer att gå hela vägen med sitt scoop.

Här snappade jag även upp ett annat guldkorn. När hovet inser att Anja försvunnit skickar man ett gäng ”agenter” i kostym och svarta hattar för att leta. De hittar henne på båten. Fler hattagenter kallas dit. När de anländer kan en av hattagenterna inte låta bli att vända sig om kasta blickar på de vackra kvinnorna. Han snubblar givetvis till när han har huvudet vänt åt fel håll, vilket ledarhatten ser och ger honom onda ögat. ”Skärp dig nu! Fokus på uppgiften, inte kjoltyg!”. Här kändes filmen som en fars och det blev inte mindre fars när väl hattagenterna ingriper under dansen.

Jag kan tycka att det är aningen märkligt att ingen romare känner igen Anja när hon turistar i Rom. Även om Facebook, Instagram och Twitter och än mindre Internet fanns så var hon ändå en kunglighet och med i tidningen. Annars verkar det mesta ganska likt jämfört med idag om än mindre hysteriskt.

Slutligen innehåller filmen en halvsunkig kvinnosyn. När Anja konstaterar att hon är duktig på att laga mat, tvätta och stryka kläder konstaterar hon samtidigt att ”I haven’t had the chance to do it for anyone”… Men det här var ju 50-talet, och jag gillar filmen men inte mer än att jag delar ut en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Christian och Henke? Är det en kunglig klassiker?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Även Fiffi har hittat prinsessan på vift.

The Boys from Brazil

Gregory PeckTitel: The Boys from Brazil
Regi: Franklin J. Schaffner
År: 1978
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att Movies – Noir nyligen skrev om The Boys from Brazil kommer här min gamla recension av samma film som jag skrev i augusti 2009.

Nazi-doktor Mengele (Gregory Peck) bestämmer sig för att i ett ambitiöst projekt återupprätta Tredje Riket. En ung journalist (Steve Guttenberg!) får nys om det hela när han spionerar på gamla nazister som gömmer sig i Sydamerika. Han meddelar judiske nazijägaren Lieberman (Laurence Olivier) som dock först inte tror på det hela. När mystiska dödsfall börjar äga rum förstår dock Lieberman att nånting skumt är i görningen.

Jag gillar en hel del i filmen. Vi har en topptrio med skådisar i form av Peck, Olivier och James Mason (något av en personlig favorit). Peck är nog den jag gillar mest. Han är suverän som Mengele (som nästan är som ett barn om han inte får sin vilja igenom). Olivier kändes tyvärr lite väl virrig, utan pondus, även om det säkert var tänkt så. Jag vet inte, jag tog honom inte riktigt på allvar. (Olivier är klart bättre i samtida Marathon Man.) Sen dyker det även upp en del roliga skådisar i biroller, bl a Bruno Ganz och Prunella Scales (fru Basil Fawlty). Lite kul, och annorlunda, var att det inte var nån ung hotshot som var huvudhjälten. Nu var det tre gamla gubbar istället.

Sen är det ju alltid trevligt med konspirationsfilmer som utspelas på lite olika platser i Sydamerika, USA och Europa (Storlien t ex, haha). Det förekom några riktigt roliga Sverigereferenser, bl a nämns det lilla samhället Rasbo som ska ligga 15 km utanför Uppsala (vilket stämmer!). Nåt som inte stämmer är att det ska finnas en gigantisk kraftdamm i Storlien. Sett till hantverket så känns filmen ibland lite tv-mässig, t ex när det gäller vissa bildlösningar. Jag saknade även den där känslan av det faktiskt var en riktigt otäck konspiration på gång. Det hela kändes något långsökt. Som helhet är det dock en småcharmig film som mot slutet faktiskt blir ganska spännande.

3/5

PS. Som jag skrev ovan så var slutet faktiskt ganska spännande och även lite paradoxalt då

Spoiler
ju faktiskt ”Hitler” räddar livet på juden och nazijägaren genom att låta hundarna käka upp Mengele
Spoiler slut

Marooned


Titel: Marooned
Regi: John Sturges
År: 1969
IMDb
| Filmtipset

Jag tror aldrig jag har sett en film så fylld av teknisk rappakalja som Marooned. Vi fullkomligt överöses med ointressanta dialoger mellan rymdkapseln och mission control nere i Florida. Bitvis är filmen intressant som tidsdokument. Filmen kom precis efter Apollo 11 och månlandningen. Hysterin kring detta måste ha varit fullkomlig. Filmen har många likheter med Apollo 13 och tydligen gick Jim Lovell och såg filmen med sin fru vilket gjorde att frun oroade sig extra mycket inför Jims månfärd (och den gick ju mycket riktigt åt pipsvängen, eller åtminstone själva månsvängen).

Tre astronater ska återvända till Jorden efter ett uppdrag på en rymdstation. Nåt går fel och motorn startar helt enkelt inte och de kan inte genomföra återinträdet i atmosfären utan finner sig fast i omloppsbana runt Jorden. Nere i Florida börjar arbetet med att försöka rädda dem. Eller ska man verkligen försöka rädda dem genom att skicka upp en annan raket? Hinner man det överhuvudtaget och är det kanske för farligt? Dessutom är det en orkan på väg in mot kusten. Gregory Peck är chef i Florida och han får ett par svettiga dagar. Well, ja, kanske inte jämförelse med astronauterna spelade av Richard Crenna (!), Gene Hackman (!) och James Fracsiscus.

Filmen är daterad och tråkig. Det rabblas som sagt tekniska termer in absurdum. Det för liksom inte handlingen framåt, snarare bakåt. Jag antar att tanken är att det ska vara realistiskt men nån måtta får det vara! Dessutom har vi de klassiska tyngdlöshetsscenerna där vi får se Gene Hackman hänga i en sele och röra sig i slowmotion. Japp, då har vi tyngdlöshet. Mja, eller så ser det ut som nån som hänger i en sele och rör sig långsamt helt enkelt. Haha, roligt. Det ser inte ens bra ut i 2001 som ju kom året innan.

Slutet är fantastiskt utdraget. Vi får se rymdmän som åker genom rymden i slowmo — i evighet. Amen.

2-/5

Spoiler (markera texten för att läsa)
Om ni undrar hur det gick med uppskjutning och den där orkanen. Det borde ju inte gå men då har ni inte tänkt på det där med orkanens öga. Där är det ju lugnt.
Spoiler slut

On the Beach

Titel: On the Beach (På stranden)
Regi: Stanley Kramer
År: 1959
IMDb
| Filmtipset

On the Beach är en lite annorlunda film som utspelas efter katastrofen i Australien. Jordens sista liv finns här men ett radioaktivt moln är på väg och deras dagar är räknade. En jobbig situation som de flesta har svårt att hantera. Man dricker, man försöker glömma bort vad som komma skall, man hoppas att nåt ska förändras. En nödsignal från USA får folk att tro att det kanske finns liv där. En ubåt med Gregory Peck som kapten åker dit för att undersöka.

Bitvis har man fått till en bra och något udda undergångsstämning. I Australien börjar olja och bensin ta slut. Folk cyklar, rider eller tar sig fram med häst och vagn. En känsla av att nåt är fel infinner sig och eftersom det där molnet är på väg så är det nåt som är fruktansvärt fel. Trots detta så förekommer det en del roliga scener på den lokala vin-klubben där man ondgör sig över att man inte hinner dricka upp allt fint lagrat vin. I Kalifornien dit ubåten så småningom kommer visar man upp ett snyggt och öde San Francisco.

Det är en film som är klart kritisk mot kärnvapen men främst är det ett drama om människor som försöker hitta en mening med livet, det blir ju så mycket mer uttalat när man vet att man har en begränsad tid. Peck kanske är aningen stel. Ava Gardner är bra som en kvinna som dricker för mycket. Det var även kul att se Fred Astaire i en bra och allvarlig roll. (Astaire dyker förresten upp igen om ett tag på bloggen när jag recenserar katastrofrullen The Towering Inferno aka Skyskrapan brinner.)

3/5

%d bloggare gillar detta: