To Kill a Mockingbird (1962)

Truman Capote…

decadesJag måste erkänna att jag efter min slutspurt när det gällde 2013 års filmer och att få till en topplista kände jag mig lite trött i filmhuvudet. Därför har jag på sistone mest kollat på Star Trek: Voyager och inte skrivit några filmrecensioner, därav det avbrott på några dagar efter att topplistan publicerades i söndags. Nu är det dock fredag, det är maj månad och därmed gör Christians och Henkes decennietema comeback. Den här gången är det 60-talet som ska avhandlas och jag hakar på som den vicesheriff jag är när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.

Först ut är en s.k. klassiker: To Kill a Mockingbird starring Gregory Peck från 1962. Efter att jag sett filmen och skulle betygsätta den på Filmtipset så upptäckte jag att jag redan hade satt ett betyg på den. För tio år sen! Aha. Jag kanske har skrivit om den t.o.m.? Jag sökte lite och hittade mycket riktigt min gamla recension. Så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra vad jag tyckte då med vad jag tycker nu. Så här skrev jag om To Kill a Mockingbird för tio år sen.

Det här var tydligen Gregory Pecks favorit bland de filmer han gjorde. Den handlar om advokaten Atticus Finch (Peck) som bor i Södern i 30-talets USA med sina två barn (vars mamma dött några år tidigare). Han får ett fall där han ska försvara en svart man som är anklagad för våldtäkt. Det blir inte helt lätt i och med de stämningar som råder i det fattiga samhället under Depressionen. Synen på svarta är inte den bästa, den är nog den sämsta skulle man kunna säga, och han får i princip hela byn emot sig.

En riktig bra svartvit rulle som påminde mig en del om Trasdockan (The Night of the Hunter, 1955). Även i den filmen har två barn framträdande roller, och de spelar dessutom bra, vilket inte är så vanligt. Vi får uppleva själva historien genom deras ögon. Ibland kan barn i filmer kännas helt fel. Men inte i Trasdockan eller Skuggor över Södern. I början händer till synes inte så mycket, det är inte förrän rättegången börjar som det blir riktigt intensivt, men det är inget som stör. Skådisarna gör bra insatser, inte minst Peck, och det är ett härligt svartvitt foto. Sen dyker Robert Duvall upp och gör en annorlunda insats. En del intressanta moraliska frågeställningar tas upp. När kan det vara rätt att tänja på (juridiska) regler?, är det nånsin rätt?, döm inte hunden efter håret, etc.

Jaha, jag var tydligen väldigt förtjust i filmen och jag verkar ha blivit exalterad över det svartvita fotot. Vid den här titten var inte fotot nåt jag egentligen reflekterade över. Men visst, det finns en viss mysighet i det svartvita. Speciellt förtexterna är underbara och av nån anledning lite obehagliga. Kanske de där ”voodoo-dockorna”?

Parallellerna till The Night of the Hunter håller jag med om. Detta att historien skildras ur barnens ögon. Fast just det tyckte var en sak som To Kill a Mockingbird kanske fibblade bort lite i filmens andra del. I inledningen kände jag att det var barnen som var i fokus, och det gillade jag. Jag drog även paralleller till en film som Stand By Me där, lite äldre, barn är ute på äventyr en sommar.

Jag ser att jag tyckte att det inte hände så mycket i början och det inte började hetta till förrän kring rättegången. Hmm, jag som tyckte inledningen var riktigt intressant. Jag var intresserad av familjen Finch. Den ensamstående pappan (Peck) och hans två barn, och så då mamman som gått bort när filmens berättare, Scout (Mary Badham) var två (tror jag). Nu är Scout sju (tror jag) och ska börja skolan. Hur hanterar familjen mammans bortgång? Det finns en rörande scenen när barnen (dottern Scout och sonen Jem) har gått lagt sig, ligger i sängen och pratar om mamman. Pappa Atticus Finch sitter ute på verandan och hör de två prata. Här ville jag se mer, veta mer. Men det försvann under filmens andra hälft när rättegången tar fokus.

Apropå familjen Finch så var det lite märkligt att barnen kallade sin pappa för… inte Pappa utan Atticus. Det här är säkert nåt som tas upp mer i Harper Lees roman To Kill a Mockingbird som filmen bygger på. I filmen nämns det och man gör en grej av det (känns det som) men man går aldrig på djupet med det.

Rättegångsscenerna då? Hmm, ja, det är väl inget man inte har sett förut. För tio år sen kanske jag tyckte dessa var det bästa med filmen men nu vet jag inte. De är inget dåliga, inte alls men känns lite lättviktiga och inte så dramatiska (”You can’t handle the truth!”).

Rasismen? Hmm, kanske tycker jag även detta är sånt jag sett förr och därför inte blir jätteengagerad. Hela byn är i princip mot Atticus, som tror på alla människors lika värd. Det finns en ganska rörande scen där byn är på väg att övermanna Atticus och bryta sig in i arresten där den anklagade sitter. Då dyker Atticus barn plus deras sköne kompis med tänderna upp…

En av filmens karaktärer, spelad av en ung Robert Duvall, är en viss Boo Radley. Vafan Boo Radley? Var inte det ett popband, tänker jag när jag hör namnet? Googlar… Japp, The Boo Radleys var ett britpopband som aktivt på 90-talet.

Är inte filmen lite övertydlig? Atticus är kanske fööör god. Världens bästa pappa… och världens mänskligaste och godaste advokat. Scenen när de svarta på balkongen i rättssalen reser sig upp när han lämnar rummet är kanske lite väl. Det som funkar är att han inte själv ser att de reser sig.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om filmen funkar fullt ut eller om den är övertydlig. Därför blir det ett lite lägre betyg denna gång.

Betyg 2004:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Betyg 2014:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Klassiker eller klassiskt överskattad klassiker?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tidigare har även Fiffi skrivit om filmen och Sofia om både filmen och (som sig bör) boken.

Soylent Green

Soylent GreenTitel: Soylent Green
Regi: Richard Fleischer
År: 1973
IMDb
| Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om Soylent Green så därför kommer här min recension från 2007 av denna sf-klassiker.

Charlton Heston i ännu en dystopisk sci-fi-film efter att ha varit den siste mannen på jorden. I Soylent Green spelar han en polis i ett framtida och överbefolkat (40 miljoner!) New york där en burk jordgubbssylt kostar en förmögenhet och en bit färskt kött eller grönsaker bara är att glömma. Dessutom är det stekhett då jorden drabbats av växthuseffekten (en relativt tidig ”miljöfilm” alltså). När Heston utreder ett mord kommer han en oroande hemlighet på spåren som har med storföretaget Soylent att göra. Soylent förser den hungrande befolkningen med konstgjord näringsrik mat som är tillverkad av plankton från jordens hav.

Trots att det ska vara en framtidsskildring så gillade jag 70-talskänslan i filmen, precis som i The Omega Man. Fast man har ändå lyckats med att få till en känsla av att det faktiskt är en annan tid. Det är smutsigt, alla har en sorts skumma mössor, och det är folk överallt. Jag gillade att det här inte var den typ av sf-historia där det har skett en högteknologisk utveckling. Här har det istället gått bakåt (i alla fall de flesta avseenden). T ex finns det knappt några böcker längre. Istället är det människor som har som yrke att vara en bok. Heston har t ex en bok till sin hjälp i sina utredningar, spelad av Edward G. Robinson som en gång i tiden spelade i Little Caesar (1931) och i en mängd film noirs. Robinson är skön i sin roll, 80 år och i princip döv som han var (enligt extramaterialet på dvd:n).

I Hollywoods filmer från slutet av 60- till slutet av 70-talet så kan man inte förvänta sig ett lyckligt slut eller en helt förutsägbart handling. Under den här perioden fick ju regissörer/manusförfattare friare händer, vilket gjorde att filmerna tog vändningar och var personliga på ett sätt som inte förekommer i t ex de flesta nutida remakes. Nu är kanske inte just Soylent Green ett klockrent exempel på det här, men ett hyfsat exempel i alla fall. Heston då? Nja, han passar i sin roll. Han är träig, stel och inte helt smidig. Han passar helt enkelt. Filmen som helhet är underhållande, lagom spännande och med en ganska bra konspiration. Framförallt är det känslan som är skön. Jag gillade nästan mest de där bulldozrarna som skyfflade upp hungrande upproriska demonstranter, haha.

4-/5

PS. Robinson dog för övrigt nio dagar efter att inspelningarna var klara.

Star Trek-sommar – Star Trek VI: The Undiscovered Country

Titel: Star Trek VI: The Undiscovered Country
Regissör: Nicholas Meyer
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Nu är det dags för den sista filmen med det gamla gänget från originalserien (Kirk, McCoy, Spock, Uhura, Chekov och Sulu), även om Kirk och några till faktiskt återkommer även i den sjunde filmen. Nåväl, tillbaks till filmen jag nyss sett. Detta mäktiga drama (tihi) inleds med att en av klingonernas månar, där de bedriver gruvdrift, exploderar pga en olycka. Resultatet blir att klingonernas hemplanet Kronos om 50 år kommer att vara obeboelig pga att ozonlagret kommer att försvinna.

Problemet skulle kunna åtgärdas men klingonerna satsar alla sina resurser på militären så de har inte råd att genomföra de räddningsaktioner som behövs. Detta leder till att klingonerna och Federationen (där bl a Jorden ingår) inleder fredsförhandlingar. Förhandlingsuppdraget går till den klingon-hatande James Tiberius Kirk (som inte kan förlåta klingonerna för sin sons död). Det hela går dock galet från början. När Enterprise ska eskortera den klingonska kanslern Gorkon till Jorden så beskjuts klingonernas skepp och Gorkon mördas. Enterprise och dess besättning anklagas. Kirk och McCoy blir efter en rättegång skickade till straffkolonin på isplaneten Rura Penthe, samtidigt som Spock & Co inleder en undersökning för att ta reda på vad som egentligen hände när klingonernas skepp besköts.

Det är inte svårt att dra paralleller till dagens politiska händelser med krig (can you say Irak?) och miljöproblem (can you say Kyoto-avtal?). Det gör filmen lite bättre än vad den egentligen är kanske. Om man jämför med tidigare filmer i serien så känns den här snäppet mörkare. Det är inte lika mycket humor, även om det förekommer (Spock höjer bl a sitt ena ögonbryn ett antal gånger). Man tar upp mer generella problem som är lika aktuella för vår verklighet idag, både personliga och politiska frågeställningar. Kirk t ex hatar muslim… eh, klingons och kommer till insikt att det kanske inte är en helt rationell inställning. En oväntad skådis som dök upp var Christopher Plummer. Jag gillar honom i vanliga fall, men här spelar han klingon och han passade inte riktigt i rollen. Klingons (eller klingoner som det nog heter på svenska i plural) ska vara brutala, hedervärda krigare, men Plummers karaktär känns inte riktigt som en klingon; han känns som en skådis som spelar en klingon. Dessutom envisades karaktären med att droppa Shakespeare-citat vilket blev tröttsamt i längden.

Nåt jag gillade i filmen var Kirk och McCoys vistelse på fång- och isplaneten där de bl a träffar en fånge spelad av fotomodellen Iman (som för övrigt var den sista kvinnan att kyssa karaktären Kapten Kirk vilket kan man läsa på den outsinliga informationskällan IMDb). Hela den här sekvensen kändes skönt matinéaktig. Jag tyckte även den del av filmen som fokuserade på utredningen om vad som egentligen hände när Gorkon mördades var bra. Det var en sorts detektivhistoria vilket var lite annorlunda för en Star Trek-film, och sen är ju Spock alltid sevärd. Men i slutändan så var väl filmen inget speciellt ändå. Det är en ganska seg film som flyter på utan några större toppar eller dalar. Jag tycker ändå det var en värdig avslutning för originalseriens besättning och nu ser jag fram emot att spana in filmerna med besättningen från The Next Generation (TNG). Betyget till den sjätte Star Trek-filmen blir en trea.

3/5

PS. En rolig detalj var att Worf (dvs skådisen Michael Dorn) från TNG-besättningen var med i The Undiscovered Country som Kirk och McCoys klingonska försvarsadvokat. Det ska bli intressant att se om detta refereras till i de följande filmerna. Ytterligare en skådis som oväntat dök upp var Kim Cattrall från Sex in the City. Hon spelade en vulcansk löjtant, vilket kändes lustigt (nästan bisarrt).

Star Trek-sommar – Star Trek IV: The Voyage Home

Titel: Star Trek IV: The Voyage Home
Regissör: Leonard Nimoy
År: 1986
IMDb
| Filmtipset

Då har vi kommit till del fyra i denna episka filmserie. Efter äventyren i trean är vår favoritbesättning strandsatta på Vulcan med ett trasigt klingon-skepp och dessutom efterlysta av Planetfederationen för diverse brott (bl a stöld och total förstörelse av Enterprise). De beslutar sig dock efter reparationer på skeppet att återvända till Jorden och ta sitt straff. När de väl kommer dit upptäcker de (givetvis) att hela solsystemet håller på att förintas av en mystisk prob som förgör allt i sin väg. Det visar sig så småningom att Kirk och hans besättning är Jordens enda räddning. Och hur ska Jorden räddas? Jo, genom att åka tillbaka i tiden till 1987, leta upp en knölval och sen återvända med den i bagaget. Hahaha.

Nja, tyvärr blev detta inte helt lyckat. Historien är helt enkelt för krystad och konstgjord. En stor del av filmen utspelas i ”vår tid”, dvs 1980-talets San Francisco och jag tycker inte det passar sig riktigt. Det blir töntig 80-talskomedi av det hela så om man gillar såna så kan det vara nåt att spana in. Bitvis är dock Kirk och Spock (och övriga) ganska roliga i sitt samspel med den för dem okända världen och personerna i den. Tyvärr tyckte jag den person som man träffar i San Francisco (en kvinnlig valforskare) var urtråkig och helt förstörde scenerna hon var med i. Hela hennes historia med valar som hon behandlade som människor kändes bara larvig. Hon var bara för politisk korrekt och klämkäck på nåt sätt. Och sen skulle Kirk charma henne och Spock skulle vara märklig; nja, det blev för övertydligt och larvigt.

Det som var lite kul var att andra delar av besättningen (Chekov, Uhura, Sulu) fick lite mer framträdande roller. Kul också när Chekov, med rysk brytning, frågar efter var fartygen med kärnreaktorerna finns, mitt under kalla kriget. Själv kan han inte förstå varför folk inte svarar och varför den där polisen som han frågar ser så bister ut. Roligt också när Scotty tror sig kunna prata med datorn via musen (se bild ovan). Sen är McCoy alltid en favorit med sin impulsiva och, enligt Spock, väldigt mänskliga natur. Men trots vissa roligheter så är den stora bristen att grundhistorien känns helt påhittad och fånig. Det var aldrig riktigt spännande helt enkelt. Många tycker tydligen att det här är den bästa av Star Trek-filmerna (efter tvåan, The Wrath of Khan) men jag tycker inte det känns som riktig Star Trek, snarare som Star Trek-buskis. Men, ok, betyget blir ändå knappt godkänt.

3-/5

PS. Förresten, i den här filmen säger faktiskt Kirk ”Beam me up, Scotty!”

%d bloggare gillar detta: