For the Love of Spock (2016)

29 september, 2021 3 kommentarer

I samband med att Netflix i Sverige började visa den nya (och ganska dåliga Star Trek-serien Discovery) så la man även upp ett antal ST-dokumentärer. Två har jag redan skrivit om, nämligen The Captains och The Truth Is in The Stars. Idag handlar det om den tredje som har fått titeln For the Love of Spock. Som titeln antyder är det berättelsen om den kanske mest kända ST-karaktären Mr Spock men på samma gång en biopic om Leonard Nimoy som gjorde rollfiguren till en ikon.

Inledningen är en enda lång hyllning till både Nimoy och Spock. Det blev kanske lite tradigt och övertydligt smörigt. Men så regisserades ju filmen av Leonards son Adam, som emellertid inte alls alltid stod på god fot med sin far, snarare tvärtom låter dokumentären berätta.

Jag drar en parallell till dokumentären Dick Johnson Is Dead som jag i och för sig inte har sett men känner till en del om. Jag tänker på hur det är att spela in en dokumentär om sin far när dennes liv lider mot sitt slut. Det är nog både jobbigt men samtidigt tillfredsställande. Under inspelningen av For the Love of Spock så dör Leonard men Adam har hunnit spela in en hel del material. Bl a agerar Leonard berättarröst vilket gav en extra känsla. Det märks att dokumentärens fokus har ändrats något efter Leonards bortgång. Det blir mer fokus på Leonard och hans liv, inte bara på Spock.

En sak som är bra med dokumentärer är att man kan lära sig nåt nytt. Vad lärde jag mig under titten på For the Love of Spock? Ja, t ex att Leonard sysslade med så mycket annat än att spela Spock. Han har sålt akvarier, varit glassförsäljare, salufört godisautomater, kört taxi… och spelat in ett musikalbum där bl a sången The Ballad of Bilbo Baggins förekommer.

En vetskap som överraskade mig en aning var hur pass mycket av Spocks olika egenskaper, agerande och manér var sånt som Leonard själv kom på. Det gäller t ex så vitala detaljer som the Vulcan nerve pinch, the mind meld och den klassiska handhälsningen 🖖 följt av ”Live long and prosper”.

For the Love of Spock är en helt ok dokumentär, speciellt om man är intresserad Star Trek i allmänhet och Spock/Nimoy i synnerhet. Jag uppskattar också att det är en ärlig dokumentär som inte skyr undan från vare sig Leonards problem med alkohol, Adams drogproblem eller hur det skar sig mellan far och son. Då blir ju försoningen mer värd när den väl kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Leonard Nimoy sjunger om Bilbo Baggins

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Ray Harryhausen: The Harryhausen Chronicles

13 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (eller inte) temat om Ray Harryhausen som ju inleddes i onsdags som en del av Filmspanarnas tema om Specialeffekter. Nu handlar det om mannen, myten, legenden, själv. Ja, eller åtminstone om hans arbete inom filmen med sina effekter. 1933 såg den då trettonårige Ray filmen King Kong med en stop motion-animerad gorilla och efter det visste han vad han skulle göra i livet. Jag hade tänkt skriva om båda dokumentärerna jag såg som en del av det här temat i samma inlägg men min text om den första blev längre än jag trodde så jag delar upp det i två inlägg.

****

DinoTitel: The Harryhausen Chronicles
Regi: Richard Schickel
År: 1998
IMDb | Filmtipset

The Harryhausen Chronicles är en timslång dokumentär och bland det roligaste med den är att en viss Leonard Nimoy agerar berättarröst. Japp, Mr Spock himself (live long and prosper). Till en början var det här den enda dokumentären jag hittade. Den finns att se på YouTube uppdelad på sex delar och här är en länk till min YouTube-spellista. Eftersom jag senare hittade en mer aktuell (och bättre) dokumentär så hade jag inte tänkt skriva så rackarns mycket om just den här. Men vi får se, det var den första jag såg så… Den är alltså bara 60 minuter lång och är trevlig men lättviktig. Vi får höra Harryhausen själv, hans vän SF-författaren Ray Bradbury, George Lucas, Dennis Muren (VFX-ansvarig för bl a Terminator 2 och Jurassic Park), stop motion-regissören Henry Selick (The Nightmare Before Christmas, Coraline). Alla hyllar Harryhausen, inklusive Harryhausen själv (men på ett mysigt sätt).

Harryhausen inleder med att säga att han gillar att skapa fantasi- eller drömvärldar och att dessa blir bättre om de inte känns helt verkliga. Stop motion ger just den känslan anser han. Det är en tolkning av verkligheten vi ser men det är inte för verkligt utan en fantastisk värld, en drömvärld som lockar. Ja, han har en poäng där. Det finns nåt lockande i stop motion-animering. Det är en känsla jag har svårt att sätta fingret på. Samtidigt kan det vara ett problem ibland då det bara blir en trevlig matiné istället för nåt som även berör ”på riktigt”.

Ray Bradbury, förresten. Han och Harryhausen träffades på en SF-klubb på 30-talet, gillade båda dinosaurier, bestämde sig för att aldrig växa upp och inledde en livslång vänskap. (1992 fick Harryhausen en hedersoscar för sina insatser och priset delades ut av Bradbury, efter att Tom Hanks tillkännagivit att Citizen Kane inte var världens bästa film, nej hans favorit hade alltid varit Jason and the Argonauts.) Innan andra världskriget bröt ut träffade Harryhausen och fick tips av Willis O’Brien, Rays stora idol som låg bakom animeringen av Kong. Under kriget gjorde Ray animerade instruktionsfilmer för militären för att sen efter kriget jobba tillsammans med O’Brien på en annan apfilm, nämligen Mighty Joe Young (1949) om en gorilla som fångas in för att agera nattklubbsunderhållare (japp). Harryhausen gör nästan all stop motion-animering och O’Brien vinner en specialeffekts-Oscar, men det är inga hard feelings om ni trodde det. Ray verkar vara en genuint snäll person.

När man hör alla prata om Harryhausen och filmerna så är det nästan så att jag luras att tro att det faktiskt är riktigt bra filmer. Imponerande filmer, det är det. Ta t ex skelettscenen i Jason and the Argonauts där sju skelett slåss mot 3 män. Varje skelett har fem delar som kan röra sig (huvudet, benen, armarna) och med sju skelett så blir det 35 rörelser, alltså 35 rörelser som måste göras för varje bild man ska ta (om nu alla sju skelett är med i bild). Detta gjorde att man han med 13 bilder per dag, alltså 1/2 sekunds film per dag. Det tog 4,5 månader att göra den fem minuter långa scenen. Imponerande, som sagt.

Harryhausens grej, det som han är skicklig på, är att han faktiskt får sina animationer att se rätt ut, speciellt om man jämför med en del av dagens (eller gårdagens) cgi-effekter. Nåt som hade varit intressant är om man hade fått höra mer om Harryhausens syn på dagens specialeffekter men det är inget som filmen egentligen berör (förutom hans kommentar om hur stop motion är det bästa om man ska skapa fantasifulla effekter). Nu är ju dokumentären från 1998 och världen hade kanske inte vant sig vid cgi helt och fullt även om det förstås redan förekommit i t ex The Abyss från 1989. Imorgon skriver jag om den andra dokumentären jag såg och då blir det mer om hur arbetet med och synen på specialeffekter har ändrats och utvecklats genom åren.

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Filed under Betyg 2, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek (2009)

29 juli, 2012 12 kommentarer

Titel: Star Trek
Regissör: J.J. Abrams
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Det här skulle ha varit det sista inlägget om Star Trek men senare idag kommer det ett sista litet bonusinlägg om det bästa med Star Trek: The Next Generation.

Om ni inte fattat det än så är jag Star Trek-fan. Kanske inte en djupnörd, men jag har definitivt koll. Det bästa med Star Trek har alltid varit tv-serierna. Främst är det väl originalserien och The Next Generation som jag gillar mest. Tv-serie-formatet bjuder på något helt annat jämfört med än en långfilm. Tv-avsnitten rullar på och du lär känna karaktärerna mer och mer, lär känna deras egenheter och hur de agerar med andra. Det blir en helt annan familjär känsla än när allt ska krympas ihop till en endast två timmar lång, helst actionpackad, film. En stor del av Star Trek är enligt mig också att fokus är på mystiska fenomen, utforskande, politik och inte så mycket på hjälte versus skurk och skjuta, skjuta, skjuta laserpistol.

Med det här ovan sagt så blev omstarten av Star Trek kanske inte helt oväntat något av en besvikelse, trots den hajp som ändå förekommit (Fredrik Strage i DN gav den t ex en fyra). Men, men, jag ska väl inte klaga alltför mycket ändå. Rollbesättningen är bra, främst Kirk och Spock som också är huvudpersoner i orginalserien men då tillsammans med Bones. Här är Bones roll rejält nedklippt och han framstår som en bifigur, vilket inte är så konstigt då man helt enkelt valt att fokusera på Kirk och Spock. Men Karl Urban gör en hyfsad insats när han i princip spelar DeForest Kelley som gjorde Bones i originalserien. Bäst tycker jag nog Zachary Quinto som Spock är men det kan bero på att Spock är min favoritkaraktär från Star Trek.

Scenografin i filmen är till stora delar klockren. Kommandobryggan på Enterprise är t ex väldigt snygg och stilren. Skurkskeppet kändes dock mest förvirrande, tyvärr. Man fick liksom aldrig nån överblick över det. Förvirrande är också själva historien i filmen, förvirrande men samtidigt ganska ordinär. Tempot är uppskruvat till max, kanske för att hinna med den back-story om Kirk och Spock som filmen inleds med. Skurken (faktiskt spelad av Eric Bana), en romulan med tribaltatueringar är inte speciellt cool, han heller. Mja, till slut blir det godkänt ändå. Star Trek-känslan från tv-serien är (givetvis) till stora delar borta och ersatt med modern, fräsch, men ganska platt rymdactionkänsla.

3/5

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VII: Generations

25 juli, 2012 3 kommentarer

Titel: Star Trek VII: Generations
Regissör: David Carson
År: 1994
IMDb | Filmtipset

I den här den sjunde installationen av Star Trek-filmer var det dags för den nya besättningen från tv-serien The Next Generation att ta över. Dock är Chekov, Scotty och inte minst Kirk från originalbesättningen med också. De två förstnämnda är bara med som hastigast i början medan Kirk spelar en viktig roll i filmen. Det hela börjar med att ett nytt Enterprise-skepp ska invigas och med på jungfrufärden är just Kirk, Scotty och Chekov. Men den trevliga tillställningen slutar i tragedi när man tvingas hjälpa några skepp som fastnat i ett mystiskt energiband och Kirk försvinner under räddningsaktionen och tros vara död.

Nu hoppar vi 70 år framåt i tiden där vi i en typiskt Star Trek-töntig hologramscen får stifta bekantskap med TNG-besättningen: Kapten Picard, Riker, Data, Geordi, Worf, Deanna Troi och Dr Crusher. Denna fåniga men ändå roliga inledning följs av att Picard får ett sorgligt besked från Jorden samtidigt som Data beslutar sig för att testa sitt känslochip för att på vis lyckas i sin strävan att bli mer mänsklig.

Efter denna inledning där de nya karaktärerna snabbt presenterats räddar Enterprise (version D) överlevande från en rymdstation, bl a den mystiske Dr Soran (roligt nog spelad av O Lucky Man!-favoriten Malcolm McDowell) som visar sig vara ondskefull och ha en förrädisk plan som innefattar förintelse av planeter. Sorans mål är att ta sig in i Nexus, en märklig drömlik fantasivärld där alla ens önskningar är uppfyllda. Picard & Co måste givetvis stoppa den hänsynslöse Soran och får oväntad hjälp från en kapten från det förflutna som tros vara död…

Ja, efter sex filmer med originalbesättningen kändes det att det var dags för TNG att kliva in och dominera. Främst är det Patrick Stewart som Kapten Picard som ger extra tyngd. Han är en klart bättre skådis än William Shatner (som ändå klarat sig rätt bra på ren charm). Sen är det i och för sig vissa av de nya skådisarna som inte är speciellt bra. Jag har väl främst problem med Marina Sitris som spelar Picards empatiska rådgivare Deanna Troi. Worf däremot är en favorit, liksom Brent Spiner som Data (som här är riktigt obehaglig när han får känslochipet insatt och inte kan sluta skämta och skratta när han fattat vad humor handlar om).

Själva historien är ok. Det är matinéstil och mysigt. Effekterna är riktigt snygga, bl a en bra gjord kraschlandning med Enterprise. Sen gillade jag också scenerna mot slutet när Picard har sin slutuppgörelse med Soran på en stekhet klippig planet under en klarblå himmel. McDowell gör sin roll så bra som man kan kräva. Han är en skurk som förekommer rätt ofta i amerikanska filmer: vältalig (med brittisk engelska förstås), välutbildad och fullkomligt galen. Filmen är alltså godkänd men det hettar aldrig till och blir riktigt spännande. Ändå är det ju alltid kul med mystiska dimensioner, tidsresor och dylika saker så det blir en klockren trea.

Givetvis är några klingons (klingon-honor främst) med också. De har nåt fuffens ihop med skurken Soran och är riktigt roliga i några ganska märkliga scener där de kommenterar mänskliga kvinnors utseende.

3/5

PS. När jag såg Paul Haggis Crash så kände jag igen en av skådisarna. Hon spelade iranierns fru och var bara med i några scener. Det tog väl några sekunder innan jag kom på att det var Marina Sitris som i Star Trek spelar Deanna Troi. Och i Crash funkade hon faktiskt bättre.

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VI: The Undiscovered Country

24 juli, 2012 2 kommentarer

Titel: Star Trek VI: The Undiscovered Country
Regissör: Nicholas Meyer
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Nu är det dags för den sista filmen med det gamla gänget från originalserien (Kirk, McCoy, Spock, Uhura, Chekov och Sulu), även om Kirk och några till faktiskt återkommer även i den sjunde filmen. Nåväl, tillbaks till filmen jag nyss sett. Detta mäktiga drama (tihi) inleds med att en av klingonernas månar, där de bedriver gruvdrift, exploderar pga en olycka. Resultatet blir att klingonernas hemplanet Kronos om 50 år kommer att vara obeboelig pga att ozonlagret kommer att försvinna.

Problemet skulle kunna åtgärdas men klingonerna satsar alla sina resurser på militären så de har inte råd att genomföra de räddningsaktioner som behövs. Detta leder till att klingonerna och Federationen (där bl a Jorden ingår) inleder fredsförhandlingar. Förhandlingsuppdraget går till den klingon-hatande James Tiberius Kirk (som inte kan förlåta klingonerna för sin sons död). Det hela går dock galet från början. När Enterprise ska eskortera den klingonska kanslern Gorkon till Jorden så beskjuts klingonernas skepp och Gorkon mördas. Enterprise och dess besättning anklagas. Kirk och McCoy blir efter en rättegång skickade till straffkolonin på isplaneten Rura Penthe, samtidigt som Spock & Co inleder en undersökning för att ta reda på vad som egentligen hände när klingonernas skepp besköts.

Det är inte svårt att dra paralleller till dagens politiska händelser med krig (can you say Irak?) och miljöproblem (can you say Kyoto-avtal?). Det gör filmen lite bättre än vad den egentligen är kanske. Om man jämför med tidigare filmer i serien så känns den här snäppet mörkare. Det är inte lika mycket humor, även om det förekommer (Spock höjer bl a sitt ena ögonbryn ett antal gånger). Man tar upp mer generella problem som är lika aktuella för vår verklighet idag, både personliga och politiska frågeställningar. Kirk t ex hatar muslim… eh, klingons och kommer till insikt att det kanske inte är en helt rationell inställning. En oväntad skådis som dök upp var Christopher Plummer. Jag gillar honom i vanliga fall, men här spelar han klingon och han passade inte riktigt i rollen. Klingons (eller klingoner som det nog heter på svenska i plural) ska vara brutala, hedervärda krigare, men Plummers karaktär känns inte riktigt som en klingon; han känns som en skådis som spelar en klingon. Dessutom envisades karaktären med att droppa Shakespeare-citat vilket blev tröttsamt i längden.

Nåt jag gillade i filmen var Kirk och McCoys vistelse på fång- och isplaneten där de bl a träffar en fånge spelad av fotomodellen Iman (som för övrigt var den sista kvinnan att kyssa karaktären Kapten Kirk vilket kan man läsa på den outsinliga informationskällan IMDb). Hela den här sekvensen kändes skönt matinéaktig. Jag tyckte även den del av filmen som fokuserade på utredningen om vad som egentligen hände när Gorkon mördades var bra. Det var en sorts detektivhistoria vilket var lite annorlunda för en Star Trek-film, och sen är ju Spock alltid sevärd. Men i slutändan så var väl filmen inget speciellt ändå. Det är en ganska seg film som flyter på utan några större toppar eller dalar. Jag tycker ändå det var en värdig avslutning för originalseriens besättning och nu ser jag fram emot att spana in filmerna med besättningen från The Next Generation (TNG). Betyget till den sjätte Star Trek-filmen blir en trea.

3/5

PS. En rolig detalj var att Worf (dvs skådisen Michael Dorn) från TNG-besättningen var med i The Undiscovered Country som Kirk och McCoys klingonska försvarsadvokat. Det ska bli intressant att se om detta refereras till i de följande filmerna. Ytterligare en skådis som oväntat dök upp var Kim Cattrall från Sex in the City. Hon spelade en vulcansk löjtant, vilket kändes lustigt (nästan bisarrt).

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek V: The Final Frontier

23 juli, 2012 6 kommentarer

Titel: Star Trek V: The Final Frontier
Regissör: William Shatner
År: 1989
IMDb | Filmtipset

Tjoho! Då är jag tillbaka efter semester med ytterligare en recension av en  Star Trek-film och denna gång är det Kapten Kirk himself som regisserar. Jag vet att ni har väntat. 😉

I denna den femte långfilmen om våra warp-flygande vänner blir Enterprise besättning avbrutna under en av sina få semestrar (eller ”shore leave” som man kallar det). En vulcan, Sybok, som blivit känslosam har nämligen lett ett uppror på en planet och där tagit gisslan, däribland en människa, en vulcan och en romulan. Kirk kallas dit för att lösa situationen, vilket var precis vad Sybok hoppades på eftersom han vill stjäla ett stjärnskepp som han behöver för att resa till planeten som enligt Sybok ska vara Edens lustgård, gudars boning, paradiset.

En sak jag noterade direkt i den här filmen var fotot som bitvis var riktigt snyggt. När eftertexterna rullade fick jag förklaringen då jag såg att det var Andrew Laszlo som var ansvarig filmfotograf (Laszlo har fotat t ex First Blood tidigare). Nu kanske Laszlos teknik mest kom till sin rätt i de utomhusscenerna, i vackra ökenlandskap, som förekommer i filmen. När det handlade om lite mer vanliga Star Trek-miljöer och scener med rymdskepp så var det faktiskt sämre än vanligt. Detta gällde även effekter, explosioner och dylikt. Det var riktigt dåligt faktiskt, speciellt om man jämför med t ex The Search for Spock som hade riktigt snygga och genomarbetade effekter.

Själva historien var ok. Det är matinéaktigt och småtöntigt. Som vanligt är det samspelet mellan McCoy, Kirk och Spock som driver filmen framåt. Det är alltid kul när McCoy och Spock gnabbas och McCoy t ex anklagar Spock för att inte vara riktigt mänsklig och Spock svarar lugnt ”Why, thank you!”. Visst, det är torr och töntig humor, och man bör nog ha kännedom om Star Trek och karaktärerna för att uppskatta filmen. Vissa scener är ganska dåliga, rentav pinsamma. Det är William Shatner själv som har fått regissera filmen och ibland märker man att han inte är nån större regissör. Tempot, tonen, känslan, det mesta, känns ibland helt fel, och det blir pinsamt. Värst var det när Uhura skulle dansa på en sanddyn för avleda uppmärksamheten under ett överfall. Då var det nästan så kudden åkte fram för att slippa se eländet.

Delar av miljöerna känns plagierade från andra filmer: i början befinner vi oss på en stökig bar med märkliga danserskor i en ökenstad, och det har vi sett förut. Handlingen är bitvis lite hoppig och man har klippt ganska dåligt vilket medför att det känns som om vissa scener saknas. Skurken i filmen är relativt tråkig, men några klingons fanns också med vilket höjde stämningen lite (alltid kul med lite klingon: Qapla’!). Nja, som helhet en ganska blek historia men det finns ändå några ljusglimtar, främst i form av sköna enradare från Spock. Sen är det ju en Star Trek-film och nu när jag har kommit in min retrospektiv med dessa filmer så är liksom varje film rolig att se trots uppenbara brister. Det här var nog ändå den näst sämsta av de filmer jag sett hittills (sämst är den första).

3-/5

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek IV: The Voyage Home

15 juli, 2012 4 kommentarer

Titel: Star Trek IV: The Voyage Home
Regissör: Leonard Nimoy
År: 1986
IMDb | Filmtipset

Då har vi kommit till del fyra i denna episka filmserie. Efter äventyren i trean är vår favoritbesättning strandsatta på Vulcan med ett trasigt klingon-skepp och dessutom efterlysta av Planetfederationen för diverse brott (bl a stöld och total förstörelse av Enterprise). De beslutar sig dock efter reparationer på skeppet att återvända till Jorden och ta sitt straff. När de väl kommer dit upptäcker de (givetvis) att hela solsystemet håller på att förintas av en mystisk prob som förgör allt i sin väg. Det visar sig så småningom att Kirk och hans besättning är Jordens enda räddning. Och hur ska Jorden räddas? Jo, genom att åka tillbaka i tiden till 1987, leta upp en knölval och sen återvända med den i bagaget. Hahaha.

Nja, tyvärr blev detta inte helt lyckat. Historien är helt enkelt för krystad och konstgjord. En stor del av filmen utspelas i ”vår tid”, dvs 1980-talets San Francisco och jag tycker inte det passar sig riktigt. Det blir töntig 80-talskomedi av det hela så om man gillar såna så kan det vara nåt att spana in. Bitvis är dock Kirk och Spock (och övriga) ganska roliga i sitt samspel med den för dem okända världen och personerna i den. Tyvärr tyckte jag den person som man träffar i San Francisco (en kvinnlig valforskare) var urtråkig och helt förstörde scenerna hon var med i. Hela hennes historia med valar som hon behandlade som människor kändes bara larvig. Hon var bara för politisk korrekt och klämkäck på nåt sätt. Och sen skulle Kirk charma henne och Spock skulle vara märklig; nja, det blev för övertydligt och larvigt.

Det som var lite kul var att andra delar av besättningen (Chekov, Uhura, Sulu) fick lite mer framträdande roller. Kul också när Chekov, med rysk brytning, frågar efter var fartygen med kärnreaktorerna finns, mitt under kalla kriget. Själv kan han inte förstå varför folk inte svarar och varför den där polisen som han frågar ser så bister ut. Roligt också när Scotty tror sig kunna prata med datorn via musen (se bild ovan). Sen är McCoy alltid en favorit med sin impulsiva och, enligt Spock, väldigt mänskliga natur. Men trots vissa roligheter så är den stora bristen att grundhistorien känns helt påhittad och fånig. Det var aldrig riktigt spännande helt enkelt. Många tycker tydligen att det här är den bästa av Star Trek-filmerna (efter tvåan, The Wrath of Khan) men jag tycker inte det känns som riktig Star Trek, snarare som Star Trek-buskis. Men, ok, betyget blir ändå knappt godkänt.

3-/5

PS. Förresten, i den här filmen säger faktiskt Kirk ”Beam me up, Scotty!”

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek III: The Search for Spock

14 juli, 2012 4 kommentarer

Titel: Star Trek III: The Search for Spock
Regissör: Leonard Nimoy
År: 1984
IMDb | Filmtipset

Den tredje filmen om Enterprise tappra besättning tar vid direkt där tvåan slutade. Spock är död, Dr McCoy lider av personlighetsstörningar, Enterprise ligger i reparationsdocka och Kirk får besök av Spocks far Sarek (precis som den lappländska nationalparken). Sarek säger att Spocks kropp skulle ha förts till Vulcan för att där återförenas med Spocks livsande som tydligen går att lagra i nån annans hjärna (gissa vems?). Följden blir att Kirk & Co blir tvungna att stjäla Enterprise och åka med warp-hastighet till den konstgjorda planeten Genesis (skapad i förra filmen i det mystiska Genesis-projektet) där Spocks kropp finns kvar. På väg dit är givetvis också ett gäng blodtörstiga Klingons som fått nys om det potentiellt destruktiva Genesis-”vapnet”.

Hurra! Det här kändes äntligen som Star Trek på riktigt. Här är känslan från tv-serierna tillbaka, och då talar jag främst om originalserien och The Next Generation. Det är mystiska fenomen, det är vulcanska riter, det är lagom torr humor och dessutom är det mot slutet ganska känslosamt när det ska avgöras om Spock kommer tillbaka eller ej. Av de tre filmer jag har sett hittills så är det här den som bäst lyckas träffa rätt ton tycker jag. Det känns som ett mycket bra och lite förlängt tv-avsnitt som ändå inte är för långt. Det är väl en balansgång det där. När man gör en film så måste det kanske vara lite annorlunda jämfört med tv-serien; lite större, lite maffigare, och en historia som håller i nästan två timmar. Det kan bli fel, antingen förlorar man känslan från tv-serien så det blir nåt helt annat, eller så blir det för torrt och tråkigt beroende på att man försökt göra ett långt tv-avsnitt.

Hur som helst, här har man träffat helt rätt tycker jag och filmen flyter på i ett lagom matiné-tempo. Lite kul var också att jag kände igen Christpher Lloyd, doktorn från Tillbaka till framtiden-filmerna, trots att han var dold under några lager av klingon-smink. Sen måste jag även säga att effekterna var förvånansvärt snygga. Allt från rymdskepp och explosioner till planeter var riktigt bra gjort. Som brasklapp får jag väl ändå säga att man nog måste vara något av ett Star Trek-fan för att gilla det här fullt ut (annars är det nog som en lite halvdan matinéfilm skulle jag tro). Det finns ett visst inslag av nörderi här känner jag. Men, men, från mig blir det i alla fall en svag fyra. Speciellt är slutet faktiskt stämningsfullt och man känner för både McCoy och Spock här. Ändå känner jag hela tiden att det balanserar lite på en knivsegg mellan bra på riktigt och larvigt, men det klarar sig, hehe.

4-/5

Filed under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek II: The Wrath of Khan

13 juli, 2012 4 kommentarer

Titel: Star Trek II: The Wrath of Khan
Regissör: Nicholas Meyer
År: 1982
IMDb | Filmtipset

I den andra Star Trek-filmen, och kanske den mest kända, hamnar ett hemligt, och potentiellt livsfarligt, forskningsprojekt i händerna på den ondskefulle superskurken Khan. Kirk & Co kommer givetvis till undsättning för att korsa Khans planer och därmed rädda universum. Till saken hör också att Kirk och Khan ca 15 år tidigare drabbat samman, vilket slutade med att Kirk strandsatte Khan och hans skurkar på en öde planet. Khan är minst sagt arg. Muhahaha.

Japp, det här var bättre. Det är ett högre tempo, lite mer humor, och dessutom en ganska charmig skurk skönt spelad av Ricardo Montalban. Den är underhållande mest hela tiden, och känns väldigt matinéaktig, i positiv bemärkelse. Spock är som vanligt bäst: så logisk hela tiden, men hans människoblod lyser igenom trots att han försöker undvika det till varje pris. Spock har även ett underbart sätt att lyfta ena ögonbrynet som tecken på att han är otroligt exalterad eller överraskad av något.

Filmen känns mer som en vanlig äventyrsfilm än Star Trek. Egentligen är ju grejen att det ska vara lite nördigt vetenskapligt, mystiska fenomen och inte så mycket vanlig action. Det funkar kanske bäst i form av ett kortare tv-avsnitt, och i åtminstone den första filmen misslyckas man helt med detta. I den andra har man gjort mer av ett vanligt matinéäventyr och det funkar bättre. Jag saknar kanske lite av de vetenskapliga mystiska fenomenen som jag tycker hör till. En kombination av de bägge ingredienserna är kanske bäst.

Om man är något av en Star Trek-nörd så noterar man givetvis vad Spock gör i slutet innan han ska försöka få i gång warpdriften. Han gör något med Dr McCoy, vilket får betydelse för den tredje filmen i serien som har undertiteln The Search for Spock. Mmm, ja, slutet är intressant och det är upplagt för en spännande fortsättning i nästa del alltså. Nåväl, det blir godkänt till del 2 i den här serien med fantastiskt kultiga filmer.

3/5

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek: The Motion Picture

12 juli, 2012 2 kommentarer

Titel: Star Trek: The Motion Picture (Star Trek)
Regissör: Robert Wise
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Denna den första filmen inleds med att ett gigantiskt och mystiskt moln närmar sig Jorden. På vägen dit hinner molnet förinta tre klingonskepp samt en rymdstation. Läget börjar bli kritiskt. Kapten Kirk som egentligen har ”gått i land” efter sitt femårsuppdrag att utforska nya världar och resa dit ingen man rest, samlar sin gamla besättning på Enterprise för att med warphastighet bege sig mot molnet. Även Spock ansluter efter att ha misslyckats med att bli ett med logiken på Vulcan. Det visar sig att molnet styrs av en mystisk varelse kallad V’Ger.

Haha, ja, jag kan inte låta bli att tycka att Star Trek är kult. Tyvärr är den här filmen även ganska kass och i stora delar misslyckad och ett sömnpiller. Regissören Robert Wise (som gjort kanonfilmer som The Day the Earth Stood Still och The Haunting) har kanske försökt efterlikna 2001 med ett långsamt tempo och storslagna scener, men det som funkar i Kubricks rymdepos blir här bara löjligt och tråkigt. Scenerna när Kirk och Scotty inspekterar sitt kära Enterprise innan avresan pågår i en evighet och är fullständigt onödiga.

Egentligen händer ingenting förrän den sista kvarten. Innan dess sker inget av intresse och det sker dessutom i snigeltempo. Färden in i molnet som man ska tycka är förunderlig och vacker är ett sömnpiller och hade funkat bäst med dubbel hastighet på videon. Det lustiga är att 2001 med samma långsamma tempo istället blir magisk och hypnotisk. Well, mot slutet bättrar det hela på sig en aning. Själva upplösningen och förklaringen till molnet är rolig. Om man kan sin Star Trek är det dessutom intressant att spekulera om huruvida vi  såg födelsen av Borg i slutet.

Kul är också samspelet mellan Kirk, Spock och Dr McCoy. Spock som med sin logik retar gallfeber på den hetlevrade och väldigt mänskliga McCoy, och så Kirk som en sorts medlare mitt emellan. Jag gillade också den kvinnliga löjtanten Ilja som spelas av en f.d. Fröken Indien (Persis Khambatta). Hon får halva filmen spela en sorts robotlik android, och hon gör det lustigt på ett bradåligt sätt. När det gäller filmen som helhet har man dock misslyckats helt med att hitta rätt stämning och tempo. Den är alldeles för långdragen och hade kunnat klippas ned med en halvtimme.

2/5

Filed under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: