Doomsday (2008)

25 juni, 2018 2 kommentarer

I väntan på att jag ska bli klar med min text om Den blomstertid nu kommer så skickar jag ut en gammal recension av den allra första filmen jag såg när jag var betatestare (klicka på länken för att ta del av resultatet av min betatestning) av den numera avsomnade filmtjänsten Voddler. Texten om Doomsday skrevs i oktober 2009.

Doomsday är en helt annorlunda film jämfört med Neil Marshalls Instängd, som var en liten skräckpärla som jag gillade. I Doomsday sparas det inte på krutet och den krypande stämningen lyser med sin frånvaro. Det är action, action, action. Under de första minuterna har både armar, huvuden (ja, om jag minns rätt?) och ben med våld avlägsnats från sina kroppar.

För min del är alltid apokalyps-sci-fi en bra förutsättning för en film. Det garanterar nästan alltid ett godkänt betyg. Så själva idén med farsoten och det isolerade Skottland tilltalar mig. Nu var dock vissa saker lite väl klyschiga vilket drar ner betyget en del. Jag tänker t ex på hur Skottland har delats upp i ett vilt Mad Max-samhälle och ett aningen mer lugnt ”riddarsamhälle” där det är beige-färgade tygkläder och pilbåge som gäller istället för krigsmålning, spikklubba och läder. För övrigt så haglar Mad Max-referenserna och filmen känns inte originell överhuvudtaget, vilket Instängd faktiskt gjorde.

Det som ändå gör filmen sevärd är att man, som sagt, inte spar på krutet någonstans. Folk dör till höger och vänster, i snabb takt, och ingen går riktigt säker. Huvuden krossas, blodet sprutar, folk grillas levande, och det blir bitvis splatterroligt – vilket jag aldrig brukar tycka är speciellt roligt, men den här gången gjorde jag det. Till slut vill jag säga att jag gillade Bob Hoskins (han gav lite välbehövlig tyngd åt filmen) samt att ”ögat” var lite fånigt och inte kändes speciellt lättarbetat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Action, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Britannia Hospital (1982)

15 september, 2017 Lämna en kommentar

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Den tredje och sista filmen kom ut 1982 och heter Britannia Hospital. Texten skrevs i februari 2004.

Detta är Lindsay Andersons tredje film i den inofficiella trilogin om det engelska samhället, där Malcolm McDowell återigen har en av rollerna. Efter att ha avhandlat bl a skolsystemet och arbetsliv/karriär i de tidigare filmerna har nu turen kommit till sjukvården.

Sjukhuset Britannia Hospital har stora problem. Demonstranter har samlats utanför sjukhuset, läkarna är ovilliga att arbeta och kökspersonalen strejkar. Det klagas på att de privilegierade och rika får specialbeställd frukost med anklever levererad till sin del av sjukhuset medan läkarna knappt opererar vanligt folk som behöver det. Samtidigt ska en ny avdelning invigas av Drottningen. Chef för denna avdelning där märkliga experiment sker är professor Millar som faktiskt är med i O Lucky Man! också. I den filmen är han chef för det forskningsinstitut som Mick Travis (McDowell) lyckas fly ifrån. Även i Brittiska sjukan hamnar Travis i händerna på denne professor med storhetsvansinne.

Trots att jag tyckte att Brittiska sjukan var sämre än sina föregångare var det ändå roligt att se den. Vad är sämre? Ja, på nåt sätt känns den inte lika stark i de bisarra situationer som ändå uppstår i filmen. Den känns lite övertydlig. Främst då karikatyren professor Millar som ändå är ganska komisk i sin galenskap. Hans experiment och hela hans uppträdande känns lite löjligt, och jag tror tanken var att det skulle kännas läskigt snarare. Sen har Malcolm McDowell en ganska liten och nedtonad roll. I O Lucky Man! är det han som utgör fokus och är den röda tråden. Här känns det som han har blivit inskriven i filmen bara för att han ska vara med. Lite synd eftersom han i både If…. och O Lucky Man! bidrog till den speciella stämning som finns i dessa filmerna. Det öde som han råkar ut för i Brittiska sjukan är…. ja, smått bisarrt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag kan inte låta bli att bifoga denna bild från filmen och samtidigt fråga vem det är till höger i bilden? Ja, visst är det han och han är alltså med i denna brittiska prettofilm. Härligt!

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , ,

O Lucky Man! (1973)

13 september, 2017 Lämna en kommentar

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Den andra filmen är O Lucky Man! från 1973. Texten skrevs i februari 2004.

Lindsay Anderson och Malcolm McDowells andra film ihop efter If…. (1968). Efter att ha sett If…. precis innan inser jag att det egentligen inte är en uppföljare i vanlig mening. Även om huvudpersonen Mick Travis har samma namn som i If…. så känns det inte som en fortsättning (tilläggas kan att Travis blev Travers i If…. vilket tydligen var ett misstag).

I O Lucky Man! är huvudpersonen Travis i början av filmen lärling för att bli kaffeförsäljare för Imperial Coffee. Efter att Imperials toppförsäljare hoppat av får Travis uppdraget att täcka, det tydligen viktiga, nordöstra England. Detta blir början på en märklig odyssé genom England för vår ”hjälte”. Travis hamnar på alla möjliga bisarra ställen: strippklubbar, hemliga militärfabriker, skumma forskningscentrum, etc.

Det är andra gången jag ser filmen på ungefär ett år och det är bara att konstatera att det är en helt unik film som är smått bisarr men med en skön känsla. Den innehåller en hel del svidande kritik mot dagens samhälle. Inte mycket har ändrats sen 70-talet (min kommentar: jo, det har det i  många avseenden men inte alla). McDowell är perfekt som Travis och snobbigt läskig på nåt sätt. Mängder av personer passerar revy och många skådisar spelar flera roller. Kul är att en ung Helen Mirren syns i en framträdande roll.

Emellanåt får vi se liveframträdanden av Alan Price (tydligen från gruppen The Animals) som specialskrivit musiken i filmen. ”Poor People” var en riktigt skön poplåt (min kommentar: med en tankeväckande text). Dessa musikinslag passar av nån anledning perfekt in i filmen. Jag vet att en del irriterar sig på dem men jag tyckte de var sköna. Många skådisar från If…. syns också här, liksom Philip Stone som även figurerar i Kubricks A Clockwork Orange, Barry Lyndon och The Shining (Delbert Grady, den gamle yxhuggande vaktmästaren). Filmen är lite av en utmaning då den är lång och har en ganska spretig handling men är klart sevärd!

Nu återstår bara Brittiska sjukan (Britannia Hospital, 1982) så är Anderson/McDowells filmtrilogi fullbordad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
I If…. ledde Travis ett väpnat uppror på en internatskola men man fick aldrig se upplösningen på det hela eller överhuvudtaget veta vad som egentligen hände. I O Lucky Man! berörs inte detta alls, förutom möjligtvis vid ett förhör efter att Travis blivit gripen på förbjudet område. Eller? Är det nån som minns det där förhöret? Nämner de inte ett skoluppror då?
</spoiler>

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

If…. (1968)

11 september, 2017 4 kommentarer

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Först ut är If…. från 1968. Texten skrevs i februari 2004.

If…. ingår i en serie av tre filmer av regissören Lindsay Anderson där vi får följa rollfiguren Mick Travis i olika perioder av hans liv. Travis spelas i alla tre filmer av Malcolm McDowell (A Clockwork Orange). De två övriga filmerna är O Lucky Man! (1973) och Brittiska sjukan (Britannia Hospital, 1982). I den här första delen är det det engelska utbildningssystemet som avhandlas och vi möter Mick Travis som student på en internatskola för pojkar. Här förekommer inte bara pennalism utan den är organiserad in i minsta detalj. Travis och några till är ganska less på det hela.

Det som jag tycker utmärker If…. är de smått surrealistiska inslagen som ger filmen en märklig overklighetskänsla. Just dessa inslag tycker jag är de bästa. Det finns bl a några sköna scener där Travis och en studentpolare lämnar skolan, stjäl en motorcykel, åker ut på landet och hamnar slutligen på ett kafé där de träffar en tjej som också vill åka lite motorcykel. Kanske inte surrealism direkt men en annorlunda sekvens som stack ut. Precis som Czechflash (min kommentar: aka Movies – Noir!) la jag märke till att själva upproret i slutet avhandlades väldigt snabbt. Det var nog inte tänkt att vara spännande på ett vanligt thrillersätt. Det kändes nästan som parodi à la Monty Python tyckte jag.

När det gäller Ondskan (min kommentar: jämförelser gjordes mellan filmerna eftersom Ondskan var aktuell när texten skrevs) så vet jag inte om den filmen lånat så mycket från just If….. Ok, temat är ju likartat men filmen Ondskan bygger ju på Jan Guillous självbiografiska roman (som alla vet förstås). Pennalism är en universell företeelse.

<spoiler>
En scen som jag skrattade åt var när prästen plötsligt dök upp ur den stora ”byrålådan” inne hos rektorn för att pojkarna skulle be om ursäkt för det som hände under krigsövningen.

Jag noterade att man nästan inte fick se nån som blev träffad och dog under striden i slutet (ja, förutom rektorn som blev träffad mitt i pannan förstås). Undrar vad det berodde på. Det sköts en massa, men inga blev liksom träffade.
</spoiler>

Innan jag läste på om filmen så trodde jag att Lindsay Anderson var en kvinna. Nu kom jag på en annan man med det förnamnet. Nämligen Lindsay Buckingham från Fleetwood Mac. Hur som helst, If…. är en klart sevärd film som jag ändå inte tyckte var en fullträff. Det hände oväntat lite, speciellt jämfört med den mer bisarra O Lucky Man!. Jag måste även säga att Malcom McDowell har en helt egen skådespelarstil. I de tre filmer jag nu har sett med honom så är det nåt lite, jag vet inte, lite obehagligt över honom på nåt sätt. Svårt att förklara, men han har en egen stil helt klart. Nån sorts blandning mellan fjant och rebell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Artist

9 oktober, 2012 22 kommentarer

Titel: The Artist
Regi: Michel Hazanavicius
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Med jämna mellanrum så kommer det en sån där film som av nån anledning Oscars-hajpas och man undrar om filmen verkligen kan leva upp till hajpen. Ofta så visar det sig handla om en helt ok rulle men inget mer. Jag tänker t ex på filmer som Slumdog Millionaire eller kanske The Hurt Locker eller kanske Crash. Ok, jag slutar nu så jag slipper hatmail. The Artist var en sån film. Det som gjorde att The Artist stack ut var att det var en stumfilm. Jag måste säga att det kändes ganska udda och uppiggande.

Efter att ha sett The Artist på bio så insåg jag att den kanske inte är så rackarns speciell och udda. Vad den är är charmig, kul, dramatisk och mysig. Jag måste säga att det är lite förvånande att den vann en Oscar. Eller snarare, jag är inte så förvånad att den vann en Oscar men jag tycker inte den är värd det. Men, men, jag hade roligt när jag såg den. Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin är supercharmig med ögonbrynslyftningar i klass med Mr Spock och hans kvinnliga motspelerska Bérénice Bejo är inte mindre charmig och dessutom käck så det förslår.

Historien är enkel, nästan för enkel. Den påminner en hel del om Singin’ in the Rain och handlar om en skådis som inte vill acceptera ljudfilmens intåg. Det hela inleds med att Dujardin är den firade stjärnan medan Bejo kämpar på i det tysta. Under filmens gång så skiftar maktbalansen. Dujardin känner ångest inför ljudet vilket getaltas i en underbar (mar)drömssekvens som nästan kan mäta sig med nattmaran som drabbar Isak Borg i Smultronstället. Jag gillar The Artist och mot slutet blir den faktiskt ganska mörk men den känns ändå i slutändan något lättviktig.

3+/5

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Stumfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VII: Generations

25 juli, 2012 3 kommentarer

Titel: Star Trek VII: Generations
Regissör: David Carson
År: 1994
IMDb | Filmtipset

I den här den sjunde installationen av Star Trek-filmer var det dags för den nya besättningen från tv-serien The Next Generation att ta över. Dock är Chekov, Scotty och inte minst Kirk från originalbesättningen med också. De två förstnämnda är bara med som hastigast i början medan Kirk spelar en viktig roll i filmen. Det hela börjar med att ett nytt Enterprise-skepp ska invigas och med på jungfrufärden är just Kirk, Scotty och Chekov. Men den trevliga tillställningen slutar i tragedi när man tvingas hjälpa några skepp som fastnat i ett mystiskt energiband och Kirk försvinner under räddningsaktionen och tros vara död.

Nu hoppar vi 70 år framåt i tiden där vi i en typiskt Star Trek-töntig hologramscen får stifta bekantskap med TNG-besättningen: Kapten Picard, Riker, Data, Geordi, Worf, Deanna Troi och Dr Crusher. Denna fåniga men ändå roliga inledning följs av att Picard får ett sorgligt besked från Jorden samtidigt som Data beslutar sig för att testa sitt känslochip för att på vis lyckas i sin strävan att bli mer mänsklig.

Efter denna inledning där de nya karaktärerna snabbt presenterats räddar Enterprise (version D) överlevande från en rymdstation, bl a den mystiske Dr Soran (roligt nog spelad av O Lucky Man!-favoriten Malcolm McDowell) som visar sig vara ondskefull och ha en förrädisk plan som innefattar förintelse av planeter. Sorans mål är att ta sig in i Nexus, en märklig drömlik fantasivärld där alla ens önskningar är uppfyllda. Picard & Co måste givetvis stoppa den hänsynslöse Soran och får oväntad hjälp från en kapten från det förflutna som tros vara död…

Ja, efter sex filmer med originalbesättningen kändes det att det var dags för TNG att kliva in och dominera. Främst är det Patrick Stewart som Kapten Picard som ger extra tyngd. Han är en klart bättre skådis än William Shatner (som ändå klarat sig rätt bra på ren charm). Sen är det i och för sig vissa av de nya skådisarna som inte är speciellt bra. Jag har väl främst problem med Marina Sitris som spelar Picards empatiska rådgivare Deanna Troi. Worf däremot är en favorit, liksom Brent Spiner som Data (som här är riktigt obehaglig när han får känslochipet insatt och inte kan sluta skämta och skratta när han fattat vad humor handlar om).

Själva historien är ok. Det är matinéstil och mysigt. Effekterna är riktigt snygga, bl a en bra gjord kraschlandning med Enterprise. Sen gillade jag också scenerna mot slutet när Picard har sin slutuppgörelse med Soran på en stekhet klippig planet under en klarblå himmel. McDowell gör sin roll så bra som man kan kräva. Han är en skurk som förekommer rätt ofta i amerikanska filmer: vältalig (med brittisk engelska förstås), välutbildad och fullkomligt galen. Filmen är alltså godkänd men det hettar aldrig till och blir riktigt spännande. Ändå är det ju alltid kul med mystiska dimensioner, tidsresor och dylika saker så det blir en klockren trea.

Givetvis är några klingons (klingon-honor främst) med också. De har nåt fuffens ihop med skurken Soran och är riktigt roliga i några ganska märkliga scener där de kommenterar mänskliga kvinnors utseende.

3/5

PS. När jag såg Paul Haggis Crash så kände jag igen en av skådisarna. Hon spelade iranierns fru och var bara med i några scener. Det tog väl några sekunder innan jag kom på att det var Marina Sitris som i Star Trek spelar Deanna Troi. Och i Crash funkade hon faktiskt bättre.

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: