Captive State (2019)

13 november, 2022 2 kommentarer

Captive State är väl en mix av den klassiska tv-serien V och blockbustern Independence Day. Utomjordningar har invaderat jorden och styr med järnhand över människorna.

Ockupationen har pågått i flera år och motståndsrörelser har växt fram. I det avseendet är det kanske mer likt V än Independence Day. Här får vi ju inte några scener där en Will Smith-typ slår en alien på käften och kaxigt med glimten i ögat säger ”Welcome to Earth!”, minuten efter att hans bästa vän har omkommit.

Captive State är en film som är betydligt mer småskalig (än Independence Day). Vi får knappt se utomjordningarna. Istället är det fokus på människorna och hur de agerar i den här situationen. Ska man bli en quisling eller försöka kämpa emot?

En av motståndsmännen spelas för övrigt av en man vid namn James Ransone. För mig kommer han alltid vara den enerverade idioten Ziggy i The Wire (yay!).

Upplägget påminner om filmer där nazister under andra världskriget har ockuperat ett land. Det är samma där. Vidkun? Eller gå undercover, låtsas samarbeta, för att sen offra sig själv? Det kanske är det enda sättet. Oj, oj, nu kom jag att tänka på avsnitt 10 av Star Wars-serien Andor och främst Stellan Skarsgårds episka monolog i slutet.

Captive State är inte alls lika bra som Andor. Den känns lite trist och ospännande trots ämnet. Då kan det inte bli toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Stellans Skarsgårds monolog från Andor. Jag älskar hans cyniska lilla självmedvetna smil i slutet, precis innan han säger ”Everything!”.

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Kong: Skull Island (2017)

4 maj, 2022 6 kommentarer

Kong: Skull Island visade sig bli en positiv överraskning. Den har en härlig äventyrsmatinékänsla. Rent visuellt är det lite Michael Bay över det hela med lysande svetsloppor som stänker överallt under de frekvent förekommande explosionerna. Men, och det är stort men, känslan i filmen går inte jämföra med Bays Tramsformers-filmer (well, jag har bara sett den första, men det räckte). Här finns en helt annan värme och humor och vi slipper Bays sliskighet.

Bland skådisarna hittar vi två bekantingar från Straight Outta Compton i form av Corey Hawkins (Dr Dre) och Jason Mitchell (Eazy-E). Kul! Dessutom bjuds vi på en smal (sic!) John Goodman.

Jag snappade upp referenser (homager kanske man ska kalla dem) till två filmklassiker. Dels Ape-ocalypse Now-känslan under helikopter-scenerna. Och dels en soldat som blir spetsad av ett gigantiskt spindelben på samma sätt som en olycklig figur blir i Cannibal Holocaust (well, då var det inte ett spindelben utan en träpåle).

Främsta anledningen till att jag verkligen gillade Kong: Skull Island är nog miljöerna på Skull Island och hur de gigantiska djuren inklusive Kong själv är gjorda. Det är både maffigt och vackert, och som sagt, med en underbar äventyrsmatinékänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Monsters University (2013)

5 mars, 2021 6 kommentarer

Men se där! En Pixar-prequel. Jag undrar om det är den enda bland alla av Pixars filmer. Vi får väl se när temat fortsätter under våren.

Under filmens inledning blev jag lite orolig då det verkade vara min icke-favorit Mike från den första filmen som skulle vara i fokus. Men Mike är en helt annan person i den här filmen, först ett mobbat skolbarn med tandställning och sen en nörd som anländer till universitetet för att utbilda sig till en superskrämmare. Jag kände sympati för den enögde grönbollen på ett helt annat sätt jämfört med hur det var i ettan.

Det är ett klassiskt upplägg som taget ur en vilken collegefilm som helst. Vi har en nörd som bara vill plugga. Festa? Nej! Här ska pluggas! Efter ett tag dyker Sulley upp och han är givetvis Mikes totala motpol. Sulley är en jock som får det mesta gratis på grund av sitt efternamn och sitt mäktiga vrål.

Men saker och ting går inte som det ska, varken för Mike eller Sulley och efter jullovet finner de sig utkastade ur den prestigefyllda skrämmarkursen och får istället studera design av skrikbehållare. Jag såg framför mig hur jag nån gång i januari 1991 sitter på Teknikum på en lektion i hållfasthetslära med lektor Sten Herlitz. Förresten, var det Philip Seymour Hoffman som spelade den trötte läraren i skrikbehållardesign?

En bit in i filmen står det klart för mig att huvudhandlingen har att göra med en tävling, The Scare Games, en sorts Mästarnas mästare för monster. Mike vill få revansch och beslutar sig för att delta. Problemet är bara att han måste få ihop ett lag. De enda som ställer upp är Oozma Kappa… och till slut även Sulley för att göra laget komplett.

The Scare Games påminde mig lite om Harry Potter-filmen The Goblet of Fire där ett antal trollkarlsskolar tävlade i magi.

Om nu Mike är nörd så är snubbarna i Oozma Kappa supernördar, eller övervintrade studenter, som fastnat i livet. Jag gillade det här gänget. Riktiga förlorare som hittar peppen i livet.

Filmen fick mig att minnas tillbaka på min studenttid i Uppsala. Just det här med att hitta nya vänner och uppleva nya miljöer på universitetet. Det är nåt speciellt.

Ett superminus med att se Pixar-filmer på Disney+ är de svenska texterna som används i animeringen, alltså inte undertexterna utan texter inne i själva filmen. Det är galet irriterande att se dessa på svenska när jag har valt engelska för både tal och undertexter. Det stör mig så pass mycket att jag funderar på att se filmerna via andra tjänster i fortsättningen. Det är ett satans otyg det där. Och sen är dessutom vissa texter fortfarande på engelska, där man missat att ändra. Helt horribelt.

Jag gillar Monsters University. Den är bättre än ettan! Jag får mer av mysig teamkänsla här. Dessutom tyckte jag den var riktigt underhållande. Jag skrattade högt ett antal gånger. Nu kan mitt gillandet även bero på att animeringen är så pass mycket bättre här. Som vanligt är det miljöerna som sticker ut som väldigt välgjorda vilket ger en filmfilm-känsla. Bra funky musik också bitvis. Och så var Mike betydligt mer sympatisk här. Klart godkänt till MU.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Två filmreferenser som jag tyckte mig se: Carrie (Oozma Kappa blir dränkta med färg under vad de tror är deras finaste stund) och Gökboet (Oozma Kappa åker på field trip och Sully är Chief). Förmodligen är den sista referensen nåt som bara jag tycker är en referens.

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tycker om den här prequelen. Får den godkänt eller blir det omtenta?

Avslutande anektod: Apropå omtentor så hade jag i slutet av min studenttid i Uppsala klarat ALLA kurser… utom en. Vektoranalys. Jag fick en chans till revansch i form av en muntlig omtenta i början på sommaren den sista terminen. Muntlig omtenta. Huga! Jag gick in i lektionssalen där läraren stod framför den svarta tavlan. De vita kritorna lockade inte direkt. Jag undrade hur det här skulle gå till. Vilken mystery box. Efter en konstpaus sa läraren: ”Bevisa flödesekvationen. Du får 10 minuter på dig. Jag går ut under tiden. När jag kommer tillbaka ska du presentera ditt bevis”.

Hur det gick? Haha, ja, jag vet inte hur det gick till men det blev godkänt i alla fall. De där 10 minuterna är som ett töcken idag, ett flödande töcken.

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Monsters, Inc. (2001)

26 februari, 2021 6 kommentarer

Monsters, Inc. är den första Pixar-filmen i regi av Pete Docter. Detta faktum gjorde mig extra nyfiken eftersom jag såg och älskade Inside Out under Malmö Filmdagar för några år sen, och den filmen regisserades av just Docter.

Vad är Monsters, Inc, för typ av film? Ja, jag skulle kunna beskriva den som en animerad och mer familjevänlig version av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunets De förlorade barnens stad. Istället för att stjäla drömmar är det barnens skrik man är ute efter här. Skriken är nämligen den energikälla som driver hela Monstropolis.

På nätterna använder monstren en magisk dörr för att ta sig in i barnens sovrum och skrämma vettet ur dem och buteljera upp skriken. En dag händer det som inte får hända: ett barn (huga!) tar sig igenom garderobsdörren och in i Monstropolis. Barnet, den lilla flickan Boo, hamnar i knät på Sulley och Mike och nu gäller det för de två vännerna att få tillbaka Boo till hennes egen värld innan nån upptäcker vad som hänt och katastrofen är ett faktum.

Filmens inledande förtexter var lite lustiga då det var klassisk animation som (väl?) ska föra tankarna till tecknade filmer från 60-talet. Men det är ju datoranimation som ska vara grejen här! Fast nu har det ju gått sex år sen Toy Story så det kanske dags att vara lite nostalgisk igen ett tag.

Är det Docters grej att skildra en parallell värld som existerar utan att vi människor vet om det? Så är det i Inside Out, Soul och även här. Men det är troligen mer av en Pixar-grej än en specifik Docter-grej.

Monstren är alltså som mest rädda för de barn de ska skrämma vilket ju var något av en paradox. Barnen får absolut inte få reda på vad som pågår, att det finns en monstervärld med helt vanliga knegande monster. Det kändes ändå lite oklart varför de är så rädda för barnen. Men visst, om barnen förstår vad som försigår så kanske de inte blir rädda längre och då försvinner monstrens främsta energikälla. Jag hade ändå svårt att förstå paniken. Den kändes omotiverad, irrationell och överdriven.

Om man mot förmodan råkar släppa in ett barn så kan riskerar man att bli förvisad från Monstropolis. Vart blir man förvisad? Jo, till männsikornas värld förstås. Lämpligen till Tibet, där den förskräcklige Snömannen redan finns.

Precis som i vissa delar av A Bug’s Life så är det alldeles för högt tempo i filmen. Det blir information overload i min stackars gamla hjärna. Dessutom förekommer det en actionsekvens bland hängande dörrar på löpande band som var alldeles för lång och tråkig. I och för sig var grejen med att fly via magiska dörrar ganska bra och påminde mig om en film som jag nu bara inte kan komma på vilken det är… Ah, vänta, det är nog portalerna i Doctor Strange jag tänker på. Skönt att jag kom på det. 🙂

Jag tycker inte manuset är speciellt bra. Det är alldeles för förutsägbart. Exempelvis hintas det tidigt om att barnens skratt är en ännu större kraftkälla än deras skrik. Sen när Sulley i slutet inser det så framställs det som en twist och dessutom avhandlas det för snabbt. Trots att både vi tittare och Sulley själv vetat om det länge. Nej, jag tyckte man slarvade bort hela den aspekten och upptäckten.

Den lilla flickan Boo är gullig. Hon är en orädd tvååring som gillar sina monster. Ja, förutom kameleontelakingen Randall då, som nästan är läbbig på riktigt.

En detalj som jag saknade var den där gruppkänslan som finns i Toy Story-filmerna. Här är det bara Sulley och Mike det handlar om. Själv hade jag svårt för Mike då jag mest tyckte att han gnällde på allt och alla samtidigt som han själv var slarvig och spydig. En riktigt jobbig rollfigur som dessutom hade en av huvudrollerna. Då är det svårt att gilla en film fullt ut. Faktum är att jag tyckte att A Bug’s Life är den snäppet bättre filmen, mycket på grund av den gruppkänsla som finns där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om monstren efter sin omtitt. Buuuu eller bä?

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Atomic Blonde (2017)

13 december, 2017 9 kommentarer

Jag tror aldrig att jag varit nåt jättefan av Charlize Theron. Det är inte så att jag ogillar henne, men om jag ska lista favoritskådisar så dyker hon i alla fall inte upp i skallen. Jag har inte heller varit förtrollad av hennes skönhet. Kanske är hon för docklik i ansiktet, jag vet inte. Man tvingades ju i alla fall att fulsminka henne rejält när hon skulle spela Aileen Voorhees.. eh Wuornos i Monster.

Men vänta nu, hon var väl ändå en badass i Mad Max: Fury Road? Ja, det var hon. När jag läser igenom min recension av filmen så ser jag att jag mycket riktigt kallar henne för en badass och hon är det som styr handlingen framåt. Det är likadant när jag kollar upp min gamla (på bloggen opublicerade) text om Monster. Jag skriver att Theron grym som Aileen och att jag håller med Oscarsjuryn som gav henne en guldgubbe för sin insats.

Och ändå så är hon inte nån personlig favorit. Hmmm.

Nu har jag sett Atomic Blonde, Therons bidrag till spionactiongenren där det slåss både mycket och brutalt. Enkelt beskrivet så är det John Wick fast med Charlize istället för Keanu. Och jag gillar’t.

Atomic Blonde känns verkligen som en serieroman i sin estetik, och den bygger ju mycket riktigt på en sån. Eller är det grafisk roman man ska kalla det? I vilket fall, filmen är grymt snygg och med grymt snygg musik (förutom en överanvändning av ”99 Luftballons”).

Filmen hoppar mellan en debriefingscen i London där Charlize är stenhård (påminde mig lite om Basic Instinct) och scener i dåtid där vi får följa Therons spion på uppdrag i Berlin.

Inledningsvis var jag lite orolig att filmen i själva verket bara skulle vara en enda lång musikvideo. Bra låtar, coola scener men helt utan substans. Lite samma brist som Suicide Squad lider av. Men jag tyckte faktiskt att det fanns nåt här som drog in mig och fick mig att känna nåt i magen.

Apropå bra musik så var det kul att återigen höra Public Enemys ”Fight the Power” i en nutida film. Senast var det ju Jaylah och Scotty som diggade den i Star Trek Beyond. Den låten verkar ha fått en revival (”nytt liv” på svenska?). Men bäst använd är den ju ändå i Do the Right Thing, filmen som den ursprungligen skrevs för.

Nu till fajterna. De är svinbra på ren svenska. Min favorit är en lång sekvens mot slutet där Theron ska försöka smuggla ut en person från Östberlin i skydd av en demonstration. Det hela urartar till en galen och brutal fajt i ett trapphus och vidare in i en lägenhet. Det påminde mig lite om vissa av Tony Jaas mest stenåldersbrutala fajter (bl a en i Ong-bak där han slåss mot ett kylskåp).

Det jag kanske gillade mest med fajtingscenerna var att jag egentligen aldrig såg skillnad på Charlize Theron och hennes stuntkvinna. Här har man verkligen ansträngt sig för att det ska bli sömlöst, och det är inte så konstigt då det är stuntmannen David Leitch som regisserat filmen. Leitch gjorde ju för övrigt den första John Wick-filmen tillsammans med Chad Stahelski (en annan stuntsnubbe).

Förutom fajterna, musiken, en stenhård Charlize (ursnygg på ett mänskligt och inte docklikt sätt den här gången) så gillade jag miljöerna i Berlin väldigt mycket. Givetvis får vi en sekvens som utspelar sig i tunneln med de breda pelarna med orangefärgad mosaik som vi sett i bl a Hanna och Captain America: Civil War och en mängd andra filmer.

Mot slutet får vi ett antal svängningar i handlingen där agenter först är agenter, sen dubbelagenter och slutligen kanske trippelagenter. Kanske lite onödigt svängigt men det var inte nåt som störde helhetsupplevelsen. En sån som Eddie Marsan vägde upp på plussidan. Och Bill Skarsgård är tydligen the It Boy just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Atomic Blonde: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Fiffis filmtajm och Har du inte sett den?-Carl.

 

Hmmm (igen), jag undrar hur många stunttjejer de egentligen använde? Imponerande, Charlize.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 Cloverfield Lane (2016)

7 april, 2016 8 kommentarer

10 Cloverfield LaneJeff Nichols kommande film heter Midnight Special. Enligt uppgift ska det vara en mystisk sf-rulle. Precis min kopp te och jag ser verkligen fram emot att se den på bio då jag supergillar Nichols två tidigare filmer, Take Shelter och Mud. Problemet är bara att Midnight Special nog inte kommer upp på bio i Sverige. Jag blir så trött på det här fenomenet där mellanstora filmer faller mellan (bio)stolarna. Det handlar om de där mystiska och spännande filmerna som gör att min nyfikenhet triggas. Inte blockbusters, inte Folkets Bio-filmer, utan filmer som Ex Machina, Snowpiercer, Enemy och Under the Skin. Ingen av dessa kom upp på bio i Sverige. Midnight Speciel verkar drabbas av samma öde.

Ett sätt att undvika att hamna i den svenska filmfrysboxen är att döpa sin film efter en tidigare framgångsrik film. Om Nichols & Co hade kallat sin film för Close Encounters of the Fourth Kind och hävdat att den är en andlig uppföljare till Stephen Spielbergs Close Encounters of the Third Kind så hade den garanterat gått upp på bio i Sverige.

Den film jag skriver om idag hette från början, när det bara fanns ett manus, The Cellar. Den filmen hade nog inte kommit på bio i Sverige. The Cellar var, och 10 Cloverfield Lane är, i ganska stora delar ett kammarspel mellan tre personer i en bunker. Inget som de svenska distributionsbolagen direkt jublar över tror jag. Dessutom är det en sf-rulle och det vi vet ju hur kammarspel med sf-inslag om tre eller fyra personer på en begränsad yta behandlas.

Nu heter filmen inte The Cellar eftersom producenten JJ Abrams nämligen under projektets gång kläckte idén att kalla den 10 Cloverfield Lane. Ett genialt marknadsföringsdrag. 2008 kom filmen Cloverfield som är en found footage-rulle om ett gigantiskt monster som attackerar New York. Vi får följa skeendet ur några unga Manhattan-bors ögon och speciellt en snubbe som helt enkelt VÄGRAR släppa kameran och sluta filma.

10 Cloverfield Lane tyckte jag var en alldeles strålande film. Handlingen i korthet inom spoilertaggar: <Spoiler>Vi får följa Michelle (Mary Elizabeth Winstead) som råkar ut för en bilolycka och sen vaknar upp nere i en bunker där hennes ”räddare” Howard huserar. Howard påstår att Jorden är under nån sorts attack och att luften är giftig och att de är tvungna att stanna i bunkern under minst ett år.</Spoiler>

Ja, jag säger nog inte mer än så om handlingen, och kanske redan det jag skrev är för mycket. Som vanligt upplevs nämligen film, åtminstone den här typen av film, bäst om man är helt ovetande om (detaljer i) handlingen.

Uppdatering: Dolde min beskrivning av handlingen eftersom jag vet att en del är känsliga för att råka läsa minsta lilla om den.

Jag satt på helspänn under i princip hela visningen. När överraskande saker hände (och de hände!) så hoppade jag högt i min fina plusstol på Filmstaden Scandinavia (inte IMAX!). Filmen är spännande och intensiv från början. Nånstans i mitten kanske tempot går ner en aning och intensiteten avtar men jag fann aldrig filmen tråkig. Dessutom byggdes det upp en stämningen efterhand då man (läs: jag) ville få reda på vad som egentligen försiggick <Spoiler>ovan jord</Spoiler>. Sakta uppbyggnad och en härlig payoff! Wow, vilket slut.

Filmen skiftar stilar på ett sätt som jag inte kan påminna mig om att jag sett tidigare. Stilar: <Spoiler> Hitchcock-thriller, kammarspel, mysterium, dramakomedi, psykologiskt drama, skräckthriller, actionthriller, science fiction-action, kvinnlig postapokalyps-MacGyver, coming of age för vuxna. </Spoiler>.

Jag hade med andra ord en riktigt lyckad filmkväll. Visningen på Filmstaden Scandinavia flöt på helt utan anmärkning. Publiken skötte sig. Filmen visades i en stor salong (inte IMAX-salongen) med ganska stor duk, bra lutning och fett ljud.

Om ni vill veta mer om filmens tillblivelse ur regissören Dan Trachtenbergs synvinkel så kan jag tipsa om det senaste avsnittet av /Filmcast där Trachtenberg intervjuas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och efter visningen avnjöts en god Egon-burgare med den sedvanliga chipotleaiolin. Mumma! Efter burgaren sprang vi av en slump på Movies – Noir-Christian, och han och hans ”bror” hade sett 10 Cloverfield Lane de med.

Kolla in vad Henke och Christian tyckte om filmen. Deras texter kommer upp på fredag.

Även Fiffi har skrivit om filmen och speciellt om det här med att inte veta nåt om en film innan man ser den.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Det kryper och krälar – Arachnophobia (1990)

4 juni, 2014 22 kommentarer

Them!Det kryper och krälar hos filmspanarna i den här månadens tema. Det ska bli intressant att se hur de andra spanarna tar sig an det. Det första man kommer att tänka på är ju skräckisar, skräckisar med b-stämpel. Men det går säkert att twista till det hela. En del kanske gör listor, typ ”de tio läbbigaste insektsscenerna”. Jag själv kommer att tänka på en gammal 50-talsklassiker. Nämligen skräckisen Them! som ju handlar om en stad som terroriseras av muterade jättemyror. Det lustiga med den filmen är den svenska titeln. Gissa vad den kallades på svenska? Jo, Spindlarna. En bra titel, men det var bara det att filmen alltså handlade om myror. Men spindlar var det. Kryper eller går spindlar? Jag bestämmer härmed att spindlar kryper, i alla fall om man ser dem på håll. Därmed blev det bestämt att jag skulle kolla in en gammal favoritfilm. Well, favoritfilm är väl kanske att ta i men jag minns att den funkade bra när jag såg den för kanske 15 år sen.

****

Arachnophobia (1990)

GoodmanJeff Daniels (hade lika gärna kunnat vara Steve Martin eller Tom Hanks) spelar familjefadern och läkaren Ross som flyttar från San Francisco till en mindre stad, Canaima, tillsammans med fru (Harley Jane Kozak) och två barn. Här är det tänkt att han ska ta över efter den snart pensionerade läkaren Sam Metcalf. Problem tillstöter dock för Ross när gamle Sam bestämmer sig för att han minsann inte vill pensionera sig trots att han lovat det. Hur ska Ross nu kunna få patienter och därmed försörja sin familj.

Parallellt med detta är en av Canaimas söner, fotografen Jerry (Mark L. Taylor) i Venezuelas djungler tillsammans med entomologen Dr Atherton (blondinen Julian Sands) för plåta under en expedition där man letar efter nya arter. Man hittar nya arter kan man säga, speciellt en ovanligt aggressiv spindel. När Jerry trampar ihjäl ett sånt åttabent kryp så blir en spindelkompis vittne till mordet och bestämmer sig för att ta kål på inte bara Jerry utan alla invånare i Jerrys hemstad Canaimas. Vi snackar alltså om one clever spider.

När jag såg filmen den här gången så kändes det väl kanske att tiden hunnit ifatt den en aning. Men missförstå mig rätt, det är fortfarande underhållande och bitvis är det lite spänning. Grundstoryn med Ross och familj som försöker finna sig till rätta i den lilla staden känns väldigt mycket vanilj. Det handlar om en klassisk kärnfamilj som helt fokuserar på pappan Ross och hans problem med sin manlighet… och sin spindelfobi. Filmens originaltitel är ju arachnophobia som betyder just det.

Jag funderar om inte filmen hämtat en del inspiration från, eller är en sorts tribut till, Hitchcocks Vertigo där ju James Stewart lider av höjdskräck och får svindelproblem (inte spindelproblem). Det finns en scen som måste vara en direkt referens. Ross ska försöka bota sig själv från sin spindelfobi genom att titta på ett spindelnät som finns i en lada. För att se nätet måste han kliva upp på en stege. Han tar ett försiktigt steg i taget precis som Stewart gör i inledningen av Vertigo.

När spindlarna börjar invadera den lilla staden kommer Dr Atherton tillbaka in i handlingen, spindelexpert som han är. Sen tidigare har skadedjursutrotaren Delbert (en ruggigt skön John Goodman) gett sig på spindlarna. Nu bildar de ett ganska roligt team där Delbert kör den mer råa stilen medan Atherton närmar sig spindlarna med ett vetenskapligt intresse. Man kan säga att deras stilar kompletterar varandra. Jag hade gärna sett lite mer samspel och motsättningar mellan dessa båda.

SpindlarHistorien i sig är ju för fantastisk för att ta på allvar, men Arachnophobia är ju främst en komedi. Fast jag måste säga att den där spindeln som tar kål på fotografen nere i Venezuela var en envis och hämndlysten jäkel. En tänkande spindel.

Hur var krypfaktorn nu då? Blev det nåt creepy? Mja, hyfsat. Man har fått till en del bra scener. Speciellt bra är man på att skapa spänning genom att låta en spindel krypa mot t ex någons hand och sen i sista sekunden så lyfter personen på handen och lämnar rummet. Greppet användes en masse. Annars är det inte så creepy. Fokus ligger egentligen mer på Ross och om han ska lyckas som doktor och familjefar. Spielbergskt. Steven är ju även en av filmens exekutiva producenter.

Inget som sker, folk dör till höger och vänster, får några konsekvenser som känns. Allt puttrar på. Men så är det ju en lättsam komedi med lätta och mest mysiga skräckinslag. Det känns som en Steve Martin-komedi, typ Parenthood som kom ’89, fast med spindlar istället för en jobbig chef. Förresten så är det Harley Jane Kozak, som är Ross fru här, som spelar Rick Moranis fru i Parenthood. Jag tyckte väl att jag kände igen henne…

Några fler lösryckta kommentarer…

Under de inledande djungelscenerna tänker jag på filmer som King Kong och Cannibal Holocaust. Människan tror att man kan kontrollera naturen men det går fel, fruktansvärt fel.

Fotografen, vilken tönt. Han var ju fotograf och måste, eller borde, ha varit ute på uppdrag tidigare i jobbiga miljöer. Nu är han som en stor barnunge, totalt bortkommen i djungeln och bara vill hem till teven och titta på football. Märkligt.

Namnet på småstaden Canaima är för övrigt en homage till nationalparken Canaima i just Venezuela. Här hittar vi t ex världens högsta vattenfall, Angel Falls.

Slutligen så säger Delbert (Goodman, som är filmens behållning får man lov att säga) nåt udda vid ett tillfälle: ”They got a saying, I believe it’s in the Benelux contries…”. Här avbryts han och det följs inte upp senare. Vad har de för talesätt i Beneluxländerna?

Kryp och/eller kräla nu över till de andra filmspanarna och kolla vad de skriver om.

Except Fear (länk funkar när Jimmy är klar med inlägget 😉 )
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (podsnack)
Har du inte sett den? (textkrönika)

Filed under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Inside Llewyn Davis

12 februari, 2014 33 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags. 🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

Filed under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Argo

31 januari, 2013 8 kommentarer

ArgoTitel: Argo
Regi: Ben Affleck
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av det svenska filmprogrammet Kino där man pratade om filmer som inte återger verkliga händelser korrekt. T ex har samtliga filmer som nominerats till en Oscar för bästa film i år kritiserats för detta. En annan Oscarsnominerad film som kritiseras för samma sak är Searching for Sugar Man där ju regissör Bendjellouls helt klart inte återger det som hände som det faktiskt hände. Åtminstone har en del av hela historien helt utelämnats. Just i fallet Searching for Sugar Man blir det på ett sätt värre då filmen är en dokumentär. Fast grejen är att jag inte ser den som en dokumentär, inte en vanlig dokumentär i alla fall. Det är en berättelse helt enkelt, och regissören har valt att berätta den på det sätt som ger mesta och bästa effekt. Om filmen hade varit en spelfilm hade folk inte alls klagat lika mycket. Då hade man sagt att den baseras ju bara på en sann historia. Nu är den gjord som en dokumentär och då blir kritiken skarpare.

Hur som helst, jag tycker det här ämnet är riktigt intressant. De filmer som Kino tog upp var Lincoln, Django Unchained och sist men inte minst – Argo som jag nu har sett.

Argo handlar om räddningsoperationen för att få hem sex amerikanska diplomater som flytt till den kanadensiska ambassadörens hem i Teheran efter att den amerikanska ambassaden stormats av iranska studenter. Ben Affleck spelar CIA-agenten som får uppdraget att rädda de sex. Flera förslag för hur det ska gå till presenteras (cykla till Turkiet t ex, tjena Göran Kropp!) men Affleck gillar inte nåt. Han väljer den minst sämsta idén: att låtsas vara ett filmteam som är på plats för hitta häftiga ställen att spela in sf-filmen Argo på. Sagt och gjort, Hollywood, i form av Alan Arkin och John Goodman, anlitas för att göra bluffen trovärdig. Man skriver filmmanus, har auditions och kick-off-party. Sen åker Affleck iväg till Teheran för att hämta hem sitt ”filmteam” där alla har sin roll färdigskriven för sig. Nån ska vara är filmfotografen och nån en annan ska föreställa regissören.

Kritiken mot Argo var bl a att man förenklar bilden av Iran (alla hatar amerikaner!) och förminskar Kanadas insats när det gäller räddningen av amerikanerna (det var Affleck som gjorde allt!). Haha, ja, så här i efterhand så… visst, kritiken är förmodligen berättigad. Men det är ju för fasiken en film (inte en dokumentär!) och då får man ju ta sig friheter, eller hur?!

Filmen är till en början inte speciellt spännande och är en lite annorlunda blandning av thriller och komedi. Det är en film om hur det funkar i Hollywood. Alan Arkin och John Goodman spelar sköna cyniska snubbar som vet hur man får igång lite buzz kring en film, och vad viktigare är, får in pengar. Jag vet inte riktigt vad filmen går ut på egentligen? Är det en film om de sex amerikanerna eller om filmindustrin eller bägge? Svaret är nog bägge. Även om filmen kanske inte är speciellt spännande till en början så är den välgjord och med bra skådisar. Det är en hel del skönt snack från politiker och agenter (både från filmbranschen och CIA). Det är underhållande.

Avsaknad av spänning var det. De kanske sista 25 minuterna gottgörs detta med råge. När Affleck är på plats och flyktförsöket planeras och sätts igång är det nervigt värre. Det hela stegras mer och mer och på flygplatsen är det på topp. Det är rena Hitchcock-upplägget. Gastkrammande. Och givetvis fullkomligt over the top och inte alls som det gick till i verkligheten (då man tydligen kom igenom säkerhetskontrollen och ombord på planet helt utan problem). Men jag är glad att man gick over the top för det var dessa nagelbitande sista minuterna av filmen som gjorde att den fick en svag fyra till slut.

En sista fråga: När har Argo premiär?

4-/5

PS. Kul att jag (till slut) kände igen Clea DuVall från den mycket bra men tyvärr efter två säsonger nedlagda serien Carnivàle som en av diplomattjejerna.

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Artist

9 oktober, 2012 22 kommentarer

Titel: The Artist
Regi: Michel Hazanavicius
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Med jämna mellanrum så kommer det en sån där film som av nån anledning Oscars-hajpas och man undrar om filmen verkligen kan leva upp till hajpen. Ofta så visar det sig handla om en helt ok rulle men inget mer. Jag tänker t ex på filmer som Slumdog Millionaire eller kanske The Hurt Locker eller kanske Crash. Ok, jag slutar nu så jag slipper hatmail. The Artist var en sån film. Det som gjorde att The Artist stack ut var att det var en stumfilm. Jag måste säga att det kändes ganska udda och uppiggande.

Efter att ha sett The Artist på bio så insåg jag att den kanske inte är så rackarns speciell och udda. Vad den är är charmig, kul, dramatisk och mysig. Jag måste säga att det är lite förvånande att den vann en Oscar. Eller snarare, jag är inte så förvånad att den vann en Oscar men jag tycker inte den är värd det. Men, men, jag hade roligt när jag såg den. Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin är supercharmig med ögonbrynslyftningar i klass med Mr Spock och hans kvinnliga motspelerska Bérénice Bejo är inte mindre charmig och dessutom käck så det förslår.

Historien är enkel, nästan för enkel. Den påminner en hel del om Singin’ in the Rain och handlar om en skådis som inte vill acceptera ljudfilmens intåg. Det hela inleds med att Dujardin är den firade stjärnan medan Bejo kämpar på i det tysta. Under filmens gång så skiftar maktbalansen. Dujardin känner ångest inför ljudet vilket getaltas i en underbar (mar)drömssekvens som nästan kan mäta sig med nattmaran som drabbar Isak Borg i Smultronstället. Jag gillar The Artist och mot slutet blir den faktiskt ganska mörk men den känns ändå i slutändan något lättviktig.

3+/5

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Stumfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: