BlacKkKlansman (2018)

23 november, 2022 7 kommentarer

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Filed under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Rise of Skywalker (2019)

1 april, 2020 6 kommentarer

Det som började så bra med The Force Awakens och sen fortsatte ännu bättre (och annorlunda) med The Last Jedi. Det var synd att denna Star Wars-trilogi skulle sluta med något av ett ”jaså”. The Rise of Skywalker är på intet sätt en dålig film men diverse saker gör att den inte funkar lika bra som sitt nära syskon The Force Awakens samt sin avlägsna kusin The Last Jedi.

För mig var The Force Awakens en härlig bioupplevelse. Även om jag inte är nåt jättefan av originaltrilogin så var det ändå mysigt att se de gamla hjältarna igen och jag tyckte även nykomlingarna funkade bra. Emo Kylo Ren var en trevlig bekantskap precis som Rey. Jag vet att en del tycker att Kylo är en trulig tonåring som bara broodar. Ja, men jag gillade det! Och relationen mellan Rey och Kylo var en av de viktigaste elementen i både The Force Awakens och The Last Jedi.

Just The Last Jedi såg jag om för ett tag sen och den höll verkligen. Jag gillar den kaxiga tonen som manusförfattaren och regissören Rian Johnson håller under filmen. Till ganska stora delar är det en komisk satir som nästan driver med de tidigare filmerna. Jag fann detta märkvärdigt uppfriskande.

Nu när The Rise of Skywalker kommer så har Disney återgått till det säkra kortet J.J. Abrams från The Force Awakens. Abrams är duktig på reboota klassiska franchises, vilket han visade med Star Trek från 2009. Däremot kanske han är sämre på att föra dem vidare, att bidra med nåt nyskapande. I The Rise of Skywalker blev det mest mellanmjölk blandat med märkligheter.

Spoilers från och med nu.

Jag gillar fortfarande Rey och Kylo. Deras relation är intressant, även om den borde ha fått ett bättre slut. Övriga rollfigurer kommer bort helt. Finn, Poe och Chewbacca minns jag knappt vad de gjorde. Jo, Chewbacca dog men återuppstod efter fem minuter i en fullkomligt meningslös sidohistoria. Detsamma gällde för övrigt C-3PO. Borta! Tillbaka!

Att Abrams ska rätta till saker efter The Last Jedi märks kanske mest när det gäller Rose, dvs Kelly Marie Trans rollfigur. Jag tror hon har en, endast en, replik där hon säger typ ”Jag måste stanna här på basen och läsa rymdskeppsritningar”. Pinsamt faktiskt.

Hela grejen med Kejsaren som var tillbaka kändes bara märklig. För mig var det knappt samma person som från originaltrilogin. Att det visade sig att det var Palpatine som låg bakom det mesta som hade hänt i The Last Jedi, inklusive Snoke, kändes också… märkligt. Ungefär lika märkligt kändes det att Rey tydligen var barnbarn till Palpatine. What? Och sen i slutet i en helt bisarr scen så får Rey frågan om vem hon är. Vad svarar hon? Jo, Rey Skywalker. Återigen: what?

Men. Det är ändå en ganska trevlig äventyrsfilm. Vi bjuds på action, en del fina miljöer, coola skepp och dräkter, en vattenplanet med en kraschad star destroyer (eller om det var en dödsstjärna?) och några schyssta ljussabelfajter.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en svag trea till The Rise of Skywalker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Report (2019)

17 november, 2019 2 kommentarer

The Report kändes som en blandning av två andra BOATS-filmerna, nämligen Kathryn Bigelows supertajta Zero Dark Thirty och den svenska filmen Quick. En skillnaden var tyvärr att The Report var svintråkig i princip hela tiden.

Efter visningen pratade Henke om hur filmen Spotlight sopade banan med The Report. Min första tanke var: Spotlight, vad har den med The Report att göra? Ja, det är väl egentligen självklart. Bägge filmerna handlar om det envisa arbetet med att avslöja övergrepp och fel som begåtts, och de som utför arbetet spelar ett sorts schackspel med sin motpart. I fallet Spotlight, den katolska kyrkan, och fallet The Report, CIA.

Men i mitt huvud efter filmen så hade jag alltså främst Zero Dark Thirty och Quick så jag kopplade av nån anledning först inte till Spotlight. Det hade jag dock på ett sätt redan gjort tidigare. Min bloggkompis Filmitch och jag körde ett bloggprojekt för några år sen då jag ”tvingade” Filmitch att titta på ”terrorister i Mellanöstern”-filmer varav en av filmerna givetvis var Zero Dark Thirty. Så här skrev jag i samband med det:

”När jag nu läser igenom min recension [av ZD30] så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål.”

Cirkeln är alltså sluten och vi är tillbaka vid Spotlight.

Varför drar jag paralleller till Quick? Jo, för om man pratar om inkompetenta förhörsledare så kan man ta fram Quick och The Report som två exempel. Det som skildras i de bägge filmerna är ungefär lika obehagligt och omoraliskt. Det handlar om pajaser som får ett väldigt ansvar och som missbrukar det fullkomligt.

Problemet med The Report är alltså att den är tråkig. Det handlar om en (tortyr-)rapport som vår huvudperson Daniel Jones (Adam Driver) har jobbat med i flera år. Den har tagit över hans liv. Frågan är om den nånsin ska göras publik. Filmen lyckas tyvärr inte förmedla nån spänning eller förklara vad det är som gör att man eventuellt inte kan publicera rapporten. Republikanerna vill det inte. CIA vill det inte. Men djupare än så går man inte. Eller så missade jag några detaljer när jag nickade till.

När jag såg The Report kändes det som att man klätt en historia som kanske inte var så intressant i en konspirationsteori-kostym som inte riktigt passade. Det blir underkänt men det är inte jättedåligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer och Movies – Noir för att kolla vad de tyckte om The Report. Kanske kan de komma med en lite positivare rapport än vad jag levererade.

Filed under Betyg 2, BOATS, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Marriage Story (2019)

8 november, 2019 5 kommentarer

Första filmen ut på Stockholm Filmfestival – och det blev succé direkt!

Innan visningen av Marriage Story kollade jag upp hur lång filmen var. 136 minuter! Ska det verkligen vara nödvändigt? Varför är så många filmer så långa nuförtiden? Eller har de alltid varit det? Jag gillar små pärlor som berättar det som ska berättas på 90 minuter. Tajt liksom. Jag hade på känn att filmen skulle kännas för lång.

Jag hade fel. Jag kom direkt in i filmen och fick den där sköna känslan av att vara i en film som var en skådespelarnas film. En filmfilm. Det är så skönt att då och då se en film helt utan, i alla fall synbara, specialeffekter, greenscreens och cgi-monster. Här handlar det istället om foto, musik, dialog och det är fokus på rollfigurerna och hur de tänker och tycker. C-i-n-e-m-a som Martin Scorsese skulle uttrycka det.

Kylo Ren och Black Widow spelar huvudrollerna som Charlie och Nicole i det här skilsmässodramat. En mer korrekt titel kanske kan vara Divorce Story, men, nej, det låter ju inte riktigt lika trevligt.

Marriage Story är en tydlig homage till Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Ja, homage kanske är att ta i men den innehåller i alla fall en tydlig blinkning. Det flimrar förbi en tidningsartikel där Charlie och Nicole berättar om sina liv under rubriken Scenes from a Marriage. Om man har sett Bergmans tv-serie, vilket jag gjorde i somras som en del av mitt Bergman-projekt, så vet man att den inleds med att det görs ett ”hemma hos”-reportage hos Johan och Marianne.

En skillnad jämfört med Scener ur ett äktenskap är att Marriage Story inleds med att paret ska skiljas. Det sker i princip direkt. Jag blev tagen på sängen och undrade vad resten av filmen skulle ta vägen. Att ta del av en skilsmässa kändes kanske inte som världens roligaste torsdagskväll.

Jag hade återigen fel. Visst, Marriage Story är bitvis jobbig och innehåller personer som är självcentrerade och beter sig illa mot varandra trots att de kanske försöker att inte göra det. Och så finns det även en del personer som beter sig illa och faktiskt vill göra det för att tjäna pengar… *host*skilsmässoadvokater*host*. Påminn mig om att inte gifta mig och sen skilja mig i Los Angeles. MEN filmen innehåller även värme, mänsklighet och humor (ibland dråplig, ibland svart) som fick mig att skratta flera gånger.

Förutom Scarlett och Adam hittar vi en del guldkorn bland birollerna. Ta bara Laura Dern som powerhouse bitch i form av just en sån där skilsmässoadvokat som du inte vill ha på andra sidan bordet i konferensrummet på tolfte våningen.

Ray Liotta! Ray Liotta är helt oigenkännlig. Jag tänkte att ”hmmm, det där ser ut som Ray Liotta” men det är ju inte Ray Liotta, eller hur? Jag fick samma känsla som när jag såg Jakob Eklund i En komikers uppväxt. Jo, det var alltså Ray Liotta och han var riktigt bra som motståndare/medspelare till Dern. Gamle Alan Alda är också med på ett hörn som en snällare advokat och bidrar med lite mänsklighet bland all cynism. Det var dock lite sorgligt att se skakningarna som en följd av hans Parkinsons.

Mot slutet av filmen satt jag mest och njöt och fick tårar i ögonen när Driver gjorde en sånginsats samt läste ett brev högt för sin son. Förutom Scener ur ett äktenskap går mina tankar även till filmer som Kramer vs. Kramer och Blue Valentine. För egen del tycker jag dock Marriage Story slår dessa filmer på fingrarna eftersom det här finns insprängt en hel del humor mitt i allt det bittra och bitterljuva. Ja, det slutar givetvis bitterljuvt som det ska.

Jag tycker detta är Noah Baumbachs bästa film tillsammans med The Squid and the Whale av de jag har sett. Jag tror bestämt jag får kolla in flera av hans filmer då missat en hel del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Paterson (2016)

7 april, 2018 6 kommentarer

Under de senaste dagarna har jag postat en drös med gamla texter om Jim Jarmusch-filmer. Det finns ytterligare en film som jag borde skriva om, och det är den vithårige regissörens senaste spelfilm Paterson från 2016. Den handlar om busschauffören Paterson (Adam Driver) som bor i staden med samma namn tillsammans med sin fru Laura (Golshifteh Farahani). Laura vill bli countrystjärna och öppna ett konditori och Paterson drömmer kanske om att bli poet.

Här kommer nu en ren tankeflödestext, direkt från hjärnan till bloggen. Lycka till att hänga med i mina tankar.

Hmm, tvillingar alltså. Laura drömmer om att de ska få tvillingar och så ser Paterson tvillingar på stan samma dag. Laura är fin med sitt stora svarta hår när hon ligger i sängen. Som ett troll. Skådisen med det coola namnet Golshifteh Farahani är dotter till en iransk manusförfattare och skådis (Behzad Farahani, obs! inte Asghar Farhadi som jag trodde först).

Är Paterson lycklig, nöjd med livet eller apatisk? Ibland verkar han ha tråkigt. Fast han gillar i alla fall att tjuvlyssna på samtal mellan passagerare på bussen.

Jag gillar musiken på puben som Paterson går till. Funky soul med elorgel. Den påminner mig om Jimmy McGriff. Det verkar för övrigt bo många svarta i Paterson eller så är det bara så i de miljöer som Paterson vistas i.

Jag gillar de fabriksbyggnader som Paterson jobbar i. Det är grymt snygga mijöer men de känns som övergivna fabrikslokaler snarare än stadens busscentral. Byggnaderna påminner mig om gasklockorna i Hjorthagen där man för några år sen kunde hitta fina gatukonstverk av Klisterpeter.

HUNDEN. TID.

Laura inleder deras hem precis som hon själv vill. Har hon inget jobb? Inredningen går i svartvitt. Undrar vad Fiffi skulle tycka? Lägg till lite rött så är det säkert godkänt.

Method Man har en otroligt skön cameo när han rappar i en tvättomat.

Det pratas om en italiensk anarkist vid namn Bresci. Italien hade inget dödsstraff då (1901) och inget land i EU har det nu. Ändå dog Bresci i fängelset, mördad av sina vakter (?). Är det satir av eller beröm till EU? Det känns hur som helst som att Paterson är en film som är ett barn av sin samtid i allra högsta grad.

MÅNGFALD.

Gör Laura hans matsäck varje dag och med ett nytt foto varje dag?

En liten tjej skriver en badass-dikt. Får det Paterson att fundera på vad han gör med sitt liv? Fick han sig en tankeställare där?

Paterson har ingen mobil men andra i filmen har åtminstone det. Det är inte en fantasyfilm på det sättet. Paterson is real. Han fattar inte att hans kompis Everett har en fejkpistol. Han vill se verkligheten som den är, inte genom en smartphone. Jag tänker på den där hipsterkomedin med Driver och Ben Stiller… While We’re Young heter den ju. ”Let’s not know it”.

Livets gång. The eXistenZ of Life. William Carlos Williams om Paterson, New Jersey.

Nu kom jag att tänka på min dikt om The Force Awakens. Man måste ju hitta sitt eget jag. Hitta sin egen poesi. Dikter kan faktiskt vara the shit. Bra att man tar med rap i filmen (Method Man). Rappare är ordsmeder.

Konstigt. Jag sitter på helspänn under scenerna med japanen på parkbänken. Ska Paterson börja med poesi, att skriva igen? Oklart, men det känns som att han gör det till en fråga i alla fall.

Jag tycker inte Jarmusch har med tillräckligt många scener mellan Paterson och Laura. Jag får ingen känsla för deras förhållande.

Paterson säger vid ett tillfälle att han inte gillar hunden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Last Jedi (2017)

22 december, 2017 6 kommentarer

Efter den i mina ögon lyckade The Force Awakens och det mindre lyckade mellanspelet Rogue One var det så dags för episod VIII av den vad det tycks eviga Star Wars-sagan.

I The Last Jedi skulle vi äntligen få träffa Luke (Mark Hamill) och få reda på varför han hade flytt undan och nu lever som en eremit på den gröna klippön Ahch-To (prosit). I slutet av episod VII fick vi ju se Rey (Daisy Ridley) hålla fram Lukes gamla lasersvärd (ljussabel… nej, tycker lasersvärd låter bättre). Nu var frågan om han skulle ta emot det?

Haha, ja, jag bör väl nämna redan nu att du inte ska läsa vidare om du vill undvika SPOILERS för The Last Jedi.

Med det ur vägen kan jag säga att det som Luke gör med svärdet fick mig att rycka till och inse att jag inte tittade på en helt vanlig Star Wars-film. Nej, det här skulle bli nåt annorlunda. Och jag gillade det!

Det jag gillade var just filmens kaxighet och respektlöshet mot tidigare filmer. Vad jag har förstått så är just detta nåt som rört upp känslorna hos vissa fanboys och -girls där ute. Jag kan förstå det. För mig som inte är nåt jättefan av Star Wars-filmerna så gjorde det dock filmen mer intressant och överraskande på ett positivt sätt. Jag sitter inte hemma och ber inför ett Star Wars-altare, så när Luke kastade lasersvärdet över axeln så var det som att jag mös lite inombords och kände att det här kunde bli en Star Wars-film med en ny känsla.

Om jag ska räkna upp vilka delar av filmen jag gillar och börja med det jag gillade bäst och sen arbeta mig neråt så ser det ut så här:

Rey och hennes vistelse på ön Ahch-To där hon försöker få en vresig Luke att hjälpa henne blev jag både rörd och fascinerad av. Jag älskade det mesta här inklusive en galen scen där Luke plötsligt mjölkade en långhalsad, fyrtuttad valross. Jag tyckte även spegelsekvensen med Rey nere i det svarta hålet var snygg och talande.

Rey och hennes videokonferenser med Kylo Ren var skickligt gjorda rent hantverksmässigt. Med hjälp av foto, vinklar och klippning känns det verkligen som att de pratar med varandra i samma rum trots att det skiljer ljusår mellan dem. Det fanns hela tiden en romantisk spänning här också, och även en hel del humor.

Rey och Kylo Ren på besök hos Supreme Leader Snoke var en härlig sekvens med en trevlig fajt där Rey och Ren tillsammans slåss mot Snokes rödklädda samurajvakter. Dessutom var ju Snokes lair en helt underbar boning med sina klara blodröda färger. Cgi-Snoke själv kan jag både ha och mista, men kanske framförallt mista. När han strök med kände jag både lättnad men samtidigt undrade jag varför han hade varit med från första början.

Slutuppgörelsen på saltplaneten Krate var ruggigt snygg. Även här används den röda färgen på ett utstuderat sätt. Planetens yta är täckt av vitt salt men under saltlagret döljer sig ett rödfärgat och kristallartat grus. Jag gillade även de mycket vackra och klingande kristallrävarna. Lukes astralfajt med Ren var även den trevlig. Och, ja, jag såg att Luke inte gjorde några röda fotavtryck som Ren gjorde men jag trodde det var för att han var så lätt på foten med sina Kraft-krafter.

Humorn. Ja, konstigt nog så funkade den för mig. Jag brukar ha lite svårt för självmedveten humor som refererar mycket till sig själv och andra saker som inte är en del av filmens värld. Sekvenser som när Poe Dameron (Oscar Isaac) trollar general Hux i början gjorde mig häpen (är detta en Star Wars-parodi?) men samtidigt upprymd. Det förekom fler scener med den här typen av humor och jag gillade det alltså, kanske för att det kändes så udda. Ta bara en sån sak när Poe klappar sin robot BB-8 som vore den en borttappad hund som hittat hem. Eller när Luke lurar Rey med ett grässtrå.

Ögonblicket när Laura Derns rollfigur till slut visade handlingskraft och med ljusfart körde rätt igenom en stjärnkryssare var ett badass-ögonblick, kanske inte för hennes rollfigur men för filmen som helhet. Filmens ljudspår blev helt tyst och stämningen gick att ta på i biosalongen.

Ok, nu börjar vi så småningom komma ner till saker som kanske inte funkade fullt ut. Rose (Kelly Marie Tran) och Finns (John Boyega) sidoäventyr på casinoplaneten för att hitta Benicio del Toros kodknäckare var inte dåligt men det kändes som utfyllnad och gjorde att filmen blev onödigt lång.

Leias Kraftsamling när hon låg och flöt ute i rymdens vakuum kändes bara märklig och fel. Plötsligt började hon röra på sig och sen sväva mot säkerheten i ett annat skepp efter att hennes eget förstörts. Här kändes det som att regissör Rian Johnson tog sig lite väl många friheter vad gäller att nyheter i Star Wars-världen och dess regler. Med tanke på att Carrie Fisher inte finns med oss längre så hade det känts naturligt att Leia försvunnit ur handlingen, men Fisher var ju vid liv när man spelade in filmen och som jag förstått det så var det tänkt att hon skulle ha haft en framträdande roll i episod IX.

Laura Derns skådespelarinsats fram tills ljusfartskrocken kändes… fel. Jag vet inte om det berodde på att jag såg Twin Peaks-Diana framför mig eller om hon bara inte passade in i Star Wars-världen. Förmodligen en kombination. Och varför berättade hon inte vad hon hade för planer!? Jag antar att det handlade om att information som skulle delges på need-to-know basis. Men om Poe hade hållits informerad så hade många rebelliv kunnat räddas.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en stabil fyra till The Last Jedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Spel och Film (vill ni läsa en sågning, klicka här)
Flmr (vill ni läsa en hyllning, klicka här)
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Voldo
film4fucksake

 

Slutligen kan jag ju inte låta bli att hylla alla trevliga djur och andra varelser som förekom i filmen.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Midnight Special (2016)

10 juli, 2016 15 kommentarer

Midnight SpecialIbland händer det att jag ser en film som jag inser inte är perfekt men ändå så älskar jag den. En film som har ett manus som kanske inte är klockrent. En film där det känns som att delar av handlingen saknas. En film som kanske inte går ihop logiskt i mitt huvud. Men ändå så älskar jag alltså filmen.

Nu har jag sett en sån här film igen. Den heter Midnight Special, är regisserad av Jeff Nichols (Take Shelter och Mud bl a), och den kom givetvis aldrig upp på bio i Sverige.

Två män är på flykt. De befinner sig på ett motell. Med sig har de en liten pojke som sitter under ett lakan och läser serier i ljuset från en ficklampa. Pojken har ett par blå simglasögon på sig. Motellrummets fönster är täckta med wellpapp för att hålla solen borta. En tv står på i bakgrunden och vi hör i en nyhetssändning att en pojke rövats bort från sina föräldrar.

Nyhetssändningen ses även av tre medlemmar av en religiös sekt kallad The Ranch. Sektledaren beordrar sina medhjälpare att hitta pojken för att föra honom tillbaka till sekten. De har fyra dagar på sig.

Vad är det som händer? Vem är pojken? Varför har han simglasögon på sig? Varför hade man mörklagt rummet? Varför är sekten så intresserade av pojken? Vad händer om fyra dagar?

Oj, oj, inledningen av filmen är blytung. Jag sitter omedelbart på helspänd, på kanten av tv-soffan. Musiken mullrar från högtalarna. Fasiken vad bra det här är. Jag är totalt inne i filmen direkt.

Michael Shannon, Joel Edgerton, Sam Shepard och Kirsten Dunst är några av skådisarna. Samtliga är mycket bra. Så fort jag ser Dunst och speciellt mot slutet kan jag inte låta bli att tänka på Melancholia.

Det är mystiskt och spännande. Handlingen förs framåt utan nån påklistrad exposition. Det är nästan så jag hade velat ha fler förklarande scener, åtminstone gäller det den där sekten som jag ville veta mer om. Men ändå älskar jag hur saker och ting kommer fram på ett naturligt sätt. Exempelvis upptäckte jag efter ett tag att alla kvinnor i sekten hade exakt samma frisyr. Det görs ingen grej av det utan tittaren får upptäcka det själv.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om vad som händer och mina tolkningar om vad allt går ut på. Se filmen själv och upplev den med egna ögon!

Men, ja, en sak jag vill nämna är att jag mot slutet av filmen blev väldigt berörd. Jag fick faktiskt lite samma känsla som i Room (även om Room är snäppet starkare) och även lite Melancholia-vibbar (kanske främst pga Dunst). Midnight Special handlar om en familj som försöker komma samman men som av olika anledningar dras isär. Det är ett rörande ämne helt enkelt. Och så är det iscensatt i form av en intensiv sf-thriller. Briljant. Man skulle kunna beskriva den som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T., Blue Ruin och så lite Tomorrowland.

Midnight Special är inte en film utan brister men stämningen, miljöerna, musiken, fotot och filmfilm-känslan gör att jag ändå faller pladask. Det här är precis min typ av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

1

2

3

4

5

Filed under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Force Awakens (2015)

23 december, 2015 16 kommentarer

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Frances Ha (2013)

24 juni, 2014 6 kommentarer

FrancesDet gick alldeles för lång tid efter att jag såg Frances Ha innan jag nu till slut kom mig för att skriva ner min tankar ordentligt om filmen. Det beror delvis på att jag såg filmen i ett galet race där jag betade av filmer som jag kanske trodde skulle kunna hamna på min lista över förra årets tio bästa filmer. Nu hamnade inte Frances Ha där så därför blev det inte av att jag skrev om den direkt.

Medan jag såg filmen så klottrade jag ändå ner en del tankar. Lösryckta tankar som poppade upp under titten. Här följer nu en sorts renskrivning av dessa tankar. Vissa tankar kommer jag ihåg mycket väl. Andra ställer jag mig frågande till. ”Hur tänkte jag där eller det där minns jag inget av?” Se det som ett experiment eller ren lathet. 😉

Jag är tveksam till filmen i början. Det är trams och flams. Varför har filmen hyllats? Det är inte min stil i alla fall. Men när Frances (Greta Gerwig) bästa vän och rumskompis Sophie vill flytta in i en ny lägenhet med Lisa blir det lite mer allvar och melankoli. Lisa? Var det inte en pojkvän Sophie skulle flytta ihop med?

På en restaurang försöker Frances betala med kort men köpet går inte igenom. Hon säger ”I’m not a real person yet”. Mmm, talande för filmens tema.

Jag är inte jätteförtjust i musiken. Är det inte lite väl mycket klipp. Jag får ingen riktig rytm.

RÖKA INOMHUS! Coool. Strumpor i sängen. Eh.

Varför springer hon hela tiden?

Småstad vs. storstad. Genuint vs. coolt.

När Frances är på besök hemma (över julen?): tonårskillen mimar och tittar ner i sånghäftet och vill bort medan lillkillen sjunger med frenesi och inlevelse.

När Frances är inne i badrummet i badkaret och mamman frågar ”Frances, how much longer!?”. Ja, hon undrar vad det ska bli av Frances.

När Frances vill låtsasslåss med ”den nya kompisen” efter Sophie och den nya kompisen inte fattar nåt alls. Var det Lisa som var den nya kompisen?

Vänner. Man glider isär. En ska på semester och säger det till sin ”bästa vän” dagen innan resan. Jag känner med Frances när hon liksom inte är med i loopen längre. Sophie ska flytta till Japan. Oj då. Frances är sist att veta. Vänner. Man går in i olika liv. Ibland (oftast) tar det olika lång tid att hitta de där liven. Är det elakt? Frances gör samma sak när hon åker till Paris utan att nån får veta. I Japan är allt hur bra som helst för Sophie, i alla fall om man ska tro hennes blogg…

Är det Maria Bello…? Nej, inte enligt IMDb.

Jag gillar Bowie och Paris.

Filmen höjer sig (överraskande) till en fyra när Frances på en fest berättar om vad hon vill få ut av ett förhållande… eller livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tom

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tracks (2014)

12 juni, 2014 13 kommentarer

TracksImorgon har filmen Tracks premiär. I april var Robyn Davidson på besök i Stockholm för att marknadsföra ”sin” film. Jag och tre av mina filmspanarkompisar, Joel, Fiffi och Henke, fick chansen att gå på en förhandsvisning av filmen. Efter visningen hölls ett Face2Face med Robyn och mer om det blir det i slutet av inlägget.

Vem är nu Robyn Davidson frågar ni er? Jo, hon är kvinnan som på 70-talet kände att hon var tvungen att tillsammans med några kameler vandra hela vägen från det mittersta av Australien ända till Indiska oceanen. En vandring på lite drygt 273 mil. En vandring som skulle ta över ett halvår. Från början ville Robyn genomföra allt själv med hjälp av sina kameler (och sin hund Diggity). Målet var ju att vara ensam. Efter ett tag inser hon dock att om hon ska kunna finansiera det hela – man måste ju äta och dricka – så är hon tvungen att göra eftergifter. Tidskriften National Geographic är villiga att sponsra äventyret men kräver att med jämna mellanrum skicka ut en fotograf för att bilddokumentera.

Jag kände inte till bakgrunden till filmen alls när jag hörde om visningen, och om jag ska vara ärlig så kände jag mig inte speciellt lockad av filmen. Det som gjorde att jag var sugen på att gå var just att Robyn skulle vara på plats. Det kändes som att det kunde göra hela eventet bra mycket mer intressant då faktiskt den verkliga huvudpersonen på plats.

Men bortsett från allt det som har med Robyn själv att göra, vad tyckte jag om filmen? Hmm, ja, inget speciellt. Mia Wasikowska är en litet udda skådis som jag oftast gillar. Så även här. Hon passade verkligen i rollen och om hon inte hade funkat då hade filmen fallit platt. Den faller inte platt. Naturscenerierna, de vackra ökenlandskapen, är givetvis väldigt vackra. Kamelerna är coola djur. Mia spelar Robyn med en envis envishet.

Tyvärr tycker jag filmmakarna upprepar sig själva efter ett tag. Vi får se frustande kameler i form av en brunstig hankamel. Vi får se svepande helikopterbilder på öknen och Robyns lilla karavan bestående av henne själv, en hund och fyra kameler. Vackert. Men det återkommer lite för ofta. Det kanske hade funkat perfekt som andrum mellan nerviga naturäventyr. Som det är nu får vi inte så mycket äventyr tyckte jag. Det som händer är att den där fotografen, Rick (spelad av Adam Driver som jag kände igen från Inside Llewyn Davis), dyker upp med sin jeep och tar fram kameran. Hmm, jag vet inte, kanske saknade jag lite stakes.

I filmen förekommer även några flashbackscener som vad det verkar ska förklara varför Robyn gjorde sin vandring. Dessa scener funkade inte och hade liksom inte med resten av filmen att göra, vilket även eftersnacket med Robyn bekräftade.

Jag gillade en hel del i Tracks men till en trea räcker det inte riktigt.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Jag har en känsla av att jag kanske delar ut lägst betyg av oss fyra som skriver om filmen idag men man vet aldrig. Vad tyckte de andra? En ökenvandring med eller utan oas? Ta reda på det här: Fiffi, Henke och lipsillen Joel.

Om visningen och Face2Facet: Den ökända biografen Park var skådeplatsen för detta drama. Varför ökänd frågar ni? Jo, sätena på Park är rena tortyrredskapen. Om fler visningar ägde rum här kan stjärtprotesoperationer vara en lukrativ bransch. Men, det konstiga är att denna gång hade jag inga problem alls med. Jag måste ha fått salongens enda säte med stoppning.

Innan filmen drog igång sa Australiens ambassadör i Sverige och Robyn själv några ord men lämpligt nog hade man lagt själva Face2Face-delen efter filmen. Och vilket Face2Face det var. Robyn var en ytterst vältalig och, vad jag tyckte, intelligent person. Hon svarade på de frågor hon fick utan att svara på en annan fråga (som politiker är experter på) och utan att tappa tråden. T.o.m. tvådelade frågor klarade hon av galant. När hon i slutet fick den alltför uppenbara och aningen fåniga frågan om VARFÖR hon gjorde sin vandringen så blev hon tyst en stund. Men sen sa hon ”let me tell you a story” och så berättade hon en historia, sann eller inte spelade ingen roll.

RobynDet mest intressanta var när Robyn fick frågan om det var nånting hon var missnöjd med och hur själv skulle ha gjort filmen. Här brukar man väl vanligtvis få ett diplomatiskt svar om att filmmakarna gjort ett bra jobb osv. Robyn svarade på ett mer komplext sätt. Hon gillade förstås filmen men det var inte ”hennes” film. Speciellt var det en detalj, just den där förklaringen till vandringen som filmmakarna la fram, som hon inte var förtjust i. Hon hade kämpat en del med regissören om att det inte skulle vara med i filmen men fått ge sig, och det var hon ok med i slutändan. Men det var inte hennes film. Efter detta svar fick hon applåder då hon gjorde en bra poäng om att när kvinnor gör ”galna” saker på film så måste det alltid finnas en tragedi eller en mental diagnos – ”hon är ju uppenbart inte helt frisk i huvudet” – som bakomliggande orsak. När det handlar om män så är det mer ”a man’s gotta do what a man’s gotta do”.

Efter visningen stod vi utanför biografen och pratade om filmen och eftersnacket och när Robyn själv stod bakom min rygg nådde kvällen ganska höga metanivåer. Joel kunde inte hålla sig utan gick fram till Robyn och uttryckte sin kärlek till filmen och fick en kram på axeln. Efter det berättade Robyn för oss om den mest idiotiska fråga hon fått. Under ett Face2Face nånstans i USA hade en kvinna frågat henne om hon tog livet av sig då när hon gick ut i vattnet när hon nådde Indiska oceanen.

Filmens Face2Face får högsta betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Filed under Äventyr, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: