BlacKkKlansman (2018)

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Side Effects

Side EffectsTitel: Side Effectsfilmspanarna_kvadrat
Regi: Steven Soderbergh
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På den här månadens filmspanarträff hade jag den stora ”äran” att välja film. Efter att ha tittat igenom helgens bioprogram stod det klart att filmvalet inte var så svårt. Filmen Side Effects i regi av Steven Soderbergh hade nämligen premiär. Varför tyckte jag valet var självklart? Jo, dels för att jag gillar Soderbergh som regissör och dels för att han har hotat med att sluta göra film för att istället ägna sig åt måleri (?). Side Effects är tänkt att vara hans sista film, eller åtminstone hans sista rena biofilm eftersom hans HBO-film om Liberace, Behind the Candelabra, får tv-premiär i maj.

Side Effects handlar om Emily (spelad av Rooney Mara), en ung kvinna som är gift med aktiemäklaren Martin (bredhakade Channing Tatum). Filmen inleds med att Martin släpps fri efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för insiderbrott. Nu borde saker och ting ljusna för Emily och Martin men Emily får psykiska problem med ångest och depression och försöker slutligen ta livet av sig genom att köra in med sin bil i en betongvägg. Hon klarar sig dock och får behandling av doktor Banks (Jude Law). Emily testar en rad läkemedel men inget verkar funka. Till slut låter Banks Emily prova ett nytt ganska otestat läkemedel (Ablixa!) och det visar sig positiva effekter – och negativa.

Nu när jag skulle börja skriva om filmen och Steven Soderbergh så kom jag att tänka på att Soderbergh påminner en hel del om Woody Allen när det sättet att göra film. Det finns en sån enkelhet. Det känns nästan som att filmerna har gjort sig själva. Det är liksom inga konstigheter. Båda gör dessutom i princip en eller två filmer om året, år efter år. Fast nu ska ju Soderbergh tydligen ställa in regissörsstolen i möbellagret. En annan sak som stämmer in på båda är filmernas kvalitet. En del är halvbra, en del är bra, en del är mycket bra. Väldigt sällan handlar det om några bottennapp.

Side Effects är kanske dock ett sånt bottennapp (för mig i alla fall). Jag var uttråkad från första stund. Nånting med musiken, bilderna, karaktärerna kändes off, tråkigt, ointressant. Det är svårt att förklara. Det var som att historien aldrig satte sig riktigt. Side Effects är en film som byter skepnad en bit in, och många verkar tycka att den då lyfter några snäpp och en del tycker att början faktiskt är den bättre delen. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt hängde med i alla svängar här. Well, jag förstod väl i princip vad som hände och varför men det kändes mest krystat. Om jag ska förklara mer så skulle jag spoila för mycket så jag säger inte mer om det.

I efterhand insåg jag också att det här skulle kunna benämnas som neo-noir åtminstone när det gäller handlingen och hur karaktärerna beter sig och framställs. Men nu börjar jag komma in i spoilerterritorier igen så det är bäst att jag slutar skriva för detaljerat om handlingen.

Medan jag såg filmen tänkte jag på att musiken störde mig en hel del. Under många scener låg den som en dunkande ljudmatta för att sätta nån sorts stämning men för mig kändes den mest som en distraktion. Det förekom en ljudslinga som var konspiratoriskt mystisk och en med ett klockspel som klingade romantisk. När musiken står ut och man tänker på den så brukar det inte vara ett gott tecken. Faktum är att musiken direkt i inledningen satte en märklig tv-filmskänsla. Det kändes nästan som om det var början på typ Mord och inga visor (Murder, She Wrote) med Angela Lansbury eller kanske Jake and the Fatman. Jag vet inte varför jag kom att tänka på just dessa serier men så gick mina tankar…

Jag borde kanske ha gillat den här filmen mer än jag gjorde. Kanske gick jag in med fel förväntningar, kanske hade jag sett alldeles för mycket bra film på bio under den senaste veckan. Besviken blev jag och det går inte att komma ifrån. Det är möjligt att jag gillar den mer vid en omtitt.

En intressant detalj är att alla de utländska (läs: amerikanska) podcasts jag lyssnat på unisont har hyllat filmen som en av Soderberghs bästa. Om jag däremot tittar på svenska recensenter (och då menar jag ”proffsrecensenter”) så gillar man… inte filmen tänkte jag säga, men det var nog en förhastad slutsats efter att bara ha läst DN:s recension och Emma Gray Munthes reaktion (Obs! Spoilers!). Om jag kollar på Kritiker.se så ger de flesta filmen 3/5 eller 4/5. Hmm, då kanske jag inte behöver fundera på vad det är som just svenska recensenter stör sig på..


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka bieffekter upplevde nu mina filmspanarkompisar efter att ha intagit den här filmmedicinen?

The Velvet Café
Movies – Noir (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

%d bloggare gillar detta: