Svart krabba (2022)

17 juli, 2022 Lämna en kommentar

Jag läste Jerker Virdborgs debutroman Svart krabba när den kom ut 2002. Jag minns den som en sorts filosofisk och mystisk thriller. Netflix-filmatiseringen av boken är en mer rakt berättad dystopikrigsthriller. Noomi Rapace bidrar, eller ska bidra, med viss stjärnglans i huvudrollen.

Jag tycker regissör Adam Berg har fått till bra miljöer i inledningen. Det är lite Children of Men-vibbar med kaos, krig och förvirring. Det är även svårt att låta bli att tänka på ett visst krig som pågår inte långt härifrån. Vare sig filmen ville det eller ej så kom den i rätt tid. Eller fel tid. Det beror ju på hur man ser det.

En annan film, förutom Children of Men, som jag kom att tänka på är Ingmar Bergmans Skammen. Bergman och krigsfilm kanske man inte tycker borde höra ihop men faktum är att Skammen har en hel del likheter med Svart krabba. Båda filmerna får till en känsla av desperation, förvirring och flykt som nog präglar en krigsskådeplats. Dessutom utspelar sig bägge filmerna i onämnda länder men som har väldigt mycket likheter med Sverige.

När vi efter inledningen befinner oss ute på isen med våra skridskoåkande hjältar så blir handlingen kanske lite förutsägbar. Filmen blir en klassisk ”en efter en går åt”-thriller, och så har vi förstås en förrädare. Till slut återstår bara Rapace (och en till) och då byter filmen skepnad igen och blir nån form av forskningslabbs-thriller. Dessutom blir den väldigt mörk och dyster. Faktiskt för dyster för min smak. Den sista delen av filmen känns även ditsatt i efterhand som om det vore en annan film.

Överlag är Svart krabba ändå en välgjord actionrulle med dystopiinslag, snö, is, krig, snyggt foto och pang pang. Dessutom tycker jag det ska hyllas att det görs den här typen av film i Sverige. Vi kan ju också! Jag kände samma sak när Den blomstertid nu kommer kom för några år sen. Skillnaden där var att den filmen var några snäpp sämre än Svart krabba. Framförallt brast det på skådespelarsidan vilket jag inte tycker det gör i Svart krabba.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mitt eget förslag till poster. Vad tycks?

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Krig, Postapokalyptisk, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Maze Runner: The Death Cure (2018)

10 juli, 2022 4 kommentarer

Enligt postern handlar det fortfarande väldigt mycket om att springa…

Då går jag… springer jag äntligen (yeah, right) i mål med den här filmserien. Den tredje och asvlutande delen har fått titeln Maze Runner: The Death Cure. Tidigare i trilogin har vi sett The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials. Hehe, vilka dramatiska undertitlar det ska vara då! Bränder, död och prövningar.

Hur mycket jag än gillar postapokalyptiska miljöer så tycker jag att det här blir cgi-fult. Det blir kliniskt och plastigt och känns inte på riktigt. Känslan som jag vill ha försvinner. Men sen kastas vi direkt in i en riktigt bra actionsekvens. Våra hjältar ska frita sina vänner från ett tåg, och det är ju sen gammalt att tåg på film alltid är bra. Här bjöds vi på riktig action, riktiga bilar och det såg farligt ut på riktigt. Jag menar det, på rikigt.

Rollfigurerna från de tidigare filmerna ska presenteras på ett utstuderat vis. Man ska förväntas reagera: ”Oj, vad coolt, det är ju Thomas (Dylan O’Brien) från de tidigare filmerna!!!!”. Hehe, det blir lite fånigt. Det är ju liksom inte Darth Vader-nivå vi pratar om här. Det var samma sak när The Jerk dök upp igen. Det framställs som att det är världens coolaste grej. The Jerk är namnet jag gett på rollfiguren som spelas av Will Poulter (som ju är en riktig jerk även i exempelvis Midsommar, och även i Narnia-filmerna när jag tänker efter).

Men det här var överraskande bra! Förutom inledningen är det filmat i verkliga miljöer med ganska tät action. Jag fick bitvis lite Fast & Furious-känsla. Tågsekvensen påminde inte så lite om Fast Five och även en annan del av filmen där man lyfter en buss över en hög mur med en lyftkran för tankarna till F&F.

Apropå den där muren så är det en mur som separerar två typer av människor. Innanför muren har vi The Last City och friska och välmående människor. Utanför muren har vi desperata och sjuka människor som vill bli insläppta. Hmm, jag anar en samhällskommentar här? Kanske inte subtilt direkt.

Maze Runner: The Death Cure är lite för långdragen, lite för lång, men jag förvånar ändå mig själv och ger den en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Mad Max Beyond Thunderdome (1985)

15 mars, 2020 4 kommentarer

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Sista filmen ut är Mad Max Beyond Thunderdome med Tina ”We Don’t Need Another Hero” Turner. Min text skrevs i mars 2008.

I tredje delen i filmerna om Mad Max (en fjärde är tydligen på gång) har filmmakarna försökt få till samma känsla som i tvåan. Skillnaden är att man här har haft högre budget (tror jag) och fläskat på med masscener och sandstänkta futuristiska miljöer i staden Bartertown dit Max anländer för att hitta sina kameler som blivit stulna. Här träffar han så småningom den diktatoriska Bartertown-härskarinnan (spelad av Tina Turner, av alla) som försöker utnyttja Max i en intern maktkamp i staden.

Nja, för mig känns det som att när man fick högre budget så tappade man samtidigt känslan och trodde det räckte med att skapa häftiga miljöer, t ex den ganska fåniga gladiatorarenan i Bartertown. Det här känns som en b-film, en dålig b-film. Tvåan i serien hade en mystisk lite rå känsla som är helt bortblåst här. Dessutom förekommer det efter ett tag horder av barn som Max motvilligt får ansvar för. Det blir bitvis lite fånigt, speciellt när barnen ska hjälpa till i ”anfallet” mot Bartertown. Den råa känslan från tvåan är som sagt borta. Istället är det betänklig slagsida mot barnfilmshållet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mad Max 2: The Road Warrior (1981)

12 mars, 2020 5 kommentarer

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Andra filmen är The Road Warrior, som den fick heta i Sverige eftersom den första filmen totalförbjöds i Sverige så ingen visste vem den där Max var för filur. Min text skrevs i februari 2008.

Del två av Mad Max-serien är en ren uppföljare till ettan. Av nån anledning hade jag fått för mig att ettan liksom levde sitt eget liv och inte hade så mycket med de följande två delarna att göra. Jag tror det var roadie själv som lurade mig för länge sen (min kommentar: roadie (a.k.a. The Road Warrior), en gammal kompis från ett filmforum). Hur som helst, tvåan utspelar sig några år efter ettan och världen är ett kaos där det handlar om att få tag på bensin. Max (en fortfarande ung Mel Gibson) har blivit en känslolös och cynisk vägkrigare vars liv i princip går ut på att hitta bensin, men nånstans döljer sig väl ändå ett gott hjärta.

Oväntat bra var detta. Stämningen är riktigt bra där ute i den australiensiska outbacken. Det är smutsigt, dammigt men ändå vackert, och skön apokalypskänsla på det. Bäst är ändå the bad guys: Lord Humungus (spelad av svenske tyngdlyftaren Kjell Nilsson) och Vernon Wells som biker i gay-suite. Underbart. Ett barn har en ganska framträdande roll men är mer som en liten Neandertalare så han var bara bra. Dessutom väckte han faderskänslor hos Max även fast Max själv inte ville veta av dem. Detta gav filmen lite extra djup, speciellt om man sett ettan. Schyssta biljakter, skön stämning och hyfsat spännande. Det blir faktiskt en svag fyra till The Road Warrior.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mad Max (1979)

9 mars, 2020 4 kommentarer

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Först ut är alltså Mad Max från 1979 och min text skrevs i februari 2008.

Jag har sett den första filmen om Max Rockatansky (en ung Mel Gibson) som är bilpatrullerande polis i ett sorts postapokalyptiskt Australien (man vet dock inte riktigt vad som har hänt, men nåt dåligt är det). Jag blev lite överraskad över att filmen i princip känns som vilken vanlig b-actionfilm som helst. Det dystopiska temat är inte lika starkt som jag minns att det är i del två och tre av Mad Max-filmerna. Fast, vänta, ”vanlig b-actionfilm” är lite fel uttryckt. Som jag sa så är det nåt som är fel i samhället. Polisen känns som frivilliga vigilante-poliser och biker-gängen härjar mer eller mindre fritt. Men det finns t ex även civiliserade saker som familjeliv och sjukhus.

Början av filmen är inte speciellt bra. Den kännetecknas av ganska kassa skådisar som tror att de är coola, men som bara är snackiga. Man har liksom inget att hänga upp handlingen på. Det pågår biljakter och det snackas men vad är det som är filmens hook? Svaret kommer när Mel Gibson efter ganska lång tid träder in i handlingen. Max och hans familj (en fru och en liten son) hotas av ett bikergäng och slutdelen av filmen blir en spännande uppgörelse mellan Max och bikergänget. Jag gillade känslan mot slutet av filmen. Den kändes inte lika fånig utan blev istället mörk och med lite oväntade händelser. Mmm, den blev bättre och bättre vilket förvånade mig rejält. Efter den första halvtimmen kunde jag inte tänka mig att det skulle bli ett godkänt betyg, men det blir det!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

Equilibrium (2002)

18 oktober, 2019 4 kommentarer

I söndags skrev jag om Christian Bale-rullen American Psycho. Två år efter den så kom science fiction-filmen det handlar om idag, en film som kanske lite red på framgångsvågen efter The Matrix. Min text om Equilibrium (som i Norden fick heta Cubic… but why?) skrevs i augusti 2003.

I ett framtida samhälle efter ett tredje världskrig har alla känslor förbjudits för att förhindra ett fjärde världskrig. Samhället styrs med järnhand av en ledare kallad Fader. Alla känslor (hat och avundsjuka likaväl som kärlek och medkänsla) förtrycks genom att människor tar en daglig dos av en medicin, Prozium. John Preston (Christian Bale) spelar en s.k. Cleric som är en sorts polis som söker upp och oftast förgör såna som bryter mot känsloförbudet, dvs så kallade Sense Offenders. Clerics är utbildade i en sorts pistol-kung fu, kallad Gun Kata, där Preston är den bästa och det tvekar han inte att visa. Preston tvekar inte heller att döda dessa känslobrottslingar t.o.m. om de är kollegor. En dag råkar Preston förstöra sin lilla glasbehållare med sin medicin och av olika anledningar ordnar han aldrig med nån ersättning. Detta får oanade följder.

Jag gillade känslan i den här filmen. Den är cool. Musiken i inledningen och den lilla prologen sätter rätt stämning direkt. Miljön i filmen är skön (kanske inte rätt ord men ändå). Vad jag menar är att det futuristiska samhället, den kala och enkla designen på byggnader, bostäder, kläder och frisyrer (kan ni säga ”bakåtslickat”) känns helt rätt. Gun Kata var en trevlig bekantskap. Lite nyskapande faktiskt tyckte jag. Actionscenerna är mycket bra. Inga datoranimerade Christian Bale här inte.

Bale gestaltar den känslolöse Clericen Preston på ett bra sätt. Likaså när Preston börjar erfara vad det innebär att ha känslor som flödar genom kroppen (som när han lyssnar på Beethoven första gången i sitt liv). Scenerna med Emily Watson tyckte jag var bra avbrott i actionen. Jag tyckte faktiskt hon hade kunnat vara med lite mer, precis som Sean Bean.

Preston, hjälten, är som vanligt helt osårbar. Det spelar ingen roll hur många soldater han har emot sig. Han dödar alla utan att få en skråma (nåja, lite blodig blev han faktiskt). Men, det som är lite kul är att filmen faktiskt försöker förklara denna otroliga överlägsenhet. Just det, Gun Kata innebär även att man kan förutse var ens motståndare kommer att skjuta och på så sätt kan man undvika att bli träffad.

Något jag kanske saknade var en likvärdig (nästan i alla fall) motståndare till Bale i filmen. Jag tyckte att ”skurkarna” inte var tillräckligt coola. Den där ledare (alltså inte Fader utan den andra) var nästan lite töntig tyckte jag. Sedan tyckte jag filmen ibland kändes lite ”liten” på nåt sätt. Hmmm, vad menar jag? Ja, det är mer av en känsla av att det var samma miljöer och personer som återkommer. Det var inte så att jag ledsnade, men ibland kände jag att jag ville ha lite vardag eller nåt avbrott på nåt sätt. (Min kommentar: Idag hade jag nog skrivit att jag velat att världen skulle kännas lite mer inbodd som i t ex Prospect) Men det var ju så det var i det samhället. Känslolöst och kallt. Det är nog den känslan som regissören Kurt Wimmer ville förmedla, hehe. Betyget till Equilibrium blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>Var det så att Prestons barn även de hade slutat ta sin medicin, så långt tillbaka som efter moderns död t.o.m.? De pratade lite kryptiskt inne i badrummet när sonen hade tagit Prestons medicin som var gömd bakom spegeln.</spoiler>

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Avengers: Endgame (2019)

1 maj, 2019 22 kommentarer

Obs! Spoilers för Endgame förekommer rikligt!

Jag frågar mig själv: vad hände där?! Vad hände egentligen? Hur gick det till? Jag har nämligen uppdaterat min bloggheader, och det händer inte speciellt ofta ska ni veta. Nej, denna ”byte av bloggheader”-ceremoni äger endast rum när jag har sett en film som jag delar ut toppbetyget 5/5 till.

Förra året hände det bara en gång och då var det Natalie Portmans brinnande ögon från Annihilation som prydde övre delen av bloggen. Att det skulle hända igen just den här helgen efter att jag sett Avengers: Endgame på bio trodde jag inte ens i mina vildaste fantasier.

Men det hände. Och jag undrar varför. Jag förstår förstås att det inte bara ha att göra med kvaliteten på just Endgame som enskild film. Det ligger mer bakom. Ja, givetvis, det säger ju sig självt. Endgame är ju avslutningen på en 22 filmer lång filmserie som startade 2008 med Iron Man.

Jag har sett alla dessa MCU-filmer på bio. Jag har sett om dem och poddat om flertalet av dem. Nu inför Endgame såg jag om Black Panther, Infinity War och Ant-Man and the Wasp och såg Captain Marvel på bio. Dessa fyra filmer gjorde mig inte speciellt upphetsad. Det är helt ok filmer som samtliga hamnar på betyget 2,5/5 till 3,5/5. Mellanmjölk liksom.

Jag tror det var mycket viktigt att jag ändå hade den här bakgrunden när jag klev in på den proppfulla biosalongen på Rigoletto. (För övrigt var det kaos på Rigoletto då det endast fanns en, EN (!), person som kollade biljetterna vid entrén. Det var lång kö ända ut på gatan bara för att komma in i lobbyn. När filmen väl började kom folk fortfarande in i salongen med mobillampan på för att hitta sin plats i den nedsläckta salongen.) Jag hade koll på relationerna mellan nyckelfigurerna. Nat och Clint. Steve och Nat. Nat och Bruce. Steve och Tony. Steve och Sam (on your left). Bucky och Steve. Steve och Peggy. Tony och Peter. Wanda och Thanos. Wanda och hennes bror. Tor och Thanos. Thanos och Nebula. Nebula och Gamora. Gamora och idioten Quill.

Alla dessa relationer som har byggts upp under 21 filmer får här sin utbetalning. Eller snarare, det är jag som får utbetalningen, en känslomässig sådan. Efter att ha investerat timmar (hur många?) på dessa filmer så kommer äntligen utbetalningen och det kändes förlösande. Och äntligen gjorde Marvel Studios en film, EN film, en avslutning som inte var en fortsättning eller en inledning på nåt. Nej, det var ett bokslut. Och dessutom fick vi ingen extrascen efter eftertexterna – förutom en klingande ljudbonus.

För min del så den förra Avengers-filmen Infinity War på sin höjd helt ok. Den gången kände jag aldrig nåt engagemang för rollfigurerna. Jag tyckte hela filmen var övertung, full med ganska tråkiga fajter (förutom den där idioten Quill förstörde allt), för många historietrådar där man hoppade från den ena till den andra utan att nånsin landa.

I Endgame har man dragit upp speltiden till hela tre timmar och därmed kan man kosta på sig att låta filmen vila flera gånger med scener där originalmedlemmarna i Avengers bara samspelar med varandra, för att klura ut hur man ska göra det omöjliga möjligt. Det är inte alls lika mycket action som i Infinity War. Vi får förstås en gigantisk slutfajt men t.o.m. den funkade eftersom filmen fokuserar sitt intresse på små händelser i striden snarare än dess episkhet.

Filmen sätter tonen direkt i den allra första scenen med Clint (Hawkeye) och hans familj. Jag fick en klump i halsen direkt samtidigt som jag drog efter andan. Redan här kände jag mer än jag gjort under hela Infinity War, inklusive dess avslutning där en efter en av våra hjältar förvandlades till aska. I Endgame kändes det verkligen på riktigt till skillnad från i Infinity War.

När vi fick se Thanos huvud rulla redan efter en kvart av filmen blev jag häpen och undrade vad som skulle hända nu. Då gör filmen det briljanta att hoppa fem år framåt i tiden. Fem år. Thanos plan verkar inte ha funkat, i alla fall inte på jorden. Tanken var ju att vår planet skulle bli ett paradis med resurser som räcker till alla efter att hälften av befolkningen försvunnit. Thanos hade nog inte räknat med de negativa effekterna av sorg och saknad. Jorden har förvandlats till en mörk, grå och trist plats utan glädje. Steve Rogers leder en terapigrupp och Natasha har tagit över efter Nick Fury och leder Avengers-teamet efter bästa förmåga.

Ingen mår speciellt bra. Förutom Tony Stark, som gift sig med Pepper och fått en dotter vid namn Morgan. Han lever familjeliv i ett hus på landet och trivs ganska bra med tillvaron. Så när Scott Lang (Ant-Man) dyker upp, tillbaka från kvantvärlden, med en idé om att man kan utnyttja kvantvärlden för att resa tillbaka i tiden för att återställa Thanos fingerknäpp är inte Tony superentusiastisk. Men han ger med sig efter hand.

Här fanns en konflikt som jag tyckte var riktigt intressant. Tony som inte förlorat mest av alla utan snarare kanske vunnit en familj efter Thanos knäpp. Och så resten där de flesta har förlorat allt, som t ex Clint som blivit en ronin, en herrelös mördare i Tokyo. Denna konflikt hade man kanske kunnat utforska mer. Nu fanns den i början men dess betydelse minskade när det plötsligt, av nån anledning, var möjligt att återställa allt men ändå behålla Tonys dotter i den nya tidslinjen. Jag antar att man kunde önska sig vad man ville när man knäppte sina fingrar med handsken.

De tre timmarna kändes inte alls som tre timmar. Tiden flög fram och jag hade allvarligt talat kunna hänga med våra hjältar en timme till. Alla de viktigaste rollfigurerna fick sin beskärda del av speltid. Scott Lang som träffade sin nu tonåriga dotter Cassie. Hulk som blivit professor Hulk efter att ha lyckats bemästra en stabil sammansmältning av Bruce och sin gröna sida. Tor som dricker öl och spelar datorspel i Tønsberg i Norge.

Jag gillade verkligen världsbyggandet och skildringen av jorden fem år efter Thanos knäpp. Ta bara en sån sak som monumentet med alla namnen på de som försvann. Scott stöter på det precis när han återvänt från kvantvärlden och hoppas desperat att han inte ska hitta sin dotters namn. Istället hittar han sitt eget namn. Ja, han försvann ju han med så det är helt logiskt.

Om det var nåt som möjligen funkade mindre bra så var det Brie Larsons Captain Marvel. Hon är helt enkelt en alltför allsmäktig och kraftfull hjälte för att det ska fungera rent logiskt att ha med henne. Filmen hittar på ursäkter för att hon inte kan vara med: hon måste rädda några andra planeter på andra sidan universum. För om hade varit med så borde hon ha kunnat förgöra Thanos på fem glödande sekunder. Nu är hon faktiskt med under slutfajten men får ändå av nån anledning stryk av Thanos. Och det trots att vi sett henne förinta ett gigantiskt rymdskepp genom att helt enkelt flyga igenom det i filmen Captain Marvel. Nej, detta var filmens svagaste kort.

Men trots denna lilla anmärkning så känns det härligt att dela ut en klockren femma till Avengers: Endgame. Vilken avslutning på en episk filmserie. Ja, den känns faktiskt episk nu så här i efterhand trots att jag är ganska ljumt inställd till många av filmerna.

Jag avslutar med att lista några av mina favoritögonblick från filmen.

  • Första scenen där Clints familj förvandlas till aska. Nästan skräckfilmsstämning här. Och klump i halsen som sagt.
  • Nat och Clint på Vormir där de ska få tag i Själsstenen. Oj, oj, här blev det dammigt i salongen när Nat offrade sig själv.
  • Tony Stark träffar sin egen pappa 1970 innan Tony själv hade fötts. En fin scen och för en gångs skull gillade jag Tony.
  • När Steve Rogers under slutstriden svingar Mjölnir och Tor utropar ”I knew it!”. Härlig återkoppling till Avengers: Age of Ultron. Jubel i salongen!
  • Återigen under slutstriden då Steve får höra ”on your left” från Sam/Falcon (återkoppling till The Winder Soldier) och alla hjältar från de tidigare filmerna kommer till undsättning via magikernas portaler.
  • När Steve efter detta säger, med konstpaus mellan orden, ”Avengers… assemble!”. Gåshud.

Ja, Tonys begravning var fin, men mest som en uppvisning i form av mängder av figurer från alla MCU-filmer (inklusive ungen från Iron Man 3). Men det är Steves ”Avengers… assemble!” som tar priset. Jag har alltid tyckt att det är Steve som är filmseriens själ och hjärta. Men Tony behövs som kaxig och egoistisk motpol, det får jag ge honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om Endgame:

Flmr
Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

 

Arkiverad under Action, Äventyr, Dystopi, Fantasy, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Den blomstertid nu kommer (2018)

28 juni, 2018 5 kommentarer

Jag gillar det faktum att Den blomstertid nu kommer existerar mer än filmen i sig. Det kan tyckas vara ett konstigt uttalande men det är precis så jag känner inför Crazy Pictures svenska katastrofactionthriller. Att den ens har gjorts är värt att hylla.

När den första lilla teasern, som gjordes för att kickstarta projektet, dök upp för flera år sen blev jag direkt intresserad och nyfiken. Katastroffilm är en favoritgenre och det man fick se i teasern skvallrade om välgjord action. Att det dessutom var en svensk film som utspelade sig i Sverige var ett stort plus. En katastroffilm på hemmaplan borde ju göra att intensiteten och närvaron ökar.

Handlingen går i korthet ut på att Sverige attackeras av en okänd yttre makt (*host*Ryssland*host*). Ett antal explosioner sker i Stockholm. En mystisk smitta sprids via regn. Folk blir som galna och tappar minnet. Bilar krockar. Helikoptrar störtar. Elnätet går ner. Fåglar faller från himlen. Kaos.

Vi får följa ett antal personer som försöker ta skydd och överleva. Mest i fokus är den deprimerade musikartisten Alex som befinner sig i Stockholm när attackerna inleds. Av ”anledningar” beger han sig dock till sitt barndoms hem på landet utanför Norrköping. Gammalt groll med pappan och ungdomskärleken Anna väntar där.

Från och med nu får jag nog varna för spoilers så läs vidare på egen risk.

Oj, vad jag försökte gilla den här filmen. Jag försökte verkligen. Inledningsvis var det inte så svårt. Jag älskar konceptet. Katastroffilm är som sagt en favoritgenre. Här är det dessutom blandat med en liten del konspirationsfilm (vilket ju alltid är trevligt).

Just det faktum att vi egentligen aldrig får se vilka det är som attackerar gillade jag. Det påminde mig en del om Christopher Nolans episka Dunkirk där man ju aldrig får se tyskarna. Detta gör att motståndarna framstår som mystiska och mer otäcka. De kan vara hur många som helst och svåra att besegra eftersom man inte vet.

Jag gillar greppet att vi inte bara fokuserar på en person utan får följa ett antal olika grupper av personer. Det brukar vara så i katastroffilmer och ofta handlar det om att t ex två grupper med människor ska försöka hitta varandra. Tyvärr så har man i Den blomstertid nu kommer missat att länka ihop det hela på slutet vilket gav mig en oavslutad och avbruten känsla.

Det förekommer ett gäng maffiga scener. Det handlar om rejält välgjord action som känns på riktigt. Främst är det kanske scener med bilar och lastbilar som imponerar. Ljudet är bra också för ökad effekt.

Miljöerna är mycket trivsamma. Vi vistas inne i hemliga bergrum där styrpanelerna har analoga visare och fysiska knappar istället för datorskärmar och tangentbord. Hur realistiskt just detta är kan givetvis diskuteras. Men funkade gjorde det. Tyvärr blev det på gränsen till fånigt när Alex pappa sprang omkring i bergrummets korridorer och gillrade fällor. Lite Ensam hemma-känsla kanske. Fel känsla. Det förekom även märkliga scener när han pratade via en kommunikationsradio och i en telefon fast ändå bara ut i tomma luften. Tränade han eller vad höll han på med?

Jag tyckte de som anföll hade en udda taktik när de lät bilar agera krockmaskiner. Eller var det förarna som hade blivit galna av det smittade regnet? Ja, kanske var det så. Det störde inte så mycket men det kändes lite skrivet för att man skulle få krascha så många bilar som möjligt. Ah, det spelade inte så stor roll. Just detta funkade ändå. Det var bra bilkrascher helt klart.

(En parentes är att när vi får träffa Alex som vuxen och stressad musikartist med en jobbig manager, så var det svårt att låta bli att tänka på Tim ”Avicii” Bergling. Nån mer som gjorde den kopplingen?)

Slutet av filmen blev tyvärr total pekoral för mig. Jag satt och vred mig av pinsamhet i biofåtöljen. Avslutningen i kyrkan är verkligen INTE bra. Vad hände där? Det är för uuutdraget, märkligt och samtidigt oavslutat.

Filmen är i grunden en sorts coming of-historia för Alex. För mig blev det tyvärr alldeles för övertydligt och krystat när man skulle återkoppla till de scener som filmen inleds med då Alex är 15 och vi får se varför det skar sig med pappan och vad som hände med Anna.

Ta bara scenen med pappan med gitarren i elden efter att han har kraschat med sitt lilla plan. Det var mest pinsamt och skrattretande. Likaså när Alex till slut, efter 15 år, ska ge Anna den där sången i kyrkan.

Nej, filmens sista kvart var mycket underlig. Var allting en sorts drömsekvenser? Pappans hjälteakt där han flög sitt lilla plan mot de välbeväpnade helikoptrarna. Redan där började jag känna tveksamhet. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte funkade. Det kändes, som jag nämnde, utdraget och oavslutat på samma gång. Inget knyts egentligen ihop på ett tillfredsställande sätt.

Dialogen funkade, kanske lite överraskande, för mig överlag. Jag tyckte skådisarna var hyfsade. På förhand var jag lite orolig över just detta men det funkade alltså. Att slutet föll platt och fastnade i pekoralträsket kan jag inte klandra skådisarna för.

Jag vill verkligen sätta ett högre betyg, men det går inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fler som skrivit om Den blomstertid nu kommer: Flmr, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Krig, Postapokalyptisk, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Anon (2018)

6 maj, 2018 4 kommentarer

Anon är Andrew Niccols senaste film och tidsenligt hade den premiär direkt på Netflix, för bara några dagar sen. Jag såg den flimra förbi när jag letade efter nån hyfsat ny sf-rulle att kolla in. Den verkade lite intressant så jag tog en närmare titt på vad den handlade om. Jag såg att regissören alltså hette Andrew Niccol och då ringde det en klocka. Vad hade han gjort tidigare? Tre sekunder senare visste jag att han bl a låg bakom Gattaca, en film som jag verkligen gillade när jag såg den på bio, och In Time, en inte lika bra film. Min nyfikenhet var väckt och jag klickade på Spela upp.

Anon är en film noir i en science fiction-miljö. Eller är det tech noir man kallar den här typ av film? Ja, jag tror det. Tech noir. Det låter rätt för Anon.

Jag kände direkt igen mig från Gattaca, och även In Time. Vi har ett väldigt tydligt koncept. Många skulle kalla konceptet övertydligt, även jag. Och så har vi miljöerna, som är betonggrå, kalla, rena, kliniska, sterila, stiliserade, utan utsmycknad. Ja, vilka ord du vill som inte betyder värme.

Med tanke på filmens frånvaro av värme så framstår det ju som kongenialt att vi hittar Clive Owen i huvudrollen som den deppiga poliskommissarien Sal. Han brinner inte för sitt jobb direkt och resten av hans liv består mest av sitta hemma i soffan och tänka tillbaka på ett tidigare liv som han inte längre har. Visst låter det kul?

Vad är då filmens koncept? Jo, att världen har utvecklats till ett extremt övervakningssamhälle. Det behövs dock inga kameror för att övervaka. Nej, allt du ser med dina egna ögon spelas in och lagras i vad man kallar Etern, ett gigantiskt datalagringssystem. Om ett mord sker är det bara för polisen att spela upp filmen från offret och förövarens synvinkel. Case closed.

Det speciella är även att alla har tillträde till det som man själv har lagrat i Etern. (Polisen har förstås befogenhet att se allt från alla.) Så om du inte mindes vad du gjorde den där berusade natten för två veckor sen så är det inget problem. Dessutom behöver du ingen fysisk skärm att titta på. Nej, du öppnar det du vill se ”med tanken” och sen spelas det upp framför dina ögon som om du hade en liten IMAX-duk på insidan av dina ögon.

Detta geniala övervakningssystem har, enligt filmen, lett till att det i princip inte längre finns nån brottslighet i världen. Men inget som har programmerats kan inte hackas, och kommissarie Sal dras förstås in i en utredning om en serie mordfall där mördarens identitet är okänd pga av nån (mördaren?) har lyckats radera delar av det som har lagrats i den ohackbara Etern.

Jag är svag för den här typen av konceptfilmer, precis som Andrew Niccol själv verkar vara. Niccol har bl a regisserat och skrivit S1m0ne (2002), Gattaca (1997) och In Time (2011) och även (helt själv!) skrivit manus till The Truman Show (1998). Niccol är uppenbarligen besatt av övervakning, virtuell verklighet, identitet (mänsklig och annan) och ny teknik som vrider till dessa koncept ett eller två varv.

Några andra filmer som jag kom att tänka under titten på var Minority Report (brott löses med nya tekniska innovationer) och Strange Days (minne lagras för att kunna tas del av efteråt). Kanske hade Anon funkat bättre om nån av dessa filmers regissörer tagit sig an Niccols manus.

(Apropå filmtiteln Anon så insåg jag först dagen efter titten att det givetvis var Anonymous man syftade på. Jag trodde länge att det bara var ett nonsensord eller en person som hette så. Jag fattar inte varför jag inte insåg det direkt…)

Det som jag tycker filmen får till är hur den visar att ny teknik, hur smidig den än är, på ett sätt skapar ett samhälle med mer distans (en typ av distans i alla fall) mellan människor. Ta en sån sak som Swish t ex. Swish är jättebra men att klicka på sin app är inte samma sak som lämna över 300 kronor i sedlar (inga guldpengar!) till sin vän för den där middagen. Handlingen blir mindre symbolisk och jag tycker även man tappar lite av värdet av pengarna i sig. Eller är det bara jag? Men jag gillar verkligen Swish.

I filmen behöver man inte nån app i en mobil. Det förekommer inga mobiler. Allt sköts via nån typ av internt system som programmerats in i allas hjärnor. Ska du ge dricks på ett fik dyker det upp en miniräknare på din inre display och så procentsatserna 0, 10, 20 och 30. Du behöver inte ens titta på den som säljer kaffet.

Just det där med ögonen var intressant. Det är som att ingen i filmen tittar på varandra. De tittar allt som oftast på sin inre display, även när de pratar med varandra. Ja, jag skrev ju tidigare att det var övertydligt. Men ändå inte överdrivet; det är ju bara att åka tunnelbana i Stockholm.

Jag tänkte på detta när jag var ute och promenerade idag. Jag gick förbi en grupp människor som verkade hänga med varandra. Två satt i en bil med ena dörren öppen parkerad vid en trottoar, och tre andra stod på trottoaren intill bilen. Samtliga glodde ner på sina mobiler. Det såg lustigt ut just för att de var så många. Jag vet inte om de väntade på en sjätte person eller vad de höll på med men det såg lustigt ut och jag var sugen på att ta en bild. De hade förmodligen inte märkt nåt.

Anon är kanske en lite för liten film. Kanske är filmens budget för låg för just den typen av film den försöker vara. Det är samma gråa och kliniska miljöer hela tiden. Det blir för statiskt, lite som Clive Owens ansiktsuttryck. Fast jag tycker Owen av samma anledning passar i den här typen av roll precis som i Children of Men. Det ska vara dystert.

Film noir-stämningen funkar kanske inte fullt ut. Känslan av sleeze man vill förmedla med droger, dricka och prostituerade känns lite krystad och mest ofräsch.

Jag ger ändå Niccol med tvekan godkänt. En svag trea blir det. Det hade kunnat vara en tvåa lika gärna men jag ska sluta vara så gnällig (förutom när det gäller populära MCU-filmer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Amanda Seyfried spelar för övrigt ungefär samma roll här som i In Time. Lite längre peruk bara.

 

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Delicatessen (1991)

4 december, 2017 2 kommentarer

Jean-Pierre Jeunet, vad gör han nu för tiden? Den senaste filmen jag såg av honom var Micmacs från 2009. Efter det gjorde han The Young and Prodigious T.S. Spivet (som jag inte sett) och så tv-serien Cassanova (som nog bara blev en pilot och som jag inte heller sett). I övrigt har det varit ganska tyst. Hmm, jag längtar efter Amélie-Jeunet märker jag. Texten om Delicatessen skrevs i januari 2004.

Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro har jobbat tillsammans sen 70-talet. På 90-talet gjorde de två långfilmer tillsammans: De förlorade barnens stad (1995) och innan det Delikatessen som utspelas i och kring ett hyreshus i en fransk stad i en dystopisk och annorlunda framtid. Mat är en bristvara och används som pengar. Fd clownen Louison kommer till staden och får jobb som vaktmästare i hyreshuset och blir kär i den lokale slaktarens dotter. Att den förre vaktmästaren försökte rymma gömd i en soptunna vet han inte om och inte heller varför. Det blir han så småningom varse.

Själv tycker jag att de filmer Jeunet har gjort själv är bättre än samarbetena med Carot. Det som kännetecknar både Delikatessen och De förlorade barnens stad är den speciella scenografin med signum Carot. Det påminner lite om Tim Burton eller Terry Gilliam, som även de ofta skapar egna universum i sina filmer. Just detta, miljöerna alltså, är det som är det bästa med Carot & Jeunets filmer. Däremot tycker jag själva storyn och den övriga känslan är bättre i både Amelie från Montmartre och faktiskt också i Alien 4 (just det håller förmodligen inte så många med om, men det tycker jag). Det är nåt i Delikatessen som fattas, som gör att jag inte blir engagerad av historien. En anledning kan vara Dominique Pinon i rollen som Louison. Jag gillar honom helt enkelt inte. Det gjorde jag inte i Amelie heller. Det klart bästa är en kvinna som bor i fastigheten som ständigt på mer och mer uppfinningsrika sätt försöker ta livet av sig. Absurt roligt. Filmen är sevärd men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hmm, 3/5, det var snällt.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Dystopi, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg